.

 forts.

 

Det var inlandsisen som lämnade ett allt större område till människorna att leva på. Sakta men säkert smälte isen och Flickan och de andra följde efter. De förflyttade sig nedför Uralbergen mot kusten i väster, men Flickan fick aldrig uppleva att de kom fram till havet. Vandringarna tog mer än tusen år, trots att vägen inte var så lång, kanske 300 mil. Ändå tog det så lång tid för den mäktiga inlandsisen att smälta och för dem att vandra.

När gruppen så småningom kom fram till de nya områden, de sedan stannade på, fortsatte de att jaga. Det nya var att de även kunde fiska! De hade passerat stora områden där isen smält och en stor sjö och stora våta marker öppnade sig omkring dem.

Fortfarande levde de efter solen. Solen, makten, som bestämde deras liv.  När solen sken kom värmen, ljuset och alla de vilda djurens ungar fram. Ibland när de tyckte det var för mörkt sjöng de sånger till solen för att den skulle visa sig.

Vad de inte visste var att den stora sjön och myrmarkerna blev till en gräns mot andra vandrare och skyddade dem. De fick leva i fred.

Några tusen år senare kom folk söderifrån, men de var inte onda. Tillsammans kunde de jaga och fiska, men det bästa av allt var, att de människorna lärde dem bruka jorden. Då slutade de alla att gå omkring, då bosatte de sig där den goda jorden fanns, där de kunde få de bästa skördarna. Familjerna fick en fast bostad, inte som våra hus, men ändå, de vandrade inte längre.

Det språk de hade använt när de talade med varandra förändrades under tidens gång. Den som levde i de södra delarna av det landområde som långt senare skulle komma att kallas Estland, kunde inte riktigt förstå allt den sa som levde i de norra delarna. Ja, sanningen att säga var det många dialekter som utvecklades.

 

 

Mycket hände men livet fortsatte. Hela omgivningen utvecklades.Främmande människor från flera främmande länder kom med stora båtar till deras mark och ställde till med oreda; många använde bara deras mark som transportväg mot de stora handelsstäderna. Några av dem förstod att de kunde gå in i handeln, och köpte varor från de som kom att kallas vikingar och sålde sådant de kunde avvara eller köpt av andra. Det var en stor förändring i deras liv. De lärde sig nya saker. De blev mycket duktiga på att tillverka verktyg och annat i de nya metallerna. Men det värsta var att de främmande krigarna ville ha deras mark. 

Något ännu större var på väg. Påven i Rom menade att de där folken långt borta, de måste också kristnas och komma under påvens inflytande. Han ville förstora sitt "rike". 

Det blev en svårt tid för de här människorna. Riddarna som skulle tvinga dem att lämna sin gamla tro på solen och Tarapiita var inte några goda riddare. Misshandel och bränning förekom över hela området. Det sägs att Tarapiita såg vad som hände, men han kunde inte tänka sig att hans folk skulle förneka honom och välja den där guden som var så grym! Han höll till på Ebavereberget och blundade. Men en dag tittade han upp. Han chockades över det han såg. Folket hade valt bort honom. Han ställde sig högst upp på berget, bredde ut sina stora vingar och sade till alla människor som kunde höra honom:

 

 

Mitt folk!

Aldrig hade jag kunnat tänka mig detta!

Förstår ni verkligen inte vad ni gör?

Här har jag vakat över er i alla tider.

Jag har hjälpt er genom hungersnöd och svårigheter.

Genom hårda stormar har jag lyft era båtar.

Jag har stöttat er i sjukdomar och elände.

Men aldrig

aldrig

har jag sagt åt er att döda varandra.

aldrig

har jag sagt att om ni inte tror på mig väntar ett helvete.

Aldrig har jag sagt åt er att föra krig i mitt namn.

Varför, oh varför, har ni lyssnat på de männen som sagt åt er att glömma mig?

Varför kan ni tro att något gott kommer ur en tro där man dödar varandra?

Hur kan ni tro att man får ett liv efter detta?

Ett liv för dem som dödar andra

men för dem som lever lugnt i sin gamla tro

väntar en eld,

en evig skärseld.

Hur kan ni förneka mig, er Gud och istället välja en sådan grym tro?

 

Jag lämnar er nu.

Jag kommer stanna på min ö, och omges av dem,

som inte förkastat mig.

Jag återkommer inte förrän ni ber mig.

Det kan inte dröja länge.

 

Han lyfte från berget och flög till ön Saremaa där han stannat och där han fortfarande finns.

Detta betydde att friheten var slut. Nu hade tyskarna makten i landet. De tog marken från folket, byggde sig vackra herrgårdar och lät esterna göra grovarbetet på åkrar och fält. Esterna var inte längre riktiga människor, de var "icke-tyskar". Det fanns fortfarande ester som inte arbetade i herrgårdarna, men de flesta blev slavar åt herrgårdsfolket. 

Herrarna skiftade men folket bestod. Ibland samlade de ihop sig och stred för att återfå sin frihet; ibland lyckades de, men det kom nya soldater. Men i sina hjärtan gömde de vetskapen om att de kan om de kämpar tillsammans, och en dag, en dag ska de åter bli fria människor! 

 

forts. följer