.

Kirsti föddes i augusti 1944 i Tallinn. När hon var åtta veckor deporterades hennes pappa till ett arbetsläger i Sibirien, Magadan. Han dömdes för "något" till tio års förvaring enligt §58 (den påhittade), och därför växte hon upp under sina första tio år med bara mamma och brodern som var 1 1/2 år äldre. Mamma hade det svårt. Mycket svårt, men barnen visste ju inget annat, och Kirsti sa att hon hade det bra. De målade ägg till påsken och firade julafton. Hon märkte inget av att det skulle vara förbjudet. Hon måste haft en mycket stark mamma.

När pappan kom hem efter tio år, då förbjöds han att bo i Tallinn, vilket var ett vanligt tillägg till straffen. Han bodde på olika ställen i landet där han kunde få jobb och kom då och då och hälsade på sin familj. Jag tyckte så synd om dem, men Kirsti förklarade att de levde som en bra familj i alla fall.

De var den enda familjen i släkten på mammans sida som blev kvar. Mormor och morfar och deras andra tre döttrar flydde under septemberdagarna när Ryssland i stort sett redan var i landet. Morfar och mormor trodde att också äldsta dottern flytt med sin familj och att de kommit med på fartyget Moero sombombades och gick under på Östersjön. De sörjde dem i flera år. Så på något sätt fick de veta att det var fel. Att de hade en dotter med familj kvar i Estland. 

Hon berättade också att det är ovanligt att dagens unga ester är intresserade av livet under ockupationsåren. Men det är deras sak, menar hon.

Jag kommer aldrig någonsin riktigt kunna förstå hur livet var i Sovjetestland. För dem som hade egna minnen av livet i det fria Estland var det naturligtvis värst, och det var ju också de som deporterades och mördades i första hand. För dem som föddes under ockupationen var det en helt annan sak. De hade det de hade. De hade bra dagar och dåliga dagar. Det hände bra saker och dåliga saker. Men det var så livet var.

"Men hur var det när ni började tala om en ny frihet?"

"Då blev vi patrioter. Då spelade vi ut alla vår patriotism. Det retade ryssarna, och det var roligt."

Jag hoppas jag får fler tillfällen att samtala med henne. Hon kunde berätta och förklara, och när hon förstod att jag tyckte det var så intressant att höra vad hon sa. då sträckte hon på sig och sa "Jag är en stjärna." Och så sktattade vi alla.

Det är en kommunistisk tanke att man inte ska säga "zigenare" och andra benämningar på människor, berättar hon också. Man får inte heller kalla folk "ryssar" som bor i Estland. Man ska säga "de ryskspråkiga". Att vi inte längre får säga "lappar" om samerna tyckte de var extra roligt eftersom det heter Lappland där så många samer bor.

-----

Jag fick ett mail i går med följande lydelse:

‘Sex år yrkas för Putinkritiker. En rysk åklagare krävde idag att regimkritikern Aleksej Navalnyj döms till sex års fängelse. Navalnyj är åtalad för att ha smusslat till sig timmer till ett värde av drygt tre miljoner kr från ett statligt företag 2009. Själv hävdar han att åtalet bara syftar till att tysta honom. Navalnyj är känd för sina blogginlägg om korruption på hög nivå. Han har bl.a. myntat epitetet "Tjuvarnas och bedragarnas parti " om president Putins stödparti Enade Ryssland.

Källa: Svttext tv