.

Jag sitter framför fläkten för att klara värmen och bläddrar i boken Röd Terror, Mart Laar, som jag skrivit om tidigare, och jag slås av att intresset från omvärlden om vad som egentligen hände i Sovjetunionen är litet. Vi vet så mycket mer om nationalsocialistiska Tyskland som var samtida.

Nu tänker jag citera en sida i boken. En sida, och ett estniskt öde, ett av så många liknande.

Operation Priboj som startade tidigt på mortgonen den 25 mars (1949) innebar att inom loppet av ett par dagar förflyttades 3% av Estlands befolkning ut ur landet till fjärran områden i Sibirien. De deporterade utgjordes främst av gamla, kvinnor och barn. (!!!) Om någon vars namn stod på listan inte hittades, grep man istället första bästa som råkade befinna sig på området. Folk jagades också med spårhundar. På deportationens trdje dag i Mõisaküla lyftes en man upp på deportationståget, oigenkännlig efter att hans kropp hade slitits i bitar av hundar. I början visste ingen vem han var. Mannen var vid liv ett par dagar och dog sedan. Först i Ryssland framgick det att mannen var förre sockenordföranden i Abja, Jaan Raavel. Han hade inte med sig någonting förutom en liten koffert som han krampaktigt intill döden. Kofferten själv var söndersliten och det mesta av innehållet var borta.

Enligt befintliga uppgifter uppgick antal deporterade under mars månad till 20 702 personer. Under färden till Sibirien och förvisningen dog ca 3 000 av dessa. En stor del av personerna på listan lyckades emellertid fly och sammanlagt undgick 2 161 familjer eller 5 719 personer att förvisas av olika skäl- Större delen av dessa förvandlades till rättslösa personer eftersökta av säkerhetsorganen och många dödades eller greps i samband med räder under de kommande åren.

Så här var livet i Sovjet-Estland. Det pr’äglades av den osäkerhet man upplevde varje dag. “Är det min tur nu?” eller “Är det någon som anmäler min familj?” Ingen gick säker.