juli 7 2012 De var utbildade och kulturella.
Leningrad med tre miljoner invånare var nästan helt omringad och ytterst lite förnödenheter nådde fram till den belägrade staden. Följden blev en katastrofal brist på mat och andra livsmedel. Under slutet av hösten och vintern 1941–1942 dog tusentals Leningradbor varje dag av svält och sjukdomar. Samtidigt som stadsborna och försvaret utsattes för omänskligt lidande blev staden en symbol för övriga sovjetmedborgare att aldrig ge upp motståndet. Även i västländerna förundrades man över det motstånd som staden bjöd. På våren 1942 blev försörjningsläget lite bättre men fortfarande var det skriande brist på livsmedel. En rysk offensiv mot belägrarna i januari 1943 lyckades delvis häva belägringen och därmed var den värsta tiden över. Röda armén lyckades dock inte driva bort tyskarna definitivt förrän i januari 1944. Officiellt slutade belägringen 27 januari 1944.
Belägringen varade i cirka 900 dagar och är den längsta belägring som en storstad blivit utsatt för. Hur många av stadens invånare som omkom vet man inte exakt. Ryska myndigheter uppgav först att 670 000 civila omkommit, men den siffran anses vara för låg. De mest tillförlitliga bedömningarna idag beräknar att cirka en miljon civila dog. Staden blev av Stalin utsedd till en ”hjältestad”, den första ryska staden i kriget som fick den utmärkelsen.
I Allt om Vetenskap skriver de:
Invånarna svalt, frös och dog - men räddade staden från Hitler.
Is it better to acknowledge the almost unpalatable truth, or to embrace the comfort of a myth? From September 1941 until January 1944, Leningrad was sieged and blockaded by the German army. For 900 days, the nearly three million inhabitants were trapped inside the city like rats. In subzero temperatures people had to eat glue, leather soles, cats, and sometimes even their fellow human beings. After 900 days, alsmost a million people had died. All this took place in a country where propaganda was more important than truth. For decades afterwards the survivors were forbidden to speak about what had happened to them so that the heroic myth of the “land of victors” would not be undermined. And now, with Putin in power, the myth is being revived. What starts as a film about personal testimonies of the blockade of Leningrad gradually turns into an epic story about how censorship, propaganda and fear get a grip on the memories of the main characters. A struggle that is still ongoing today.
De som överlevt belägringen fick absolut inte berätta om vad som hänt därinne. Det var mycket farligt för dem, eftersom deras verklighet inte stämde med Stalins version av händelseförloppet. Istället fick de medalj för tapperhet!
Det är många obehagliga sanningar som kom fram när de ryska arkiven var öppna.
Jag har tidigare nämnt att de som kom till Estland under tiden före tvångskollektiviseringen 1945-1948 fick absolut inte berätta hur man levde i de ryska kolchoserna. Det var belagt med dödsstraff! Stalin ville att alla skulle tro att det var ett paradis som väntade esterna. Först efter det att kolchoserna införts blev alla varse den brutala sanningen, och det berörde inte Stalin, det var för sent att ändra något då.
De första sovjetiska soldaterna som kom till Estland lämnade landet när sovjetiseringen var genomförd. Nya trupper kom istället. Många av de “gamla” trupperna hamnade i Gulag, eftersom de ställde frågan: “Vad menar ni? Vad var det som var sämre i Estland än i Sovjet?”
.....
Och så bilder på Väike Maarja Kyrka med sitt nya torn:
