Maj 3, 2012 Under sovjettiden användes kyrkan som ateistiskt museum.
Det var så mysigt. Vi satt med rullgardinerna halvt neddragna för att inte få solen i ögonen. Ants, Hanno och jag åt sen middag. Och “avhandlade stor historia”, som Hanno sa. “Här diskuterar vi inte småpotatis. Här gäller det väsentligheter!”
Jag vågade fråga honom hur esterna egentligen tänker om de femtio årens ockupation. När allt gick bakåt. När den utveckling som gjorde en 50-årig paus nu blommar ut igen.
“Ja, sa Hanno. Jag levde. Jag gifte mig och fick barn. Jag har arbetat. Visst vi lärde oss ljuga, stjäla och misstro. Men det var mitt liv. Nu är allt annorlunda. Estland ses med öppna ögon och har stor framgång i Europa. Vi är ett nordeuropeiskt folk.”
Jag tänker att det naturligtvis är värst att det var så många som inte fick uppleva den här nya, fina tiden. Men i dag är i dag. Varje dag är viktig i våra liv, och nu får vi inte slarva bort några dagar.
Hanno har skrivit en lång uppsats om sina studieår i Leningrad / S:t Petersburg. Han ska maila mig den, så ska jag berätta för er. Jag kan redan nu berätta om en av de fyra kyrkorna på huvudgatan, som han passerade varje dag.
En stor vacker ortodox kyrka, byggd som Peterskyrkan i Rom, full med mosaik.
Under sovjettiden användes kyrkan som ateistiskt museum. Eftersom kommunismen var helt ateistiskt passade det bra att visa alla hemskheter som skett i religionens namn i en riktigt påkostad och utsmyckad kyrka. Hanno minns framför allt utställningen om inkvisitionen. Den estniska kyrkan, Jaani kirik på samma gata, var kontor under den tiden.
…..
Hanno kunde också berätta en vacker historia om en människa med gott hjärta.
I Tamsalu bodde en estnisk familj. När Sovjetunionen tagit över i Estland 1939 kom en rysk kvinnlig militärläkare till deras hem och krävde att få bo där. Frun i huset gjorde i ordning ett rum åt läkaren, hon var tvungen, och visade henne runt i huset. Här var köket, toaletten, tvättstugan o.s.v. Så långt var allt väl.
En dag beklagade sig hustrun för sin man. “Jag kan ingen ryska. Nu får du säga åt henne att hon inte ska gå ut bland våra blommor varje morgon för att bajsa. Vi har ju visat henne toaletten. Det där är inte trevligt!” Vad mannen svarade henne vet jag inte, men en tid senare blev han kallad att infinna sig för mönstring för Röda armén. Skakande av oro sa de båda makarna farväl till varandra. Han tog med sig lite saker och infanns sig för undersökning hos en läkare, som visade sig vara kvinnan som bodde i deras hus. Hon tittade på mannen. Så sa hon med hög röst: “Den här mannen kan inte bli soldat. Han har TBC.”
Hon räddade därmed hans liv. Av tacksamhet för det boende de ordnat åt henne.
…..
Nu måste jag också berätta att det har siktats en pelikan i Karksi i Estland. Man tror att det är den pelikanen som tidigare sågs i Lettland. Troligtvis är det en vild fågel, den är inte ringmärkt. Rosa pelikaner (Pelecanus onocroatalus) har setts tidigare i landet på 1950- och 1960-talen.
Jag vågade fråga honom hur esterna egentligen tänker om de femtio årens ockupation. När allt gick bakåt. När den utveckling som gjorde en 50-årig paus nu blommar ut igen.
“Ja, sa Hanno. Jag levde. Jag gifte mig och fick barn. Jag har arbetat. Visst vi lärde oss ljuga, stjäla och misstro. Men det var mitt liv. Nu är allt annorlunda. Estland ses med öppna ögon och har stor framgång i Europa. Vi är ett nordeuropeiskt folk.”
Jag tänker att det naturligtvis är värst att det var så många som inte fick uppleva den här nya, fina tiden. Men i dag är i dag. Varje dag är viktig i våra liv, och nu får vi inte slarva bort några dagar.
Hanno har skrivit en lång uppsats om sina studieår i Leningrad / S:t Petersburg. Han ska maila mig den, så ska jag berätta för er. Jag kan redan nu berätta om en av de fyra kyrkorna på huvudgatan, som han passerade varje dag.
En stor vacker ortodox kyrka, byggd som Peterskyrkan i Rom, full med mosaik.
Under sovjettiden användes kyrkan som ateistiskt museum. Eftersom kommunismen var helt ateistiskt passade det bra att visa alla hemskheter som skett i religionens namn i en riktigt påkostad och utsmyckad kyrka. Hanno minns framför allt utställningen om inkvisitionen. Den estniska kyrkan, Jaani kirik på samma gata, var kontor under den tiden.
…..
Hanno kunde också berätta en vacker historia om en människa med gott hjärta.
I Tamsalu bodde en estnisk familj. När Sovjetunionen tagit över i Estland 1939 kom en rysk kvinnlig militärläkare till deras hem och krävde att få bo där. Frun i huset gjorde i ordning ett rum åt läkaren, hon var tvungen, och visade henne runt i huset. Här var köket, toaletten, tvättstugan o.s.v. Så långt var allt väl.
En dag beklagade sig hustrun för sin man. “Jag kan ingen ryska. Nu får du säga åt henne att hon inte ska gå ut bland våra blommor varje morgon för att bajsa. Vi har ju visat henne toaletten. Det där är inte trevligt!” Vad mannen svarade henne vet jag inte, men en tid senare blev han kallad att infinna sig för mönstring för Röda armén. Skakande av oro sa de båda makarna farväl till varandra. Han tog med sig lite saker och infanns sig för undersökning hos en läkare, som visade sig vara kvinnan som bodde i deras hus. Hon tittade på mannen. Så sa hon med hög röst: “Den här mannen kan inte bli soldat. Han har TBC.”
Hon räddade därmed hans liv. Av tacksamhet för det boende de ordnat åt henne.
…..
Nu måste jag också berätta att det har siktats en pelikan i Karksi i Estland. Man tror att det är den pelikanen som tidigare sågs i Lettland. Troligtvis är det en vild fågel, den är inte ringmärkt. Rosa pelikaner (Pelecanus onocroatalus) har setts tidigare i landet på 1950- och 1960-talen.
Trackback
