.

I åres första Axess finns en artikel "På spaning efter Stalins offer." skriven av Jan Hernebring.

 

Uppgrävning.

Det gäller kvarlevorna efter alla de människor som dog under "den stora terrorn". Det rör sig om ett ofantligt antal dödade under den tid då Stalin gjorde sig av med dem han hade att "tacka" för sin framgång och som drivit kommunismen frammåt i Sovjetunionen fram till 1930-talet.
I byn Dybovkas omgivningar finns flera massgravar, man har uppskattat att det finns ca 8000 mönniskor begravda där. Hittills har man grävt upp 2500 dödade där. Boende har berättat från den här tiden:
Nästan varje natt hörde vi ljud av lastbilar, människor släpades utomhus till "Kylskåpet" _ en magasinbyggnad - för avrättning. Och skriken: "Vart för ni oss? Jag vill leva!"

En av chaufförerna berättade: "I Voronezj skedde avrättningarna i källaren inne i fängelset. Liket forslades iväg i skydd av mörkret. I Dybovka sköts det aldrig, där bodde cheferna i sina sommarbostäder."

Framför allt skulle partifolket vara uppmärksamma på frigivna fångar och deporterade, som antas vara orosstiftare av olika slag. Man hittade folk, och straffet man kunde döma ut för något "brott" var antingen arkebusering eller Gulag. Det var Moskva som i förväg (som vanligt) brstämde antalet brottslingar. Antalet dödsdomar var 1937: 353 073 människor och 1938 var de 328 618. De allra flesta var vanliga arbetande människor.
Det är inte bara i Dybovka dessa gravar finns; sågott som alla större eller medelstora städer har dem, och jag kan vidimera att varje stad och kommun hade en tortyrkammare. Vi har sett ett par stycken i Estland, och cementväggarna skriker av alla tortyr som skett därinne. I källaren i huset i Väike Maarja har fångarna skrivit om sitt lidande på väggarna, och så har andra säkert gjort på andra väggar också. I den källaren blev Hannos pappa torterad, och i en källare i Tallinn blev Ants farmor plågad. Deras brott? Hannos pappa blev dömd till Gulag enligt § 58 som var en paragraf för dem man inte hade något att döma för och Ants farmor plågades i en lite cell för att hennes son med familj hade flytt från landet. I arbetarnas paradis kunde man bli dömd och torterad för ingenting.

Allt är bara fruktansvärt, och någon gång, någon gång i framtiden ska det vara uppenbart för hela världen att så var det. Jag vet inte när "stalinister" och andra troende ska låta gardinen försvinna från deras ögon och äntligen förstå att det var helvetet och ingenting annat som utvecklades i Sovjetunionen.