.

Kommer vi någonsin kunna se en estnisk järnväg utan att tänka på deporteringarna?

Snart kom vintern. Mitt hjärta ropade efter mamma hela tiden. På nätterna grät jag, jag ville inte störa de andra, alla hade sina bördor. En dag sa jag att jag ville gå och träffa min mamma och berätta för henne att farmor sköter om den lilla. Ingen sa emot mig även om de kände en stor oro. Jag kunde aldrig vara lugn i hjärtat, jag kände att jag bara måste gå till mamma trots att snön var meterdjup och termometern visade på -50 C.

En granne, Niina, en mycket rar rysk kvinna, gav mig varma filtstövlar, lindade tidningspapper runt mina ben, lindade en handduk runt mitt huvud och gav mig varma vantar. Halva vägen gick jag utmed en kal stepp sedan var det en skogsväg. Jag var egentligen bara rädd för vargar.

Mot kvällen kom jag fram till staden. Jag började leta efter fängelset och fråga människor jag mötte. Till slut kom jag fram, men träffa mamma fick jag inte. Det var förbjudet.

Runt fängelsegården gick ett ståltrådsstaket, där gick stora tysta hundar omkring som kom emot mig. Då kom en vakt fram till mig och drog bort mig. Han hade ett gevär i handen och skrek åt mig på ryska. När jag började gråta högt tog han min hand och drog iväg mig därifrån.          

I det ögonblicket kände jag att jag inte orkade mer. Jag ville ju bara till mamma. Kanske har du hört ett barn gråta av förtvivlan och kan förstå. Jag drog av mig sjalen runt halsen, svepte den över huvudet och började gå tillbaka. Det var mörkt och jag visste inte om jag gick rätt väg eller om jag skulle hitta till pörtet (”hem” var det inte). Jag gick och gick, det var kallt, det var mörkt, jag var trött…

När jag öppnade ögonen visste jag inte var jag var, jag hade bara gått över snön. Farmor strök mig över håret och pappa grät. Min första fråga var när jag stod där framför spisen om jag kunde få ett glas varmt vatten. Då kände jag att något var fel. Jag hörde ett barn gråta. Bröderna var bredvid mig och pappa sa att det fanns mjölk åt mig. Jag vaknade till. Jag satt vid vägkanten ungefär halvvägs hemifrån. Kylan hade trängt in i mina öron. Ödet hade åter varit vänligt mot mig.

Det blev vår, lantarbetet började. Mina bröder Tammi och Heldur arbetade på fälten med oxarna, trots att de fortfarande var småpojkar. Jag körde oxarna med piskan i handen.

Tillsammans plöjde vi fälten, ibland var jag tvungen att slå oxarna hårt med piskan. Framför oxarna gick pojkarna. De hade ett mycket tungt arbete, egentligen alldeles för tungt för dem. Efter ett par dag kunde de knappt gå.

Farmor hade kokat ärtsoppa med mycket vatten till alla våra tomma magar. Pojkarna kom in från fälten och grät av trötthet så till dem gjorde hon mjölgröt med lite mjölk. Pappa hade dagen innan gått 15 km för att hämta videkvistar till små korgar han tänkte tillverka.

Jag slutade arbeta på fälten efter en tid. Jag orkade inte mer. Den som arbetade fick 500 gram bröd per dag, det var hela lönen.  När pappa gjort några korgar, gick jag istället till torget i byn med dem, då kunde jag få en bit bröd, mjöl och ärtor.

Hade jag inte sådan tur gick jag och besökte ester jag kände. Det var en dotter som bodde i byn med sin mamma, eftersom hennes far och make hade försvunnit i snön i Sibirien och dött. När hon fick veta kröp hon upp på ugnen, grät en stund och gick sedan till familjens pörte.