.

I DN Kultur i dag finns en artikel som skulle kunna öppna ögonen för många människor, men jag tror att inte så många tänker vidare. Det är en kvinna som beskriver sin tid i ett ryskt fångläger.

Läger IK-2, 2103: En dag i Kira Sagajdarovas liv

Slag mot njurarna, arbete dygnet runt och ständiga isoleringsstraff. Detta är en beskrivning av den sorts läger Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikova sitter i. Här är ett vittnesmål från fången Kira Sagajdarova. Det pågår i Europa och det pågår nu.

… Jag anser att det råder en slav­ ägarstruktur i lägret, inte bara i förhållande till oss, utan också inom ledningen. Ni kan inte före­ ställa er hur man uppför sig bara man har minsta makt. Man hunsar inte bara fångarna, utan också sina underlydande.

Oftast är det arbetsledaren och den vakthavande som ligger bakom nästan allt våld i fånglägret, med ledningens goda minne. Det är i första hand de som misshandlar, trakasserar och förnedrar oss, och det är bara om de inte klarar av att göra det på egen hand som ledningen skyndar till deras hjälp. De gör som de vill och förfogar över andras liv efter eget godtycke.

Det här är så fruktansvärt och så typiskt. Man “förfogar över andras liv” och mänskliga tankar är helt borta. Makt är fruktansvärt farligt, och är empatin helt försvunnen ur kulturen då kan vad som helst hända, och det gör det.

Jag minns ett tillfälle 2008. Vi fick usel mat eftersom försörjningsenheten, som förser lägren med livsmedel, hade plundrats så mycket att man inte visste vad man skulle ge fångarna. Vid den tidpunkten åt vi sådant som knappast kan kallas mat. Redan innan vi klivit in i matsalen visste vi vad som skulle serveras till kvällsmat: sur och rutten kål, rent hälsofarlig. Till lunch fick vi något som antagligen var pärlgrynssoppa, eller vad vet jag vad det var. Dessutom flöt det en massa knott i den. På livsmedelslagret som försåg lägren med livsmedel tog pärlgrynen slut, så i fortsättningen syntes det inte något annat i soppan än de där knotten.

En vacker dag, när ingen hade rört lunchen, tog arbetsledaren en portion till lägerchefen. Han reagerade ärligt: den kvinnliga chefskocken sattes i isoleringscell och avskedades från sin post. De tillsatte en ny och maten blev lite bättre, tills också hon började stjäla i maskopi med lägerbutikens föreståndare.

Jag ska säga nu, att jag låter er läsa det här för att ni ska få en aning om livet i de sibiriska fånglägren som även esterna skickades till. Det var så här, men ändå värre. Där hade man en speciell idé. Alla var uthungrade, och då bjöds man på salt sill till middag, som deras mage inte tålde längre på grund av svälten. Ett bra sätt att ta livet av dem, och så var det några problem mindre i världen.

Ett annat bra sätt att bli av med människor var att lasta dem på ett lastbilsflak utan varma kläder, köra runt i kylan till alla dött och tippa dem i en grop tillsammans. Det gjordes också. Sen var det bara att hämta nya offer.

Sjukvården är ett annat område som bör uppmärksammas. Hippokrates ed har de aldrig hört talas om på sjukan. När en fånge mår dåligt är deras enda reaktion: ”Sluta simulera!” Ledningen har slagit i dem att en fånge faktiskt inte kan bli sjuk. Därför lyfter de inte ett finger ens om man råkar rasa ihop mitt framför ögonen på dem. Där finns just inga läkemedel. Alla sjukdomar behandlas med huvudvärkstabletter.

Under 1940- och 1950-talen var det helt förbjudet att hjälpa en kamrat som blev sjuk. Den som blev sjuk kunde inte arbeta och därmed skulle han dö. Han lämnades i sin säng och alla andra gick iväg för att arbeta. Kanske hade han redan dött när de kom tillbaka. Så bra för fångvaktarna!

Skador efter misshandel reagerar de över huvud taget inte på. Med gott samvete låser de in fångar med kroppsskador i isoleringscell. Någon sjukvård erbjuds inte på isoleringsavdelningen. ”När ni hamnar här ser ni alltid till att bli sjuka”, säger de. /.../

De kvinnliga fångarna måste utföra ett arbete som är så tungt att de flesta karlar inte skulle klara av det. Under hela min tid i lägret såg jag aldrig att man anlitade hantverkare utifrån, trots att det fanns pengar fonderade för detta. En gång höll de på att göra om taket på matsalen, men ledningen brydde sig inte ens om att beställa dit en lyftkran förrän det föll ner en järnbalk på en fånges fot. Innan dess hade kvinnorna själva burit på allt. Alla möjliga slags lastnings- och lossningsarbeten utförs av kvinnorna och ledningen struntar i att det är för tungt för dem. Alla byggnadsarbeten, all montering och nedmontering av utrustning, allt utförs av kvinnorna i lägret. Reparationerna i lägret har utförts av fångarna själva.

Människorna spelar ingen roll. Lider de, vem bryr sig…

En kvinna orkade inte. Hon hade gått iväg och ingen hittade henne först. Sedan hittades hon i en skrubb: Hängning kunde man inte riktigt kalla det – hon var så lång att hon inte ens kunde stå upprätt där inne i skrubben. Så hon hade helt enkelt tagit av sig sjalen, halvsittande stuckit in huvudet i snaran och kvävt sig själv tills hon förlorade medvetandet och dog. Självmord. Ärendet avskrevs.

Ett enda ”medarbetarsamtal” i tjänsterummet hos Sergej Ryzjov, chefen för lägrets fabriker, är ett minne för livet. Några slag med träpåken så har han flyttat på dina njurar och blåmärket kommer aldrig att försvinna. Fläckarna blir kvar på kroppen.

Slagen i huvudet med boxhandskar, böcker och sparkar – de är ju bara till för att vi ska förstå att vi har gjort något fel!

Berättelsen innehåller så många grymheter att man har svårt att förstå att någon kommer levande därifrån.

Om vintern tycker fångvaktarna om att komma in i cellen och öppna vädringsfönstret på vid gavel med orden: ”Det är faktiskt stekhett här inne hos er!” Det är helt enkelt omöjligt att bli varm i cellen, och det finns celler där man inte ens kan stänga vädringsfönstret, som står öppet hela dagen.

Det finns en cell som fångarna kallar ”den amerikanska”. Den är som en bur utan väggar och dörr. Där sätter man fångarna som enligt fångvaktarna är de värsta förbrytarna. För att göra livet surt för en sådan fånge brukar de öppna ytterdörrarna på vid gavel om vintern, så att fången blir alldeles stelfrusen. Jag satt själv där flera gånger, så jag vet vad jag talar om. Man har bara en jädra kortärmad klänning på sig, inget mer. Om natten kröp vi in under madrassen, men när de inte kan se ansiktet skriver de en rapport om att man har brutit mot reglerna.

Livet i fånglägren var ett enda långt lidande, och jag tänker på Hannos pappa som verkligen kom därifrån. Han bars på bår av bl.a. sin gode vän Peep Kärp som skötte om honom i lägret trots att han var sjuk. Kärp var inte rädd för någonting. “Inget kan vara värre än det här.”