.

Vi gjorde en liten bilutflykt i dag och åt fantastisk god mat på den armeniska sjaslik-restaurangen Artur. Maten var suverän. Mycket god pommes frites och välgrillat fläskkött. Alla andra gäster talade ryska, och det var kö hela tiden framför disken. Det var bara ett problem: Trappan var glashal. Det låg keramikplattor med ett litet snölager på trappan och det var fullständigt livsfarligt. Tyckte vi. Det tyckte tydligen inte de andra gästerna. De gick, dansade, oberört upp och ner. Vi stöttade varandra och tog hjälp av en stol för att få det lite stadigare. Vad är skillnaden mellan oss och de andra som inte halkar? Ingen aning.

…..

Jag har skrivit om ett besök i Narva för en del år sedan. Det tar jag separat.

Minns ni Arctic Sea? Den 23 juni 2011 skrev jag:

Minns ni Arctic Sea, fartyget som ”blev kapat” på Östersjön. Fartyget som i all hast togs till en rysk hamn innan någon utomstående hann komma ombord. Fartyget som, enligt Moskva,  kapades av ester.

Arctic Sea.

Nu har Rysslands högsta domstol dömt i målet och t.ex. förkortat Aleksei Buljevis, statslös,  straff från 10 års fängelse till 2 år, enligt Interfax och Postimees. I Arkhangelsk oblast domstol hade Buljevi och de övriga fem dömts till 7 – 12 år i fängelse.

Det är numera klart att ingen av ”kaparna” var est.

Den 3 dec 2010 skrev jag:
Det som har framkommit om Arctic Sea, fartyget som kapades på Östersjön, och som togs omhand av ryssarna, är att det handlade om vapensmuggling. När fartyget var försvunnet lastades vapnen över till ett annat fartyg. Kaparna, de s.k. esterna, fick många års fängelsestraff. När det hände var ryssarna mycket oroade över att det var den första av många kommande fartygskapningar. Det är klart att man är intresserad av att få lite mer detaljerade beskrivningar om vad som hänt. Är det någon som fortfarande oroar sig för fartygskapningar i Östersjön? Jag tror och hoppas att det var en engångshändelse, och att Östersjön inte ska användas av fartyg fulla med vapen. Vi önskade oss ett atomvapenfritt Östersjön en gång; kan vi få det så?

Den 23 aug 2009:

Varför är det Ryssland som tar hand om fartyget? Det ägs inte av Ryssland, rederiet är inte ryskt och försäkringsbolaget är inte ryskt. Ändå förs fartyget till en rysk Svartahavshamn.
Ingen annan har släppts ombord efter att Ryssland tog hand om det.

Det här är en intressant händelse, som kanske någon gång kan få en förklaring.

Affären är inte slut än. I ett reportage på estnisk TV menade man att ryssarna skött affären så illa, att de nu måste hitta en syndabock som inte är ryss. Och då valde man… gissa … just det... en est!

Postimees 12.01.2012

I Arkhangelsk oblast, Ryssland har åklagare utfärdat en arresteringsorder för den tidigare samordnaren i estniska underrättelsetjänsten Niiles Erik Kross; en internationell arresteringsorder som gäller i hela världen.

Estniska åklagarmyndigheten har överlämnat en begäran att få ta del av de uppgifter som framkommit om hans brott för att förhöra honom i Estland, men Ryssland har inte svarat.

Kross har själv svarat att han inte ämnar resa till Ryssland för att förhöras.

Kross har vittnat i frågan redan 2010, och varken estniska eller ryska åklagarmyndigheten har funnit några bevis för att Kross skulle vara inblandad i kapningen. ”Jag har inga bevis, men ni måste tro mig på mitt ord.” säger den ryska åklagaren förtroendeingivande.


Händelsen utlöste en stor räddningsaktion med fartyg från hela världen. Spekulationer i pressen hävdade att fartyget kunde bära en hemlig last, som t.ex. vapen till Iran. Forskarna säger att det var maskerade pirater som kapade fartyget utanför Sverige. Ryssland har alltid förklarat att de inte hittade något misstänkt ombord på fartyget, och förnekade rapporter om att fartyget transporterade luftvärnsrobotar S-300 till Iran.

Enligt uppgift befinner sig Kross nu utomlands, men kan utlämnas till Ryssland om han påträffas i ett land som har avtal med Interpol, eftersom Ryssland och EU skrivit ömsesidiga avtal om utlämnande av brottslingar. Ryssland har dock inte lämnat ut någon trots överenskommelsen. Vi känner väl till fallet Litvinenko, ryssen som mördades med polonium i London, där det aldrig blev någon utvisning av misstänkt, trots att det fanns bevis. När Litauen begärde att få en KGB-officer utlämnad som medskyldig till morden i Vilnius 1991; man hade tom. filmbevis på honom, då hände inte heller någonting. Det finns fler exempel.

Att man bestämt sig för att just Kross är skyldig kan bero på att Estland är ett så litet land och har en så svag röst, att stora Ryssland kan agera tämligen ostört i fallet. Det framkom i TV-programmet.

Har vi någon kultur i Sverige? Någon svensk kultur? ”Nej” svarar många. Men, om vi inte har det, om man är ”högerpopulist” som de sa i radion i dag om man vill hävda den svenska kulturen, hur ska vi då kunna acceptera andra kulturer?

Hur kan det komma sig, att vi som levt i Sverige så länge inte har någon egen kultur?

Därför att invandringen har varit så stor. Vi är påverkade av alla invandrarkulturerna.

Men vi har ju levt och firat, sjungit, spelat och skrivit svenskt. När holländaren Cornelis skrev sina visor, då skrev han med svensk tradition i botten. De är så ursvenska, trots att han inte är svensk. Det är väl inget fel med det. Han var bara ett vanligt geni.

Har det ändå inte alltid funnits något som man kan kalla svensk kultur?

Självklart har det det.

När ni ser den här bilden:

hur känns det då?

Jag minns när jag varit i Spanien sommaren 1961 och vandrat bland vita stenhus, småsmutsiga stenhus, och for med tåget genom Sverige på väg hem och såg de faluröda stugorna, då kände jag mig hemma. Ända ner i tårna. När jag hör visorna från min barndom, då känner jag mig hemma. När jag äter ärtsoppa och pannkaka med sylt på torsdagarna.

När man har levt i en påtvingad främmande kultur under en lång tid, då vet man vad det är som är den egna kulturen. Den kultur som talar till mig. Där jag inte måste fundera på allt jag gör, om det är ”rätt”, farligt eller illavarslande det jag gör. Skillnaden mellan oss och det estniska folket är att de kan sin kultur. De behöver inte fråga. Ingen, absolut ingen, förnekar den estniska kulturen, men de är inga högerpopulister. Alla som vill och är intresserade får delta.

Om vår egen kultur inte erkänns, då är risken stor att vi också vänder oss mot de ”andras” kultur. Om vi kan säga: ”Jaha du gör så. Vi brukar göra så här. Men då förstår jag.” Jag vet en lärare som berättade för invandrarelevers föräldrar om hur vi gör i Sverige, och fick ett tack till svar. ”Ingen har berättat det här för oss tidigare.” Sverige är fyllt av omvänd snällhet. Vi tror att vi gör alla nya landsmän en tjänst om vi inte pratar om vår kultur. Istället gör vi dem en stor otjänst.

Jag blev så upprörd när jag hörde att jag ska vara högerpopulist för att jag uppskattar våra länders speciella kultur.

.....

Jag har fått en fråga: ”Georgiens ambassadör talar om en estnisk by, Salme. Finns den i Georgien?”

Ja, Katarina II fortsatte Peter den stores ansträngningar att locka européer, och under hennes tid kom hundratusentals immigranter, främst tyskar och bosatte sig i Volgaområdet, på Krim och i Kaukasien. (Se mer: 11 mars 2011).

Det var även en hel del ester som flyttade, bl.a. Ants farmors mamma med sin nya familj. Det föll sig så, att esterna sökte sig till samma områden; till sina landsmän. Ungefär som svenskarna som flyttade till Minnesota, eller som turkarna som flyttar till Rinkeby.

Vi tog alltså en biltur i går för att njuta av vintern och den snö som äntligen kommit. Den var bara några centimeter djup, Men den dolde många skavanker, och jag drabbades av känslan att "här finns jag mitt i historien." Så många hus är fortfarande av äldre typ, fortfarande ser vi ju de gamla "rehetuba" som började byggas runt 1000-talet.

Det såg ut likadant i vårt område för många hundra år sedan, som i dag.

Så en liten solskenshistoria via Georgien:

Georgiens ambassadör.

Georgiens ambassadör i Estland hade estniska barn som förebild under uppväxten, har han berättat för Postimees. Här är hans berättelse:

På den näst sista dagen av sitt besök i Lääne-Virumaa fick vi ett samtal med ambassadör Ruslan.

Rakvere och den georgiska staden Senak var under sovjettiden vänorter, men arrangemanget upphörde när Sovjetunionen föll ihop. Nu vill Georgiens ambassadör att detta vänortsförfarande återuppstår.

Hur kommer det sig att ni blev ambassadör i Estland?

Min mamma är volgatysk, utbildade sig till lärare i engelska och bosatte sig i Georgien då hon gifte sig. Hon placerades som lärare i Salme bys estniska skola. Jag gick emellertid i en annan skola, och fick en bra utbildning men mitt beteende var uselt. När mamma kom hem från jobbet påpekade hon ofta att jag inte betedde mig som de estniska skolbarnen. De uppförde sig nämligen mycket bra, lyssnade noga på sina lärare och var väldigt disciplinerade. Hon framhöll hela tiden estniska elever som förebilder. Hos mig blev detta en positiv stereotyp för jag hade inga kontakter med Estland.

När jag år 2009 skulle välja vilket land jag skulle vilja fortsätta min diplomatiska karriär i, då fanns bland alla de stora länderna också Estland som förslag. När jag såg Estland i formuläret mindes jag omedelbart mammas berättelser och vad jag trodde mig veta om ester, så valet var lätt för mig.

När jag nu lever i den estniska verkligheten är jag tvungen att erkänna att mammas berättelser var i stort sett sanna och jag behövde inte bli besviken över att jag hade tänkt fel om ester eller trott dem vara bättre än de är.

Jag uppskattar esternas disciplin, deras inställning till livet och arbetet, att de behåller sin kultur så levande och att de är laglydiga. Just det som mamma alltid påpekade.

Jag tror också att jag kan säga att beteckna förhållandet mellan Estland och Georgien som ”bra” är alltför blygsamt. Snarare skulle vår relation kunna vara en förebild för andra stater. Relationerna är bättre än bra.

För Georgiens önskan att nå Europeiska unionen och Nato, är det avgörande att ha en partner och vän som hjälper till, som kan säga till när vi gör något misstag. Där finns Estland.

Estland har genomfört stora reformer, och de flesta av de reformer som genomförts i Georgien har kopierats från Estland.

Detta var mitt första besök här i staden och jag är mycket positivt överraskad eftersom staden Rakvere har en så lång historia och har kunnat hålla allt i minnet och visa upp det.

Rakvere slott har gjort ett mycket djupt intryck på mig, men hela staden är mycket vacker.

För mig är det även en glad överraskning att i en så liten stad som Rakvere det utges en dagstidning, och till och med fem dagar i veckan.

Kaia Kanepi vann Öppna tennismästerskapet i Australien för damer!

Det är vinter. Det snöar och snöar. Hela landskapet bli så mycket vackrare av det vita täcket. Jag berättar mer i morgon.

Õie, vår granne tittade in på en kopp kaffe. Hon hade oroat sig för att vi inte drog upp rullgardinerna. Det är skönt att någon kontrollerar vårt hus hela tiden.

Hon berättade lite om livet i Väike Maarja under kolchostiden. Hon var mjölkerska. Den som drev kolchosen var en herr Gavronskij. Han var duktig. Kolchosen var välordnad och klarade sig bra ekonomiskt. Han hade också en egen liten bankirfirma där han erbjöd förmånliga lån till alla som ville köpa sin bostad. Det var det som möjliggjorde att vår andra granne, Asta, kunde köpa det huset som nu blir mindre och mindre eftersom hon inte reparerar. (Reparationer och sådant visste man inget om i Sovjetunionen.)

Õie och hennes man bodde i en lägenhet i kommunen, men hade hittat ett hus som var till salu. Inget hus i området fick säljas utan Gavronskijs tillstånd. Oberoende av vem som officiellt ägde det. När hon talade med honom om saken svarade han, att det var helt uteslutet att de skulle få köpa eftersom mannen inte tillhörde kolchosen. Han var chaufför. Efter moget övervägande anmälde han sig till kolchosen när ett annat hus blev till salu. Det var därför de köpte det huset Õie nu bor i.

Hon berättade också att hon ville ha en annan syssla. Hon fick möjlighet att arbeta på slakteriet istället. (Slakthus heter tapamaja på estniska vilket ordagrant blir mördarhus på svenska.)  Det var tröttsamt att mjölka så många kor. Men då blev Gavronskij arg. Ville hon inte stanna som mjölkerska kunde hon flytta därifrån. En gång mjölkerska – alltid mjölkerska, var hans åsikt. – Hon låtsade som om hon aldrig hört det och fortsatte på slakteriet. Gavronskij bråkade och var riktigt förb…d, men Õie brydde sig inte om det, så han orkade inte fortsätta, det skulle betyda en massa möten och krångel. Där var han inte ensam diktator!

Hanno brukar säga att vi aldrig kan förstå den ryska mentaliteten. Man argumenterar aldrig. De skriker och härjar tills folk gör som de vill. Lärarna var sådana i skolan också, men eleverna vande sig och lät dem skrika ur sig ilskan, sedan gjorde de i smyg som de ansåg vara rätt i alla fall, om det var möjligt vill säga.

…..

Vi har också frågat om Hannos åsikt i fallet Sergei Metlev, den unge ryssen som vägrar säga att ryssarna har det dåligt i Estland.

När han var liten gick han på estniskt dagis och i estnisk grundskola. Han lärde sig det europeiska sättet att vara. Han blev estländare helt enkelt, inte alls en illa behandlad ryss. Han talar perfekt ryska och estniska och känner både Estland och Ryssland.  Han läser nu juridik på Tartu universitet, och allt är som det ska.

…..

Och så en tanke: När USA ingick Lend-leasavtalet med Sovjet, var det för att de visste att om de gav matkonserver och krigsmaterial till Röda armén, då skulle soldaterna i massor skickas ut på fältet för att dö. Så skulle man aldrig kunna göra med egna soldater, inte i den mängden och med hotet att de blev skjutna av de egna om de tvekade. I Sovjet fanns absolut ingen medmänsklighet. Man såg inte individen, bara massan. Det spelade ingen roll hur många som dog bara man nådde sitt mål. Mot en sådan fiende är man chanslös. Kom ihåg vad Mao sa till Nixon: ”Visst bomba ihjäl en miljon kineser, eller tio miljoner, eller hundra miljoner. Vi är fortfarande hundra miljoner kvar som kan hämnas. Och i motsats till Stalins Sovjet behövde Mao inget lend-leasavtal med någon. Sovjet hade försett honom med krigsmaskiner medan de var vänner.

…..

Hur går det i Ryssland?

Alexej Navalny.

Här i Sverige vill vi gärna tro att det kan ske en förändring. Att Putin inte är en självklar president efter valet i mars. I Estland är man av en annan åsikt. Visserligen har inte en av de eventuella kandidaterna 35-årige Alexei Navalny släppts fri och kunnat leda demonstrationer, men Putin vänder sig till landsbygden, där en majoritet av ryssarna bor. I Ural finns en fabrik, officiellt tillverkar den lastbilar, men i själva verket är det även tanks och krigsmaterial som lämnar den jättefabriken.

Där kallades alla arbetare till ett möte och lustigt nog menade alla tusentals deltagare att endast Putin kan vara president i Ryssland efter valet i mars. ”Ryska arbetare kräver lugn och arbetsro!” meddelade man. Det skriver man inte om i Sverige.

Så arbetar man inför presidentvalet i Ryssland.

Alexandra Pascalidou har gjort ett fantastiskt bra program om Grekland. "Vad är det för fel på grekerna?". SvT1. Det behandlar ett svårt ämne lättsamt och ingående. Den som sett det vet vad som hänt i Grekland. naturligtvis har hon mer programtid än Rapportinslaget om Lettland, men hon belyser problemen så ingående och tydligt. Det blev meningsfullt; inte som lettlandsinslaget som inte förklarade någonting. Nu har vi på några dagar fått vet att människor i arbetsför ålder flyttar från Lettland, Moldavien och Grekland, men jag är helt övertygad om att vi bäst vet varför det är så i Grekland.

Jag reagerade också för att någon sa: ”Vi har bara varit ett fritt land i fyrtio år. Vi har gjort en del misstag.”

Estland hade varit ett fritt land halva den tiden, i tjugo år, när den svenska regeringen dömde landet till slaveri, fattigdom, svält, ständig oro och skräck genom att erkänna Sovjetunionens ockupation som första land i världen. Ändå hade Estland inte gjort sig skyldigt till annat än att de försökt klara svårigheterna vid den stora finanskrisen och det den medförde. Det fanns andra europeiska länder som gjort sig skyldiga till många riktiga brott, men som hjälptes upp på fötter istället. Hur ska jag någonsin kunna förstå hur mina landsmän tänkte? Jag accepterar statsministerns ursäkt med tacksamhet, men jag vill förstå!

…..

Så till något roligare. President Ilves ställer frågan: ”Varför är det bra att leva i Estland?

Jag läser i Virumaa Teataja och lyssnar på Facebook:

Estlands president Toomas Hendrik Ilves har presenterat ”hundra skäl till varför det är bra att leva i Estland”. Presidentens presentation har gjorts i stor värme och vill ge glädje, lust och en tankeställare för människor. (säger tidniongen) Det är bara att lyssna. (på estniska)

Estland är det estniska hemmet. Hemmet är fortfarande gott att leva i. Hemma känner man sig trygg, man vet vad jag kan göra och vad man inte bör göra. Man vet var och hur man äter och vad man ska göra för att bli varm och mysig och slippa frysa.

Ester är medlemmar av familjen Estland. Esterna vet hur man ska leva i Estland för att man ska kunna känna sig trygg. Vi är främlingar och frågande för andra människors seder, mat, frasering och för våra grannars främmande sätt att leva.

Vi kanske inte alltid älskar det estniska klimatet, dock finner vi att i de fyra årstiderna finns också gott om vackra dagar för att njuta av omgivningarna. Vår natur är vår rikedom: smultron, doftande sommar, höst: färgstarka landskap, vinter: snödrivorna och vårens motionsmöjligheter i det fria.(presidenten har börjat träna och tappat många kilon.)

Här finns plats. Den som vill kan gå ut i skogen och lyssna på naturljud. Den som vill kan sola på stranden helt ensam, utan att någon stör privatlivet. Och den som vill kan flytta till en tätort för att leva stadsliv - trots allt är hela vårt lilla land nära till hands.
Estland är en bra plats att leva, eftersom vi är födda i Estland och landet är tillgängligt för alla. Och det är vårt ansvar att behålla vårt land och vårt språk.
I Estland har vi ett hem och familj, vänner, här kan vi kommunicera på vårt modersmål - här kan vi vara oss själva.
Och naturligtvis har vi svart bröd, handplockade bär, e-förvaltning, och hundratals fler av livets goda innehåll. Och alla har fortfarande ett annat liv i minnet.

…..

Rakvere sjukhus.

När jag hade varit inlagd på Rakvere sjukhus 2009 satte vi in en tackannons i Virumaa Teataja. I dag ser jag att Mati Mohnilt också vill tacka sjukhuset. Och det här brevet tycker jag är bra, för man kan förstå problemen med att bo på en ö, eller hur, läs:

Jag bor på ön Mohn. Jag hade insjuknat och behövde kontakta läkare.
Eftersom det inte stormade kunde jag ta mig till Tallinns sjukhus där jag blev undersökt och fick en remiss för vidare undersökningar.

Ännu ett tendentiöst inslag om ett baltiskt land i Rapport. Vi såg att många letter, oroande många, flyttar från landet. Inget sades om varför eller hur det står till med ekonomin i landet. Hittills har ca 100 000 flyttat och man befarar att ytterligare 100 000 ska flytta ut under de närmaste åren. Varför inte nämna att problemen har varit enormt stora under och efter den ekonomiska krisen, men att det har vänt nu. Lettland reser sig ur askan och har en strålende tillväxt. Jag tror ingen förstår vad som egentligen händer där efter att ha sett Rapport.

Det var samma sak när vi fick se att det finns så många hemlösa i Estland. Ingen djupare undersökning hade gjorts och inga upplysande jämförelser. Bara ett konstaterande, som vi inte fick någon förklaring till.

Hur många positiva inslag har vi sett om Baltikum på senare år? Jodå när det var 20-årsjubileum, då sas det bra saker!

…..

Lena Andersson skriver en kolumn i dagens DN: http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet

Jag citerar hennes slutsats:

Det är just detta som anpassligheten, konformismen och den här artikeln handlar om. Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.

Vi förstår vad hon vill säga. Vi har varit på ”den andra sidan” gång på gång. Det var helt fel att före 1991 säga att livet var förstört för esterna i Sovjetunionen. Det var helt fel att säga att den tekniska utvecklingen i vardagen i det riket inte fanns. Ja, när vi på 1990-talet sa att de svenska skolorna var på nedgång var det också fel. Jag kan räkna upp mycket mer, men det här räcker. Vi var inga man skulle umgås med helt enkelt.

Det är orsaken till att jag säger: bemöt Sverigedemokraterna med riktiga argument. Det finns verkligen argument. Använd dem. Ser du inga, säg det. Vi ska väl kunna prata utan att håna varandra. Jag står för mina åsikter. Somliga har ju visat sig vara rätt inom rimlig tid.

…..

Vi hittade president Ilves hemsida. Här är hela hans nyårstal i engelsk översättning:

People of Estonia,

Tonight, at this hour – when one year becomes the next; when one thing fades as another takes form – it is fitting to recognize that now, in our 20^th year of new freedom, we have truly come of age. First and foremost, this is related to what is around us.

Now we must become a part of a world that has come of age, too. We must do so wisely, striking a balance; with a respect for our achievements, and our worth. Let us remember that our freedom – that whitest of white ships we waited for a full 700 and then another 50 years – is the freedom to go, and to go freely, wherever we wish.

We bear no guilt for the fact that we are free. We must not bow to the belief, to the bitterness of the slave mentality that freedom has left us impoverished. If we are free, we are free to come and go as we please.

When you come of age, you realize that freedom is something you must also learn to cope with. And this knowledge is expressed in the conviction that we have truly coped better with something than we might otherwise have done.

But is that really the case? It can’t be! I don’t believe it! We laugh at our own; we pay good money to others to impart their ‘wisdom’. And we are wounded by every arrow of criticism that is fired at us – even those that are dipped in the poison of jealousy.

With seven hundred years of history on our backs – a burden we shoulder for no real reason – we doubt ourselves, as if expecting to be sent out into the fields to toil, with the meagre livelihood and ever-present threat of ‘whipping boy’ status such serfdom entails.

We are not free because of the clemency of others: we are free because we want to be. That is why we no longer need to erase the sins of the present with the myths of the past. And that is why those who put their fatherland up for sale today, one piece at a time, should not flaunt the fight for freedom of yesterday.

Fellow countrymen,

We go into this winter better prepared than in many other years. We must use that strength to cast aside all that is false. We must say to the liars and to the grifters: there is no place for you here.

We must use that strength to hold on to all that is right and constant – to our families; to our nation; to honesty, and to honor.

And we must realize that so far we have coped well. Not those who govern us, above all: we ourselves, since it was we who elected them.

This gives us the moral right to denounce those to whom we have entrusted the preservation of our values but who have come to view this as their own personal currency; all the more so when they have the conceit to peddle our shared values for their own gain. It is the role of the state to ensure, after all, that the value we accumulate in our lives is upheld and fostered.

Friends,

How should we approach the new and the unknown in a situation where we have no idea whether Europe, coveted by us for so long, will bring us salvation or vexation?

In my view we should rely on common sense with the equanimity that maturity brings, and on our experience as a nation. We should put away our childish things. We must stop bemoaning that the world does not understand us. We must stop excusing our mistakes with claims that we were not the only ones to make them. And we must understand that while no profession taints a person by default, certain professions must remain untainted.

It is within our own power to make our lives better, since we stand on solid ground. We should all, each of us, strive for this, starting with the simplest things:

Never do harm to others.
Never – never – drink and drive.
Anyone who uses a false name or no name at all, to vilify others, is a reprobate.
Animosity and jealous hurt us, as a country and a nation, because we are all now free to choose a life where there is no hatred.
Trust empowers you to work for the good of the country – not for your own benefit.

People of Estonia,

The candles on the trees will soon go out and the sparks from the fireworks will soon fade in the sky, but the stars will remain – as will the light in our eyes, and in the eyes of those we love. I know of things that change and I believe in things that will remain with me for the rest of my life. Let us recognize the beautiful moments within ourselves, and around us. We should value their importance, and hold them in our memories.

Love those who are important to you and who are dear to you. Look after one another – all of us!

Happy New Year. Long live Estonia!

President Tomas Hendrik Ilves höll i går kväll sitt traditionella nyårstal. Han är alltid en bra talare, och återkommer ofta till de svåra tiderna. I år talade han om friheten:

Kära människor i Estland.

Nu när vår nya frihet är i sitt tjugonde år kan vi säga att vi verkligen har vuxit upp. Framför allt ser vi det i vår omgivning.

Låt oss nu också vara en del av vuxenvärlden. Balanserat och intelligent. Vi ser vårt eget värde och bedömer resultaten med tillförsikt. Låt oss förstå att vi är fria, detta som hägrat som ett fjärran fartyg; det som vi väntade på i 700 år och sedan i ytterligare 50 år. Nu är vi verkligen fria, fria att gå vart som helst.

Tro inte att slaveriet gjort oss bittra eller att friheten har gjort oss fattiga.

Han talar också om att man inte ska lyssna på dem som sprider ondska, de som doppar pennan i giftig avund. Då vet vi vilka han tänker på.

…..

När de baltiska staterna firade 20 år av frihet citerade jag flera tidningar. Dock inte Aftonbladet som publicerade Fredrik Reinfeldts tal. Jag gör det nu istället. Han erkänner Sveriges eländiga agerande för dessa tre grannländer när de verkligen behövde all hjälp i världen.

Sverige skyldigt hjälpa Baltikum

I dag hedrar vi frihetskampen i våra grannländer

I år är det 20 år sedan våra grannländer Estland, Lettland och ­Litauen återfick sin frihet. Detta efter nära 50 år av sovjetisk ocku­pation och förtryck. I dag samlas vi för att hedra och minnas den baltiska frihetskampen. Vi gör det genom att mötas på Norrmalmstorg i Stockholm för ett måndagsmöte i samma anda som för 20 år sedan. Inbjudna är också regeringscheferna i de i dag fria och självständiga republikerna Estland, Lettland och Litauen.

Måndagsmötena var en spontan folkrörelse som visade ett starkt folkligt engagemang för frihet och demokrati på andra sidan Östersjön. Under 79 måndagar, med start den 19 mars 1990 och fram till den 16 september 1991, samlades tusentals människor på Norrmalmstorg. Det som föddes där var en spontan folkrörelse för friheten. Ett möte som sedan spreds över Sverige och som mest hölls måndagsmöten på ­inte mindre än 50 orter runt om i hela landet.

Mötena ägde rum varje måndag klockan 12. Då samlades människor för att dela hoppet och ­tårarna med de baltiska ­folken. Där ­delade vi deras rädsla när ­Sovjetunionen sände ut sin vålds- och terrormaskin för att slå ned de fredliga protesterna. När ­människorna i Tallinn, ­Riga och ­Vilnius stod arm i arm och sjöng framför hotande strids­vagnar och gevärspipor – då kände vi med ­deras mod.

Vi möttes också för att dela glädjen när drömmen blev verklighet. Då självständigheten och friheten kom åter till Baltikum efter decennier av förtryck. När målmedvetenheten, de mänskliga kedjorna och sången från miljoner besegrade fåtalets övermäktiga militärmakt.

Balternas frihetskamp skakade hela det dåvarande öst­blocket i sina grundvalar. Tillsammans med liknande skeenden i en rad andra länder i Öst- och Centraleuropa ledde det samma år fram till både Warszawa­paktens upplösning, liksom Sovjetunionens slutliga sammanbrott. Det var en av Europas stoltaste stunder.

Även den utveckling vi sett sedan det baltiska frihets­året 1991 är historisk. Demokrati­ och rättstat har ersatt diktatur, marknadsekonomi har införts och framstegen har ­varit ­stora för både välfärden och miljön. Europa har återvänt till ­Baltikum och Baltikum till ­Europa. Estland, Lettland och Litauen är i dag fullvärdiga medlemmar av både EU och ­Nato. I Estland infördes också euron som valuta vid årsskiftet. När nu 20 år gått sedan Estland, Lettland och Litauen återfick sin frihet finns skäl att vi särskilt uppmärksammar vår relation till våra grannländer. Att vi markerar 2011 som ett minnesår.

Vi ska minnas att Sverige har en hedersskuld till de baltiska länderna. Som ett av de första länderna erkände Sverige den sovjetiska ockupationen av ­Baltikum. Baltutlämningen ­utgör en mörk stund i svensk ­utrikespolitik. Till det ska läggas att ledande politiska företrädare uttalat att de baltiska länderna inte var att betrakta som ockuperade. Under årtionden såg Sverige bort från det ­lidande som utspelade sig i Baltikum.

När vi i dag samlas för att ­fira 20 år av frihet och självständighet i de baltiska länderna ska vi ta detta med oss.

Vi är skyldiga oss själva och vi är skyldiga de baltiska folken att minnas det förgångna, men också att bygga en gemensam framtid.

Vi lever i dag med många nya utmaningar. I vår värld kämpar andra folk för sin frihet, självständighet och demokrati. Vi ser det i Mellanöstern och i Nordafrika.

För många av dem kan den sjungande revolutionen bli ett ljus att följa. Denna de baltiska folkens kamp för sin frihet var en revolution av människor och för ­människor. Med värdighet och övertygelse kämpade människor för vad som var deras rätt. Och de segrade.

I dag – i Estland, Lettland och Litauen – har den första generationen födda i fria och demokratiska länder nyligen nått vuxen ålder. De lever i den dröm deras föräldrar och förfäder kämpade för. En dröm som blev verklighet för 20 år sedan.

Det är en dröm värd att försvara. En dröm som ger andra hopp. I dag klockan 12 möts vi på Norrmalmstorg för att visa just det. Jag hoppas vi ses där.

Statsminister Ansip intervjuades i TV i går. Estland går som på räls. Även Lettland! Det var så roligt att höra efter deras svårigheter under finanskrisen. Grattis Lettland!

Ansip sa bestämt att landet inte ska låna pengar för sin utveckling. Aldrig! Estland ska aldriig komma i samma situation som Grekland. ”Vi höjer nivåerna allteftersom inkomsterna ökar.”

…..

Försvarsminister Mart Laar kommenterade ett lagförslag att de soldater som kämpade mot Röda armén officiellt ska betraktas som frihetssoldater.

Han sade att det är fel som bl.a. Moskva säger att de ester som kämpade i tysk uniform var förrädare. Man måste känna till grundläggande fakta om Estland för att kunna uttala sig rätt.

Laar betonade att Estland har fördömt både fascism och kommunism, och det beslutet går inte att radera. Men detta är ett preliminärt lagförslag som ska diskuteras igenom ordentligt.
…..

Folklivsforskaren Ingrid Rüütel, förre presidenten Arnold Rüütels fru, säger i dag att människorna ser fram emot ett starkt enande parti för hela folket.

Ingrid Rüütel sa att hon under det nya året väntar på framväxten av ett politiskt parti som samlar människor på landsbygden och andra människor intresserade av den estniska kulturen. Ett tecken på det stora intresset för estnisk kultur var sommarens stora musikfestival för ungdomar ”Maa ja ilm” /se http://maa-ja-ilm.laulupidu.ee/

"Själva programmet - sånger, danser och presentationer var rena gymnastiken. Ett stort tack till Raul Talmari, Veronika Portsmuth och Agule Mart och alla ledare och dirigenter och till dansare, sångare och gymnastiker. "

"De flesta unga spelare var fyllda av egen iver och entusiasm. Sången och dans är inte bara för de stora konserterna utan också tydliga tecken på estnisk kultur, som skapar och stärka den nationella identiteten, garanterar kulturell kontinuitet. Det unga estniska språket och den estniska kulturen kan i fortsättningen också hålla och bära sitt hemland. Esterna tror på framtiden. "

"Fragmentering av politiska partier med olika åsikter eller politik fylld av likgiltighet snarare förstör, och garanterar varken lämplig representation för Estlands folk eller de europeiska ekonomiernas försök att forma det politiska landskapet. Koncentrationen av opinionsbildare till städer kan bli till total förödelse för den estniska nationen. Jag hoppas att det aldrig blir så", avslutade fru Rüütel.

…..

Fortfarande påstår vissa i antydningar eller säger rakt ut att Estland är ett nazistiskt land. På flera ställen har jag diskuterat detta, och försökt förklara att den anklagelsen är planterad av kommunisterna. Estland är inte och har aldrig varit nazistiskt. När Tomas Nordegren i sitt program diskuterade Estland och nazism fick hans bisittare, Dilsa Demirbag-Sten det sista orden. Först sa hon som kommentar till att det ”bara” var 900 judar som mördats i Estland att: Estland är ett så litet land. Sedan sa hon att de baltiska länderna inte gjort upp med sitt förflutna. Det var helt klart att hon inget vet om Baltikum, men ändå uttalar hon sig.

För det första: de judar som tyvärr förlorade livet i Estland var till stor del deporterade från andra områden. De flesta estniska judarna hade följt med när Sovjet retirerade när tyskarna kom. Hade Sverige ockuperats av tyskarna är jag helt säker på att många judar dött i vårt land. För det andra: esterna har gjort upp med det som hände under den ockupationen. Ett minnesmärke över de judiska offren invigdes den 27 januari 2011.(se även min blogg den 28 okt 2011)

Som ni kanske ser håller jag på att sortera mina gamla och nya anteckningar efter ämnesområde för att det ska bli tydligare. Om det finns något ämne som passar in förstås.

Nu är det 11 000 hushåll i Estland som har begränsad elförsörjning, så som vi hade. Vi fick vårt reparerat i går kväll. Det är otroligt hur beroende vi moderna människor är av elen. Man blir passiv.

Det är plusgrader ute, då och då snöar det, men inte tillräckligt mycket för att något ska bli kvar.

Jag fortsätter med rapporterna i morgon.

Karta över Estland, Lettland, Litauen och Kurland

(Livland är den södra delen av Estland,Kurland är den sydvästra delen av Lettland.)

I det nya numret av Baltic Worlds reder Pertel Oiirimäe ut begreppet Baltikum. Benämningen på de tre staterna Estland, Lettland och Litauen, som egentligen inte alls är någon enhet.

Först menar han att de baltiska folken själva inte tycker om benämningen beror på att i Sovjetunionen talade man ofta om de tre på detta vis. De ska uppfatta ordet som sovjetiskt.

Artikeln heter The idea of ”Yule Land”, och det var nuvarande presidenten Toomas Hendrik Ilves som använde uttrycket i ett tal 1998. Han ville betona vilka länder Estland känner samhörighet med. ”Jul” heter så på alla skandinaviska språk, på finska ”joulu”, på estniska ”jõul” men på tyska, lettiska, litauiska och ryska heter det helt annorlunda. Estland liknar de nordiska länderna mest; landet är starkt ekonomiskt och har passerat de andra postkommunistiska länderna med fart.

Ilves menar att det geografiska läget inte absolut måste betyda kulturella och andra likheter. Han säger också att under många år efter sovjetunionens fall kallades länderna ”postsovjetiska” trots att likheterna mellan Estland och t.ex. Vitryssland eller Kirgizistan inte är synbara

När började begreppet Baltikum användas? Inte förrän under mitten av1800-talet, och då av tyskarna på platsen. Det var när russifieringen började. Hela riket Ryssland skulle ha samma språk och kultur. Den adliga tyska befolkningen ville bevara sin ställning, och för att inte sammanblandas med lantbefolkningen började de kalla sig balter och hela området: Estland, Livland, Lettland och Kurland benämndes Baltikum. De tyskar som bodde i Estland, Lettland eller Kurland kallade sig balter. De ville markera sin makt och sin kultur i de här områdena. Egentligen var det tsarryska områden, men i själva verket var det tysk-europeisk kultur som hade satt sig tungt ovanpå de inhemska kulturerna. ”Undermänniskorna/ de barnsliga/” och deras enkla, hedniska kultur räknades inte. Piirimäe skriver: Känslan av en speciell identitet stärktes av den nationalistiska rörelsen i Tyskland, vilket fick många balttyskar att se sig som människor med en speciell mission att sprida ”tyskhet” i den mindre civiliserade delen av världen.

Alltså: begreppet Baltikum handlar om tyskarnas område. Dewt har inget med det moderna Europa att göra, det skapar missförstånd och sammanblandning. Jag minns när både Ants och jag kom i dispyt med Sanna Rayman som var övertygad om att samma kultur råder i alla de tre länderna Estland, Lettland och Litauen. Litauerna kallade sin gayparad ”Baltic gay” (eller liknande) och Rayman trodde att när (det katolska) Litauen förbjöd gaygalan, då var alla tre länderna lika efterblivna. ”Det heter ju Baltic”, försvarade hon sig. (Annars är Sanna Rayman en väl påläst skribent.)

Ja, det finns fler exempel, som ni nu vet.

Laulu Väljak

Det som hände i Estland under 1980- och 1990-talen har för alltid satt sina spår hos mig. När jag hör sångerna och ser ”Laulu väljak” i Tallinn, då känns det i hela mig. Men när jag också verkligen ser och hör hur det hände, då minns jag på ett annat sätt. Filmen på TV i går var mycket bra. Det handlade om den första Rock Summer som arrangerades på Laulu Väljak 1988. En finsk rockgrupp tog initiativ till en rockkonsert och så bara hände det…

De där finnarna var lite galna, de hade aldrig varit i Sovjetunionen tidigare och visste mycket lite om Tallinn, och så stod de där och hurrade för Estland! De ”knäppa” finska rockarna (ni måste se dem) drog på hårt om frihet när den estniska publiken svarade, och sedan tog esterna över. Ivo Linna sjöng nya estniska sånger om landet och folket. Sånger som hela publiken sjöng med i. Stämningen blev magisk. 1988.

Gorbatjov talade om glasnost och perestrojka men hade aldrig tänkt att Sovjet skulle falla. I Sverige sa man ”Men har de inte för bråttom?” I Estland sjöng de redan om frihet. Tänk att vi fick leva i en så genomgripande historisk tid. Så positiv tid. Den filmen måste fler se. Den kommer flera gånger på SvT under jullovet*.

Vi har fått lära oss att vi ska se på likheterna inte olikheterna människor emellan. Jag hävdar att vi måste se olikheterna. Vi är alla olika. Det finns så små saker i hjärnan som betyder så mycket, små skillnader som blir stora olikheter. Det har också med arv, uppfostran, kultur och erfarenheter att göra. För övrigt är det värderingar som styr oss. Vi bestämmer hur vi ska värdera varandra. En tid är man högt värderad av en anledning som i en annan tid anses förkastlig. Har ni tänkt på att den svenska adeln oftast blev fin för att någon dödade så många som möjligt på slagfältet. Är det fint? Att studera vid universitet är fint. Alla ska göra det. Vad händer då? Alla är inte kapabla att läsa svåra texter och dra slutsatser av det. Jag valde att läsa ett riktigt svårt ämne för att jag måste kontrollera om jag var kapabel att klara det. Jag läste nationalekonomi. Inför första tentan fick vi veta att det inte var många som skulle klara den, men vi fick försöka två gånger till, så det skulle nog gå bra i alla fall.

Vi var bara några stycken flickor i kursen. För övrigt var det stöddiga killar som var så himla kaxiga och menade att vi skulle inte klara det här svåra ämnet. Attityden var sådan.

Tentadagen kom. Jag var lugn. Jag hade pluggat på och ”gick det inte bra, så fick jag väl göra om det”. Jag gjorde talen, gick ut i hallen. Där stod killarna och var alldeles slut. ”Det var jättesvårt!” Jag blev förvånad och visade hur jag gjort, och de tittade, och tittade. Sedan var de inte stöddiga mer.

Min bestämda uppfattning är, att vi är olika, och det är våra värderingar som styr oss. Om vi bestämmer att det är dåligt att vara hemma med sina barn, då är det jättedåligt. Men om det visar sig att barnen får problem för att ingen riktigt har tid att prata med dem, kommer vi då säga att det kanske är bra om vi inte jobbar så mycket, att vi faktiskt måste hinna vara med i våra barns utveckling, kommer vi då ändra våra värderingar?

För drygt tjugo år sedan ansåg alltför många svenskar (och många andra också) att kommunismen var bra. I Sovjet var det hög teknologi, människor levde gott och vi borde leva likadant, trodde folk. /I själva verket betydde ”sovjetisk teknik” att ingen i väst (inte ens de själva) kunde hantera. Bilar som lagades med plast och nylonstrumpor för att fungera. Kameror som vi bara skrattade åt. Och: Ingen trodde den som sa det./ Då värderade vi kommunismen högt. I dag finns det fortfarande människor som gör det, men långt ifrån lika många. I dag kanske människor vet att Sovjetunionen var ett förtryckarland av oerhörda mått och där fanns ingen frihet. Kanske finns det fler uppfattningar vi kan ändra på?

* Sändningstider Frihet åt Estland! Glasnost rock
SVT2 tor 22 dec 2011 kl 18.00
SVT2 fre 23 dec 2011 kl 10.50
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 10.45
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 00.25
SVT24 ons 4 jan 2012 kl 22.50

I våras visade jag bilder från de stora översvämningarna, de som kommer varje vår vid snösmältningen. Det var som stora insjöar på landsbygden.  Nu kan jag meddela att det är värre än någonsin trots att det inte har snöat! Titta här: