Sep 30, 2014 Ett TV-program.
I Sverige lever vi på ett annat sätt än i Estland. Jag hinner inte riktigt med allt jag tänkt mig.
Nu kommer i alla fall lite grand från Postimees där vi ser hur Ryssland infiltrerar i Estland.:
Rysslands president Vladimir Putin och Alisher Usmanov.
Estniska TV-programmet «Radar» avslöjar i kväll ryska planer för estniska statliga institutioner
I premiärprogrammet i kväll avslöjas att 62 av de statliga myndigheterna kommer att ge service till ett företag som tillhör Rysslands rikaste man Alisher Usmanovile. Det framgår av programmet att Kreml och den ryska underrättelsetjänsten kan använda detta mot Estland.
"I en situation där Ryssland i huvudsak har gått i krig mot Ukraina och Kreml har fängslat en anställd hos den estniska säkerhetspolisen, är det svårt att inte känna sig oroad över att se att sammankopplingen mellan Estland och en av Rysslands mest inflytelserika personer", förklarar chefredaktören Marii Karell.
Radar innehåller också ett inslag om faran att sälja eller tappa bort sin gamla smarttelefon. Hon förklarar att borttagna foton, meddelanden och videon är lätta att återställa. Men: Radar kommer lära oss vad vi kan göra för att inte sådant ska falla i orätta häner. BRA!
I kväll och några tisdagar framåt kl 20.30.
-----
Vi svenskar "har ingen kultur", men esterna har:
Sagt i estnisk TV i dag med anledning av ett samarbete i Rakvere mellan teatern där och teatern i Tammerfors.
"Kulturen i Finland och Estland skiljer sig åt. Det är mycket intressant när två olika kulturer möts och samarbetar!"
sep 24, 2014 Ett möjligt samtal?
Jag hörde ett telefonsamtal. Eller, kunde ha hört ett samtal. På den ena sidan fanns Vladimir Putin, men jag är inte säker på vem den andre var. Eftersom jag satt i ett rum bredvid hörde jag bara den som ringde upp.
Vladimir, är det du?
Hej, hej. Du hör vem det är.
Jodå, allt är bra här, och hur är det hos dig?
Bra. Jo, jag undrar vad det är som händer. Jag trodde att vi var vänner.
Ja, just det. Det är vi ju, men varför har ni börjat flyga där ni inte får? Om vi är vänner kan vi väl göra som vi bestämt.
Nej, vi tänker inte gå in i Nato, och förresten var du ju själv med där. Eller hur? Partnerskap för fred. Vi skulle ju inte kriga. Vi var ju överens om att krigen i vår del av världen var slut.
Men du krigar ju i Ukraina!?
Nähä, det gör du inte. Men det sägs ju att dina soldater finns där.
Nähä, men det sa du ju om Krim också.
Ok. Du har inga soldater där. Och du tänker inte bråka med oss. Bra.
Men den där estniska polisen då, som ni tog vid gränsen?
Men också ryska gränsvakterna säger ju att han togs innanför den estniska gränsen.
Jaså, så det var fel.
Men du, de där Baltiska länderna är ju så små. Varför bryr du dig om dom?
Jaså. Men dom säger det. Dom menar ju att du tog den estniske polisen för att Obama och esterna ska förstå att du kan göra precis det du vill.
Nehej så han är spion alltså, som du tänker straffa.
Ja, ja självklart ska spioner straffas. Och du vet att han verkligen är spion då.
Nej, jag tvivlar inte på din säkerhetstjänst. Absolut inte. Men jag vill bara veta vad som händer.
Och visst var det för att säkra oljeleveranserna som du lät bygga oljeledningarna genom Östersjön. Jag menar eftersom ukrainarna inte kunnat få sina leveranser eftersom de haft svårt att betala, så var det här helt naturligt.
Ja just det.
Och hamnen i Slite på Gotland är ju bara för att sköta de leveranserna?
Ju just, inga krigsfartyg ska ligga där!
Det pratas så mycket dumt.
Jamen då förstår jag. Och vår vänskap består.
Det är så skönt när man, som vi, kan prata igenom problemen ordentligt och klarlägga alla frågetecken. Det är så man undviker krig, brukar jag säga.
Javisst.
Mm.
Ja, o ja.
Skönt. Och då håller du med om att vi inte behöver något försvar.
Ok, då jobbar vi efter det. Hej då kompis.
Sep 22, 2014, dagen för massflykten från Estland.
Den 22 september, dagen för massflykten från Estland.
Flykt.
Förhållandet mella rysktalande i Estland och ester är mer komplicerat än att det handlar om vanlig immigration. Vi måste förstå det.
I dag kan vi i Postimees läsa om två viktiga saker som gör att missförhållanden accentueras.
Först
Ett bevis för att de rysktalande i Estland inte ser esterna som sina vänner är, att de firat årsdagen av Sovjets invasion i Estland den 22 september 1944.
Jag måste fråga en gång till: skulle vi kunna tänka oss något liknande i de tidigare nazistockuperde staterna? Skulle någon tillåta att tyskar i Paris firade sin ockupation av landet? Kan någon då förklara, så att jag förstår, varför detta ska få ske i Tallinn, och dessutom anses vara deras självklara rättighet. Om esterna skulle protestera är det de som skuldbeläggs. Jag kan inte förstå!!!
Se bilder från högtidligheten på Krigskyrkogården i Tallinn i morse där även den ryske ambassadören i Tallinn deltog.
http://tallinncity.postimees.ee/2928153/fotod-kaitsevae-kalmistul-tahistati-tallinna-vallutamise-aastapaeva/3370045
Vi ska också komma ihåg, att när esterna lägger blommor framför estniska WaffenSS-soldater i Estland, då protesterar Moskva. Esterna tackar på så sätt de soldater som fördröjde den ryska invasionen och möjliggjorde att så många ester hann fly i många fall från en säker död.
Nummer två:
Medan ryska trupper fortfarande var kvar i Estland (de lämnade inte landet förrän 1994) krävde ryssarna förhandlingar för att behålla ett 17.000 kvm stort område i Pirita, straxt utanför Tallinn där det var en rysk militär gränspostering. Som motprestation gav de ett område i Moskva till en estnisk ambassad. Esterna gick motvilligt med på detta. En estnisk ambassad i Moskva har dock i praktiken inte ett helt säkert skydd. Vi har sett hur det fungerar i Ukraina, där ryssar går in där de vill.
Piritaområdet är nu ett stort nybyggt bostadsområde där vad som helst kan förekomma, t.ex. antas en spioncntral finnas där. Nu är det för sent, esterna kan inget göra.
Bilder och video:
http://www.postimees.ee/2927783/tana-postimehes-kordon-kust-venelased-pole-kunagi-lahkunud
Esterna själva högtidlighöll minnet av den 22 september 1944 av andra skäl. Det var dagen då ester flydde för sina liv och landet skulle stängas för omvärlden; därefter skulle de upphöra att vara ester de skulle komma att kallas ryssar i media. De estniska flyktingarna i Sverige fick alla sovjet-ryskt medborgarskap, även om de, som Ants, aldrig levt i Sovjetunionen, eller som så gott som alla heller aldrig levt i Ryssland.
Bilder:
http://www.postimees.ee/2928071/galerii-vastupanuvoitluse-paeva-tahistamise-avasid-opilased-ja-tudengid/3369683
Om världen ska inse vad problemen i Estland grundas på måste man acceptera faktum att landet skövlades och människor förlorade det mesta av det de ägde och att de då åter blev andra rangens medborgare.
Jag ska inte åter upprepa all dårskap, men jag ber alla människor i väst försöka sätta sig in i hur det är att förlora rätten till sitt liv. När det gäller andra folk är det lättare; av någon anledning är det svårare att tänka sig in i esters och letters liv under ockupationens första år fram till Stalins död 1953, och livet som sedan följde.
Sep 21, 2014 Ännu ett brev.
Jag var helt enkelt tvungen att skriva en gång till för att få folk att begripa något. Det är så att alla länder som en gång har varit ockuperade, särskilt om det är nyligen, är präglade av det som hände. Men det förstår inte alla. Jag skrev:
Jag har vid ett flertal tillfällen försökt göra media uppmärksamma på det förtal som sprids om fr.a. Estland. Jag får absolut ingen respons, inte ens ett svar.
Jag tycker det är genant att vi svenskar är sådana, vi som ska vara så fina och kloka. Nu ber jag dig läsa detta, och kanske förorda rättelse i våra media. Inte förrän man förstått vad Estland, och andra ockuperade stater har gått igenom, kan man se hur man är påverkad av propaganda och kan agera som en vuxen människa i sitt agerande.
Nu min fråga:
Har universitet och media något ansvar för att inte sprida fördomar och felaktiga uppgifter? Vad betyder det när media sprider förtal, som lätt kan motbevisas, men ingen har något intresse av att göra det?
Så många gånger har vi kunnat höra och läsa att Baltikum gör si eller så, eller att i Baltikum hände saker under världskriget, som inte är med sanningen överensstämmande.
Har ett universitet ansvar för vad kandidater skriver i sina uppsatser, när de senare publiceras på nätet, och alltså kan läsas av alla?
Jag vill ta ett exempel.
Södertörns Högskola har en uppsats i sitt arkiv som behandlar tvåspråkighetens betydelse.
Författaren har skrivit en uppsats där det finns flera felaktigheter, som publicerats utan någon kommentar. Författarens text är kursiverad.
Ett kapitel handlar om ryssar i Estland.
Ryssarna var inte många i landet före ockupationen.
/../ enligt 1897 års folkräkning låg andelen ryssar på 4,6 procent.
Den ryska minoritetens historia
/../år 1940 förvandlades Estland tillsammans med Lettland och Litauen till sovjetrepubliker. (I ett förfalskat “val”.) Under andra världskriget ockuperades Estland av tyska trupper men år 1944 återupprättades Sovjetväldet. Sovjetmakten startade en massinvandring av arbetskraft från alla delar av Sovjetunionen och under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet flyttade cirka 180 000 ryssar till de estniska områdena. (I akt och mening att ryssifiera landet.) De flesta nyanlända ryssar var industriarbetare som oftast placerades i stora städer och på industriorter i särskilda bostadsområden utan tät kontakt med den inhemska befolkningen. /../
Här sägs inget om hur det gick till när ryssar kom till Estland. Det var ingen vanlig “immigration”. I själva verket placerades människor, i många fall, i esternas egna lägenheter, och man fick finna sig i att ha totala främlingar, som talade ett främmande språk i sitt hem. I andra fall, som i Lasnamäe fick esterna se de nybyggda lägenheterna fördelas till nya ryssar, istället för till de väntande esterna. Dessutom förlorade många på landsbygden sina hem när området omvandlades till kolchos.
Den ryska minoritetens nuvarande situation
Enligt Rizvanova (2009:72) hamnade Estlands ryskspråkiga befolkning efter Sovjetunionens kollaps i ett tillstånd av ett psykiskt obehag på grund av ett antal skäl. Den gamla maktordningen hade slängts omkull vilket ledde till dramatiska förändringar i de ryskspråkiga invånarnas politiska situation. Ingen av invånarna uppfattade sin förflyttning till Estland i egenskap av immigration när de bosatte sig där. Under sovjetiska tider handlade det om att förflytta sig från ett område av Sovjetunionen till ett annat, vilket inte krävde en särskilt stor språklig anpassning. (De insåg inte att de kom som främlingar i massor till det lilla knäckta landet. Språkproblemet låg hos esterna som måste lära sig tala ryska.) Med Estlands självständighet förvandlades dess rysktalande befolkning till en minoritet vars språk förlorade sin status och vars medlemmar i de flesta fall blev statslösa. Kom ihåg att det här talas om ockupanterna som stannar kvar!
Trots internationella påtryckningar att ändra medborgarskapslagarlagar för att underlätta den ryska minoritetens integration vägrar Estland att ge sin ryska befolkning minoritetsstatus och fortsätter att betrakta dem som ”invandrare”(Sävborg Romare 1999:19). Idag är Estland ett delat land vars två största etnolingvistiska grupper har begränsad kontakt med varandra därför att umgänge över gruppgränserna inte är speciellt vanligt (Ferhatovic 2009, Tamas 1992). (Många rysktalande är nu estniska medborgare och umgås över de tidigare språkbarriärerna.)
Många ester betraktar estländska ryssar som delskyldiga för den sovjetiska ockupationen och därmed förblir idén om den kollektiva skulden levande (Frisell 1993:33).
Att historien spelar en stor roll i gruppernas syn på varandra har även bevisats med de kravaller som utbröt i Tallinn år 2007. Kravallerna orsakades av regeringens beslut om att omplacera en bronsstaty som representerar en estnisk soldat i Röda arméns uniform. Förflyttningen av monumenten som uttrycker Sovjetunionens seger i andra världskriget uppfattades av den rysktalande befolkningen som en provokation, vilket slutade med våldsamma protester på Tallinns gator (Sternbeck 2007:22). Detta sägs som en självklarhet, men måste också ses ur den andres synvinkel. Frågan måste ställas: Vem har rätt till landets minnesmonument? Den tidigare ockupanten eller landets regering? Att monument har en stor betydelse framgår väl av att ryssarna förstörde nästan alla estniska monumnet över segern i frihetskriget 1918-1920.
Måste den ockuperade för alltid acceptera monument av ockupationsmaktens seger? Jämför om detta hänt i Norge, Danmark, Franklrike osv.
/../ Enligt Rizvanova (2009:105) demonstrerar de senaste utbildningsreformerna Estlands monokulturella idé om dess statsutveckling. Utbildningssystemet som kontrolleras av staten utgör en av de viktigaste kanalerna för utformningen av en nationell och språklig identitet. Därför sker det idag en aktiv demontering av den ryska gymnasieutbildningen i Estland (ibid.). Det esterna kräver är att alla ska lära sig estniska i skolorna. Det handlar inte om en demontering. Det handlar om att alla ska läsa samma historieböcker för att minska motsättningar, eftersom de ryskspråkiga historieböckerna är falska, (t.ex. började andra världskriget först 1941, då Tyskland angrep Sovjet, och därmed berättas inget om hur esterna förlorade sin frihet i ett falskt s.k. val. Inte heller skrivs det om Molotov-Ribbentroppakten.). Dessutom ska alla förstå estniska och lättare få arbete i landet etc.
Det som inte nämns i uppsatsen är orsakerna till att den rysktalande befolkningens levnadsvillkor inte längre är “elitens”. Ockupationen är nu avslutad och esterna har rätt till sin egen stat, precis som då de tidigare ockuperade staterna i Europa befriades efter 1945. De har rätt att fatta beslut om utbildning och infrastruktur, och problemen ligger i att vissa grupper inom den rysktalande befolkningen inte får lära sig den sanna historien och därför får en skev uppfattning om verkligheten.
Ska en svensk högskola sprida tvivelaktiga uppgifter om ett grannland? Min uppfattning är, att högskolor alltid annars strävar efter att finna sanningen i sin forskning.
Jag vill också protestera mot att media sprider osanning om Estland. Richard Swartz skrev i en artikel nyligen att Baltikums högerextrema partierna går framåt. Estland är en del av Baltikum, och där finns inga högerextrema partier. Han har erkänt sitt misdtag i ett mail, men inget skrivs i tisdningen (SvD) om felaktigheten.
Det är inte första gången det sker. Även i radio har jag hört just det, men då säger man “Estland” och inte Baltikum.
Jag har många fler exempel, som jag kan ta fram om det behövs.
I TV och radio har det också förekommit förtal, som när det sas i början av 1990-talet att “I Baltikum sitter judarna med väskorna packade beredda att fly.” Jag lät påståendet gå vidare till Judiska församlingens ordförande, Eugeniva Gurin-Loov, som svarade att hon aldrig hört något så dumt.
Aldrig, aldrig kommer en rättelse. Estland har aldrig varit en fascistisk eller nationalsocialistisk stat, men det sägs fortfarande som en självklarhet. Sovjet spred sin sanning: Under de fria åren 1920-1940 sade de att esterna var fascister. När esterna “bad” att få bli medlemmar i Sovjetunionen bör de väl ha varit kommunister. Efter att de antagits som medlemmar blev de fascister igen. Allt enligt Kreml.
Jarl Alfredius ifrågasatte i Aktuellt, också i början av 1990-talet, om vi skulle bistå Baltikum med hjälp eftersom fängelserna var så usla. De sovjetiska fängelserna alltså, vilket Alfredius inte förstod.
Det påstods också i TV att esterna var nazister eftersom de varit med i WaffenSS. De var i själva verket ett folk som hade upplevt helvetet under ockupationsåren 1940-41 och ville aldrig mera uppleva samma helvete.
Harry Schein “kände igen sitt eget (nazistiska) Österrike när han såg esterna sjunga på Sångfestivalplatsen i Tallinn för sin befrielse, skrev han i DN. Dessutom skrev han till mig en gång ett kort, där det framkom att han inte kunde skilja på Baltikum och Balkan.
Ska allt sådant tillåtas utan att någon rättelse sker? Är det svensk kultur?
Med vänliga hälsningar
Sept 17, 2014 Inlägg till en högskola mm.
Jag skrev den 8 maj: REPUBLIKEN ESTLAND - ETT FRITT LAND!
Där fanns ett mail som jag skickat till rektorn för Södertörns Högskola. Jag har missat svaret jag fick. Det kommer här:
Tack för ditt brev,
Studentuppsatsen du hänvisar till är i ämnet pedagogik och handlar om flerspråkighet och dess betydelse för en persons identitet. Ämnet är inte historia och fokus ligger inte på historieskrivningen, vilket är viktigt att konstatera. Men uppsatsen innehåller ett inledande stycke om den undersökta ryska minoriteten i Estland som bakgrund och om studenten formulerat detta utifrån att ha inhämtat fakta på ett subjektivt sätt är detta förstås olyckligt.
Med vänlig hälsning,
Kenneth Wall
Kommunikationschef
Södertörns högskola
Jag kände mig tvungen att svara:
Tack för svar.
Jag är ledsen att jag svarar sent.
Det finns säkert fler än jag som läser uppsatser på nätet, och då är Södertörns Högskola skyldig till att sprida desinformation.
Jag tycker att det är fel att släppa igenom en uppsats som bygger hela sin slutsats på att ryssarna i Estland behandlas illa "trots att de bara är vanliga invandrare", vilket de sannerligen inte är. Detta är ingen bisats eller ointressant för slutsatserna.
De som nu läser uppsatsen får ett felaktigt intryck av den ryska minoriteten i Estland, och fördomar understryks. (Det har nu blivit officiellt, att flertalet av de rysktalande i Estland väljer att leva i Estland hellre än i Ryssland.)
Kan du tänka dig motsvarande fel om nazisterna? Det är två helt jämförbara samtida diktaturer som ägnade sig åt förintelse av folkgrupper de ville bli av med.
Med vänlig hälsning
-----
Den 8 juli skrev jag om Richard Swartz påstående om "högerextremismens framgång i Estland".
Jag fick ett mycket vänligt svar:
14 jul 2014 kl. 21:56 skrev Richard Swartz:
ett stort tack för att Du tog Dig tid att läsa vad jag skrivit! Nu skrev jag inte “Estland” utan “Baltikum”, kanske olyckligt eftersom aningen oprecist. Situationen, som Du säkert vet, är något annorlunda i Lettland och Litauen - att därför Estland något oförtjänt fick komma med “på köpet” är jag därför den förste att beklaga.
De bästa hälsningar
Richard Swartz
Jag svarade:
Tack för att du svarar och förstår vad jag menar. Tyvärr är detta så vanligt, att esterna faktiskt är klassade som nazister i Sverige och stora delar av världen. Min dröm är att någon i svensk media skulle vilja klarlägga detta, men ingen svarar på mina böner. Jag har verkligen försökt. Och inte bara jag, många ester har försökt ända sedan de kom hit, men svenskarna är inte intresserade av det. Jag vet inte varför. Kan du hjälpa mig?
Med vänliga hälsningar
Men han svarade:
tack för dina vänliga rader! Nej, tyvärr: jag kan inte hjälpa Dig, därtill vet jag alldeles för litet om Estland och hur landet uppfattas i Sverige. Min ytliga uppfattning var dock att i Sverige finns mycket sympati. Men kanske har jag fel.
De bästa hälsningar
Richard Swartz
Därför kommer vi aldrig få lära oss något om esternas situation. Alla felaktigheter och fördomar kommer stå oemotsagda. Ni, som läst min blogg, känner till många felaktigheter, och jag vill poängtera att Estland finns i vår omedelbara närhet. Tallinn är den huvudstad som ligger närmast Stockholm. Men landet är väl för litet; små länder bryr vi oss inte om...
-----
Kanske blir förre statsminister Andrus Ansip en av flera vice ordföranden i EU-kommissionen. Han är föreslagen och vi får se hur det går.
Sep 13, 2014 Putin vill revidera Ukrainas historia.
På svenskans kultursida skriver Per-Arne Bodin om att Putin vill revidera Ukrainas historia.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/putin-vill-revidera-ukrainas-historia_3907060.svd
Putin anser att den ryska och den ukrainska historien är så hårt sammanflätade att de inte kan vara utan varandra. Vilket struntprat! De är två stater som sett olika ut under historien. Under vissa tider har delar av det vi i dag kallar Ukraina och Ryssland varit delar av samma land. Under Sovjetåren var hela området sovjetiskt, vilket innebar svält, massdöd och lidande.
Jag har ställt frågan tidigare: Vem har rätt till områden i vår värld? Vi har sett märkliga anspråk, men västvärldens kolonisatörer har i realiteten släppt sina kolonier. Putins Ryssland kan absolut inte göra detsamma.
Kom aldrig och säg att vi människor är lika. Vår syn på världen är så olika beroende på vår kultur, historia och utveckling.
Jag minns när någon i USA sa, med beröm i rösten, att Sverige som tidigare var en stormakt nu har hittat en ny och stark plats i världen.
Ukrainas premiärminister säger att man numera i parlamentet öppet menar att de anser att Putin försöker förinta Ukraina.
I Lettland har man räknat ut att den sovjetiska ockupationen har kostat letterna 300 miljarder €, eller 10 miljoner människoår. Det är en officiell lettisk undersökningskommission som har publicerat uppgifterna. De kommenteras av historieprofessorn Edvin Šnore:
"Om våldsverkaren inte erkänner sina kriminella handlingar, betyder det inte att samhället accepterar dem. Det är viktigt att Lettlands invånare och omvärlden blir bekanta med förlusternas storlek."
Estlands representant i Nato berättar att Natos aktiviteter i Östersjön skapar stor oro i Ryssland.
Mer nyheter:
Estlands premiärminister ska springa Tallinn Maraton.
En 12 årig flicka som lekte polis fångade sexualbrottsling på nätet.
(Postimees)
Så något helt annat:
Ibland bara händer det. Världen blir så liten.
Vi fick ett besök av en arbetsterapeut från kommunen. Ett besök i arbetet. Just hon kom till oss för att hon såg att Ants hade ett estniskt namn.
Efter att ha gjort det hon kom för, bjöd vi på kaffe och pratade. Om Estland förstås. Hon har växt upp i Simona, ett samhälle som numera är en del av Väike Maarja kommun. Då fick vi mycket att prata om.
Jag berättade att min känsla för Estland bl.a. bottnar i vetskapen om det lilla landet, som var omgivet av en kompakt järnridå där ingenting av nya upptäckter och ny kunskap från väst eller övriga världen släpptes in. De fick inte möjligheten att ta in några nya landvinningar på något kunskapsområde. Allt var stängt.
Då berättade hon om sin pappa, som var uppfinnare, men eftersom han vägrade gå med i partiet tog Sovjet hand om hans uppfinningar, och ersättningen till honom var minimal, om han ens fick någon. En gång efter befrielsen, frågade han sin dotter, om hon förstod varför han var så fruktansvärt arg och bitter över Sovjet. "Det värsta är, att västvärlden har gjort så många nya upptäckter som var stängda för oss. Att vi utestängdes från all ny kunskap. Det gör mig så arg!"
Det visade sig att det var mycket vi har gemensamt. Hon kände våra släktingar etc. Och mycket mer.
En hämnd.
Ja, ni förstår väl nu hur det är att ha en makttokig granne. Ryska säkerhetstjänsten har tagit en estnisk säkerhetspolis till Moskva. De påstår att han var på rysk mark vid gränskontrollen, men esterna menar att han var på estnisk mark och blev kidnappad. Men det Moskva vill säga, det är att de struntar fullkomligt i vad Obama säger.
Lugn och säker kan man inte vara trots allt, i Estland.
Sep 8, 2014 Bland de aktiva i den estniska frihetskampen under 1980-talet fanns Edgar Savisaar
Det händer saker i Estland. En riksdagsledamot från Keskerakond, Aivar Riisalu, har bytt parti och är från och med i dag medlem i IRL istället. Och mycket mer. Men jag koncentrerar mig på ett av problemen.
Aivar Riisalu
Edgar Savisaar.
Jag skrev för några år sedan att jag skulle vilja läsa Edgar Savisaars tankar. Jag förstår honom inte. Nu vet jag i alla fall lite mer. Jag måste börja där:
Bland de aktiva i den estniska frihetskampen under 1980-talet fanns Edgar Savisaar, född 31 maj 1950 i ett fångläger i Harku. Hans far bortfördes från hemmet den 8 augusti 1949, och sedan skickades modern till ett annat fångläger, och pga dessa datum är det osäkert om det är den rätte fadern som skickades iväg. Kanske är det en rysk fångvaktare som blev fader till lille Edgar. Moden återvände sedan till Estland med sin lille son.
Han är historiker och författare Han var aktiv i politiken under de sista ockupationsåren, och blev ambassadör i sovjet-estniska Folkkongressen 1989. Han innhade fler höga poster under 1980-talet. Den 3 april 1990 blev han ordförande för sovjet-estniska regeringen.
Han var alltså också aktiv i fredsrörelsen. Han sägs ha en förmåga att tala på ett sätt så att alla håller med.
Han bildade ett eget parti, Kesklerakond, vilket alltså är hans egen skapelse.
Men, det var inte ett helt fritt Estland han arbetade för, visar det sig. Hans tanke var att Estland skulle vara en fri republik i Sovjetunionen.
När Estland förklarade sin självständighet 20 aug 1991 blev han dock den förste statsministern. Hans regering avgick den 20 januari 1992 pga en fortsatt stor nedgång i ekonomin.
Istället blev han vice talman i riksdagen 1992-1995. Däefter blev han utrikeshandelsminister.
Han blev avslöjad när han i hemlighet spelade in andra politikers samtal på band, och hela regeringen fick avgå. Senare tog hans dåvarande sambo, Vilja, på sig ansvaret för inspelningarna och blev därmed dömd till fängelse.
14 oktober 2004 blev han borgmästare i Tallinn. 11 april 2005 blev han ekonomiminister i Andrus Ansips regering men återgick till boirgmästeriet 2007.
Det är arbetsuppgifter han haft, men sedan är det vad han gjort i det fördolda.
För att få fler röster i sitt parti lyckades han samla de flesta partier för rysktalande, som ser honom som talesman för deras intressen, och Keskerakond blev därefter det största partiet i Estland.
Savisaars ledarsätt är kontroversiellt. Många partimedlemmar har lämnat politiken eller bytt parti pga hans auktoritiva ledarstil. Andra anklagar honom för nepotism, korruption, intrigmakaeri, och att han står de ryska ledarna för nära.
Vi har kunnat läsa i tidningarna om hans besök hos Putins parti där han gjort överenskommelser som inte offentliggjorts; om hans anklagelser att premiärminister Ansip var skyldig till upproren under Bronsnatten 2007. Han var borgmästare i Tallinn då, men gjorde inget för att få dem som förstörde i staden att sluta (eftersom de var ryska ungdomar.)
Han anser sig ha rätt att ta ut en lyxbil på skattebetalarnas konto.
Han visar sig ständigt med nya, unga, blonda kvinnor.
Han har ansvaret för att ryssarna i Estland röstat in en rysktalande kviunna, Yana Toom, i EU-parlamentet som går Putins ärenden.
För Tallinnborna har han skapat en särskild tidning, en TV-station och gratis bussresor inom staden.
Faktum är, att han inte längre har kvar sin säkra ställning i det parti han själv grundade, alltfler börjar mullra. Hans närmaste medarbetare Kadri Simson sa en gång, att hon inte kan byta parti, hon är för mycket ett ansikte för Keskerakond.
Esterna har gjort ett fantastiskt arbete för sin fria stat. Vad Edgar Savisaar kan ha gjort för att förstöra, det får vi nog veta så såningom.
Han säger att hans bäste vän är den numera avpolleterade ryske järnvähschefen, som i sin ungdom var en vidrig Pärnuhuligan, som slogs med esterna och skrek att de var fascister. De estniska ungdomarna fick ingen hjälp av ockupanternas milis, socialistisk term för polis. Om de är bästa vänner fortfarande, det vet vi inte. Ryssen var chef för arrangerandet av Putins OS i Sotji, men är numera avpolleterad.
Jag kan tillägga att det problem som uppstått i presidentfamiljen är som det alltid varit. Det har kommit fram att presidenten förmodligen har en älskarinna. Det är så sorgligt att sådant ska behöva hända under de år någon är president.
Sep 3, 2014 I dag dag kom president Obama till Tallinn.
För några år sedan läste jag i någon tidning att ryssarna inte kan förstå hur EU och Nato kan intressera sig för de där små länderna i Baltikum. De försökte få organisationerna att lämna de betydelselösa åt dem istället.
I dag dag kom president Obama till Tallinn. I hans tal vid presskonferensen gjorde han klart för oss varför det är så, att de små länderna, speciellt Estland, är viktiga.
Först måste vi förstå Estlands situation 1991. Landet ockuperades av Sovjet/Ryssland 1940. Det var en brytpunkt för esterna. Allt förändrades. Allt det landet skapat under sina fria tjugo år raserades. Man fick levnadsvillkor som var sämre än de man haft före friheten. Den osäkerhet man levde i varje stund var omänsklig. Så ska man inte leva i vår nutid. Aldrig mer.
Vad gjorde man? Esterna tog genast tag i alla problem, ett efter ett. Det första och viktigaste var att aldrig hamna i samma situation igen. Efter bara några år var de medlemmar i Nato. Ytterligare några år senare var de medlemmar i EU. Då hade den fria världen gett dem skydd.
Men de skapade ett skydd själva också. Militärutbildningen är viktig. Som ett av få länder i Nato når de upp till kravet på att 2% av BNP ska gå till försvaret. De har alltid deltagit i de uppdrag som tilldelats dem av Nato och FN. De har skött dessa uppgifter mycket bra, och är väl sedda bland de andra. Att de dessutom har klarat att modernisera infrastruktur, utbildning, administration etc. är också förnämligt.
Inte förrän 1994, efter tre år, lämnade de ryska trupperna Estland. Kan ni förstå det? Ockupantens soldater stannade i landet och de tyckte själva att det var självklart. De numera utländska soldaterna var alltså kvar och gjorde sina vanliga övningar; de hade ju alla sina vapen.
I Kreml tyckte de också att allt var bra. Jeltsin sa offentligt både ja och nej till att trupperna skulle lämna Estland. Vid ett tillfälle ställdes krav för att utrymma landet, och då ingrep USA! USA gav alla ryska officerare en voucher så de skulle kunna köpa en lägenhet i Ryssland, men de pengarna gick åt till sprit och annat, och soldaterna var kvar. Till slut lyckades Estlands president Lennart Meri i ett möte med Boris Jeltsin i Moskva utverka ett avtal. Det var alltså tre år efter befrielsen.
När man vet detta, då blir det fullständigt självklart att esterna har agerat som de gjort för att säkra sin frihet.
Nåväl. President Obama välkomnades stort i dag, ingen protesterade mot honom eller USA, alla var välkomnande. Det är tredje gången det lilla landet Estland får besök av en regerande amerikansk president. Finns det något annat litet land, som fått besök av den store allierade? Nej, det betyder att USA verkligen respekterar Estland, och ser esterna som goda partner. "Estonia will never stand alone!" Det är Obamas löfte, och det uppfattas nog i Kreml också. Han lovade också att de amerikanska förbanden i Estland ska bli större och komma oftare. "Det Ryssland gjort i Ukraina gör att vi förstår vikten av vår närvaro i östra Europa." Han sa också att den estniska basen i Ämari är ett under som flygbas.
Men jag funderar så mycket på det där med att vissa stater anser att de har rätt till andra, små stater. Som ryssars syn på Estland.
Så här är det. Esterna levde sitt vanliga liv tills tyskarna gjorde sina första erövringsförsök på 1200-talet. Sedan delades esternas område upp mellan tyskar och danskar. Och därmed började den stora inflyttningen.
Tyska ordern blev starka och tog över den danska delen. 1346.
1561 tog svenskarna över den norra delen av området på esternas begäran. Polen och Danmark delade på den södra delen. 1629 var hela det estniska fastlandet svenskt och 1645 införlivades också Saaremaa/Ösel. Därmed var Estland en del av Sverige fram till freden med ryssarna 1719. Då övertog ryssarna landet fram till 1920 då Estland äntligen blev helt fritt.
Alltså: tyskarna hade stora delar av Estland i drygt 300 år.
Danskarna under en kortare tid, liksom polackerna.
Svenskarna hade först delar och sedan hela Estland i drygt 150 år.
Ryssland/Sovjet i 250 år.
Tyskar har bott i landet och haft stor makt även under den svenska och den tsarryska tiden.
Under andra världskriget visade det sig att både tyskar och ryssar ansåg att området egentligen tillhör dem. Numera är det bara Ryssland som har de ambitionerna. Att esterna varit fria människor fram till 1200-talet är tydligen ointressant.
Vem har rätt till ett landområde? Vad jag förstår, så är det i varje fall inte människorna som bott där i några årtusenden.
Men andra koloniserade länder då? Att Afrikas stater nu ska vara fria är självklart. Alla kolonialmakter har dragit sig tillbaka utan några kvarvarande krav. Vad är det som gör att Ryssland har anspråk på sina forna kolonier? Jag hörde så sent som i går, att Ryssland är intresserade av Narvaområdet, där det bor många rysktalande. Att de inte vill tillhöra Ryssland betyder inget. Eller som ryssen sa till den finska journalisten:
"Finland vill ju tillhöra Ryssland."
"Nej, det vill vi inte," svarade hon.
"Jodå. Det vet ju hela världen att ni vill. Dessutom talar ju de flesta finnar ryska." (??)
Läs:
Jasenko Selimovics inlägg på DN Kultur i dag. "Er kamp är inte min." Den är som om jag skrivit den själv.
