.

Ants farmor sattes i en cementgarderob på Pagarigatan  flera dagar i sepember 1944 för att de ville ha tag på hennes son som flytt till Tyskland med sin familj. Hon var en bruten människa när hon kom hem.

Här i nordvästra hörnet av Estland finns svenskbygden. Noarootsi, Knivsverige blir det i mina estniska öron. I mina svenska öron liknar det Nya Sverige. Svenskområdet innefattar också öarna, den stora ön Ösel eller Saaremaa, den mindre Dagö eller Hiiumaa, och de små öarna Ornsö, Wormsi, Rågöarna, Pakri Saared och så Runö, Ruhnu i Rigabukten.

Visst är den svensk, väderkvarnen?

Jag skrev den här texten 1992, men jag ger er den som den var då. Arton år har gått.

Jag nämnde tidigare något om Noarootsi, svenskbygderna i västra Estland. Här har det bott svenskar så långt tillbaka man kan minnas. Människorna har bevarat sitt språk, och många av dem kunde inte alls tala estniska tidigare. Någon gång kan man få höra deras svenska talas, och då förstår man hur förslappat vårt språk blivit. Man uttalade alla bokstäverna i ordet. Kjol hade inget tje-ljud t.ex. Man hörde tydligt både k och j.

Under andra världskriget flydde de flesta estlandssvenskarna till Sverige i fiskefartyg eller mindre båtar. Man kan inte se dessa båtar i Sverige nu, eftersom den svenska regeringen lämnade dem till Sovjet efter kriget, trots att de var privatägda.

Den här gången, som jag ska berätta om nu, var vi på besök i skolan i Noarootsi och träffade Ivar Rüütel, som senare skulle bli rektor för Folkhögskolan i Birkas, men som fortfarande var lärare i historia här i skolan.

Lärarbostaden var ett rött trähus med rum för lärarna och gemensamt kök och sällskapsrum. Ivars eget rum var dessutom bibliotek. Man kan lugnt säga att det var trångt, och något privatliv fanns det inte utrymme för.

Han berättade för oss på svenska, eftersom alla lärare skulle kunna svenska. Till och med kommunens ordförande lärde sig svenska när han flyttade hit som vuxen.

”I vår stora kommun fanns det tidigare många byar. Gamla vackra byar med trähus och trädgårdar. När jag kom hit började jag fundera över vart alla husen tagit vägen. Jag for till Österbyn, den enda byn som fanns kvar och studerade husen, men fick inga förklaringar.

Efterhand som tiden gick kom jag i kontakt med människorna och de vågade berätta alltmer för mig. Jag tror verkligen på deras berättelser eftersom de är så samstämda. Så här ser jag det:

Striderna var över 1944. Nästan alla husen i de svenska byarna stod tomma, eftersom alla som fått möjligheten hade flytt. Vi fick veta att det skulle komma nya människor hit. Vi förstod att det var ryssar och rysslandsester som skulle komma, och naturligtvis undrade vi hur det skulle bli. Vi väntade och väntade. Så en dag kom de. Det var män, enkla fattiga män, som flyttade in i de övergivna husen. Inte i alla hus, men i många ändå. Jaha, tänkte vi, vad ska hända nu då? De hade ju inga arbeten, utan måste se till att få mat på något sätt, så de satte potatis. Det var alltså vår. Allt förflöt relativt friktionsfritt till att börja med, men när hösten kom och det började bli kallt, var de ju tvungna att värma upp sina hus. Men inte orkade de gå ut i skogen och leta brännbara rester. Nej, de tog helt enkelt panelen från huset de bodde i och eldade den. De flyttade inne i huset så, att de hela tiden hade ett helt rum att bo i, och huset blev mindre och mindre, Till slut hade de tagit så mycket av panelen att det inte längre gick att bo kvar i huset, och då flyttade de in i något annat övergivet hus. Och så fortsatte de. Därför finns det inga hela byar kvar utom Österby."

Äsch! Det här går inte att berätta. Inga svenskar vill höra sådana här saker. Det är ingen här som ens har försökt förstå hur det blev i Estland. Man tror ju att det var vanliga civiliserade ryska människor, som kom och knackade på och frågade efter nyckeln. Hur ska de förstå hur dessa människor var och hur de tänkte, om de tänkte.  Aldrig frågar man hur det var att leva i Estland under frihetstiden! Att det var så fruktansvärt nedslitet är ju helt naturligt. "Har du inte varit i Afrika?"

Solen skiner. Det är inte alls så kallt som det varit. Det är istället just så vackert som det var när vi kom.

Jag läste i boken VÅRA BYAR från Finlandssvenska landsbygden att det fanns kontakter med Estland. Där står:

Det heter att bonden icke känner sin farfars far. Trygg (Johan Trygg, från Pedersås Falla, som dog 4.1.33 vid 101 års ålder) kände sin. Som dragon i 1808 års krig hade denne fått sitt namn. Dragonens far hade i mitten av 1700-talet kommit över från Estland i en eka. Som livegen hade han tillsammans med andra arbetat med att sänka en sten i jorden. Gropen var redan djup, och stenen vippade på kanten. Gång på gång hoppade de livegne upp av fruktan för sina liv, men fogdens piska drev dem åter i djupet. Äntligen var man färdig och satte axlarna mot stenen för att ge den just den lilla knuff den behövde för att falla. Fogdens piska arbetade. I samma stund stenen begynte röras, gav man fogden en knuff, så han hamnade under stenen. Varpå man fyllde igen gropen och så småningom begynte se sig om efter flyktmöjligheter. Det var då stamfadern Jysse tog första båtlägenhet till Finland.

I Kimito.

Det var mer vanligt att resan gick åt andra hållet. Man tror, att många estlandssvenskar har kommit via Finland.

Det är också en bild av hur allvarligt slaveriet var. Det finns en annan berättelse om en man som flydde från sin godsherre till Tallinn. Det fanns nämligen en regel som innebar att: om man kunde hålla sig gömd i Tallinn ett helt år, då var man en fri man därefter. Godsherren kom efter och sökte igenom hela Tallinn utan att finna sin slav, som lyckades hålla sig undan och alltså blev fri. Hade han hittats skulle han naturligtvis blivit hårt bestraffad.

Jag tycker att det är intressant att läsa om livet på landet i våra tre länder. Mycket är sig likt. Även om esterna fick börja från början när de skulle skapa ett eget estniskt samhälle. Finnarna har alltid räknats som vanliga människor.

Den svensktalande delen i Finland. I Estland är den vensktalande delen så gott som försvunnen, sedan de flydde till Sverige under andra världskriget.