.

Vi satt och pratade. Det var Ants, jag och vår nyförvärvade ca 35-åriga väninna, Ane. Hon har aldrig varit utomlands, och vet bara det hon läst i tidningar och sett på TV om Sverige.

“Är det sant att poliserna inte vågar gå in i vissa områden i Sverige? Det kan väl ändå inte vara sant!”

Vi var tvungna att erkänna, och Ants berättade om de ca 50 områden i Sverige där polisen inte går in ensam. Han berättade om bilbränder och stenkastning och skjutningar i de ca femtio no-goområdena i Sverige. Han berättade om hur det var i höstas, när det kom så många, att t.o.m. Vänsterregeringen måste stoppa flyktingarna. Han berättade om arbetsbrist och bostadsbrist. Om hopplöshet och svikna förhoppningar.

Ane lyssnade och skakade på huvudet. “Så naivt!”

Ja, så naiva var svenskarna. Alla som försökte tala om riskerna kallades fascister och rasister.

Svenska journalister rapporterade från Estland istället om “främlingsfientligheten som präglade det estniska folket”.

Men varför tänker man så olika i våra två länder? Varför är inte esterna lika generösa som vi godhjärtade svenskar?

Vi går tillbaka till året 1940. Sverige lever i fred. Estland däremot har tvingats öppna sina gränser för ryska soldater, som sedan tvingat människor från sina hem. De fick ett par timmar på sig att försvinna, sedan flyttade ryska soldater in. Därefter var livet mycket svårare att leva i landet. Esterna tvingades att gå med på ett val till en ny regering, som sedan “ ber” om att få bli en del av Sovjetunionen. Och därmed är friheten försvunnen.

Därefter deporteras tusentals ester till Sibirien, och istället kommer ryssar över gränsen och tvingar sig in i många esters lägenheter och andra bostäder. Allt estniskt ska förintas. Statyer och minnesplatsen jämnas med marken. Estniska sånger får ej sjungas. Högtider som jul och påsk är totalförbjudna att fira. Många kyrkor blir lager eller gymnastiksalar. Inflyttarna tar makten. (Inte förrän USA tvingar Kreml att öppna kyrkor, för att Sovjet ska få det “land-leasingavtal” de vill ha för att få mat och krigsmateriel till sina soldater. Men då är prästerna knutna till KGB för säkerhets skull.) Inflyttarna får alla viktiga jobb, som arbete vid järnvägen och affärsbiträden. Det senare gjorde att när nya varor kom till butikerna, då ringde den ryska personalen till sina släktingar och vänner, så att de kom först i kön när butikerna öppnades nästa morgon. Fanns det något kvar till esterna, fick de vara nöjda. Sparpengarna beslagtogs. Det lilla esterna fick behålla, fick de gå till banken och ta ut, men bara några kronor om dagen. Köerna ringlade långa utanför bankporten, och om man var tvungen att gå ifrån kön för att utföra naturbehov, då lärde ryssarna ut, att man gick in i något hyreshus och gjorde det man skulle i farstun. Det blev en fruktansvärd stank i husen, som det bara var att vänja sig vid. Problemen hopade sig. Esternas egen kultur och deras tänkesätt fick ta en lång paus. Folk förändrades. Livet blev annorlunda.

Detta och mycket mer drabbade det estniska folket när de nya inflyttande människorna kom till deras land. Vem, som känner till detta, kan tro, att esterna välkomnar främmande människor med främmande kultur i stora massor, såsom t.ex. svenskarna gör och har gjort, och kräver att andra folk ska göra.

I Europa bor många folk med olika bakgrund och olika minnen. När vi besöker varandra, då måste vi ta hänsyn till detta, och inte kräva att alla ska göra som vi. Ett enat Europa förutsätter att vi gör det, att vi förstår att vi är väldigt olika. Men också att vi kan arbeta, leva och försvara vår frihet tillsammans.

Ane säger tyst “Förstår inte svenskarna stt vi redan har 250.000 invandrare i vårt land, som inte är beredda att anpassa sig efter vår nya frihet, och 75% inte vill lära sig vårt språk. De ser på rysk TV, de läser ryska tidningar och de pratar ryska med varandra. Men de vill inte flytta till Ryssland, eftersom de lever mycket bättre här.”