Maj 10, 2012 Det var vardagsmat.

 
Rudolf Pangsepps ”Fredens styrka”, affisch, 1951
 
Ett exempel på den påbjudna förljugna sovjetiska konsten.
 
 
Nu ska jag berätta om varför ingen av de äldre i f.d. Sovjetunionen riktigt chockas av det Breivik gjort. Det var vardagsmat. Under de svåra åren 1940 - 41 och 1944 och fram till Stalins död var det en ingrediens i livet. Vem som helst kunde när som helst bli dödad. Och ingen myndighet brydde sig om det.

Varför är det ingen som frågar efter mördarna i de kommunistiska länderna? Morden som skedde lika synbart skenbart som de Breivik utförde. Morden mot dem som inte var “med” och därmed fiender. Varför undrar ingen varför de östeuropeiska folken inte åtalar alla dem, som mördat eller tipsat så att människor försvann? Varför är det ingen som diskuterar hur människor kunde bli så känslomässigt iskalla, så fullständigt empatilösa att människoliv inte hade något värde?
Istället upprörs vi om de, som var dåtidens offer rör ett finger mot sina vedersakare!

Vi chockas över Breiviks kyla. Vi fylls av skräck över vad han gjorde. Vi slutar andas när vi hör vad som hände.
Men vi frågar aldrig varför så många människor gjorde som Breivik i länder så nära oss. Vi har syskon. Här uppe i  norr är vi så lika, vi är som en familj. På gott och ont. Men vissa familöjemedlemmar glömde vi bort. Vi visste knapptr att de funnits.

Det allt handlar om är humanism. I det kommunistiska Sovjetunionen, där den “lilla” människan skulle bli sedd och få ett nytt , bättre liv, där avhumaniserade man istället alla människor och gjorde allas liv till rena frågetecknen.
Frågan är: Vem fick ett bättre liv under Lenin och Stalin?

Breivik tränade sig till avhumanisering. I Sovjet tvingades man till det.
Trackback
RSS 2.0