.

Såg någon programmet om Sofi Oksanen på SVT? Det handlade om hennes Estland. Estland som hon upplevde det under sommarloven hos mormor i ett hus nära Haapsalu.

Det är så oerhört smärtsamt att se. Det här landet och det här folket som lidit så. Vi fick se Pagarigatan. KGB:s kontor där och rummen där förhören skedde, och jag tänker på Ants farmor som satt inlåst i ett trångt utrymme där därför att hennes son, sonhustru och sonson hade lämnat landet. Därför blev hon illa behandlad och blev aldrig sig själv igen. Vem bestämmer vad som är ett brott som ska bestraffas?

 

Vi fick se böckerna på biblioteker, de böcker som inte bränts, hur de märkts för att inte vanliga ester skulle kunna läsa om sin historia. Eller andra känsliga saker. Som att jordbruket fungerade väl under Estlands första frihetstid. Allt som trycktes under den tiden 1920 - 1938 var helt förbjuden litteratur under ockupationsåren. Faktum var att vuxna så sällan talade om de åren med sina barn, att åren föll i glömska.

 

Jag tänker på den unga Malle, som satt och skrev ner de gamla estniska visorna i anteckningsböcker och gav bort i födelsedagspresent till sina vänner som blev så otroligt glada. Visböcker fanns inte att köpa. Visorna fick inte sjungas.

 

Precis som jag är Sofi Oksanen fascinerad av att man ser historien hela tiden i Estland. Allt finns kvar. Utom det som förstördes under ockupationsåren och ännu inte ställts tillbaka. I Tallinn har man bevarat riuinerna efter ett bombat hus; det ör också ett historiskt minne.

 

En engelsk filmregissör berättade att han numera är så fångads av Estlands historia, att ingen förstått folkmordsförsöket som pågick så länge, medan man hela tiden talat om Förintelsen. Då kan jag inte låta bli att tänka på när jag sa i radioprogrammet "klarspråk" 1992 (tror jag) att "inte förrän vi sett lika många filmer och läst lika många böcker om Sovjets brott, inte förrän då kan vi jämföra de fruktansvärda brott som begicks under 1900-talet i Europa." Nu börjar vi komma dit. Sofi Oksanen har betytt myckert. Det behövdes en skicklig författare, med ett alldeles eget utseende. Men det är en hel del kvar. Intresset börjar växa med kunskapen.

 

Det är märkligt att denna unga kvinna representerar Estlands lidande under ockupationen.