.

 

 

Jag ska precisera mig när det gäller hur vi alla i Europa inte menar samma sak med allt vi säger.

 

När vi säger "socialdemokrat" ser vi framför oss de röda fanorna, första-maj-tågen, fördelningspiolitiken, den solidariska skatteinbetalningen etc.

 

När en est eller lett säger "socialdemokrat" menar han absolut inte de röda fanorna och första-maj-tågen (sådant finns inte längre i Baltikum) men gärna skatter och fördelningspolitik.

 

När en svensk säger "centerpartiet" menar han ett borgerligt parti med borgerliga värderingar.

 

När någon från de baltiska länderna säger "centerpartist" menar han ett vänsterparti med många ryssar.

 

I kommunistländerna visste man inte vad ett banklån innebar. När esterna lärde sig att låna pengar till restaurering av sina hus, före finanskrisen, förstod de inte vikten av att betala sina skulder, och till sin upprördhet fick de till slut lämna ifrån sig huset till banken, och var ändå skyldiga banken pengar!

 

Det är bara några exempel. Det finns så mycket mer. 

 

Apropå att det finns så mycket andra människor inte tänker på:

När Ants väntade på mig utanför en affär såg han några mörkhyade ungdomar slänga fimpar och bananskal på trottoaren. Trots att det fanns en askkopp och sopkorg i närheten. Har någon berättat för dem som kommer till vårt land hur vi borde göra här?

 

 

Nu övergårt vi till pratet om korruption som svenska bolag anklagas för i kommunistiska stater. Man måste förstå hur självklara mutor var i t.ex. Sovjet, och fortfarande är i många områden där och i de kommunistiska länderna.

Att bli väl behandlad av doktorn kostade pengar, extra pengar. När Ave gick igenom en abort visste hon att hon måste betala en rejäl  muta till doktorn annars skulle hon inte få stanna kvar på sjukhuset för eftervård, och hon skulle aldrig mer kunna bli gavid.

När hon gick till hårfrisören måste hon muta för att få den frisyr hon själv ville ha.

Glöm inte "valutabutikerna"och butiker för kommunistpampar och sjömän, där man bara kunde handla med utländsk valuta vilket betydde att ingen vanlig människa fick handla där. Ülo berättade om hur varor plötsligt försvann från deras matvaruaffär, och sedan flera år senare fick han tillfälle att gå in med oss i en valutabutik: Och där fanns de! Allt som han inte längre kunde köpa fanns i alla fall! 

Om man ville ha någon speciell tjänst från kommunen, då gick man till tjänstemannen med en summa pengar eller en stor flaska fin sprit. Det var bara självklart.

Jag berättade om de unga pojkarna i Ryssland som i en intervju sa att de tänkte bli poliser när de blev stora, för då blev man så otroligt rik. Där lever vanan vidare.

 

Mutor och korruption var så självklara i det kommunistiska Sovjet att ingen tänkte på det eller värderade moralen i det. Därför var nästan alla butiksbiträden ryskor eller i varje fall partimedlemmar i Estland, de hade makten att bestämma vem som skulle få köpa en vara. De behövde aldrig vara vänliga och "serviceinriktade", det som skulle säljas blev sålt på ett eller annat sätt.

 

En Leninpristagare (dock ej partimedlem) och prima ballerina skulle bjuda oss på middag 1978. Hon sökte upp oss på hotellet och bjöd oss på middag "om fyra dagar". Hon behövde den tiden för att leta reda på och muta folk för att kunna bjuda oss på något annat än bara inlagda morötter.

 

Tiina, som blev hyresgästföreningens ordförande efter 1991, berättade för oss hur man fick leta i veckor för att få tag på en glödlampa till ordinarie pris, men det fungerade aldrig. Man måste betala tillägget - mutorna.

 

Även på finrestaurangerna var det svårt för vanligt folk. Efter att ha mutat sig in, måste man köpa det dyra vin som servitören föreslog, och inte betalade extra fick man in surt odrickbart vin. Klagade man sa han bara: "Det var ju det du beställde."

 

Att ta sig upp i "Teletorn" i Tallinn var som att besöka en militärbas. När hissen så småningom kom upp till restaurangvåningen fick man inte gå in i restaurangdelen och titta på utsikten. Vi gjorde det i alla fall, och fick höra många intressanta okvädingsord. Vår värd var fruktansvärt orolig.

 

Det var sådant vi försökte berätta när vi kom hem 1978, men nästan ingen lyssnade. De vände sig om och gick. Så kunde det bara inte vara i det "fina kommunistiska landet."

 

Nu citerar jag SvD: första sida i dag:

 

 

Så var också hela Sovjetunionen!