juni 13, 2013. Den andra estlandssvenska Sång och Dansfestivalen
Söndag den 9 juni var det så dags för den andra Estlandssvenska Sång och Dansfestivalen i historien. Förra gången det begav sig var 1933, för 80 år sedan.
- Men nu skall det inte dröja 80 år till nästa festival! Vår ambition är att anordna denna festival vart fjärde år, sa Kulturrådets ordförande Sofia Joons.
Årets festival samlade ett imponerande antal sångare, körer och folkdansare från Estland, Sverige och Finland.
Alar Schönberg, styrelsemedlem i SOV-Estland och aktiv i Träbåtssällskapet Vikan, och Sveriges Ambassadör Jan Palmstierna läste upp Kung Carl XVI Gustafs och Drottning Silvias svar på det brev som Galeasen Hoppet nyligen förde med sig till Kungl Slottet i Stockholm. Kungens och Drottningens svarsbrev avslutades med varma välgångsönskningar till den svenska minoriteten i Estland.
Det var en mycket varm och solig festivalsöndag och i pausen mellan sång och dansuppträdandena arrangerade Svenska Handelskammaren i Estland och Svenska Ambassaden i Tallinn en gemensam sommarbuffet med förfriskningar för inbjudna gäster.
Sångare och dansare från Estland, Sverige och Finland samlades för sång- och dansfest för att fira 80årsdagen av den första estlandssvenska sångarfesten i Hapsal.
Omkring 300 sångare, dansare och musiker från tre länder deltog i den andra estlandssvenska sångarfesten som ägde rum i biskopsborgen i Hapsal (estniska Haapsalu).
År 1933, för 80 år sedan, var det tonsättaren Cyrillus Kreek som dirigerade körsången på estlandssvenskarnas allra första sångarfest. Nu ärades han med Cyrillus Kreek-dagar som ingick i Nargenfestivalens program och som förutom den stora sångarfesten innehöll konserten Sånger för Lena med den svenska solisten Lena Willemark och estniska musiker på lördagkvällen i Hapsals domkyrka.
Den soliga söndagens sång- och dansfest började med deltagarnas festtåg kring biskopsborgen, i spetsen gick arrangörerna från den svenska minoritetens kulturråd och Aibolands museum samt representanter för Estlands kulturministerium, Sveriges ambassad och den svenska handelskammaren i Estland. Därefter följde danslagen och sångkörerna från olika håll: Järna kyrkokör från Sverige, Sångens vänner från Finland, Aurora från Finland, Singsby Sångkör från Finland, folkmusikgruppen Folkvart från Estland, Rådmansö skärgårdskör från Sverige, kvinnokören Netty från Estland, estniska körer från Skandinavistika vid Tartu universitet, Gustav Adolfs gymnasium i Tallinn, Nuckö gymnasium, Gamla stans gymnasium i Tallinn, Mikaelskören m fl, folkdanslagen Leesikad, Ormsö folkdanslag, Ürgleigarid och Nuckö folkdanslag från Estland samt Virvel från Sverige.
Efter festtåget tog sångkörerna plats på scenen och programmet kunde börja. Hälsningsanföranden hölls av den konstnärliga ledaren Sofia Joons, vice statssekreteraren vid Estlands kulturministerium Anne-Ly Reimaa, den svenska handelskammarens ordförande Karolina Ullman och Sveriges ambassadör Jan Palmstierna som läste upp hälsningen från Sveriges konung Carl XVI Gustaf. Konungens hälsning var ett svar på estlandssvenskarnas brev som en vecka tidigare hade överlämnats till hovet av besättningen på galeasen Hoppet som hade seglat över Östersjön enligt gammal estlandssvensk tradition. Besättningsmedlemmen Alar Schönberg läste upp konungens hälsning på estniska.
Precis som för 80 år sedan började körerna med gemensamma sånger och fortsatte med enskilda körers och musikers framträdanden, bl a av orkestern Blåslaget från Finland, solisten Oliver Kuusik, folkmusikgruppen Folkvart, 7-årige Uku-Madis Vainu tillsammans med sin far Indrek Vainu. Sångprogrammet avslutades med nationalsångerna på estniska och svenska samt den traditionella och stämningsfulla estniska sångarfestivalsången Mitt fosterland av Lydia Koidula och Gustav Ernesaks. Efter pausen tog folkdansarna över och visade upp gamla danser från de estlandssvenska öarna. Vid festens slut var alla deltagarna överens om att de nu inte skulle få dröja 80 år tills nästa sångarfest och enligt kulturrådets ordförande Sofia Joons är tanken att i fortsättningen anordna festen vart fjärde år.
Till Rakovsky, Antonov, Podvoisky, Kamenev
Hur mycket det än kostar använd alla möjligheter att få död på alla kosacker så fort som möjligt..."
Lenin
April 24, 1919
(Lenin, V.I. Complete Works vol. 50. p. 290.)
Mörda! Mörda! Mörda! Ja, så var det det där med de goda avsikterna...
maj 31, 2013. Hoppet och sångfesten. Estlandssvenskarna i huvudrollen!
Den 29 maj satte Galeasen "Hoppet" segel mot Stockholm och Kungliga Slottet. Beräknad ankomst 31 maj (I dag!!) och då lägger man till framför slottet. Sedan kommer "Hoppet" ligga vid Vasavarvet i ca en vecka innan hon sätter segel mot Hapsal för att inviga den estlandssvenska sångarfesten 8-9 juni.
Den estlandssvenska galeasen "Hoppet" ägs sedan 2011 av den estniska träbåtsföreningen Vikan. Hoppet byggdes i Spitham 1926-1927 och tjänade som lastfartyg i Finland. Efter ägarbyten i Sverige och Finland har hon nu alltså hittat hem till Estland igen. Hoppet är den enda bevarade skutan från de estlandssvenska båtbyggarna från tiden före Andra Världskriget.
Sedan urminnes tider har estlandssvenskarna seglat över Östersjön till Kungen i Sverige för att klaga. Ibland över behandlingen man utsattes av från markägarna, den balttyska och svenska adeln, ibland över behandlingen från Tyska Ordern eller Tsarryssland.
Denna tradition lever kvar och den 29 maj sätter Hoppet segel för resa mot Kungliga Slottet i Stockholm för att överlämna 2013 års klagobrev! Klagobrevet innehåller nu inte så många klagomål utan främst information om hur den svenska minoriteten i Estland har det och redogörelser från de olika estlandssvenska föreningarna.
Beräknad ankomst Stockholms Slott 31 maj. I dag!! "Hoppet" kommer sedan ligga till beskådning vid Vasavarvet i Stockholm i ca en vecka innan man seglar tillbaka i lagom tid till Estlandssvenska Sångarfesten 9 juni i Hapsal!
http://www.estlandssvenskarna.org
Den estlandssvenska Sångarfesten i Hapsal den 8-9 juni 2013
Cyrillus Kreek dirigerar sångafestens körsångare 1933. Den gamla borgen utgör fonden.
Förra gången det begav sig var den 2 juli 1933. Då hade esterna mött upp för sin tionde sångfest – laulupidu och estlandssvenskarna tog efter upplägget och ordande en egen fest med sång, folkdans och hemslöjd på slottsgården i Hapsal. Nu tar vi i festkommitén – Estlandssvenska kulturrådet och Aibolands museum - chansen och bjuder in till den andra estlandssvenska sångfesten 80 år senare den 9 juni 2013!
Festdagens mål och motto är samma som för 80 år sedan:
Den svenska allmänheten uppmanas att mangrannt deltaga i den svenska sommar- och sångafesten i Hapsal den 2 juli. Enligt vad man kan förstå, kommer deltagandet att bli livligt och även deltagare utifrån väntas. Måtte svenskarna samlas i ”enighetens” tecken, och måtte det alldagliga smågrälet glömmas för en stund! Måtte man även här i Svenskestland nu visa, att vi den 2 juli kunna sjunga svenskarna samman. Enighet ger styrka och för befrämjandet av den svenska saken äro vi i stor behov av enighet. (Kustbon 14 juni 1933.)
Efter den första sångfesten skrev man i Kustbon (12 juli 1933), att:
”Det visade sig nu, att den idé, som av fru Helga Blees lancerats att förena sången med hemslöjden och folkdansen till en kulturfest, var genialistiskt uttänkt. Djärv var den, i ty att sex månader tillbaka själva underlaget för en sångfest ännu saknades, nämligen sångkörerna. Men uppslaget gav stöten och vår lärarkår tog initiativet att skapa sångkörer å de orter, som saknade sådana, medan flitiga händer vid vävstolen och knyppeldynan förfärdigade alster av sin vackra konst. ”
Precis som då bjuder vi även den här gången in körer och orkestrar utifrån – från Sverige och Finland. Det är flera körer och orkestrar som börjar sin sommarsäsong med den estlandssvenska sångarfesten! Vi har även bjudit in folkdanser och folkmusiker från de estlandssvenska områden i Estland och unga musiker som är intresserade av det estlandssvenska kulturarvet.
Vi utgår från programmet från den förra sångarfesten och börjar dagen med en gudstjänst i domkyrkan. Därefter följer en parad genom staden som leder till slottsgården. Mellan sångerna som framförs av gemensamt av alla medverkande körer och orkestrar kommer de olika körerna dela med sig av sin egen repertoar och folkdanslag uppträda med estlandssvenska danser. Sångerna kommer klinga på både svenska och estniska!
http://www.estlandssvenskarna.org/Saangarfesten.php
I Haapsalu föddes Ants mormor, Babu och även Ilon Wikland. Det är en underbar stad att vandra i, den har kvar all charm med de gamla trähusen, som vi så väl känner igen från Ilon Wiklands bilder.
april 1, 2013 Svenska S:t Mikaels historia
I Tallinn finns den svenska kyrkan som är en samlingsplats för många svensktalande i Estland. I tidningen Estlandssvensk hittade jag dess moderna historia:
Svenska S:t Mikaels historia
1944 blev skickelsedigert och i mars utsattes Reval för det sovjetiska flygets terrorbombning, där prästgården och skolhuset förstördes totalt. Kyrkans tak skadades allvarligt och alla fönstren förstördes, men dessa kunde snart lagas av kyrkvaktmästaren med det fönsterglas man fått genom den av Carl Mothander ordnade hjälpsändningen till Estlands svenskar. Taket fick sin lösning genom att den svenske kyrkoherden även var ansvarig präst för tyska S:t Nicolai församling, vars kyrka brann i samband med bombningarna och blev oanvändbar, varvid han tog även sin tyska församling till S:t Mikael och tack vare detta reparerade Wehrmacht taket och räddade byggnaden. Den evakuering som kommit igång i liten skala under flagg av att gälla gamla och sjuka intensifierades nu i kapplöpning med tiden, då Röda armen närmade sig för varje dag. Till Sverige lyckades man sända det mesta av kyrksilvret och största delen av församlingsarkivet samtidigt som altare, predikstol och baptisterium fördes till Kors kyrka.
De kvarblivna församlingsmedlemmarna försöker starta om
Av församlingens medlemmar evakuerades ungefär 1000 personer däribland både kyrkoherde Ivar Pöhl och kyrkorådet samtidigt som runt 200 blev kvar, då tiden till sist inte räckte längre, utan Röda armen intog Reval 22 september 1944, varvid kyrkan plundrades på det som inte kunnat föras i säkerhet. Ett av votivskeppen Maria Christina från 1747 stals av en soldat från Ukraina som tog med sig båten hem och försökte sälja den utan resultat, varför han till sist åkte tillbaka och sålde skeppet till stadsmuseet i Tallinn.
Det röda terrorväldet hade på nytt fått Estland i sitt våld och 1945 skulle man införa den sovjetiska religionslagen med alla dess begränsningar och restriktioner. De kvarblivna församlingsmedlemmarna samlades till ett möte 13 maj 1945 för att ordna med de nödvändiga pappren för registrering. 28 modiga antecknade sig som församlings- medlemmar och ett nytt kyrkoråd valdes med Fridolf Göransson som ordförande. Dessa förtjänar att äras, då de genom att anteckna sig också angav sig som dubbelt opålitliga, som församlingsmedlemmar och som tillhöriga en minoritet som gjort allt för att fly undan de så kallade befriarna.
Kyrkan blir sportlokal
1944 blev skickelsedigert och i mars utsattes Reval för det sovjetiska flygets terrorbombning, där prästgården och skolhuset förstördes totalt. Kyrkans tak skadades allvarligt och alla fönstren förstördes, men dessa kunde snart lagas av kyrkvaktmästaren med det fönsterglas man fått genom den av Carl Mothander ordnade hjälpsändningen till Estlands svenskar. Taket fick sin lösning genom att den svenske kyrkoherden även var ansvarig präst för tyska S:t Nicolai församling, vars kyrka brann i samband med bombningarna och blev oanvändbar, varvid han tog även sin tyska församling till S:t Mikael och tack vare detta reparerade Wehrmacht taket och räddade byggnaden. Den evakuering som kommit igång i liten skala under flagg av att gälla gamla och sjuka intensifierades nu i kapplöpning med tiden, då Röda armen närmade sig för varje dag. Till Sverige lyckades man sända det mesta av kyrksilvret och största delen av församlingsarkivet samtidigt som altare, predikstol och baptisterium fördes till Kors kyrka.
Församlingen återupprättas 1990
Av församlingens medlemmar anslöt sig en del till olika estniska församlingar medan andra tappade kontakten med kyrkan i det alltmer religionsfientliga samhället. Det sovjetiska väldet verkade starkt och mäktigt, men hela tiden fanns det de som inte gav upp hoppet om att även denna ockupation skulle ta slut en gång. 1988 blev mycket av ett genombrottsår i Estland och den 27 februari grundades i Hapsal Samfundet Estlandssvensk kultur och möjlighet att registreras som en ny församling. Man försökte sedan att rädda kyrkan genom att ge metodisterna möjlighet att använda den, då de förlorat sin byggnad i bombningarna, men med samma resultat som tidigare och till sist bestämde så småningom växte tankarna fram på att försöka återregistrera Svenska S:t Mikaels församling. 11 mars 1990 hade man kommit så långt att man undertecknade en ansökan om att få återuppta verksamheten, vilket godkändes först av Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka genom ärkebiskop Kuno Pajula och sedan av Byrån för trosfrågor.
Församlingen var nu juridiskt återupprättad och efter Estlands återvunna självständighet den 20 augusti 1991 började kampen för att återfå den egendom man hade förlorat. Det svenska kungaparets besök i kyrkan 22 april 1992 hjälpte till att påskynda återlämningsprocessen samtidigt som idrottsföreningen var intresserad av att lämna den medeltida byggnaden för mer ändamålsenliga lokaler, så redan den 15 november kunde man efter 48 års avbrott åter samlas till gudstjänst under de uråldriga valven. Kyrkorådet under ledning av Toomas Lilienberg stod inför näst intill olösliga problem när de utan nämnvärda egna resurser skulle försöka rädda kyrkobyggnaden som var i nästan totalt förfall. Gudstjänster firades här och där i kyrkofastigheten alltefter vad möjligheterna bjöd med hjälp av präster från Sverige, Finland och Estland. Hjälp började så småningom komma från Sverige och Svenskfinland, och steg för steg gick det att åtgärda de mest akuta restaureringsbehoven tills S:t Mikaels kyrka blev utvald som ett av de tre objekten i Estland som fick stöd genom den så kallade Östersjömiljarden som Sverige ställde till förfogande. Kyrkan kunde nu iordningställas utvändigt och kyrksalen invändigt och projektet hade just avslutats då undertecknad hade förmånen att få bli vald till kyrkoherde och installeras i ämbetet av ärkebiskopen Jaan Kiivit.
Kampen att återfå kyrkoinventarierna intensifieras
Det gällde nu att fortsätta det andliga återuppbyggnadsarbetet samtidigt som kampen för att få tillbaka olika kyrkoinventarier intensifierades. Altaret hade hamnat i Märjamaa kyrka utanför Pärnu och därifrån fick vi tillbaka det, men dessvärre hade tavlan försvunnit så i mitten kunde man endast betrakta ett svart hål. Efter många invecklade turer har dock altartavlan till sist kom- mit tillbaka även den. Predikstolen hade hamnat i konstmuseets förråd i Riddarhusets potatiskällare, så det var ett litet under att det gick att montera den på sin gamla plats. Baptisteriet strider vi fortfarande om med konstmuseet.
Kyrkan återinvigs 2002
Den 5 maj 2002 var kyrkan så färdig att det var dags för återinvigning. Till församlingens stora glädje beslöt Sveriges konungapar att delta i gudstjänsten. Församlingens vän och mångårige understödjare biskop Henrik Svenungsson utgick i sin predikan från orden i Psaltaren 118:24 ”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den fröjdas och vara glada.” Han visade på undret som skett i jämförelse med hans första besök 1976 och tacksamheten mot alla goda gåvors givare var det som stod i centrum för såväl predikan som hela gudstjänsten. Tio år senare den sjätte maj i år hade vi möjlighet att samlas till tacksägelsegudstjänst som leddes av den 88 årige ärkebiskopen emeritus Kuno Pajula och som firades på fyra språk som används vid olika gudstjänster i kyrkan nämligen svenska, finska, tyska och estniska, så att var och en kunde be och sjunga på sitt modersmål och en del av gästerna har berättat att det var en stor upplevelse att tillsammans be Fader Vår var och en på sitt språk. Vare sig den yttre eller den inre återuppbyggnaden är på något sätt slutförd och mycket återstår, men med Guds hjälp och med bistånd från trogna vänner, har vi god förtröstan om att kunna fortsätta att återerövra arvet både i yttre och inre mening.
Kyrkoherde Patrik Göransson
Det var ju förbjudet med kyrkor i Sovjetunionen, utom dem som hade “trogna” präster. Det hela var enligt budet: Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Än Stalin alltså.
De döda på kyrkogårdarna fick inte hedras. En kyrkogård asfalterades över och blev bilväg. De enda gravarna som var “heliga” var de ryska soldatgravarna i centrala Tallinn som flyttades till en krigskyrkogård 2007 efter ett beslut i det estniska parlamentet. Det var då folket i Moskva blev galna. “Esterna skändade soldaternas gravar!” Putin var upprörd. Men, som sagt, det som hände med de estniska gravarna var ointressant. Jag säger igen: Vi människor är inte lika mycket värda. Det är en illusion.
Man kan jämföra med vad som händer i Moskva i dag, när människorättsorganisationerna klassas som utländska agenter, och troligen kommer at tvingas avsluta sin verksamhet.
Ants läser just nu en historiebok om 1700-talet skrivet av två ryska historiker. När vi berättade det för ester skarattade de gott “Inte ett ord är sant!” sa de. Och... de verkar ha rätt.
mars 31, 2013 Estlandssvenskarna.
Jag läser vidare om estlandssvenskarna i kulturrådets tidning Estlandssvensk.
Jag menar att det är intressant med en grupp människor som vill värna den svenska kulturen i Estland. Finns det någon som vill värna den svenska kulturen i Sverige? Alltså inte bara midsommarfesterna utan på riktigt?
Först presenteras Kulturrådets ordförande:
Sofia Joons är född 1972 i Borås och har rötter från Nargö och Harjumaa på pappas sida. Hon flyttade till Estland 1994 och har varit verksam som folkmusikpedagog (fiol, sång, dans). Hon arbetar idag som föreståndare för folkhögskolan August Pulstskolan som ligger i Viljandi och bor där tillsammans med sin son Oskar Widrik. ”För mig är det levande kulturarvet en viktig bit av kulturell identitet och jag vill verka för att på nya och med samtida teknik öppna upp kulturarvet för nya generationers traditionsbärare.”
Vi estlandssvenskar har ett mäktigt och unikt kulturhistoriskt arv att förvalta och det är en stor ära för oss att få axla ansvaret som kulturrådets ordförande respektive kulturrådets styrelseordförande. Vi vill verka för att förena estlands- svenskar i både Estland och Sverige av alla åldrar och ser ser fram emot en spännande och intensiv tid. Det finns mycket kvar att utforska och det finns mycket att förmedla till både de yngre generationerna est- landssvenskar och till dem som är intresserade av oss och vår kultur.
Sofia Joons Kulturrådets ordförande och Neeme Kari Kulturrådets styrelseordförande
-----
Vad hände när ryssen kom?
Sommaren då allt krossades
Tio estlandssvenskar mördades, 61 deporterades, 419 mobiliserades
I juni 1941 drabbades Estland, Lettland och Litauen av en dittills oanad ondska. Tiotusentals människor greps och deporterades till det inre av Ryssland anklagade för brott de inte hade begått. Tiotusentals män kallades in för tjänstgöring i en armé, som inte var deras och de flesta hamnade inte vid fronten och fick strida mot tyskarna, som snabbt avancerade söderifrån, utan även de hamnade i läger långt in i Ryssland, där köld och svält dödade många av dem.
Knappast någon familj i Baltikum undkom ondskan 1941.
-----
Ett infernaliskt sätt att bli av med människor var att döma dem enligt §58. Den paragrafen användes när man inte hade något giltigt skäl att döma någon.
Paragraf 58 skickade miljontals oskyldiga till helvetet
Sovjettidens paragraf 58 var ett politiskt maktmedel som kriminaliserade det som kallades för antisovjetisk verksamhet. Miljontals oskyldiga människor drabbades. Men paragrafen tjänade sitt syfte, den skrämde folk till tystnad och försörjde lägren med arbetskraft.
Ett av de många cyniska skämten i Sovjet: En person är frustrerad efter att ha dömts till tio år i läger och säger ”Jag har ju inte gjort något, jag är ju helt oskyldig.” Då säger den andra ”Nä, men så fick du bara tio år.”
Alexander Solsjenitsyn är känd för sina böcker om Gulag-arkipelagen, Sovjets slavläger. I dessa fanns vanliga kriminella och femtiåttorna, de politiska fångarna. För att hamna i läger krävdes ingenting, vem som helst kunde anklaga dig för något som påstods vara antisovjetiskt.
I en av sina böcker presenterar han följande exempel:
En skräddare, som skulle lägga ifrån sig nålen, stack den i en tidning på väggen; nålen råkade hamna i ögat på ett porträtt av Kaganovitj. En kund såg det. Domen: tio år. Rubricering: Terrorism.
En kvinnlig försäljare, som tog emot varor av en speditör, skrev kvitto på en bit tidningspapper, eftersom hon inte hade något annat till hands. Ett antal tvålar råkade hamna i kamrat Stalins panna. Domen: tio år.
Kan ni förstå vår frustration när vi före 1990 försökte berätta om förhållandena i Sovjetuniuonen och hur folk oskyldigt deporterades till Sibirien och vi fick svaret: "Det är klart att var skyldiga till något."
mars 30, 2013, svenskbyborna.
KULTURRÅDET FÖR DEN SVENSKA MINORITETEN I ESTLAND /ROOTSI VÄHEMUSRAHVUSE KULTUURINÕUKOGU EESTIS
Jag gick till deras hemsida och hittade deras tidning:
Estlandssvensk sångfest i Hapsal den 9 juni 2013
Förra gången det begav sig var den 2 juli 1933. Då hade esterna mött upp för sin tionde sångfest – laulupidu och estlandssvenskarna tog efter upplägget och ordande en egen fest med sång, folkdans och hemslöjd på slottsgården i Hapsal. Nu tar vi i festkommitén – Estlandssvenska kulturrådet och Aibolands museum - chansen och bjuder in till den andra estlandssvenska sångfesten 80 år senare den 9 juni 2013! Festdagens mål och motto är samma som för 80 år sedan.
För att sångfesten ska bli en verklig kulturfest måste vi vara lika djärva och livliga som våra föregångare!
Det som inte finns, det får vi skapa! Vi bjuder in alla estlandssvenska sångare och gymnasister som läser svenska i Estland och är öppna för intensivt samarbete med lärarkåren som undervisar svenska! Precis som då bjuder vi även in körer och blåsorkestrar utifrån. Redan har körer och blåsorkestrar från Åboland visat intresse och planerar att öppna sommaren med deltagande på den estlandssvenska sångfesten! Vi kommer även bjuda in dansare och folkmusiker från de estlandssvenska bygderna och duktiga unga spelmän som visat stort intresse för den estlandssvenska folkmusiken.
Vi utgår från den första sångfestens programm och skickar ut noter till alla som vill vara med. Precis som förra gången kommer körer, dansare och musiker repetera dagen före sångfesten och nattlogi kommer ordnas av fest- kommitén. Även för publiken gäller samma som 1933: Högtidligheterna börjar med trumpetfanfar på morgonen, gudstjänst i kyrkan, parad genom Hapsal och så som kronan på verket festkonserten på slottsgården.
Festkommitén / Estlandssvenska kulturrådet & Aibolands museum
Jag är så fascinerad av den här kulturen. Vi svenskar har så mycket att lära av hur de levde. Så levde man i Sverige också för flera hundra år sedan. Det är en del av den svenska kulturen.
Minns ni svenskbyborna?
År 1781 tvingades den svensk- talande befolkningen på Dagö utanför nuvarande Estlands kust lämna sina hem. Katarina den stora beordrade dem att bege sig till södra Ukraina. De skulle dock inte bli lottlösa. Nybyggda hus och bördiga jordar skulle vänta på dem i deras nya hembygd vid floden Dnjepr, ett tiotal mil från Svarta Havet. I runda tal 1000 dagöbor började sin fotvandring hösten 1781. Med sig hade de allt de kunde bära, sitt svenska språk och sin lutherska tro. Vägen gick över Pskov, Moskva och Kursk i Sydryssland. När de kom fram nio månader senare hade deras antal halverats. Köld, svält och sjukdomar hade gått hårt fram med dem under den långa färden. Väl framme fanns inga nybyggda hus och jordarna låg långt från den plats de hade anvisats. Den långa vandringen och alla de svårigheter som mötte dem tärde hårt. Efter ett år i Ukraina fanns bara 135 dagö- svenskar kvar i livet.
I dag:
Två kvinnor som talar det gamla svenska språket. Fortfande lever det, men inte så länge till. Nästa generation kan det inte.
I Gammalsvenskby i Ukraina vid floden Dnjeprs strand finns idag bara åtta kvinnor som har svenska som sitt modersmål. De är alla mycket gamla. De talar den svenska dialekt som talades på Dagö i Estland på 1700-talet. Själva säger de att de talar på gammalsvenska. Dessa kvinnor är de sista svenska kulturbärarna i byn och när de försvinner, försvinner sannolikt ett svenskt kulturarv som mirakulöst har överlevt där i snart 230 år. Svenskt Visarkiv besökte Gammalsvenskby i slutet på oktober för att se om något fanns kvar av svenska sånger och seder. Och för att dokumentera historier, livsöden och berättelser om då och nu.
mars 20, 2013, Runö
Familjen Steffensson samarbetade med ryssarna på Runö, och det är de som är skyldiga till att min farfars far blev arresterad och avrättad av ryssarna.
Angående hur Runöborna behandlades i Sverige så har min farfar inte berättat om att han och hans familj skulle ha behandlats illa av svenska myndigheter. Det som han har berättat är dock att många svenskar kallade dem för nazister. Eftersom de hade flytt från ryssarna och inte från nazisterna så antog folk att de var på nazisternas sida. Det här har min farfar berättat att han tyckte var jobbigt, men det berodde ju mer på den tidens okunskap snarare än dålig behandling av krigsflyktingar.
mars 16, 2013 Runö
Detta är hela artikeln! Det är en lång historia, men jag tycker det är så intressant. Detta är människor som levde på ett vis som alla svenskar gjort under lång tid, men också för länge sedan. I artikeln sägs ingenting om det som hände Runöborna när de kommit till Sverige. De var alltså inte flyktingar i vanlig bemärkelse. De hade fått löften från Sverige som visade sig vara luft!
Svenskön som fortsätter att förbrylla.
ESTNISKA RUNÖ. I Rigabukten ligger en liten grushög till ö som framstår som en mycket speciell relikt av en nästan okänd kultur. Här talades en ålderdomlig svenska, öborna levde på fiske och jordbruk. Men 1944 gick flykten undan sovjetockupationen och svenskbygden knäcktes för gott.
Den svenska befolkningen på den lilla estländska ön Runö långt ute i Rigabukten har länge förbryllat omvärlden. Varifrån hade de kommit, varför talade de en så ålderdomlig svenska och hur kom det sig att deras samhälle, uppbyggt på en nisch av säljakt, fiske och extensivt jordbruk, hade kunnat bibehållas genom århundradena? Även efter 1944, då nästan alla runöbor flydde över till Sverige, har ön fortsatt att intressera både forskare och allmänhet och talrika utställningar och böcker har förmedlat kunskap om ön. Nyligen har Jörgen Hedman och Lars Åhlander, utkommit med en diger volym på närmare 500 sidor med titeln Runö. Historien om svenskön i Rigabukten (Dialogos, 503 s). På samma förlag har även utkommit ett häfte innehållande dokument och källor till historien om Runö, sammanställt av Jörgen Hedman.
Är detta då den definitiva historien om Runö, som titeln kan tyckas antyda? Självfallet inte, vår kunskap om denna lilla grushög till ö och dess invånare kommer att vidgas framöver, och det är viktigt. Även ur ett estlandssvenskt perspektiv framstår Runö, dess invånare och säregna kultur som en mycket speciell relikt av en nästan okänd kultur. De stora estlandssvenska bygderna i nordvästra Estland – Dagö, Ormsö, Nuckö, Rågöarna och Vipall-Korkis – hade snarlika dialekter och kulturer och ett omfattande utbyte av befolkning genom århundradena. Runöborna talade däremot ett mål som var svårt att förstå för övriga estlandssvenskar och deras seder föreföll också egendomliga och ålderdomliga. När till exempel de manliga runöborna om vårarna dök upp för att jaga säl och längs kusten sökte sig till söndagens gudstjänst i kyrkan, kunde man se dem i livligt samspråk med förbipasserande nucköbor, allt medan de uträttade sina naturbehov sittande i diket!
Varför var Runö så speciellt? För att få svar på den frågan behövs omfattande arkeologiska, antropologiska, etnologiska och kulturgeografiska undersökningar. Sådana har Felicia Markus genomfört för Nuckö i sin doktorsavhandling ”Living on Another Shore” (2004). Hedmans och Åhlanders bok skall mera ses som en sammanställning av befintlig kunskap för den vida läsekretsen. Markus visade att det funnits en kontinuerlig bosättning på Nuckö från vikingatiden fram till våra dagar, lik den skandinaviska kustkultur som utvecklades kring centrala Östersjön i förhistorisk tid. Hedman och Åhlander känner till rönen från Nuckö och utesluter inte att även Runö kan ha en annan äldre historia än den som fram till nyligen dominerat i den estlandssvenska historieskrivningen, att samtliga bosättningar uppkom på 1200-talet eller senare i samråd med Estland-Livlands nya herrar – konungariket Danmark och Livländska Orden.
Varifrån kom då de som bosatte sig vid kustområdena längs den östra sidan av Östersjön? Ja, innan vi vet mer om hur bosättningarna bredde ut sig och utformades över tiden är det mycket svårt att säga något om detta. Hedman och Åhlander gör ett försök att förklara runöbornas proveniens, inte minst via deras muntliga traditioner, som pekar i riktning mot Åland, Sverige eller Finland, det vill säga nästan vart som helst inom Östersjöns kustkulturområde. Runöbornas dialekt skilde sig från de övriga estlandssvenska bygdernas. Vi vet tyvärr föga om de svenska dialekter som talats i svenskspråkiga områden i närheten av Runö, invånarna kom där att helt assimileras eller dö ut redan för flera hundra år sedan. Det är troligt att man i de närliggande svenskbygderna, Kynö, Ösel, och möjligen också Kurland, har haft en bosättningshistoria som varit mer besläktad med runöbornas än med de nordliga estlandssvenskarnas.
En fråga som diskuterats under lång tid är vad som innefattats i begreppet ”svensk rätt” och huruvida den kan utnyttjas för att datera bosättningarna till exempel på Runö, där den svenska rätten omtalas i ett dokument från 1341. Den svenska rätten anses ha varit huvudanledningen till att de svenska bosättningarna kom att överleva så länge. Den innebar att svenskarna var fria att flytta från sina gårdar och hade en viss besittningsrätt, mot att de gjorde dagsverken och levererade olika produkter till godsherrarna. Rätten gällde i specificerade bygder, om någon flyttade från en sådan omfattades han inte längre av den svenska rätten. Det har antagits att de dåtida makthavarnas erkännande av svenska rättsförhållanden innebar att svenskarna i Estland hade anlänt nyligen. Dokumenten skulle då kunna användas för att datera svenska bosättningar längs Baltikums kuster. Senare tiders forskning tyder dock på att det inte varit så – den svenska rätten har antingen använts för att gynna befintliga bosättare eller för att locka flera sådana.
Runö kom att utvecklas i en egen riktning i och med att ön under 1600-talet inte förlänades till någon adelsman, utan blev en egen bonderepublik, där loandskape (landskapet, det vill säga kommunalstämman) kunde besluta i de flesta lokala frågor. På andra håll, även där svensk rätt tillämpades, var det alltid så att ett gods ägde all mark och utgjorde den lokala kommunen. Om detta annorlunda styrelsesätt kom att vidmakthålla många av de ålderdomligheter som gjorde Runö till en så exotisk miljö för ”moderna” människor som började komma på besök från 1800-talets mitt, kan man diskutera. Äldre studier av agrarsamhällen har ofta betonat innovatörernas roll i samhällsutvecklingen. Modern agrarhistorisk forskning har dock kunnat vederlägga denna innovationsbaserade bild och visat att även helt vanliga bönder var beredda att ändra sina produktionsmetoder om det var fördelaktigt ur deras perspektiv.
På samma sätt kan man se på förändringarna på Runö. Ön kartlades vid flera tillfällen från 1600-talets början och det framgår av dessa kartor att man dels har gått över från två- till tresäde, något som då var vanligt även i mer godsägarstyrda estlandssvenska byar, men också att byn flyttats, förmodligen som ett led i ett jordskifte. De gårdar som fascinerade besökarna med sina långlängor, sin avsaknad av skorstenar och sin trängsel, där ofta flera familjer kunde leva i ett enda rum, var inte efterföljare till de vikingatida stolphusen utan mer prosaiska rökpörten, vanliga på många håll i närheten. Att man bodde trångt hade mer att göra med att skogen på ön var kronoskog och ej fick användas än att man levde i storfamiljer.
När det blev lättare att få tag på virke och även möjligt att få en penninginkomst kom Runö snabbt att förändras – moderna hus byggdes, motorbåtar blev vanliga, ett radikalt jordskifte genomfördes och öns hela ordning började förändras. Trots detta kom Runö av sovjetmyndigheterna att kallas det mest ålderdomliga samhället i Estland.
Den sovjetiska ockupationen av Estland kom att för alltid bryta sönder de tusenåriga skandinaviska bosättningarna. De bygder som låg strategiskt till vid Finska viken tömdes på sin befolkning och blev militärområden redan 1940, medan Runö var mindre intressant att befästa. Det låg ju inom sovjetkontrollerat område. Runöborna kunde bo kvar på sin ö, även om förändringens vindar blåste även här. En exekutivkommitté tillsattes på ön under den första sovjetockupationen, utsedd av sovjetmyndigheten på Ösel. För första gången på flera hundra år utsåg inte längre runöborna själva sin kommunstyrelse. Denna första sovjetiska ockupation av Estland blev dock kortvarig, sommaren 1941 inledde Hitler operation Barbarossa och Baltikum erövrades successivt – sist det starkt befästa Odensholm i december. Runöborna tog egna initiativ ifråga om kontrollen över sin ö – en konsekvens av deras egensinnighet men också en spegling av en närmast politisk konflikt som uppkommit på ön under 30-talet och som ställts på sin spets i samband med utseendet av exekutivkommittén.
Den 9 juli 1941 tillfångatogs de ryska marinsoldaterna på ön och Estlands flagga hissades på fyren. En ny kommunledning utsågs lokalt. Problemet i sammanhanget var att runöborna utgick från att tyskarna redan erövrat hela Estland medan de i själva verket i juli hade gjort halt efter att ha tagit Pärnu längst upp i Rigabukten. Ryssarna fanns kvar i full styrka på Ösel, under vilken Runö lydde. Ön hamnade nu i farozonen. Den 2 augusti landsteg en mindre sovjetisk styrka som dock drevs bort. Den 6 augusti invaderades ön av starka sovjetstyrkor. Upprorsledarna fängslades, här såg man skolläraren och den nya icke-sovjetiska kommunalledningen som ansvariga, liksom kyrkorådets ordförande. Den sovjetiska exekutivkommittén återinsattes i sitt ämbete och de fängslade överfördes med sovjettrupperna till Kuressaare på Ösel. Efter det sovjetiska återtåget återfanns de, avrättade med nackskott vid den gamla biskopsborgen, med undantag av kyrkorådets ordförande som frisläppts.
När den tyska krigslyckan vände och förnyad sovjetisk ockupation sågs som ett hot, började flyktbåtarna från Estlands svenskbygder söka sig över Östersjön. För Runös drygt 300 sjövana invånare var en färd i öppen båt över Östersjön inte avskräckande. Från augusti 1943 begav sig flera familjer över havet i sina båtar. Under samma tid tog sig omkring 60 runöbor till Sverige med de svenskorganiserade sjuktransporterna, bland annat de familjer vars män avrättats i Kuressaare. Slutligen, den 3 augusti 1944 ankrade motorskonaren Juhan utanför Runös västra strand, inhyrd för att under ett antal turer över Östersjön föra estlandssvenskar och andra i säkerhet i Sverige. Dagen därpå avseglade i stort sett hela den återstående befolkningen, ett par hundra runöbor, och lämnade därvid efter sig djur, bostäder och grödor till nyanlända estniska invånare.
Under 47 år av sovjetisk ockupation kom mycket att förändras på Runö. De gamla stenmurarna användes till att bygga en hamn för fiskekolchosen Kommunismens Ledfyr. Flertalet boningshus – långlängorna – förföll och brändes upp medan jordbruket och fisket organiserades i enlighet med
kollektivets regler. Efter hand slogs fiskekolchoserna samman – i hela Estland fanns mot slutet av sovjettiden inte mer än ett halvdussin kvar – med oceangående fartyg och stora fiskberedningsfabriker. Det privata jordbruket lades ned och marken överfördes till rena jordbrukskollektiv. För Runös del var detta inte aktuellt, ön var för liten och fisket flyttades till en större enhet i Pärnu. Runö avfolkades och igenväxningen tilltog på de övergivna odlingsmarkerna. Vid Sovjets sammanbrott bodde här bara ett sextiotal personer.
I Estland har man från första början av den återupprättade självständigheten varit angelägen om att bryta med det sovjetiska arvet, inte minst när det gäller fast egendom. Genom en serie lagar från början av 90-talet har det blivit möjligt för förkrigstida ägare och deras arvingar att återfå fast egendom såsom mark. Runöborna har varit mycket aktiva i detta, vilket beskrivs av Sigrid Hedin i ”Åter till släktens mark?” (2003), och numera ägs merparten av marken på Runö åter av svenskar. Det innebär dock inte att Runö nu skulle vara i ett annorlunda läge än de svensköar som tömdes av sovjetmilitären 1940 och som ända fram till 90-talet var militära. Även om många ättlingar återtagit sin mark är husen borta, det är svårt att forsla byggnadsmaterial till ön och att bygga utan säker tillgång till elektricitet. Därför har något verkligt återflyttande till Runö, Odensholm, Nargö eller Rågöarna uteblivit. Någon enstaka entusiast har bosatt sig på hemön, men i övrigt har det stannat vid korta sommarbesök. Den framtid man kan förutse för de en gång så livfulla öarna är en kort blomstring på sommaren med intensiv turism och därutöver den stora tystnaden.
Sovjet lyckades, där varken balttyska baroner och ordensriddare, svenska kungar eller härjande tatarer hade lyckats under den tusenåriga historien; Estlands svenskbygder knäcktes för gott. En sann spegling av Ondskans imperium.
Göran Hoppe.
mars 15, 2013, Runö
Så var det också för Runöborna när de levde på sin ö. De var av svensk härstamning och levde i den gamla svenska kulturen. De brukade jorden, fiskade och jagade, men deras redskap var av gammalt stuk och inte så effektiva som de redskap som användes på andra sidan Östersjön av deras landsmän. De hade kommit till den lilla ön någon gång på 1200-talet och levde isolerat på sin ö. Visst sålde de sina produkter till fastlandets folk; esterna, letterna och ryssarna, men de flesta lämnade inte ön.
Jakob Steffensson har skrivit om livet på Runö i flera böcker. Den jag nu har läst är boken Runöborna och deras invandring till Sverige.
Steffensson levde 28 juli 1924 - 2 maj 2011. Han föddes på Runö och dog i en förort utanför Stockholm. Men det hem han och hans hustru Elsa skapade i Sverige var ett riktigt Runö-hem. Han sa:“Runö var den bästa platsen på jorden. Sverige är det inte. Runö är det inte längre.” Han hade sparat minnen från sitt Runö och spred kunskap om livet där i flera böcker och radiointervjuer.
Boken om invandringen till Sverige berättar om livet under de sista åren på ön och hur invandringen blev. Många svenskar kom på besök till Runö, och 1929 kom kören Orphei Drängar. Alla öbor var överförtjusta att få besök från det underbara Sverige, dit de alltid längtade. Det var som ett paradis i deras tankar. Hugo Alfvén som var med OD höll ett tal till Runöborna om deras trofasthet och kärlek till Sverige genom århundraden, och han gav dem löftet, att året därpå, alltså 1930, skulle ett hundra Runöbor få tillbringa en vecka i Sverige på “O D”:s bekostnad.
Alla blev jätteglada och hade det i tankarna hela året. Torsdagen den 7 augusti 1930 anlände de femtio (svenskarna hade varit tvungna at skära ned på antalet gäster) Runö-svenskarna med ångaren “Odin” till Stockholm. Och besöket blev så fantastiskt som deltagarna drömt om. Tyvärr var det skördetid på Runö då, så de flesta Runöborna var unga flickor, men de njöt och hade mycket att berätta när de kom hem.
Det finns så mycket att berätta. Det är svårt att begränsa sig. Hur som helst sattes en insamling igång i Sverige för att Runöbornas liv skulle bli bättre. Bl.a. lovade man samla in pengar till en större motorbåt som skulle gå i trafik mellan ön och fastlandet. Många tunga svenskar skötte insamlingen. En av dem var faktiskt överstelöjtnant Wennerström. Ja, just han, spionen.
Det samlades in mycket pengar. Stora förändringar var att vänta på Runö. Men. Det blev inte ens en tumme. Eller det kanske blev just en tumme. Vart de övriga pengarna försvann har ingen fått veta.
1938 kom ryssarna, men de gjorde ingen skada på Runö. Tvärtom. Där levde människorna redan ett “kommunistiskt” liv. Därefter kom tyskarna. Och det var under den tiden Runöborna fick rådet av svenskarna att flytta över havet, och tyskarna samtyckte. De skulle fly till Sverige för att där "få gårdar som motsvarade vad de hade på Runö". På avresedagen blev de tvingade att lämna kvar det mesta de ägde. Bara kläderna de hade på sig och mat för överresan fick de ta med. Pengarna fick de lämna mot kvitto på båten.
De litade på svenskarna.
Som ni förstår skulle de aldrig ha gjort det! Ingenting blev som utlovat. Kanske de hade haft det bättre om de aldrig lämnat sin ö. Pengarna de lämnat på båten försvann! Gårdar fick de inte! De kläder, kontanter och hjälp till bosättning de fick var bara till låns. Några Runöbor fick köpa mark på Singö, men de flesta fick ingenting.
Mina vänner. Ibland skäms man över att vara svensk.
Jag träffade en kvinna som hade fötts på Runö och som fått mark på Singö. Hennes syster hade som liten träffats av granatsplitter i huvudet när hon låg och sov utomhus i sin vagn på gården. Allt var så fruktansvärt. Jag trodde att de fått gården till ett bra pris och med fina lån. Så var alltså inte fallet.
Tiiu, som jag trodde jag kände så väl, hon föddes på Runö och hade flytt tillsammans med sin mamma. Pappan blev kvar. Aldrig talade vi om den svpåra tiden när de kom till Sverige.
Här är några rader om vad som hände i Sverige:
Stiftelsen (för estlandssvenskarna) var ju underställd överståthållareämbetet, som utsåg revisorer att granska Stiftelsens räkenskaper och förvaltning. Granskningen omfattade stiftelsens kassaböcker med tillhörande verifikationer, huvudböcker samt säkerhet för utbetalda lån. Därjämte kontrollerades Stiftelsens banktillgodohavanden. Vid granskningen konstaterades, att Stiftelsens räkenskaper icke förts enligt sedvanliga bokföringsnormer och med sådan noggrannhet att man därav med säkerhet kunde anse att de överensstämde med Stiftelsens verkliga ställning. Vid revisionens avgivande den 30 oktober 1950 ansåg sig revisorerna icke kunna tillstyrka ansvarsfrihet för Stiftelsens styrelse för dess förvaltning under de granskade räkenskapsåren.
Men vissa saker har väl inte ens revisorerna kunnat få insyn i. Vad hände t.ex. med de utblottade invandrande Runöbornas (estlandssvenskamas) kontanter? När de steg ombord på den ödesdigra färden överlämnade de sina pengar till Kommitténs och Stiftelsens representanter mot särskilt kvitto. Kvittona var av två olika slag. På de kvitton som lämnades under novembertransporten 1943 stod det med tryckbokstäver "Major Carl Mothander Schwedischer Bevollmächtigter für die krankentransporte" undertecknat med namnet Marcus. På de kvitton som lämnades under den slutliga transporten augusti 1944 står det med tryckbokstäver "Transportleiter I. A." undertecknat med ett oläsligt namn.
mars 3, 2013, Runö, estniska Ruhnu, ö i Rigabukten.
På Estlands Nationalmuseum i Tartu var en utställning som vi missat:
Den 14 december kl 16 öppnades en utställning på Estlands Nationalmuseum i Tartu, ”Runö - en egen värld”, som presenterar det speciellas kulturarvet på en av de mest avlägsna småöarna i Estland. Kl. 17 hälsades gästerna välkommen med en konsert av Sofia Joons och vänner.
Ännu idag känner man till platsen i en sandig havsvik där ett gammalt vikingaskepp lär ha gått under. Vraket sägs ha vilat i havssanden i mer än 900 år berättade runöbor när de skulle visa denna plats för sina barn för mer än 60 år sedan. Och besättningen på skeppet, som räddat sig undan på ön, lär ha blivit de första runöborna. Så berättar en av flera sägner.
Det har inte varit lätt att bo mitt i havet. Första gången öborna nämns i skrift är av Johannes, biskop i Kurland år 1341. Följande 600 år fortlöpte under olika makthavare, men i en stolt ensamhet bildades dock en stark och karaktäristisk folkspillra. Säljägare och vackra kvinnor i folkdräkter, den lokala dialekten och lokala seder fanns kvar fram till Andra världskriget. När en kultur tar slut är alltid tragiskt men livet och historien går vidare och nu bor det nya människor på det avskilda Runö.
Mera fakta:
Runö, estniska Ruhnu, ö i Rigabukten, Estland; 11 km2, 50 invånare (2009). Runö var den mest särpräglade av de estlandssvenska kolonierna. Under drygt 600 år, alltifrån den första bosättningen vid tidig medeltid fram till 1944, fanns det på Runö en svensk kultur, ålderdomlig och traditionsbunden, där invånarna inte bara talade en från de andra estlandssvenska områdena kraftigt avvikande dialekt, runska, utan också var delaktiga i en samhällsstruktur baserad på ett kollektivt tänkande där gårdarna och deras fortlevnad sattes framför den enskilda individen och familjen.
Runöbönderna var fria och självägande även om de formellt lydde under olika styresmän, från medeltidens biskopar, furstar och svensktidens befallningshavare (1605–1710) till den ryska överhögheten fram till 1918. Intill slutet av 1920-talet var säljakt det dominerande näringsfånget på ön, och sannolikt kan namnet härledas till lettiskans benämning på ön, Ronu sala('Sälön'). I det fria Estland kom det runösvenska samhället att förändras, framför allt genom landskiftet på 1930-talet. Det kommunistiska maktövertagandet 1940 åstadkom under blodspillan en splittring av runöborna, en split som existerar än i dag. Andra världskriget hade till följd att nästan samtliga ca 300 runöbor flydde till Sverige, där de på kort tid integrerades i samhället. Runöbornas förening, bildad 1966, har ca 100 medlemmar (2006). Efter runösvenskarnas flykt till Sverige flyttade ester till Runö, som fram till 1991 tillhörde den estniska sovjetrepubliken. Sedan Estland 1991 på nytt blivit självständigt har många runösvenskar fått tillbaka mark på ön. Sankta Maria Magdalena kyrka (uppförd 1644) är Estlands äldsta träbyggnad och förklarad som kulturminne.
www.ne.se
Jag vill lära mig mer. Alldeles för många estlandssvenskar flydde till Sverige under andra vätldskriget. Alldeles för många blev rikssvenskar för fort. Sådan är historien, och det är just sådant som gör att kulturer påverkas hela tiden, om inte det är en liten avskild befolkning som lever isolerat; just som Runöborna. En viss utblandning blev det. Många kvinnor gifte sig med ester från fastlandet. Men trots det fanns deras kultur kvar så länge!
nov 5 2012. De kom för att klaga.
De delar ut premier och utmärkelser till så många som möjligt, för att uppmuntra alla. Och alla uppmärksammas i TV. Just nu läser jag att det är dags att utse årets "Kulturpärla"!
Det är Estlands Kulturkapital tillsammans med Lääne Virumaa länsstyrelse och kommunledarna som tillsammans utser en representant inom konstformerna, professionell konstnär, folkkultur och idrott. det gäller människor som arbetar inom länet.
Förra året utdelades premien till Elo Üleoja - körledare och musiklärare,körledare i kammarkören Solare ledare för Viru pojk- och flickkör , elfte "Sång och dans festen för ungdom" och VD för flera barnkörer.
.....
Husläkaren Madis Tiik.
På Ormsö har man invigt ett hus med skola, läkarstation och ambulans.(Tippsa norrlänningar om ett studiebesök.) Den lilla ön har fått en ny byggnad med läkarstation och skola. Det fantastiska är att man har råd att ha en heltidsanställd läkare och två sjuksköterskor. Tidigare kom en läkare på besök en dag i månaden. Vid andra tider fick man ta sig till fastlandet vid sjukdom.
Vormsi Husläkarcentrum
Husläkare dr Madis Tiik
öppet: Måndag 10 - 14; Tisdag 14 - 18; onsdag, torsdag, fredag 8 - 12
Har ni hört om
Klagomännen från Ormsö 1861
Tidningen Svenska Arbetaren skrev de 25 aug 1861:
"I början av juli denna sommar kom en liten båt inseglande i Stockholmsskären. Den var långväga ifrån, längre än man i början kunde ana, och den kom i ett ärende, som djupt skulle gå varje svensk till hjärtat.I båten sutto fem män med allvarliga ansikten, och när de kommo i land och man frågade dem vilka de voro, svarade de på ren svenska:- Vi äro svenska bönder från Vormsö. Vi äro fria svenska bönder, det är vår stolthet, vårt förnämsta goda. Våra lagar och privilegier äro bekräftade av edra konungar och de ryska tsarena, men vi få icke njuta av dem."
De kom för att klaga hos den svenska kungen för de övergrepp de drabbade dem av öns egenmäktige godsägare Stackelberg på Magnushov.
Några direkta lättnader blev det inte, även om ett visst diplomatiskt arbete sattes igång genom den svenska regeringens försorg, men det var början på ett utökat samarbete mellan estlandssvenskarna och rikssvenskarna. Det samarbetet underlättade för estlandssvenskarna vid flykten 1944.
sep 16 2012, Odensholm i Aibolands skärgård.
Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt tång och glattslipade stenar /.../ där havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén (den finske konstnären Akseli Gallen-Kallela, som bl.a. illustrerat eposet Kalevala.), och jag.
De får hjälp att med båten Mejt ta sig in till Odensholm. Mannen som hjälpt dem frågar plötsligt: "Är ni svenskar?" "Ja." "Vi är av samma stam. Gud välsigne!" Och han räckte fram handen till oss. Det var som om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden.
De går inåt ön, passerar kapellet och är snart inne i byn. Askar skugga de grå sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för ungefär 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde det.
De blir inbjudna i en stuga, och känner sig tacksamma över att få uppleva detta möte.
Man har skrivit det aktuella årtalet 1905 över dörrposten för att kunna hålla ordning på tiden. Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende sedan.
Odenshom har varit befolkat av svenskar i många århundraden, men för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till öken. Sedan kom en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten pojke och säger: "Den där pojken är tionde ledet från den Erik som seglade hit från Sndhamn. Vi kallar oss Erkas efter honom.
Ön har betalat skatt sedan Gustav II Adolfs tid. 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad fisk betalar de sju familjerna på ön varje år. Numera vet de inte till vem de ska betala, så de festar upp det tillsammans.
Konstnärerna åt middag i huset: brunt bröd, smör, flundra stekt i svinflott, rökt torsk, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl, mjölk. Mat för gudar och hyggliga människor.
På väggen i en stuga läser jag:
1905
"Ett godt nitt år, att fiskar får som ingatt år.
Gud må gifva lick och hels åt folk å kriar te trifvas i år: och än själar och alar mä vintån fås."
Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinnevånarnas ejdrar genom att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga och beundrar barometern som hänger i taket. ... Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en så avsides liggande ö.
"Men vi tar från fastlandet." Sade man mig. Då kan jag förstå.
Teckningar av Engström från Odensholm. Pojken spanar efter människor i sjönöd, och ladan är en typisk Odensholmslada.
Foton från Odensholm tagna av Anders Zorn 1905.
Berättelsen handlar om en kultur som försvunnit. Kanske är det inte så märkligt, det har ju gått över 100 år sedan besöket, men den försvann så hastigt när alla människor flydde. Det var ingen naturlig utveckling. Det gällde livet.
.....
Man kan möjligen tycka att redan namnet, Revolutionär kommunistisk ungdom, borde ha fått Ungdomsstyrelsen att ana att de hade att göra med människor med en något udda demokratiuppfattning, men det var först när P1:s Kaliber granskade RKU, som rubeln trillade ned. Det blev lite mycket att höra Stalins massmord kallas ”överhetens lögn”, proletariatets diktatur ”den högsta formen av demokrati” och att ta del av de rosenskimrande rapporterna från ”brigader” på besök hos regimerna i Nordkorea, Vietnam och Kuba.
Vad gäller hyllningarna av Kim Il Sung meddelade Schibbye att ”folkrätten och FN ger alla stater rätten att välja en egen väg”.
Men man kan fortfarande hoppas: kanske han nu har förstått!!
sep 15 2012, lite om den estlandssvenska kulturen.
Jag tolkar deras svar i går på presskonferensen som att de upptäckt något. De har ändrat fokus och ska inte längre skriva om oljan, utan om hur det är att leva i ett land där yttrandefrihet inte råder. De ska skriva om männen i fängelset som väntar på att dö och som aldrig kan berätta sin historia; män som skulle kunna berätta om det svåra vardagslivet i en auktoritär stat. Ungefär som i Stalins kommunistiska rike. Ett land där ärlighet inte råder, där vem som helst när som helst kan förlora rätten till sitt liv av vilken påhittad anledning som helst.
Kanske är det den stora förändringen. Med egen erfarenhet slås de gamla tankarna ut. Den som lever får se....
…..
Jag har skrivit om den balttyska kulturen och nu ska jag berätta lite om den estlandssvenska
Det är lite osäkert när svenskarna egnetligen först kom till till Estland, men man tror att det började under medeltiden (vissa hävdar 1100-talet) och senare under den s.k. svensktiden (1561–1710). De bebodde huvudsakligen den nordvästra delen av landet dvs. kusten och de var den dominerande folkgruppen på öarna Dagö, Runö, Odensholm, Ormsö och Rågöarna samt i Rickul på fastlandet.
Andra var bosatta i kommunerna Nuckö, Sutlep, Neve, Vippal, Padis och Nargö men där var esterna i majoritet. Av de estlandssvenskar som bodde i städer fanns hälften i Tallinn, vid mitten av 1930-talet drygt 600 personer.
Estlandssvenskarna har aldrig varit särskilt många, som flest ca 12 000 vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563. Farsoter och hungersöd skördade sina offer även bland dem. I början av 1700-talet rycktes halva den estlandssvenska befolkningen bort av pesten, enligt uppgift dog inte mindre än 1 300 på Nuckö.
1 200 personer tvångsförflyttades 1781 från Dagö till Gammalsvenskby i Ukraina. - Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock på Dagö löstes så att de ca 1000 som bodde i byn Svenskby på Dagö av den ryska kejsarinnan Katarina II anvisades cirka 13 000 ha mark i ett av ryssarna nyligen från turkarna erövrat område i södra Ukraina – då kallat det Nyryska guvernementet – som behövde koloniseras och odlas upp. År 1782 anlände man dit efter en nio månader lång, strapatsrik vandring, under vilken mer än hälften, främst barn och äldre, dukat under av köld och sjukdomar.-
Även återflyttning av estlandssvenskar till Sverige bidrog till att reducera antalet. De utgjorde ändå före andra världskrigets utbrott den i storlek tredje nationella minoriteten efter ryssar och tyskar. Vid folkräkningen 1934 var antalet estlandssvenskar 7 641 personer (0,7 % av befolkningen i republiken Estland), 6 500 var bosatta på landsbygden och 1 100 i städerna. 8 000 estlandssvenskar flydde till Sverige under andra världskrigets slutskede och vid krigsslutet fanns 1 300 kvar i Estland. Den skenbara ökningen av estlandssvenskar 1934–45 berodde på att även svenskättade personer som vid folkräkningen 1934 inte talade svenska senare klassificerades som estlandssvenskar. Så var också fallet med ester som var gifta med estlandssvenskar.
I samband med den sovjetiska annekteringen fick kustområdena en ny militär betydelse, vilket drev på den svenska utflyttningen. I mitten av 1980-talet var siffran högst 200. År 1990 beräknades antalet estlandssvenskar i Sverige vara ca 3 000.
Estlandssvenskarna ägnade sig främst åt åkerbruk, boskapsskötsel och åt fiske. På Runö var sälfångst en betydande binäring.
Under svensktiden utfärdade de svenska regenterna privilegiebrev för den bofasta svenska kust- och öbefolkningen i Estland. Många led emellertid under adelsväldet och åtskilliga blev i realiteten livegna. Estlandssvenskarna i städerna var i de flesta fall hantverkare, affärsanställda och arbetare.
Skolverksamhet på svenska i Estland inleddes på 1650-talet. De estlandssvenska dialekterna levde kvar genom seklerna. Trots förryskningen under 1800-talet kunde estlandssvenskarna behålla sin etniska särprägel.
I kulturellt hänseende bevarade de en svensk tradition, som ännu på 1900-talet hade en ålderdomlig prägel.
Kontakterna med Sverige var glesa, även om svensk mission och kyrklig verksamhet förekom. En nationalitetsrörelse inleddes i början av 1900-talet och kulminerade under Estlands självständighetstid (1918–40). Då intensifierades också kontakterna med Sverige. I svenskbygderna fanns ett tjugotal folkskolor som fick svenska som undervisningsspråk. I kommuner med svensk majoritet var svenska förvaltningsspråk. De erbjöds kulturautonomi som alla minoriteter i estland med fler än 3000 medborgare, men på grund av ekonomiska skäl ansökte de inte om kulturautonomi. Dessutom hade estlandssvenskarna förhållandevis mycket makt på sina områden också utan kulturautonomi, eftersom de utgjorde majoriteten av befolkningen på sitt område och kunde på så vis påverka inom kommunalpolitiken.
Utbildningen av folkskollärare skedde dock i Sverige och i den svensktalande delen av Finland. Under 1920- och 1930-talen fanns det professurer i svenska och i nordisk historia vid universitetet i Tartu. Birkas folkhög- och lantmannaskola på Nuckö (grundad 1920) och gymnasiet i Haapsalu (grundat 1931) betydde också mycket för estlandssvenskarnas identitetskänsla.
Svenska studeras sedan flera år vid universiteten i såväl Tartu som Tallinn. År 1988 bildades i Estland Samfundet för estlandssvensk kultur. Målet är att samla och bevara estlandssvenskt kulturmaterial och främja estlandssvensk kultur i hela Estland. Samfundet har ca 600 medlemmar.
Den samlande organisationen för estlandssvenskar i Sverige är kulturföreningen Svenska odlingens vänner (SOV) i Stockholm (grundad på Nuckö 1909), som ger ut tidskriften Kustbon. Det finns också en förening SOV i Tallinn för estlandssvenskar och svenskar i Estland. Andra föreningar i Sverige är bl.a. Estlandssvenskarnas kristna förening (grundad 1944) och Runöbornas förening (grundad 1946).
Tidigare visste inte så många svenskar något om estlandssvenskarna, men de har omskrivits i några böcker, bl.a. har Albert Engström skrivit om dem och besökt dem. Jag ska just nu läsa några böcker...sep 5 2012 Maria Gilbert.
De undrade också varför det plötsligt var så viktigt att de skulle återvända till Sovjet från Finland. Varför älskade Stalin ingermanländarna just då och aldrig mer?
De som bodde i Ryssland och fortfarande kände sig som ingermanländare ville till Finland. På 1980-talet började de driva tanken att de skulle skapa ett nytt Ingermanland i en del av det Karelen som ryssarna tog vid freden med Finland. Då blev ryssarna tydligen rädda för att det skulle börja diskuteras om fredsresultatet, och med hjälp av att president Koivisto gick in i diskussionen med Moskva fick de rätt att resa till Finland istället. Nu finns ingenting kvar av det ingermanländska i Ryssland. Allt är borta. De hus som ändå finns kvar är ruiner. Människorna talar ryska och är ryssar i själen, som de sa i filmen.
Det finns en kultur till som nästan försvann efter flera hundra år, och det är den estlandssvenska. Nästan alla flydde till Sverige under det sista krigsåret. Här i Sverige insåg de att det bästa var att bli rikssvenskar så fort som möjligt. De tomma husen beboddes av ryssar eller brändes ner. Men en liten envis grupp blev ändå kvar.
Olofsdagen firas på Ormsö.
Nu måste jag berätta om Maria Gilbert som är intervjuad i senaste Kustbon, estlandssvenskarnas tidning.
Hon föddes i Hosby på Ormsö den 26 augusti 1929. Familjen flyttade in ett nybyggt hus med 7 hektar åkermark, vilket inte räckte till försörjningen. Pappan arbetade också som fiskare. Han byggde sin första "Ormsörupa" som tonåring. Han arbetade också på skutan "Öros" som gick med frakt till Hangö.
Den 12 juli 1944 kom Maria med sin mor och två systrar till Stockhiolms frihamn med flyktfartyget "Juhan". De hade varit på Östersjön i 32 timmar.
Första natten vilade de på Frälsningsarméns hotell i Stockholm. Dagen efter kontrollerades de och genomgick olika "procedurer". Kanske blev de avlusade som alla andra flyktingar därifrån.
På Högalids ålderdomshem, som var nästa anhalt bjöds de på havregrynsgröt, vilket de inte gillade eftersom det var hästmat. Själva åt de alltid gröt med korngryn, rågmjöl eller mannagryn i Estland.
De flyttades sedan till Finspång och Doverstorp och efter en månad (!) fick modern städarbete på en skola i Tvetaberg.
Fadern kom till Sverige den 31 augusti och fick snabbt ett jobb på Spillersboda varv.
Maria själv började också jobba snart. Hon var hembiträde, hjälpte till på ett ålderdomshem och så hembiträde igen från den 1 september 1945.
Det här tycker jag är intressant, att hela familjen hade arbete i Sverige så fort. Tyvärr fungerar det inte så för dagens flyktingar och invandrare. Jag vet att Ants alla släktingar också hade jobb snabbt.
Maria gifte sig, fick barn, blev hemmafru. Efter några år fick hon hjälpa till på posten och började senare på interna kurser. Hon fick jobb som postmästare och det skrevs om henne i Postens interna information: Hägersten 6 är ett framåt kontor med en eldsjäl till postmästare som heter Maria Gilbert. När Maria drar igång en aktivitet får hon alltid hela personalen med sig.
1992 dog Marias man.
Familjen hade aldrig, som så många andra, pratat om sitt liv i Estland med varandra.
Maria ansökte om att få tillbaka marken de ägt i Estland.
1993 besökte hon Ormsö för första gången.
1997 fick hon tillbaka marken. Systrarna delade den mellan sig. Hon började fundera på att bygga sig ett hus där. Kanske flytta dit? Hon köpte också en lite lägenhet i Haapsalu. Hon bor nu halva året i Estland och halva i Sverige.
Maria var med om att bilda Svenska Odlingens Vänner (SOV) 2004 och var vice ordförande till 2009. Hon var också med att bilda Ormsös lokala hembygdsförening (VKÛ)
VORMSI KODUKANDI ÜHING (VKÜ)
(Ormsö Hembygdsförening)
är Ormsös lokala hembygdsförening.
Föreningen bildades den 16 december 1999 av;
Valvi Sarapuu, Maria Gilbert och Harald Mickelin.
Föreningen registrerades av tingsrätten i Tallinn den 7 januari 2000.
Grundarna köpte hembygdsgården på Ormsö, och de bildade Kulturrådet för den estlandssvenska minoriteten i Estland.
Maria avtackas 2008.
Hon är en kvinna med mycket kraft och stor initiativförmåga. Hon vill verkligen att den estlandssvenska kulturen ska leva vidare. Fortsättning följer så småningom.
aug 3 2012. Saaremaa.
Ösel /Saaremaa är den största ön norr om Rigabukten, Östersjöns i storleksordning andra ö (efter Gotland); 2 710 km2, ca 39 000 invånare (2009). Ösel påminner till sin geologiska uppbyggnad om Öland och Gotland med en mot sydöst sluttande platå av sedimentära bergarter, främst kalksten. Jordbruk och fiske samt en begynnande turism är de viktigaste näringarna. Huvudort är Kuressaare (1952–88 benämnd Kingisepp).
Förhistoria
Bosättning på Ösel etablerades under yngre stenåldern (från ca 4000 f.Kr.). Befolkningen livnärde sig av sälfångst och fiske. Under bronsåldern anlades rösegravar och bronsgjuterier, och vid sidan av fångstnäringarna bedrevs svedjebruk och boskapsskötsel. Periodens viktigaste fornlämning är Asva, landets äldsta befästa boplats, som var i bruk ca 900 f.Kr.–500 e.Kr., dvs. in i mellersta järnåldern. Fynden från Asva karakteriseras av en grov keramik som även påträffats i Mellansverige och Finland. Åkerbruk blev dominerande under äldre järnåldern och järnproduktion en viktig ekonomisk faktor. Järnålderns gravar består av hällkistor i rösen och inom stenramar, s.k. tarandgravar. I den skandinaviska sagalitteraturen omtalas Ösel under namnet Eysýsla.
Historia
Den ur militär och ekonomisk synvinkel strategiskt belägna ön har genom tiderna varit ett mål för Östersjöns stormakter. År 1206 lät den danske kungen Valdemar II anlägga en borg på ön, som dock 1227 erövrades av svärdsriddarorden. Därmed kom Ösel att såsom ett stift och ett vidsträckt gods under biskopen i Riga tillhöra den tyska ordensstaten, tills det 1559 återfördes till Danmark, en förändring som tillförsäkrade den lokala, huvudsakligen tyskbaltiska adeln ett betydande självstyre. I freden i Brömsebro 1645 avträddes Ösel till Sverige och förvandlades till ett grevskap tillhörande Magnus Gabriel De la Gardie.
Under den senare svenska stormaktstiden styrdes Ösel av en av centralmakten utsedd landshövding, men fortfarande med den tyskättade adeln som en väsentlig maktfaktor. Adelns maktposition försvagades inte heller av stora nordiska kriget 1700–21 och den följande freden i Nystad, då Ösel avträddes till Ryssland. Den agrara strukturomvandling som igångsattes genom livegenskapens upphävande i Ryssland 1861 förändrade bara sent och ofullständigt jordägandet på Ösel. Det var först under mellankrigstiden, då ön var en del av ett fritt Estland, som jordreformer kraftigt kom att försvaga den tyskbaltiska maktpositionen. Efter tysk ockupation 1941–44 infogades Ösel efter andra världskrigets slut i Sovjetunionen. Sovjetiseringen innebar dramatiska demografiska förskjutningar; många öbor flydde till Sverige, medan andra deporterades österut. Militariseringen av ön och jordbrukskollektiviseringen gick hand i hand med inflyttningen av en stor rysk folkgrupp.
Detta läser vi i svenska NE. Det låter så känslolöst, men ska väl så vara. Saaremaa är nu en stor turistö.
När vi besökte ön första gången 1991 hade ännu inga turister kommit till ön. Under sovjetockupationen var det en militär ö och det krävdes fortfarande särskilt tillstånd att besöka ön.
Det var storm över östersjön. Det blåste 20 m/sek och vi åkte i vår Volvo från Tallinn. Efter en lång resa passerade vi en lång, lång kö med bilar. Vi kjörde vidare och kom fram till bilköns början och där stod färjan. "Ge mig dina finska pengar!" sa Enno. Han fick min 5-marks sedel och gick fram till en man på färjan, och stoppade sedeln i hans hand. Mannen vinkade genast åt oss att köra på. "Akta er, det är en utländsk bil!” sa han ilsket till de andra bilisterna och vi körde på. Grindarna stängdes och motorn sattes igång. Vi stod packade så, att vi absolut inte kunde öppna någon bildörr och ta oss ur bilen. Fören på färjan reste sig högt upp i luften. vi drog efter andan, men den slog tungt i vattnet igen, och vi var på väg. Det blåste ordentligt hela vägen, men vi kom lyckligt fram. På Saaremaa trodde de att färjeturen skulle ställas in på grund av vinden.
Det var ett riktigt äventyr.
Vi stannade en natt. Det gick inte att komma in i borgen eller resa omkring på ön. Det var fortfarande fullt med ryska militärer på ön. Nästa dag hade vinden lagt sig.
Juni 12, 2012. S:t Mikaelskyrkan.
Detta är historien om Svenska Odlingens vänner (SOV):
Svenska Odlingens Vänner i Estland har idag en bred verksamhet som riktar sig till både estlandssvenskar och svenskar i Estland.
Föreningen bildades på Bysholms Herrgård i Nuckö 1909 som en kulturförening för den svenska minoriteten i Estland. Huvuddelen av den estlandssvenska befolkningen lyckades, framförallt under 1943 och 1944, fly undan den sovjetiska ockupationen och föreningen nybildades i Sverige 1945.
Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.
Det finns alltså två olika föreningar: SOV i Sverige och SOV, Estland. Vi är för säkerhets skull med i båda.
1532 anlände församlingens förste kyrkoherde Herman Grönau och man samlades till gudstjänster på svenska språket i S:t Mikaels klosterkyrka som hade börjat byggas av cistercienserorden redan år 1229.
Estland kom under den svenska kronan år 1561 och den svenska befolkningen mångdubblades. En andra svensk församling grundades i Revals domkyrka uppe på Domberget/Toompea.
1631 beslöt Gustav II Adolf att Estlands första gymnasium skulle inrättas i det gamla S:t Mikaelsklostret (Gustav Adolfsgymnasiet som finns kvar än idag) och att klosterkyrkan skulle tillfalla den svenska församlingen.
Den svenska eran i Estland tog slut 1710 och år 1716 beslutade den ryske generalguvernören att den svenska församlingen i Reval skulle utrymma sin kyrka. Den blev istället rysk-ortodox garnisonskyrka - Kristi förklarings ortodoxa kyrka, vilket den heter än idag.
I 211 år i sträck kom S:t Mikaelskyrkan att vara svensk församlingskyrka i Tallinn. Andra världskriget bröt ut 1939 och 1944 tvingades slutligen församlingen samlas till avskedsgudstjänst i kyrkan.
Ockupationer och krig gick hårt åt S:t Mikaels församling. Det stora flertalet församlingsmedlemmar lyckades fly till Sverige innan sovjetarmén intog Tallinn den 22 september 1944. De kvarblivna medlemmarna gjorde flera tappra försök att registrera församlingen hos den sovjetiska ockupationsmakten. Det blev avslag med motiveringen att att det svenska proletariatet hade flytt till det fascistiska Sverige (!) och därför inte kunde verka i det socialistiska Sovjet - Estland. De fåtaliga estlandssvenskar som blev kvar tvingades nu se kyrkan bli omgjord till ett sovjetiskt gym med inriktning på brottning, boxning och tyngdlyftning.
Gymet i kyrkan.
Mot slutet av 1980-talet accelererade både Estlands kamp för självständighet och den sovjetiska ockupationsmaktens förfall. Den svenska församlingen återbildades 1990 och S:t Mikaelskyrkan återlämnades till församlingen 1992, samma år som det svenska kungaparet besökte Estland och den svenska kyrkan i Tallinn.
Efter ett omfattande renoveringsarbete återinvigdes Svenska S:t Mikaelskyrkan på Rüütli 9 i Tallinn år 2002 i närvaro av det svenska kungaparet.
Idag har församlingen omkring 300 medlemmar, de flesta estlandssvenskar och deras ättlingar. Församlingen tillhör Estlands evangelisk-lutherska kyrka, men kyrkans arbetsspråk är svenska.
Varje söndag kl 12.00 firas svenskspråkig gudstjänst i kyrkan med efterföljande kyrkkaffe.
Den andra söndagen i varje månad är det vanligtvis berättartimmar efter kyrkkaffet. Tonvikten ligger på estlandssvensk kultur, sedvänjor, traditioner och historiska händelser genom århundradena.
Hösten 2006 invigdes det unika estlandssvenska kyrkomuséet i kyrkans källarvåning. Där finns också konferens- och möteslokaler samt en svenskspråkig öppen förskola. Dessutom har Rüütli Rahvakool/Riddaregatans Folkskola, med bl a svensk språkundervisning på schemat, sin verksamhet i kyrkans lokaler.
Svenska S:t Mikaels församling är idag en mötesplats inte bara för församlingens medlemmar, utan även för alla svenskspråkiga i Tallinn med omnejd – både bofasta och tillfälliga besökare.
Juni 1, 2012 Man måste ha fler ansikten.
Som jag skrivit flera gånger var det första man lärde sig i Sovjetunionen, det var att ljuga. Eller som Hanno säger: Man måste ha fler ansikten. Man anpassade sig efter vem man talade med. I dagens DN Helsidan läser vi att det fortfarande gäller i Kina.
Frågan gäller om man ska fortsätta att ljuga om Kinas historia i Kina. Det man inte talar om är framför allt:
Massavrättningarnabunder folkrepublikens första år på 1950-talet,
antihögerkampnjen 1957,
svältkatastrofen i början av 1960-talet,
kulturrevolutionen 1966-76,
massakern på aktivister vid Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989 och
aidskatastrofen bland blodgivarna i Henan på 1990-talet.
Två böcker har kommit ut i dagarna. Det är Torbjörn Lodén, “Kina från himmelskt imperium till global stormakt” och Frank Dikötter “Mao ocg den stora svälten”.
Ett annat av Hannos favorituttryck: “Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.”
I böckerna redovisas hur miljontals människor offrades. Frank Dikötter säger att 45 miljoner (av 650 milj.) människor dog av svält under “Det stora språnget” 1958-62. En helt ofattbar siffra. Han skriver: “Överlevnadsstrategierna blev en del av systemet. Att lura och bedra blev en kommunistisk livsstil. Människor ljög för att överleva och som en följd av det förvrängdes all information.
Grunden till felen är att man trodde att alla människor kan. Precis som i Sovjetunionen fick totalt outbildade människor till uppgift att skapa regler. Ungefär som när Moskva skickade ut bestämmelser för hur ett trägolv skulle skötas. Man skulle slänga ett stort antal (jag har glömt siffran) hinkar med vatten över golvet. Låta det sjunka in och sedan torka av. Resultatet blev genommurkna golv som ingen reparerade, eftersom man inte gjorde sådant. Eller när det kom beskrivning till de nyinflyttade ryssarnas på Ormsö hur de skulle plöja marken de stulit från flyktingarna. De skulle plöja djupt i jorden, vilket estlandssvenskarna visste att man inte skulle göra just där. Resultatet blev att massor med sten la sig över åkrarna och gjorde att marken inte längre kunde nyttjas. Eller när de mördat alla läkare på sjukhuset i Karelen där Ants moster Olga arbetade och lät vem som helst utföra operationerna. Resultatet? Ja, det förstår ni själva. Ond bråd död.
Jag blir så upprörd över att ingen kommunist (som jag hört) har diskuterat resultaten av den kommunistiska ideologin i praktiken. Nu har jag läst om att “det finns olika spår.” Men om alla som försökt sig på den ideologin har fallit i samma fällor, och vi inte kunnat se ett enda exempel på motsatsen. Hur kan någon då tro på den?
…..
Ormsö/ Vormsi är Estlands fjärde största ö. Tidigare var Ormsö och Nuckö centrum för estlandssvenskarna. På fastlandet nära Hapsal/Haapsalu ligger färjan som kör till ön.
Nästan alla estlandssvenskar lämnade ön 1944, flera av deras ättlingar bor i Stockholms skärgård. Och många av dem har fått tillbaka fastigheter efter 1991.
Här vill jag visa några gamla bilder från ön som jag hittade på nätet:
A. Först: Johan Lilja med lie på gårdsplan.
B. Därefter: fröken Österblom med stickning.
C. Maria Asplund, Saxby Erjasa, på väg med häst.
D. Hullo kommunalhuset (målarkurs) f.d. Fridhem som byggdea åt missionären från Sverige L J Östblom.
De estlandssvenska kvinnorna gick alldid och stickade. Det är roligt att se på bild. Gå in på hemsidan och klicka på bilderna, så blir de större och tydligare. Och många fler!
(Det är svårt när texten lever sitt eget liv.)
Maj 28, 2012 Kihnu-Virve.
Jag fick tidningen Hemslöjd i dag. Det är den tidning jag gillar mest. Full av idéer, inspiration och vackra bilder. Jag ser att det finns något som heter Hemslöjdsresor, och att de planerar en resa till Estland nästa år. Titta bara:
Hemslöjden: Estlands starka hemslöjdstradition
Folkkonsten tas på allvar i Estland. En mindre stads hemslöjdsmarknad får oss att häpna över mångfalden av hantverk. Vi ska också uppleva den unika och levande hantverksbyn på Kinö / Kihnu som upptagits på UNESCO:s världsarvslista. Här bär kvinnorna hemvävda yllekjolar, kört, och det är inte alls ovanligt att möta en 70-årig kvinna i nationaldräkt på motorcykel. Mest kända är 75-åriga Kihnu Roosis unika mönster, bl a stickade vantar.
Även de ester som aldrig har varit på Kinö känner till Kinö-kvinnors randiga kjortlar, Kinö-männens stickade tröjor, Kihnu-Virves sånger, den litterära figuren Kihnu Jõnn, motorcyklar med sidovagn för fisklådor och kinöbornas underfundiga humor. Ön är liten, men här finns det mycket att se och höra.
Kinö (Kyne) omnämns för första gången år 1386. De senaste utgrävningar har dock visats att fiskare och säljägare har slagit läger på ön redan för 3000 år sedan. Kinösundet är ett internationellt viktigt fågelområde. På Sangelaids holmar ligger häckningsplatsen för Estlands största knölsvanskoloni, där även gråsälar och vikare trivs bra. Därför är det förbjudet för människor att vistas på Sangelaids holmar från 15/4 – 15/7. Även två stora flyttblock – Kassikivi (diam. 4,5 m) och Liiva-Aa Suur Kivi (diam. 12 m), tre gamla lindar på herrgårdsplatsen och Koksi gårdens gamla ek utgör naturskyddsobjekt. Det finns få vilda djur på ön, istället för rävar finns det idag mest harar.
Fyren på Kinös sydligaste Pitkänä udde byggdes 1864 av detaljer från England, historiskt sett har fyrvaktarna mestadels varit ryssar. Öns första kyrka som byggdes på Kinöns norra spets är idag förstörd. Under åren 1846-1847 började de flesta kinöbor bekänna en ortodox tro, i förhoppning om att få mark från tsaren. Tsarerna försvann, den ortodoxa tron förblev kvar.
I Kinös museum kan man se på över 700 utställningsföremål och läsa om berömda kinöbor samt njuta av Kinös naivistiska konstverk. Även öns nya folkets hus är sevärt.
Gäster klarar sig väl på Kinö: det finns gott om turistgårdar och -butiker, samt tält- och campingplatser på ön.
I sommar den 6 - 8 juli kommer ni väl alla till Kihnu havsfest!
Okt. 3, 2011 "Svenskar och ester valde att bo på olika marker".
Jag vet inte om vi kommer få veta vem den döde är, men jag kan inte tänka mig att fru Kommendant fortfarande lever. Jüri flydde från ett krig som liten pojke och dog i ett annat som ung man.
.....
I Postimees läser jag att den svenske skidskytten Mattias Nilsson slutar på grund av hjärtproblem.
.....
Tidningen för estlandssvenskarna, Kustbon, blir bara bättre. Jag ska kommentera några artiklar från den.
Först är det en spalt som heter
"Svenskar och ester valde att bo på olika marker".
När det gäller svenskarna har Maja Hagerman berättat i en bok: Försvunnen värld, om upptäckter som gjorts i Uppland nyligen. Uppland är mycket flackt. Landhöjningen under järnåldern gav stora landsvinster åt befolkningen som lärde sig använda de nya markerna. Bl.a. betade korna på de sanka strandängarna. Med den kunskapen i bagaget flyttade några av dem över Östersjön och blev estlandssvenskar.
Esterna däremot hade ju kommit nomadiserande från Uralbergen. När de senare blev bönder valde de den bästa jorden i området, naturligtvis.
Därför blev det så, att svenskarna fick de sämre, steniga jordarna i kustområdena, men samtidigt fick de goda ängs- och betesmarkerna och fiskevatten. Antalet kor var större på de svenska gårdarna än på de estniska. esterna arbetade mest med åkerbruk.
Sådant tycker jag är intressant kunskap.
Och så binder man ihop det med sådant jag tidigare berättat om. När estlandssvenskarna flytt och ryssar och kommunister flyttat in i gårdarna visste de ju inte hur man skulle sköta en så stenig jord. Det kom direktiv från Moskva att man skulle ploga djupt i marken för den bästa skörden. Det blev inte så. De förstörde jorden. Så går det när man tar bort dem som kan något.
Eller den estniske familjen som aldrig varit på sjön när de tvingades iväg på flykt över Östersjön i en mindre båt och med en kompass som hjälp för att hitta rätt. De hittade rätt.
.....
Här är ett positivt inslag från Rapport signerat Hasse Svens. Det handlar om estlandssvenskarna, men är otroligt kort. Man kan inte berätta så mycket på drygt 2 minuter,.
http://svtplay.se/v/2507904/manfreds_gard_togs_ifran_honom
.....
Juni 25, 2011 En läsövning på ormsömål.
I dag börjar vi med en läsövning på ormsömål. Ni får gissa vad några meningar betyder. Den som gissar rätt får ett hedersomnämnande.
Det är utdrag av ett samtal mellan Alfred och Agneta (Anet)
1. Håla ska du gära mä ait levande svin te fore e sliut?
2. Om tu skjutor opa, såss drär ia svine e airana.
3. Na-i hompol hått du vill man änt te benhuse!
4. Levor tu än Anet?
Ormsö, som på estlandssvenska uttalas ”årmse” är Estlands fjärde största ö. Ön var centrum, tillsammans med Nuckö,för estlandssvenskarna före andra världskriget. Den är 1 mil lång och en halv mil bred. Den ligger utanför Haapsalu (Hapsal på e-sv.) i närheten av fiskeläget Rus (!) på estniska Rohuküla.
Klagomännen från Ormsö.
Inte förrän 1861 upptäckte man i Sverige att det levde svenskar på landsbygden i Estland. Då kom fem ormsöbor till Stockholm i en öppen båt. De skulle klaga hos kungen över de övergrepp de drabbades av godsägaren Stackelberg på Magnushov. Det blev inte bättre, men det var början på ett samarbete mellan estlandssvenskarna och rikssvenskarna som fortgick till massflykten Sverige 1944.
…..
Baltic Worlds är en läsvärd gratistidning du kan prenumerera på via nätet. http://balticworlds.com/about/ Det nummer som kom i går innehåller massor med bra läsning. Jag lär återkomma om det. I dag vill jag rekommendera den här sidan:
http://museum.gulagmemories.eu/
From 1939 to 1953, nearly one million people were deported to the Gulag from the European territories annexed by the USSR at the start of the Second World War and those that came under Soviet influence after the War: some to work camps but most as forced settlers in villages in Siberia and Central Asia.
An international team of researchers has collected 160 statements from former deportees, photographs of their lives, documents from private and public archives and films. Many of these witnesses had never spoken out before.
In these statements and these documents, the Museum invites you to explore a neglected chapter of the history of Europe.
Det finns mycket att se och läsa där.
På estniska finns också sidan: http://www.memento.ee/ Den handlar om att minnas alla deporterade och döda under de sovjetiska ockupationerna.
Ungraren Janos Kornai skriver en artikel om att ”24 timmar är en lång tid i revolutioner”. Och med stor, fet stil står det: ”The trauma of the occupation and the Nazi threat made me change my worldview.” Byt ut ordet Nazi mot Sovjet och det gäller ännu fler människors syn på världen.
Juni 21, 2011 de otäcka händelserna sommaren 1941
I dag kom Kustbon i brevlådan igen. Ni vet, tidningen som ges ut av estlandssvenskarna. SOV. Den var lite extra speciell i dag. Ett specialnummer eftersom det är 70 år sedan den första stora deportationen till Sibirien ägde rum. Så här skriver chefredaktören:
Det här numret av Kustbon är det otrevligaste numret jag har gjort och jag hoppas jag ska slippa så mycket elände en gång till. Tidningen handlar om de otäcka händelserna sommaren 1941 då nästan varje familj drabbades av att någon rycktes bort. Tusentals män och kvinnor arresterades och dömdes för brott som de inte hade gjort och de flesta överlevde inte den första vintern i Sibirien. Tiotusentals män mobiliserades i en armé sim inte var deras. Och det handlade inte om att de skulle försvara sitt hemland Estland mot den nya fienden Nazityskland. De flesta männen hamnade i läger långt inne i Ryssland.
Det bästa sättet att hedra dem, som fick offra sina liv och sin frihet, är att nämna dem vid namn och därför gör vi det nu.
Och sedan är stora delar av tidningen fylld av namn på estlandssvenskar och deras livsöden, de som drabbades hårt av sovjetkommunismen.
Avrättade utan dom: 6 människor från Nuckö och 3 från Runö. (det var förintelsebataljonen som var skyldig till detta. De hade ju rätt att skjuta ihjäl folk. Den 26 december 2009 berättade jag om hur det gick till i Väike Maarja)
Deporterade till Ryssland: 64 människor.
Överförda från estniska till ryska armén 1940. -De ester som gjorde värnplikt under hösten 1940 överfördes automatiskt till Röda armén den 21 augusti 1940.- Det var 43 estlandssvenskar som drabbades av detta.
Mobiliserade. 372 varav de flesta inte överlevde kriget. I flera familjer var det två eller fler bröder som försvann.
Det låter kanske inte som så många, men tänk er allt lidande och kvalfulla dödsfall de drabbades av.
I september 1944 flydde de som kunde av den estlandssvenska befolkningen och bygden avfolkades.
Det var inte bara estlandssvenskarna, det var hela Estlands befolkning det gällde.
Den 29 mars i år skrev jag: Baltstaterna var från 1940 ockuperade rättslösa objekt. ... Enbart under ockupationsåret 1940 - 1941 mördade eller deporterade sovjetkommunisterna, NKVD, 60 000 ester av en total befolkning på drygt en miljon människor.
Den 14 juni 2010 hade jag den här tabellen:
Tabell 1. Deportationsoffer i Estland, mars 1949, planerat resp. faktiskt antal.
|
Planerat |
Faktiskt |
|
|
Män |
7 582 |
4 507 |
|
Kvinnor |
9 935 |
10 274 |
|
Barn (t o m 15 år) |
4 809 |
5 717 |
|
Sammanlagt |
22 326 |
20 498 |
(Jag har skrivit om deportationerna många gånger.)
Alexander Solsjenitsyn har i sina böcker om Gulagarkipelagen skrivit:
Om eftervärlden någonsin får läsa Stalintidens rannsaknings- och domstolsförhandlingar kommer man häpna över hur oförtröttligt och flinka dessa antisovjetiska agitatorer var. De agiterade med hjälp av en synål och en trasig mössa, med skurade golv eller otvättade underkläder, med ett leende eller frånvaro av ett leende, med en alltför ogenomtränglig min, genom ljudlösa tankar inne i skalldosan, genom anteckningar i en privat plånbok, genom kärleksbiljetter och dassklotter. De agiterade på bilvägar, på byvägar, vid eldsvådor, på marknaden, inne i köket, hemma vid tebordet och viskande i sängen. Han talar om hur mn uppfann paragraf 58 som gällde antisovjetisk agitation. Den paragraf som användes för att få anledning att skicka vem som helst till Sibirien. Hannos pappa dömdes efter den paragrafen. Han var domstolstjänsteman, men det var ju inte något brott officiellt, men man hade ju paragraf 58…
Den 17 jan 2010 berättade jag om setubonden:
”Här i granngården bodde en familj med fem barn. 1949 sådde bonden sina åkrar. Han såg att det skulle bli en god skörd det året, och kände tillförsikt inför vintern. Men då påbörjades kollektiviseringen. Han tvingades lämna sin mark och istället arbeta på kolchosen. Utan mat och utan lön. Med hustru och fem barn att försörja. I sin förtvivlan tänkte han då på sin egen odling. Han visste, att det fanns mycket ätbart där. Han kunde ju till och med se den från sitt fönster. Han gick dit och tog några strån från sin egen åker till sin familj. Det upptäcktes och kostade honom sex år i hårt arbetsläger i Vasalemma i Estland. Där bröt han benet i ett stenbrott, kom så småningom hem, men hade totalt tappat livslusten. Han dog strax efter hemkomsten.”
Det finns alldeles för många sådana här exempel på ett otroligt övervåld utan varken rim eller reson.
