.

Den 4 april 2012 skrev jag angående boken Hot, identitet och historiebruk av Staffan Lundblad m.fl.

Jag kanske ska nämna också att det som Lundberg verkligen undersöker och vill hitta svaret på, det är varför så många som 78 % av esterna under våren år 2000 anser att Ryssland utgör ett hot mot Estlands fred och säkerhet. Han tycker att det är märkligt att inte esterna tänker som svenskar och andra, att det inte längre finns något hot därifrån. Och jag minns när jag läste Vladislav Savics bok ”Vladimir Putin och rysskräcken” att han kritiserade svenskarna för att de inte förstått det heller.

När det gäller historien och identitetssökandet glömmer Lundblad att esterna verkligen hade tillhört den ryska sfären länge, och rent erfarenhetsmässigt vet de att de har en annan, en egen kultur. De vet helt säkert att ryssarnas löften kan man inte lita på. Moskva serverade lögner till alla. De lovade och försäkrade en sak och gjorde sedan tvärtom. Så gjorde de mot sina egna landsmän, de baltiska folken, finnarna som emigrerade till Ingermanland m.fl. Ja alla! Helt klart visste de hur människor vill leva och lovade dem just detta. Sedan när allt var för sent, då gjorde de just de förändringar som de lovat att inte göra. De kollektiviserade jordbruket, de bestämde vilka som skulle ha makten, de fria valen försvann etc. Att esterna inte i första hand som ett fritt folk ville samarbeta med sina f.d. ockupanter är definitivt helt naturligt.

Nu kanske författarna förstått just det som esterna och många andra så säkert visste. Det är faktiskt synd att de hade så fel!

Jag var bara tvungen att skriva det igen!

Skulle något kunnat vara på annat vis om vi alla hade varit uppmärksamma på vad Putin och Lavrov sagt och gjort och vi alltså förstått att de å ett självklart vis ljuger.

-----

Tidningen Postimees presenterar jut nu : Porträtt av "Gamla bolsjeviker".

Oskar Ellek

Bolsjevikiska oktoberrevolutionen öppnade vägen för en ny medborgar- och social elit, många var äventyrare och avantgarde, men där fanns också kriminella element.  Antalet medlemmar i bolsjevikpartiet  ökade med 170 000 till 732 000 fram till 1921.  Nästan tjugo estländare räknas som "gamla bolsjeviker" och deras persondata har sparats i arkiv.

En av dem är Oskar Ellek (1875-1933). Fadern var smed i Tallinn, och hans stora dröm bar att sonen skulle få universitetsutbildning. Modern var djupt religiös; men själv blev sonen ateist efter att ha läst den franske författaren och filosofen Ernest Renanis "Jesu liv" (en bästsäljare på sin tid). Han var då 19 år.

Ellek avslutade gymnasiet vid faderns död, och därmed blev det heller inga universitetsstudier. Han blev låssmed.

1894 sökte han sig, som så många andra unga ester, till S:t Petersburg. Han arbetade på Ericssons telefonfabrik till 1997. Ericsson var då bland de största i världen i branchen.

I S: t Petersburg började han intressera sig för politik, och där träffade han också Hans Pöögelmann och Viktor Kingissep (senare aktiva kommunister)

År 1904 blev Ellek medlem i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet och blev en av fabrikskommittéledarna i Ericssons fabrik. Vid revolutionen 1905 häktades Ellek och dömdes till ett halvt års fängelse för uppror. I fängelset träffade han flera bolsjevístledare.

Efter befrielsen 1905 gick han under jord, och jagades av polis. 1906 blev han medlem i den militära delen av partiet och "deltog i olika exproprieringar för partiet" i S: t Petersburg och Moskva, har han skrivit i sina memoarer.

Främst ägnade han sig åt expropriation med bandit-förtecken, men han arbetade också med Josef Stalin och upplevde hur partiet kom över en miljon rubel vid bank- och tågstölder och stölder ur statskassan. När jorden började brännas återvände Ellek till Tallinn, men under falskt namn.

Ellek greps dock, men polisen kunde inte identifiera honom. Han släpptes samma år och flydde till Helsingfors och sedan vidare till Tyskland, där många ryska politiska flyktingar fanns, främst i Berlin. Polisen avslöjade honom 1908, och han utvisades.  Han bosatte sig då i Stuttgart, huvudstad i kungariket Würtenberg.

Ellek deltog i socialdemokratiska partets arbete lokalt, vilket betydde att han lärde känna flera viktiga ledare i Tyskland, bl.a. Jacob Walcherig som blev agent för Komintern.

1913 lämnade Ellek Tyskland för gott efter att ha varit internerad en tid. Han for till Paris, där han levde tre år.  1920-talets politiska emigranter var i allmänhet av den ädla och bourgeoisin som stöddes av rika släktingar (till exempel, fick Lev Trotski/Bornstein understöd av sin farbror, fabrikanten.

Under Parisdemonstrationen blev Ellek bekannt med Abram Bellenki (1882-1941), som bodde i Paris sedan 1904. han arbetade som  tryckeriarbetare och skomakare, men efter bolsjevikernas statskupp i oktober blev han medlem i Tjekan (Tšekaa, NKVD och GPU). I början av 1920-talet  ledde han Tjekans specialavdelning vars funktion bl.a. var att säkerställa Högsta Sovjets maktapparats säkerhet (inklusive Lenin, som personligen träffade Bellenki åren 1909-1912, då Lenin bodde i Paris).

Under första världskriget, år 1916. Greps Ellek av fransmän, som misstänkte att han spionerade för tyskarna. Efter befrielsen 1917 bodde Ellek i Southampton i England, och i London, där han återigen misstänktes för kontraspionage och greps.

1917 störtades den tsaristiska regimen i Ryssland, och Ellek återvände till S:t Petersburg för att fortsätta arbeta i telefonfabriken. Han fick arbete i det nya utrikeskommissariatet, och fick till uppgift att övervaka utrikes media, och bl.a. göra filmer åt Trotskij.

1918 reste han till Moskva för att arbeta åt Tjekan, där hans vänner Abram Bellenki och Viktor Kingissepp fanns.

I november drabbades Estland av revolutionens verkningar, och Ellek for till Narvafronten och genomförde en kontrarevolution som stoppades när de finska frivilliga trängde bort dem.
Ellek hann dock skriva under en dödsdom för 53 personer, vilka avrättades i skogen vid Joala herrgård vid Kreenholms fabrik. De dödades med hjälp av skjutvapen och spadar. Bolsjevikerna flydde från Estland via Narva, men Ellek blev kvar i Valga- Valkaområdet i södra Estland-norra Lettland.

1919 blev Ellek föreståndare för Estniska Arbetarkommunen i Moskva. På hösten samma år placerades han i Tyskland för att därifrån arbeta för den kommande världsrevolutionen som snart skulle genomföras i hela västra Europa. 1920 återvände han till Sovjet men bara för ett par år. Sedan var det dags för Tyskland och den sovjetiska ambassaden. Efter det misslyckade kuppförsöket där 1923 kallades han tillbaka till Ryssland.

Fram till sin död 1933 arbetade han informellt som teknisk expert i det nationella bolag Gostorg, som ansvarade för utrikeshandeln.

Oskar Ellek dog 1933. På det sättet slapp han troligtvis Gulag eller annan plötslig död, som drabbade många av de första bolsjevikerna.

Ja, det är också ett människoöde. Så stor del av Europa drogs med i bolsjevismen. Vi får vara tacksamma att det inte blev någon världsrevolution. Numera kan vi studera hur livet var i Sovjetstaterna för att se vad vi slapp vara med om.