.

 

"Var är ni egentligen hemma?" Många undrar. "I Sverige eller Estland?"

Var är man hemma? Där barnen finns, läste jag att någon tycker. Ja, jag kommer ihåg den italienske porslinsarbetaren som flyttade tillbaka till Italien efter pensionen, men kom tillbaka. Han kunde inte vara utan sina barn.

 

Hur är det då för människor som måste fly?  Var det för att de inte vågade känna efter som så många aldrig berättade något om Estland för sina barn här i Sverige? Längtade de alltid hem? Barnen blev ju svenskar i de allra flesta fall.

Jag vet inte. Jag vet bara att när jag satt i vår nya motorbåt i går kväll och åkte just den vägen som vi seglat på väg ut i skärgården i så många år fram till 1985, då sveptes jag in i en hemkänsla som jag var helt oförberedd på.

Det här är mitt "hemma". Men Estland då? Jag trivs ju så bra där. Jag uppfylls av Estland när jag är där. Jo det är landet jag utforskar. Det landet jag vill att mina barn och barnbarn ska känna sig delaktiga i. Men jag är nog inte "hemma" där. I alla fall inte riktigt än.

 

 

Så många somrar i livet som vi tillbringat i Stockholms skärgård, Ants, jag och barnen. Vi har lagt till vid många olika öar, levt semesterliv och andats in den friska skärgårdsluften. Men i Estland var allt sådant förbjudet. Tänk er alla stränderna var bevakade av militär. "För att ingen från väst skulle ta sig in illegalt i detta drömrike." sa man. I själva verket var det för att ingen skulle ta sig ut.

 

 

Båtar fick man bara ha med särskilt tillstånd. De som bodde i fiskekolchosen Kirov straxt utanför Tallinn, de fick naturligtvis fiska. I den kolchosen hade de det förhållandevis bra. Bostäderna såg hyggliga ut 1978 och i mataffären fanns det varor att köpa. Ülo körde oss dit med sin lilla Ladabil och jag tror att Anne hade fått tips om att ta oss dit för att visa på något bra i Estland. Jag är övertygad om att KGB visste var vi var hela tiden och de ville att vi skulle berätta bra saker om landet när vi kom tillbaka till Sverige så att det skulle skrivas om det i estniska tidningar och pratas om det i Radio Free Europe eftersom vi hade släktingar där. 

För att komma till öarna krävdes särskilda tillstånd. Husen på landet var i stort renoveringsbehov.

Esterna fick inte chansen att leva något semesterliv vid havet på det sättet vi gjorde. Men Tea, en väninna, sa ändå: "När jag var hos mormor på landet. Då var jag lycklig." Någonstans måste man hitta en vrå där man kan vara lycklig även i ett land där stressen och lögnen råder.