Studio 1 alldeles nyss.
Mars 28, 2015 En Tobleroneaffär i Estland mm.
Det händer mycket just nu. Centerpartiets/Keskerakonds ordförande Edgar Savisaar ligger nedsövd på sjukhus efter en resa i Thailand. Han har blivit smittad av en bakterie som blixtsnabbt ökar i antal och äter upp köttet i kroppen. Dessutom har han diabetes och har arbetat för hårt. Nu meddelar läkarna att de tvingades amputera ett ben för att få bort alla bakterierna och hindra blodförgiftning. Han har opererats i tre dagar.
Vi har inte haft höga tankar om Savisaar, men att han skulle drabbas av detta har vi aldrig önskat honom. Troligtvis är han tid som estnisk politiker slut. I dag säger man att man kan se en liten, men dock förbättring i hans tillstånd.
-----
I Sverige pågår debatten om yttrandefrihet och Lars Vilks rondellhundar.
Lars Vilks far flydde från Estland, därför skriver estniska tidningar också om honom.
SVT skulle sända föreläsningen Vilks höll häromdagen, men backade ur.
Enligt programmet Medierna i Sveriges radio bedömde ansvarige utgivaren Ulf Johansson att det inte gick att sända föreläsningen på grund av bilderna, och att det heller inte var möjligt att redigera på ett bra sätt – dåliga ursäkter med andra ord.
Ironiskt nog handlade Vilks föreläsning om yttrandefrihet.
-----
Det har också avslöjats att det under samma tid har stulits statligt material som järnvägsräls och kopparwire mm, för tiotals miljoner Euro. Aasmann beskylls dock inte för detta, utan säger att hela det här är väl planerat mot honom av hans fiender.
Estland har meddelat att de ska slå mot all korruption som sker. I alla led! Och det gör man.
Handels- och infrastrukturminister Urve Palu tycker att Aasmann gör rätt som avgår. Att det fanns en överenskommelse mellan Aasmann och styrelsen, som han säger själv, det går inte att leda i bevis. Och om det ändå gick att leda i bevis, så är det inte ett korrekt förfarande.
-----
Något är fel i Estland. Just nu bor 50 000 ester permanent i Finland, och 30 000 arbetar där, men bor kvar i Estland.
Finsk röst: Esterna är oerhört pålitliga och duktiga, men Estland måste lida av att så många duktiga läkare. sköterskor och hantverkare har flyttat till Finland, samtidigt som Estland är i stort behov av, och söker sådan kompetens utanför Europa. Men de är självförsörjande på It-genier, som är en jättestor branch i Estland..
Lönerna är avsevärt högre i Finland...
(Aktuaalne Kaamera i går)Mars 26, 2015. Att vara gift med en est.
I am married to an ant. No! Sorry! I am married to Ants. We met in midsummer 1963 in the Swedish archipelago. First he did not tell me he was born in Estonia. But I felt he was not like the other boys I had met. And I liked it. We met and became a pair.
I met his mother, stepfather and sisters in the autumn. They all talked Estonian at home. I knew they spoked Swedish very well, but understood it was important for them to use their native language at home. I listened, trying to understand. Where is the start of a sentence? Can I hear a word that is similar to the Swedish language? It was difficult. But I kept trying.
But life goes on and everyday life with children, housework and other work took over my day. The big change came when I, and my family,made my life's most important trip. It was in 1978 when we traveled to Tallinn. Ant's stepfather warned us. "Even if they pull out the nails on your fingers without anesthesia, I will go there." He worked for Estonia’s liberation and was hated by the Soviet Union. Yes, we understood, but we did go. Now people asks us: "How did you dare? With the children!" I do not know the answer. We just had to go. Dot.
I will always remember when Ants' grandmother and her sister sat in front of me at the coffee table and in Russian talked about me. I understood when they looked at me, that they debated whether I was good enough for Ants. And I was! I just found it nice of them, the two old ladies. They were not Russian, they were Orthodox. Earlier in Estonia, during the tsar time, young men who wanted to study had to ask someone for money to do so. If they asked the church, they had to also embrace the Russian Orthodox culture. Therefore they lived with much Russian customs and traditions. Their children had Russian names, and they spoked Estonian and Russian as well. And I learnt more and more about the little forgotten country. That country, whose capital was our nearest capital city before the war.
What we saw and what we experienced was something we then carried with us. Everything was gray. Gray. Gray. Even the people we saw in town was gray. It was when we visited the Russian Orthodox church, Alexander Nevski Cathedral, where we saw colors again. The Cathedral hadn't been damaged during the Russian bomb attack in March 1944. The Cathedral was built during the tsar-time, and it ment a lot for the Russian speaking people, but not for the Estonians.
/../Such stories I heard a lot. Mostly it was Ants' aunt, Tanja, who told us. It gave me a different truth than many Swedes had. I learned a lot about suffering and struggles in Estonia, what so few Swedes knew about at that time. When I tried to tell them about it, they didn´t listen. Many of my peers were so influenced by the Soviet propaganda, where it was told that life in the Soviet Union was good. I do not like to write that. But it was truth.
It was difficulties for us to socialize with them; we were so strange.
It was 1991 we returned to Estonia. Now they were free people. They had to learn the new way of living. And we were there to study how they did it. Soviet culture differs in many ways from the European. A person who has grown up in a culture where one must live by the rules full of corruption and where it was an inferior human being, he has much to relearn. The strange thing is, that we in the West, as quickly were fooled to think that Estonians discriminated against the Russian-speaking population.ns in the free country. No one, absolutely no one, had mentioned earlier how the Russian people had behaved towards the Estonians during the last fifty years.
You see. I just love Estonia and the Estonians on their way in working forward. Working for change without being stopped by malicious rumors and Russian propaganda. I see a small country with courage and confidence, as well know all the difficulties they had during the first twenty years as a free state, who do not want to make the mistakes that were made then, but working for a good life for existing residents. And I admire them.
But... Who am I?
I am born in Sweden by swedish parents. I learnt to read, write and count when I was 5 to 6 years old, and started reading newspaper and books so much, so I spoiled my eyes. I was nearsighted when I started school at the age of 7.
I read newspaper from the first side to the last and I read all kind of books when I had started school. I remember books about girls in England during the war; about Jewish girls in concentration camps and many other books. I was very aware of the war and how it had been for many people.
I think I understood at least a little bit of how a young man who fled his country could have had it. Ants told mee some of it. He told me about the camp in Geislingen an der Steige, how it was to come to Sweden but most of all he told me about the summer camp on the island of Gotland, where he spent some summers with other estonian children. I understood it was great fun, and that he acted up quite a lot.
Of course Ants is marked by war. His parents divorced and Ants and mother went to Sweden, and his father moved in early 1950's to New York. Ants would go to New York in the summer holidays in 1955, but his father had a heart attack in the winter, so the trip was not to be. We often say, in our family, that if he had not died, then had Ants certainly stayed in New York with her father and his stepmother there, and then we had not met!
"No worries", usually Ants say to our children. "Then I had come to the Stockholm Archipelago with my great sailing yacht and I had found your mother anyway."
Perhaps. One can never know for sure. But the truth is that I am very glad that I met him that midsummer 1963.
Ants became a teacher and the summer holidays we all spent in our sailing boat in the Archipelago. We were together and our children had a father and a mother all the time. That was important for us. Ants wanted to give them parents all the time, and his children should never miss some of them.
After Estonia's new freedom 1991, we have traveled widely in the country. We have traveled with and without groups. And it has taught me so much. We have met so many estonians, some people who absolutely would never join the party, and others who felt compelled to do it to get a decent life. We have visited the atomic bases, been in a forest brother's bunker. We have been to museums, churches, theaters, markets, and various cultural events. I have known the importance of culture. How important the common language is. "It is the culture and language that makes us a distinct people", some Estonian man said. And it is true. Have you been forced to live in a culture totally different from your own, then you know how important culture is for us humans.
I have learnt so much. I have studied so much about Estonia and Russia. You have to know much about Russia too, if you want to understand Estonia. And I'm so glad for everything I learnt. "In order to really understand what is happening in the world, it is a great advantage to know two different cultures," I usually say. And I do so because I married Ants. He gave my life a lot more content.
Den "vackra" versionen.
Mars 18, 2015 Den svåra tiden kommer tillbaka.
Ibland känns allt hopplöst. Den svåra tiden kommer tillbaka. Vad jag upplevde som ung, det kommer tillbaka nu. Jag läser mycket i tidningar om den svekfulle Putin. Jag har sett ett inslag från en utländsk kanal, som skrämmer mig. Jag blir alltmer övertygad om att vi människor är olika men allt upprepas.
När vi försökte berätta om situationen i Sovjetunionen under 1960-1980.talen, då blev vi avvisade som idioter. Och hur är det nu? Äntligen har ögonen öppnats, även i vårt land, för hur sanningen används i Ryssland. Så var det under hela sovjettiden! Varför ville inte någon förstå? Varför var alla “nyttiga idioter”?
Jag är oroad över den stora invandringen till vårt land. Jag såg en intervju med Tino Sanandaji på nätet. Först lite fakta: Sanandaji, född 1980, kom från Iran till Sverige 1989. Han är civilekonom från Handelshögskolan i Sthlm, och har senare även avlagt masterexamen och därefter doktorsexamen vid universitetet i Chicago.
Han intervjuades om Sverige, och berättade om hur han ser Sverige närma sig en stup. Han menar att Sverige, som det mest sekulariserade landet i världen har antagit en ny tro. Vi tror numera på att vi är det mest “goda” folket i världen. Vi ska rädda alla (utom oss själva. I nyheter i går kunde vi höra att många pensionärer i Sverige lever på fattigdomsnivå.) Jag kommer ihåg när jag läste om EU: När man samlas för att diskutera något, pratas det fram och tillbaka, deltagarna, utom svenskarna, diskuterar problemet ordentligt. När det hela nästan är slut, då förklarar svenskarna hur det ska vara; hur problemet ska lösas.
Jag anser att det här bara är en fortsättning på tanken om att vi ska vara “goda”, den tanken som man arbetade efter efter 1968. ( I Estland 1968 var det också studentoroligheter i bl.a. Tallinn och Tartu. Där demonstrerade man MOT kommunismen. I Europa demonstreade man FÖR kommunismen.) Vi ska vara bäst när det gäller klimatfrågior, vi ska ta emot ett otroligt antal flyktingar etc. Visst ska vi ta emot flyktingar, men vi måste förbereda mottagandet mycket bättre. Är det överhuvudtaget genomtänkt? Jag vet hur man log spefullt mot oss när vi talade om det ökade antalet mord under senare år. Hur Gudrun Schyman menade att svenska män var som talibaner. Brå presenterade en undersökning där det framgick att fängelserna håller på att tömmas.
Vad beror det på? Att fängelserna inte fylls av skurkar beror väl på att man anstränger sig inte att lösa några brott? Men egentligen var den presentationen från Brå bara smörja.
Vågar vi prata om hedersmord? Vågar vi prata om vad det betyder när människor med en annan kultur kommer till vårt land? Är det farligt att diskutera det? Måste vi säga att svenskar inte har någon kultur? Jag har läst så många dumheter om den svenska kulturen, och att vi alla är invandrare i Sverige och annat dumt. Varför ska vi visa respekt för alla andra, men inte längre arbeta för att även vi svenskar ska leva på anständig nivå? Är det ok att vi ger bidrag till de inflyttade, men låter svenska pensionärer leva i fattigdom. Ska vi, förutom att tala om barnfattigdom, börja diskutera pensionärsfattigdom? Jag tror det skulle gå eftersom det även finns äldre invandare som lever i sådan fattigdom. Men “barnfattigdom” har ju visat sig vara poliskt korrekt nys.
Nej, släng naiviteten i väggen. Sluta se allt med blåa ögon! Se reellt på allt som händer. Läs vad alla sidor har för syn på saken. Och tänk efter.
Nu ska jag berätta för er om ett litet land i vår närhet som arbetar på ett helt annat sätt. Som har helt andra erfarenheter än vi. Som förstår att man inte ska sluta arbeta för landets egna invånare. Som till och med är djupt intresserade av sin egen kultur. Som förstår att den betyder mycket för det egna folket. Som anser att den är grunden för deras land. Som blev bestulen på den under nästan femtio år av det av många i Sverige så beundrade Sovjetunionen, men har återerövrat den. Som har fått känna på hur det är att vara en människa av lägre rang i sitt eget land, ungefär som de svarta i Sydafdrika var. Medan många i vårt land och andra länder inte såg någonting. De var helt övertygade om att man levde ett fantastiskt liv i Sovjet. Att alla hade det bra, och att de, som på ett eller annat sätt straffades (dödades eller deporterades eller så…), hade begått något allvarligt brott. Dessutom trodde de att invånarna i USA levde mycket dåligt. “Sjuka människor ligger och dör på gatorna”, sa en ordförande i en socialdemokratisk kvinnoförening i Stockholms närhet. Jag föreslår att ni ser den ryska filmen Leviatan, som kommit i år. Läs också recentionerna i Novaja Gazeta, i TV-kanalen Dudz, i baltiska tidningar. Använd översättarknappen.
Nu börjar man förstå i Sverige o.a. länder att allt inte är så solklart i Ryssland. Men tänker man på att det kan ha varit samma lögnkultur i Sovjetunionen? Tar man sig tid till att tänka efter? Eller är man så övertygad om att man vet sanningen, att man struntar i att fundera? Hur ska man då kunna förändra världen?
Så länge vi människor finns på den här planeten kommer det nog inte bli så stora förändringar på våra beteenden. Vi är alla så olika, som vi alltid varit. Jag tror t.ex. inte att de som strider för IS egentligen gör det för sin egen skull. De tänker inte heller så mycket. De kanske bestämmer sig för att tro på löftet om paradiset i nästa liv, eller de kanske bara vill slåss för att just slåss. För en troende muslim är det här livet ganska oviktigt. Då kan man ju leva ut sin stridsvilja.
Hur var det med bolsjevikerna? Inte visste så många av ryssarna så mycket om Marx. Det fanns inget nät på den tiden, utom kanske fisknät. Och tidningarna fick inte skriva vad de ville. De fick en snabb orientering av någon som trodde sig veta. Veta vad då? Hur många var troende kommunister i bolsjevikpartiet? Det får vi aldrig veta. Hade de en annan mening med upproren? Lenin ville bli ledare för jättelandet. Han blev det med tyske kejsarens, rika amerikaner och västerländska miljonärers hjälp. Han tog sig rätten att döda. Han uppmanade sina mannar att döda. Upproret - den ryska revolutionen genomfördes av socialliberalen Kerenski, som avsatte tsaren och som nu är helt bortglömd.
När de kom till Estland, då var Lenin redan död och Stalin var hans efterträdare. Sven Wollter och andra kommunister säger att han var en klok man innan han drabbades av paranoia. Var han det? Kan Wollter säga när han blev sjuk? Blev han kanske galen i Polen 1918? Eller när han utförde sina första bankrån? Eller när hans gangstergäng kom till Estland?
När sovjetmänniskor flyttade in i Estland efter att landet blivit lurat på sin självständighet, då fick de inte berätta om hur livet på de ryska kolchoserna gick till. Det skulle verka som om allt var bra där. Kommunism var bra. Att döda och deportera människor var helt OK.
De ryska förintelsebataljonerna, där man gavs rätt att döda och fängsla vem som helst, de heter faktiskt så. Alltså förintelsebataljoner. Vilket namn. Kan det betyda något annat än att folk ska förintas?
Förresten en gåta: En känd presidents far var medlem i en förintelsebataljon, vem?
Man fick inte tänka själv. Att använda sin hjärna var ett brott.
Dessutom togs egendom och allt ätbart ifrån dem. Är det så man ska tolka kommunismen? Att bara vissa människor har rätt att äta? Jag tänker på mannen från Setu, som i desperation smög till sin egen beslagtagna gård på natten för att hans barn svalt, och tog några strån från rågfältet av det han sått själv när gården var hans. Allt från kolchosen skickades till Ryssland. Var det rätt att döma honom till döden, som det i praktiken blev? Är det omsorg om den lilla människan?
Var det rätt att efter ett års hårt arbete utan en enda lön av kolshosen, istället belönas med en visning av en propagandafilm för kommunism?
Var det rätt att utse vem som helst till att bestämma vem som skulle få leva? T.ex. kvinnan som skickade alla som varit dumma mot henne i skolan till Sibirien, var hon rätt person?
Eller mannen, som visserligen bara spelade förståndshandikappad, men ändå var duktig i sitt spelande, var han rätt man till samma jobb?
Är detta den “goda” sovjetmänniskan? Homo Sovjeticus. Ger vi världen en chans om vi genomför så allvarliga förändringar i världen? När vi talade om Homo Sovjeticus förr i tiden, då tittade folk underligt på oss, och frågade vad vi menade. Det var ju Sovjetunionens dröm, den nya fantastiska människan.
Ja, jag vet att många, obegripligt nog, säger att det inte var kommunism i Sovjetunionen. (Tänk om det inte var nationalsocialism i Tyskland, vad var det då?) Men säg det till en som levt där. Säg det till en est. Allt försvarades med kommunism. Alla skulle läsa om kommunim i alla olika stadier i utbildningen.
Jag vill inte att vi ska kasta ut invandrare! Absolut inte! Jag vill att vi ska fundera över dagens situation. Kan vi förbättra förhållandena i Sverige? Kan vi förbättra livet för alla som bor här? Förstår vi vad vår kultur betyder för oss? Kan vi diskutera med “de nya” om att vi är rädda om vår kultur och vårt rättssystem? Kan vi på något sätt stoppa förföljelsen av minoriteter? Kan vi förstå att diskriminering finns i vårt land? Jag minns flickan som bodde i Tensta, som blev angripen för att hon inte var “färgad”. Hon visste inte hur hon skulle säga att hennes farfar var helsvart från Kuba. Förresten varför bor bara en procent av de infödda svenskarna i invandrarområden? Varför går bara en procent av de svenska barnen i invandrarområdenas skolor?
I Sverige har invandrarna inte ockuperat landet; vi har inte behövt återerövra vårt land. Som i Estland, där esterna direkt efter ockupationen anklagades för att diskriminera sina invandrare. Ingen frågade vad de gjort mot esterna under ockupationen. Obs! Den fria estniska statens behandling av de "med annat språk" skiljer sig inte från hur de behandlar sina egna. Vi kan bli av med vår kultur fullständigt frivilligt, av "godhet". Vilken dumhet!!
Ett brev om den svenska skolan.
I radion i dag talade de om den svenska skolan. De bad oss skicka in våra erfarenheter, och jag, som anser av hela mitt hjärta och hela min själ att alla barn ska samma chans till utveckling, skrev så här:
Du vill att vi skriver om vår tid i skolan.
Det var ganska många år sedan jag gick i skolan, men mitt liv har varit präglat av mina erfarenheter därifrån. Jag kunde läsa, räkna och skriva redan innan jag började skolan. Det var mycket ovanligt vid den tiden. Jag hade fått veta hemma att jag inte skulle låtsas om vad jag kunde. Om jag läste skyltarna framme vid busschauffören sa mamma åt mig att vara tyst, jag var ju inte sju år, och hon ville inte betala biljett när hon inte behövde. (Det var gratis till man fyllde sju år) Mamma gjorde också klart för mig att andra barn kände sig mindre värda om de förstod att jag hade så lätt för att lära mig etc. etc. etc. Jag kände mig helt förvirrad och stängde mig inne.
Första dagen i skolan fick jag stå bredvid min lärarinna framme vid skolorgeln och läsa en text ur sångboken. Hon visste att jag kunde läsa, men blev ändå imponerad och frågade: "Hur vill du göra nu? Ska du ha andra böcker än de andra barnen?" "Nej", svarade jag förvirrad över frågan. "Det behövs inte." Jag ville inte vara till besvär. (7 år)
Hade hon frågat i ett enskilt samtal och jag fått veta hur det skulle kunna vara, då hade jag alldeles säkert svarat annorlunda.
Följden blev att jag satt i klassrummet och följde med när de andra lärde sig allt jag redan kunde. Jag försökte hela tiden fånga in nya kunskaper, men man kan säga att de två första åren var bortkastade för mig. I tredje och fjärde klass var det nya ämnen, som historia och geografi, lite svårare räkning och välskrivning. Men jag hade förlorat entusiasmen, och tragglade mig igenom allt.
Efter fyran var det realskolan och gymnasiet, men då var det redan förstört för mig. Visserligen lärde jag mig nya saker och jag lyssnade noga när lärarna pratade, men glädjen var borta. När jag inte tänkte mig för kunde jag svara på det mesta,men när jag var mer förberedd fick jag tunghäfta.
Jag började sedan sökandet efter vad jag ville arbeta med och vem jag var. Jag läste det ena ämnet efter det andra vid universitetet. När jag t.ex. ville kontrollera om jag hade en fungerande hjärna valde jag nationalekonomi. Men inget gav mig något. Istället valde jag att ge mina barn det jag själv saknat, och stannade hemma och stöttade dom.
Nu har åren gått, och jag har blivit alltmer övertygad om att alldeles för många människor är helt okunniga om hur barn tänker och känner. Alldeles för många vuxna är så stressade att de inte tar sig tid att lära känna sina barn. Lärarna har dålig utbildning. För dem handlar det inte om att se varje elev och dess möjligheter, utan man låter dagarna bara gå.
Jag menar att varje barn är en individ. Varje barn uppfattar verkligheten på sitt sätt och skapar sig en bild av den redan från födseln. Allt barnet upplever uppfattar det med sina egna erfarenheter som grund. Vi måste försöka hjälpa och stötta varje individ. Ingen ska lämnas i ensamhet och förvirring. Aktiva lärare med god utbildning och ett verkligt intresse av att lära ut och att vara med om att ge barn kunskaper, det är vad vi behöver.
Jag vet mycket om Finland och Estland, och jag är mycket ledsen över hur den svenska skolan har förstörts av pedagoger utan amitioner. Om man verkligen vill vända denna katastrof måste man inse att den “nya” skolan tar många år att skapa. En mig närstående har varit lärare mellan 1969 till 2005. Han och några av hans kollegor har kämpat hårt för att stoppa undergången, men de misslyckades naturligtvis. De var för få.
Mars 9, 2015 "Befriarna" bombar sönder landet.
Mars 8, 2015 Vad skrivs i Kanada?
Jag fick tips om en artikel i The Globe and Mail i Kanada. Den är skriven av Mark MacKinnon och behandlar ämnet hur Ryssland uppfattas i Narva.
Fru Nyman är bosatt i Estland, men lever i en värld skapad för henne av de Kreml-kontrollerade tv-nyheterna. I huvudet på den 77-åriga pensionerade laboratorieteknikern, och många andra i detta rysktalande hörn av Estland, är “sanningen” att det är väst som orsakat kriget i Ukraina.
Krim har alltid tillhört Ryssland.
Boris Nemtsov sköts till döds i centrala Moskva förra veckan eftersom han var inblandad i en del skumma affärer som inte hade något att göra med hans politiska opposition mot Putin.
94 procent av Narvas 60.000 invånare identifierar sig själva som rysktalande, Narva förblir också en del av vad Kreml kallar Russkiy Mir, eller den "ryska världen."
Intressant är, att man poängterar att teorierna om Nemtzovs död är inte för våra öron, målet var att ge en version som Mr Putins anhängare i Russkiy Mir kan klamra sig fast vid.
/.../
Här i Estland, liksom i grannlandet Lettland, som också har många rysktalande i befolkningen,är de etniska ryssarna övertygade (med viss rätt) genom Moskva-producerade nyheter att de diskrimineras i sina länder. (Här måste jag protestera. De rysktalande diskrimineras inte i Estland. Jag har berättat om när en stor grupp tog sig till parlamentet i Tallinn för protestera mot att de hade lägre pension än esterna själva, men fick återvända hem med beskedet från rysktalande parlamentsledamöter att det var fel!) De röstar en masse för proryska politiska partier, som i sin tur är upprörda pga. sina regeringars deltagande i EU-omfattande sanktioner mot Ryssland sedan konflikten i Ukraina bröt ut. I Estland röstar de flesta rysktalande på Savisaars Keskerakond (Centerpartiet), men det finns många undantag.
På Självständighetsdagen den 24 april i år hade man en parad med militärfordon i Narva, 300 m från Ryssland. Då deltog även Nato för att visa sin avsikt att försvara Estland. Svaret från Ryssland blev 2000 fallskärmdjägare i en övning längs Estlands södra gräns.
Narva har en del gemensamt med både Krim och östra Ukraina. Där är 94% av befolkningen rysktalande. Det beror på att staden bombades sönder när Röda armén drev ut tyskarna 1944, och sedan fick esterna bosätta sig på andra platser och in flyttade ryssar. När Sovjet föll fortsatte de rysktalande att se rysk TV och jag har berätta om en guide som på 1990-talet berättade för oss att Narva var ockuperat av esterna. Då kunde de ta sig över gränsen utan problem och gå i rysk skola i Ivangorod, där de lärde sig historia på ryskt vis.
Tjugofyra år efter att Estland blev självständigt, har bara uppskattningsvis 40 procent av Narvas invånare begärt estniskt medborgarskap. Resten är antingen ryska medborgare, eller så har de inget medborgarskap alls. Tusentals bär grå "främlingspass" dokument som inte är giltiga för resor i övriga EU. Vissa gör det för att de inte vill lära sig det estniska språket pga språktestet. Andra behåller det grå passet eftersom Putin - som en förmån till “Russkiy Mir “- tillåter innehavare av grå pass resa in i Ryssland visumfritt.
Jag har läst i estniska tidningar att de flesta rysktalande i Estland är medvetna om att de lever ett bättre liv i Estland än de skulle göra i Ryssland. Jag har också berättat om paret som snabbt flyttade till Ryssland för att de var övertygade om att esterna skulle hämnas för hur de bahandlats under ockupationen, men som nu besökt sina barn, som stannade kvar och har sett att de lever ett bra liv och att ingen har hämnats någonting.
Merle Maigre, president Toomas Hendrik Ilves nationella säkerhetsrådgivare, menar att Rysslands hybridkrig mot Estland inleddes i april 2007, då den estniska regeringen fattade beslut om att flytta en staty från centrala Tallinn till en krigskyrkogård. Det har jag också skrivit om. För ryssarna betydde statyn “befrielse från nazisterna” för esterna var den en symbol för ockupationen.
Fru Maigre säger att Moskva, via sin ambassad i Tallinn, var direkt involverad i att organisera protesterna, samt en massiv cyberattack på estniska regeringens webbplatser som inträffade vid samma tidpunkt. Det, sade hon, var det ögonblick Estland och de baltiska grannländerna Lettland och Litauen blev övertygade om att de stod inför ett hot från Kreml.
Ett år senare, gick Ryssland i krig på dess södra flanken med Georgien, inflyttning till "försvara" utbrytarrepubliken Sydossetien efter ett utbyte av artillerield där.
"Kriget i Georgien var en väckarklocka, men vi [NATO och Väst] tryckte på snooze-knappen och glömde bort det," sa fru Maigre på sitt kontor i presidentens kansli under en gigantisk karta över Ukraina. "Hela detta krigsscenario ... utgör inga nyheter för Estland."
Som ett tecken på oron i de baltiska staterna, meddelade Litauens president Dalia Grybauskaite förra månaden att hennes land skulle återinföra militärtjänstgöring - som den hade slutat under 2008 - för män i åldrarna 19 till 26 år.
"Det är ett pass för ockupanter. Det är så de ser oss, som ockupanter ", säger han bittert. Liksom frs Nyman, får 50-årigen sina nyheterna från Kreml-ägda TV-kanaler.
På frågan om han känner sig som ryss eller estländare svarar herr Belov - polis under de sista åren i Sovjetunionen, nu taxichaufför i Tallinn - utan att tveka: "Jag är ryss. Inte estländare. Jag är pro-rysk, jag är pro-Putin ", säger han
Och Nemtsov? Belov tror han dödades av en av de andra ryska "demokraterna" som motsätter Kreml. "Ingen behöver denna typ av politiker."
I det estniska parlamentsvalet i söndags, fick det etablerade (och pro-Nato) Reformpartiet rätten att bilda Estlands nästa regering, trots en liten nedgång i sin andel av rösterna, till 27,7 procent. En god tvåa, med en något stigande andel röster, till 24,8 procent, var Centerpartiet, ett parti som inte bara är pro-ryskt i sin politiska inriktning, utan också direkt samarbetar med partiet Förenade Ryssland, som grundades av Putin. I länet Ida-Virumaa som inkluderar Narva, fick Centerpartiet 58 procent av rösterna. Om alla med grått pass hade fått rösta hade de säkert vunnit. Ja, kanske. Men då hade partierna säkert agerat annorlunda. Nu är det så, att de flesta rysktalande röstar på det enda rysk-tillvända partiet, medan esterna själva delar upop sig på flera partier. Just det räknade Savisaar ut för många år sedan, och har på så sätt kunnat vara Tallinns borgmästare en längre tid. Många av de rysktalande bor, förutom i Ida Virumaa just i Tallinn, i Lasnamäe.
Vyacheslav Konovalov, som hanterar utrikesfrågor för Centerpartiet i Narva, som är störst i kommunstyrelsen, menar, att det är för enkelt att skylla Kreml-propaganda för att så många i hans stad känner sig främmande inför den estniska staten. Narvas invånare undrar varför gatuskyltarna i deras stad bara är på estniska då bara 4 procent av invånarna har det som sitt första språk. Och de hatar de sanktioner som förstör affärsförbindelserna med Ryssland på andra sidan floden.
Konovalov protesterade nyligen mot Natoparaden i Narva som" förstörde de goda förbindelserna med Ryssland", och anklagade president Ilves för att vara en "dubbelagent" eftersom han växte upp i USA. Konovalov sade att Ilves, vars föräldrar flydde 1944 när de sovjetiska trupperna kom tillbaka till Estland, var fientligt inställd till rysktalande på grund av sin bakgrund.
"Hellre än att bygga upp denna konflikt vid vår gräns, skulle jag vilja se att regeringen gör mer för att integrera denna region i ekonomin och även in i landet", sa Mr Konovalov.
"Tyvärr, det handlar om geopolitik. Detta är ett område befolkat av icke-ester. Jag tror att regeringen är glad att se icke-ester lämna landet och flytta någon annanstans. "
Men Katri Raik, en estniska som leder forskarutbildningen vid Narva College vid universitetet i Tartu, menar att medan Narva invånare kan känna sig främmande till den estniska staten, har de också rest till Ryssland tillräckligt ofta för att veta deras liv är bättre som invånare i EU. "Narva är inte Estland, men Narva är inte heller Ryssland. Du kan hitta alla möjliga paralleller till Donetsk och Krim ... men Narva ligger innanför grindarna till EU."
"Kanske hade det varit möjligt för 17 år sedan [direkt efter Sovjetunionens fall]", säger Nikolaj, en 36-årig man som går med sin unga dotter längs Narvaflodens strand och pekar ut platser på ryska sidan för henne. Han kunde inte tala om sitt efternamn, eftersom han arbetar för "statens säkerhet" och får därför inte diskutera politik.
"Kanske skulle vi ha haft [ett självständigt] Nordiska Republiken Narva.. Men somliga idéer passar bara vid vissa tider. Nu är den tiden över. Men - som man säger- säg aldrig aldrig igen ".
Det är intressant att se hur man skriver för människorna i Toronto. Jag tycker det mesta är bra, men min uppfattning är att de flesta i Narva ändå vet att de har det bra i Estland. Naturligtvis är det viktigt att man tänker sig in i att det är så många som bara ser rysk TV, trots att estnisk TV har ryska sändningar. Deras bild av verkligheten blir skev. Esterna diskriminerar inte ryssarna, trots vad som påstås ibland. Och jag ber alla betänka hur det varit om tyskarna fått behålla sitt språk i Norge, Danmark eller något annat europeiskt land efter kriget.
Jag såg intervjun med Marit Pålsen, som var dotter till “tyskhoran” i Norge. Hon hade en mycket jobbig uppväxt just för att hennes mamma hade levt ihop med en tysk soldat. Det var värre än någon historia jag hört från ryssarna i Estland. Dessutom har jag tidigare skrivit om hur Astrids familj for illa i Estland under sovjetåren för att hennes pappa var tysktalande.
Mars 6, 2015 Rysslands syn på Estland.
En estnisk yngre parlamentskandidat, Madison, sa häromdagen att inte allt var dåligt i nazism och fascism.
Naturligtvis tog TV-kanalen Russia 1, som inte är tänkt att ses utanför Ryssland, fasta på det, och deras TV sprider nu att alla ester är fascister och att den sovjetiska ockupationstiden var den mest blomstrande tiden i Estland, med demokrati och möjligheter för alla.
Alla chanser tas att smutskasta esterna, och tyvärr finns det människor utanför Ryssland som tror på idiotierna.
MEN: En ung man som utbildar sig till diplomat i Ryssland har tydligen inte snappat upp detta.
Han får frågan hur han ser på att bli diplomat i Estland. "Vi blir utvalda till olika länder av Utrikesdepartementet, och vår utbildning sker på institutet MGMIO. Jag är mycket lycklig. Estland är ett av de bästa staterna i Europa med hög teknologisk utveckling. Som ni vet, är 78% av esterna ute på Internet. Jag anser att arbeta i Estland är en heder för mig och mina kamrater!"
Han säger också att estniska språket är svårt. (Jag håller med honom!) Men han gillar estniskan i alla fall. (Jag med)
Vart fjärde år utbildar institutet en grupp som specialiserar sig på Estland.
Seppo Zetterbergs "Estniska historia" är översatt till ryska och används i deras utbildning.
Anastasia Volovdina heter deras lärare. Hon är en ryska som studerat estniska på Moskvauniversitet och är nu filolog. Hon säger också att estniskan är "svår, men underbar". Hon förmedlar svårigheten till sina studenter, och då blir det lättare för dem.
Peter Oskolkov är ordförande för estniska klubben. "Politik har vi nog av, vi försöker ägna oss åt kultur. Studenter försöker ju ofta hålla sig borta från politiken."
Aktuaalne Kaamer onsdag kväll.
Säkerhetspolis Kohver.
mars 5, 2015 Putins ledstjärna är en ultrapatriotisk fascist.
Allt började egentligen på allvar 2005. Då hämtades Iljins stoft hem från väst och återbegravdes under högtidliga former i fosterjorden. En vetenskaplig edition med hans samlade verk i 40 band var redan under utgivning, den är snart färdig. Vid förra årsskiftet skickade Kremladministrationen ut en av dessa volymer till regionernas guvernörer, med den införstådda maningen: ”Läs och lär!” Putin åberopar sig på ett självklart sätt på honom i sina anföranden – i det stort anlagda linjetalet efter annekteringen av Krim likaväl som i talet till nationen i december. Vid det senare tillfället aktualiserades Iljins specifikt ryska, ”fördjupade frihetsbegrepp”.
Vem var han då, denne man som dog nästan bortglömd utanför Zürich 1954? Hur kunde han bli Kremls ledstjärna? Vad är det hos honom som så appellerar till putinismen?
/../ Iljin kom ur en rysk adelssläkt med anor från medeltiden. Hans farfar hade varit kommendant vid Kremls portar, hans far hade vuxit upp i Kreml, med Alexander II som gudfar. Det var inte precis något att stoltsera med i socialiststaten. /../Hans personlighet kastade sig oupphörligen mellan ytterligheter. Först var han revolutionär mensjevik (som framgår av 1905 års mycket upproriska anteckningar), sedan blev han reaktionär ultrapatriot. Än var han salvelsefullt vänfast, än for han ut mot sin omgivning i nästan besinningslöst hat. Han förefaller ha varit oförmögen att kontrollera sina aggressioner – samtidigt som han lade sig platt för tsaren.
/../ Han blev en revoltör som efter hand alltså, i Dostojevskijs efterföljd, tog sig till att masochistiskt underkasta sig tsarförtrycket.
/../Vid denna tid (1905) levde han farligt. Minst fem gånger kom han att arresteras av tjekan, i egenskap av nyutnämnd professor med antibolsjevikisk agenda. Där – och senare, sedan han 1922 landsförvisats tillsammans med drygt 200 andra ledande intellektuella på två båtar med tysk destination – visade han prov på mod. Äntligen kunde han kanalisera sin kokande vrede: nu var han inte filosof längre utan politisk agitator, i kamp för den av Lenin härtagna Ryska Idén. Han hade bytt bana.
Iljin formulerade efter hand ett program för ett postbolsjevikiskt Ryssland. Han förordade en strängt auktoritär samhällsstruktur baserad på urgammal tradition. Han talade i hårt konservativa termer om nödvändigheten av det uppväxande släktets kärva karaktärsdaning, i ortodoxa kyrkans hägn. Den ryska nationen, byggd på en solid familje- och trosgemenskap, bestods globala uppgifter.
Till slut var det Ryssland, det upprättade imperiet, som skulle rädda världen. Ty bara här fanns de heliga källorna, den rena och höga moral som Europa trängtade efter. Sådant var budskapet i en ström av artiklar och föreläsningar som han nu gav ifrån sig – med Berlin som bas.
Och visst känner vi igen detta. Låter det inte som Putin skulle ha sagt det? Eller som hans ideal. Och då tänker jag på Gorbatjovs ord, som jag återgett tidigare, att Putin känner sig som en gud. En allsmäktig gud, och ingen säger till honom “Kom ihåg att du är människa.”
Illij hade svårt att bestämma sig. Han blev nazist! Han började ropa för full röst på en germansk Ledare, det enda värnet mot kommunismen. Tillsammans med sin nye kompanjon Adolf Ehrt gav han 1932 ut en bok med titeln ”Entfesselung der Unterwelt” (Underjordens frigörelse), där han konkretiserade Ledarens uppgifter.
/../1933 skickade Iljin av förståeliga skäl vid Machtübernahme ett hyllningstelegram till den nykorade Führer han så intensivt väntat på. Snart hade han och Ehrt anställning på Goebbels propagandaministerium. Här utvecklade han en flödande produktivitet. Han fick rentav sin broschyr ”Gift” snabböversatt till svenska hos Svea Rikes Förlag i Stockholm. /../ I ett större arbete 1935, ”Bolschewistische Machtpolitik”, deklarerade han att Sovjetmaterialismen var en infernalisk judisk sammansvärjning mot Den Ryska Anden.
/../ I bokens register lät han särskilt spärra judars och ”negrers” namn. På det övliga nazistiska sättet kompletterades judiska pseudonymer med sina originalnamn: Trotskij-Bronstein.
Efter andra världskriget förklarade han sig vara djupt besviken på Hitler.
Iljin uppfattade sig med egna ord som ”ett barn i Moder Rysslands sköte”. Ja, han var väl och förblev ett barn. Hela sitt exilliv framlevde han med den ryska nationen för ögonen, fastlåst i sin infantila imperiefantasi. Om Ukraina skrev han till slut att dess nationalisters krav på självständighet med alla medel måste bekämpas eftersom sådana perversiteter hotade att göra Ryssland sinnessjukt.
Han längtade till Kreml, till farfar kommendantens hårda regemente. Han – gudsonsonen till självaste tsaren. Och nu är han alltså där. Det är denne grundskadade fascistoid som Vladimir Putin sätter sitt hopp till. Det är med hans upphetsade ord Kreml vill elda sina undersåtar. Europa är försumpat: bara Ryssland kan bringa vår civilisation upprättelse. I tecknet av Iljins sjuka storhetsdröm ska en ny europeisk ordning ta form.
Hela denna artikel är viktig för att förstå Putin i dag.
Jag minns också Aleksandr Solzjenitsyn som först beundrade esterna och deras fria stat efter att ha diskuterat demokrati med en est i Gulag, och därefter ofta gjorde besök i Estland tiden före utvisningen från Ryssland 1974. Bosatte sig sedan i USA och återvände till Ryssland 1994, och förklarade sitt förakt för esterna som brutit sig ur det heliga landet Ryssland.
Vi har nog svårt att förstå hela vidden av den känsla som ryssarna kan ha för sitt land, och det ointresset de då har för andra människors syn på sitt eget och deras land.
Om det vore så enkelt att man bara kunde sitta ner och diskutera med Putin och förklara t.ex. esternas känsla för sitt land, och sin kultur som skiljer sig så från den ryska, och sedan skulle alla problem vara lösta. Om det bara vore så enkelt!
