.

Vi var på biltur i går kväll och lyssnade samtidigt på radion. I Pi började just en radioteater: Efter föreställningen. Brott och klass. Ett program av Dmitri Plax.

Plax, som växte upp i Sovjetunionen började med att berätta att han en gång som 15-åring lyssnade till när läraren talade om den farliga aggressiva västvärlden. Där hetsades människorna och ett tydligt exempel på detta var the Beatles. Eleven Plax blev irriterad. Han frågade om läraren kunde förklara sig bättre och gjorde en översättning på de inledande meningarna i låten All you need is love. Det visade sig, vilket Plax redan förstått, att läraren inte kunde någon engelska alls. De grälade och läraren hotade med att arkebusera Plax på skolgården.

Det är ett bra exempel på hur man i Sovjet ljög hejdlöst i sin propaganda och påstod saker om västvärlden som var helt osanna.

…..

SvD i dag under strecket:

Estlands jord fylld av gömda minnen.

Mats Burström, professor i arkeologi vid Stockholms universitet skriver om vad som gömts i jorden när esterna flydde från sitt land 1944.

De ester som flydde undan den framryckande Röda armén ställdes inför ett mycket konkret problem: Vad skulle de göra med alla de ägodelar som de inte kunde ta med sig i flykten? Ombord på flyktingbåtarna fanns det endast plats för det absolut mest nödvändiga, allt annat måste lämnas kvar. Det fanns flera lösningar på detta problem. Många saker och även djur lämnades i förvar hos släktingar och grannar som stannade kvar. Andra saker gömdes i hus: under golv, i hålrum mellan inner- och ytterväggar, eller på vindar.

Det fanns dock en välgrundad rädsla för att husen skulle brännas ner av ockupanterna och många valde därför att istället gömma sina ägodelar i jorden. Det var sällan några egentliga värdeföremål som grävdes ner, det var istället saker som skulle komma till praktisk användning när man kom tillbaka igen. Ofta rörde det sig om husgeråd som glas och porslin, bestick samt grytor, kastruller och stekpannor. Även fotoalbum, dagböcker och böcker var sådant som grävdes ner. Eftersom man räknade med att snart kunna återvända litade man på att föremålen inte skulle hinna ta skada.

Jag har hört berättelser om hur de grävde ner sina värdesaker även före flykten. När de visste att röda armén var på väg grävde Hannos mamma ner silverbestick, andra silversaker och kristallglas. En tid därefter började nedbränningen av estniska hem som Stalin hade beställt 1941. – Inget fick lämnas kvar till tyskarna eller esterna.–  När deras hus inte längre fanns där och det blivit lite svalare grävde hon upp silvret och kände hur brandlukten fastnat i silvret.

Anne var i Södra Estland på sommarstället med sin familj. De kunde på håll se hur elden sprteds från den ena byn till den andra. Deras värdesaker var nedgrävda i skogskanten. När de förstod att just deras by skulle klara sig, då grävdes allt upp och de togs med när de återvände till Tallinn. Ants familj tog med sig vad de kunde men det mesta lämnades kvar i deras lägenhet. Deras saker stals av ryssar eller togs om hand av släktingar, som tyvärr inte var benägna att lämna tillbaka det när friheten kom och vi kunde resa till Estland igen.

Berättelserna om de nergrävda föremålen i Estland förändrar inte bilden av den stora historien, men de bidrar till att ge det förflutna ett mänskligt ansikte. De påminner oss om alla dem för vilka de storskaliga historiska skeendena fick mycket konkreta konsekvenser. Livet i exil präglade familjers liv i flera generationer. I Estland ligger ännu många saker kvar i jorden som ett slags tysta vittnesbörd om både hopp och förtvivlan; föremålen vittnar om människors framtvingade flykt, men också om deras hopp om en ljusare framtid.

…..

Enel Melberg har skrivit i SvD tidigare om ”Estland stiger fram ur sin historia” där hon presenterar den estniska litteraturen. Hennes avslutningsstycke:

Förhoppningsvis kommer mer av den litteratur som skrivs i Baltikum nå de nordiska läsarna i översättning, så att man här, i dag, 20 år efter att Estland förnyat sin självständighet, får lära känna hur så nära grannar tycker och tänker, hur historien har gestaltat sig i dessa länder och så att Estland inte bara utmärks av deportationer och trafficking, utan framstår mer som det moderna grannland det är. Och så att Östersjön träder fram som det lilla innanhav det ändå är.

Där skriver hon om just det jag så gärna vill förmedla, att Estland har en egen kultur, en mycket speciell historia och en fantastisk utveckling under 20 fria år. Att Östersjön binder oss samman med så många länder, som vi borde veta mycket mer om. Det är otroligt att vi vet så lite om Finland t.ex. trots att det var en viktig del av Sverige i många hundra år. När vi lärde oss att Gustav Vasa enade Sverige talas det mycket sällan om att det handlar om Finland också.

.....

SvD igen:

Gummor slog ut ryska festivalfavoriter

Kommer ni ihåg dem? Udmurterna.

Storfavoriter i Rysslands uttagning i Eurovision Song Contest var förre segraren Dima Bilan tillsammans med Julia Volkova från gruppen Tatu.
Men de besegrades – av Buranovskie Babushki, en grupp med sex äldre damer i folkdräkt.

Buranovskie Babushki består av sex damer från Buranovo i ryska Udmurtien. Gruppen startade 2008 och har sedan dess blivit känd för sina folkmusikinspirerade covers på bland annat Beatles, uppger SVT.

De vann alltså, de udmurtiska damerna som jag skrev om den 8 mars. Då måste jag titta på finalen från Baku. Jag undrar hur Putin klarar att en minoritetsgrupp ska representera Ryssland. ”Ryssland åt ryssarna” är en viktig paroll där.