.

Jag skrev ner några tankar när Sovjet fallit sönder och Estland var fritt igen. Här kommer en första tanke:

Sanning eller desinformation?

Den som läser lär sig.

Eller hur?

Den som läser kan alltid diskutera. Han vet och vi lyssnar. Men hur vet vi då att det är sanning han berättar? Eller rättare sagt delar med sig av. Ja, vad är sanning? Finns det någon sanning?

Sanning är det jag upplever. Jag ser, känner och hör, och därför berättar jag sanningen. Jag läser och jämför med tidigare läsningar och kan dra mina slutsatser. Jag är tillräckligt intelligent för att kunna avgöra om jag blir manipulerad!

Eller hur?

Varför är vi då så oense om vad som är sanningen. Den enda och självklara?

Ja, egentligen är det väl tvärtom. Vi är väl alla oense om alla s k sanningar. Det mest grundläggande är ju: "varför lever vi?"! Och det kostar liv varje dag eftersom vi inte kan enas om det. Och det kommer kosta liv i framtiden också.

Varför?

Det handlar om makt. Om jag äger den enda sanningen är jag ju den rikaste människan i hela världen. Och det är ju inte någon revolutionerande sanning. Detta har orsakat strid och krig i alla tider.

”Jag vet hur du ska bete dig. Gör du som jag säger kommer det att bli bra för dig. Gör du inte som jag säger kommer du få lida i detta liv och för evigt. Om jag hotar dig och din släkt, då gör du som jag säger. Och jag kan hota dig eftersom jag har makten. Jag har makten eftersom jag vet sanningen. Det är jag som tolkar vad som är sanning, rätt och fel.”

Tidigare var det vapnet enbart som styrde dig, och så är det fortfarande, men nu är det ett större spektra av vapen. Det är ju inte heller så revolutionerande att påstå att media är ett otroligt starkt vapen i vår tid.

Ibland, nej ofta, tänker jag på min lärare i realskolan som berättade om fångtransporterna till Sibirien. När han berättade såg jag framför mig hur människor satt hoptryckta, nedböjda och bara väntade i skräck och oro. Utan mat och vatten.

Detta berättade han för mig på 50-talet. Han berättade om de sovjetiska ledarnas svek mot de baltiska regeringscheferna. Allt var så klart för mig, och stämde väl med det jag kunde läsa själv i tidningar och höra i radions eko, som jag alltid tog del av från tidiga barndomen. Jag visste hur transporterna till Sibirien gått till. Jag kände en otrolig skräck för vad makthavare kunde göra med folk.

Jag kan lägga till det jag som 5-åring fått lära mig i söndagsskolan, nämligen att den som inte trodde på Gud skulle för evigt brinna i den eviga skärselden. Jag glömmer aldrig den fruktansvärda skräck som grep mig, inte bar för min egen del utan framför allt för mormors. Jag visste att mormor var gammal och snart skulle dö. Jag vågade inte fråga om hon trodde på Gud. Hur skulle mitt liv sedan te sig om hon sa nej? För alltid skulle jag gråta över att hon var i den elden.

Detta är två sanningar jag upplevde i min barndom. Jag hade lyssnat och tagit dem till mig. Och de skulle forma en stor del av mitt liv.

Har inte alla människor sådana sanningar? Vad är det för sanning du går och bär på? De formar ju ditt liv, de gör att du agerar som du gör, och styr dina reaktioner. Det kanske är helt andra sanningar, som gör att du tänker annorlunda än jag gör. Det kanske var sådana saker, som att du till exempel helt förnekade Stalins totala grymhet, tills det inte längre gick att förneka. Du läste tidningarna mest när de handlade om orättvisorna i övriga världen. Hur vi ska ställa upp för de fattiga och ge av det vi har i överflöd. Vi ska ställa upp med allt vi kan. Klä oss enkelt, gå ut på gatorna och protestera och kanske vara beredda att ge oss ut i strid för de andra. Vi tar dem som förebild som redan har tagit makten i de fattiga människornas namn. Du som tror på det goda hos människan har hjärtat till vänster och hyllar den vänstra sidan i världen.

Men, säger jag, det är ju där de människor bor, som har tappat hela sitt människovärde, som har transporterats till ett helvete av köld, hunger och skräck. Det kan aldrig vara rätt att så förstöra människors liv, och ändå tillhöra de mest kärleksfulla.

Det är då du säger att jag har fel. Jag har blivit desinformerad. Jag vet inte hur det är i verkligheten. Jag ska inte tro på människor som berättar sådana saker för mig.

Då kommer ju våra "sanningar" i konflikt. Varför vet jag att det är min sanning som är rätt?  En ung kvinna frågade mig just det efter Sovjetunionens fall; varför jag kunde vara så säker på att just min sanning var rätt. Ja, jag bara visste det. Jag hade läst, lyssnat och känt.  Men det hade ju du också! Eller hur? Du var ju lika säker. Varför var det min sanning som var den rätta?

Vi har ju facit nu.