Maj 7, 2011. Familjen Wikström från Ormsö.

Det finns så många öden som behöver berättas om i Estland, ja, i hela Sovjetunionen.




Ett nytt levnadsöde läser jag i Kustbon, tidningen för estlandssvenskarna. Jag gick med i den föreningen för tjugo år sedan eftersom den gällde Estland och var på ett språk jag förstod.

På Ormsö levde en familj Wikström. Fadern, Anders, var född 1871 och aktiv fiskare med två sumpbåtar för att möjliggöra försäljning av levande fisk. En mycket arbetsam man som lyckats bra i sitt arbete. Ni kommer väl ihåg att bara det var anledning till deportation, arkebusering eller annan bestraffning under den sovjetiska ockupationen.
I NKVD:s arkiv börjar det med att ett vittne blir förhört i Kommunalhuset på Ormsö den 25 november 1940. Dagen därpå förhörs ytterligare två vittnen. Utredaren sammanfattar: Kriminell verksamhet: kulak, fiskhandlare, köpte upp fisk av lokalbefolkningen, sålde till Tyskland, antisovjetiskt inställd. "Det som nu sker i samhället mår W illa av. ... W ska tas i förvar.
Han fängslas och skrivs in på stadsfängelset på Patareigtan den 3 december 1940. Wikström får veta vilka som vittnat mot honom, och det finns antecknat vad de sagt:

Vittne 1: För ungefär en månad sedan när han blev av med sina sumpbåtar (de konfiskerades) sa han till mig att det här är inte arbetarfolkets regering när de tar arbetsredskapen från det arbetande folket.

Det andra vittnet sa: ... Han ansåg sig vara en privilegierad människa som var rikare än de andra i byn."

Det tredje vittnet sa: För ungefär en vecka sedan sa han att regeringen är rövare som tar befolkningens egendom. De själva (regeringsmedlemmarna) har inte arbetat, inte slitit, och de kommer från arbetsrum och rövar från människor som verkligen sparat och arbetat ihop sina tillgångar. ... ryssarna kommer inte stanna kvar här länge. ... det kommer en tid när tyskarna kommer och hjälper oss och fördriver ryssarna ur deras kläder och då får vi tillbaka vår riktiga regering."

I den berömda § 58, lagen som de använde för att sätta skräck i folket och samtidigt förse arbetslägren med arbetskraft och bödlarna med jobb, är det ett grovt brott att tala illa om sovjetmakten.

Hur såg det ut i NKVD:s högkvarter på Pagarigatan, där man antar att förhören hölls? Där fanns lufttäta utrymmen där en fånge stoppades in för att plågsamt få mindre och mindre syre att inandas, det fanns liknande utrymmen där 100-gradig vattenånga sprutades in, det fanns elektriska instrument som fästes på kroppen och framkallade kramper. Det fanns också berättelser om små garderober där fångar fick stå upp till 66 timmar för att bli möra. Det var ofta så det började. Rent fysiska angrepp som slag var vardagsmat liksom förhör som varade i flera dygn utan uppehåll. På en vägg i källaren på Pagarigatan syntes spåren av kulhål.

Wikström nekade till alla anklagelser, men blev ändå dömd till fysiskt arbete i ett slutet arbets- och omskolningsläger i Uzbekistan den 28 maj 1941. Därefter vet ingen vad som hände honom. Han har inte varit registrerad i Uzbekistanlägren. Det finns ingen dödsattest.

Dock blev han rehabiliterad 25 maj 1990.
Men familjen får inte veta var hans kropp finns, eftersom det inte finns några uppgifter om detta.


En äldre man blev alltså dömd för att han var bitter över att hans inkomstmöjligheter tagits ifrån honom. Han var helt enkelt för duglig.

En stat får stjäla, men ingen får tycka att det är fel. Så var det.

Ants farmor sattes i en cementgarderob på Pagarigatan  flera dagar i sepember 1944 för att de ville ha tag på hennes son som flytt till Tyskland med sin familj. Hon var en bruten människa när hon kom hem.


Nov. 14, 2010 Fotografier från Estlands svenskbygder

Jag önskar att jag har ord att beskriva den fantastiska naturen vi mötte när vi steg ut ur Teatercaféet i Rakvere i går. Det var eftermiddag. Vi gick ut på gården framför teatern och såg solen lysa på några av träden, så att de såg ut som diamanter bredvid de svarta, mörka träden bredvid. Grenarna avtecknade sig på dem så detaljrikt och skarpt mot den mörka himlen bakom. Det var som en teaterscen. När vi sedan hade kommit halvvägs hem hade vi mörka dramatiska moln i en ring runt oss. Ovanför sken solen. Molnen var tjocka, fyllda och mörka. Det var en filmscen.

I Aktuaalne Kaamera i kväll berättades att Mona Sahlin har avgått, och ny partiledare ska väljas i mars. (Vi visste det redan,. men det var roligt att se det i estnisk TV.)

I Estland kan man kandidera till riksdagen som ensam kandidat utan parti. Man är üksikandidaat. "Ensamkandidat".

Kreml ändrar taktik. För att få en fot in i EU har man beslutat att skapa vänliga kontakter med de baltiska länderna. Det ska bli intressant att se vad det betyder.

Estlandssvenskarna har lagt upp bilder på Internet för att bevara sin historia. Adressen:http://www.rnhf.se/index.php?option=com_content&view=article&id=102&Itemid=89
 
Fotografier från Estlands svenskbygder är en ovärderlig dokumentation av livet där under den svenska tidens sista decennier. De är till stor del samlade i enskilda personers fotoalbum. Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner SOV insåg redan på 1960-talet att det var stor risk för att denna kulturella skatt skulle gå förlorad om den inte samlades in och dokumenterades och lagrades i SOV:s arkiv. Man vädjade därför till medlemmarna att de skulle lämna in sina fotoalbum för avfotografering. Det var många som hörsammade detta och under årens lopp har arkivet fått in och fotograferat av nästan 7 000 bilder.

Det är massor av bilder med tradition, och jag började att gå igenom bilderna från Runö. Här är en som jag fastnade för:



Runö Kristian och Magdalena, Mickos (Öman) klara med potatiskupning i Austrenge
Foto ca 1940

Och den här från Rågö:


Rågö, bröllops-skåraföljk hade vita dukar.

(En liten kommentar. Om du skriver Eslandssvenskar i texten får du felstavning på ordet och det föreslås istället Finlandssvenskar.)

Nov. 12, 2010 " historien ska inte skötas av politiker utan av historiker."

Den 1 november kom han, den ryske ambassadören till Tallinn. Nu har han låtit sig intervjuas och menar att historien ska inte skötas av politiker utan av historiker. Estland och Ryssland kommer aldrig komma överens om historien. De som är skyldiga till allt det som hände i Estland under ockupationen är inte det Ryssland utan Stalin och hans medhjälpare.

Har jag berättat om varför Putin tycker så illa om ester? Det var så här:
Putins pappa var i Estland som soldat i den röda armén när de retirerade 1941. De brände och dödade allt de kom åt. Vid ett tillfälle kom soldat Putin bort från sina kamrater och räddade sig in i en estnisk bondgård. Han sökte skydd. Han förstod aldrig varför bondmoran istället för att hjälpa honom skyndade sig till "fienden" och berättade att Putin fanns i hans hus. Det var ett stort förräderi anser den nuvarande premiärministern. (Hur skulle han själv ha reagerat om de som dödade och brände hans vännr och folk sökte skydd i hans hus?)

Kvällens nyheter i TV.

Arbetslösa i Narva smygarbetar i Ryssland. Det väntas en ännu större arbetslöshet i Narva om Borås Textil som gått i konkurs inte lyckas hitta en investeare till Kreenholms Fabrik i staden och verksamheten därmed läggs ner.

De skyldiga till "kapningen" av fartyget i Östersjön har nu fått sina straff i en rysk domstol. Det blev långa fängelsestraff.

Det tyska marinfartyget Bremen övar just nu inför sitt kommande abete att stoppa de somaliska piraterna. Med bland besättningen på fartyget är tio estniska soldater.

I Moskva hålls en mässa för studenter. Tartu Universitet fanns med bland utställarna, och de ryska studenterna visade ett klart intresse för staden.

I Saku Suurhall utanför Talinn pågår just en stor handarbetsmässa. All sorts handaslöjd. Jag vill dit!



Och när jag tittade på hallens hemsida såg jag att Roxette ska spela där den 18 mars 2011.

Mera nyheter:
I Paldiski finns ett, bara ett ,kulturhus. Det är ett museum för Amandus Adamson,(1855-1929) skulptören och målaren. Det är ett gammalt vackert nyrenoverat trähus som plundrades helt under de ryska tiden, men har alltså återskapats nu. Han uppskattades även i Ryssland.



Amandus Adamson 1914.


Hans hem före restaureringen.


Rossalka.
Den kanske mest kända statyn han gjort.
Den Är till minne av ett förlist fartyg i Finska Viken.
Numera "måste" alla Tallinns ryska brudpar fotograferas här.

Juli 24, 2010 Farfar har berättat väldigt mycket från när han var liten.

Jag har fått kontakt med Miranda Björk, vars farfar levde på Runö. (Jag skrev om familjen den 17 juni.) Jag bad henne berätta lite mer, och då skrev hon:

Ja, jag har varit där två gånger! Jag har varit i huset som familjen hade, Bisa gård. När jag var där var det omgjort till krog där vilket var lite lustigt. Tyvärr rev de huset där förra året har jag för mig. Nästan alla de gamla husen på Runö är drabbade av träbock som äter upp husen. I dagsläget äger vi mark på ön så i framtiden kanske vi barnbarn har möjlighet att bygga nytt!

Farfar har berättat väldigt mycket från när han var liten. Bland annat hur han och hans bror fick gömma fåren i skogen och kasta sig ner i ett dike när ett sovjetiskt plan kom flygande över dem. De blev vittnen till hur ryssarna besköt fyren från flygplanet och dödade de tyskar som befann sig där. Fortfarande kan man idag se var skotten träffade i fyren, även om hålen nu är igensvetsade. (Det är för övrigt samme man som ritat och byggt Eiffeltornet i Paris som ritat fyren på Runö!) Både tyskarna och ryssarna var mycket intresserade av att ha kontroll över ön eftersom den ligger väldigt strategiskt ur krigssynvinkel!


När ryssarna tog över förbjöd man de boende på ön att ha inneha skjutvapen. Hemma hos min farfar hittade ryssarna ammunition och därför blev min farfars far kallad till ryssarna uppe vid fyren. Sedan satt han fängslad i en matkällare i några dagar. Hans fru fick komma dit en gång för att lämna mat och kläder. Men sedan tog ryssarna med sig honom och de andra män som som de tillfångatagit. Antagligen blev han transporterad till nåt annat ställe i Estland och sedan skjuten och begravd i någon massgrav.

Farfar lever ju fortfarande så om du undrar nåt speciellt kan jag fråga honom! :)


Tack Miranda det ska jag göra.

Det är så spännande att få en skildring direkt från någon som vet. Jag kommer förresten ihåg när en kollega till Ants berättade att hennes lillasyster låg ute i sin barnvagn på gården på Runö och sov middag när plötsligt flickan blev träffad i hjärnan av splttter från ett gevär vid ett ryskt flyganfall och för alltid blev utvecklingsstörd.




Juni 15, 2010. "När jag kom hit började jag fundera över vart alla husen tagit vägen."

 

Här i nordvästra hörnet av Estland finns svenskbygden. Noarootsi, Knivsverige blir det i mina estniska öron. I mina svenska öron liknar det Nya Sverige. Svenskområdet innefattar också öarna, den stora ön Ösel eller Saaremaa, den mindre Dagö eller Hiiumaa, och de små öarna Ornsö, Wormsi, Rågöarna, Pakri Saared och så Runö, Ruhnu i Rigabukten.

 

Visst är den svensk, väderkvarnen?

 

Jag skrev den här texten 1992, men jag ger er den som den var då. Arton år har gått.

 

Jag nämnde tidigare något om Noarootsi, svenskbygderna i västra Estland. Här har det bott svenskar så långt tillbaka man kan minnas. Människorna har bevarat sitt språk, och många av dem kunde inte alls tala estniska tidigare. Någon gång kan man få höra deras svenska talas, och då förstår man hur förslappat vårt språk blivit. Man uttalade alla bokstäverna i ordet. Kjol hade inget tje-ljud t.ex. Man hörde tydligt både k och j.

Under andra världskriget flydde de flesta estlandssvenskarna till Sverige i fiskefartyg eller mindre båtar. Man kan inte se dessa båtar i Sverige nu, eftersom den svenska regeringen lämnade dem till Sovjet efter kriget, trots att de var privatägda.

Den här gången, som jag ska berätta om nu, var vi på besök i skolan i Noarootsi och träffade Ivar Rüütel, som senare skulle bli rektor för Folkhögskolan i Birkas, men som fortfarande var lärare i historia här i skolan.

 

Lärarbostaden var ett rött trähus med rum för lärarna och gemensamt kök och sällskapsrum. Ivars eget rum var dessutom bibliotek. Man kan lugnt säga att det var trångt, och något privatliv fanns det inte utrymme för.

Han berättade för oss på svenska, eftersom alla lärare skulle kunna svenska. Till och med kommunens ordförande lärde sig svenska när han flyttade hit som vuxen.

”I vår stora kommun fanns det tidigare många byar. Gamla vackra byar med trähus och trädgårdar. När jag kom hit började jag fundera över vart alla husen tagit vägen. Jag for till Österbyn, den enda byn som fanns kvar och studerade husen, men fick inga förklaringar.

Efterhand som tiden gick kom jag i kontakt med människorna och de vågade berätta alltmer för mig. Jag tror verkligen på deras berättelser eftersom de är så samstämda. Så här ser jag det:

 

Striderna var över 1944. Nästan alla husen i de svenska byarna stod tomma, eftersom alla som fått möjligheten hade flytt. Vi fick veta att det skulle komma nya människor hit. Vi förstod att det var ryssar och rysslandsester som skulle komma, och naturligtvis undrade vi hur det skulle bli. Vi väntade och väntade. Så en dag kom de. Det var män, enkla fattiga män, som flyttade in i de övergivna husen. Inte i alla hus, men i många ändå. Jaha, tänkte vi, vad ska hända nu då? De hade ju inga arbeten, utan måste se till att få mat på något sätt, så de satte potatis. Det var alltså vår. Allt förflöt relativt friktionsfritt till att börja med, men när hösten kom och det började bli kallt, var de ju tvungna att värma upp sina hus. Men inte orkade de gå ut i skogen och leta brännbara rester. Nej, de tog helt enkelt panelen från huset de bodde i och eldade den. De flyttade inne i huset så, att de hela tiden hade ett helt rum att bo i, och huset blev mindre och mindre, Till slut hade de tagit så mycket av panelen att det inte längre gick att bo kvar i huset, och då flyttade de in i något annat övergivet hus. Och så fortsatte de. Därför finns det inga hela byar kvar utom Österby."

 

Äsch! Det här går inte att berätta. Inga svenskar vill höra sådana här saker. Det är ingen här som ens har försökt förstå hur det blev i Estland. Man tror ju att det var vanliga civiliserade ryska människor, som kom och knackade på och frågade efter nyckeln. Hur ska de förstå hur dessa människor var och hur de tänkte, om de tänkte.  Aldrig frågar man hur det var att leva i Estland under frihetstiden! Att det var så fruktansvärt nedslitet är ju helt naturligt. "Har du inte varit i Afrika?"

 


Feb. 3, 2010. Esten som flydde till Finland.

Solen skiner. Det är inte alls så kallt som det varit. Det är istället just så vackert som det var när vi kom.

Jag läste i boken VÅRA BYAR från Finlandssvenska landsbygden att det fanns kontakter med Estland. Där står:

Det heter att bonden icke känner sin farfars far. Trygg (Johan Trygg, från Pedersås Falla, som dog 4.1.33 vid 101 års ålder) kände sin. Som dragon i 1808 års krig hade denne fått sitt namn. Dragonens far hade i mitten av 1700-talet kommit över från Estland i en eka. Som livegen hade han tillsammans med andra arbetat med att sänka en sten i jorden. Gropen var redan djup, och stenen vippade på kanten. Gång på gång hoppade de livegne upp av fruktan för sina liv, men fogdens piska drev dem åter i djupet. Äntligen var man färdig och satte axlarna mot stenen för att ge den just den lilla knuff den behövde för att falla. Fogdens piska arbetade. I samma stund stenen begynte röras, gav man fogden en knuff, så han hamnade under stenen. Varpå man fyllde igen gropen och så småningom begynte se sig om efter flyktmöjligheter. Det var då stamfadern Jysse tog första båtlägenhet till Finland.

 

I Kimito.

Det var mer vanligt att resan gick åt andra hållet. Man tror, att många estlandssvenskar har kommit via Finland.

Det är också en bild av hur allvarligt slaveriet var. Det finns en annan berättelse om en man som flydde från sin godsherre till Tallinn. Det fanns nämligen en regel som innebar att: om man kunde hålla sig gömd i Tallinn ett helt år, då var man en fri man därefter. Godsherren kom efter och sökte igenom hela Tallinn utan att finna sin slav, som lyckades hålla sig undan och alltså blev fri. Hade han hittats skulle han naturligtvis blivit hårt bestraffad.

Jag tycker att det är intressant att läsa om livet på landet i våra tre länder. Mycket är sig likt. Även om esterna fick börja från början när de skulle skapa ett eget estniskt samhälle. Finnarna har alltid räknats som vanliga människor.

Den svensktalande delen i Finland. I Estland är den vensktalande delen så gott som försvunnen, sedan de flydde till Sverige under andra världskriget.

 


Nyare inlägg
RSS 2.0