.

Jag har funderat på vad Sven Wollter menade när han sa att Stalin skrivit så fantastiska skrifter innan han blev paranoid. Kanske den estniske historikern David Vseviov kastar lite ljus över det i programmet Müstiline Venemaa/det mystiska Ryssland som sändes i estnisk radio den 29 mars i år.

Först måste jag förklara att i Sovjetunionen gavs en encyklopedi ut. Problemet var att när folk kom i onåd i Sovjet blev det man skrivit om dem inte längre giltigt. Vi vet ju hur Stalin lät massmörda och ha falska rättegångar etc mot dem han fattat agg mot av någon anledning. Nåväl. Man hade en förteckning över alla som köpt encyklopedin och när någon, som beskrivits i böckerna, alltså kom i onåd skickades det ut en ny sida som skulle klistras över den gamla. Men det räckte inte som garanti för att folk verkligen gjorde så, utan man for hem till flera av dem och kontrollerade att de klistrat. Om de inte gjort det, då blev det läger eller nackskott.

När detta är sagt kan jag börja berättelsen om Stalin, Trotskij och den ryske författaren Boris Pilnjak,

Stalin höll föreläsningar, bl.a. för studenterna i Sverdlovsk med början 1924, som alla måste lyssna på. Under en tid citerade han ofta Piljnak. Utskrifterna från dessa föreläsningar, som gavs ut i enorma upplagor, var oerhört viktiga trots att Stalin då inte ännu var den allvetande guden, som han senare blev. Ingenting fick dock ändras i Stalins "heliga" skrifter.

Problem uppstod när Boris Piljnak blev mördad 1938, och allt om honom skulle bort. Så småningom visste ingen vem han var, men alla kunde läsa i Stalins tal om honom. De måste alla läsa om kommunismen vad de än läste för ämnen på universiteten. Vem var han? Ingenstans kunde de hitta något skrivet om eller av honom.

Då uppstår frågan: Varför citerade Stalin honom 1924? Det är en lång historia som börjar med det faktum att Stalin inte tillhörde den intellektuella delen av politbyrån, och detta kände han så tydligt. Han var bara en tjänsteman, visserligen chef på sekretariatet,dock medlem av politbyrån, men inte tillräckligt intellektuell för att tas på allvar av Trotskij, Kamenev, Lenin, Bucharin m.fl. (Stalin tog sedan livet av flera av dem.)

Trotskij t.ex. hade en helt annan ställning i partiet. Han var närmast Lenin i rang och såg ner på "tjänstemannen" Stalin. Och för att slippa ses som en obildad pappersvändare arbetade Stalin som kulturens bevarare.

Han erbjöd sig t.ex. att skriva förordet i ryska författares böcker. Eftersom det då, 1925, ännu var relativt ofarligt vågade den ryske författaren Vsevolod Ivanov svara honom med orden: “En bra bok behöver inget förord, och en dålig bok blir inte bättre av ett förord”. Hade han sagt det några år senare skulle han antagligen fått ett nackskott.

1925-26 fick Ivanov bolsjevikisk kritik för sin pessimism och att man inte fick klart för sig vilka som var hjältar - röda eller vita armén. Därför skrev han om sin novell "Pansartåget" till ett skådespel, 1927. Den gången var bolsjevikerna och röda armen självklart hela världens hjältar.

Dåtidens partihierarki flörtade våldsamt med dåtidens intellektuella. Det ansågs mycket viktigt. Det var vanligt att författarna läste stycken ur sina ännu ej publicerade böcker för utvalda sällskap. Bl.a. var det vanligt hemma hos Maksim Gorkij. (Ni vet Gorkij, som blev mördad på Stalins order av grevinnan Budberg i Jäneda, Estland)  Stalin var alltid närvarande. Efter vissa uppläsningar ville partitoppen klassa några som “inte lämpliga”. Då tog Stalin dem i försvar, som den liberale man han ville ses som, och sa: "Även de som inte till fullo går med oss ska publiceras."

I sina föreläsningar ville Stalin  ge sken av att han kände till all rysk litteratur. Han ville briljera med dåtidens kända namn som om han visste allt om dem. I dag kallas det “name-dropping”. Alla Stalins texter och föreläsningar var skrivna av någon annan. Att någon av spökskrivarna skulle citera en kritiserad författare som Piljnak utan att ha fått en order att göra det, är fullständigt uteslutet. 

Benedikt Sarnov (1927-2014) visade många år senare ett viktigt brev i den här historien för David Vseviov, programledaren, som Trotskij skrev den 30 juni 1922 till politbyrån:

Som sekreterare kom alla brev och dokument till politbyrån först till sekreteraren, dvs. Stalin. 

Ett brev till politbyrån hade  hög dignitet. Trotskijs handlar om unga konstnärer, författare och andra kulturarbetare. Trotskij menade att man måste visa mer intresse för de unga. Speciellt de som lutar sig mot bolsjevismen. De som är mot partiet ska man inte ens prata med, de ska bara försvinna. De, som redan är på partiets linje  behöver man inte prata med. De som börjar luta sig mot partiet, de måste däremot uppmuntras. Vi måste gör allt för att de ska tillhöra våra egna. Att några enskilda partiarbetare uppmuntrar dem räcker ej, det måste vara statlig positiv uppmärksamhet. Rent generellt föreslår han stipendier etc. Konkret är det så håret reser sig på en. Trotskij börjar med: “De första som ska ta hand om dem är censuren. De ska noga kontrolleras. Till varje konstnär ska en mapp göras i ordning. I den antecknas bakgrund, kontakter, familj, och politiska kontroller. Varför? Då kan censuren se vilka som är värt att satsas på. Då ser man vilka som ska stöttas ekonomiskt och vilka man absolut inte ska beblanda sig med. Med andra ord: Total statlig kontroll över de intellektuella.

Den förste som läste Trotskijs brev var alltså Stalin.  Och i Stalins värld gällde att fick han kännedom om något dåligt använde han det för att baktala och omöjliggöra personens ställning efter bästa förmåga. Fick han se något som kunde gagna partiet och honom själv försökte han framställa det som sin egen idé.  

Alla förslag från Trotskij avskydde Stalin. Trotskij hade en gång presenterat en plan för Sovjets industrialisering som Stalin förvanskade och förhalade. Planen genomfördes, trots allt, till Stalins stora irritation.

Stalin agerade likadant denna gång, han avskydde att idén kom från Trotskij, men visade det inte öppet. Lenin var redan sjuk, och det gällde naturligtvis framtiden efter Lenin. Trotskij förstod inte att Stalin försökte underminera hans ställning. Ingen förstod egentligen Stalins stora makt. Trotskij såg honom som en nolla, galen bankrånare och mördare.

För att vi ska förstå¨hur Stalin tänkte får vi denna bild:

När inbördeskriget gick mot sitt slut fick Stalin veta att Trotskij skulle dekoreras med medaljen Röda stjärnan. När detta kom till Bucharins vetskap, sa han: “Om ni ger något till Trotskij, då måste ni också ge Stalin detsamma. Har ni inte begripit att om ni ger något till någon och Stalin inte får det, då klarar inte Stalin det och det får stora konsekvenser.”

När nu Trotskij skickade det kontroversiella brevet var Stalin som chef för  som sekretariatet tvingad att trycka ut det och vidarebefordra till alla politbyråns medlemmar. Men det räckte inte för honom. Stalin talade om för sin arbetare vad mer som skulle stå i brevet. Han behövde inte säga så mycket, hans medarbetare visste vad han ville, det kunde räcka med en antydan. Vilket i praktiken betydde att han sa: “Du förstår vad jag menar. Gör som jag säger, eller…”

En av hans medarbetare, Jakov Jakovlev, förstår att han inte får framställa detta som Trotskijs plan. Istället skriver han som om Trotskij ger allmänna anvisningar, och för att visa Stalins stora kompetens skriver Jakovlev de konkreta förslagen som om de idéerna var Stalins.

Jakovlev förfinar t.ex. orden om censur och register. Man ska förena alla i en författarförening och där föra in dem på rätt spår. En mer liberal tankegång, som Stalin ville ha det. Detta var bara ett förslag från Trotskij och sekretariatets arbete var att visa syftet med brevet och göra det lättare för medlemmarna i politbyrån att förstå det. Som en tredje del i mappen tillförs vad Stalin själv tycker. En objektiv analys.

Första punkten i politbyråns beslut var att godta Trotskijs förslag. Hade man satt punkt där, då hade det gått igenom. Men man tillfogade fotnoter om hur förändringar ska ske. Därefter blev det ingen tvekan om att politbyrån ställde sig bakom Stalins förslag.

Vad har det här med Pilnjak att göra?

I brevet till politbyrån nämner Trotskij bara ett namn på kulturarbetarna, och det är Piljnaks namn. Piljnak har egentligen inget med det hela att göra. Han är bara en av dem som ännu inte är kommunist, men en begåvad ung man. Trotskij tar honom bara som ett exempel. Men resultatet blir att Piljnak blir symbol för kampen mellan Trotskij och Stalin. Stalin vill absolut vara den som gör Piljnak till kommunist.

Men Piljnak blev aldrig bolsjevikisk författare.

Efter sina föreläsningar 1924 nämnde Stalin aldrig mer Piljnak.  

En bok av Piljnak gavs ut 1922. Eftersom den gavs ut hade den passerat censuren. Den har aldrig översatts till något annat språk.

Censuren i Sovjet arbetade efter olika regler. Militären hade sin, och förlagen hade sin. Ingen visste särskilt mycket om den andra gruppens kriteer. De var varandras antagonist.

Någon myndighet klagade på boken. De ansåg den kontrarevolutionär och ansåg att den skulle dras in. Men Trotskij skriver ett brev till politbyrån, att detta får absolut inte ske. Stalin låtsas inte om brevet. Det stannar hos honom. Då skriver Trotskij ett nytt brev, denna gång till Lev Kamenev, som har samma åsikt som Trotskij: Böckerna ska ut till biblioteken och bokhandlarna igen. Stalin kan absolut inte ha samma åsikt som Trotskij utan agerar på sitt vis.

Frågan togs upp på politbyrån 10 aug 1922.

Vi vet ju, att alla pappren hos politbyrån framställs någonstans, dvs i sekretariatet och dess chef är Stalin. Han fick det till att beslutet blev bordläggning. I praktiken blev det ursprungliga beslutet inte ändrat. Men: varför bordläggning?  

I protokollet står: Innan beslut ska politbyrån o partiledningen läsa boken. Det betydde att t.ex. Rukov, Kalinin, Molotov och Kamenjev måste göra det. De måste alla läsa boken “Ivan och Marja”. Dessutom ska alla också läsa boken “Snöstorm”.  Självklart ville Stalin fördröja beslutet.

Kriget mellan Trotskij och Stalin har då pågått länge. Stalin hade i början stora svårigheter att få sina artiklar publicerade i Pravda, dvs. han fick aldrig några artiklar publicerade där innan han var "gud". Trotskij däremot fick alla sina artiklar publicerade.

Stalin läste mycket, men hade väl svårt att uttrycka sig väl. Innan han hade spökskrivare och innan han hade den absoluta makten reducerades han. I grälet med Trotskij var Piljnak och de andra författarna bara orsaker till gräl.

Fortsättningen på denna historia är att Piljnak sköts 1938. Och anledningen till att Stalin använde sig av citat från Piljnak var att visa sin beläsenhet och sin intellektuella kapacitet.

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Piljnak inte sköts förrän år 1938.

Det är en aktningsvärd historiker, som har specialiserat sig på Rysslands och Sovjets historia, som säger detta. Men jag kan bara tolka det som att Stalin har inte skrivit några egna böcker. Vissa talar respektfullt om att han höll på att utbilda sig till präst, men avslutade studierna i förtid. Men det fanns inte andra skolor att välja på. Det var likadant i Estland fram till friheten. En vanlig människa hade inte pengar att utbilda sig för; han måste be någon person, t.ex. prästen att få pengar till hjälp att studera. Så att han var speciellt studiebegåvad och religiös kan vi glömma. Han lyckades bättre som bankrånare.