.

Det var ett program på Radio 7, en religiös kanal. En kvinna i 85-årsåldern berättade om hur det var i Estland 1953, för 60 år sedan. En bror till henne var i militärtjänst i Röda Armén. De var vid havet en dag, där ingen annan est fick vara. Det hände något och brodern ropade åt de två ryska soldaterna i närheten att han höll på att drunkna. "Gör det då", sa de och gjorde absolut inget för att rädda honom. Han dog och en estnisk kollega till broderna berättade för föräldrarna vad som hänt. Själv hade esten ingen möjlighet att hinna fram.

 

 

Jag har tidigare hört om att estniska soldater som dött under tiden i Röda Armén har kommit tillbaka i kista och med en vakt bredvid. Vakten har inte lämnat kistan ett ögonblick förrän den sänkts ner i jorden. Ingen skulle få se hur skadad esten var; hur misshandlad av andra soldater han blivit under tjänstgöringen. En bekant till oss som varit med i Eesti Korpus berättade om slaget vid Narva att de tvingats framåt av befälen mitt under striden, fram mot de tyska soldaterna och deras vapen samtidigt som de som försökte springa bakåt skjöts ihjäl av de sovjetiska inrikestrupperna, Omon. Många ester dog i den striden.

Den kanadensiske generalen som fick uppdraget som ÖB på 1990-talet tjänstgjorde en tid, sedan reste han tillbaka till Kanada. Han stod inte ut med moralen  i armén; och förre ÖB Ants Laaneots skickades på specialutbildning i Italien för att lära sig hur man på ett mänskligt sätt arbetar som soldat. Så illa var det med moralen i Sovjetunionen. Laaneots blev en utmärkt ÖB! 

En 10-årig bror till kvinnan som talade i radion, Ott, kallades Kirikurott (kyrkråtta) av läraren och kamraterna för att familjen var religiös. När skolan krävde att han skulle gå med i Pionjärerna vägrade han. "Ingen i min familj har varit med i Pionjärerna och jag ska inte heller vara med där!" - "Är det för att du är troende?" - "Nej, jag är inte troende, men jag tror på sanningen!"

1953 jagade NKVD som vanligt  ester som försökt fly, men inte lyckats, ester i tyska armén och skogsbröder. Jagade våldsamt!

Familjen bodde då i en lägenhet i Lasnamäe utanför Tallinn. Det var känt att de var religiösa. Vid ett tillfälle hade tre troende människor kommit till dem och bett om hjälp att ta sig ur landet. De fick bo i deras lägenhet. De lyckades sedan hjälpa en man till Finland och en annan fick ett bra jobb på falska papper. Den tredje minns jag inte.

NKVD fick i alla fall höra om detta och hämtade familjefadern för förhör. Lyckligtvis fanns det minst en officer från eesti Korpus (ester som tvångsvärvats till Röda armén) närvarande vid förhöret.

Pappan berättade om hur det var. Folk kom till dem och bad om skydd och hjälp, och de kunde inte vägra dem det. Därför blev det så här.

Hur som helst lyckades den estniske officeren kollra bor de andra och mannen fick gå hem ostraffad. När han satt och andades ut kom den äldre estnisk officer fram till honom och klappade honom på axeln och viskade: "Du gör inte om det där."

Så långt vågade de sträcka sig i det hårda människofientliga landet. Vi har nog svårt att förstå att förstå vilket förfärligt land Sovjetunionen var: sadister och människoplågare. Var fanns de "vackra, jämlika" tankarna?

Vi åkte till Rakvere i dag och jag satt och studerade träden under färden. Så tänkte jag: det var nog träden som hade det bäst under sovjetåren. De fick växa utan att någon brydde sig om dem. De har inga fiender. De formar sig naturligt tillsammans med de andra träden. Har ni sett när man huggit ner en stor gran i en skog? Runt granen växer de andra träden: smala och långa sträcker de sig efter ljuset. De anpassar sig naturligt. Inte ens de skulle kunna bli kommunister. Ingen av dem. Dessutom skulle de inte bry sig.