.

 

En lugn och skön dag med läsning av boken om spioner, virkning och politikpratande vid middagen.

Boken berättar också om svenska spioner under kriget. Vem som blev spion var ofta en tillfällighet. Naturligtvis var de kommunister. De som stannade i Sverige hade sin bild kvar av det underbara kommunistiska samhället, medan de som reste dit lärde sig på ett hårdhänt sätt att så var det absolut inte. Den ryska ambassaden var full med förklädda spioner som värvade svenskar. Bl.a. var det en ung ryss som såg till att bli nära vän med en ung svenska. Han påstod att han var 17 år, och talade inte om att han var gift. Stackars flicka. Hon var intressant för att hennes pappa var underofficer vid pansarregementet i Strängnäs. Båda sidorna i kriget var intresserade av att få veta så tidigt som möjligt om den andra sidan skulle anfalla Sverige, om svenskarna exporterade krigsprodukter till den andra siden etc.
Det jag tycker är allra värst är att de svenska kommunisterna hade gått på propagandan och var så lättköpta. De var som omvända till en religion.
-----

Hanno berättade att han ser inte TV-programmet NSV som skojar om sovjettiden. Han kan inte, det gör för ont. Jag förstår honom, och tänker att de unga esterna som inte har några egentliga egna minnen från tiden har lättare för att skämta om allt fruktansvärt som hände.

Även kommunisternas barn ville fira jul. Men föräldrarna vågade inte. Inte ens de vågade. Alla var rädda och, som Hanno säger, esten hade fyra ansikten (1. på jobbet, 2. ute i offentligheten, 3. med vänner, 4. hemma med familjen) men Putin har bara två. Ett mot ryssarna, ett mot väst.

Det har också kommit fram att många estniska barn aldrig fick veta under ockupationsåren att Estland varit fritt. Föräldrarna vågade inte berätta. Nu anklagar de sina föräldrar för tystnaden. Många, som Hanno, berättade om frihetstiden, om julen, om Kalevipoeg och om väst. Han firade jul med en studiekamrat när han studerade i Kiev. Slaverna i området visste absolut inte vad de höll på med. Allt sådant var totalt utsuddat ur deras medvetande.

 

Många äldre människor kunde tillåta sig att dö när de såg den estniska flaggan för första gången på nästan 50 år hissas i Tallinn. Det var ovanligt många som dog då. Likaså var det många som dog 1991, när Estland verkligen var fritt.

Varför är det så svårt att offentligt få berätta hur det egentligen var under den kommunistiska ockupationen, om alla mord, deportationer och allt lidande, om hur allt som kunde användas eller ätas stals och fördes till Moskva. Jag upprepar: Varför är det inte ett lika stort brott att döda människor i kommunismens namn som i nationalsocialismens?