okt 4 2012, En saga?
Jag funderar så mycket på början. Hur det började och sedan blev. Varför det blev just så här. Jovisst. Historien går frammåt. Årtusenden försvinner för det mesta i glömska. Vi kan inte hålla allt aktuellt hela tiden. Inte ens om vi grundar 100 universitet till i vårt land.
Jag ska i alla fall försöka beskriva på mitt sätt vad jag tror hände då, för länge sedan och kanske ända fram i vår tid. Det är ett jätteprojekt, och jag ska inte jobba bara på det. Jag tar en historia i taget.
Jag ska börja med hur det kanske var för 9 - 10 000 år sedan.
Flickan gick och såg sig omkring. Hon sökte efter någon att leka med. Ibland kunde en liten björnunge se rakt in i hennes ögon, och då kändes det så skönt. Då var det någon att skoja med. Men det gällde att björnmamman inte kom. Då blev det farligt. Det hade pappa sagt en gång när han såg henne stå där ensam vid bland träden. Annars var pappa nästan alltid borta. Han jagade. Alltid måste han jaga för att de skulle ha något att äta. Mamma stod någonstans och gjorde iordning det han fått. Så var det alltid.
Hon sov under träden med en skinnfäll över sig tillsammans med föräldrarna och sina äldre syskon. När hon vaknade brukade det vara ljust omkring henne och de andra var igång med att jaga och leta efter mat. Ibland kom någon främling och skrämde dem men annars var det likadant.
Något nytt hade hänt. Det blev lite mera skog. Lite mer och lite mer. Snön försvann sakta bort. Det betydde att pappa och alla andra pappor var borta längre när det var ljust.
En gång hade pappa sagt att de skulle byta ställe att sova på. Han tyckte att det skulle bli bättre om han gick längre åt det där hållet där solen försvinner. Där fanns det inte lika många som jagade ännu. Flera av dom han brukade prata med hade redan bytt sovställe. De skulle längre nedför berget.
Det var mycket som flickan inte visste. Sådant som vi tycker är självklart. Hon visste inte något om klockan. När det var ljust gick alla upp och började göra något och när det blev mörkt gick man och la sig, för då såg man ju ingenting. Ibland var det varmt, ibland var det kallt, men att det fanns någonting som årstider eller år, det visste hon absolut inte. Man gjorde det som gick att göra. Var det varmt och vattnet rann i floderna, då var det lätt att dricka, men var det is då fick man lov att värma isen i händerna så att det smalt. Hon tyckte att det var jätteskönt när solen sken så länge och värmde upp allt; när man kunde se djurungar som lekte. Då smög hon på dem. Det var det bästa. Björnungarna tyckte lika mycket om blåbär som hon. Men, det är klart, hon kunde inte äta bären tillsammans med ungarna. Det var det där att då kunde ju deras mamma bli arg på henne.
Hon hade inget namn heller. Det hade ingen. Hon var bara “flickan”. Eftersom ingen annan heller hade något namn tänkte hon aldrig på det. Kanske var de för få i gruppen för att någon skulle komma att tänka på att det skulle behövas.
Jaha, nu kommer mamma och säger att de ska flytta igen. Längre bort. Så djuren har redan försvunnit åt det hållet. Men förresten, har de tur hittar de en grotta att sova i, där är det mycket skönare. Då plockar hon lite mossa att ligga på. Till mamma också förstås. Hon drar en hand genom det stora hårrufset och några höstgula blad faller ner på marken, men det ser hon inte. Så är det alltid.
Fortsättning följer
Kommentarer
Trackback
