.

I går fick jag tillfälle att fråga vår vän Madis hur mycket av Sovjetunionen som finns kvar i honom. Han har levt ungefär halva sitt liv i Sovjet- Estland. 

Frågan var kanske svår, men jag kan inte låta bli att känna mig så undrande när jag ser ester. Svaret var egentligen enkelt. Man vill inte tänka tillbaka på de svåra åren. Men det finns sådant som man funderar på ibland. Han minns så klart när han, läraren, fick se vad kolchosarbetarna hade för månadslön. Själv hade han 100 rubel i månadslön, och de hade 600 rubel. Att skillnaden var så stor mellan arbetare och lärare, det hade han aldrig kunnat tänka sig. 

 Han talade också om de olika ansikten man hade. När man var bland människor man litade på, då vågade man visa upp sitt rätta jag. Annars var man neutral.  

 

Och skolbarnen, som inte själva levt det svåra livet, de tänker inte så mycket på det. En bra lärare kan berätta någon gång, det är enda gången de funderar på det, berättade hans son,