Aug 29, 2014 Hur mycket får man förvränga historien?

Hur mycket får man förvränga historien?

Det finns fakta som förvridits tidigare som somliga trott på, men andra inte trott på. Hur ska vi veta vad som är sant?

När det gäller kriget i Ukraina, tror jag att vi som bor i Västvärlden inte tror på det Putin säger. Vi tror att det som sägs i Kiev och Nato är sant, och då måste det Putin säger vara lögn. Men för dem som vill annorlunda är det vi som ljuger. Man måste bestämma sig eftersom alla talar med samma emfas. I den ryska statstelevisionen och andra ryska kontrollerade medier visas bara Putins version av händelserna.

Putin agerar som alla sovjetiska ledare har gjort. I Sovjet var sanning ingenting som prioriterades. Vi vet att våra vapen inte hela tiden var skarpladde och riktade mot dem. Men de fick veta att det var så. Jag kommer ihåg den flyende sovjeten som skulle landa på Gotland; han valde Gotland trots att han trodde vi skulle skjuta ner honom, men livet i Sovjet var ännu farligare. Han tog en chans.

Det var ju inte heller en sanning att alla människor i väst ville flytta till Sovjet, som de fick lära sig var osaken till vakterna på stränderna. De var absolut inte där för att förhindra sovjetmänniskor att fly till väst.

De fick också lära sig att kriget började 1941 när Tyskland angrep Sovjet, men vi vet att det började 1939. För esterna var just det självklart eftersom det var 1939 de förlorade sin frihet och hamnade i det sovjetiska helvetet. Det var verkligen ett helvete eftersom allt förändrades till det sämre. Infrastrukturen bröts sönder. Människor arkebuserades, deporterades eller "bara" förlorade det mesta av vad de ägde. Livet blev fruktansvärt osäkert. Man visste aldrig vad som gällde eftersom allt berodde på vad Stalin ansåg just den dagen.

Jag önskar att alla som trodde på Sovjet nu förstår vad de gjorde mot människor, och klassar deras brott lika människjofientligt som de nazistiska.

I dagens Sverige får en högerextrem inte göra det som en vänsterextrem tillåts göra. Vi måste förstå att extrempartier vill störta vår demokrati från vilket håll de än agerar. Jag vill leva i ett fritt land, med fria val och möjlighet att förstå vad som händer.

Nej, jag hatar inte ryssar, men jag är fullt medveten om att vi inte får lita på det som sägs i Kreml. Det är inte i första hand sanning de uttrycker, utan betyder bara att de vill säga något.

"Kriget i Ukraina kan jämföras med belägringen av Leningrad." Putins ord. Vad menar han? Tydligen är det så att han jämför de ukrainska soldaterna med den tyska armén! Han kan ju inte säga att i det här fallet är det ryssarna som är de främmande soldaterna. Han kan ju inte säga, att Stalin var inaktiv 1941, eftersom han ansåg att det var ett bra sätt att bli av med de "europeiska" ryssarna, som han skulle bli tvungen att mörda själv i annat fall. Inte förrän många hade dött av svält och umbäranden agerade Stalin till stadens försvar. I Ukraina är det den egna armén som försöker försvara sitt land. Måste då inte Putin förstå att vi inte tror på lögnerna. Jo, men det betyder inget. Han vet att hans version av historien blir sanning i det område som kommer vara Ryssland när alla hans krig är över. Vi vet inte än hur länge han tänker föra sina krig. Att han vill bli härskare i en stor stat har vi nog förstått, men var gränserna kommer gå har han inte sagt.

Vi känner alltså igen sättet att ljuga från sovjetkulturen. Det är bara det att världen har förändrats. Nu kan människor vara bättre upplysta om vad som händer. Vi vet nästan i samma ögonblick det sker vad som händer. Men för att försvara sig mot det säger Putin att det som visas på nätet är lögn och manipulationer. Naturligtvis tror många av hans egna medborgare att det är sant, men vi andra vet att han ljuger. Att han använder nödlögner.

 Björnen kommer?

Ska vi inte försvara oss, den fria delen av världen?  

Mart Laar har ändrat uppfattning om Estlands beslut när Sovjet krävde att deras soldater skulle släppas in i det fria Estland 1939. Tidigare har han menat att president Päts gjorde rätt. Det lilla Estland hade inga möjligheter att segra mot den enorma röda armén.

 Björnjägare!

Nu säger han att Estland borde ha gjort motstånd 1939.

Ja, när man har facit i handen är det så. Vi har själva försökt förstå hur Estlands president Konrad Päts tänkte när han utan motstånd släppte in Röda armén i Estland 1939. Troligtvis, mest sannolikt, ville han inte offra estniska män i strider med den fientliga armén. Men offrade blev de ändå i 10 000-tal. 

 Deportering till Sibirien.(filminspelning, filmen 1914)

Mart Laar menar dock att vi har inte alla detaljer som var grund till Päts beslut.

1981 sa soldater som stridit vid Narva och Blå bergen mot röda armén att "det vi gjorde 1944 borde vi ha gjort 1939."

/../

Därför strävade vi att bli medlemmar i Nato; vi har höjt våra försvarsutgifter till två procent av bruttonationalprodukten, och vi har uttryckligen sagt att vi kommer att göra motstånd mot eventuella inkräktare även om vi inte säkert kan säga att allt kommer att gå bra.

Men vi borde ha gjort en annan bedömning 1939, vi borde ha uppträtt annorlunda helt och hållet. Som vi kan se av striderna som rasar i Ukraina, hade det blivit bättre att behålla hoppet «medan striderna rasade hade vi åtminstone kunnat behålla hoppet om fortsatt frihet, ett hopp som dör när man väljer att ge upp».

Han jämför Estland med Finland.

Hur såg det ut för det estniska försvaret i september 1939 jämfört med det finska som, mot alla odds och sin dåliga beredskap kunde trycka tillbaka de sovjetiska attackerna i vinterkriget men naturligtvis samtidigt betalade ett högt pris? Först när dessa och många andra frågor besvaras kan vi, om vi så önskar, ta itu med frågan om huruvida de beslut som fattats under hösten 1939 var helt optimala eller inte.

Syftet med att tolka historien skulle snarare vara att förstå, inte att fördöma. Efter det blir vår nya frihet mer värd.

/../

Men när det gäller lärdomarna från 1939, har vi agerat utifrån dem, och vårt land är inte längre ensamt och vår säkerhet är hög. De misstrogna får gärna lyssna på ljudet av Natos soldater som susar över hela Estland från basen på Ämari. Först och främst, är Estlands säkerhet på hög nivå på grund av vårt uttryckliga budskap som sänds av oss själva att “Estland kommer att stå emot alla angrepp”. Detta budskap måste vara tydligt, säkert och odiskutabelt. Möjligen var det pga bristen på avskräckande budskap det gick som det gjorde, 1939.

 De nya pråmdragarna?

 


Aug 26, 2014 Vi alla vet vem som har startat alla dessa hemskheter, ändå låtsas de inget begripa.

Mycket blir så annorlunda när man kommer till Sverige. Tiden går åt till att träffa alla små släktingar och hjälpa till vid behov, som alltid finns.


Det sorgliga är fortfarande schismen som uppstått mellan presidentparet i Estland. Fru Ilves har åkt på semester utomlands, och presidenten har tagit bort hennes bild från sin facebooksida. Har det någon gång tidigare hänt att presidentfrun uppfört sig illa? Det brukar ju vara presidenterna som gör bort sig, och frun som troget står vid hans sida och tittar rakt in i alla kameror. Ingen vet väl vilken rang Evelyn Ilves har i samhället när hon kommer tillbaka.

Naturligtvis påminns jag så ofta om alla elakheter och missförstånd som vi får höra om det lilla landet. Jag ska försöka göra en noggrann sammanställning av det jag sett och hört, och se om jag kan få någon mediaperson att förstå vad som pågår.

Problemet är ju att vi inte tar till oss vad Sovjet och dess ledare gjort mot människorna. Och så hakar jag upp mig på att människorna bakom järnridån inte hade tillgång till allt som man utvecklade och forskade i i Väst. Det käns som om de lurades att arbeta med sådant som redan var färdigt och vidareutvecklat hos oss. Helt enkelt som om de var lurade. Och det är inte bra. Naturligtvis var västmakterna oroliga för vad sovjetmänniskorna skulle kunna göra av deras upptäckter. Missbruka kunskaperna och använda dem mot upptäckarna.

 Detta är en man, en ryss, som "försvarar freden" i Ukraina, eller...

Ni ser och hör just nu hur konstigt det blir när Rysslands utrikesminister talar. Det är alltså Väst som står för upptrappningen av kriget i Ukraina. Ryssarna är helt oskyldiga och vill bara komma med humanitär hjälp, trots att vi alla vet vem som har startat alla dessa hemskheter låtsas de inget begripa. Allt är EU:s, Natos och USA:s fel.

 

 Presidenten och Rikskanslern träffades i Prag.

En gång i tiden, i en annan del av världen var allt Frankrikes, USA:s, Storbrittanniens och andra staters fel.  1936 "krävde" Elsass Lothringen att få till höra Tyskland. 1938 "krävde"  Österrike att tyska trupper skulle marschera in, de var ju "också" tysktalande… Tjeckerna höll på att “mörda” sudettyskarna, så naturligtvis måste Tyskland ingripa. I Prag träffade Tysklands ledare Tjeckiens president, Emil Hácha, de skulle förhandla; det slutade med att tysken jagade Tjeckliens president runt förhandlingsbordet. Undrar hur det går när Vladimir Putin och Petro Poroshenko träffas i dag. Just nu läser vi att Putin har varnat Ukraina för att ha något med EU att göra.

Allt är bara en fortsättning på hur det alltid varit. Så oskyldiga människor som ryssar finns inte någonstans i världen.  Att några ryska soldater efter “det humanitära” besöket hittades långt in i Ukraina är bara ett misstag. De har “råkat” komma dit. Var det någon som räknade besättningen i bilarna när de återvänt till Ryssland? Saknades det några unga män? Det kommer vi nog aldrig få veta. Och att Putin tackade de ryska soldaterna efter att de annekterat Krim, gällde bara “ett mindre fåtal som frivilligt tagit sig dit”.

Är det någon enda människa i väst som nu kan förstå att livet i Sovjetunionen var utan regler och vanor utom att man skulle göra som ledarna sa, vad de än sa. Det gällde att inte tänka själv. Ni vet: "Jag behöver ingen klocka, Moskva talar om för mig vad klockan är."

Vi hade just besök av Ida, 11 år. De hade talat om demokrati och diktatur i skolan i dag. De fick se en film från UR med beskrivning om vad orden betyder och innebär. När diktaturens införande beskrevs var det en beskrivning av det första året 1940-41 av Sovjets ockupation av Estland. Skillnaden var att diktatorn i filmen hade fått 117% av rösterna, medan i Estland blev resultatet drygt 90%, och vallolkalerna hade inte stängts när resultatet meddelades. Diktatorn bestämde allt och människorna plågades. När han skulle skänka några miljarder var det till hemlösa katter; människor var inget man bekymrade sig om i Sovjet heller.

Det är bra att skolbarnen förstår varför vi ska vara rädda om demokratin, och det poängterades att vi inte får slöa till och tro at demokratin är säkrad för evigt. Nej, vi måste alla aktivt bevaka vad som händer så ingen kan beröva oss det viktigaste vi har. Se vad som händer bland alla extremister vilket håll de än kommer ifrån!

Tyvärr

Datorn är så trög i dag. Det går bara inte att skriva. Jag fick låna en annan för att skriva detta. Jag hoppas det är bättre i morgon.

Aug 22, 2014 Kommunisterna kände sig tvungna att massmörda.

 Vi har alla hört och läst att vissa mördar av ondska och andra av godhet. Just om det läste vi i SvD den 7 augusti.

I Valter Lundells undersökning ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” sammanfattas legitimeringen av kommunismen väl: ”Kommunisterna kände sig tvungna att massmörda, en verksamhet de ansåg vara tråkig, till skillnad från nazisterna som dödade av ren lust.” Kanske är det då inte så förvånande att en Demoskopmätning från 2007 visade att 90 procent av de tillfrågade svenska ungdomarna inte kände till Gulag, att 40 procent trodde att ideologin bidragit till ökat välstånd i världen. /.../

I tider när extremvänstern relativiserar våldet mot politiska meningsmotståndare, när judar flyr från ett alltmer antisemitiskt Malmö, när revolutionsromantiken ventileras på bästa sändningstid i radio, är det allas vår skyldighet att behandla all intolerans lika, oavsett vem som hatar eller hatas. Vi borde veta bättre vid det här laget.

Tror verkligen någon att det var så? Tror någon att kommunisterna i Sovjet inte var nöjda när de mördade dem som de ansåg var skyldiga till allt ont i världen? De som hade haft anställda, de som utbildat sig etc. Tror ni att de tyckte det var motbjudande, varför mördade de då vanliga människor i miljontal?

Naturligtvis ska vi betrakta all ondska på samma sätt och inte romantisera någon av dem.

-----

Den märkliga propagandan från Ryssland skriver Claes Arvidsson om i ledaren i SvD i dag.

Finkulturens roll i rysk propaganda

Ryssland för krig i Europa. Krim är annekterat. Separatisterna i östra Ukraina blir däremot alltmer trängda och därmed även Vladimir Putin. Valet för honom står mellan att förlora eller att gå in med ryska styrkor. Putin kan välja att bli en loser på hemmaplan som tvingas ge upp sin nationalistiska ideologi med ett återupprättande av ett slags skugg-Sovjet. Putin skulle då inte längre vara Putin.

Valet kan också falla på en humanitär intervention under fredsflagg, som förändrar verkligheten på marken i rysk favör. Och det går i sådana fall fort. Det valet ger en styrkeposition i förhandlingar om ett avtal som fryser ned kriget och placerar Ukraina i samma belägenhet som Moldova och Georgien.

Med Krim i fickan kan det räcka med en ansiktsräddare.

I förra veckan gjorde Vladimir Putin sitt andra besök Krim sedan Kreml tog över. Han höll ett som vanligt på förhand välannonserat tal, men till skillnad från regeln i ryska medier omnämndes sedan knappt talet. Det var inte nationalistbombastiskt utan försonligt hållet.

          

 Putin med sin vän.

Putin hänger ibland med Aleksandr Zaldostanov som är ledare för Rysslands mest beryktade motorcykelgäng. Nattvargarna höll mässa i Sevastopol några veckor tidigare. Då var det andra bullar. I en storslagen show, som visades i rysk tv och inför 100 000 åskådare, bjöd man på Sovjetnostalgi och varningar för att en ny strid mot fascismen är oundviklig. Obamas röst hördes och Hitlers. Dollartecken och dansare som formade en svastika.

Finkulturen har också en roll på propagandascenen. Operan "Krim" som ges i S:t Petersburg har Moder Ryssland i centrum. När ridån går upp inleds stycket med att en person misstänkt lik ja, just det, Putin, står framför en karta över Krim och läser dikten Mitt Krim.

Ett annat kulturinslag är de 500 fina personer som i våras skrev ett öppet brev till stöd för annekteringen av Krim. En av dem gästar Stockholm och Östersjöfestivalen som inleds i veckan. Det är Valery Gergiev som är dirigent för Mariinskijteaterns orkester. Gergiev är dessutom en av festivalens grundare.

 Valery Gergiev

/.../ Gergievs agerande hör inte hemma på en festival som vill främja ett ”demokratiskt och långsiktigt ledarskap”. Man kan ju inte heller säga att han uppfyller kraven på att: ”Ett altruistiskt ledarskap är det enda som kan leda vår region in i framtiden.” Och nog kan man bäva inför Putins tolkning av festivalorden: ”För att skapa en ljus framtid för våra barn behöver vi en enad Östersjöregion.”

Detta är inte ägnat att ge de baltiska staterna lugn, tvärtom. En enad Östersjöregion handlar inte om fria stater runt vattnet. Var de orden ägnade åt det ryska folket, eller var de för västmakternas öron?

Just sådana uttalanden är de tidigare sovjetstaternas folk vana vid. Ena dagen si, andra dagen så. Men USA skickar soldater och krigsmaterial till Baltikum. De visar att nu är det verkligen inte bara är att gå in i ett annat fritt land.

-----

I Postimees skrivs om viktiga datum för esterna.

Det är i år hundra år sedan första världskriget började och 95 år sedan den stora segern i Võnnu, Det är 75 år sedan Molotov-Ribbentrop-överenskommelsen, 70 år sedan slagen i Blå Bergen , 25 år sedan den Baltiska kedjan formades, och om 25 veckor är det 20 år sedan de ryska trupperna lämnade Estland.

Åren 1939 och 1940 hände mycket som fortfarande är mycket traumatiskt för esterna- mycket mer än vi vill erkänna.

Detta är en lång och mycket läsvärd artikel. Men ändå slutar jag här. Så många dagar på året högtidlighålls minnen av kampen för frihet. Någon gång då och då har jag funderat över att Ants pappa deltog i striderna. Jag skulle så gärna vilja att han fick veta att hans son är tillbaka i det fria Estland. Jag vet att han skulle vara mycket nöjd då.

 

Aug 17, 2014 Kung Hans I av Rågriket.

I SvT såg jag ett program där det sas att Ryssland räknas till Västmakterna. Jag måste protestera. Den som säger så har inte förstått någonting! I själva verket är skillnaden enorm och oerhört viktigt att förstå.

President Putin förstår sig inte på Väst. För honom är det självklart att Ukraina tillhör hans sfär, liksom alla staterna på den sidan jordklotet. Kadri Liik intervjuades i estnisk radio i dag och sa just det.

Det är ryssarnas särskilda tänkande som de baltiska länderna förstår sig på. De ser också hur vi andra inte begriper att ryssar inte tänker som Väst.

 

Det gäller även andra kulturer i världen. Det är oerhört naivt av oss att tro att det vi säger alltid uppfattas så som vi önskar ,när vi talar med andra människor. I viktiga frågor måste vi kontrollera.

-----

Nu övergår jag till att berätta om Kung Hans I. Han bor på en gård i Virummaa, och är kung över Rågriket. Han hade en Rågfestival som vi besökte.

Han äger stora åkrar där han odlar råg, och han äger ett uppgrävt vattenområde där han odlar fisk och även har en säl.

 
 
Kung Hans hem är ett stort timrat bostadshus och flera andra mindre timrade byggnader står på gården.
 
Det första vi såg var den här lilla flyttbara kvarnen. Den inköptes av fem bönder på 1930-talet. De bodde nära varandra. När Sovjet ockuperat Estland var detta bland det första de förstatligade. En sådan maskin ansågs vara ett tecken på kapitalism. Därefter togs den till Ryssland. När Estland åter blev fritt lyckades en est att få tillbaka den, restaurera den och sätta den i sitt maskinmuseum. Numera används den för just festivaler och annan uppvisning.
 
Jag tror inte den här björnen är farlig, den stod på en hylla i ett rum.
 
 
Kaarli Talu var där och alla som ville fick göra sitt bröd. Det är roligt att se hur det företaget förändras nu när den förre ägaren har dragit sig tillbaka och hans dotter Kadri tagit över. Jag gissar att alla festivaler i trakten kommer gästas av Kaarli Talu i fortsättningen.
 

En journalist från Petersburg var också där. Hon visade en tidning där hon gjort en intervju med Hans. Denna petersburgsjournalist ses som en människa med normalt förhållande till omvärlden. Hon kallar varken ester eller svenskar för ascister; hon är närmast generad över Moskvas uttalanden. Hon berättar att om man i ryska internet slår ordet Rågkungen, kommer Hans Kruusamägis namn upp. Samma journalist har också intervjuat Hanno, och skrivit om hans museum efter ett besök där.

 
Hans Kruusamägi, Kung Hans I av Rågriket:
 
Rukkikuninga rüüd ja krooni kannab Hans Kruusamägi uhkusega, kui on vaja rukki teemadel eestkõneleja olla või huvilisi oma kodu rukkitares võõrustada.

Kung Hans är alltså den störste odlaren av råg i Estland läser jag i Postimees.

"Att våga ta risker leder till framgång i livet", säger han, och tänker tillbaka i tiden till återupprättandet av Estlands självständigheten. Just då tog Hans Kruusamägi en rad riskfyllda beslut, som är grunden till att han nu har en areal av nära 3000 hektar, nästan stor som hela Pärnu. 
"Jag började i slutet av åttiotalet med biodling och sedan hyrde jag Avanduse svinstia, men det var inte så lyckat. Vi kunde inte tekniken. Jag diskuterade med ägarna och de litade på mig. När jag inte klarade av att betala hyran visste de alltid att bara det blev höst, då kom pengarna.
Därefter började han med gröda för grön djurhållning på några hundra hektar åkermark, och sedan blev det dags för rågodling. 

Kruusamäe odlar alltså cirka 3000 hektar eller mer och i år är det tänkt att öka den odlade arealen med ytterligare 700 hektar. "Jag måste göra mig förtjänt av titeln Rågkungen."

Kungatiteln säger en del om hans goda humor. är också en god portion humor,  "Det var Arnold och Ingrid Rüütel (förre presidenten med fru.) och jag blev väldigt rörd. Mitt uppdrag är att hedra rågbrödet, och främja odling av råg."

I somras firade Hans Kruusamägi 60-årsdagen med ett öl av råg och vodka.

«Rukkiõlu är ett mycket gott öl meden säregen smak. Detta kommer säkert sälas i butikerna, och visar två flaskor öl en märkt mörk öl och en löjus öl, men båda med kung Hans bild på etiketten.

Han har redan två byggnader på gång. Den ena för ölbryggeri, den andra för bageri.

Han har ytterligare ett intresse: Fiske. Hans Kruusamägi är också en av de största fiskodlare i Estland. En branch han kom in i av en slump. "Det föreslogs att vi skulle odla fisk här. Jag gick till banken och erbjöds ett lån med mycket hög ränta. Vi köpte det i alla fall. Det gick inte så bra det första året, men därefter har det utvecklats och nu har företaget fyra olika odlingar. - Käruveskis, Mõdriku, Antus och Nõmmel. Fiskodlingarnas årsproduktion är cirka 250 ton, men Kruusamägi har mycket större planer. 

"Varje vecka importeras 20 ton fisk till Estland. Det skulle vara mycket bra om vi kunde sälja estnisk öring till butikerna. De naturliga förutsättninngarna är inte lika gynnsamma som Norges, men det är ändå värt att odla fisk här."

Sönerna går i pappas fotspår 
Hans Kruusamägi har vuxna barn från sitt första äktenskap - Andres (31), Ats (28) och Hanna (30). Med sin tredje hustru, Mari,  har han två söner - Pärt Pärtel, sju år och Albert 7 månader samt en dotter från ett andra äktenskap, Berta, 13 år.  De två äldsta sönerna  Andres och Ats går i sin fars fotspår och arbetar i företaget.

"Det är de själva som önskat det.Jag har inte tvingat dem,. men en dag ska de väl ta över företaget och då är det en fördel att de vet så mycket."

Förutom vindsurfing är Hans Kruusamägi också brinner för basket, inte bara sin egen pallipõrgataja, men hans hemmakontor hyllor är fulla av glänsande medaljer i olika tävlingar. 
Hans råd till andra är:
"Du måste bara vara konsekvent, och om det uppstår problem, lös dem istället för att fly." de beslutade att inte fly." 

-----

Vi njuter av en fantastiskt vacker ros. Här är den:

 
Nästa gång blir onsdag eller torsdag.

Aug 13, 2014 Estland har en av de bästa informations- och underrättelsetjänsterna efter USA.

Vi hörde att Newsweek har skrivit att Estland har en av de bästa informations- och underrättelsetjänsterna efter USA, där man uppskattar deras kunskaper och resultat.

Jag skrev för kanske ett par år sedan om svenskar, t.ex. Sven Hirdman, Vladislav Savic och andra, som skakade på huvudet åt esterna som inte förstod att ryssarna inte längre var farliga. Det var slut på krig i Europa! Nu vet vi sanningen, som de tidigare sovjetstaterna vetat hela tiden.

Det är viktigt att informera sig från olika håll, och kanske sätta sig in i andra människors erfarenheter och slutsatser, och inte sätta sig på sina höga hästar och se hånfullt ner på dem som har dessa erfarenheter. Kanske det äntligen är dags att lyssna och våga lägga ansvar på dem.

Läs gärna http://www.expressen.se/kultur/bildspecial-oksanen-om-p-o-enquist/

-----

”Östeuropa” slickar sina postkoloniala sår.

I en krönika i SvD har Hynek Pallas skrivit om det tal Sofi Oksanen höll i Prag tidigare i somras.

Utgångspunkten var Krim.

Med dagens situation för ögonen undrade Oksanen hur vi egentligen bör betrakta de europeiska länder som var i Sovjetunionens klor fram till 1989. Och svarade med ett enkelt ögonöppnande ord: kolonialism. /../

Att lyssna innebär att höra hur Ryssland redan tidigare gett intryck av att områden som Baltikum ”naturligt” tillhör dem. Eller skapat föreställningen om ett homogent ”Östeuropa”, där enskilda länders historier och minnen suddats ut. (Rent konkret: stora delar av arkiven som gäller ockuperade nationer har KGB aldrig öppnat).

Insikten om decennier av övergrepp – från riggade val till avrättningar – är också nödvändig för att se dessa länder som unga demokratier med trauman. 25 år efter murens fall är Tjeckien en svårt korrupt plats. I Ungern är klivet till diktatur kort. Och så vidare. Det är dags att förstå att det behövdes mer än fri kapitalism för att läka såren efter 1989.

I Sverige finns alldeles särskilda behov av att se tidigare kommunistdiktaturer med postkoloniala glasögon. Här har postkolonibegreppet på senare år exploderat. Det utgör ram för den viktiga kampen att uppmärksamma rasism i den svenska historien och för att folk ska sluta använda sårande ord. Men samtidigt med denna rannsakan har vi fått en nymarxistisk våg där ingenting är nytt. Självrannsakan har nämligen aldrig gällt i de fantasilösa falangerna av vänstern, i stället tycks deras terminologi hämtad från DDR-reservatet i filmen ”Good bye, Lenin!”.

Och på kultursidorna hejar spillror av 68-vänster när de hör revolutionsromantiska slagord, kollektivt skuldbeläggande eller ser ändamål helga medel och rasera demokratiska principer. Precis som förr, när de underkände flyende röster från öst som vittnade om det som pågick bakom muren. För det var ju – som VPK meddelade 1990 – ”en annan slags socialism”.

I kriget mot antisemitiskt klotter och rasistiska ord inskärps vad detta ledde till och vilka historier som finns bakom. Men inför röda stjärnor och nackskott i borgarsvin görs fortfarande undantag. Som om 1900-talet inte hade varit fyllt av samma snack i en koloniserad del av världen ett stenkast härifrån – där det fick de brutalaste konsekvenser i kampen för proletariatets paradis.

Det är så att man kan höra Karl Marx mumla från evighetens hängmatta: ”Första gången som tragedi – andra gången som sommarprat”.

Det var svårt att skära i denna artikel. För en människa, som jag själv, som lider med dem som tvingades leva i Sovjetunionen är det så oerhört frustrerande att gång på gång höra och läsa om hur vänsterfolket vägrar se sanningen. Ondskan är Hitler och nationalsocialismen medan Stalin och kommunismen aldrig stått för några allvarliga fel. Som jag sagt tidigare anser jag att ett mord alltid är ett mord. Att rena avrättningar och tortyr är fruktansvärda brott mot mänskligheten vem som än utför dem. Jag ställer frågan igen: Varför är det inte samma brott att avrätta bönder, jornalister, juridikutbildade eller andra akademiker som det är att avrätta judar, homosexuella eller romer? Jag lovar er, att jag känner samma avsky för kommunistsymboler som för nazistsymboler. Jag blir oerhört upprörd över att någon kan tala väl om Stalin, som påbjöd miljoner och åter miljoner människors död, mångdubbelt fler än Hitler.

Alldeles nyss läste jag ett uttalande ferån en ryss att han inte kunde förstå hur någon i väst kan vara intresserad av det där lilla, lilla riket Georgien. Precis som de undrat över hur EU kan intressera sig för lilleputtländerna Estland och Lettland. De ställer däremot inte samma fråga till sig själva.


Tack Hynek Pallas för din krönika.

-----

Jag får inte glömma att berätta om att vi skulle till gammelryssarnas festival i Mustvee, och åkte den långa vägen dit i värmen, men upptäckte att vi tagit fel på dag. Då fick det bli en rundtur på landet istället.
Det är mycket giftalger i Peipsisjön, Europas femte största insjö, men annars är det fantastiskt vackert att se över den stora sjön.
Här byggs ett nytt stort hus med sjötomt och med hela Peipsi framför sig. 
 
Det stora husets närmaste granne är detta sovjetiska hus.
 
 
Det här är en övergiven byggnad. Kanske är det ingen som anser att den är värd att renovera, och Pripsi, förlåt Peipsi ska det vara, syns inte här. Istället har de hyreshusen från sovjetåren som grannar.
 
Naturen är så här grön och vacker. Och mycket påminner numera om Sverige och de andra nordiska länderna. Det har verkligen förändrats även på landsbygden sedan landet blev fritt, och många ryssar jämför med Ryssland, och förstår att de har det bättre här.
 
Jag återkommer på lördag eller söndag om inget speciellt inträffar.

Aug 10, 2014 Utflykt till Finska viken.

Vi har haft fina dagar. Det är fortfarande varmt, och bara en aning regn har kommit.
Häromdagen besökte vi Blücheri kohvik/Blüchers café för att se hur det var där. Det var jättebra!
 
Kaféet var ett fint hus med stora glasfönster. De lagade mat på plats och vi köpte kaffe och grillad ostsmörgås.men det var nog mer en ostpirog, som var så välkryddad och smakrik att alla måste pröva den. Till efterrätt blev det två olika kakor; båda supergoda!!
 
 
Man hänger och klättrar över ån.
 Sedan tog vi en promenad för att se attraktionerna. Det var äventyrsklättringar för barn över 14 år. Man gör allt på eget ansvar; man har säkerhetssele; en man vaktar hela tiden och barn under 14 år får göra det med föräldrarnas ansvar.
 
Närmast oss ser vi hängbron. Den gick vi över och det gick bra!
Alla andra häng-och klättersaker kom inte med på bild, men det var roligt att titta på när andra kämpade och kämpade för att klara sig.
Här går vägen upp till tornet.
Här ska några klättra upp till avsatsen på trädet för att sedan hänga i linan där uppe och landa i trädet bredvid.
 
Högt uppe på en kulle stod ett torn. Det tog man sig upp i, greppade en lina, säkringskopplade sig och sedan kastade man sig ut över nejden.
Det gick med en väldig fart och man slutade i ett stort nät. Vi hurrade och flickan såg jätteglad ut!
 
 
Efter detta besök åkte vi vidare till Karepa där vi varit förut, men den här gången åkte vi direkt till strande. Finska viken! Underbart.
 
 
 

 
 
 
 
 
 

Aug 6, 2014

 
När jag började skriva den här bloggen för 5 år sedan i dag, då tänkte jag att jag skulle hålla på i ett år. det har varit så mycket som hänt och så många minnen och annat jag velat förmedla. Nu känner jag att det är dags att gå igenom det skrivna och redigera det. 
Fr.o.m. i dag kommer jag bara skriva två dagar i veckan. Ska vi säga att jag skriver på lördag eller söndag nästa gång. 
Precis som för fem år sedan var vi bjudna på födelsedagskalas till Marju, men hon hade skadat sig på jobbet och måste vila. Kvällen är härligt ljummen och solen skiner. Vi sätter i gång grillen nu. 
 
Ute i världen fortsätter alla krig. Putin har begärt att Säkerhetsrådet ska sammankallas för att diskutera hur man kan lugna ner terroristerna i östra Ukraina. Han är sig lik. Hur många gånger har inte Väst begärt att han, som har gett dem allt krigsmateriel, ska göra något för att få slut på stridigheterna. Under de senaste slagen har 1500 människor dött och 750 000 människor har flytt till Ryssland. 
 
Må så gott allihop. Nu börjar redigeringsarbetet. 
 
 

Aug 5, 2014 Käsmu är en del av Lahemaa nationalpark

När vi besökte bondgårdarna i lördags fick vi inte träffa grisarna. Jordbruksministern hade meddelat att p.g.a. risken för svinpest måste grisarna hållas ifrån andra människor och djur.
Jordbruksministern, Ivar Padar, sade efter ett möte med jägare och svinuppfödare, att det mest sannolika är att svinpest-virus redan finns i Estland.
Man har alltså konstaterat pest i Polen, Lettland och Litauen. En buffertzon 40 km innanför den lettiska gränsen  finns som skydd, men man vet inte hur den hjälper.
Detta gäller både tama och vilda svin! 
Polen, Litauen, Lettland och Estland har ansökt om ekonomisk hjälp från EU. Det rör sig om hundratals miljoner Euro.

"Vi har för närvarande inte det exakta beloppet, men vi söker hundraprocentig finansering", säger den lettiska jordbruksministern, Virginija Baltraitiene, i en intervju. "2013 ansökte vi om 30 miljoner litas, men vi fick cirka 7 miljoner. Nu talar vi om en mycket större summa, som alltså beräknas uppgå till hundratals miljoner."

-----
 
 
 Käsmu är inringat på kartan.
Våra barn har i dag åkt till Käsmu för att bada i Finska viken. "Man behöver inte åka till Kanarieöarna", säger de. Käsmu är en del av Lahemaa nationalpark, som jag presenterade för en tid sedan. 
 
 En stenig strand i Käsmu, inte den de badar i.
Första gången som Käsmu nämns är 1413 då som en strand vis Aaspere herrgård. 1524 har det blöivit en by, där det fiskas strömming och flundra. 1697 byggdes det första fartyget i Käsmu till baronen i Palmse herrgård. 1891 byggdes en fyr vid kusten, och sedan blev Käsmu hamn en av de viktigaste under vinterperioderna. 1884-1931 drevs en maritim skola i Käsmu. 
Sommarnöje blev Käsmu efter att Aaspere gårds ägare general Nicolai von Dellinghausen byggde sig ett sommarpalats där. Därefter har många kulturella kändisar bott där. Vi i Svcerige kanske bäst känner igen namnen Peter Ustinov, Arvo Pärt och Gusrav Ernesaks. 

Man ska se: Käsmu Havsmuseum, invigt 1993, Dellinghausens kapell och en träkyrka. 

 

Sedan 2008 firas festivalen Viru Folk här. 

Käsmu sjöfartsmuseum våren 2012 Källa:. Linear Resin privata samling, foto Thomas Wind.
Käsmu Sjöhistoriska museum under våren 2012. Där visas historien om byn, navigation, smuggling, en del av havet och naturen. Det är ett privat museum, där besökaren betalar en frivillig avgift i en låda.  
 
Dellinghausens gravkapell och träkyrkan.
 
 Folkfest på stranden.

Aug 4, 2014 All den skönhet, som de gamla byarna representerade var totalt försvunnen.

Ants spelar just nu setumusik. Det är setufolkets speciella sånger. Man förstår inte värdet av den egna kulturen förrän man stängts ute från den. Alla gamla kulturella minnen skulle utplånas under sovjetockupationen. Nu har man återupptagit sin gamla kultur, vilken den än är. Det estniska är speciell för stora delar av folket, men det finns mindre kulturer kvar. Setu är bara ett exempel.
Det speciella med de här kulturerna är att de tillåts utvecklas. Den sång jag lyssnar på just nu är en sådan, och den är inte sämre för det. Det var likadant när vi var på tarapitadansarnas årsfest. Dels fick vi se gamla, traditionella danser, men så kom en ny. Den var så fin och passade så väl i dagens Estland.
Jag vill säga till de svenska politiskt korrekta: Tillåt svenska kultur och låt den utvecklas!
 
(En del av Setumaa förlorades till ryssarna under ockupationen, när Stalin ritade om kartan, och tog flera områden som tillhörde Estand.)
 
Här är Setumaa inringat, och man kan också se hur stor del av området som Stalin tog. Att kartan är finsk ser man bl.a. på att Estland heter Viro.

-----
Jag tänkte också skriva lite om vad jag just läser i tidningen Skärgård nr 2, 2014 från Åbo akademi. Detta nummer handlar så gott som uteslutande om Anders Munsterhjelm, en finlandssvensk läkare som tjänsgjorde i försvaret av Finland på 1940-talet. Han har sklrivit en dagbok om vad han upplevde under kriget, men han nämner inte alla döda och sårade. Istället skriver han mycket om naturen.
Juli 1941 förflyttas hans kompani till Östkarelen. Ett område som Finland förlorade 1917, efter sitt frihetskrig. Munsterhjelm skriver om de gamla finska trähusen som står kvar och som han jämför med den sovjetbebyggelse som uppstått.
 
All den skönhet, som de gamla byarna representerade var totalt försvunnen i de samhällen som byggts upp nu nyligen. samtligas stationssamhällen var skrämmande fula, byggnaderna illa uppförda och ohyggligt smaklösa. Såg man till äventyrs någonstans ett huys, som möjligen kunnat tillfredsställa ens allra anspråklösaste fordringar var där ändå alltid något som skämde ut alltsammans: fönster som stod odsymmetriskt, ett torn på galet ställe, några vansinniga utbyggnader eller en brokig sammanblandning av alla de slag av byggmaterial stock, brädor, cementtegel. Staden Syväri som uppkommit i anslutning till de storartade kraftverksanläggningarna var en typisk ny stad med något av Alaska-aktigt över sig. Jag har aldrig sett något så genomgående smaklöst och fult som den. 
   
 

Det är svårt för någon som inte levt i Sovjet att beskriva hur det såg ut i städer och byar. De boende protesterar och säger "så illa var det inte!" Men chocken över eländet var stor.
Nu är mycket borta i Estland men hyreshusen de s.k. chrustjovska finns kvar, och på de orenoverande husen ser vi alltid möglet över porten och den flagnande smutsiga fasaden.
Något annat som skräms av är alla hemska kolchosbyggnader som står i så vacker natur och ser helt felplacerade ut. Det är bara stora, trasiga och smutsiga betonglådor helt utan finess som förstör. Där de åter tagits i bruk och har renoverats är de naturligtvis inte lika illa. 
Nu kunde jag i alla fall presentera en text, av någon annan än mig som också blev chockad över att man kunnat skapa en sådan hemskt trist infrastruktur.
Här hittar ni bilder från staden Syväri http://ilgron11.puheenvuoro.uusisuomi.fi/129273-viipuri-ja-syvari

Aug 3, 2014 Triatlon

Det är fortfarande mycket varmt. Badstränderna är fulla av människor. Vi tar det lugnt. I går när vi åkte på vägarna till de olika bondgårdarna råkade vi hamna i tävlingen Ebavere Triatlon. Det var verkligen många tävlande. Och det var förstås cykelloppet som gick genom hela vår kommun. I centrum såg det ut så här när vi passerade:
 
 
Här gick starten.
 

Det var så roligt att se hur hela kommunen levde upp. Alla var där, utom de som var på bondgårdarna.

Aug 2, 2014 Böndernas familjedag.

Det blev en jättefin dag för oss. Det var Böndernas familjedag. Jag hade inga speciella förväntningar utom att jag tyckte det skulle bli roligt att se bondgårdarna inifrån. 
 
Först besökte vi en gård där man satsar på får. Det var en man från England och hans estniska hustru som drev den. Hon hade bott några år i England där hon träffade honom, men längtade hem och de flyttade. Nu trivs de båda fantastiskt bra. Bostadshuset är helrenoverat och modernt. Flera olika mindre hus finns på gården. Ett som de höll på att klä med timmer, och med det rätta gamla taket. Det blir jättefint. Han bygger och sköter lammen, hon tar hand om ullen och stickar vackra saker av den. 
I ett uterum såg jag några verkligt fina tavlor på väggarna gjorda av ull, och kände att jag vill också....
 
 
Några bilder från får-gården.
 
Sedan for vi till smeden. Det var också verkligen roligt. Det var han som satt i sidvagnen när Indreks pappa Koit körde motorcykeln. De tävlade för 15-20 år sedan. Vi fick mycket att prata om. Han har byggt sitt fantastiskt fina bostadshus, renoverat ladan till en smedja, byggt ett lekhus till barnen på en kulle. Jag var helt begeistrad. Vilken miljö! 
Han gjorde en liten slant till oss, och vi pratade om vad han skulle kunna göra till vårt hus, ett smitt årtal t.ex.
 
Döttrarna hade bakat kaffebröd och vi köpte oss varsitt rån. Gott. Han försörjer familjen på beställningsarbeten och har gjort många trappräcken.
 
 
På nästa gård träffade vi en setukvinna som gift sig och flyttat hit. Hon odlade ekologiska grönsaker. Löken var odlad på gammelryssarnas vis, men vi fick ju lära oss när vi var där, att det får inte kallas Peipsi-lökar om de odlas någon annanstans. Där köpte vi gul lök och vitlök. Där var det också barnen som stod vid kassan. Hela familjen var engagerad på alla gårdarna. 
 
Den mest populära gården var Kaarli. Där har vi varit tidigare eftersom den ägs av en släkting till Hannos mamma. Han började med att varje år ha vernissage på träskulpturer gjorda av folk från trakten. De stod sedan utställda på hans tomt ett år.
Sedan började han med egen försäljning av sädesprodukter. Men nu har dottern tagit över driften och den är helt moderniserad och mycket praktiskt uppbyggd. Där finns en kvarn där man mal mjöl med olika grovhet av alla sädesslag. Det finns inte bara vetemjöl och grahamsmjöl av vete t.ex. Nej, det är tre olika grovlekar på mjölet. Där finns också linfröolja och linfrömjöl, som jag numera använder i bakningen.
Ingången till kvarnen (Veski)
Den som ville fick baka själv.
 
På ladans övervåning finns bageriet där Kadri bakar olika sorters matbröd och speltkakor.
Vi passade på att dricka kaffe och äta gårdens grova små rågbröd med kryddsmör och till efterrätt varsin bärmuffins. 
 
Sedan blev det Kai som fick besök av oss. Henne har vi varit hos på midsommarfirande några gånger, och så träffas vi på bondetorget på veckosluten där hon ofta står och säljer. Hon och hennes man har en gård med många höns, två mjölkkor och ett tio-tal biffkor. Vi fick lära oss att man inte mjölkar biffkorna eftersopm kalövarna diar dem. Två bifftjurar såg vi. De var stora och feta. De väger över ett ton, berättade Kai. 
 
 
 
Alla hade ekologiska produkter. Kais ägg kontrolleras regelbundet av kommunen liksom mjölken. Förresten fick vi se hur man kärnade smör förr i tiden och hur man gör det nu med en elektrisk apparat. Mjölken separeras och ställs in i ett stort kylskåp innan den skickas vidare. 
 
 
Alla människor var så genomtrevliga. Vi har skrattat och skojat hela dan.
Det är en särskild känsla när man träffar alla dessa glada och avspända människor, och tänker på hur alla mådde för 25 år sedan. Då kunde de inte slappna av, utan såg sig omkring först för att se om de skulle våga säga något.
 
Jag trivs så bra här. Jag är glad att vi har ett hem i det här landet med de här trevliga människorna omkring oss. 
 
På vårt balkongräcke har några svalungar suttit och kvittrat några dagar. En förälder kommer då och då med något ätbart till dem.
 
 
 

RSS 2.0