.

Ja, i dag firas Estlands 99:e Nationaldag. Det engagerar många, många ester. Historiska filmer visas på TV. Och. Hör och häpna! Även på svensk TV.

 

 

 

 

 

I går såg vi filmen 1944, som skildrar den svåra tiden då tyskarna retirerade och sovjeterna kom tillbaka. Det är en film som kan vara svår att förstå för dem, som fortfarande tror att alla ester är fascister. 

Först får vi se en skildring av striderna i Sinimäed. Ett av de största slagen under Andra Världskriget. Vi ser hur ester i tysk uniform  skjuter ner och dödar de framrusande Röda Armésoldaterna. Det är en ren slakt, och även många ester dör. En liten grupp som överlever beslutar sig för att dra sig bort från bergen västerut. 

 

De kommer till Avinurme, där ryska bombplan börjar flyga över dem och alla andra flyende ester utefter vägen. De släpper bomber, och dödar många. Efter en tag är alla soldaterna från Sinimäe döda. Vi får istället följa en av de estniska Röda armésoldaterna. 

När esterna i de olika uniformerna står nära varandra, då vet de, att de alla är ester. Då blir det inte lika lätt att skjuta.

Vid ett tillfälle beordrar en officer, NKVD-man ,dem att skjuta några tonåringar i tysk uniform. De vägrar. Då skjuter officeren en av dem, och blir sedan skjuten själv. De klarar inte att skjuta barn. 

 

Det här var ett stort problem, att esterna tvingats till olika uniformer. Jag minns så väl Ants morbror Ossi, som hela livet talade om att han, i tysk uniform, skjutit ihjäl sin bäste vän, i rysk uniform.

Allt detta skildras så fint i filmen. Allt är inte så enkelt, som vi vill göra det till. 

 

Jag känner mycket starkt, att om vi svenskar verkligen tänker till när vi ser den här filman, då förstår vi bättre hur kriget var i Estland. Hur människor tvingades in av olika skäl. Hur man måste agera för att försöka rädda familjemedlemmar. Den 14 juni fylldes många boskapsvagnar med människor i Estland för en lång och fruktansvärd resa till Sibirien. Hur många ester blev sedan frivilliga i tyska armén för att få tillbaka släktingarna från de iskalla orterna långt därborta? Jag kan inte svaret, men kanske, kanske får vi en annan syn på deras öde när vi ser filmen "1944".

 

Den 23 maj, 2015 skrev jag om filmen bl.a. som då visades i S:t Petersburg:

 Det ska snart väljas ny borgmästare i Tallinn, och då diskuteras Edgar Savisaar igen. Han har ju varit borgmästare i många år, men har nu förlorat sin plats i partiet, Keskerakond.

En partigrupp har föreslagit att borgmästare ska också i fortsättningen vara Savisaar eller nnars Yana Tomm. Chansen är dock försvinnande liten att det blir så.

Tallinn är delat i tre stadsdelar: Lasnamäe, Mustamäe och Ôismäe. Lasnamäe är det område där den stora majoriteten är rysktalande. Där lanseras nu istället Mihhail Kõlvart och Taavi Aas. Kõlvart är själv ursprungligen rysktalande, och är nu vice borgmästare.

Det finns en oro i partiet, men partisekreteraren menar att Savisaar inte är aktuell som borgmästare pga sin dåliga hälsa. 

Naturligtvis blir det stort, när en så uppblåst partiledare som Savisaar ifrågasätts på detta vis. Han har fallit från en mycket hög position. Det har också hörts kommentarer från Moskva. "Esterna har gjort sig av med den störste demokraten." Etc, 

____

 

Det har gjorts en stor undersökning (1 000 personer) om vad de anser om sitt land. Vi fick se resultatet på Aktuaalne Kaamera i går kväll. Här är resultatet:

 

 1. Är du nöjd med livet i Estland?

Ja.  80%

nej. 20%

Så några frågor med negativt resultat:

Är du nöjd med statens ekonomiska tillstånd. 

48% ej nöjda. 

Är du nöjd med statens arbete för Hälsa o socialförsäkring  

47% ej nöjda

Är du nöjd med landets ekonomi

33% ej nöjda

Hur ser du på arbetslösheten?

24% anser att den är ett problem. 

Nästa stora ämne var vilka institutioner man litar man på:

Polisen 80%

Försvaret 79%

estniska televisionen 65%

Parlamentet 34%

Sociala medier, internet 20%

Politiska partier 12%.

_____

 Ett parkeringshus planeras i Tartu. Det ska ligga i centrum och ha 8 våningar. Det har blivit vilda diskussioner om detta.

Kulturfolket menar, att man i stället ska arbeta för färre bilar i staden. Staden menar att med ett parkeringshus försvinner många bilar från gatorna. 

Det planeras också att det i gatuplanet ska finnas ett stort köpcentrum, och då protesterar många som vill framhålla Tartu som en "Konstnärernas stad".

_____

Spännande nyhet är att den estniske dirigenten Kristjan Järvi leder en stor framställning av ett musikstycke skrivet av en est, och tillägnat urbefolkningarna i världen. Det är en estnisk manskör och en kvinnokör från Shanghai som tillsammans med Shanghais symfoniska orkester som uppföra stycket i just Shanghai.

Intressant är, att man som est vet vad kultur och kulturskillnader innebär. (Det som inte finns i Sverige. Sic!.) De berättar, att med Kristjan Järves och den estniska manskörens hjälp har man lyckats få de andra att förstå hur man sjunger sånger på estniskt, europeiskt sätt. "Nu vet de, och nu kan de,"

 Wikipedia skriver om Järvi 

From 1998 to 2000, Järvi was Assistant Conductor to Esa-Pekka Salonen at the Los Angeles Philharmonic. He and the composer Gene Pritsker co-founded the Absolute Ensemble, based in New York City, in 1993, with Järvi as its music director.^[2][3] In 2007, Järvi and the Absolute Ensemble were awarded the Deutsche Bank Prize for Outstanding Artistic Achievement.

Järvi was Chief Conductor and Music Director of the Norrlands Opera Symphony Orchestra of Umeå in Sweden from 2000 to 2004. From 2004 to 2009, Järvi was Chief Conductor and Music Director of the Tonkünstler Orchestra, Vienna.^[4] Järvi is also the current Artistic Advisor to the Kammerorchester Basel and the conductor and founder of the Baltic Youth Philharmonic. In April 2011, Järvi was appointed the next chief conductor of the MDR Symphony Orchestra (MDR Sinfonieorchester) from the 2012-13 season on, with an initial contract of 3 years.^[5][6]Järvi renewed his contract in 2015.

_____

Intresset för den 99:e Nationaldagen är så stort, att man fått sätta in extrafärjor mellan öarna och fastlandet. 

_____

Ja, det var det som handlade om estland. Vi fick förstås se upploppen i Rinkeby i Sverige och andra utländska nyheter.

Den 20 februari visas åter den ryska serien Mästaren och Margerita på Axess TV. Den är en film som bygger på en roman av Michail Bulgakov, och är en mycket uppskattad och läst roman. Den handlar om livet i Sovjetunionen. Det sägs inte rakt ut, men den som vet hur märkligt livet var dör, känner igen sig. Allt är helt ologiskt. Oförklarliga händelser utspelas. Det som sker visar sig vara en chimär, och livet blir allt fattigare. 

Vem är god? Finns det över huvud taget någon god människa?

 

Nej, jag kan inte skriva mer. Det hela är så skrämmande. Har vi blivit bättre under de senaste 2000 åren?

 

Se filmen, om ni kan!!

 Estland firar freden i Tartu den den 24 februari, den dag frihetsavtalet undertecknades år 1920.

 

Här är lite historia med anledning av detta:

Den 2 februari 1920  undertecknade företrädare för Republiken Estland och Ryska SFSR(Sovjet) fördraget i Tartu. Fördraget, som trädde i kraft den 30 mars, avslutade estniska frihetskriget, stadfäste landets östra gräns och registrerade Rysslands oreserverade erkännande av Estlands självständighet och tar avstår för all framtid alla rättigheter till estniskt territorium.

Landet hade angripits på två fronter:

Tidigare, den 28 November 1918, hade Sovjetunionens Röda armé anfallit staden Narva, vilket markerar början av det estniska frihetskriget. Esterna lyckades besegra dem, men då kom tyska trupper istället. Estland och Lettland gjorde gemensam sak, och de lyckades befria sina riken. Både Sovjet och Tyskland hade varit aktiva i Första världskriget, vilket var till en klar fölrdel för de små staterna.

Man försökte inleda fredssamtal med Sovjet flera gånger under 1919, och det var samtalet som initierats av den nya regeringen med premiärminister Jaan Tõnisson, som hölls till december 1919 som ledde till den vapenvila, som slöts i slutet av december och trädde i kraft kl 10:30 den 3 jan 1920.

I fredssamtalen deltog finska, ukrainska, vitryska och polska observatörer.

Fredsfördraget i Tartu skrevs på både estniska och ryska, och undertecknades slutligen kl 12:45 den 2 feb. Estniska regeringen företräddes av Jaan Poska, Ants Piip, Mait Püüman och Julius Seljamaa. Sovjet företräddes av Högsta-sovjet-medlemmen Adolf Abramovitj Joffe och folkkommissarien Isidor Emmanuilovich Gukovsky.

Efter undertecknandet sa Jaan Poska:"Idag är det den viktigaste dagen för Estland under sin 700-åriga historia: i dag, för första gången, får Estland själv bestämma sitt eget öde."

Freden ratificerades av Sovjetunionens högsta sovjet den 4 februari och den estniska konstituerande församlingen den 13 februari. Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Moskva den 30 mars 1920, då Tartufördraget trädde i kraft.

Fördraget, som också fungerade som det första rättsliga erkännandet av Republiken Estland - fick internationellt erkännande och landet anslöt sig även till Nationernas Förbund 1921.

Fördraget erkänner Estlands självständighet, suveränitet för all framtid. (OBS!!)

Mycket har sedan hänt. Redan 1921 kom sovjetiska fartyg in i Tallinns hamn för att göra en kupp, men det lyckades inte. Sedan var det ryska armén som tvingade sig in i landet i juni 1940, och tvingade många att lämna sina hem, eftersom ryssarna behövde dem.

Det allmänna val, som hölls i juni 1940, var ett enda uppgjort spektakel, som jag berättat om tidigare. Sedan var Estland en sovjetrepublik till tyskarna drev ut ryssarna, och ockuperade landet. Estland ockuperades sedan åter av Sovjet i september 1944. Där försvann den lilla republikens möjligheter att själv bestämma över sitt land ända till augusti 1991.

Jag hittade en bok skriven av Arvo Horm.

Arvo Horm (fram till 1935 Arnold Horn. Född i Vastseliina herrgård 1913. Död på Ornö, Stockholms skärgård, 1996. 

I Estland arbetade han som politiker, ekonom och journalist

1943 flydde han till Sverige.

Han var ekonomiminister i exilregeringen 1963-1977

Styrelseledamot i Estlands Nationella Stiftelse.

1971-1996 tidningen Journals redaktör.

Han skriver boken under brinnande krig och före Sovjetunionens andra ockupation. Den ges ut 1944.

De redovisningar som förekommer visar på att levnadsstandarden och de sociala skyddsnäten är utvecklade på en nivå som är jämförbar med resten av Europa. Nationalinkomsten  mellan 1925 och 1934 är något över hälften av den svenska men lika med den finska. Skuldsättningen var låg.

Då Sovjetunionen den 21 juni 1940 ockuperade Estland stod man inför problemet att levnadsstandarden var så mycket högre i Estland än i övriga Sovjet.. Att öppna gränsen mot Sovjet skulle utlösa ett kaos i unionen varför den förblev stängd en tid.

Den 13 -14 juni 1941 lastades ca 10.000 ester i boskapsvagnar som sedan under flera dagar fraktades till Sibirien. Järnvägen klarade inte denna anstormning. I sommarhettan kunde kreatursvagnarna bli stående i dagar. Människorna fick varken vatten eller möjlighet till hygien.

Totalt tros 61.000 människor under sovjets korta terrorregim blivit bort-transporterade till tvångsarbete eller militärtjänst.

När tyskarna ockuperade Estland brände och förstörde den tillbaka-dragande röda armen fabriker och gårdar. Enbart i Tallinn registrerades i september 1941 25.000 arbetslösa. För de nazistiska ockupanterna var detta en rekryteringsbas både till armen samt till fabriker i krigs-industrin i Tyskland. I de tyska krigsfabrikerna arbetade de estniska arbetarna från kl 6 på morgonen till kl 23 på kvällen. När förhållandena blev kända 1942 ville ingen mer frivilligt åka till Tyskland för att arbeta.

Planer från tysk sida var att tömma Estland så att tyskar skulle kunna flytta in. Likt Sovjet planerade nazisterna att tvångsmobilisera alla män mellan 18 och 34 år samt 20.000 kvinnor till arbetsmobilisering  totalt 100.000 ester. Planen hann inte genomföras. Dock kom hela samhällen att omringas av trupp och den arbetsföra befolkningen föras till tvångsarbete i tysk industri. Samtidigt som ester med tvång förs ut ur landet förs andra arbetsrekryterade grupper från Europa in.

Och nazisternas huvudorgan ”Völkicher Beebachter” skriver den 30 januari 1943, ”En gång- då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. Med den samlade kraften av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält för att väcka till liv möjligheter, vilka en gång här spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligen  och slutgiltigt.”

Estlands president, Kersti Kaljulaid, har sagt något mycket klokt. På den stora mottagningen på Nationaldagen den 24 februari ska hon ha sin nationaldräkt på sig.

I Sverige kommer man säkert ta det som ett tydligt tecken på fascismen i Estland. Nationaldräkter är nationalism! Eller hur?

 

Men. Det är istället ett mycket klokt val av presidenten. I de estniska garderoberna hänger ofta en nationaldräkt, som bara väntar på att bli buren. De flesta har haft en dräkt för att visa att de är ester, och inte någon Sovjetmedborgare. Allt estniskt var ju förbjudet under ockupationsåren, och överträdelse rapporterades till KGB. Under sångfesterna på Sångfestivalplatsen fick man visserligen ha estnisk folkdräkt, men man fick inte sjunga estniska sånger som inte var godkända av stadens sovjet. Självklart är det då ett tecken på frihet att få visa för hela världen att man är est, och inget annat.

 

För att komma till varför det är klokt av presidenten att meddela att hon ska ha folkdräkten på sig: Att köpa en ny fin klänning till festen är dyrt. Sådana kläder kostar ofta väldigt mycket pengar. Men, att ta fram folkdräkten ur garderoben kostar ingenting. Den behöver bara skakas av och sättas på. Då behöver ingen tacka nej, för att hon inte har råd med nya, dyra kläder, som ska imponera på och diskuteras av alla.

 

 

 

Vad var det egentligen som hände i den estniska politiken I höstas? Det fanns en fungerande regering, och en opposition. Visserligen var det största partiet, Keskerakond, i opposition, och tre mindre partier regerade. Det var Reformpartiet med Statsminster Taavi Rõivas och Socialdemokraterna och IRL med olika ministerposter. Allt verkade lungt för en utomstående. 

Edgar Savisaars parti Keskerakonde skulle välja ordförande, och Savisaar röstades bort. Jüri Ratas tog hans plats, och sedan tycktes allt gå så fort. Plötsligt var Ratas statsminister och Rõivas avgick även som partiledare. Hur kunde det gå så fort?

 

 

Innan presidentvalet var över framträdde utrikesminister Kaljurand och förklarade, att hon blivit övertalad att ställa upp som presidentkandidat. Hon hade fått löften om att det var en majoritet, som stödde hennes kanditatur. Hon avsade sig sitt ämbete, och var nu en av presidentkandidaterna. En intressant fråga i det sammanhanget var, om det betydde något att hennes mamma varit KGB-agent. 

Vad hade då hänt bakom gardinerna? Vi fick höra hela berättelsen från en engagerad est. 

 

En familj, som vi kan kalla "R" kämpade om makten i Reformpartiet. Det var de, som förklarade för utrikesministern att hon hade alla chanser att bli landets nya president. Hon trodde på dem, och avsade sig sitt regeringsuppdrag, och en ny minister utsågs.

 

I Keskerakond hade Savisaar bestämt att Siim Kallas (R), hans gamle vän, var den självklare nästa presidenten. Han ålade alla sina partimedlemmar att rösta på honom.

 

Det var två av presidentkandidaterna.

Hur blev det då? 

Många av (K)-medlemmarna valde att rösta blankt. Därmed blev Kallas inte vald.

Alldeles för få röstade på den tidigare utrikesministern. Hon gick inte ens till slutomröstningen. Som resultat av detta stängde hon sig inne i sitt hem i ett par dar, och grät. Hon var grundlurad. Nu vet vi att en utomstående, Kersti Kaljulaid till slut valdes till president den 3 oktober 2016.

 

Vad hände då med regeringen. Varför bytte partierna sida? Forts. följer.

I dag, liksom under många andra dagar i några år, har vi kunnat läsa om  så många bränder i flyktingboenden i Sverige. Det är en tragedi, att några människor väljer att elda upp andra människors hem, människor i svåra situationer. Det är ett synnerligen tvivelaktigt sett att reagera. Vad jag också har svårt att förstå, att när en enda brandskada på en husgavel, där flyktingar bor i Estland, betraktades som ett exempel på att estniska högerextremister håller på att ta över landet. 

Hur fungerar journalistiken i Sverige? Vi vet nu, och ser mycket tydligt, att man har börjat öppna de tillbommade stängslen. Man vågar nu erkänna, att det finns problem. Att det finns områden där blåljuspersonal inte går in utan stöd. Att bilar och bostäder bränns ner. Att folk skjuter ihjäl varandra. Att brottsligheten ökar. Men. Vi säger inte att högerextremismen håller på att ta över Sverige, som journalisten gjorde i artikeln om Estland,

Vad är det för skillnad på de här länderna i journalistens ögon? Var det så, att Niklas Orenius tog tillfället i akt, att klassa ner ett litet land, som har lyft sig så otroligt mycket efter de svåra åren ockupationsåren? Medan Sverige är ett land fyllt av godhet och humanitet, som välkomnar alla? När vi i själva verket dignar under bördan av att ha tagit emot så otroligt många människor med en, för oss, främmande kultur, utan att ha förberett oss på något vis. Förstår vi inte vad det innebär att ha olika kulturer? Jag kan lova er, det vet man i Estland. 

Har man en gång tvingats glömma sin egen kultur, och istället leva med en främmande och grymmare kultur, då andas man ut, när den dagen kommer, då man åter kan leva i lugn med vetskapen om att man kan reglerna. 

 

Der är inte så, att kulturen är statisk. Naturligtvis tar man i båda länderna intryck av sin omgivning, och vissa förändringar sker. Vad som är oerhört viktigt då, det är, att den inte förändras till något inhumant och grymt, som det gjordes för esterna.

 

Allt detta bör journalister ta i beaktande, när de ska berätta om ett annat land. Att publicera vinklade nyheter är inget som man ska sträva efter!

...

 

I veckan kunde vi läsa en intervju med den estniske utrikesministern Sven Mikser. 

 

 

 

Det här är en stor förändring i svensk media. Äntligen tar man en estnisk politiker på allvar, och tar sig tid med en ordentlig intervju på tidningens Ledarsida.

Det visar också den enorma utveckling som skett i Estland sedan friheten i augusti 1991, då man låg långt efter övriga Västvärlden när det gällde internet.

Vi identifierade cyberhotet rätt tidigt. Vi har varit framgångsrika i att bygga en cyberinfrastruktur, men det innebär också att vi blir mer sårbara än de länder som inte är lika digitaliserade. Det är inte sant att alla krig framöver kommer att utkämpas på nätet, men varje politisk konflikt, ekonomisk kraftmätning eller konventionellt krig mellan länder kommer att ha en cyberdimension. Det är viktigt att varje land bygger upp ett eget cyberförsvar för att skydda kommunikationer och kritisk infrastruktur. /.../ Det är ingen slump att post-truth (faktaresistens) utsågs till förra årets ord av Oxford Dictionary. Det nya medielandskapet skapar möjligheter för dem som vill skapa intrycket att det inte finns någon objektiv sanning, bara en mängd olika sanningar som du kan välja mellan. Vi har ännu inte sett det värsta.

Och en viktig punkt för svenskar att förstå:

Vi ser det som ett sätt att sprida objektiv information om varför Estland agerar som det gör på olika politiska områden. Ryskspråkiga ester har tillgång till ett stort urval av ryska satellitkanaler. En majoritet av dessa kanaler är direkt eller indirekt ägda eller kontrollerade från Kreml. Det är en uppförsbacke för oss att konkurrera med dessa mycket professionellt producerade, propagandaimpregnerade infotainment-program. Vi behöver se till att trovärdiga, faktakontrollerade nyheter finns tillgängliga på de ryskspråkigas modersmål.

Detta är alltså en utrikesminister i det lilla, pyttelandet Estland, som vill förklara hur dagens säkerhetspolitik måste utföras. Han vet. Han vet så mycket av det som vi svenskar, medvetet blundat för under många år, när vi trodde att alla europeiska folk var "goda" människor, som aldrig skulle kunna förklara varamndra krig. Då vi trodde, att vi visste hur andra tänkte, och inte intresserade oss för den verkliga människan med alla dess goda och dåliga sidor. Då vi tyckte att esterna var urblåsta eftersom de trodde att det kan komma ett nytt krig i Europa. Esterna, som var ett av några länder i Europa som levde med vissheten om huir olika människor är, och visste mer om den mänskliga naturen. Framför allt visste de ända in i märgen, hur den ryska kulturen är.

 

I morse berättade en syrisk pojke i radion om hur han torterads i flera år i syriska fängelser precis lika fruktansvärt som ester plågades i sovjetiska fängelser 1941 till 1953, med speciella vidrigheter 1941, 1944 och 1949. Efter Stalins död 1953 mildrades hemskheterna något. Den syriska pojken vägde 35 kg när han släpptes ur fängelset vid 21 års ålder. Han var bara en av många plågade. Precis som esterna,

Jag tror nu, att jag åter kan ägna mig åt bloggen. Under tiden har mycket hänt i Estland. 

 

En intressant sak, är hur man har hanterat problemet med Edgar Savisaar, som har fått träda tillbaka i sitt parti, Keskerakond. För några dagar sedan, meddelade hans försvarsadvokat att han var för sjuk, och antagligen inte skulle orka med en rättegång. Varpå åklagaren förklarade, att så fungerar inte rättvisan i Estland. Rättegången måste hållas, men om Savisaar är för sjuk, då får han utebli.

Sedan talades det om reklamen han lät sätta upp upp över hela Tallinn inför förra riksdagsvalet. Han har förklarat att det inte var politiska bilder, det handlade bara om Tallinn, och därför  lät han staden betala. -För en vanlig människa var det helt klart politiska budskap och enorm reklam för hans parti-. Nu har han personligen ålagts att betala mer än 116.000 Euro för sina politiska affischer över hela stan, eftersom det inte finns något beslut i partiet om detta. Partiet lovar nu att lägga ut beloppet och och dra det från hans kommande löneutbetalningar från partiet. De har beslutat att "anställa" honom som partiets rådgivare. (SIC)

Historien om Savisaar och hans vänner i ryska nomenklaturan kommer fortsätta.

 

I dag såg vi en film om Sibirien.

En ung estnisk pojke tvingades att "frivilligt" mobilisera sig till Röda Armén 1941. Han flydde först till skogs liksom många andra. När de kom hem för att hämta mat, fick han veta ultimatumet:  "om han vägrade skulle familjens hem brännas ner och hans familj skulle skjutas eller torteras."Han hade inget val. Han anmälde sig till den kommunistiska armén.

Hans helt fruktansvärda historia kan man se här:

http://upnorth.eu/gulag113/