.

Jag slås av tanken att ibland blir det så tydligt hur våra åsikter styrs av vad vi tidigare bestämt är sanning.

Philip Teir skrev den 17 okt förra året i SvD: Jag har alltid tänkt att Oksanen, som författare, framför allt är intresserad av att visa hur människan är beredd att offra börd, hemgård, faster och moster för att rädda sitt eget skinn.

Jag reagerade mot det underförstådda föraktet för esterna. Oksanens böcker beskriver i själva varket den nya fruktansvärt svåra verkligheten som blev esternas efter att Sovjet ockuperat deras land. En verklighet som varit svår att förmedla för omvärlden före 1991. Framför allt det första decenniet handlade om liv eller död, om att plåga eller plågas. En situation som vi andra ska känna stor tacksamhet för att vi sluppit uppleva.

I radioprogrammet Medierna sa de just att balterna är ett föredöme. De klarade den senaste ekonomiska krisen så bra, till skillnad mot grekerna, som inte lärt sig något av tidigare erfarenheter!

Jag är själv djupt imponerad av att alla i Estland -alla- även regering och riksdag solidariskt fick sina löner sänkta för att klara krisen. En inrikes devalvering!

Här har vi två bilder av ett folk. Den första där esterna ses som fega varelser som bara tänker på sig själva. En annan där man ser vad esterna egentligen gör; den fantastiska utvecklingen, den sanna demokratin och framtidstron.

När det gäller Teir och andra likatänkande spelar det ingen roll vad esterna varit med om eller vad de gör i dag. Hans meningsfränder har bestämt sig och ser inte vad texterna egentligen säger. Hur många är de?

Nu, äntligen, ska jag skriva om den andra artikeln i tidningen Postimees, som jag lovade.

Det är en estnisk jourrnalist, Argo Ideon, som intervjuat chefredaktören Galina Timtchenko, som naturligtvis inte är vilken chefredaktör som helst. Hon arbetade på den ryska webbtidningen Lento.ru. Det var en stor redaktion som också hade många tekniska medarbetare. Men något hände och hon flyttade till Riga.

Det gick till så här:

Under sin tid som chefredaktör för Lento.ru publicerades intressanta reportage av Ilja Azaris om hur Ryssland  la Groznyj,Tjetjenien, i ruiner och även reportage om den Kievvänlige ukrainske ledaren, inte Dimitri Jarosiga utan hans närmaste medarbetare. Den Ryska Kontrollkommitten ansåg artiklarna extremistiska.

Dagen efter den artikeln publicerats ringde Lenta.rus ägare och avskedade henne. Därefter avgick i stort sett hela redaktionen. "Inte för att jag blev sparkad, utan efter att de träffat den nye chefredaktören. De förstod att det inte längre var samma nättidning, den skulle bli en vanlig propagandakanal.  Sjuttiotre anställda, även i stort sett all teknisk personal, sa upp sig. Självklart kom nya människor istället men deras politiska agenda intresserar ju inte mig, men den är naturligtvis, som de flesta andra ryska medier, rent propagandistisk."

Ilja Azaris däremot, lever kvar i Ryssland. Han har alltid arbetat i vår tidnings ursprungliga anda. Är fri skribent, men alltför välkänd i Ryssland och har fått flera journalistpris där, för att bli tystad. Honom vågar de sig ännu inte på.

Det var i stort sett hela den tidigare redaktionen som tillsammans med Timtchenko flyttade till Riga. Att det blev just Riga beror på bl.a. att hon strax efter avskedandet träffade Chodorkovskij. Hon berättade för honom att hon ville starta en ny kanal, och han blev intresserad. Sedan träffade hon Boriss Zimin och sa detsamma till honom. Han var också beredd att stödja hennes projekt. Bägge hade dock ett krav att redaktionen fanns på ett ställe där Kreml och de ryska myndigheterna inte kunde stoppa dem. Dessutom bestämde hon att aldrig nämna vilka som stödjer kanalen ekonomiskt, eftersom de då kan råka illa ut i Ryssland.

De började fundera vart de skulle ta vägen. Viktigt var också att internet fungerade perfekt. “Våra jurister menade att vi hade två val: Tallinn och Riga, men i Tallinn finns trots allt inte så många rysktalande. Våra jurister sa att båda länderna är pålitliga demokratier, i stort sett korruptionsfria och fredliga samhällen. Riga vann."

Galina Timtchenko är nu chefredaktör för Meduza.io i Riga. Meduza är en webbtidning som vänder sig till ryssar i Ryssland.

Timtchenko berättar att det är jättelätt att jobba på Ryssland från Riga. De har ju en internettidning. Självklart har de korrespondenter även i Ryssland. Det är enklare för dem annars att arbeta i Lettland. “Här behöver man inte oroa sig för att någon knackar på dörren. Vi får inga hotelser. Här är det bara det redaktionella arbetet som gäller.”

“Vi är tolv i redaktionen. Ingen är från Lettland. De letter som skulle intressera ryska läsare skriver för dålig ryska. De letter som skriver bra ryska är inte intresserade av ryskt vardagsliv.”

Även Ilja Azaris skriver nu för den nya tidningen.

Nyhetsbevakningen blir annorlunda eftersom korrespondenterna är så få. De skriver huvudsakligen om allmänpolitiska händelser. Om det viktigaste från omvärlden. Även om de viktigaste kultur- och vetenskapsnyheterna. Arbetet är svettigt. De är tolv personer som har fjorton timmars arbetsdag. Webbtidningen förnyas ungefär femtio gånger per dygn.

Visst undrar man hur det egentligen är i Ryssland. Ryssland under Putin.

Timtchenko berättar att det finns fortfarande några oberoende media i Ryssland.  Förutom Gazeta.ru nämner hon tidningarna Vedomosti, Novaja Gazeta, TV-kanalen Dozd, och några mindre nättidningar som Pussy Riots portal Mediazona (www.zona.media-toim, som jag inte lyckas komma in på.) Där, menar hon,  gör man ett gott publicistiskt arbete.

Lettland är ett mycket bra land att komma till. Det var inga svårigheter alls. Alla fick uppehållstillstånd direkt och firmaregistreringen gick snabbt. “Ingen tog emot oss med salt bröd, men ingen jublade heller. Vi var som vem som helst som önskar bedriva affärsverksamhet i Lettland. Vi blev glatt överraskade över ett sådant land.”

"Och att komma till ett nytt land innebär att man självklart är intresserad av det, det landet som man numera bor i. Vi betalar ordentligt med skatt. Vi skiljer på våra läsares intressen och våra privata intressen. I Ryssland är inte Lettland särskilt hett som t.ex. Ukraina eller Moldova. Men naturligtvis skrev vi om de lettiska valen.”

"Webbtidningens främsta uppgift är, att befria Ryssland från politiserade och propagandistiska nyheter.

Den andra uppgiften är att visa ryska läsare att de är omgivna av en omvärld I snabb förändring.

De tre sista åren har rysk TV, papperstidningar och webbtidningar skildrat mycket lite av det som är på dagordningen utanför Ryssland. Rysk TV visar bara händelser från Ryssland och de påstådda ukrainska fascisterna. Den bilden måste bort!"

“I Ryssland är situationen ungefär som på medeltiden. Någonstans bortom haven lever tvåhövdade människor. Ju mer man trycker ner utlandet, desto mer rädd är man för dem ‘de som bor på andra sidan väggen’ men i verkligheten pågår ju livet också i Asien, Europa och Amerika.”

När det gäller reportage från Ukraina berättar Timtchenko att de undviker att blåsa upp historierna därifrån. Naturligtvis skriver de om det viktiga som händer, men bara då. De gör inte som man gör i Ryssland där de dagligen skriver om Ukraina; om hur hemskt det är i det fascistiska Kiev o.s.v.

En annan som också råkat illa ut är TV-kanalen Dozd. De slängdes helt enkelt ut från sina studios, och kommer säkert tvingas lägga ner sin verksamhet.  

“TV är ett område som Saurons öga ständigt följer. Dozd har inte smutsat ner sig på något sätt, de har inte ljugit om någonting. De sysslar med korrekt information istället för Saurons anbefallda lögner. För mig verkar det så att Saurons idé är denna: Istället för parker måste det finnas asfalterade torg där inget levande kan växa. Därför tror jag att Dozd sjunger på sista versen.”

Men Timtchenko tror inte att chefen där, Natalya Zindejeva flyttar. Hon vill leva i Ryssland och ha sin tv-kanal där. Hon är övertygad om att bara i Ryssland kan man förändra Ryssland.

Hur det går med Dozd får vi se.

Jag tänker på, att i östra Ukraina kan man nu bara se ryska TV-kanaler nu. Deras bild av händelserna i landet blir otroligt vinklat.

Det är också intressant att hon använder Saurons namn. Hon gör det utan några förklarande ord. Hon tar för givet att alla läst Tolkiens roman, eller sett filmerna, att alla vet vem Sauron är.

När jag skriver detta, vill jag att ni också ska förstå att detta liknar alla svårigheter esterna levde med under sovjetockupationen.

Den estniske journalisten Jüri Vendik har ställt några frågor till alla Rysslandsvänner i tidningen Postimees.     

Men först:

Den ryske oppositionspolitikern Alexei Navalny, som nyligen dömdes tillsammans med sin bror för en uppdiktad stöld sa, när de fick sina domar: "Inget liv är värt att levas i denna värld av monumentala lögner!"

Att han, som oppositionspolitiker, blev dömd är inget man talar om i Ryssland. Många har inte ens hört hans namn. (Jüri Vendik skriver att) många journalister och författare från sovjeteran däremot säger: "Herregud, så långt har Moskvas politik kommit? Till politisk och moralisk bankrutt!

(Han menar även, att) moralisk bankrutt lider många ester och andra västerlänningar också av, som ständigt påpekar att "man måste förstå och respektera Ryssland för..." Ja, vad?

Men, (skriver han vidare,) vi har snart val i Estland, och moskvatrogna och andra slipar sina knivar och påstår än det ena och än det andra.

Ett tips till alla som undrar om de som vill förstå Moskva, om de vill ha det som i Ryssland? Fråga:

• Anser ni, att att Rysslands rättsväsende är så demokratiskt och objektivt att vi ska införa detta system själva?"

• Tycker ni t.ex. att man ska fabricera åtal i den stil som gjordes när bröderna Navalny (och Chodorkovskij och många andra) dömdes? Navalnybröderna är dömda för att bl.a. att ha lurat trävarufirman Yves Rocher på miljonbelopp; vilket firman själv aktivt och högljutt bestrider.

         Många för väst okända affärsmän har i tiotusental skickats till läger p.g.a. domar som denna.

Vill vi ha det så i Estland?

• Skriver ni under på, att våra västerländska demokratiska stater är fascistiska stater som planerar att angripa Ryssland?

• Eller tycker ni våra val ska likna dem i Ryssland, där oppositionskandidater fängslas eller försvinner; där någon oppositionell, mot förmodan, lyckas få sitt namn på en valsedel, och tillsamman med några andra modiga människor vågar rösta på denne. Senare visar det sig vid sammanräkningen att ingen röstat på honom/henne.

• Skulle ni tycka att det var ok om en artikel, som makten inte gillar, resulterar i en kontakt från ett ministerium där det avkrävs förklaringar tillvarför missförstånd har skett, och varför ni skriver sådan smörja. Kanske ni är utländska agenter. “Tyvärr måste ert utgivingstillstånd dras in.”

Ministerierna anställer tiotusentals mediagranskare; allt granskas även maktens tidningar, radio och TV-kanaler.

Är detta vad vi drömmer om?

När vi påpekar det här, svarar ni som menar att vi ska förstå Ryssland: “Hur är det inte i Amerika?” Då gäller det att man inte får ett nervsammanbrott eller börjar skratta hysteriskt. Det är ett invant beteende sedan decennier att försvara sig med just Amerika bland dem som “förstår” Ryssland. Och varför ska vi plötsligt börja tala om Amerika? jag pratar om Ryssland!

Det är så mycket jag känner igen från Sverige, men kanske man i alla fall nu har förstått. Nu ser man inte längre några uttryck för att vi “ska förstå Ryssland”. Men många tyckte ändå, att “man måste förstå Rysslands intressen i Krim och Ukraina”. Jag kan aldrig i livet se, att det ska betyda att en främmande makt får gå in och ockupera andra fria staters områden. Det räcker naturligtvis inte med att FN deklarerar att sådant är förbjudet. Men vad krävs för att människor i hela världen ska respektera varandra? Putin gör bara precis så som man gjorde i Sovjetunionen. 1940 förklarade Moskva: “Nej, i Estland kommer det aldrig att bli fråga om tvångskollektivisering!” Så genomfördes valet under vapenhot i vissa fall, och när valresultatet presenterats, innan vallokalerna stängts, då var det bara att börja tvångskollektivisera, döda oliktänkande och deportera helt vanliga, oskyldiga människor.

Svenska Dagbladet skriver i dag om att:

Integration kräver anpassning, en artikel skriven av Zulmay Afzali, före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare. Han har skrivit flera artiklar om invandringen. Denna är alltså från i dag.

/../

För mig handlar integration om att anpassa sig, att lära sig seder och bruk, regler och bestämmelser i ett nytt land. Dels för att smälta in; dels för att undvika problem av olika slag i framtiden. Som flykting i Sverige har jag måst lära mig – och lär mig fortfarande – om hur saker och ting fungerar i ett samhälle så främmande och annorlunda än mitt eget. Varje dag upptäcker jag något nytt och har insett att integrationsprocessen tar år, kanske decennier.

/../

Både vi invandrade och våra nya svenska landsmän kan bidra till att vi integreras. Vi som är nya och har fått uppehållstillstånd och rätt att leva här, måste ha en vilja att komma in i samhället, hur svårt det än är. Och det måste ställas krav på oss.

/../

Att vi träffar vanliga svenskar och umgås med dem är det absolut bästa – det enda, skulle jag säga – sättet för oss invandrare att integreras i Sverige.

Jag har mycket kvar att lära och förstå. Det jag redan lärt mig, det vidarebefordrar jag till mina elever. Där ingår att visa respekt för det land som tagit emot oss och att lära oss att passa in. Inte assimileras, men passa in.

Och jag vet att de ungdomar som jag övat julsången med, som fått framträda i kyrkan och som mötts med värme av den svenska befolkningen, har en bättre chans att komma in i samhället än de som tror att man brinner i helvetet för att man anpassar sig till landet där man ska leva och verka.

Texten är översatt från engelska.

Om vi översätter det här till ryssarnas situation i Estland, tror jag att vi kan säga, att när Estland befriades och blev en fri republik 1991, då befann sig alla i Estland boende i en helt ny situation. Ryssarna var inte längre i överläge, utan måste som alla andra anpassa sig till den nya verkligheten. Om de säger, som i uppsatsen av Anna Permjakova, (min blogg Maj 4, 2014) på Södertörns Högskola, att de “bara var vanliga invandrare”, så har man inte förstått betydelsen av att ett ockuperat land blir fritt!

Man har inte satt sig in i att esterna levde enligt en annan kultur, att det åter blev ett demokratiskt land med lika rätt för alla. Naturligtvis var den ryska befolkningen undrande. Jag har tidigare berättat om de två som så fort som möjligt flyttade till Ryssland, eftersom de tog för givet att esterna skulle hämnas för alla oförätter, och som några år senare kom tillbaka på ett besök till sina vuxna barn som stannat i Estland, och upptäckte att barnen levde mycket bättre i Estland än vad de gjorde i Ryssland.

Jag har också berättat om när en grupp ryska pensionärer från nordöstra Estland tog tåget till Tallinn för att protestera mot att de hade lägre pension än esterna själva. De stod utanför parlamentet och ropade ut sin bitterhet. Det räckte inte med att en estnisk man kom ut och förklarade att alla i Estland hade samma pension. Inte förrän en rysktalande riksdagsman sa samma sak kunde de slokörade återvända hem.

En annan estlandsryss berättade för mig att hennes pappa inte kunde få estniskt medborgarskap för att han varit soldat. Vem skulle ha gett en Hitlersoldat medlemskap i något av de befriade länderna i Europa? Esterna avstod från att åtala alla som deltagit i mördandet och torterandet av ester under nästan 50 år, men att direkt krama om dem av lycka måste naturligtvis varit omöjligt.

1. Ryssarna måste anpassa sig till att de numera lever i Estland.

2. Från Ryssland får de ofta höra att esterna inte är att lita på;de vill den rysktalande befolkningen illa.

3. Verkligheten är en annan. Ryssarna har det jämförelsevis bra i Estland. Punkt.

I Sverige lät det som om de förföljdes. En kollega till Ants hade fått uppfattningen att det var bråk på gatorna mellan ryssar och ester. Han var med på en resa i slutet av 1990-talet. På vägen hem igen sa han besviket: “Jag såg ingenting.”

Åter: Det handlar om respekt i vardagslivet! Trots att ockupanterna absolut inte visade ett uns av respekt för esterna! Tvärtom.

Gunnar Hökmark,delegationsledare Moderaterna Europaparlamentet, skriver i dagens Expressen en protestartikel mot att Leninpriset över huvudtaget finns och accepteras. Han skriver:

Alla terrorns vänner är lika skamliga

/../ Parollen "Je suis Charlie" har fått en vidare innebörd än solidaritet med de mördade på tidningens redaktion. Den har i Frankrike blivit ett uttryck för stödet till det fria och öppna samhället och människors rätt. Terrorns idé är skrämma människor till tystnad, flykt eller undergivenhet. Dess logik bygger på föraktet för den enskilda människans frihet och rätt till liv.

Lenin, vars namn anges i priset  är den som utvecklade och genomförde den moderna och politiska teorin om terror och terrorism. I ett Ryssland som efter tsardömets fall var på väg mot demokrati la han grunden för årtionden av sovjetiskt brutalt förtryck och kommunistiskt mördande präglat av förakt för människolivet.

Företagare, bönder, präster och människor som ville eller var något annat än undergivna kommunister skulle dödas genom en terror som skrämde andra till tystnad och eftergivenhet. När det så kallade kulakerna, det vill säga självägande bönder vägrade inrätta sig i förtryckets lokala sovjeter telegraferade han till sina underlydande i Niznij Novgorod:

"Ni måste omedelbart inrätta en trojka med diktatorisk makt och gå in för massterror. Ni måste skjuta eller deportera alla de hundratals prostituerade, som förleder soldaterna att dricka, och alla de förra officerarna, osv. Inte en minut får gå förlorad. Handla kraftfullt och kontrollera allt. Den som påträffas med vapen skjuts. Deportera i massor alla mensjeviker och andra misstänkta element." (Läs det igen! Fruktansvärt! Vad är misstänkta element? Jag minns den kvinnan någonstans i Estland, som jag läst om, som passade på att straffa dem som mobbat henne i skolan, när Estland ockuperades och hon fick i uppdrag att hitta folkets fiender. Eller mannen -som jag också skrivit om tidigare- som spelade utvecklingsstörd för att slippa påtvingas något vapen, men ändå blev utvald till att välja ut folkfiender.)

Och några dagar senare, för att försäkra sig om att inga missförstånd skulle uppstå och att inga skulle slippa undan telegraferade han än tydligare:

"Kamrater! Upproret bland de fem kulak-volosterna måste slås ned skoningslöst. Hela revolutionens intresse kräver detta, eftersom vi nu har framför oss vårt slutgiltiga avgörande slag "med kulakerna". Vi måste statuera ett exempel. 1) Ni måste hänga (och häng dem så att folk ser det) minst 100 beryktade kulaker, rika samt blodsugare. 2) Publicera deras namn. 3) Beslagta all deras säd. 4) Avrätta gisslan i enlighet med gårdagens telegram. Detta måste utföras på ett sådant sätt att folk i en omkrets av hundratals mil kan se, darra, veta och skrika: låt oss kväva och strypa de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. Hälsningar Lenin. P.S. Använd era mest hårdföra män för detta."

Observera att han anger ett antal kulaker som ska mördas. Så gjorde även Stalin. De angav utan rättegång hur många “folkfiender” som ´fanns på en ort, och sedan skulle rätt antal gripas. Alltså det var antalet som var viktigt, inte personerna själva.

När Stalin senare signerade ett påbud att alla kulaker skulle mördas, då gällde det fler människor än det antal judar som mördades av nazisterna.

/../

Det finns ingen skillnad mellan detta och det som ISIS gör i norra Irak och i Syrien. Massmördandet kom att omfatta närmare 500 000 bara under revolutionstiden. Den svält som mördandet av bönderna ledde till användes i politiska syften för att tvinga människor in i den sovjetiska diktaturens ramar. Den kostade uppemot 5 miljoner människor livet.

Terrorn, massmördandet och föraktet för människors liv var inte ett misstag, en överlöpning, underlydandes missförstånd utan Lenins vilja och metod för att skapa ett totalitärt förtryckarsamhälle. För att strukturellt inordna terrorn i det sovjetiska samhället etablerade han Tjekan som kom att bli KGB. Det blev mer än 70 år av förtryck och massmördande. Det är detta som Jan Myrdalsällskapet vill fira och högtidlighålla genom det stora Leninpriset. Och det är detta som Wiehe ska hedras av.

Mikael Wiehe är ingen Charlie utan tvärtom en anmärkningsvärt stolt Leninpristagare. Terrorns vänner är lika skamliga oavsett om de uppträder under religiös eller politisk beteckning. Ska vi värna det fria samhället måste gränsen mot dem dras lika kompromisslöst oavsett vilka syften de tjänar. Att de kan spela på gitarr ursäktar inte. På Varbergs stadsteater kan de sjunga "Nous sommes Lenin" för att klargöra vilken sida de står på.

Och som vanligt kan jag säga: Vad skulle hända om någon inrättade ett pris till Hitlers ära? Som jag sagt så många gånger: Det är tydligt att alla m’änniskor inte är lika värda! Att som kommunist ägna sig åt massmord verkar inte vara en synd. OK. Precís det som gäller för IS-krigarna. De kommer ju t.o.m. till Paradiset.

Att berätta i Estland om att det finns ett Leninpris är lika märkligt som att resa till Israel och berätta om ett Hitlerpris. De uppfattar det som ett mycket dåligt skämt; det måste vara ren lögn. De förstår inte vitsen med att berätta en sådan historia över huvudtaget. När man fått dem att förstå att det är sant, du blir de stumma.

Är detta pris ett uttryck för  yttrandefrihet? Ja, kanske. Men skamligt är det också!

 

 Så här såg det ut när Jan Guillou tog emot priset. På bilden: Pristagaren, Lenin och Jan Myrdahl, som instiftat priset.

 

OBS!
Lenin gav order till Trotskij: "Tag ditt pansartåg och bränn och mörda i så många byar du orkar. På det sättet sprider vi socialismen. Detta sprider sig till alla omgivande gårdar och byar. På det sättet får vi alla med oss." 

Trotskij åkte runt med sitt pansartåg och lät offra tiotusentals för att sprida socialismen.

Detta jublar man över i Varbergs Folkets Hus.

Hela Andres Küngs bok är fylld av sådant som jag vill förmedla. Han var aktiv under tiden det arbetades för Estlands frihet. Han träffade alla viktiga personer och arrangerade själv olika saker som var betydelsefulla för historiens gång.

Första gången han var i Estland var 1970, vi var där 1978. Andra gången han besökte landet var 1980, vi gjorde det 1991.

Vi såg ett land så annorlunda än vårt. När generationen före oss lämnade landet under kriget, då var landet på samma standard som Finland och inte särskilt långt från Sveriges. 1978 var det grått, fattigt, ont om mat och uppdelat.

I kap 7 undrar han “Varför är det så tyst om Baltikum?”

Han skriver om intellektuella som lockats av de stora nya rörelserna i Europa under 1900-talet.  Från nobelpristagare som George Bernhard Shaw till Gabriel Garcia Marquez och i vårt eget land från Fredrik Böök till Sara Lidman. Alla har de haft ett gemensamt - i sin längtan efter ett jordisktparadis har de drivits att försvara gårdagens frihetskämpar långt efter det att dessa förvandlats till dagens förtryckare. /../ De börjar med att försvara att några få offras för att alla ska räddas och blir till slut beredda att offra nästan alla för att några få ska klara sig vid makten.

Samma år som miljoner människor arresterades i Sovjet skrev besökare om “överallt i den stora staden Moskva märktes en stämning av harmoni och tillfredsställelse, ja av lycka.”

Och vi då? Ex: Vi fördömde dåvarande diktaturen i Sydkorea, men informerade inte om de betydligt mer omfattande och systematiska frihetsinskränkningarna i det närmaste stalinistiska Nordkorea.

Från Pinochets fascistoida diktatur i Chile fick vi t.o.m. se östtyska o. a. reportage från läger för icke-politiska fångar. Men sällan eller aldrig uppmärksammades att demokratiska socialister och f.d fackliga löedare avtjänade upp till 20 års frihetsstraff på Kuba - bara för att de motsatt sig revolutionens utveckling i kommunistisk och sovjetvänlig riktning.

Det kan jag intyga att det var jobbigt. När man t.ex. försökte andas om att livet var svårt i Sovjetunionen, då var man inte tillräknelig.

Om Baltikum visste man nästan inget. Jag har berättat när president Meri, Estland, var på besök i Stockholm och såg att man på kartan skrivit att Riga var Estlands huvudstad. Harry Schein inte visste skillnaden mellan Balkan och Baltikum, i ett brev till mig.

Aftonbladet skrev 1977 om oroligheterna (som) ägt rum i “den avlägsna lettiska staden Vilnius”.

Andres Küng kallades Litauenflykting av Norrskensflamman.

Lika fula ord som man nu sätter på folk som tycker annorlunda “fascister” nyfascister” etc. sa man då om oss som inte gillade Sovjet. Küng själv kallades “rabiat kallakrigare”, “fanatisk antikommunist” etc.

Ett roligt stycke handlar om en journlist som 1989 skrev om den estniska skidstjärnan Jelena Välbes son: sonen var lettisk och bor med pappa hemma i Estonia utanför Tallin. (med ett n förstås).

Två svenska pingstvänner blev 1977  tillfångatagna i Sovjet när de skulle ge några biblar till vänner i Sovjet. I radion var de inte intresserade av att ta upp det. Istället sändes långa inslag om en orienteringstävling på Gotland och om chilenska flyktingar som avvisats av passpolisen på Arlanda.

Siewert Öholm försökte få med ett inslag, men fick nej med motiveringen: “Vi kan inte ta upp de politiska fångarnas situation i Sovjet, för då går vi reaktionärernas ärenden i Spanien,” Den spanska diktaturen befann sig då i sina dödsryckningar,

Jag känner att det är viktigt att förstå hur man tänkte i Sverige då, och fortfarande är det många som inte orkar eller inte vill sätta sig in i våra nära grannars livssituation under ca femtio år.

Jo, jag hittar verkligen en bok som ska vara skriven av Stalin:

Den heter: Om marxismen i språkvetenskapen, och är skriven i slutet av 1940-talet.

Slutligen framhåller Stalin att språk utvecklas långsamt. Små förändringarackumuleras under tidens lopp. Språken genomgår inte plötsligagenomgripande förändringar, t ex genom samhällsomvälvningar.När man läser boken förvånas man över vissa resonemang som är mycketgenomtänkta och professionelt formulerade. Man kan inte undgå att funderaöver om dert verkligen är Stalin själv som ligger bakom. (Karina Vamling, academia.edu)

Då hade han genomfört så många Moskva-rättegångar, svält ut folk i Ukraina, fängslat och deporterat miljoner och åter miljoner människor. Då mådde han säkerligen mycket dåligt.

Sist skrev jag om Narva, och nämnde “den första estniska sovjeten” (den enda estniska sovjeten före andra världskriget). Det var bolsjeviker som hade tagit makten i den delen av Estland 1918, När den “ryska revolutionen” genomfördes vid andra sidan floden. Strider utkämpades mellan de estniska soldaterna och de röda. Den 15 december 1918 förlorade de estniska trupperna striden och en repression började omedelbart. Fängelserna fylldes snabbt av män, kvinnor och barn. Det blev ohyggligt trångt.

På nyårsdagen började aktiviteter igen. Denna gång i Palermoskogen i Rakvere, och en blodig massaker tog sin början. Den 12 januari kom estniska frihetskämpar fram till skogen och hittade tre öppna  massgravar med 82 lik. Det var tydligt att många hade torterats svårt före dödsskottet. Jakob Sand har beskrivit det så den 25 januari 1919: "Bortsett från skottskador i bröstet och bajonettstick över större delen av kroppen, och med inälvorna uttagna, brutna ben och avslitna armar...".

En skadad man hade överlevt, men dog en vecka senare.

Genom att esterna hann fram till den 12 januari räddades många liv.

Med hjälp av trupper från Estland och Finland, som kom till Rakvere, den 12 januari räddades livet på många fångar, eftersom bolsjevikerna inte hade lämnat Palermoskogen förrän alla fångarna avrättats.

Under 28 dagar hade 150 människor dödats i området.

 

Vi pratade också om Narva häromdagen, och jag fick en sådan stark bild av en hemsk händelse där 1918.

Först lite historiska fakta taget från (http://narvacup.dina.ee/sv/narva):

Efter att danskarna hade grundlagt sitt välde i Estland 1219 anlade de 1256 borgen Narva (senare Hermannsborg, estniska Hermanni linnus), där det tidigare hade legat en estnisk bosättning. Narva såldes till Tyska orden 1346, och blev en viktig handelsstad.

1492 anlade Ivan III, av Storfurstendömet Moskva, borgen Ivangorod på den ryska sidan av floden, mitt emot ordensriddarnas Hermannsborg.

1558 intogs Narva av ryssarna under tsar Ivan IV. När den tyska ordensstaten föll samman ställde sig Wierland tillsammans med Jerwen, Harrien och staden Reval (Tallinn) år 1561 under svenskt beskydd och bildade grunden till det som senare blev Svenska Estland.

Sverige gjorde 1579 ett misslyckat försök att erövra staden, men den 6 september 1581 intogs det av Pontus De la Gardie. Svenskarna förstärkte därefter stadens försvarsverk, och en rysk stormning den 19 februari 1590 kunde utan större svårigheter avvärjas. Under den svenska perioden var staden tidtals säte för generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län samt hade en luthersk superintendent.

Svenskarna förbättrade efter erövringen befästningarna ytterligare. 1647 utstakades ett hakelverk (förstad), strax nedströms om det gamla Narva, och började 1649 förses med befästning. 1658 blockerades Narva för en tid av ryssarna, och 1659 brann hela staden ner. Den återuppbyggdes, och försvarsverken, som skadats av branden, började iståndsättas, men redan 1681 var de förfallna, och Erik Dahlbergh gjorde därför ritningar för ett nytt fästningsverk, varefter man genast påbörjade bygget. Av brist på medel gick arbetet emellertid långsamt, och 1697 ansåg generalguvernören Otto Wilhelm von Fersen Narva vara i ett "mechta eländigt och slätt tillståndh". När ryssarna nalkades år 1700 brändes därför hakelverket, och de ännu ofärdiga verken fullbordades provisoriskt och palissaderades, men fästningens besättning räckte inte till för att besätta kontereskarp och utanverk, varför dessa helt utrymdes.

Slaget vid Narva 1700

Den 10 september började ryssarna förskansa sitt läger, och den 18:e uppfordrades fästningen, men kommandant Henning Rudolf Horn svarade nekande, och avslog sedan ryska stormningar såväl den 20 som den 21 och den 22 september. Ryssarna började därför den 1 oktober öppna sina löpgravar och hade med dem hunnit nästan ända fram till kontereskarpen, då den svenska armén under Karl XII själv kom till undsättning, och belägringen upphävdes.

Den 20 november 1700 (enligt svenska kalendern, 19 november enligt den julianska och 30 november enligt den gregorianska) utkämpades slaget vid Narva. Kommendanten Horn höll med sin 1 800 man starka svenska besättning stånd mot ryssarna. Dessa bombarderade slutligen staden från fem batterier samt företog natten mellan den 7 och 8 november tre stormningar mot Ivangorod. Karl XII, som samlat sina trupper till Wesenberg (Rakvere) i norra Estland, 120 km väster om Narva, beslöt att undsätta staden. Han lämnade därför 5 000 man till Livlands skydd och avmarscherade den 13 november med 5 100 man infanteri samt 3 100 man kavalleri och dragoner mot Narva.

Under natten till den 18:e togs genom överraskning passet Pyhhajöggi, som försvarades av general Boris Sjeremetev med 6 000 man, och den 19:e inträffade svenskarna vid Lagena, 10-12 km från Narva. Väster om staden hade ryssarna uppfört en 7 km lång befäst linje med vall och grav, vilken stödde sina båda flyglar mot floden. Denna linje besattes av 35 000 (enligt ryska uppgifter; medräknas även det med hären åtföljande trossen med mera torde antalet ha stigit till nära 80 000) man under befäl av hertigen av Croy, eftersom tsaren själv lämnat armén.

Svenskarna, för vilka ingen annan utväg fanns än att anfalla, bröt upp på morgonen den 20:e, stannade omkring 900 meter från den ryska befästningslinjen och intog slagordning. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld innehade högsta ledningen. Artilleriet uppfördes på en höjd, benämnd Hermannsberg, och i två stora kolonner, den vänstra delad i två mindre, skred infanteriet omkring klockan två på eftermiddagen under ett plötsligt uppkommet snöglopp mot två nära mitten belägna punkter av ryssarnas linje. Kavalleriet följde båda kolonnerna. Den ryska befästa linjen stormades i ett tag, och de överkomna svenskarna vände sig åt båda sidor; ryssarna var delade i två från varandra skilda delar. En stor del trupper på ryssarnas vänstra flygel begav sig då på flykten. Samma sak skedde även på högra flygeln, tills bron över Narvafloden brast. Högra flygelns spillror samlade sig i en vagnborg invid stranden, där en häftig strid uppstod. Under natten öppnade ryssarna underhandlingar, som slutade med att fritt avtåg medgavs först högra flygeln mot avlämnande av fanor och kanoner, sedermera även den vänstra mot avlämnande också av handvapen. Endast det högre befälet kvarhölls som fångar. Svenskarna förlorade i slaget omkring 700 döda och 1 200 sårade, ryssarna 10 000-12 000, av vilka en del drunknade under försöket att undkomma. Ett ofantligt byte togs av de svenska trupperna.

Belägringen av Narva 1704 och rysk tid

Förstärkningsarbetena upptogs efter slaget, men verken hann inte heller denna gång bli mer än provisoriskt avslutade till 1704, då ryssarna den 27 april skar av Narvas förbindelse med sjön och den 29:e lade sig i 1700 års läger, som iståndsattes. Dagen därpå öppnades approacherna, men Horn försvarade sig med framgång fram till den 10 augusti, då ryssarna stormade och staden måste ges upp. Ryssarna deporterade majoriteten av invånarna och fullbordade härefter stadsbefästningarna, och underhöll dem ända till 1864, då de slopades.

Från 1850-talet byggdes textilindustrin ut i staden. 1857 grundade baron Ludwig Knoop Kreenholms bomullsspinneri, som för att driva sina spinnerimaskiner nyttjade forsarna i Narvafloden och som på 1860-talet ansågs vara det största spinneriet i världen.

Alldeles i närheten av spinneriet låg den lutherska Alexanderkatedralen och den ryskortodoxa Uppståndelsekatedralen. Under den fria tiden fanns en skola i Narva med både rysktalande och estniska elever. En allé anlades då mellan de två kyrkportatna med anslutning till skolan. Man ville att det skulle vara lika lätt för alla elever att uppsöka sin kyrka helt enkelt. Den allén förstördes under den sovjetiska ocupationen.

Alexanderkatedralen. Stod färdig 1884.

 

Uppståndelsekatedralen. Stod färdig 1896.

 

1900-talet

Under första världskriget besatte tyskarna den 4 mars 1918 Narva, som åter utrymdes på hösten samma år.

När den första estniska sovjeten utropades i november 1918 red den ryske kommunistiske ledaren in i Alexanderkyrkan på en vit häst under tiden som någon spelade Internationalen på kyrkorgeln! Framme vid koret förklarade han sedan den första estniska sovjeten född. Senare ansågs det genant att han valt kyrkan som plats, så man ändrade historien till att det skett i Rådhuset. Sanning är inte alltid det viktigaste!

Från bolsjevikerna, som besatt Narva i slutet av november 1918, togs det den 19 januari 1919 av ester och finländare under den svenskfödde Martin Ekström, efter att den 13 januari ha beskjutits från estniska örlogsfartyg. Narva tillhörde därefter republiken Estland, kretsen Viru. Det mesta av staden förstördes under andra världskriget i ett stort slag mellan sovjetiska och tyska styrkor 1944. Kommunisterna rev efter kriget nästan allt som återstod av Gamla stan i stället för att återuppbygga det. De byggde sedan upp staden utan hänsyn till den gamla arkitekturen eller stadsplanen. Enstaka byggnader restaurerades dock, som Alexanderkatedralen och Rådhuset. Man förbjöd ester att bosätta sig i staden, varför den blev i det närmaste helt russifierad.

Hermannborgen

Den stora medeltidsborgen Hermannborgen, med det höga Hermannstornet, är stadens mest iögonenfallande byggnad. I tornet ligger sedan 1950 Narva museum, och från toppen har man utsikt över hela staden samt över Ivangorods fästning på andra sidan Narvafloden.

Svenska lejonet

Söder om Hermannborgen ligger en park med minnesmärket Svenska lejonet, som först uppfördes 1936 till minne av den svenska segern över Ryssland 1700. Monumentet förstördes under andra världskriget, men återuppfördes den 18 november 2000, vid 300-årsjubileet av slaget. Officiellt är lejonet en symbol för "vänskap och samarbete mellan dagens Estland och Sverige", men det stora flertalet etniska ryssar i staden ser det som en illa förtäckt provokation mot Ryssland och ryssarna.

Övriga landmärken

Norr om borgen ligger gränsstationen mot Ryssland med bron över Narvafloden. Infarten till gränskontrollen upptar en stor del av det som tidigare var Narvas centrum. Ytterligare norrut ligger gamla staden, som skadades svårt i andra världskriget. Den enda byggnaden av vikt som står kvar är rådhuset, som uppfördes 1668-1674 av Georg Teuffel från Lübeck. Huset är laxrosa, med en spira och en magnifik portal.

Före förstörelsen i slutet av andra världskriget ansågs staden vara en mycket vacker barockstad med stark prägel av den svenska stormaktstiden. R.G. Borgelin skriver 1941 i boken "Det befriade Baltikum": "Här finner man en fullständigt svensk-tessinsk stad, sådan som man arkitektoniskt utformade en fästningsstad omkring år 1600 hemma i Sverige."

Estlands sista Lenin-staty finns i Narva.

Ryssarna har alltså flyttat bort alla ester i Narva vid flera tillfällen. Visst, det ligger ju så nära Ivangorod. Obs. Esterna har inte flyttat bort några ryssar.

Jag har berättat om Narva tidigare bl.a. den 18 jan 2012. Nästa gång ska jag berätta om vad som ska hända i morgon!

1. Estland hade just då besök av president Barak Obama. Der var ju en fantastisk möjlighet att visa den amerikanske presidenten, att Ryssland gör vad de vill. Obamas närvaro i grannskapet betyder inget. Fingret upp!

2. Det smugglas mycket sprit och cigaretter från Ryssland till Estland. Det är mycket bra inkomster, och ger européerna en fingervisning om att gränsen inte är särskilt säker. Putin ser gärna att det fortsätter. Dessutom var det just detta som Kohver höll på att avslöja, det gillades inte av FSB.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att visa respekt för varandra.

Ömsesidigt!

Men, ärligt talat, visst är det en önskedröm att alla människor plötsligt ska visa respekt för alla de möter. För det första:

Vi är alla olika.

Vi menar inte samma sak med ordet respekt.

Våra kulturer skiljer sig starkt ifrån varandras, och det tar oerhört lång tid att ändra på det.

Men, är det inte just det man vill med t,ex, kommunismen. Vi ska alla leva på samma nivå. Allt är allas. Vi ska dela med oss av allt.-- Allting annat är ondska.

Att vara "vänster" är att vara en "god" människa. Det har jag hört så många gånger.

Numera menar man i stället att man är god om man är politiskt korrekt. I Sverige alltså.

I Estland sa president Ilves i sitt nyårstal, att "vi måste arbeta för att alla som bor i vårt land ska ha det bra."

Varför säger han så? Är han politiskt korrekt? Nej, han är realist. Han vet, att om Putin ser den minsta möjlighet, då ger han sig på Estland. Det gör han redan i stort sätt varje dag, men ännu är han för rädd för Nato. Enligt Putin får det inte finnas en enda ryss, som vänder sig till honom och säger något positivt om Estland.  Putin ger inte upp. Hans rike ska bli lika starkt och lika stort som det en gång var, och det ska bli ännu större...

Jämför med Htlers ord 1936 och 1938 om tyskarna utanför den tyska riksgränsen.

Vi i Sverige måste se världen sådan den är. Människan har inte förvandlats till sin natur under det senaste århundradet. Det ser vi i Arabvärlden, och i stora delar av Asien och Afrika. Om vi tror att det går att tala med alla, då gör vi ett stort misstag. Gorbatjov beskrev det så bra när han tolkade Putins känslor:

Han lider av det jag en gång led av: Storhetsvansinne. Han ser sig själv som Gud, eller ur hans synpunkt: som Guds ställföreträdare på jorden.

Det står ingen bredvid Putin och säger: 'Kom ihåg att du är människa."

Om vi säger att Hitler är "Ondskan", då kan vi kanske inbilla oss att efter honom kan ingen vara lika ond. Men så är det inte. Om vi försvarar alla kommunistiska staters ledare med att de agerat i "kommunismens namn", för att vi inte  vill smutsfläcka kommunismen, då är vi naiva.

Godheten gällde bara dem själva, ledarna. Det kallas mänsklig egoism. Det finns överallt.

Under urtiden, då behövdes alla sorters människor för överlevnaden. Först gick de våghalsiga, som inte var rädda för någonting, därefter kom jägarna, bobyggarna och sist fanns nog kvinnor med de små barnen. Alla behövdes. Behövs alla i dag? Vem bestämmer det? Vem har rött att bestämma det? Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Che och många, många andra har tagit sig den rätten, somliga har hyllats som hjältar men Hitler har benämnts Ondskan. Resultatet har varit det samma. Miljoner och åter miljoner människor har dödats.

Just nu pågår krig i stora delar av världen. Vi kan hjälpa till genom att ta emot flyktingar. Men det gör inte att krigen tar slut, att inte tusentals människor förlorar livet eller kvinnor våldtas i mängder. Vad ska vi göra?

Jag har inget svar. Finns det någon i hela världen som kan lära alla andra att visa respekt? Finns det någon som kan få människor att sluta vara hämndgiriga, avundsjuka och misstroende. Så länge det inte har hänt måste vi alla var på vår vakt och absolut inte politiskt korrekta!