Ett litet tillägg
Tibet lade ner sitt försvar i fredstid. De såg ingen fara någonstans, utan kunde helt ägna sig åt buddismen. Då kom Kina.
Ett land som la ner vapnen under krigstid var Estland. Utan att förklara Estland krig manövrerade Sovjet så, att de tog över landet och det blev alltså ockuperat.
Det ska inte upprepas för Estlands del, men har inte Sverige gjort som Tibet när man la ner nästan hela det starka försvaret och trodde att det aldrig skulle bli krig mer i Europa?
Maj 26, 2015 "Den som har Gotland, den har kontroll över Östersjön."
För några dagar sedan sa en ryss, som jag glömt namnet på, att "Den som har Gotland, den har kontroll över Östersjön." Därför ska Gotland vara avmilitäriserat. Han menade allvarligt att Sverige inte skulle återinsätta militärer på ön. Det skulle oroa Ryssland!
När Nato övar nära Ryssland, då måste Ryssland öva nära Nato.
Många svenskar talar om att vi inte får oroa Ryssland. Vi måste förstå dem.
Men, vem ska förstå oss? Vem ska förstå esterna och de andra gamla sovjetstaterna? Ska vi alla, som tibetanerna gjorde, lägga ner alla vapen i övertygelsen att alla människor är goda? De la först ner vapnen och ockuperades av Kina i all tysthet.
Det är inte bara en elefant som aldrig glömmer, även ryssen minns för all framtid, det han vill minnas. Ryssen tror att vi aldrig glömt Poltava. Ryssen anser att de baltiska länderna egentligen är ryska, eftersom de tillhörde Ryssland länge, men i verkligheten har det inte bott något större antal ryssar där före Sovjets ockupation och påtvingade inflyttning av ryssar. Ryssland är kolonialmakten, som ännu inte förstått att kolonialmakternas historia är förbi. Nu gäller samarbete på lika villkor.
Summa: Ryssland anser sig ha rätt att bestämma hur vi, länderna i dess närhet, ska agera. De får angripa andra länder om de vill. De kan flyga inom andra länders gränser. De kan provocera vem som helst närhelst de vill. De har tolkningsföreträdet.
Vi ska lägga ner alla våra vapen; vi ska arbeta för Ryssland och inte samarbeta med Västmakterna. Ester, letter, litauer och andra tidigare sovjetstater ska åter inlemmas i det stora landet. Ryssland tar ingen hänsyn till att dessa numera åter är fria stater. Avtalet när Estland blev fritt skrevs under 1920 av Sovjetunionen/Ryssland. Men avtal gäller bara när Ryssland vill.
De arbetar på olika vis för att det ska bli som de bestämt. T.ex. med sommarläger för rysktalande barn och ungdomar i Baltikum, där de får lära sig allt om framtidslandet Ryssland. Alla resor och uppehället bekostas av Ryssland. (Jfr gärna Hitlers sommarläger i Tyskland för "tyska" ungdomar i rikets närhet.) I andra sammanhang kallas det propaganda.
Hur ester, letter och litauer önskar leva själva är däremot ointressant. Har områdena en gång tillhört Ryssland, då har de ingen egen rätt.
Ska vi, som flera svenskar påstår, sluta "reta upp" Ryssland? Eller ska vi tänka på att våra barns och barnbarns liv blir så bra, fritt och demokratiskt som möjligt? Att de får leva i en kultur där de förstår nyanserna och känner sig hemma? Det är den viktigaste frågan i dag,
Vi ska tacka Sverige som organisatör för militärövningen i Norrland. Vi kska tacka Hultqvist för klarspråk i Washington. Vi kan tacka alla goda makter för Nato. Tack.
Maj 24, 2015 En invandrare berättar.
För att ni ska förstå att Estland lägger ner mycket arbete på att invandrarna ska få ett bra liv i landet får ni här en artikel från Postimees den 22 maj.
För fem år sedan, flydde Maroof Muhammed från Pakistan till Estland. Han berättar för Postimees i en intervju varför han flydde sitt hemland, och hur hans liv är nu.
Maroof bodde i Kashmir, som är uppdelat och finns i både Pakistan, Indien och Kina. Som student, gick han med i en rörelse, som syftar till ett oberoende Kashmiri och snabbt efter detta fick han problem med myndigheterna i Pakistan.
"Hela mitt liv har jag levt i Kashmir. Fem år studerade jag på universitetet och tog magisterexamen i sociologi. Sedan arbetade jag som kommunikatör på en hälsoorganisation i fem år ", säger Maroof som flydde från Kashmir 2010 vid en ålder av 35.
Pakistan blev så farligt för en aktivist som han själv, att han till slut blev tvungen att fly. Han ansökte om visum till olika länder och det land som snabbaste beviljade hans begäran var Estland. Han tog genast ett plan till Belgien, och väntade på en möjlighet att fortsätta resan till Estland.
Ett och ett halvt år senare hjälptes familjen av en människorättsorganisation till Estland. Nu bor Maroof med sin fru och deras två söner i Tartu. Numera har han sitt hemland i Estland.
"Jag vill stanna här. Jag är mycket tacksam mot den estniska staten för att de gav mig skydd. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag vill stanna här och bidra med vad jag kan till detta land, även om det kommer att ta tid", sade han.
Maj 23, 2015. Utbildning och integration.
Jag tycker det är så intressant med nyheter från Estland och Finland. Då får man en aning om hur nyheter kan presenteras och värderas på annat sätt an bara i Sverige.
Aktuaalne Kaamera i går kväll:
EU-kommissionen har beslutat att Estland ska ta emot ytterligare ca 700 flyktingar.
Intervjuaren Monika Tamla: “Var ska vi göra av dem när det finns 35 platser i Vao, och det redan är fullt där?”
Inrikesmininister Hanno Pevkur svarar: “Låt oss inte gå händelserna i förväg. Trots allt kommer vi driva att staterna själva får bestämma.
Få av flyktingarna har begärt att få komma till Estland. Det är inte lämpligt att på detta sätt straffa Estland för att vi har få flyktingar. Vi måste trots allt själva få avgöra. 700 + de tidigare beslutna 350 är ett enormt antal för oss.”
“Har vi möjlighet att säga nej?”
“Det får vi diskutera i parlamentet.”
Vi har ju sett flyktingbostäderna i Vao. Det är ett renoverat hus med flera lägenheter.
EU räknar alltså inte med det stora antalet, flera hundra rusen, ryska “invandrare” som kom på 1950-60 talen för att Moskva ville förinta den estniska kulturen, då man också på Moskvas order byggde stora områden för dem, som t.ex. Lasnamäe, och många av ryssar är ännu inte integrerade.
De flyktingar man hittills har tagit emot sedan 1991, är man mycket noga med. De ska, så fort det går, komma in i det estniska samhället. Sverige fungera som ett avskräckande exempel. Vi har inte förberett oss för ett gott mottagande, och problemen accellererar. Esterna vill inte ha ett samhälle som det sovjetiska, där alla människor inte hade samma värde. De är fullt medvetna om hur det känns att leva i ett stort frågetecken.
-----
Jaak Aaviksoo blir troligen ny rektor för TTÜ, Tallinns tekniska högskola. Han valdes i kuratoriet med 8 mot 3 röster. Han har varit försvarsminister och utbildnings- och forskningsminister. Han har också varit rektor på Tartu Universitet.
Sandor Liive, ordf i kuratoriet, menar att en av Aaviksoos uppgifter är att minska antalet kurser och ännu mer höja studenternas kunskaper. TTÜ tillhör redan världens bästa universitet.
Aaviksoo vill också skapa fler möjligheter för studenterna att stanna och arbeta i Estland. De är redan innan examen efterfrågade för arbete runt om i världen.
Studentkårens ordförande Raul Hanson säger att också de förordade Aaviksoo eftersom de lämnat in en skrift med 25 punkter till de sökande som de önskade ska genomföras, och vid genomläsning av svaren fann studenterna att Aaviksoo hade besvarat alla deras frågor.
Studentkåren har alltså en av de åtta rösterna.
TTÜs kollegium har det sista ordet. Den 16 juni möts de för omröstning.
Kollegiets ordförande säger sig ha “lättare att svara på vad det blir för väder den 16 juni, än svara på frågan vad beslutet blir”.
Om han blir vald börjar han den 1 sep.
Aaviksoo intervjudes i Aktuaalne Kaamera där han gratulerades till utnämningen. Nu förstår jag inte. Han är vald och gratuleras, men han är inte vald ännu?
När det gäller reformer säger Aaviksoo: Det räcker inte längre att göra bra saker, man måste göra mycket bra saker. De som eftersöker studenternas tjänster både inom o utanför Europa har i dag mycket högre krav än i går. Detta är den huvudsakliga uppgiften. Ingenjörerna måste bli ännu kunnigare eftersom de tekniska kraven ökar hela tiden.
Inom TTÜ finns 12000 studenter och bara 2000 per år tar sin examen. Kraven är så höga, därför vill han minska antalet studenter, bortfallet är för stort. Problemet att besluta om blir då: Hur ska vi välja studenter?
Riskerna att studenterna slutar söka sig till TTÜ finns inte. Det finns studenter från hela världen i skolan. Skolan är så eftertraktad, att han inte är orolig för att studenter inte ska söka sig dit.
Aaviksoo slutar med politiken nu. Tråkigt, i och för sig, men han har bestämt sig. Den nya generationens politiker bådar gott.
-----
Det har blivit problem för småföretagare med återvinningslagen. De tvingas att betala stora återvinningsskatter. Dessutom ska de kontrolleras av staten och ä då tvungna att till sitt företag beställa statsrevisorer som ska kontrollera att rätt återvinningsskatt är betald, och det är en stor utgift för dem som kämpar för sin överlevnad.
Återvinningsskatten har ökat ca 9 ggr. sedan den infördes. Ett litet företag betalade tidigare 80€ om året i förpackningsskatt, nu betalar de 720€. Parlamentets samhällskommissionens ordf Rainer Vakre, menar att det kommer ut 40% förpackningar ut på marknaden som inte är registrerade vilket fördyrar hanteringen av det som återvinns. Brytpunkten för små företag bör inte, som nu, vara 200 kg utan 5000 kg.
Det finns ca 2000 småföretag, de utgör ca 5% av alla företag, som lever på marginalerna. Man kan inte, som svenska socialdemokrater sa tidigare, “klarar man inte kostnaderna får man väl lägga ner”,eftersom det betyder att arbetslösheten ökar.
-----
Sveriges försvarsminister Hultqvist sa i USA att han hoppas USA ökar sin militära nävaro I Europa och speciellt i de baltiska länderna. Han såg också stora militära övningar som en säkerhetsskapande åtgärd. Vi som även lyssnar på svenska nyheter vet att Hultqvists uttalande inte mottogs med samma entusiasm i Sverige som i Estland. Svenska miljöpartiet och även andra menar att man ska “tala med varandra”.
I Sverige har man uttalat oro över Gotlands situation, vilket tyvärr inte meddelats i svenska nyhetssändningar.
-----
I Petersburg hålls för första gången estnisk filmvecka, med syfte att öka kulturförbindelserna mellan de två grannstaterna. Inledningsfilmen, den estniska “1944”, fick ett mycket emotionellt mottagande. Den skildrar estniska soldater på båda sidor i kriget. En ryska erkände att hon grät under filmen, eftersom filmen visade vad hon upplevde som sanning och inte sovjetisk/ rysk propaganda. “Trots att jag är författare och journalist visste jag inte mycket inte om de sovjetiska illdåden i Estland och inte heller de estniska solaternas mod. Jag visste inte ens att det fanns estniska soldater. Allt vi vet är att de var fascister, Hitlers soldater. Jag tackar för filmen.”
En rysk besökare sa: “Tack vare sådana filmer försöker vi förstå att det finns inga små historier, små tragedier. Alla soldaters öden är tragedier, oavsett sida.”
En rysk poet sa att “det var både positivt och tragiskt. Hoppas vid Gud att regoissören får ett långt liv och många framträdanden.”
Avsikten med filmfestivalen är att försöka värma upp de nedkylda kontakterna. Som med en film, 1944, som visar båda sidors lidanden på ett ärligt sätt. “Vi lever i en krånglig tid när allt inte är klart geopolitiskt”, säger Andrej Smirnov, festivalens kurator. Därför ska man se kultur som folkdemokrati som förenar stater, folk o etniska grupper. Vi är grannar, med Estland och därmed Europa. Petersburgarna åker ständigt till Tallinn på veckosluten. Esterna åker till Petersburg på samma sätt. Esterna besöker Vinterpalatset. Ryssarna beöker Tallinns Gamla stad.
Jag vill understryka att S:t Persburg är Rysslands europeiska stad, helt enligt Peter den stores tankar, som återuppstod ur askan efter det sovjetiska styrets sammanbrott.
Viktoria Tuulas, estnisk huvudkonsul i Petersburg: “Ni har 'Nattens festival' i Tallinn och vi har 'De vita nätternas festival' i Petersburg. Varför inte göra en estnisk filmfestival i Petersburg under de 'Vita nätterna'?"
Mandarin, den estniska oscarsnominerade filmen, visas dock ine på festivalen. Den har premär i juni. Den har redan kunnat ses på Internet. Filmen handlar om kriget i Georgien och liknar till sin stämning den ryska filmen Leviatan.
-----
Riksdagsledamoten Kalle Muuli har ätit för 88 € på ett Tallinkfartyg. Han lämnade notan till parlamentets ekonomiavd. Nu säger han: “Jag har förstått att jag gjort fel. Jag har betalat tillbaka pengarna. Ber om ursäkt. Skattemedel ska inte användas på detta sätt.”
Känner vi igen det?
-----
Nytt fartyg trafikerar sträckan Ormsö-Haapsalu “Ormsö” byggt på Saaremaa
Kostade 95 milj€. Företaget som byggt det är estniska Baltic workboats. “Ormsö” är 45 m lång och tar 30 bilar. Nu hoppas man att turister ska komma med båten. Den förra kunde det vara äventyrligt att åka med vid dåligt väder. Ritningar o prov har gjorts på skeppsbyggnadsavdelningen på TTÜ. Staten anser att bra fartyg mellan öarna är oerhört viktigt att ha. 2017 ska alla öar ha toppmodermna fartygsförbindelser.
Vi minns den livsfarliga, stormiga överfarten till Saaremaa 1991. Vi var hela färden översköljda av vågorna; bilarna stod tätt packade. Det kändes helt obegripligt men det var sant. "Ormsö" tar 30 bilar. Nästa fartyg MS Kihnu Virve ska bli klar till hösten. Det är samma typ av fartyg.
-----
18,4 grader varmt i går i Tallinn.
-----
EM i Trädfällning med 17 deltagare avgörs i helgen i Estland. Trädet ska falla bredvid en rödfärgad pinne. Sedan kollas stubbens kvalitet. Tävlingar har gått runt i Europa, och där det inte finns så mycket skog, då fäller man stolpar i stället. Detta är på riktigt.
En tysk deltagare var så glad över det fantastiska vädret och den fantastiska skogen.
I dag fortsätter tävlingarna mitt i Tartu, men där gäller det att fälla stolpar.
Maj 20, 2015. Senaste nytt.
President Ilves är på besök i Tyskland där han ska träffa flera viktiga personer.
Presidenten tas emot på Berlins flygplats.
Vid sitt möte med Tysklands president talade de bl.a. om flyktingarna som kommer över Medelhavet. I informationen till journalisterna efteråt förklarade han, att "som barn till föräldrar som flydde i båt över Östersjön till Sverige, vet han att vi alla måste stödja varandra.
Vi kan inte vänta oss hjälp av andra om vi inte är beredda att själva hjälpa. Men, menade han, "när man vill ge oss 362 kvotflyktingar, då förstår man inte hur litet land vi har. Polen som har 35 gånger fler medborgare än Estland, behöver bara ta emot 3 gånger så många".
"En annan sak som EU inte beaktar, är alla rysktalande, som flyttade till vårt land under ockupationsåren, och som utgör en stor del av befolkningen. Det är för oss ett stort invandrarproblem som vi ständigt arbetar med."
För er kännedom: Före 1940 fanns nästan inga ryssar i Estland. Den massiva invandringen började först 1949, och kulminerade på 1950-60talen. Många tror att det alltid bott ryssar i Estland. Men historiskt sett har det bara bott administrativ personal i Estland liksom i Finland.
-----
Estniska GO Rail säger upp 40 personer, som arbetar som maskinister och konduktörer på esatniska järnvägen, eftersom Moskva har stoppat tågtrafiken mellan länderna. Man har kontaktat Moskva för att diskutera frågan, och estniska SJ hoppas linjen kan återupptas redan i år. Ryssarna accepterar inga estniska tåg i sitt land, därför är det Ryssland som sköter förbindelsen. Kanske är det för dyrt? Antalet ryska turister till Estland fortsätter minska pga de ekonomiska problemen i Rydssland. De få som ändå gör det tar säkert en buss eller flyget.
-----
Nya vägar tiill det nya folkmuséet i Erni, i Tartus utkant beräknas kosta 1,6 milj Euro. Museet hoppas att staten tar på sig ansvaret. Man kan ju inte ha en dålig asfaltsväg till den nya vackra byggnaden. När muséet gjorde upp planerna för nybyggnationen räknade man inte med att vägen skulle bli så förstörd av de stora, tunga maskinermna under byggtiden. Både i staden och kommunen (två administrativa enheter) har man försökt hitta extra pengar, men tyvärr har de inte lyckats. Staten betalar inte sådana vägar, men kanske kan de göra undantag eftersom det handlar om det ny, stora Folkmuséet.
-----
Gamla, tidigare vattenfyllda, försvarsvägar under Tallinn har pumpats läns och återställts för att vi ska se hur de tog sig fram under staden gick för länge sedan. Det är som alla hemliga gångar från slott och herresäten. Estlands historiska museum står för arbetet. Tunnlarna gick från Övre staden till Nedre staden och mellan bastionerna. Öppnas inom kort.
-----
Just nu pågår en utställning av veterantraktorer någonstans i Estland. Vi fick se en Lanz Bulldog från 1939. Den som körde in med den var ett barnbarn till den förste ägaren.
Annars var det ju så, att ryssarna efter kriget hämtade esternas traktorer och forslade dem till Ryssland, så det finns inte så många kvar från den tiden.
När Estland blev fritt 1991, skänkte svenskarna sina gamla traktorer till dem. De var mycket tacksamma, men nu har de flesta nya traktorer, eller så hyr de från stora firmor vid behov.
-----
Ägaren av det försvunna litauiska flygplanet, som försvunnit över Östersjön, gör en lång analys av det troliga händelseförloppet. Han kommer i stort sett till samma slutsats som flygplatsägaren i Göteborg.
Litauerns slutsats blir: att planet kan ha skjutits ner.
Estland och Nato
Jag hörde i radion att man pratade om de baltiska ländernas inträde i Nato.
Ryssland hade frågat bl.a. Margaret Thatcher om Nato skulle släppa in dem, och Thatcher hade försäkrat att det inte var aktuellt. Många länder hade sagt likadant. Bl.a. Sverige! Det betyder väl att det här handlar om politiker som helt var i tron att efter 1991 skulle Europa aldrig drabbas av krig mer. Ryssland var allas vän och skulle aldrig hota något annat land. Så trodde västvärlden.
Balterna själva däremot, de var helt realistiska. De visste vem man kunde -eller inte kunde- lita på. De hade levt i den ryska världen och lärt sig mycket. De visste att de måste ha skydd. Själva var de alltför små. Att Ryssland sedan har hackat på dem och hotat dem på olika vis ger ju också en anledning för dem att skydda sig i tid. Inte bara en vecka, utan för alltid.
Apropå små. Minns ni att man i Ryssland varnade folket för att esterna vänder sina vapen mot dem. Det var i samband med bronsnatten 2007. Ryssen visste inte hur litet land Estland är.
Maj 17, 2015 Är kommunismen ond eller god?
"Den goda tanken och den onda erfarenheten", Valter Lundell.
Så läser jag då undersökningen om den kommunistiska brottshistoriens omstridda plats i den svenska historiekulturen.
Redan i presentationen tar författaren upp hur vi svenskar ser på nazism resp kommunism. Han berättar om hur Ingvar Kamprad grät i TV 2008, när han skulle tala om sitt nazistiska förflutna., Han skämdes och anklagade sig själv för sina åsikter i ungdomen.
Jerry Williams däremot, han bjöd in Lenin och Stalin till middagsbordet i “Gokväll” i TV 2009. Han talade väl om dem, och ingen reagerade på hans bjudning. Nyligen talade också Sven Wollter väl om Stalin i TV.
Att tala väl om Lenin och Stalin, att dela ut medaljer i Lenins namn är helt accepterat och ifrågasätts inte i vårt land, men att ha haft goda tankar om Hitler är ett mycket allvarligt brott i svenska ögon.
Hur kommer det sig. Vi vet i dag att Stalin lät mörda många, många miljoner fler männsikor än Hitler hann med.
Lundell berättar om hur inga svenska tidningar skrev om den fruktanssvärda svälten i Ukraina på 1930-talet. Varför?
Jag ska läsa vidare och hoppas på en förklaring.
Jag får i alla fall rätt i min slutsats att man ser vad man vill se, när Lundell förklarar varför besökarna inte såg eländet i Sovjet. ...de intellektuella använde en dubbel måttstock, som dessutom var ideologiskt betingad.
Boken bygger på intervjuer med 9 forskare, som alla protesterade mot att Forum för levande historia skulle berätta om kommunismens brott, och 11 gymnasielärare.
De får bl.a. berätta om sin syn på Lenin, Stalin och terrorn. Vissa av dem talar om Lenins “godhet” till skillnad från Stalins paranoja.
Och så det gamla uttrycket: “Några offer krävs det alltid”. Ja, Lenin och hans män tar på sig uppgiften att bestämma vem som ska få leva och vem, som måste dö. Om man ska skapa ett helt nytt samhälle måste man naturligtvis döda dem som är mot idén. Jag minns ju när tant Olga berättade hur alla läkarna på sjukhuset hon arbetade på blev mördade 1917 av dem som tog deras jobb, arbetarna. Olga talade ryska, och överlevde eftersom hon låtsades vara städerska.
Att Stalin verkligen var en massmördare det förnekas inte, men förklaras med hans psykiska sjukdom. Att han lät döda miljontals människor ursäktas då. Men offren? Har ni sett bilden på en liten ukrainsk flicka som snart ska dö av svält? Den svälten som Stalin själv framkallade när han tvingade alla att skicka hela årsskörden, och även det som sparats för vårsådden, till Moskva. En del av det exporterades också för att ingen i något annat land skulle förstå vad som hände. "Jamen, det var ju hans paranoja"…. (Nu hörde jag i radion att ungkommunisterna i Ukraina säger att det är länderna i Väst som orsakade svälten; Väst köpte deras säd.)
Och så terrorn. Har den med kommunism att göra? Det är då det sägs: "De var tvingade att mörda." För den goda sakens skull, alltså.
Det diskuteras också huruvida det var kommunism i Sovjet. Många vill ju att det inte ska vara det. De som inte förstått vad de gjorde, kommunisterna. Någon vill, att det var Lenin som stod för maktövertagandet och Stalin för den praktiska tillämpningen, och de kan inte svara på frågan om vad Stalin har med Marx att göra. Därför var det ju inte Marxs kommunism i Sovjet. Enkelt.
I försöken att neutralisera kommunismens brott mot människorna, svarar några av de intervjuade med att Sverige gjort sig skyldig till lika svåra brott i historien. Man tar också exempel från den grymma koloniseringen etc. Och det är verkligen typiskt. Vi ska inte förringa de brott som begåtts i historien, men kan vi inte se att världen inte är densamma nu som för några hundra år sedan? Ska vi inte glädja oss åt den utveckling av människans tänkande som skett. Svenskarna i dag går inte att jämföra med dem som levde i en annan tid under helt andra betingelser. Det vi ska göra nu, är att arbeta för att bevara humanistisk livssyn och rättstänkande.
Intervjuarna ställer aldrig några frågor om kommunismen kontra religion, men ändå tas det upp i svaren. De jämför t.ex. kommunismen och de missgrepp som skett under åren med kristendomen och inkvisitionen. Man passerade en gräns i den katolska kyrkan, och detsamma har hänt i Sovjet, Kina, Kuba, Kambodja osv.
"Det är inte så stor skillnad att häda Gud, som att häda kommunismen", säger en.
Intressant. Inget kommunistiskt land är fritt från fruktansvärda övergrepp på invånarna, men ändå ska man minnas Marx goda vilja, på samma sätt som att Jesus bara predikade godhet. Kanske är det sant. Kanske har kommunisterna aldrig dragit ur konsekvenserna ur sin lära. Hur blir det i ett land, där alla ska tvingas till total underkastelse, och istället för att leva individuella liv tvingas till det kollektiva. Hur många människor vill egentligen sluta utvecklas i sin egen takt, och tvingas in i ett sätt att leva, som de aldrig har önskat.
Der är en fråga, men vi kan i alla fall konstatera att många av de tidigare kommunisterna övergått till religionen och blivit präster. Helle Klein förklarade det med att "Jag minns hur trevligt det vari under min uppväxt." Jag kan mycket väl förstå glädjen med att umgås med människor av samma övertygelse. Människor med "rätt" svar på frågorna. Att leva bland en grupp människor som ser på världen och livet på samma sätt. Allt blir enklare då.
"Det är skillnad på nazisternas brott, eftersom de visste att det de gjorde var brottsligt."
Alltså, när Lenin uppmanade människor att döda, döda då visste han inte stt det var ett brott? När Stalin gav människor i uppdrag att deportera ett visst antal människor (ester) i en by, då var det inte brottsligt. Då måste vi omvärdera ordet "brottsligt"!
Och beträffande de sovjetiska lägren: "Men,man tar ju bara över /../ Man fyller gamla strukturer med nya fångar istället", säger de som förklaring till grymheterna som Stalin stod för. Jovisst. Tsaren hade läger; Lenin satt i ett. Han hade frigång och kunde dricka mjölk, det har han själv skrivit om. Något helt annat än det Lenin skapade; en helt annan sorts läger.
Ja, jag tror att Lenin lyckades därför att strukturen blev densamma med en statsledare som tar alla beslut, en diktator, även om Lenins regim faktiskt var värre. Esterna hade tillhört den tsarryska staten sedan 1710, men när de ockuperades av Sovjet, då upplevde de ett våld, som de aldrig kunnat tänka sig. Ett våld så fruktansvärt, och så mycket värre än de upplevt under tsaren. Under nästan hela 1800-talet och fram till friheten 1918 gick man aldrig och var rädd för tsaren eller myndigheterna. Livegenskapen avskaffades 1817, och därefter kunde de själva ta ansvar för sina liv och senare utbildades de för att bli självägande bönder och löära siug bokföring etc. På sjuttonhundratalet gick folket i Rakvere till Tsaritsan Katarina för att protestera mot att baronessan Tiesenhausen önskade få dem alla livegna under godset. De var fria då eftersom Rakvere var en stad. Katarina bestämde att Rakvere skulle fortsätta vara en stad, och därmed slapp de livegenskapen. Några sådana möjligheter fanns inte i Sovjetunionen.
Man talar i boken om Stalins genomgripande industrialisering av det stora riket, som något fantastiskt. Ja, men för det första deporterades människor till fabrikerna, för det andra fanns inte den tekniska kompetensen i landet längre, så många hade mördats. Jag glömmer aldrig besöket idet stora varuhuset i Tallinn 1978. Där fanns bl.a. en mängd hushållsmaskiner av gammal årgång. Sådant vi övergav på 1950-talet. Spegelreflexkameran vi köpte till vår dotter var så undermålig att hon vägrade använda den.
Man talar om nazismens avhumanisering kontra kommunismens arbete för jämställdhet. Mitt intryck är, att Sovjet i allra högsta grad avhumaniserade människorna. Nu, när Estland varit fritt sedan 1991, då har man gjort samhället så mycket säkrare för människorna. Vägräcken vid kritiska ställen på vägarna är bara ett exempel. Och medicin till alla sjuka.
Jag reagerar starkt mot att när nazism och kommunism jämförs, vilket de intervjuade egentligen inte vill göra, då framställs alltid nazismen som den stora ondskan och kommunismen som en god ideologi, som tyvärr gick lite fel... De säger att det bara var en fortsättning på tsarismen. Alltså: det kan inte ha varit kommunism i Sovjet. Då ställer jag frågan: Vad vet ni om Tsarryssland?
Åsa Linderborg skrev 1999: "Det kan inte på allvar finnas någon som tror att svenska kommunister eller vänsterpartistiska riksdagsmän är våldsverkare som vill massakrera sina meningsmotståndare". Vilket t.ex Kristian Gerner bemöter. Själv minns jag Frank Baude (kfmlr) när han i TV sa att "Lars Orup förmodligen inte skulle få överleva i ett kommunistiskt Sverige".
Nu ska vi komma ihåg att de som intervjuats är nio historieforskare och elva gymnasielärare, som naturligtvis har stor betydelse för många svenska ungdomars syn på kommunismen.
Alltså, dessa anser inte att kommunism utgör något hot, den är i grunden god. Det våld som utövades kan ses som ett mönster i historien. Så sker vid revolutioner.
Nazismen däremot är farlig.
Vad vet historielärarna om Andra världskriget? Vi vet en som 1995 inte visste något om USA:s och Sovjets avtal om Lend and lease, som var avgörande för krigets utgång. "Lend and lease - det var ju till England!" Javiist, men inte bara till England...
Den här skriften visar hur svårt det är att få människor att inse vad som verkligen hände i Sovjetunionen och de andra kommunistiska staterna. De har redan bestämt sig, och ser alla med en annan åsikt som förrädare eller totalt okunniga. De här intervjuade visste inte mycket om Lenin eller vad som hände i Kambodja, men har ändå sin uppfattning klar.
Jag undrar hur våra elever ska förstå världens historia, om den berättas av människor som har en skev uppfattning om den. Inte bara Sven Wollter har talat om Stalin som en klok människa. Stalinister finns även på andra ställen.
Det som det kommunistiska Sovjet utsatte esterna och andra folk för, det var både folkmord och röverier. Ett konsekvent dödande och minimerade av deras människovärde. Ska vi tillåta att det inte framgår av skolans historieundervisning?
Jag rekommenderar er att se filmen Leviatan, som gjorts i Ryssland 2014.
Läs också Bulgakovs bok Mästaren och Margartita som skrev mellan 1929-39. Filmen beskriver dagens Ryssland och boken beskriver Sovjetunionen. Som dog för att han förvägrades rätten till arbete. Han blev sjuk och dog.
Mästaren och Margarita kan också ses på Axess TV just nu. Det är en serie.
Människor värderas olika.
Jag lyssnar på dagens eko i radion. Det gäller domen mot den man som deltog av sprängningen under Boston maraton då flera människor dog. De intervjuar en kvinna som överlevde dådet. Hon förklarar sig nöjd med dödsdomen och menar att nu kan livet fortsätta igen.
Mina tankar går till den lettiska kvinna, vara man dödades av några ligister vid ett bankrån i Riga. Vi såg henne i ett program om de baltiska fängelserna i början av 1990-talet i svensk TV. Där gjorde programmet en stor sak av att hon önskade att mördarna skulle dömas till döden. Det var ett gott bevis på hur dåliga människor de är, de som gjort sig fria från Sovjet.
Så olika kan det vara. Det man anser i USA accepteras och det kan vi verkligen förstå, men där, i de nya staterna, där var de inte riktigt mänskliga. Trots att de hade samma uppfattning.
Maj 14, 2015 Har Stalin skrivit böcker?
Jag har funderat på vad Sven Wollter menade när han sa att Stalin skrivit så fantastiska skrifter innan han blev paranoid. Kanske den estniske historikern David Vseviov kastar lite ljus över det i programmet Müstiline Venemaa/det mystiska Ryssland som sändes i estnisk radio den 29 mars i år.
Den unge Stalin.
Först måste jag förklara att i Sovjetunionen gavs en encyklopedi ut. Problemet var att när folk kom i onåd i Sovjet blev det man skrivit om dem inte längre giltigt. Vi vet ju hur Stalin lät massmörda och ha falska rättegångar etc mot dem han fattat agg mot av någon anledning. Nåväl. Man hade en förteckning över alla som köpt encyklopedin och när någon, som beskrivits i böckerna, alltså kom i onåd skickades det ut en ny sida som skulle klistras över den gamla. Men det räckte inte som garanti för att folk verkligen gjorde så, utan man for hem till flera av dem och kontrollerade att de klistrat. Om de inte gjort det, då blev det läger eller nackskott.
När detta är sagt kan jag börja berättelsen om Stalin, Trotskij och den ryske författaren Boris Pilnjak,
Stalin höll föreläsningar, bl.a. för studenterna i Sverdlovsk med början 1924, som alla måste lyssna på. Under en tid citerade han ofta Piljnak. Utskrifterna från dessa föreläsningar, som gavs ut i enorma upplagor, var oerhört viktiga trots att Stalin då inte ännu var den allvetande guden, som han senare blev. Ingenting fick dock ändras i Stalins "heliga" skrifter.
Boris Piljnak 1894-1938.
Problem uppstod när Boris Piljnak blev mördad 1938, och allt om honom skulle bort. Så småningom visste ingen vem han var, men alla kunde läsa i Stalins tal om honom. De måste alla läsa om kommunismen vad de än läste för ämnen på universiteten. Vem var han? Ingenstans kunde de hitta något skrivet om eller av honom.
Då uppstår frågan: Varför citerade Stalin honom 1924? Det är en lång historia som börjar med det faktum att Stalin inte tillhörde den intellektuella delen av politbyrån, och detta kände han så tydligt. Han var bara en tjänsteman, visserligen chef på sekretariatet,dock medlem av politbyrån, men inte tillräckligt intellektuell för att tas på allvar av Trotskij, Kamenev, Lenin, Bucharin m.fl. (Stalin tog sedan livet av flera av dem.)
Trotskij t.ex. hade en helt annan ställning i partiet. Han var närmast Lenin i rang och såg ner på "tjänstemannen" Stalin. Och för att slippa ses som en obildad pappersvändare arbetade Stalin som kulturens bevarare.
Han erbjöd sig t.ex. att skriva förordet i ryska författares böcker. Eftersom det då, 1925, ännu var relativt ofarligt vågade den ryske författaren Vsevolod Ivanov svara honom med orden: “En bra bok behöver inget förord, och en dålig bok blir inte bättre av ett förord”. Hade han sagt det några år senare skulle han antagligen fått ett nackskott.
1925-26 fick Ivanov bolsjevikisk kritik för sin pessimism och att man inte fick klart för sig vilka som var hjältar - röda eller vita armén. Därför skrev han om sin novell "Pansartåget" till ett skådespel, 1927. Den gången var bolsjevikerna och röda armen självklart hela världens hjältar.
Dåtidens partihierarki flörtade våldsamt med dåtidens intellektuella. Det ansågs mycket viktigt. Det var vanligt att författarna läste stycken ur sina ännu ej publicerade böcker för utvalda sällskap. Bl.a. var det vanligt hemma hos Maksim Gorkij. (Ni vet Gorkij, som blev mördad på Stalins order av grevinnan Budberg i Jäneda, Estland) Stalin var alltid närvarande. Efter vissa uppläsningar ville partitoppen klassa några som “inte lämpliga”. Då tog Stalin dem i försvar, som den liberale man han ville ses som, och sa: "Även de som inte till fullo går med oss ska publiceras."
I sina föreläsningar ville Stalin ge sken av att han kände till all rysk litteratur. Han ville briljera med dåtidens kända namn som om han visste allt om dem. I dag kallas det “name-dropping”. Alla Stalins texter och föreläsningar var skrivna av någon annan. Att någon av spökskrivarna skulle citera en kritiserad författare som Piljnak utan att ha fått en order att göra det, är fullständigt uteslutet.
Benedikt Sarnov (1927-2014) visade många år senare ett viktigt brev i den här historien för David Vseviov, programledaren, som Trotskij skrev den 30 juni 1922 till politbyrån:
Som sekreterare kom alla brev och dokument till politbyrån först till sekreteraren, dvs. Stalin.
Ett brev till politbyrån hade hög dignitet. Trotskijs handlar om unga konstnärer, författare och andra kulturarbetare. Trotskij menade att man måste visa mer intresse för de unga. Speciellt de som lutar sig mot bolsjevismen. De som är mot partiet ska man inte ens prata med, de ska bara försvinna. De, som redan är på partiets linje behöver man inte prata med. De som börjar luta sig mot partiet, de måste däremot uppmuntras. Vi måste gör allt för att de ska tillhöra våra egna. Att några enskilda partiarbetare uppmuntrar dem räcker ej, det måste vara statlig positiv uppmärksamhet. Rent generellt föreslår han stipendier etc. Konkret är det så håret reser sig på en. Trotskij börjar med: “De första som ska ta hand om dem är censuren. De ska noga kontrolleras. Till varje konstnär ska en mapp göras i ordning. I den antecknas bakgrund, kontakter, familj, och politiska kontroller. Varför? Då kan censuren se vilka som är värt att satsas på. Då ser man vilka som ska stöttas ekonomiskt och vilka man absolut inte ska beblanda sig med. Med andra ord: Total statlig kontroll över de intellektuella.
Den förste som läste Trotskijs brev var alltså Stalin. Och i Stalins värld gällde att fick han kännedom om något dåligt använde han det för att baktala och omöjliggöra personens ställning efter bästa förmåga. Fick han se något som kunde gagna partiet och honom själv försökte han framställa det som sin egen idé.
Alla förslag från Trotskij avskydde Stalin. Trotskij hade en gång presenterat en plan för Sovjets industrialisering som Stalin förvanskade och förhalade. Planen genomfördes, trots allt, till Stalins stora irritation.
Stalin agerade likadant denna gång, han avskydde att idén kom från Trotskij, men visade det inte öppet. Lenin var redan sjuk, och det gällde naturligtvis framtiden efter Lenin. Trotskij förstod inte att Stalin försökte underminera hans ställning. Ingen förstod egentligen Stalins stora makt. Trotskij såg honom som en nolla, galen bankrånare och mördare.
För att vi ska förstå¨hur Stalin tänkte får vi denna bild:
När inbördeskriget gick mot sitt slut fick Stalin veta att Trotskij skulle dekoreras med medaljen Röda stjärnan. När detta kom till Bucharins vetskap, sa han: “Om ni ger något till Trotskij, då måste ni också ge Stalin detsamma. Har ni inte begripit att om ni ger något till någon och Stalin inte får det, då klarar inte Stalin det och det får stora konsekvenser.”
När nu Trotskij skickade det kontroversiella brevet var Stalin som chef för som sekretariatet tvingad att trycka ut det och vidarebefordra till alla politbyråns medlemmar. Men det räckte inte för honom. Stalin talade om för sin arbetare vad mer som skulle stå i brevet. Han behövde inte säga så mycket, hans medarbetare visste vad han ville, det kunde räcka med en antydan. Vilket i praktiken betydde att han sa: “Du förstår vad jag menar. Gör som jag säger, eller…”
En av hans medarbetare, Jakov Jakovlev, förstår att han inte får framställa detta som Trotskijs plan. Istället skriver han som om Trotskij ger allmänna anvisningar, och för att visa Stalins stora kompetens skriver Jakovlev de konkreta förslagen som om de idéerna var Stalins.
Jakovlev förfinar t.ex. orden om censur och register. Man ska förena alla i en författarförening och där föra in dem på rätt spår. En mer liberal tankegång, som Stalin ville ha det. Detta var bara ett förslag från Trotskij och sekretariatets arbete var att visa syftet med brevet och göra det lättare för medlemmarna i politbyrån att förstå det. Som en tredje del i mappen tillförs vad Stalin själv tycker. En objektiv analys.
Första punkten i politbyråns beslut var att godta Trotskijs förslag. Hade man satt punkt där, då hade det gått igenom. Men man tillfogade fotnoter om hur förändringar ska ske. Därefter blev det ingen tvekan om att politbyrån ställde sig bakom Stalins förslag.
Vad har det här med Pilnjak att göra?
I brevet till politbyrån nämner Trotskij bara ett namn på kulturarbetarna, och det är Piljnaks namn. Piljnak har egentligen inget med det hela att göra. Han är bara en av dem som ännu inte är kommunist, men en begåvad ung man. Trotskij tar honom bara som ett exempel. Men resultatet blir att Piljnak blir symbol för kampen mellan Trotskij och Stalin. Stalin vill absolut vara den som gör Piljnak till kommunist.
Men Piljnak blev aldrig bolsjevikisk författare.
Efter sina föreläsningar 1924 nämnde Stalin aldrig mer Piljnak.
En bok av Piljnak gavs ut 1922. Eftersom den gavs ut hade den passerat censuren. Den har aldrig översatts till något annat språk.
Censuren i Sovjet arbetade efter olika regler. Militären hade sin, och förlagen hade sin. Ingen visste särskilt mycket om den andra gruppens kriteer. De var varandras antagonist.
Någon myndighet klagade på boken. De ansåg den kontrarevolutionär och ansåg att den skulle dras in. Men Trotskij skriver ett brev till politbyrån, att detta får absolut inte ske. Stalin låtsas inte om brevet. Det stannar hos honom. Då skriver Trotskij ett nytt brev, denna gång till Lev Kamenev, som har samma åsikt som Trotskij: Böckerna ska ut till biblioteken och bokhandlarna igen. Stalin kan absolut inte ha samma åsikt som Trotskij utan agerar på sitt vis.
Lev Kamenev 1883-1936
Frågan togs upp på politbyrån 10 aug 1922.
Vi vet ju, att alla pappren hos politbyrån framställs någonstans, dvs i sekretariatet och dess chef är Stalin. Han fick det till att beslutet blev bordläggning. I praktiken blev det ursprungliga beslutet inte ändrat. Men: varför bordläggning?
I protokollet står: Innan beslut ska politbyrån o partiledningen läsa boken. Det betydde att t.ex. Rukov, Kalinin, Molotov och Kamenjev måste göra det. De måste alla läsa boken “Ivan och Marja”. Dessutom ska alla också läsa boken “Snöstorm”. Självklart ville Stalin fördröja beslutet.
Kriget mellan Trotskij och Stalin har då pågått länge. Stalin hade i början stora svårigheter att få sina artiklar publicerade i Pravda, dvs. han fick aldrig några artiklar publicerade där innan han var "gud". Trotskij däremot fick alla sina artiklar publicerade.
Stalin läste mycket, men hade väl svårt att uttrycka sig väl. Innan han hade spökskrivare och innan han hade den absoluta makten reducerades han. I grälet med Trotskij var Piljnak och de andra författarna bara orsaker till gräl.
Fortsättningen på denna historia är att Piljnak sköts 1938. Och anledningen till att Stalin använde sig av citat från Piljnak var att visa sin beläsenhet och sin intellektuella kapacitet.
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Piljnak inte sköts förrän år 1938.
Det är en aktningsvärd historiker, som har specialiserat sig på Rysslands och Sovjets historia, som säger detta. Men jag kan bara tolka det som att Stalin har inte skrivit några egna böcker. Vissa talar respektfullt om att han höll på att utbilda sig till präst, men avslutade studierna i förtid. Men det fanns inte andra skolor att välja på. Det var likadant i Estland fram till friheten. En vanlig människa hade inte pengar att utbilda sig för; han måste be någon person, t.ex. prästen att få pengar till hjälp att studera. Så att han var speciellt studiebegåvad och religiös kan vi glömma. Han lyckades bättre som bankrånare.
Så, Sven Wollter, du får nog visa vilka böcker du menar att Stalin ska ha skrivit själv.
Maj 11, 2015 Museet i Gulag.
Vi är alla välkomna att besöka Auschwitz och andra av Hitlers dödsläger. Vi kan då se vilka fruktansvärda lokaler judarna och de andra levde i. Vi kan ana stämningen, förtvivlan och dödsångesten därinne. Vi kan också läsa berättelser, se filmer och förskräckas över den mänskliga grymhet de vittnar om.
Hur är det med lägren i Sibirien? Gulag?
Självklart vill inte makten i Kreml att vi ska se vad Stalin gjorde. Vad han utsatte människorna för. Stalin är på väg att återupprättas, och hans rykte ska vara rent. Med andra ord: Människor kommer aldrig till fullo förså vad de deporterade och dömda fåmngarna utsattes för. Svälten, skräcken och den torala avskanaden av mänsklighet som rådde där. Och därmed fläckas inte Sovjetunionens/Rysslands rykte.
SvD skrev om detta den 22 mars i år. Det handlar om ett läger som bevarats som museum, men som staten nu tagit över, och däe de skall ta bort allt som minner om de politiska fångarna.
Detta är naturligtvis viktigt för att radera den del av världshistorien som Putin inte vill erinras om.
Utanför Perm ligger Rysslands mest välbevarade läger från den sovjetiska Gulagarkipelagen.
Det så kallade Gulag var ett nätverk av arbetsläger i Sovjetunionen. Det första egentliga Gulaglägret grundades år 1923 på Solovkiöarna. Historikerna debatterar fortfarande det egentliga syftet med lägren, eftersom de visade sig vara ineffektiva. Under Stalins politiska terror på 1930-talet var det uppenbart att lägren användes för att oskadliggöra all tänkbar opposition.
– I isoleringscellen fick man ha pappersskjorta och -byxor på sig. Inget annat. Varken lakan eller täcke fanns i cellen, man fick sova direkt på träbritsen med tofflorna som huvudkudde. Jag vaknade av frossbrytningar varenda natt, säger Sergej Kovaljov.
/../ År 1975 fick Kovaljov sju års fängelse för antisovjetisk propaganda, det vill säga för att ha spritt förbjuden dissidentlitteratur, så kalladsamizdat. Följande år anlände han till arbetslägret Perm-36.
/../ Hur många gånger Kovaljov placerades i isoleringscell minns han inte.
/../ Kovaljov krävde bättre villkor för fångarna och skrev ständigt officiella klagomål. Det innebar att olika former av straff för påhittade förseelser ofta låg nära till hands – ett raffinerat sätt att utöva kontroll.
Lägret Perm-36 var ett alldeles vanligt Gulagläger. Det unika är att det har bevarats – barackerna, läkarstationen, cellerna, taggtråden, vakttornen, till och med värmepannan som eldas med kol och fortfarande är i funktion. Snödrivorna står höga och guiden Natalja Vozjakova dirigerar oss längs uppskottade gångar.
/../
För att komma till isoleringscellerna måste man pulsa i snön några hundra meter bort till ett särskilt område som hölls avskilt från resten av ”zonen”, som fångarna kallade lägret. Här fick den som upprepade gånger hade brutit mot föreskrifter sitta som straff, ibland i flera månader.
Galler för fönstren. Dörrar med titthål. Allt finns kvar, inklusive den råa, fuktiga kölden i isoleringscellerna där man bara fick ha tunna kläder på sig och sova utan vare sig täcke eller lakan.
/../
I tjugo år har det här lägret renoverats och restaurerats av en frivilligorganisation vid namn Perm-36. Den grundades i början av 1990-talet som en utlöpare till Memorial och består av historiker, entusiaster och före detta lägerfångar (bland dem Kovaljov). Ryska staten ägde byggnaderna och marken, men det var historikerna och frivilligarbetarna som drev museet.
I fjol meddelade ryska staten abrupt att man tar över hela verksamheten. Museet ändrade inriktning. I dag berättar man inte längre om enskilda lägerfångar. En fotoutställning med prominenta dissidentfångar har tagits bort.
– Vi har fått instruktioner att inte längre tala om ”läger”. Nu för tiden heter det ”arbetskoloni”, säger guiden Natalja Vozjakova.
/../
Museidirektören Natalja Simakova säger rent ut att det inte längre är meningen att de politiska fångarna ska lyftas fram.
– Vi anser att de som tidigare drev museet hade en alldeles för ensidig syn och blint lyssnade på fångarnas version, säger Natalja Simakova.
/../
Igor Gladnev, kulturminister för Permdistriktet säger:
– Det är självklart att ett sådant här museum måste vara statligt. Vi vill att det ska visa den objektiva sanningen. Det här är inte ett läger som tillhör till exempel Kovaljov, säger Igor Gladnev.
Enligt honom är det viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”.
– Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa i dag vägrar erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget.
Exakt vem det är som gör det vägrar Gladnjev säga. Jag frågar varför man inte längre kan visa fotografier på kända fångar. Svaret är att antingen ska man ha fotografier på samtliga fångar eller också inga alls.
Att förändra muséet som visade eländet i Gulag för alla som behöver ha kännedom om för att förstå vad som hände, det är verkligen att ta över historieskrivningen. Den som inte vill veta hur människor levde, arbetade och dog i Gulag kommer inte tvingas till insikt. Den som vill att Sovjetunionenska vara "ett gott försök till kommunistisk stat, som tyvärr blev lite fel", den behöver inte få slåss mot sanningen, som eventuella nazister är tvingade till om de ska få andra att tro att nazismen var bra på något sätt.
Vad skulle sägas om polska eller tyska staten skulle ändra koncentrationslägren till att de varit "arbetskolonier"?
Eller vad Ryssland skulle säga om det faktum att ca 100 miljoner europeer ser på den sovjetiska tiden som Israel och alla övriga judar ser på nazitiden?
Nyttiga idioter i väst hjälper Ryssland att hålla lögnerna vid liv.
Vi ser det vi vill se, och vi hör det vi vill höra. Vi förstår det som överensstämmer med vår uppfattning, och vi lyssnar på dem vi bestämt oss för att tro på.
Hela artikeln finns här:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gulagmuseet-ska-inte-langre-tala-om-fangarna_4418411.svd
Maja Plisetskaja
Maja Pliseteskaja, dansös på Bolsjojteatern har avlidit. Hon levde 1925-2015.
Beskrivningen i dagens SvD säger så mycket om livet i Sovjetunionen. Se här:
Maja Plisetskaja föddes i Moskva 1925 av judiska föräldrar men växte delvis upp i norska Spetsbergen där fadern var gruvdirektör. Han sköts 1938 i Stalins utrensningar. Modern var stumfilmsskådespelare och sändes tillsammans med Majas lillebror till arbetsläger. Tack vare mostern och morbrodern som båda var solister vid Bolsjoj räddades Maja från att hamna på barnhem. Dansen blev en tillflykt, men hon var samtidigt fånge i ett terrorsystem där hon tvangs dansa för Stalin på hans 70årsdag. ”Jag var rädd att möta hans blick”, skriver hon i sina memoarer.
Alla som beundrar massmördarna Lenin och Stalin borde läsa detta och se det som bara ett exempel på hur livet var där borta. Så många mljoner människor har/hade liknande upplevelser. Faden dödad och familjen skickades till Sibirien. Eller hela familjen skickades till Sibirien men fadern dödades på väg dit. Det handlar om vanliga människor, som du och jag. Lika oskyldiga till brott. Bara utvalda, kanske av en slump, att dödas eller deporteras. Kulak! En duktig bonde som arbetade bra och kunde leva på sitt jordbruk, eller en änka som betalade någon för att få hjälp med sin bondgård. Så många berättelser jag hört om, eller läst om, i Estland.
En mening ur Putins tal i går.
Vi är tacksamma mot de brittiska, franska, och amerikanska folken för deras bidrag till segern.
(DN. Ingmar Neveus)
Maj 9, 2015 Vem ska vi tacka?
Vi har en tid kunnat läsa om huruvida vi ska tacka Stalin för freden i Europa 1945 eller inte. I Expressen skriver Hynek Pallas: Aftonbladet döljer stalinismens förtryck
Esterna känner iabsolut ngen tacksamhet mot Stalin, Åsa Linderborg.
Det värsta är att debatten tappat fokus på dem som mest berörs av frågan om "tacksamhet": de som befriades i fel del av Europa. Hos Linderborg (21/4) är centraleuropéerna reducerade till en eufemism i en parentes: "(Med det inte sagt att Östeuropa var 'fritt' under Sovjeteran som följde)".
Nej, absolut inte fritt. Inte ett uns av frihet hade de under Stalinåren. Hunger, fattigdom, total osäkerhet och instängdhet präglade deras liv. De som överlevde alltså. Så många dog på olika sätt, genom ett skott i nacken, iskylan och fattigdomen i Sibirien etc. Jag tänker bl.a. på kvinna som såg när sovjeterna grävde upp en tysk kyrkogård. Hon gick in till dem och protesterade. “Är du tyskvän?” Och så sköts hon ihjäl. Och släktingen som sköts på stationen på väg hem från en arbetsdag, för att han arbetat som frivillig polis på loven under universitetsåren. Att de inte vågade sova var också en verklighet. De lyssnade till om någon bil skulle stanna utanför deras hus, och om de skulle bli hämtade för resan till Sibirien. När de förstod att det var någon annan i huset som hämtades kunde de andas ut för den natten.
Ja, det finns massor med exempel, men ingen diskuterar det nu. Ryssland kommer aldrig betala för vad de gjorde, och det vet esterna. i dag gäller det att leva i nuet.
/../
Men i stället för att lyfta fram detta, hur det totalitära förtrycket fortsatte i Europa, framträder i den svenska debatten kålsuparteorier. Som om man kunde ställa USA:s ambitioner i Västeuropa mot livet bakom järnridån. Västmakterna utnyttjade varken München eller befrielsen till att plundra. USA erbjöd Marshallhjälp. Röda armén monterade ner Centraleuropas fabriker och forslade dem till Sovjet.
Ja, det är helt rätt. Sovjet plundrade där de kunde. I den by där Ants farmor växt upp, där tvingades människor iväg på olika sätt. Deras hus monterades ner och flyttades till Ryssland. Allt ätbart togs ifrån esterna och forslades till Ryssland. “Kommunismens första gäst heter Svält”, säger de.
Vem ska vi då visa sin tacksamhet? Stalin som dödade, deporterade, stal och lämnade människor i nöd? Amerikanerna som hjälpte till att bygga upp Tyskland efter kriget? Och som slöt Lend-leasingavtalet med Sovjet och såg till att de hade krigsmaterial och mat till soldaterna; som ett lån. Det lånet har Sovjet aldrig betalat tillbaka. Engelsmännen däremot, har betalat tillbaka enligt avtalet.
Maj 3, 2015. Andrej Zubov, rysk professor i historia.
DN har i dag en artikel om en rysk professor som förlorat jobbet, som säger:
Stalin var inte en befriare av Europa, utan en tyrann som slogs mot en annan. Hans regim var inte på minsta sätt bättre för det ryska folket än vad Hitlers skulle ha varit, utan han krigade till sig rätten att själv få mörda sina undersåtar, säger Andrej Zubov, rysk professor i historia.
/.../
Med hjälp av Röda armén införde Stalin nya totalitära regimer i östra Europa, så man kan inte betrakta honom som en befriare som vi ska vara tacksamma mot. Han var inte ens en befriare för sitt eget folk och hans regim var inte på minsta sätt bättre för det ryska folket än vad Hitlers skulle ha varit.
Stalin gjorde, enligt Andrej Zubov, just det som Hitler planerade, att tillintetgöra den ryska intelligentian och folkets ledande skikt för att kunna härska över en undertryckt massa av slavarbetare. Han utplånade en stor del av Rysslands intellektuella skikt, de bästa vetenskapsmännen, konstnärerna, författarna. Han förintade bondeklassen med framkallad svält, han deporterade hela nationer, krossade kyrkan och förföljde alla andra religioner.
– Skulle Hitler ha gjort mer? Nej. Det var en kamp mellan två tyranner om makten i Europa, över människorna och över rätten att mörda, och Stalin krigade till sig denna rätt mot Hitler.
För Andrej Zubov är det självklart att kriget började 1939, inte först 1941. Stalin var de första åren en välvillig bundsförvant till Hitler och båda fick ut mycket av alliansen. Under nära två år av krig på västfronten fick Hitler alla råvaror han behövde från Sovjet, och det gav honom möjlighet att bedriva sitt krig mot Storbritannen och besegra Frankrike. Stalin fick betalt i form av östra hälften av Polen, fria händer i Finland och i de baltiska staterna.
De sovjetiska tågen med förnödenheter till tyskarna var målade på sidorna med texten: "Mat till de svältande i Estland."
Han säger också:
Om Putins aktion mot Ukraina hade lyckats så skulle de baltiska staterna ha blivit nästa offer. Men Putins egentliga mål är att tillintetgöra Nato.
/../ Om man följer Putins uttalanden ända från början, står det klart att han är en absolut sovjetisk människa. Dessutom har han som officer i säkerhetstjänsten KGB plågats av att imperiet föll ihop, vilket med hans ord var ”århundradets största geopolitiska katastrof”.
Det här är också mycket intressant:
Det finns två saker som brukar störa rådgivares objektivitet, särskilt i ett land utan fria medier; det ena är att man tar det önskvärda för det reella, och det andra är att man säger till ledaren det han vill höra. Just det hände inför det rysk-japanska kriget 1905, då tsar Nikolaj II bara lyssnade till de rådgivare som förespråkade krig med Japan. De som avrådde blev ställda åt sidan.
Det tror jag verkligen på, liksom jag tror att många andra människor som får höra just det de vill höra, låter bli att analysera uttalandet. Det är så enkelt att tro på det som sägs, när man vill att det ska vara så.
.
Sovjet ockuperade Estland.
De lät dessutom sina soldater dö som kanonmat. Vem utmanar ett sådant land? Hur skulle det vara i dag? Skulle Putin offra många miljoner män utan att blinka? Antagligen, han är som professorn säger, en sovjetmänniska. Kommunister ska vara "människor med hjärta", men det stämmer absolut inte med de styrande i Sovjetunionen. Tyvärr, de såg inte människan, frågan är vad de såg i stället.
Maj 2, 2015. Gränsavtalet.
Ett stort problem för Estland när det gäller det nya gränsavtalet, det är att en del av det som var Estland efter Tartuöverenskommelsen 1920 nu tillhör Ryssland. Stalin ritade om kartan när han ockuperdt landet. Problemet är nu: Ska man bara ge sig, eller går det att få rättelse?
Justitiekanslern undersöker nu hur gränsöverenskommelsen överensstämmer med estnisk lag.
Esterna hävdar att ingenting har diskuterats i detta avtal som gäller Tartufredens gränsdragning. Ingen demokratisk process har förklarat Tartufreden ogiltig. För att godkänna det nya avtalet måste delar av avtalet förändras för att de nya gränserna ska kunna ratificeras. När gränserna ändades var Sovjet en diktatur, som bestämde de nya gränserna i Kreml, självklart utan att esterna hade något att säga till om.
Regeringen menar att esterna först måste gå med på att man kan diskutera andra gränser än Tartufredens. Ryssland måste gå med på att diskutera att/om Tartufreden ska vara bas för vidare diskussioner. Naturligtvis kan justeringar göras, men grunden måste vara demokratiskt fattade beslut.
Martin Helme, ordförande för det relativt nybildade estniska konservativa partiet, EKRE: “Man förstår inte varför en stor del av Estland ska överlämnas till Ryssland utan ersättning." Sovjet bestal Estland grundligt under ockupationsåren och ingen kompensation har utbetalats. Inte alls så som Tyskland gjorde när de betalade miljarder till sina offer. Nu vill man helt enkelt lägga beslag på estnisk mark.
Vid en omröstning måste 68 av parlamentets 101 ledamöter rösta för förslaget om att diskutera igenom hela avtalet. Helme menar att då måste tio röster från oppositionen rösta med regeringsförslaget, vilket han bedömer som inte troligt.
“Vi lever granne med ett land som terroriserar sina grannear, just nu Ukraina, och vi är skeptiska mot att det går att förhandla med dem,” säger Andreas Herkel, Fria Estlands Parti, Eesti Vabaerakond, också ett relativt nybildat parti.
Kadri Simson, Keskerakond, backar upp det skrivna gränsavtalet. Det är ett av parlamentets största parti, och viktigt att få på sin linje.
(Keskerakonds ordförande Edgar Savisaar ligger fortfarande på sjukhus efter amputeringen av benet. Han mår bättre, har minnesluckor, men, som hans vän Peep Põdder säger i dag i Postimees: ”Gamle Edgar är tillbaka!” Põdder är själv sjukhuschef och menar att Savisaar kommer kunna flyttas till rehabilitering och sjukgymnastik om två veckor, han visar så god tåga, att man inte kan utesluta att han snart kan gå med protes.)
(Postimees.)
Ja, det är en stor och känslig fråga, det där gränsavtalet. Vad man kan förstå av Rysslands beteende i Krimfrågan, så är det svårt att tänka sig att de skulle ge tillbaka de tidigare estniska områdena. Men sanningen är ju, att så som ryssarna ser på Krim, så ser esterna på sina områden. Ett ömsesidigt avtal skrevs under 1920 om landgränsen. Sedan bestämde alltså Stalin om helt nya gränser 1944. Jag har ställt frågan förut många gånger och gör det igen: Vem har rätt att bestämma vilka områden som ska lyda under vem?
