.

I dagens morgonprogram i P1 var det ett viktigt inslag om minnena av nazisternas fruktansvärda brott. Offrens efterlevande menat att de måste föra minnet vidare av det som hände. De behöver monument över de mördade släktingarna. Världen måste för alltid komma ihåg. Och detta är i Tyskland. I Berlin!

 

När ska vi få de andra offrens minnesmonument? När ska vi se minnesplaketter över de som Stalin lät mörda på olika helt vansinniga sätt? I Moskva?. Eller när ska vi åtminstone förstå att lidandet i det andra riket var lika stort, att det finns enskilda öden som borde för alltid påminnas om? Eller att vi åtminstone ska kunna tala om dem på samma sätt, med samma avståndstagande och medkännande som vi talar om det andra rikets offer.

 

 

När ska vi förstå att hela Sovjetunionen var fyllt av efterlevande, att det i så gott som varje familj fanns lidande och sorg. Att i Ukraina svalt många miljoner människor till döds därför att Stalin lät hämta allt ätbart till Moskva. Vad vittnar det om? Inte människokärlek i alla fall. Om vi börjar diskutera konsekvenserna av det kommunistiska experimentet måste vi väl äntligen förstå det djävulska som alla dessa människor tvingades genomleva. Kanske skulle vi våga diskutera kommunismen i väst också. Varför kan de alltid gömma sig bakom "De ville gott." Hur kan det vara så om det krävdes att många, många, otroligt många människor måste dö. Är det ett "vänligt" samhälle vi skapar med massmordet som grund. I alla andra sammanhang talar vi om humanism som något helt annat. Vi ska bry oss om varandra. Vi är alla lika värda. Vi ska visa solidaritet med alla. Och så det där ordet: tolerans, som jag inte gillar eftersom det är så ensidigt. Jag är säker på att varje svensk känner en kommunist och inte tycker att det är något märkvärdigt, utan rent av naturligt. 

 

 

Estland under frihetstiden var ett europeiskt land väl jämförbart med Finland. Båda hade slagit sig fria från Ryssland och Sovjetunionen.. Jag läste förresten nyligen att benämningen "Fortsättningskriget" mellan Finland och Sovjet inte syftar på fortsättningen av Vinterkriget utan fortsättningen av Frihetskriget. Man ville en gång för alla slå sig fria från det stora landet i öster. I estnisk Tv menade de också att "Den sjungande revolutionen" kan kallas Estlands fortsättnings på Frihetskriget. 

 

Jag vill också kommentera artiklarna i SvD om vår svenska försvarsminister och hennes solskenshistoria. Det finns länder som ser på Ryssland på ett mer realistiskt sätt. De vet hur man resonerar i Moskva. De kan tolka det som sker på ett annat sätt än vi gör, vi som gärna vill tro alla människor om gott. Diskutera situationen med de baltiska länderna och Finland. De vet.

 

När jag skrivit detta googlar jag på kommunismens offer och hittar en sida på Wikipedia om “Kommunismens svarta bok” av Stéphane Courtois,Nicolas Werth, Karel Bartošek, Jean-Louis Panne, Jean-Louis Margolin samt Andrzej Paczkowski. och kom ut 1997. När boken publicerades på svenska blev det en debatt i den svenska pressen huruvida det verkligen var möjligt att likställa kommunism med nazism.

Courtois introduktion blev kontroversielldå han uppskattar antalet offer för kommunismen till 94 miljoner döda, närmare bestämt 94 360 000. Två av författarna, Nicolas Werth och Jean-Louis Margolin, tog även avstånd från Courtois jämförelse mellan nazism och kommunism. De menade att siffran var överdriven och att man med strängare vetenskapliga krav endast kunde komma upp i mellan 63 miljoner och 93 miljoner döda.(Sic!)  Även Arne Ruth skriver i det svenska förordet att Stalin inte drev det systematiska mördandet lika långt som Hitler och att det inte fanns några renodlade förintelseläger som Treblinka och Sobibor i Sovjetunionen. När Stalin skrev under förintelseordern på alla “kulaker” betydde det många miljoner människors död. Faktiskt till antalet döda fler än Hitlers offer. Varför skriver Arne Rurh så? Han måste veta bättre.

 

 se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kommunismens_svarta_bok