.

President Ilves talade om den medeltida staten som nu åter finns i Estlands omedelbara närhet. En stat, där alla sanningar är lika sanna. Det är lika sant att säga att västmakterna har fyllt ett plan med lik och skjutit ner det över Ukraina, som att säga att ett ufo skjutit ner det. Allt är sant i den världen, och kanske man inte frågar efter den rätta sanningen. Vem vill veta den?
Presidenten såg sjuk ut och lät uppgiven. Jag hoppas vi har fel i den uppfattningen. Vi hoppas att det finns en annan sanning.

Just nu i radion: Estland introducerar digitala medborgarskap. Man räknar med flera miljoner nya s.k. medborgare. Estland har kommit mycket långt i den digitala världen. Mycket kan göras digitalt, och vi har själva sett mycket vi kan göra via våra estniska id-kort på nätet. Tanken med det digitala medlemskapet ska framför allt locka affärsmän till Estland. Man kan sitta var som helst och underteckna avtal. Estland kommer till världen. Riskerna finns, men krypteringen är bra.  Utvecklingen i Estland går framåt. "Vi är e-vangelister" säger vi ibland, berättar en estniska.

 

Heja Estland!

 

 

Jag tänker ofta på vad Malena Ernman sa, att vi ska låta barn vara barn, och därför inte börja ge dem betyg i fjärde klass. Det är så fel tänkt. Det vi ska göra är att stimulera barnens glädje att lära sig nya saker. Att ge dem möjligheter att förstå sammanhang. Vissa barn börjar fundera tidigt. Deras vardag är sådan, att den ger dem frågor, frågor som behöver svar. Även om nu Malena Ernman inte var sådan, liksom många andra, måste vi förstå att dessa barn finns, och de behöver verktyg för att reda upp sin vardag.
Kan vi tänka att alla barn har samma värde, att vi ska hjälpa alla barn i deras utveckling, då måste vi vidga vår syn på människor. Vi måste acceptera att vi tänker olika snabbt, och det ena bör inte värderas högre än det andra. Jag skulle snarare anse att det krävs bra lärare med god kunskap och fantasi, som inte hade fastnat i någon politisk tro, utan ser barnens förmågor med öppna ögon och stimulerar dem alla på olika sätt. Det ska inte vara en nackdel att ha en snabb hjärna.
Satsen ska alltså låta så Malena Ernman:
Låt alla barn få den skolmiljö som passar dem bäst!

Det talas om skolbetyg i Sverige just nu. Några vill att man ska börja i 4:e klass i stället för i 6:an som det är nu. Då protesterar många och säger att de som har lätt för sig gynnas av detta, medan det är illa för svagpresterande.

Jag har lagt mig i debatten tidigare, och menar att alla barn (och vuxna) är olika och har sin egen historia. Att man alltid klassar de som lär sig nya saker snabbt som helt bekymmerslösa och utan svårigheter är ett stort misstag. Ingen vet med säkerhet vad som finns därinne. Det är nämligen så, att även de snabba behöver utmaningar för att växa. Även de snabba behöver beröm för sina prestationer. Ett barn som aldrig får beröm för sina prestationer tappar snart lusten.

Jag tror att vi i Sverige i vår iver att hjälpa de svagpresterande har glömt bort att för att vårt land ska hänga med i utvecklingen måste vi få fram de som kan prestera och leda all utveckling framåt. Det är inte så, att de finns där även om vi inte bryr oss om de .

Självklart ska vi ge stöd åt alla som behöver det, men det ska inte betyda att vi försummar de andra.

Alla behöver uppmuntran. Alla elever behöver uppmärksamhet. Alla elever behöver veta varför de går i skolan.

Att ge betyg redan i fyran kan vara positivt för alla. Det handlar om hur man värderar betygen. Ska de vara utslagsgivande för människovärdet, då är det bara negativt.. Ska de fungera som en fingervisning och ett stöd för hur man ska lägga upp undervisning och utveckling av eleverna är det mycket positivt. Vi behöver lärare som kan hantera dem.

Allt detta grundar sig på mina egna erfarenheter. Jag kunde både läsa, skriva och räkna när jag började skolan, men fick aldrig stöd eller beröm. Jag vet hur frustrerande det kan vara. Jag vet hur splittrad och förvirrad man blir.

Detta händer inte i Estland. Där arbetar man med undervisning, och alla elever vet varför de går i skolan,

-----

En annan fråga.

Sverige och Finland har ingått ett avtal gällande försvaret.

Äntligen, skulle jag vilja utbrista. Mer samarbete är vad vi behöver.

-----

De sverigefinska nyheterna varnar för den ryska nyhetsdesinformationen. Det finns speciella desinformationscentraler som manipulerar nyheter. Skrämmande. Det finns människor som vill tro på detta, och det är förödande! Varning!!

-----

Jag har fått fler kommentarer, som insinuerar att esterna är nazister. Jag publicerar dem inte, men konstaterar att detta är en följd av den tidigare politiska manipulerade sovjetiska/ryska propagandan. Esterna har aldrig varit mer nazistiska än andra länder i Europa, som svenskar eller finnar.

Som jag sagt tidigare: estniska historiker har funnit bevis för att Hitler tänkt deportera dem alla till Sibirien när de intagit Sovjet.

Jag har alltså fått några anonyma kommentarer. från någon som inte står för sina åsikter, eller varför vill man vara anonym? Normalt bryr jag mig inte om sådana kommentarer. I vanliga fall tar jag bort dem.

 

Hur Estland skulle ha varit under nazisterna är svårt att säkert veta. Några historiker menar att Hitler hade för avsikt att deportera dem till Sibirien när han erövrat Sovjet. Men det rena helvetet och den inhumanism och omänsklighet som Sovjet och därmed Stalin lät esterna genomleva gör att vi aldrig kan känna den minsta sympati för Stalins gärningar.

Jag trodde aldrig jag skulle få läsa något sådant i en svensk tidning. Visst vet jag att det finns troende kommunister i Sverige, men jag kunde inte tänka mig att en svensk dagstidning skulle införa en hyllningsartikel till Stalin och Röda armén. Inte nu, när alla har möjlighet att läsa sanningen om vad som verkligen hände i Sovjetunionen. Jag ska inte upprepa alla galna, råa och totalt inhumana saker han utsatte befolkningen för. Det är inte många i de tidigare ockuperade länderna som inte skulle ha önskat en annan utgång av Andra världskriget. Trots att de också lidit under ockupation av den andra vansinniga makten också. Hur kan någon enda intelligent människa tro att livet som ockuperad i Sovjetunionen var något annat än ett stort lidande?

Nu rubriken i Aftonbladet: Tacka Röda armén för befrielsen. En viss ödmjukhet inför insatsen vore en stilla nåd att be om.

Är det alltid så här? Om man har bestämt sig för att tro på något, då hör man bara sådant som stämmer med den tron. Man träffar aldrig människor som anser att den tron är helt fel. Att vissa människor har lidit, har dödats, har förlorat allt, verkligen allt, det ser man inte. Det kan alltid förklaras. Kanske på det sättet som Putin och Lavrov förklarar hur Väst hetsar Ukraina, hur hela västvärlden består av fascister? Hur de själva är totalt oskyldiga. De lovar att arbeta för eld upphör, men det löftet gäller bara tills nästa andetag är draget.

Vi har talat med så många människor om deras erfarenheter av Andra världskriget, människor som levt mitt i kriget, människor som deporterats till Sibirien, människor vars föräldrar deporterades till Auchwitz, människor från flera olika länder ockuperade av nazister och/eller kommunister. Vi har t.o.m. vi träffat en man, som när han var 15 år var en av de unga tyskar som Hitler satte in i kriget mot Sovjet. Vi har lyssnat och reflekterat.

All den ondska som sovjettrupperna utövade mot de människor de ställdes mot, gör att jag, till skillnad mot fru Linderborg, absolut inte kan känna någon ödmjukhet för dem, trots att de spelade en stor roll i krigets slutskede. Man kan inte beundra eller känna den minsta ödmjukhet. Den gränslösa grymheten och hänsynslösheten  blir inte sonad eller glömd trots att de röda soldaterna fick slut på en annan diktators gränslösa och helt ofattbara grymhet och frånvaro av medmänsklighet. För människorna som drabbades av Stalin tog kriget inte slut förrän 1991. Eller snarare 1993-94 när Röda armén äntligen lämnade deras förrådda länder.

Symbol för den fria republiken Estland.

En ukrainska sa i dag i radion att,"den som känner ryssar vet att det enda de ser efter är styrka. De respekterar dem som visar just styrka. Ukraina har inte gjort det, och föraktas därför. Esterna gav upp 1939 utan strid; ryssarna känner ingen respekt för dem." Hon sa också "Min faster lämnade Ukraina för ett arbete i Ryssland för 10 år sedan. När jag talar med henne nu har hon anammat all rysk propaganda. Hon säger att Kiev är fullt av fascister, nazister, amerikanska soldater, Natodoldater och andra soldater från EU. NÄr jag säger att det är fel, då lägger hon på luren. Efter 10 år i Ryssland är hon helt hjärntvättad. Till min stora fasa finns det också folk i Ukraina som ser de ryska sändningarna och tror på dem."

 

I onsdagens DN kunde vi läsa:

Ryssland bör kräva flera tusen miljarder euro i krigsskadestånd från Tyskland – för andra världskriget. Det kräver en rysk parlamentsledamot. Samtidigt förbereds ett uttalande som fördömer Västtysklands ”annektering av DDR 1990”.

En intressant vinkling. Kanske är det dags att Estland m.fl. stater kräver krigsskadestånd från Ryssland?

    

Dumans talman, Sergei Narysjkin har beordrat en arbetsgrupp att förbereda ett uttalande som fördömer den tyska återföreningen 1990 – eller med talmannens ord ”Västtysklands annektering av DDR”. Han jämför Tysklands återförening med annekteringen av Krim.

– Till skillnad från Krim så genomfördes aldrig någon folkomröstning i DDR, sa talmannen i duman.

När det gäller återföreningen så var den ett resultat av förhandlingar mellan de båda tyska staterna, och i öst bekräftades den genom storsegern för Helmut Kohls CDU i landets enda fria val i mars 1990.

När det gäller krigsskadeståndet hävdar Degtiarjov att Sovjetunionen ”inte fick en kopek” av det besegrade Tyskland efter kriget.

   

Det är en sanning med modifikation: vid Jaltakonferensen 1945 kom de allierade överens om att inget skadestånd i pengar skulle tas ut av Tyskland sedan det hade besegrats, i stället skulle segrarna kompenseras genom att de beslagtog tyska industrier och satte tyska fångar i tvångsarbete.

Sovjetunionen satte dessa planer i verket, och skapade dessutom en satellitstat, det blivande DDR, i sin ockupationszon.

Att Sovjetunionen led svårt under andra världskriget ifrågasätter ingen. 26,6 miljoner medborgare dödades, hela 13,5 procent av landets befolkning. Parlamentarikern Degtiarjov jämför de sovjetiska offren med de judar som mördades under Förintelsen, och vars anhöriga har kompenserats ekonomiskt efter kriget. – Man har alltså betalat ut kompensation till de sex miljonerna Förintelseoffer, men struntat i 27 miljoner mördade Sovjetmedborgare.

Det är svårt att skära i den här artikeln. Det är så fel allting. “En vuxen kan vrida och vända på sanningen så att den passar honom”, förstod jag redan som femåring. Detta är så historiskt fel. Tyskland och Sovjet kom överens om att dela på Europa. Hur kunde de ta sig den rätten? Blev någon av de annekterade länderna tillfrågade innan Molotov-Ribbentroppakten skrevs under? Ska de staterna bara finna sig i vad som hände. Polen anfälls från två håll av två stora arméer. När det gäller skadestånd till dem läser vi i Wikipedia:

Som en följd av Nazityskland angrepp hade Polen varit utsatt för enorm förstörelse av sin industri (62% av det förstördes), dess infrastruktur (84%) och förlusten av civila liv (16,7% av sina medborgare under kriget). Materiell rekompensation från Tyskland har uppskattats till cirka € 525.000.000.000 eller $ 640.000.000.000 i 2004 bytesvärden. Den 23 augusti 1953 meddelade Folkrepubliken Polen under tryck från Sovjetunionen att den skulle ensidigt avstå från sin rätt till krigsskadestånd från Östtyskland den 1 januari 1954 med undantag av skadestånd för nazistiska förtryck och grymheter.

Alltså. Sovjet har inte betalat skadestånd till någon.

Sovjet ska betala för vad de gjorde i de stater de annekterade. De mördade, skövlade och deporterade. De tvingade soldaterna att gå framåt vare sig det gick eller inte. Retirerade en Röd armésoldat blev han skjuten av de egna.

 

Sovjet skulle inte ha klarat sig utan de enorma sändningar av utrustning och mat från USA i form av ett "land-leaseavtal". England, som skrev under ett liknande avtal, har betalat tillbaka vartenda öre. Ryssland har inte betalat någonting.

 

En est var mer rädd för de röda soldaterna än de nazistiska. Jag skrev den 23 aug 2009:  Bland annat sa Ülo, att det var skillnad på de sovjetiska och de tyska soldaterna. När man såg en rysk soldat gick man en stor omväg av fruktan, men en tysk soldat var man inte rädd för på det sättet. De kunde till och med skoja med en liten pojke.

 

Frågan är också hur de fått fram siffrorna på de döda. Är esterna medräknade är det inte Tyskland som ev. ska betala skadestånd för dem, utan Ryssland. I de flesta fall var esterna tvångsvärvade, och fick redan då välja mellan att slåss eller dö utan strid. Nej om de går vidare med detta, då ska antalet på alla som blev Sovjets offer räknas fram, och hur stor andel av befolkningen de utgjorde.

 

Tala om att kasta sten i glashus!!

 

I dag är det den samiska nationaldagen.

Den samiska nationaldagen!

Se SvD i dag artikeln: Kartsträck som ärr över vidderna.

http://www.svd.se/kultur/kartstreck-som-arr-over-vidderna_4312753.svd

Det är fantastiskt att de verkligen har en dag tillsammans, alla samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Jag har läst mycket om samernas situation i Sverige när vårt land uppträdde som en kolonialmakt. Vi tog deras mark och brukade den för våra egna behov. Vi behandlade dem dom “icke-svenskar". Deras språk och deras seder skulle försvinna och hela landet skulle vara svenskt.

Det var precis det som också hände esterna. Med applåder från kommunister i bla. Sverige blev de undanskuffade, utnyttjade och decimerade under den sovjetiska ockupationen. Deras förråd tömdes; maten behövdes av erövrarna. Språket skulle helst försvinna. Deras egna kultur skulle helst försvinna. De måste få sånger godkända av makten innan de fick sjungas. Bara en sådan sak. Självklart var det stor glädje när de skrev om ryska sånger med estnisk text och utan att makten visste det så blev den en hyllning till det gamla landet; drömmen som en gång var sann. Tänk när de på Sångfestivalen fick tillstånd att sjunga sången "Mitt fosterland". Makten trodde att den handlade om deras fosterland, Sovjet, när det var en hyllning till republiken Estland. De sjöng den gång på gång och njöt. Ja, jag minns det från när jag var i Tallinn 1978 och såg en film från festivalen. Då rann mina tårar.

Sverige var en kolonialmakt. Sovjetunionen var en kolonialmakt.

Jag tror, att vi börjar förstå vad vi gjort mot samerna. De har äntligen fått nya rättigheter i vårt land. Ser ni på nyhetssändningen Udiset kl 17.30 i SVT1 varje vardag? Det är ofta intressant. De berättar om vad som hänt i just deras områden och om andra minoritetsfolk.

Alla människor ska ha rätt att utöva och leva i sin kultur utan att förlöjligas eller förbjudas. Det är inte nationalism i negativ bemärkelse, det är frihet. Det förstår man kanske inte förrän man förbjudits den. Som samerna i Norden, som esterna i Sovjet.

Var realister! Sluta med godtroheten. Vi är alla människor, så olika som alla människor blir av olika erfarenheter. Vad jag hatar den svenska godtrogenheten som inte förstår att agera innan flickor kastas ut från balkongerna och som inte förstår hur vissa kulturer behandlar kvinnor. (Jag glömmer inte när Gudrun Schyman påstod att alla svenska män är talibaner. Sådan okunskap! Vi måste vara rädda om våra framgångar i rättsäkerhet, kvinnosyn och humanism. Det måste vara grundbulten för allas liv i Sverige och ska läras ut och innebära att ALLA ska leva efter de reglerna. Det ska talas klarspråk. Vi ska inte behöva vara rädda för att kallas rasister eller fascister om vi hävdar de reglerna. Äntligen börjar FP och KD röra i grytan. De kräver inte att folk ska slängas ut. De vill göra mottagandet bättre.

Jag tycker det är så fint att resa genom Estlands landsbygd. Det är en resa genom historien, genom sagorna. Ja, jag har sagt det tidigare, men det är likadant varje gång.

Där finns kyrkorna som kan vara  700 år gamla. Herrgårdarna, som stått i några hundra år. Där finns bondgårdarna som esterna köpte och utvecklade när livegenskapen hävts. Det är bara drygt 150 år sedan! Sedan ser vi nybyggnationen från den fria tiden 1920-40. Villor och flerfamiljshus som ser ut som Sveriges. Men där finns också bostäder, fr.a. flerfamiljshus av betong, byggda under kommunisttiden, med stora mögelskader runt fönster och ytterdörrar och enorma kolchoskomplex med den gräsliga betongen. Fallfärdiga och övergivna. MEN man kan också finna renoverade betongbostäder och kolchosbyggnader som många familjer bor i och företag har flyttat in i.

Vi tog en tur till  Essu som förstördes helt under ockupationsåren. En trasig miljö med ruiner och mögliga hus, men där finns också riktigt vackar, stora trävillor som helrenoverats och står mitt i förödelsen. Hur är det att leva där; att växa upp där? Vi vet inte när villorna byggdes.

Essu bebyggdes från 800-talet och nämns skriftligen 1249 och herrgården byggdes 1402 av stamfadern till den Wrangelska ätten. Nu är herrgården ett helrenoverat gästhem. Tyvärr är parken runt herrgården i ett hemskt skick. Visserligen åkte vi inte in på gården, men vi såg huset genom det fruktansvärt risiga och oansade skogspartiet som gick nästan fram till byggnaden. Här måste det ha varit något helt annat när gården var en bostad för “herrarna”.

Så blev stora delar av landsbygden raserad under den kommunistiska tiden. Finns det något kommunistiskt land som verkligen sett till att hela befolkningen ska ha en högre standard och inte bara de kommunistiska ledarna? Innan du svarar på den frågan, tänk efter och läs gärna på, det är så lätt att bara svara “ja” för att man vill att det ska vara så, men inte ens Venezuela, som förföll under Chavez är ett sådant exempel.