dec 19 2012. Jag ska skriva i morgon!
Jag ska bättra mig! Det är mycket att göra nu så här dafarna före jul.
Jag ska skriva i morgon!
Må så gott
Karin
dec 17 2012. Alla log när bilden släcktes ner och dagens nyhetssändning var slut.
Årets favorit bland alla människor som intervjuats i estnisk TV och radio blev i år blev Riksåklagaren Heili Sepp, som vi ofta sett i nyhetsprogrammen. Hon förklarar på ett sakligt och informativt sätt vad som händer i domstolarna.
Riksåklagaen.
PÅ Saaremaa/Ösel kan man hitta många specialiteter. De har smör, ost och andra mjölkprodukter, bröd charkuterier, frukt och annat. Nu ska alla deras varor märkas med en ettikett som talar om varifrån varan kommer. Det är väl ett smidigt sätt att säkerställa att man köper inhemska varor. Fast det såg ganska enkelt ut att ta bort etiketten och sätta den på en annan vara... Och förresten så står det Saaremaa med stora bokstäver redan på t.ex. osten och smöret. Det är nog rätt tänkt i alla fall.
När vi kommer till Tallinn nästa gång måste vi gå på EKA Eesti Kunstiakadeemia Gallerii. Just nu är det en utställning av 1950-talets konst. Ni vet: socialrealismen. Bara målningar av arbetande människor på ett naturtroget sätt. Men det såg mycket bra ut på TV i alla fall. Alla var ju tvungna att måla så annars förlorade de rätten att vara utövande konstnärer och värre saker än så. Sibirien kunde man få se på nära håll. Jag läste någonstans om hur jobbigt det var för konstnärerna. Antingen gjorde de som staten sa, och då såg kollegorna på dem med svart blick, eller så gjorde de det inte, och då tog staten hand om dem. Eller slutade de utöva någon konst.
Där finns också en fantastisk pepparkaksutställning. Och så hittar jag ingen bild på det!!
Vädret är lite kallt. Det kommer bli ned till -15 grader på nätterna och -9 på dagarna. Det är kanske bra, men det är kallt.
Sista inslaget i Aktuaalne Kaamera är ju alltid någor roligt eller rart. I dag var det mycket rart. Det var en liten treårig flicka som inte ville att familjen skulle gå och köpa en julgran. Hon krävde att få gå ut i skogen och hugga en egen gran. Det fick hon. Vi fick se henne gå med bestämda steg ut i skogen. Prövade med både såg och yxa. (Det var förstås en vuxen som sågade ner granen. Vi fick inte se det.) Sedan tog hon granen och drog den genom snön. Och jag kan lova er att trots att vi sett tråkiga och obehagliga nyheter tidigare, så log vi allihop när ljusen släcktes ner och dagens nyhetssändning var slut.
dec 13 2012. Aktuaalne Kaamera.
Ni har väl inte missat att julbocken i Gävle har brunnit ner igen? Det har inte esterna heller. Det fick de veta både i tidningen och på nyheterna i TV. Det känns bra.
Annars diskuterade man hur föräldrar med handikappade barn klarar sig i dagens Estland. Det var det längsta inslaget i Aktuaalne Kaamera i kväll.
Man har inte gjort så stora förändringar sedan sovjettiden, men nu är det dags. Problemet är att allt ansvar ligger på föräldrarna. De måste vara hemma och sköta barnen som är så handikappade att det inte kan vara på dagis. För det får de 19 Euro i månaden! Dessutom har de också en liten pension och kan få visst socialbidrag. Men resultatet blir alltid att de här stackars fölräldrarna arbetar med barnet på heltid och både mor (i de flesta fall) och barn kommer efter några år att lida svår nöd. Pengarna räcker inte. Föräldrarna har ansvaret för barnen hela livet. Det sades att i andra länder tar staten över när barnen är vuxna.
Hur många sådana barn finns det i Estland i dag? Det är sammanlagt cirka 200 000 människor som är inblandade i problemet.Yngre barn är ca 70 000.
Den politiker från IRL-partiet som intervjuades menade att "Hela systemet måste förändras. Vi har tyvärr inte hunnit dit än," sa han. Regeringen ska arbeta för att det blir ett gemensamt ansvar för föräldrar, kommun och stat.
-----
Fasad och interiör, Mustepeade Maja.
Nästa inslag gällde den byggnad som före sovjettiden tillhört den katolska munkordern Mustpead/ Svarthuvudena som staden lade beslag på efter Sovjets fall. Munkarna vill ha huset själva och har protesterat mot det beslutet. Nu har det varit uppe i domstol och fortfarande ska staden äga huset. Man använder det till olika arrangemang, och borgmästaren Edgar Savisaar var nöjd.
-----
Vi undrade hur det skulle bli med de svenska bankerna i Estland nu när den nya bankunionen i EU bildas. Svenska banker ska ju stå utanför. Men så blir det inte. De två storbankerna i Estland: SEB och Swedbank kommer tillhöra bankunionen. Nordea och Danske Bank som bara är dotterbolag i Estland kommer fortfarande att vara fria.
-----
Vilka fina tåg som levereras till Estland nu. Det är helt moderna snabbgående elektriska tåg där man satsar på säkerhet för passagerarna och dessutom är de helt handikappanpassade och med toppmoderna toaletter. "Ställ bilen och kom och åk med de här tågen. Här är det sköna fåtöljer och trevlig miljö!"
Här kan ni se dem:
http://www.tallinnapostimees.ee/1073692/video-uhiuued-rongid-saabusid-trummiporina-saatel-depoosse/
dec 10 2012. Man måste kunna koderna när man läser böcker.
Brorsan skrev i sin senaste kommentar /../
Det där med författarens hållning i andra frågor är verkligen knepigt. Både Jan Myrdal och Åsa Linderborg har skrivit starka och gripande barndomsskildringar. Den ene är maoist, den andra stalinist - förskräckliga regimer som passerar alla anständiga gränser. Knut Hamsun var nazist. Strindberg säger man numera var både antisemit och antifeminist. Det bör nog vara tillåtet att njuta av god litteratur oberoende av vilka knölar som skrivit den - eller?Problemet är att man måste avslöja och stoppa ev. dold propaganda som kan finnas i böckerna.
När det gäller Strindberg kan man säga att det låg i tiden, (Förintelsen låg i framtiden) och att man måste se problemen i relation till det. Jan Myrdal har skrivit rena lögner senare och visat stor naivitet, de böckerna ska inte läsas. Åsa Linderborg borde kunna sätta sig in i vad Stalin gjorde; det finns andra alternativ för den som vill beskriva fattigdom och elände, hennes bok hoppar jag över. Ärligt talat: jag har inte läst något av Knut Hamsun, där får jag passa. Jo, jag har läst "Svält", men det var så länge sedan att jag inte minns den.
Samtidigt är det lustigt med antifeminismen. Vi har svårt att sätta oss in i att kvinnor var "lägre varelser" på Strindbergs tid. Jag har själv hunnit vara med om det, att betraktas som mindre begåvad än en jämnårig manlig arbertskamrat just för att jag var kvinna. Och vi vet att den åsikten lever kvar i stora delar av världen.
När det gäller Mo Yen skriver Andres Lokko i recensionen av boken "Ximen och hans sju liv":
Men Mo Yans alter ego är snarare en nödvändighet för att ”Ximen Nao och hans sju liv” inte ska ses som regimfientlig. Det ger honom en möjlighet att be om ursäkt för hur hans persongalleri beter sig eller vilka åsikter de uttrycker.
Det är sådant som gör att det är svårt att läsa böcker skrivna i diktaturer. Man måste kunna koderna. För alla konstnärer gällde bestämda regler i Sovjetunionen och gäller fortfarande i Kina m.fl. länder. Underordnar man sig inte blir man för det första utgiven och i värsta fall bestraffad. Jag hade 1993 en utställning av två estnisk konstnärer, Rihu och Ilme Kuld, som var stora i Sovjet. Rihu sa "Om de väcker mig på natten kan jag direkt sätta mig upp och göra en staty av Lenin." Men han visste också regelerna, och gjorde den konst makten ville ha. Jag tyckte det var intressant att visa hans verk, men det tyckte inte insatta ester. De vägrade komma. En bussresa från Uppsala ställdes in när de fick veta vem det var som gjort konstverken.
En skulptur i samarbete av makarna Kuld.
-----
Nu till dagens Fredspris.
Den estniske europakommissionären Siim Kallas säger i Postimees:
Nobels fredspris påminner oss om varför EU skapades.
"Det här är ett projekt för fred och frihet. Det är inte huvudsakligen ett stöd för omfördelning av resurser. Och, naturligtvis, de viktigaste tvisterna handlar idag om framtiden för euron och att stärka den finanspolitiska omstruktureringen. Om man tittar på pågående diskussioner om utvecklingen bör man också beakta de möjliga scenarier för svåra lösningar - som att skapa två olika EU."
Företrädare för flertalet EU-länder deltar i Nobelceremonin. Estland är representerat i Oslo av utbildnings och forskningsminister Jaak Aaviksoo, Lettland av statsminister Valdis Dombrovskis och Litauen av president Dalia Grybauskaitė.
-----
Pikk tee/Långa gatan i Rakvere ser fortfarande i stort sett ut som det gjort i många hundra år. Det är den gatan som Jaan Kross skriver mycket om i sin bok "Boken om Rakvere". Några hus är renoverade, några ser bara gamla och slitna ut. I går brann ett av dem. Ett gammalt obebott brunt trähus.
Långa gatan i Rakvere på gamla vykort.
dec 9 2012. Utlänning i sitt eget land.
Såg ni programmet Allt för Sverige?
Jag har inte tittat på det den här omgången förrän i dag, och slogs av att det var ju så det gick till när vi kom till Ants farföräldrars hemtrakter. Vi blev lika tagna av vad vi egentligen inte såg när vi stod på bron och såg resterna av kvarnen och huset där Ants farmor Anna Lowiisa hade sprungit och lekt. Vi tänkte oss hur det såg ut när kvarnen arbetade, när bönderna kom med sina sädessäckar för att pappan skulle mala säden till mjöl.
Hur Anna Lowiisa gick och plockade blommor på ängen och tog sig ett dopp i ån som rann precis förbi huset.
Jag tog med mig några blommor som har fått torka i en vas och placerade dem på ett bord för att hon ska bo hos oss. Jag har förstått att hon var en snäll och god människa. Hennes son Morits, Ants pappa, älskade henne så mycket, och jag tror att han led svårt över att han inte haft tid att hämta henne när de hals över huvud flydde mot hamnen och fartyget som tog dem till Polen och räddningen. Kanske var det därför han dog så ung; han var bara 53 år och skulle haft många år kvar att leva i New York där han då bodde.
Det var så starkt att se hur amerikanerna i programmet reagerade när de kom till Sverige. Dessutom sa en av dem att han hade inte blivit mera svensk av besöket, han kände att han alltid varit svensk. Det är ett speciellt problem som han delar med Ants och alla andra som lämnat sitt land. Ants känner sig estnisk, men när han kommer till Estland är han svensk. Och de invandrarelever Ants haft har berättat att när de kommit tillbaka till sina hemländer, då har de alltid setts som svenskar där trots att de bara varit borta så kort tid.
-----
Elavbrotten är många i Estland just nu. 730 elavbrott har det varit under det här snöovädret. Det beror på dåligt material. De betongstolpar som ställdes upp under sovjettiden, de som skulle hålla för evigt, börjar nu rtuttna och man byter till trästolpar som ska hålla i kanske tjugo år.
Vi är glada att elledningarna i vårt område är nedgrävda. Det var på Ants beställning. Men grannfrun blev inte glad när elgubbarna knackade på i hennes hus för att byta elmätare. Hon hade nämligen en från sovjettiden som man klunde snurra bakåt. Alla hade sådana på den tiden, så förutom att elen var nästan gratis, så hade man använt minimalt med el. Så var livet då på den tiden. Inte så konstigt att den staten gick under.
Premiärminister Medvedev intervjuades i rysk TV nyligen. Efter intervjun när han trodde kameror och ljud var bortkopplade sa han
(översatt till engelska på sidan http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/9731278/Dmitry-Medvedev-muses-on-aliens-and-Vladimir-Putins-lateness.html#:
"Colleagues, somebody should be extremely punctual, while somebody else is exhausting all the limits for being late," he said, smiling wryly on a day when his mentor was more than an hour late for an event in southern Russia.
Det var första gången jag sett Medvedev skratta ordentligt, och det såg konstigt ut.
Putin håller just nu på att rensa bland ministrarna. Nu får vi se om han rensar bort sin partner också.
dec 8 2012. Mo Yans Nobelföreläsning.
Efter att ha läst Mo Yans Nobelföreläsning måste jag säga att jag är imponerad av författaren. Han är verkligen en stor berättare. Alltså är problemet hur man ska kunna premiera en stor författare som aktivt arbetar för diktaturen.
Jag måste ändå kommentera ett stycke i talet. Han skriver:
På 1960-talet, när jag gick i tredje klass, tog skolan med oss på en utställning som handlade om det hårda livet i det gamla samhället. Vi grät och skrek under ledning av vår lärare. För att försäkra mig om att läraren såg hur väl jag uppförde mig avstod jag från att torka tårarna ur ansiktet. Jag såg att flera av mina klasskamrater i hemlighet smetade in kinderna med snor som skulle föreställa tårar, men jag märkte också att bland alla dessa falskeligen bölande elever fanns en som varken grät eller gav ett ljud ifrån sig och inte heller hade slagit händerna för ansiktet. Han stirrade på oss med uppspärrade ögon och en blick som var förskräckt eller kanske förvirrad. Efter besöket informerade jag läraren om hans beteende och skolan utfärdade en varning till honom. Många år senare förklarade jag för läraren hur mycket jag ångrade att jag hade avslöjat pojken och då berättade han att minst ett dussin elever hade rapporterat saken innan jag sökte upp honom. Min klasskamrat avled för flera decennier sedan men varje gång jag tänker på honom känner jag djup ånger. Händelsen lärde mig något, nämligen att när alla gråter måste man tillåta några att inte göra det. Det gäller i ännu högre grad när gråten blir till en teaterföreställning.
Det måste låta märkligt för en svensk att man skvallrar för läraren att en kamrat inte gråter när han borde. Att dessutom det var fler kamrater som anmälde honom. Det säger så mycket om livet i de kommunistiska staterna. Det är inte bara svält och död, det handlar om att varje sekund göra eller inte göra det som förväntas. Frihet finns inte. Se t.ex. på Nordkorea i dag.
Anne berättade att när de tvingades ut på torget i Tallinn för att gråta när Stalin dött, "då kunde väl ingen tro att det var allvar!" Men man gjorde vad man måste.
-----
Jag fick ett mail från danska Inge-Lise, en släkting som också söker sanning och rötter i Estland. Hon föreslog att jag skulle läsa detta:
Letter to my Father, 16 Apr 2002 Anna Mirjam Kaber
I don’t remember much about the trip, only that we were thirsty. We would stop, we would move. At one station, it could have been Raasiku, we saw Uncle Ruudi. He was able to hand mother a parcel. Later, Uncle Ruudi had been spotted at another station. At some stops, a few people were allowed out to get water. In our family, it was Eva who went. We had been able to get the upper bunk near the window. During the journey, I tried to look out the window, but I don’t remember what I was looking at. Still - I have a vague recollection of children in drab, ragged clothes approaching the train with their hands stretched out. I had not seen children like that before, either.
One story I heard years later from Õie. Little Peet, Uncle Aleksander’s son was not with us on the journey to Russia. He had been sent to Põltsamaa for the summer, and thus escaped deportation. But one of his shoes was en route to Russia. Aunt Gertrude wrote his address on the sole of the shoe, and threw it out the window before we reached Narva. The shoe got to Peet.
The following people were in the same car with us: Leida Kuura and her daughter Iris, Maali Käsper, Ida Martinson and her son Rudolf, Hilda Otmann and her daughters Alice and Vilma, Leonilla Puu, Dagmar Simsivart and her sons Viktor and Ilmar, and Juuli Solvak and her daughter Ly. (Aunt Gertrud and Aunt Helma were in another car with their children). Now that I think back on it, we got off lightly on our journey. We only had 17 people in our car - none of them seriously ill, or elderly, or infants. I was the youngest, but quite grown up - I had turned eight.
When we arrived in Kotelnich, we learned that the war had started. . After that the talk was only about the war and the front moving towards us. And sure enough, at Kotelnich station we were taken off the train and the journey continued by barge down the Vjatka River. But I don’t remember much about the trip itself on the barge. Why has this part of my life-story been lost?
We were destined to be placed in the little village of Malyshi on the Voya River. Aunt Gertrud and Jaak and Õie and Aunt Helma, Toomas, Karin and Ines ended up in the same village. So all 10 of us who were related were to-gether. Who were the other deportees placed in Malyshi? Adele Akel, the wife of Dr. Friedrich Akel, the former prime minister, who had held many cabinet positions, and been a member of the Estonian Parliament. Asta Treude, the daughter of Adele and Friedrich Akel, and her children Asta-Maria and Jaan. Her husband Damasius Treude was in the Ministry of Foreign Affairs, and had been attache at the Estonian Embassy in Berlin. Ilse Andrei with her children Imbi and Jaan. She was the wife of Jaan Andrei, a merchant and home-owner in Nõmme. Johan Andrei, an 80-year -old gentleman, who was the father-in-law of Ilse Andrei. Salme Kuldvere - a hair-dresser, and the wife of police -officer August Kuldvere. Elfriede Mänd and her daughters Marika and Tiia. Her husband was Aleksander Mänd, who worked for the Estonian Railways. Juhan Kuben - a young economist, who had done post-graduate work in law. His wedding had taken place on June 14. He was caught on the next day and put on our train at Raasiku. (His wife wanted to go with him, but she was not allowed to get on the train.) Alma Polosuhhin with her son Georgy who had voluntarily come along to be with her husband. Dagmar Simsivart and her sons Viktor and Ilmar. She was the wife Voldemar Simsivart, an economist, who had fought in the War of Independence and was the Chief Executive Officer of the Polaris Insurance Company. Julie Solvak and her daughter Ly. She was the wife of Mihkel Solvak, the manager of the peat processing plant in Pääsküla, and a home-owner. Alice Taimsalu and her daughter Urve. She was the wife of a professor at the Tallinn Technical University. Natalie Õunapuu and her children Helgi-Tiia and Andres. She was the wife of Arnold Õunapuu, an attorney. Vilhelmine Varts with her son Mart. She was the wife of Elmar Varts, the deputy chief of the security police. In due course, news reached us of other Estonians, who had also been placed in Kirov oblast, on the European side of the Urals. Most of the towns and villages where the Estonians had been placed were on the Vjatka or its tributaries - Belaya Holunica, Polom, Sovetsk, Orishi, Stretensk, Nema, Durma, Lebjaze, Perevoz, Nagorsk, Urzum, Malmys, Malyshi, and so on. There were over two thousand of us, Estonians, deported to Kirov oblast.
We were not placed in prison cells or prison camps - we were “free” and integrated with the local people. We could move around within a given territory, but at intervals the adults in the family had to register themselves at the local NKVD office.
Looking back now, I think that the fates were relatively kind to those of us who were placed in the village of Malyshi in the Molotovsk rajon. In spite of everything, the living conditions there enabled the mothers to keep their children from starving to death. Nine-year-old Tiia Õunapuu died in Malyshi, but her death was not directly caused by starvation. On the other hand, the men of the families sent to Malyshi, if not already arrested earlier, had been separated from their families, when we were loaded into the box-cars. They were sent to Russian prisons and slave labour camps. None of them ever came back. More than half of them had been destined to be shot.
(To be continued)
Kommer en fortsättning ska ni få läsa den, men jag måste också komma igång att berätta om min väninna Õie, som också var i Sibirien.
dec 7 2012. En cyniker med föredömligt moraliskt mod.
Jag läser en artikel om Torgny Segerstedt på SvD Under strecket.
En cyniker med föredömligt moraliskt mod
ELDSJÄL Berömd för sin antinazism och sitt försvar för yttrandefrihet, men samtidigt en fiende till välfärdsstaten som såg folkvälde och parlamentarism som ett nödvändigt ont. Publicisten Torgny Segerstedt, aktuell genom Jan Troells filmbiografi, var en säregen opinionsbildare.
Vad vi aldrig har fått lära oss är att han hatade kommunismens lika mycket som nazismen.
30-talets politiska utveckling föranledde Segerstedt att byta fot, demokratin blev nu ”mänsklighetens stora kungsväg”. I ledarspalterna återkom oavbrutet melodramatiska artiklar som gjorde klart att den nazistiska regimen i Berlin bestod av en samling galna kriminaldårar hos vilka ondskan i människans själsdjup, ”antropoiden”, hade tagit över kompassen. Där monstret Lenin hade gått fram ”ligger jorden öde och ofruktbar”. Den ryska kommunismen under 30-talet uppvisade ”det brutalaste våld, som historien känner”. Han propagerade för en generös svensk flyktingpolitik, inbegripit judarna, med förbehållet att det gällde att ha övertygade kommunister under uppsikt.
Han skriver om journalistens uppdrag:
Demokratin har, menade Segerstedt, sin styrka i den fria och oförbehållsamma kritiken. Normen för den enskilde publicistens handlande är samvetet, att ha modet att stå upp för sanningen utan sidoblickar och vidarebefordra den till medborgarna.Pressens uppdrag är att agera väktare, som belyser korruption, mörkanden, strebertendenser, omoral eller ohederligheter samt oklarheter och dumheter i största allmänhet. Därigenom bidrar den skrivande yrkeskåren till ett rengöringsarbete som håller demokratin på rätt köl. Utan framgångsrik publicistik och journalistik riskerar det demokratiska samhället att ruttna sönder.
Villkoret för att detta ska fungera är dock, att det finns journalister från hela det politiska spektrat i våra medier. Det blir inte särskilt utvecklande eller rengörande om alltför många tillhör samma politiska grupp. Det är dock inte så lätt att ändra på eftersom man söker till utbildningen av eget intresse, och man hoppar av utbildningen när man inte är road längre. Även journalistutbildningen borde vara transparant och omdiskuterad så att vi vet vem som informerar oss.
Segerstedt respekterade Carl Gustaf Ekman och propagerade för borgerliga antisocialistiska uppslutningar. Attackerna mot den svenska arbetarrörelsen var åtskilliga. Det socialdemokratiska partiet såg i individens självhävdelse en fiende och i den uniforma likheten något gott, vilket riskerar att leda till nivellering. Det är inte självklart att man ska angripa de olikheter som naturen själv bär ansvaret för. Egenintresse och vinningslystnad är många gånger goda egenskaper i det att de sporrar envar att anstränga sig. Man måste uträtta något och vara duglig, annars är man en dålig medborgare. Segerstedt blev en hård kritiker av välfärdsstaten.
Den som följt min blogg har flera gånger läst om faran för den kommunistiska likriktningen. Det anser jag vara en grav de grävt åt sig själva.
Det är här Segerstedts personlighetsbegrepp kommer in i bilden. Personligheten – ”hjord- eller massmänniskans” motsats – ska förstås som ett autonomt medvetet subjekt, som för att nå sin fulla självutveckling och mänskliga rikedom är beroende av friheten.
Så rätt!
Hur ska man alltså döma det Lenin och Stalin gjorde? Vi läser på Forum för Levande Historias hemsida:
Många forskare, med historikern Robert Conquest i spetsen, hävdar att svälten 1932–1933 var en ”terrorhungersnöd”, det vill säga att myndigheterna skapade svält för att bryta ned motståndet mot kollektiviseringen.
Conquest menar att Stalin dessutom ville krossa den ukrainska nationalismen eftersom man samtidigt rensade ut kulturella och intellektuella ledare i Ukraina. Svälten och utrensningarna uppfyller väl FN:s definition av ett folkmord, skriver Conquest, eftersom de riktade sig mot en avgränsad nationell grupp som skulle utplånas genom massdöd.
Att utsätta sina egna medborgare för en svält som betydde att kanske 10 miljoner av dem: gamla, vuxna, unga och barn dog en smärtsam död, och samtidigt dölja det för omvärlden genom att exportera säd till utlandet visar på en kallsinnighet utan motstycke. Och så talar vi aldrig om det! Att sedan mångdubbelt fler miljoner människor dog på olika fruktansvärda sätt i det stora sovjetiska riket är inte heller något som betyder något. Fortfarande kan man kalla sig kommunist och tas på allvar.
dec 6 2012. Västerlandet förmår inte ta till sig sanningen om kommunismen.
Elpriserna är en stor fråga i Estland. De är alldeles för höga anser många, och Centerpartiets/Keskerakonds nya ordförande Kadri Simson har fördröjt beslut i parlamentet för att tvinga fram en sänkning. Men hon lyckades inte, och det måste vara mycket betungande för många ester nu med de höga elpriserna. Eledistributionen är nu fri, men det har absolut inte minskat priserna.
Är det någon som vet vad den fågel som på estniska heter sidrik, kan heta på svenska? Det är stor sensation att den setts och filmats i Estland, men jag får inte fram något svenskt namn. Den finns annars i bl.a. Nordamerika.
Konsumtionen av tobak och alkohol går svagt nedåt i Estland.
Alla gymnasieelever ska läsa om landets försvar ur alla aspekter, ekologiskt och militärt t.ex.. En bok har nyligen getts ut som ska användas i undervisningen.
I Selver-affärerna ska man pröva att istället för att ge stamkunder ett kundkort ska man programmera in erbjudanden i det vanliga ID-kortet. Detta för att det verkligen håller på att bli inflation i kundkort. Några andra butiker har redan gjort det, och flera planerar att göra det.
-----
Nu till något helt annat:
Man kan konstatera att Västerlandet inte förmår ta till sig sanningen om kommunismen. Man vill inte veta att den var på många sätt mycket värre än nazismen. Här kan man tala om skygglappar.
Det senaste exemplet gäller nobelpriset i litteratur som gick till kinesen Mo Yan.
Herta Müller har uttalat sig om katastrofen att ge ett så viktigt pris till en man som har en viktig post i ett regerande parti med så många mord på sitt samvete. Man har kunnat läsa många fler kommentarer om hennes uttalande i utländska medier än i de svenska.
I en exklusiv intervju säger hon till DN att han ”hyllar censuren” och kallar valet en katastrof.
Att Nobelpriset i litteratur delas ut till en författare som är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet samtidigt som fredspristagaren Liu Xiaobo sitter i fängelse, dömd till 11 år, sänder helt fel signaler enligt Müller. /../ Kineserna har nu fått veta att de tillåts göra saker med vissa, medan andra belönas. Det är fatalt. Det är en örfil för alla som arbetar för demokrati och människorätt.
Med tanke på hennes bakgrund i en kommunistisk diktatur är sättet hon reagerar på kanske inte så konstigt. I essäer – som i den nya på svenska ”Alltid samma snö och alltid samma farbror” – romaner och dikter återkommer hon ständigt till sin förödmjukelse och fasa i det kommunistiska övervakningssystem som var dåtidens Rumänien.
Jag måste protestera mot meningen: "Med tanke på hennes bakgrund i en kommunistisk diktatur är sättet hon reagerar på kanske inte så konstigt". Om vi alla tog till oss vad som hänt i Kina, Rumänien, Sovjetunionen och alla andra kommunisrtiska republiker skulle det inte heller vara konstigt om vi själva reagerade så.
Svenska Akademin är inte opolitisk. Jaan Kross, estnisk författare, har berättat att Artur Lundkvist förklarade att han aldrig skulle få Nobelpris eftersom han arbetade mot Sovjet. Nu tror och hoppas jag att det inte är ett politiskt val de gjort den här gången; jag tror snarare att det är ett naivt, okunnigt val. Tyvär är det så i Sverige att det kommunistiska tänkandet är helt rumsrent medan tänkande åt "höger" är helt förkastligt. En dag kanske någon kan ge mig en vettig förklaring till att det i dag räknas som rumsrent att mörda vissa människor men absolut inte andra.
I en annan artikel skriver den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu
Som kinesisk författare i exil förstår jag att mina personliga känslor inte kan användas som bedömningsgrund för Nobelpriset i litteratur. Trots det ber jag att få anmäla mina djupa tvivel inför den man ni valt som mottagare av 2012 års Nobelpris i litteratur, Mo Yan – både som person och som författare.
Hur välinformerade ni alla än är så verkar det på mig som om ni inte har verkliga insikter om hur mycket ont det kinesiska kommunistpartiet har gjort, och att det är den bristen som gjort att ni valt Mo Yan, en författare som lyckats bli vice ordförande i det partikontrollerade kinesiska författarförbundet. Medvetet eller inte delar ni nu uppfattning om Mo Yan med det kinesiska kommunistpartiet. Li Chanchun, partipropagandist och fram till förra månaden medlem i politbyråns ständiga utskott, gratulerade Mo Yan med orden: hans ”seger återspeglar både den kinesiska litteraturens blomstring och framsteg och Kinas ökade inflytande”.
Hur många kineser har inte dött, och hur många har inte berövats sin frihet att uttrycka sig och sin tro, under partiets ledning genom åren 1949, 1952, 1955, 1957, 1958 (året då jag föddes), 1959 till 1962, 1966, 1989 och fram till denna dag! Som riktlinje för hur författare och konstnärer bör tjäna partiet förstörde Maos ”Tal vid Yenans forum om litteratur och konst” flera generationer av kinesiska författare, åtminstone dem som följde sitt samvete, vad han i praktiken proklamerade den gången var den kinesiska litteraturens död.
/../ Som författare av den yngre generationen påpekat har Mo Yan under loppet av de tjugo år som gått efter den 4 juni-rörelsen 1989 gjort meteorkarriär på den partikontrollerade litterära scenen och fått tillgång till en enorm publik, men har aldrig uttryckt vare sig åsikter eller oro kring övergrepp i Kina, vare sig öppet eller inom de litterära kretsarna.
/../ I rättvisans namn har Mo Yans författarskap också visat på regimens ondska, men det är begränsat till myndighetsutövning på låg nivå och ifrågasätter inte den kommunistiska regimens rötter. Lokal ”oordning” kritiseras ofta även av regeringen, något som ibland fungerar som en spegel som hålls fram för att bekräfta storheten hos partiet centralt. Mo Yan visar också mycket selektivt fram de mörka sidorna av Maos epok, precis så mycket som är tillåtet, samtidigt som han utelämnar verkligheten under de nya ledarna. Det är tryggast så, samtidigt som man inte förlorar i sina anspråk på ”moraliskt omdöme”.
Artikeln avslutas med:
Era företrädare gav en gång priset till Michail Sjolochov, en högt uppsatt sovjetisk tjänsteman och anhängare av det kulturella förtrycket. Det var en olycka som jag är övertygad om hade gjort herr Nobels goda själ i himlen upprörd. Nu har ni gjort det igen, den här gången till en högt uppsatt kinesisk kommunistisk tjänsteman och anhängare av censur. Det skulle få herr Nobels själ att ropa högt.
Därefter intervjuades Nobelpristagaren själv i Stockholm:
På frågan om han är för eller emot den kinesiska censuren svarade Mo Yan:
– Jag är emot all censur, sa han och returnerade frågan om det i Kina existerar yttrandefrihet med svaret:
– Det är en svår fråga.
– Men censur existerar överallt, bara i olika hög grad. I vissa fall är censur nödvändig. Jag har aldrig påstått att censur ska tillåtas i något land, men där den finns ska den tillämpa höga principer. Så länge någon inte går emot sanningsenliga fakta bör hen inte censureras.
Visst är det så. Censur finns överallt även i Sverige. Det är ett problem. Vi läste en väldigt speciell artikel i SvD för en tid sedan. Jag skickade in tre olika mail med kommentarer, men det fanns inget intresse för dem, och inte för några andra kommentarer heller. Det är också censur att tysta en artikel på det sättet som antagligen publicerades av misstag.
Men mycket, mycket allvarligare är att vi inte tar till oss kommunismens fasor. Att vi tillåter att "stalinister" har viktiga poster i landet. Det är ju en katastrof! Var går då gränsen för vad vi kan acceptera. Vi sparkar en riksdagsman som säger "babba", men vi låter stalinister forma propagandan i vårt land.
dec 5 2012. Julgran i Rakvere.
Bara en fin bild som visar att även i Rakvere har man ställt upp en julgran. Julsånger kommer att ljuda runt granen, och de yngre barnen vet säkert inte att det var absolut förbjudet att spela julsånger och ha julgran för bara drygt tjugo år sedan. Och de kommer säkert heller aldrig förstå varför det var förbjudet. Estniska visor var helt förbjudna. Vilka meningslösa lagar ett stort rike kan lägga som ett svart mioln över det lilla folket!
dec 3 2012. Tyvärr, felet är: människan.
Det är inte bara i Estland man diskuterar demokratin, och det är nog dags lite varstans med en ordentlig genomgång. Märkligt nog har man inte tänkt på det tidigare.
Vad är det för fel på demokratin som den är i dag?
Felet är: människan.
Redan när jag var liten sa man till mig att "akta dig för att ha pengar mellan dig och en god vän, ni blir bara osams."
Pengar är ofta avgörande. De ger oss alla ett bättre liv. Nej, inte för alla, det kan bli för mycket, och då blir de en börda. Men lagom med pengar är ändå lyckan, problemet är att bestämma vad som är lagom. Pengar ligger verkligen bakom problemen med demokratin.
Och kontrollen. Kontrollen av makthavarna. För de är människor, och det vi inte tänker på är att vi alla är olika. Det behövs inte så stora skillnader i hjärnan för att det ska få ett stort utslag. Jag vet inte hur det är att ha lokalsinne t.ex. Ska jag tillbaka till en plats måste jag hålla koll på hus och andra kännetecken för att komma ihåg hur jag gått. Andra har andra defekter. Och dem måste vi räkna med. Inget är självklart när det gäller människor. Även om du får ett rakt svar på en fråga kan du inte veta om det är sant. Somliga svarar inte som det är, utan som de vill att det ska vara.
Den västerländska demokratin bygger på att alla är med och beslutar. Är det så? Vilka blir egentligen politiker? Och hur kan vi kontrollera vad politikerna gör?
Vi hinner inte ta del av allt som händer; vi måste lita på våra ombud. Hur ska vi kunna lita på att de gör som de sagt? Ibland kräver partiledningen att de valda måste följa deras beslut vad de än tidigare lovat? Vi minns väl alla när sossarna i Stockholm lovade vägra trängselskatt om de vann valet. Men det första de gjorde var att införa den. Varför? Därför att partiledningen sa så.
----
En annan viktig fråga:
Att esterna var nazister/fascister är en lögn som blivit en sanning i världen genom skicklig propaganda från Moskva. I dag är det Wiesenthalsstiftelsen som driver frågan. Det är mycket negativt för esterna, vilket naturligtvis var meningen. Det gällde ju att hitta på något som skulle göra att människor inte lyssnade på vad de sa.
Hur oskyldiga är då svenskarna och den övriga världen? Kommunismen spreds över världen. Den finns fortfarande kvar på många ställen. Och den är rumsren. Kommunisterna kan fördöma andra för vad Hitler gjorde, men att makthavare med deras ideologi har dödat många fler miljoner människor än Hitler hann med, betyder inte något för dem. De är så fast i övertygelsen att kommunismen är god och att nationalsocialismen är det ondaste onda att alla mördade i kommunistiska länder suddas ut. Jag tycker att vi ska börja diskutera om människor verkligen är lika mycket värda.
Det är också en kommunistisk fras: Alla människor har samma värde. Om det är så: varför är det inte samma brott att döda ester, letter, litauer, polacker, ukrainare och andra sovjetiska folk som dem Hitler dödade?
Jag har också ögnat igenom (jag ska läsa den bättre):
"SVENSK KRIGSDAGBOK 1889 - 2008" sammanställd av Bengt Sändh. Han har lyckats samla svenska missgrepp. Man kan säga att det visar en svensk sanning som man måste skämmas över och att efter att ha läst den kan ingen svensk sätta sig på någon från något annat land. Vi har många lik i bagaget.
Det vore på sin plats om esterna nu i rätt media kunde få berätta om vad som hänt dem under århundradena, varför de hälsade tyskarna välkomna 1941. Tyskar som förtryckte dem i 700 år. Vad hände egentligen under det första ryska ockupationsåret att de hälsade sina gamla förtryckare välkomna?
I själva verket är deras historia oerhört intressant och växlande.
Vi bör också undersöka sanningshalten i allt det som sagts och sägs, även det som finns som en självklar sanning i våra ryggmärgar.
dec 2 2012. Det är första advent i Estland också!
Det är första advent i Estland också!
Chefen för Friluftsmuséet Sarah Aasma och kommunledningens ordförande i Viimsi Haldo Oravas tände ljuset och förklarade att hela friluftsområdet är öppet fram till jul.
«Viimsi friluftsmuseum är en liten Julby under hela december, överallt är det jul," säger Aasma. « En kvinna från Kingu visar besökarna hur man bakar och koka den rätta julmaten och hur man kan tillverka julklappoar själv. Kapten Kristjuhan ska berätta för oss om jultraditioner i olika delar av världen. "
Barnen får vara med och baka pepparkakor i de gamla gårdarna.
Utanför väntar hundarna att köra iväg dem i släden.
Stämningen är god i den underbara miljön.
Och självklart grillas det.
Jag glömmer aldrig när vi var på Rocca al Maar första gången. Det var 1978 och sommar, men stämningen var hög. Folkdansare dansade för oss och polsk TV var där och filmade vår familj för den var "så typiskt estnisk."
nov 28 2012. Det sista av alla de monument som förstördes av sovjeterna är nu återinvigt..
Det snöar och blåser och så kommer det fortsätta. Hur länge kan jag inte säga naturligtvis, men nu är det verkligen vinter igen.
I Sverige har vi inte så många krigsmonument eller minnesstatyer över stupade svenskar. I de länder som drabbades av andra världskriget finns det desto fler. I Estland har man också många minnesstoder över stupade i frihetskriget. Nästan alla av dem förstördes av ryssarna under ockupationen. Några reparerades och återinvigdes under den tyska ockupationen, men de förstördes igen när ryssarna kommit tillbaka!
Kommer ni ihåg 2009 när esterna flyttade en staty? Det kunde Moskva inte acceptera, det blev uppror och dumans ordförande kom resande, inrusande in i parlamentet i Tallinn och krävde regeringens avgång! Det är skillnad på en liten stats minnen och en stor stat, vad ont den än gjort! Istället för att som Tyskland rannsaka allt ont Hitler och nazisterna gjorde har ryssarna aldrig erkänt att de förorsakat något ont i de ockuperade staterna. Aldrig har de tagit på sig skulden för Lenins eller Stalins terror trots att det var mångdubbelt fler som miste livet än det var i Hitlers rike. Istället kräver de att esterna ska vara tacksamma! För vad? För att så många mördades? Så många dog? Så många tvingades från sina hem till Sibirien? Så många tvingades fly? Allt är helt fruktansvärt.
Jag vill säga till Åsa Linderborg på Aftonbladet: Det är samma brott att vara nazist som att vara stalinist eller kommunist! Under 1900-talet var två nya politiska ismer dominerande, som båda orsakade fruktansvärt lidande och död. Två lika stora mördarismer!!
Nu till saken:
I går återinvigdes ett stort monument till minne av dem som dött under frihetskriget 1918-1920. Det skapades av en känd arkitekt som även stridit i kriget: Edgar Johan Kuusik och invigdes 1928 på Tallinns krigskyrkogård. 1950 förstördes det helt av ockupationsmakten. Det är det sista av alla de monument som förstördes av sovjeterna som nu återinvigts. Det är 440 soldater begravda på kyrkogården.
Försvarsminister Urmas Reinsalu sade i ett tal vid monumentet att det återstår fortfarande tusentals döda från frihetskriget som inte fått en riktig begravning. "Det är vår plikt att vårda deras minne."
"Estland står idag på tröskeln till en hoppfull framtid, där vi fritt och självständigt kan bestämma över vårt eget öde", sade Reinsalu.
Försvarsmakten, brigadgeneral Terras sade: "Det här är ett sätt att påminna oss om att vår frihet inte är självklar, men friheten måste skyddas varje dag och varje timme."
Veteraner från andra världskriget vid invigningen.
Ceremonin gästades av statsminister Andrus Ansip, president Arnold Rüütel, medlemmar av den diplomatiska kåren, representanter för studentorganisationer i Estland och från Finland viceamiral Juha Rannikko som just är på besök i Estland.
Monumentet invigdes av alla religiösa samfund som är representerade i Estland. (Obs! Alla! Det finns ingen statsreligion i Estland heller.)
nov 27 2012. Estlands politiker är minst populistiska i hela Europa
Nu är vintern på väg igen. Det är fruktansvärt disigt. Flygplanen vågade inte landa på Tallinns flygplats i går.
Vi har varit i Rakvere. Handlat lite och ätit lunch på Teatercaféet. Det är så trevligt där. Skådespelarna äter också lunch där, och i dag var de omklädda för att spela pjäsen Jane Eyre. Stjärnornas stjärna Ülle Liechtfeldt satt en stund och åt klädd i en jättevacker lång klänning.
En positiv sak som de berättat om i TV är att i Estland är politikerna minst populistiska i Europa. Det är bara vänsterpartierna som Keskerakond som uttalar sig populistiskt. De har förresten bytt ordförande. Den gamle, Edvard Savisaar har avgått och Kadri Simson har kommit. Det ska bli intressant att se hur populistisk hon är.
Kadri Simson och Edgar Savisaar.
Det utdelas hederspris nästan varje dag nu. Det gäller Årets pappa, Årets lärare eller som i går Årets bästa medborgare, som var några äldre människor som protesterade under sovjetockupationen och for väldigt illa. De tackades nu för sina insatser. "Hade alla varit som ni, då hade vi haft ett annat land," sa premiärminster Ansip.
En minister från Georgien har varit på besök. Han förklarade att Georgien tror på den västerländska demokratin, att regeringen arbetar för att de ska gå med i Nato och EU. Då undrar man: Vad kommer Putin göra år det?
Medelinkomsten i Estland är 855 Euro. Mest tjänar de som bor i Tallinn.
Estlands nationalfågel är ladusvalan. Det är 50 år sedan det bestämdes. Tyvärr har beståndet minskat sedan dess, men vi har i alla fall ladusvalor omkring oss hela sommaren.
nov 25 2012. Skolan - i Sverige.
Hur ska vi verkligen komma till klarhet med hur demokratin ska fungera?
Varför inte börja med skolan? Det är dags att ta skolan på allvar. Att vi börjar diskutera glädjen med att lära sig nya saker. Just “aha-upplevelsen” borde vara grundläggande i skolan. Jag upplever att den försvunnit i skolan i dag i Sverige, där det kan vara orsak till mobbning att man läser läxorna. (Även i Estland konstaterar de att kvaliteten på undervisningen sänks numera.) Ett viktigt ämne skulle vara vår hembyggd, demokrati och vilken roll alla människor spelar i det demokratiska samhället. Om vi alla har den kunskapen kan vi lättare avslöja odemokratiska inslag i landet och bemöta dessa program på ett mera självklart sätt. I Estland vet man exakt vad diktatur och odemokrati innebär i varje enskild människas liv. Men nu ser man inte att livet blivit så mycket bättre med demokratin, eller rättare sagt: man hade väntat sig en större förändring. Man vill leva med ärliga politiker, människor man kan lita på. Hur ska vi kunna sålla bort de som bara arbetar för sin egen skull? Där gäller det att komma tillrätta med pengarnas betydelse i valen. Genom att skänka pengar till ett parti, om det inte sker helt öppet, binder man partiets handlingsfrihet. Transparans krävs alltså. Hur många idealister har inte stoppats av just det?
Ett lång stycke för att säga att vi måste återinföra kunskap om vårt land och styrelseskick redan i skolan. Att inte ta barnen, eleverna, på allvar är förödmjukande, det är att inte ta dem på allvar och inte tro på att de har fungerande hjärnor. Redan mycket tidigt i barnens liv är det givande att diskutera med dem. Jag vet det. Jag har gjort det med många barn. Jag vet också att jag själv började fundera på hur allt fungerar när jag var fem år. Då borde jag ha pratat med en vuxen istället för att fundera på allt under tystnad. Det kan vara svårt att förstå hur barn uppfattar det som sägs och händer. Alla vuxna har en viktig och grundläggande uppgift att genom diskussioner ta reda på om barnen går med allvarliga funderingar som kanske kan förklaras. Barnet behöver den vuxne. Barn behöver ockspå en skola som förmedlar kunskaper.
Frågan är naturligtvis ännu inte löst i Estland, trots flera sammanträden, men man kan konstatera att det är Socialdemokraterna som vinner nya medlemmar när Keskerkonds väljare lämnar partiet efter skandalen med pengarna från Ryssland. Tyvärr har Reformpartiet också en långdragen pengafråga. Det gäller ett anonymt partibidrag som förmedlats via en partimedlem, som självklart trodde han skulle belönas för det, men han fick ingenting.
Därför gäller det nu att man verkligen visar varifrån pengarna kommer till parterna.
nov 23 2012. Man kan diskutera allt i Estland.
Jag missförstod gårdagens kommentar från Borsan.
Nej, man kan diskutera allt i Estland! Och det gör man också! Nu ska man alltså diskutera igenom hela demokratifrågan. Jag tror, att vi nu har kommit fram till ett ögonblick i historien då man vant sig vid det nya livet i en fri demokrati och undrar: "Blir det inte bättre? Var det detta vi längtade efter?" En s.k. backlash. För att inte onda krafter ska få något övertag har alltså presidenten tagit initiativ till en diskussion: "Vad kan vi göra för att så många som möjligt ska må bra i vårt land?" Och just frågan: "måste vi verkligen ta efter de stora staternas idéer?" öppnar för nya djärva tankar. Presidenten är född i Sverige och uppväxt i USA. Jag vet inte hur mycket det betyder, men att frågan väcks visar i alla fall att han är vaken och uppmärksam på vad människor talar om.
Sanningen att säga, så finns det en fantastisk lösning på demokratifrågan i Estland. Det är bara att ta in vår son som kursplanerare.
Först gör han en sammanställning av vad presidenten och hans organisationer har kommit fram till. Sedan gör han en kurs för alla medborgare och andra boende i landet där man går igenom vad varje människa betyder och vad varje enskild människa kan bidra med för att alla ska få ett så bra liv som möjligt; att det alltid finns någon att kontakta när man behöver få veta eller ifrågasätta något. Han vet hur man medvetandegör människor om deras möjligheter och plikter. Men han är experten inte jag.
Presidenten säger alltså att meningen med allt helt enkelt är att se till att alla i Estland boende lever ett så bra liv som möjligt. När han sa att "vi har en unik känsla av delaktighet", då tänker han naturligtvis på effekten av det trauma alla drabbades av under ockupationsåren. Den gemensamma drömmen om frihet.
-----
I går var det en demonstration i Bryssel. En bonde från Litauen hade kört dit sin gamla eländiga vitryska traktor för att visa hur standarden är hos bonden i Baltikum. Ärligt talat ser jag absolut inga så gamla traktorer i Estland, men det finns ju två länder till. I alla fall ville man demonstrera för en jämnare fördelning av EU-bidragen till bönderna.
Estland hör faktiskt till de länder som rent allmänt får tillbaka mer från EU än de betalar. De får 5 miljarder Euro och betalar 1 miljard.
-----
I Narva och Narva-Jõesu ska man rusta upp hamnar och bryggor för att kunna ta emot fler besökande båtfolk. Helst vill man också att båtarna utan svårigheter ska kunna fortsätta in över den ryska gränsen när de är så nära, men ryssarna förstår inte vitsen med det!
-----
Man har konstaterat att i många yrken sker olyckor alldeles för ofta under de två första anställningsåren, så alla nyanställda ska ha en mentor.
----.-
Skogsvägar rustas upp. På Saaremaa har 2,5 mil skogsväg blivit farbar, och öborna är mycket tacksamma. Sammanlagt är det 20 mil skogsväg som ordningsställts. Målet är att alla skogsvägar ska vara allmänna och farbara.
-----
En rökbastu i Põlvamaa är kulturminnesklassad!
nov 22 2012. Är det alltid rätt att ta efter de stora staterna?
Nu händer det mycket intressanta saker i Estland. Folket har börjat kvirra. De är inte nöjda med makthavarna.
För två år sedan avslöjades att Narvapolisens fartmätarkamera inte var exakt. Den visade för hög fart, och folk som inte körde för fort fick ändå betala böter. Någon förändring skedde inte förrän nu då två olika chefer fått gå, men det har tagit alldeles för lång tid.
Jag har skrivit om de ryska pengarna som Savisaar tog emot och dels byggde en kyrka för och dels betalade partiets skulder med.
Det har hänt mer saker som gjort att människor inte riktigt tror på demokrati och medbestämmande.
I går sa riksdagskvinnan Marju Lauristin i TV: "Vi har haft vår demokrati i tjugo år. Nu måste vi utveckla den till något ännu bättre."
Nu har presidenten samlat i första hand alla politiska partier och några opolitiska organisationer för överläggningar om demokratin och ekonomin. I TV används diskussionsprogrammen till att diskutera demokratifrågor. Makten ska i möjligaste mån vara helt transparant. En medborgare som har något att fråga eller anmärka på eller vill uttala sig om något, han ska alltid kunna komma i kontakt med en människa i makten och få ett svar!
Han ställer också frågan: Är det alltid rätt att ta efter de stora staternas system? Ska vi inte bygga vårt land efter estniska tänkesätt och estnisk kultur?
/../ "Det ger oss ansvar och skyldighet att inte kränka någon. Vi har en unik känsla av delaktighet. Det är osannolikt att i de så kallade gamla demokratierna människor känner starkt att staten är frukten av deras eget hantverk, "sade presidenten.
Men han känner oro och rädsla för förändringar som vi upplever. "Vi måste komma över det och arbeta för livskvaliteten för vårt folk och föra vårt land framåt."
Därefter rekommenderade han specifika ämnen som vi ska diskutera. "Vad ska vi göra annorlunda så att Estland inte blir en nationalpark, föreslog en bankir?"
"Detta och många andra frågor är vad vi behöver diskutera. Ändamålet för dessa diskussionsforum är att vi vågar vara djärva och öppna.”
Detta visar att Estland har annan historia än vi.
Vi diskuterar om vi kan lita på politikerna, och sedan händer ingenting. Vi stoppar inlägg och kommentarer som inte är "rumsrena" i en ofta snäv betydelse. Vi har ett parti som vi inte anser rumsrent och ignorerar dem när vi kan. I Estland ignoreras ingen. Alla åsikter ska respekteras, men om något odemokratiskt förslag ställs, blir det naturligtvis nedröstat. Allt är bättre än den verklighet de levde i under diktaturernas depotism.
Det ska bli mycket intressant att följa händelseutvecklingen.
nov 21 2012. Indrek Mägidagen.
I Expressen finns en video om vad årets Miss Ryssland anser om sitt hemland. Tryck igång tv-n här:
http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/rysk-skonhetsdrottning-vacker-ramaskri/-----
En stor artikel i Postimees handlar om den stora "Indrek Mägidagen". En dag då en av Estlands största inom motocross hedras för sina insatser. Det allra största var att han fick besök av Gerd Kanter, olympiaguldmästaren i diskus från Peking 2008, världsmästare 2007 och bronsmedaljör i London 2012. Det var en stor ära för Indrek.
Jag träffade Indrek häromdagen och han berättade att han till hösten ska börja läsa vid Universitetet, men att han också ska fortsätta tävla.
Gerd Kanter och Indrek Mägi.
-----
I Väike Maarja började Rakveres vice borgmästare Sven Keslers elbil plötsligt brinna. Det blev storlarm och 8 brandbilar och två ambulanser skickades till platsen, men det var ingen människa i bilen visade det sig. Den stod på laddning när olyckan hände och det blev stor dramatik.
Den helt utbrända bilen.
-----
På vägen in i Rakvere brukar vi passera Gymnasiet. I går såg jag plötsligt att det var en vacker byggnad. Något hade hänt. Jodå. Skolan är helrenoverad. De största förändringarna är ändå osynliga för ögat. Man har arbetat med energibesparande åtgärder. Det gäller renoverade värmesystem, förbättrade ventilationssystem, isolerande av vinden och dess värmerör, reparation av grunden och taket, utbyte av fönster och dörrar. Ytterst få hus är mer energieffektiva än Rakvere Gymnasium.
Rakvere Gymnasium ritad av den kände estniske arkitekten Alar Kotil från Väike Maarja.
-----
Estonian Air har samma problem som SAS, och har samma betydelse för esterna som SAS har för svenskarna. Men man kommer avskeda nästan hälften av de anställda om tre veckor. Under dagen ska vi få veta hur många och den 3 december ska vi få veta vilka det gäller. Några av destinationerna läggs också ner. VD arbetar för att klara bolaget ur krisen, men kommuniskationsministern utesluter inte en konkurs. "alla företag kan gå i konkurs."
-----
Det har öppnats en "Tom Titsverkstad" i Tartu. Den har fått namnet Ahhaa! Bra namn, eller hur?
nov 20 2012. Finland protesterar.
Först: Moodys ger Estland fortsatt högt betyg: A1. Det har också kommit fram förslag om att esterna ska vara rådgivare åt andra länder i ekonomiska frågor.
President Toomas Henrik Ilves har utsetts till chef för en ny IT-kommission i EU. Estland har en så stor kunskap i IT-frågor numera och EU menar att unionens länder behöver en gemensam startegi när det gäller IT-regler och kontroll. Hans uppgift är också att göra det billigare och det som kan vara transparant ska också vara det.
En allvarlig fråga har också uppstått då Tallinns förorter vill kartlägga vilka som saknar medborgarskap. Staten säger att det är mycket enkelt att ta reda på, men Tallinns stad vill "arbeta för att de blir medborgare". Eller är det för att de ska bli medlemmar i det stora Centerpartiet/Keskerakond, som sviktar just nu?
-----
Gårdagens P1-morgon hade ett inslag om att sociala myndigheter i Finland kontaktar ryska familjer bosatta i Finland om de misshandlar sina barn, och i svåra fall omhändertar bsarnen. Detta sker enligt finsk lag och gäller alla som befinner sig i landet. Obs! Helt enligt finsk lag.
Ryska media har förmedlat om att det utgör en stor fara för alla ryska familjer i Finland. Finnarna tar deras barn! "Barnen kidnappas utan någon anledning, och det gäller fr.a. ryska barn." Säger man i Ryssland.
I Ryssland har man propagerat för att Ryssland ska samarbeta med finska myndigheter för att ändra den finska lagen eftersom de “diskriminerar de ryska familjerna”.
Premiärminister Medvedev har också föreslagit att en sådan arbetsgrupp med representanter från båda länderna för att lösa frågan. Han vill alltså att den finska lagen ska skrivas om. En statsman från en annan stat vill ändra i den finska lagen!
Finland har försökt förmedla till rysk media att alla behandlas lika i deras land, men det kommer inte fram i rysk media.
Rapporter i YLE och finska nyheter:
Ryssland upprepade på torsdagen sitt krav på att Finland och Ryssland ska grunda en bilateral barnkommission för att lösa frågor kring vårdnadstvister och omhändertaganden av barn.
Utan en sådan kommission kommer dylika tvister att bli fler i framtiden vilket kan ha inverkan på de finsk-ryska relationerna, sade det ryska utrikesministeriets informatör Aleksandr Lukasjevitj till Yle Nyheter.
Finland har vägrat gå med på att grunda en bilateral kommission. Enligt utrikesministeriet bör familjetvister mellan rysk-finländska par lösas med hjälp av gällande internationella konventioner som både Finland och Ryssland ratificerat.
President Sauli Niinistö har konstaterat att en sådan kommission skulle bryta mot finsk lag. Ryssar skulle få en bättre ställning än andra utlänningar som bor i Finland. Dessutom är myndigheterna förbjudna att överlåta uppgifter om omhändertaganden till utomstående.
Vårdnadstvister och omhändertaganden där den ryska parten i en finländsk-rysk familj anser sig bli förfördelad får vanligen stor uppmärksamhet i ryska medier. I onsdags startade en tv-serie om en vårdnadstvist på den statliga Kanal 1.
Även den ryske barnombudsmannen Pavel Astachov har varit aktiv i offentligheten och krävt att ryska barn ska få särbehandling i Finland. Han har fått flankstöd av den omstridde finländske aktivisten Johan Bäckman, som ofta intervjuas av ryska medier i egenskap av människorättskämpe. (Johan Bäckman påstår bl.a. att esterna åkte till Sibirien under andra världskriget för att semestra.)
De finländska socialvårdsmyndigheterna har förnekat att ryssar skulle behandlas annorlunda än andra i vårdnadstvister och omhändertaganden och förklarat den ryska upprördheten med kulturskillnader och olika uppfattningar om hur man får och inte får uppfostra sina barn..
Många Rysslandskommentatorer som den Finlandsfödde journalisten Kalle Kniivilä i Lund har dock länge påpekat att den ryska aktiviteten i familjetvisterna bottnar i rysk inrikespolitik.
Fredagen den 12 oktober höll Finlands ambassadör i Moskva Hannu Himanen en presskonferens i Rysslands största nyhetsbyrå RIA Novostis lokaler. Himanen förklarade för ryska medier hur det finländska barnskyddet fungerar och korrigerade ogrundade påståenden som förekommit i den ryska pressen. Ambassadören inledde med ett förberett anförande på ryska varefter han svarade på frågor från den närvarande pressen. Presskonferensen räckte en dryg timme.
Jag återger detta för att vi ska inse hur det går till. Detta är inget märkligt för en est. Det har spritts många felaktigheter om Estland i rysk media. Somligt har också spritts utanför Ryssland och har gjort att Europa t.ex. tror att ryssar diskrimineras i Estland.
nov 19 2012. Konst om döden.
Även i Estland slår man samman kommuner för att spara pengar. På Saaremaa är man orolig för att arbetstillfällen försvinner när hela ön plus Muhu ska bli en kommun. Aktuaalne Kaamera intevjuade gotlänningen Ulf Johansson, som talade estniska, om hur det var när Gotland blev en kommun. Han försäkrade att numera vill ingen dela upp kommunen igen. "Det har fungerat så bra!"
Kommer ni ihåg när musikern Valdo Randpere och hans hustru sångerskan Leida Miller flydde till Sverige 1984? Det skrevs mycket om det och i estniska kretsar i Sverige var man orolig för att det var KGB som skickat honom. Han är nu tillbaka i Estland, arbetar för Reformpartiet och har blivit ordförande för partiet i Tallinn. Om han även ska bli partiets borgmästarkandidat, det bestäms nästa år.
-----
I går firade Lettland sin frihet med en stor parad i Riga. För första gången deltog ungdomsvärnet. Det meddelades också att landet ökar försvarsbudgeten med 10 % under 2013.
-----
I Niguliste kyrkas museum i Tallinn har man haft vernissage på konstutställningen "Konst om döden". Man visar gamla konstverk om döden. T.ex. denna:
Pastor Johann Hobing på dödsbädden, detalj av en epitaf från 1558.
Den verkar mycket sevärd och vi ska väl ta oss dit och se den utställningen.
-----
På sidan: http://www.harta12.ee/eng/ talar man om att man är orolig för demokratin i Estland. Det finns fortfarande för mycket korruption och mygel menar man. Genom internet kan allt som händer i maktens korridorer bli mer transparant. Det ska man använda dennna hemsida till. Huvudpunkterna är:
- the public must have a clear overview of political organizations' sources of financing – both of the usage of public money and the origins of their other revenues;
- the establishment, financing and operation of political parties must be transparent, and political parties must represent the public-, not group interest;
- the system of governance must clearly reflect the will of the voter – e.g. a representative must be obliged to report back on a regular basis to the voters;
- political parties in parliament may not monopolize the path to power – the establishment of political parties the entry of non-party blocs into the Riigikogu must be simplified;
- citizens must have broader opportunities for expressing their political will than regular elections – an instrument for citizens legislative initiative must be created.
-----
Vanemuine Teater i Tartu har fått en ny chef. Hans namn är Toomas Peterson och är tidigare teaterekonom. Han tillträder 1.1. 2013, och det ska bli spännande att se vad han tänker göra med den gamla, fina teatern.
-----
I Lihula och Virtsu kommuner har man ett stort problem. Poliserna tycker det är för långt bort från allt, så ingen söker sig dit. De är helt utan poliser. Hittills har det rapporterats 80 brott under 2012, mest inbrott, och när de ringer efter poliser kan det ta en halvtimme innan de kommer. Så kan det ju inte fortsätta.
-----
Mustamäe, en förort till Tallinn, började byggas 1958 när behovet av nya bostäder var så stort.
Området får högt betyg av de boende. En pensionerad lärarinna berättade att hon blivit anvisad en bostad där för 50 år sedan. Hon flyttade från "hemska förhållanden" och tyckte då, och tycker fortfarande att hon fick ett stort lyft i sin tillvaro. "Här behöver man aldrig vara rädd för att promenera, inte ens efter mörkrets inbrott." _Hon jämför med "ryssområdet" Kopli, och liknande områden ute i Europa som Tensta-Rinkeby mfl.
nov 16 2012. Ett samarbete: Norden - Baltikum.
Jag har fått i uppdrag att göra en "spaning" till kvällskaffet, och då gör jag den naturligtvis på det som jag går och tänker på.
Norden-Baltikum.
Jag börjar med tre exempel, som man ska.
1. När Estland skulle förhandla sig till frihet från Sovjetunionen tog de hjälp av Carl Bildt, dåvarande statsministern vid förhandlingarna med Moskva och Boris Jeltsin. Då påbörjades ett samarbete mellan två framtida utrikesministrar: Bildt och Urmas Paet. De fick förtroende för varandra och lyckades få fram en frihet för Estland.
2. Jag lyssnade på ett sommarpratarprogram med dåvarande utrikesministern i Finland Alex Stubb. Han berättade bl.a. om det goda samarbetet med Sveriges utrikesminister Bildt och Estlands Paet.
Jag kände att här fanns något att bygga framtiden på. Det gällde naturligtvis personkemin, men ändå hoppas jag på det som en grund även i framtiden vad utrikesministrarna än kommer heta.
3. Inom det nordiska samarbetet träffas Norden: Island, Danmark, Finland, Norge och Sverige samt Baltikum: Estland, Lettland och Litauen. De ska förbereda samtal i EU och tillsammans bli en tyngd. Länderna är ju så små var för sig, men jag tror att man på det här sättet kan hitta alla likheter i arbets- och tänkesätt som faktiskt finns, och som man kan vidareutveckla. Inte för att skapa ett "vi" och "dom" utan för att kunna ge tyngd åt sina åsikter i EU. Visserligen är inte Island och Norge fullständiga medlemmar i EU, men Norge har ett avtal, och förhoppningsvis kommer Island också få det. Den avvikande är nog Litauen som har en kultur som mer liknar den centraleuropeiska.
Min spaning går alltså ut på att jag tror/hoppas att samarbetet mellan Norden och Baltikum bara är på inledningsstadiet. Jag tror att vi har mycket att samarbeta om t.ex. handel, ekonomi, teknikutveckling och annan utveckling.
Jag menar också att tidigare fiender ska förstå, att nu är Baltikum en del av Norden, och ska så förbli. Jag såg en blänkare om att historikern Vseviov oroas för att om esterna mister tron på demokrati, då söker de sig tillbaka till gamla kända spår, och det vore en katastrof.
