.

På vägen till Rakvere passerade vi den stora åkern som så här års brukar vara en stor insjö. Den är inte alls vattenfylld i år, som sagt var, men istället var den full med små högar, bara som en liten boll, och vid ena sidan var det en vit prick. Vad kunde det vara?

Det var säkert tusen gäss som hade lagt sig att vila. Allihop. Ingen stod upp eller rörde sig uppåt. Det var en helt otrolig syn. Och då hade vi ingen kamera!

-----

De tre vi såg i Babel i går.

Sofi Oksanen var fantastisk i Babel i går. Hon lyckades i intervjun berätta om hur man måste välja att agera för att kunna överleva i Sovjetunionen. Som författare måste man tänka över vad och hur man kunde skriva utan att utmana ödet. Kanske skulle man skriva om naturen, eller en historia med underliggande betydelser eller kanske inte alls. Kanske skulle man fly för att få skriva som man vill. Men om man hade barn då? Man kan inte riskera sina barns liv!

Man kunde inte välja yrke efter intresse och läggning. Vi kan se på Hanno. Han har alltid varit intresserad av historia. Han har läst allt han kommit över. Diskuterat med olika människor och förkovrat sig på olika sätt, men. Han insåg att det kunde var farligt att bli historiker. Om man arbetade som lärare t.ex. vare sig det var på universitet eller i grundskola måste man följa den politiska linjen. Man straffades svårt om man lärde ut saker som inte var politiskt korrekt. Riskerna var stora för att man kunde gå över en gräns utan att man var medveten om den. Man var iakttagen hela tiden.