På det viset låter det riktigt spännande.

Livet var fattigt i den sydryska byn. Stalins kollektivisering och dess omänskliga utpressning av bönderna förvärrade läget. Utrensningarna mot slutet av 30-talet nådde familjen. Morfadern dömdes till döden med nackskott men räddades i sista ögonblicket. I andra världskriget gick byns vuxna män ut i fronten och mejades ner av tyska kulsprutor. Ukraina, Vitryssland, Moldavien, västra delen av Ryssland var under tysk ockupation. Flyktingvågorna gick genom byn och sedan kom de tyska trupperna, som trängde fram mot oljekällorna vid Kaspiska havet. Pappan var vid fronten, deltog i befrielsen av Kiev, Charkov och andra ukrainska städer och i det väldiga slaget vid Kursk. Han återvände hem med bröstet fullt av medaljer. /.../

Gorbatjov blev 1978 sekreterare i centralkommittén i Moskva och politbyråmedlem. Han hade nu nått maktens tinnar. Där gällde det att visa försiktighet. Alla var svartsjukt påpassade. Man fick inte reta det högsta hönset Leonid Brezjnev utan tvärtom visa stor respekt och inte spara på smickret. Det gällde att skapa koalitioner och vara mån om sin beskyddare. Andropov, den hårde, disciplinerade KGB-chefen, hade främjat Gorbatjovs karriär. Kosygin, premiärministern, visade vänlighet men det var tveeggat, eftersom Brezjnev ville ha bort denne konkurrent. Gromyko och Ustinov, utrikes- och försvarsministrarna styrde över sina domäner med järnhand. Särskilt försvarssektorn, som slukade större delen av statens resurser, var strängt förbjuden terräng för andra än Ustinov och Brezjnev själv. Gorbatjov, ansvarig för jordbruket, sökte förgäves få fram bättre villkor för sitt livsmedelsprogram men pengar för det saknades så länge man ständigt byggde vidare på vapenarsenalerna.


Här ska man lägga märke till hur stämningen var i det högsta skiktet. Kanske kan det vara en fingervisning om hur det var i hela riket? Misstänksamhet, vaksamhet och skådespeleri behövdes i de flesta lägen.

Efteer att Brezjnev dött, dog många andra höga höns också. Av sjukdom eller ålderdom. Och Gorbatjov valdes till generalsekreterare i Sovjetunionen i mars 1985. Gromyko, utrikesministern, som föredrog politbyråns förslag prisade hans förtjänster, ”en man med ett järngrepp i silkesvantar”. Även KGB måste ha haft någon åsikt, men det får vi inte veta, men i Östeuropa anser man att det var KGB som tillsatte honom.

Skildringen övergår i en delvis självkritisk betraktelse över de kommande sex årens dramatiska skeende. Generalsekreteraren kunde först rida på en våg av entusiasm över den förnyelse han igångsatt. Sedan kom allt större byråkratiskt motstånd när ekonomin stadigt blev sämre. Till slut ifrågasattes han av såväl konservativa, kommunistiska bakåtsträvare som radikala förnyare, anförda av den makthungrige tidigare partichefen i Sverdlovsk, Boris Jeltsin. Sovjetunionens kollaps utgör finalen. /.../

Boken ger inga nya infallsvinklar på detta drama men väl en anledning att granska Gorbatjovs historiska insatser. Den främsta torde ligga i glasnost, den öppenhet och politiska frihet han skapade, som var helt ny för Sovjetunionen och avgörande för det kommunistiska imperiets upplösning och fall. Gorbatjov insåg därtill att Sovjets resurser inte räckte till för imperiets expansionistiska politik och dess väldiga militära apparat. Radikal nedrustning krävdes för att rädda ekonomin. Tillsammans med USA:s president Reagan började han desarmera det kalla krigets domedagsmaskineri och trumfade igenom nedskärningar i kärnvapenarsenalen, detta i hård kamp också mot det egna militärindustriella komplexet.

Javisst. Under alla år var det försvarsindustrin som fick pengarna. Människorna betydde egentligen ingenting, därför renoverades inget utan istället förföll hela det stora riket. De hade t.ex. satsat på att allt skulle byggas i betong "som aldrig skulle förstöras", vilket det gjorde. Dåligt byggda hus, kolchoser och fabriker; elstolpar och annat möglade och vittrade sönder. Men till det fanns inga pengar. Narva Maantee, den stora leden mellan Tallinn och Narva, som anlagts som stridsmaterielväg belades med betongplattor! Vi har åkt på den vägen, och det var definitivt inte skönt. Åt andra hållet gick betongvägen till Paldiski, en av de största örlogsbaserna i Östersjön.

Kontrollen över bankrutta och oroliga östeuropeiska stater var även den för kostsam. Gorbatjov, jämte utrikesministern Sjevardnadze, drev igenom upplösningen av det östeuropeiska väldet. Han förutsåg dock inte att dessa länder då genast skulle fjärma sig från Sovjetunionen och raskt vända västerut. Gorbatjovs tal om ”ett gemensamt europeiskt hem”, där även Sovjet skulle platsa, hade ingen förankring i verkligheten. I stället utvidgades Nato till alla tidigare Sovjetdominerade stater, i strid med de amerikanska löften han ansåg sig ha fått.  Jag har den absoluta uppfattningen att Gorbatjov inte förstod hur människor hade det i landet. När han sa i sitt Nobeltal att "De baltiska folken förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för", då avslöjar han sig. Inte så konstigt kanske med tanke att han växt upp i Sovjet och gått i sovjetisk skola och läst sovjetiska böcker, men ändå. Visst måste en stor statsledare veta något opm förhållanden i sitt eget rike, och helst bör han veta hur det är i andra länder också. Estlands partichef, Vaino Väljas, som varit studiekamrat och god vän med Gorbatjov frågade honom efteråt: "Vad faan menade du med det?" Gorbatjov blev honom svaret skyldig.

/.../

Baltikum spelade en ödesdiger roll. Gorbatjov hoppades att dessa republiker skulle gå i täten för perestrojkan och bli modell för övriga Sovjet. Först sent begrep han att de till varje pris ville bort från Moskva. Balterna inspirerade andra republiker, de ”tände upprorsfacklan”.


Det blev resultatet. Just det. De såg en chans till frihet, till ett människovärdigt liv i sin egen kultur och med sitt eget språk. Självklart såg de chansen. Eller som Ave sa: "När vi såg att vi inte blev ihjälskjutna när vi protesterade, då vågade vi."  

Att bevara Sovjetunionen var en överideologi för Gorbatjov. Han kämpade hårt mot republikernas, i synnerhet Rysslands, makttillväxt och självständighet. Misslyckandet upplevde han som sin stora och historiska tragedi. Skulden läggs främst på Jeltsin, som han menar saboterade kampen för ett ”förnyat Sovjetunionen” och genomförde en ”statskupp” när han tillsammans med de ukrainska och vitryska ledarna i december 1991 förklarade Sovjetunionen upplöst.

Det var Jeltsin som gav order om att tanksen och soldaterna skulle dra sig tillbaka till förläggningen den där augustnatten 1991 i Tallinn. Gorbatjov menadew att ordningen skulle återställas, dvs. de skulle använda sinvapen mot esterna. Som tur var lydde de sovjetiska soldaterna den ryska presidenten. Inte den sovjetiske. De sovjetiska dagarna var räknade.

Jeltsin är något av en hjälte i Estland.