Som jag sagt tidigare: ett litet land kan misskrediteras hur mycket som helst. Jag har diskuterat TV- och radioprogram, tidningsartiklar och så Johan Bäckman, den finlandssvenske docenten som skrivit lögner om det lilla grannlandet i en avhandling. Hur kan de tillåta att ett stort lands propaganda får genomslag på universiteten. Hur fritt är Finland då?
Jag undrar hur det är möjligt att någon får sprida felsktigheter på universiteten. Akademisk frihet. Jovisst. Men förtal och lögner? Är det inte viktigt för universiteten att hålla rent i sina rum?
Jag är verkligen upprörd över att ingen gör något, åtminstone lite grand, för att rätta till alla felaktigheter.
Jag hittade en artikel i DN från 23.3 2009.

Ester och ryssar i bråk om 60 år gamla deportationer
(mina markeringar är nu med tjock text)

Sextio år är inte nog för att sår ska läkas. Handgripligheter uppstod på måndagen mellan äldre ester och demonstrerande ungryssar när 1940-talets deportationer debatterades i Helsingfors.

– Du vet inte vad du talar om, fräser en kvinna åt en av de maskerade unga männen som bär på de Putintrogna Nasjianhängarnas fana.

– Min mormor satt i läger i Sibirien, fortsätter kvinnan.Mannen knuffas omilt undan medan några äldre herrar försöker rycka åt sig fanan.

Motdemonstrationen som ordnades av den ryska ungdomsrörelsen och några finska ytterlighetsorganisationer drunknade dock i det massiva intresset för ämnet. Deportationerna förtegs länge och omsorgsfullt både i Finland och Estland. Det finns fortfarande de som högljutt hävdar att de aldrig förekom.

– Estlands regering ljuger om deportationer och massmord. Man gör det för att rättfärdiga förföljelsen av den ryska minoriteten, säger Johan Bäckman, 38, docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Det var han som stod bakom de ryska aktivisternas demonstration. Det officiella Finland blundade länge för grannens situation. Den nuvarande statsministern Matti Vanhanen påmindes förra veckan om en tidningskolumn han skrev 1985 där han stämplade exilbalter i väst, som demonstrerade för ett självständigt Estland, som ansvarslösa bråkmakare.

Publiken som trängs på Sanomahusets mediatorg för att höra den estnisk-finländska författaren Sofi Oksanen diskutera med kollegerna Imbi Paju och Iivi Anna Masso om Estlands uppgörelse med sitt förflutna fnyser åt demonstranterna. Många har föräldrar och släktingar som tillbringat åratal eller som försvunnit i Gulag.

Diskussionen ingick som en del av seminariet ”Rädslan bakom muren” som ordnades av den estniska ambassaden med anledning av att det gått tjugo år sedan järnridån föll och sextio år sedan boskapsvagnarna skjutsade tiotusentals balter till Sibirien.

De tre kvinnorna, som var på sitt håll forskar i Estlands närhistoria intygar att man inte kan gå vidare och glömma det som varit. Även smärtsamma saker måste redas ut.

Iivi Masso fick en fråga om de etniska esterna och den ryskestniska befolkningen någonsin kan leva sida vid sida som de svensk- och finskspråkiga i Finland. (En sådan jämförelse kan inte göras, förhållandena var så olika i de båda länderna.)

– Det sker en förändring till det bättre. I dag möter man ryska ester som talar estniska med en lätt accent. Under sovjettiden hände det inte. Den ryska befolkningen i Estland är inte homogen. Där finns västorienterade demokratiskt lagda människor och där finns de som fortfarande idealiserar Stalintiden, sade Masso.

– Många ryssar är också beredda att diskutera det förflutna. Ryssland, däremot, gör allt för att hindra att saker och ting reds ut. De skyldiga är döda vid det här laget, men frågan tycks fortfarande vara politiskt känslig.

Esterna har kritiserats för att inte själva intressera sig för sin närhistoria.

Ett påståenden som de närvarande inte höll med om. Det pågår forskning, påpekade Sofi Oksanen.

– Vi visste nog på 1980-talet om föräldrarnas och morföräldrarnas lidanden i de sovjetiska fånglägren, men det kändes avlägset, erinrade sig Toomas Hiio, ordförande för Estlands internationella historiekommission.

– Det nämndes i förbifarten, det var en del av vårt förflutna och vi var vana vid det.

– På 1950- och 60-talet återvände nästan 20000 människor från lägren dit de hade förts 1949. De levde med sina minnen och berättelser mitt ibland oss. Det fanns och finns mycket människor som upplevt Stalins fångläger, påminde Hiio. (Det talades mycket lite om dem i Estland. Myndigheterna baktalade dem hela tiden, och andra ester var rädda för att de kunde vara köpta av KGB, eftersom de fick komma tillbaka.)

Stefan Lundberg

Räkna nu. Det var 40 000 som deporterades till Sibirien, en mycket stor del av en så liten befolkning, och 20 000 kom tillbaka. Hur många försvann då i Sibirien?  Är det en siffra vi ska bry oss om? Ointressant? Varför är andra människor så mycket viktigare än esterna?

Esternas historia är fylld av lidande. Ockupation efter ockupation. Plundring efter plundring.   Stöld av egendomar och boskap. Men någon medkänsla kan esterna inte räkna med. Det finns alltid andra som man hellre pratar om. Att en akademiker i Finland får publicera en avhandling fylld med lögner, med uppgifter som han sedan i  “akademins frihet” får lära sina elever, det är inget annat än skandal. Det finns så många, akademiker och vanliga människor spm sväljer alla lögner, placerar dem i sin ryggmärg, och använder dem som självklarheter. Är det akademiernas mening?

Sedan måste man naturligtvis också fråga varför Bäckman gör detta! Det finns inga belagda svar på frågan, men vem har intresse av att utpeka Estland som ett land som inte har rätt att vara en suverän stat. Något land som alltid misskrediterat detta lilla land, som har beskyllt dem för allt som passar i ett visst sammanhang.

 

Sovjet spred redan under ockupationsåren lögnen att esterna var fascister, och det finns i så många ryggmärgar nu! Varför gjorde de så? Jo, för att Estland såg sanningen om Väst när de kunde se finsk TV. De såg de sovjetiska lögnerna som alla andra trodde på. En diktators viktigaste redskap är propagandan, lögnerna, regeringens polis och inkorrekt  information.   

Tanya Mikhailova är en mycket känd popsångerska och skådespelare i Estland. Hon föddes 1983 i Kaliningrad. Hon har delvis växt upp i Kanada och utbildats på Viljandi Akademiska Konstskola. Hon är en mycket komplett artist.

Tillsammans med den estniske producenten Sven Lõhmus, sångerskan Ly Lumiste och ett band bildade hon technoduon "Nightligt Duo" 2001. Bandet släppte två album som fick stor framgång i bl.a. Kanada. Ett av deras album vann priset "Rookie of Year 2002".  

Två gånger har de varit med i den estniska uttagningen till Eurovision Song Contest. 2002 kom de tvåa  och ett år senare försökte de igen och kom på fjärde plats. Båda sångerna producerades och skrevs  av Sven Lõhmus.

Med det här vill jag att ni ska förstå att Tanja är känd i Estland. Hennes språk är ryska och hennes vänner har i stor utsträckning varit ryssar i Estland, men riktigt så är det inte längre.
Vi kunde läsa i Postimees en kort intervju med henne där hon berättar att de ryska vännerna vill inte umgås med henne längre. Och varför: Hon har lärt sig estniska! Hennes gamla vänner kallar henne förrädare! Nu är det bara familjen och ett par flickor, vänner från barndomen, som vill umgås med henne.
Tanya säger ändå att hon gjorde rätt som bestämde sig för att lära sig språket.
"Jag måste jobba dubbelt så mycket för att lära in en sång på estniska, men jag får ju så mycket arbete just för att jag är tvåspråkig," säger hon.
På senare tid har hon upptäckt något märkligt. När hon ska säga något på  ryska säga kan det hända att det estniska ordet kommer i huvudet i stället.

Frågan kvarstår: är ryssarna diskriminerade i Estland, eller är det ryssarna som inte vill bli ester?

Apropå Nordiska Rådet som jag skrev om i går:
I Postimees rapporteras om de nordiska och baltiska ministrarnas möte.

 

Representanterna från de olika länderna var: Estlands premiärminister Andrus Ansip, Finlands statsminister Jyri Katainen, den svenska statsministern Fredrik Reinfeldt, Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt, Lettlands regeringschef Valdis Dombrovskis, Islands statsminister Jóhanna Sigurðardóttir. Norges statsminister var ersatt av utrikesminister Espen Barth Eide. Litauens premiärminister ersattes av ekonomiminister Rimantas Žylius. I år är Litauen ordförandeland

Temat under mötet var finanskrisen, dels hur man ska arbeta på EU-nivå, vilket kräver ett antal viktiga beslut, men också vikten av ett närmare samarbete på regional nivå. Ett mycket viktigt samarbete inte bara för länderna med Euro utan även de EU-länder som är utanför Euron.

"Att stärka samarbetet i euroområdet  är inte ett alternativ till ett väl fungerande regionalt samarbete. Båda är lika viktiga” sa premiärminister Ansip. "Regionalt samarbete är mycket viktigt i kris. Vi har många gemensamma intressen och åsikter, och vi är starkt beroende av varandra.”

I energifrågorna ansåg Ansip att gemensamma energikällor i våra länder är av största vikt. I sitt välkomsttal sa Estlands regeringschef att “Snart kan vi se att de baltiska länderna inte längre är isolerade när det gäller energi. För oss är mångfald i frågan om energisäkerhet viktig och därför är det viktigt att utöka den portföljen", säger Ansip, med hänvisning till arbetet med Estlink 2 och de kabelanslutningar Litauen planerar till Sverige och Polen.
Att LNG(gas)-terminalen kommer på plats är mycket viktigt för den estniska tryggheten i energifrågan, och dessutom med gas till en rimlig kostnad. Därför stödjer vi den närliggande energiframställningen som ger oss en trygg energiförsörjning och genomförs mest ekonomiskt.

På dagordningen stod också frågan om regionalt samarbete i utrikespolitiska frågor. Man diskuterade också ett nordiskt samarbete med räddningsinsatser.


För Estland är det av allra största betydelse att inte på något sätt vara beroende av rysk gas eller olja. Att Moskva använder sina ledningar för påtryckningar på mottagarländerna har vi sett så många exempel på. I Baltikum är man synnerligen medveten om riskerna, och kan förvånas över Tysklands agerande mot ett fullständigt beroende av Ryssland när det gäller energin.
Estlands intresse av ett nordiskt samarbete när det gäller olika räddningsinsatser är naturligtvis också starkt. Estlands och Lettlands läge med Ryssland som en jätte i ryggen och de nordiska länderna (vännerna) framför sig är väldigt speciellt. Den eviga frågan är ju alltid: Hur ska vi behålla vår frihet reellt? Många ryssar köper hus och företag i Estland. Det måste finnas företag som inte kan vara säljbara. För något år sedan diskuterades om det statliga bolaget Eesti Energia skulle introduceras på börsen. Men risken att det skulle köpas upp av ryska intressen var för stort, då kunde friheten alltför snart vara ett minne blott - igen!

Det är mycket bra med ett samarbete. Ju mer vi samarbetar med, i alla fall, Estland och Lettland desto bättre är det. Och ordet måste vara “samarbete”. Vi har faktiskt mycket att lära av de folken som tvingats leva under så helt andra livsbetingelser än vi. De har många unika kunskaper och erfarenheter, som vi kan ha stor nytta av. Det är verkligen fantastiskt att ha haft förmånen att se hur snabbt Estland har tagit till sig allt nytt på teknikens område och även bidragit till dess utveckling.

Jag tror, att vi måste lägga ner en hel del arbete för att få fortsätta leva i den kultur vi skapat här i Norden, med värderingar och tänkesätt. Världen är inte så stor längre, all information och propaganda finns tillgänglig på nästan alla datorer, och så vill vi ha det. Men då måste vi vara medvetna om riskerna. Jag tänkte på det Brorsan brukar säga: “Churchill menade att demokratin är inte optimal, men det bästa vi har.” - eller ungefär så - I dag är det så tydligt att man väljs till viktiga poster med hjälp av donatorer och deras propaganda. Politiken kommer inte längre i första hand. Vi ser det så tydligt i de amerikanska presidentvalet. Och vi ska inte tala om valen i Ryssland. Ska det vara demokrati? Tänkte ni förresten på förra gången i USA? Då smutskastade Barak Obama och Hillary Clinton varandra så fruktansvärt och sedan valde han henne till sin utrikesminister. De kan spelreglerna, men kan alla väljarna det?
Vi arbeta för det vi tror på här i Norden och i Estland och Lettland,. som förresten kan bli delar av Norden de också!

Jag läser på Nordiska rådets hemsida (något beskuren):

Nordiskt samarbete med Estland, Lettland och Litauen
Det nordiska samarbetet med Estland, Lettland och Litauen gick in i en ny fas då de tre baltiska länderna blev medlemmar i EU 2004. Efter ett årtionde med bistånd var tiden inne för ett politiskt samarbete och partnerskap mellan likvärdiga parter.
Parlamentarikerna i Nordiska rådet och regeringssamarbetet i Nordiska ministerrådet deltar i allt högre grad i samarbetet med länderna omkring Östersjön, som har blivit en stark tillväxtregion i Europa.
De nordiska länderna har därför sedan början av 1990-talet haft fokus på att utveckla ett allt närmare samarbete med de tre baltiska länderna; Estland, Lettland och Litauen.

Det gemensamma nordiska samarbetet med de baltiska regeringarna kallas NB8.
Målet med samarbetet med de baltiska länderna är att bidra till att stärka Östersjöregionen som helhet i syfte att göra en gemensam satsning i och med de möjligheter och utmaningar som globaliseringen för med sig.
Därmed är länderna med om att skapa en grund för tillväxt och stabilitet i norra delen av Europa.
Ministerrådets samarbete med de baltiska länderna grundar sig på Riktlinjer för samarbetet 2009–2013, som antogs av ministrarna för nordiskt samarbete i november 2008.
Följande samarbetsområden är prioriterade:

• Utbildning, forskning och innovation
• Näringsliv, klustersamarbete och kreativa industrier
• Miljö, klimat och energi, däribland Östersjöns miljötillstånd, främjande av effektiva miljöteknologier och förnybara energikällor
• Välfärdssamhällets gränsöverskridande utmaningar Exempel på eventuella samarbetsområden är bekämpande av människohandel och spridning av HIV/AIDS, att stärka polis- och åklagarsamarbetet, utvecklande av sjukhusväsendet samt demografiska utmaningar och hur de hänger samman med bland annat arbetsmarknadspolitiken
• Gränsregionalt samarbete för att främja gemensamma grundläggande värderingar som demokrati, god förvaltningssed, jämlikhet, yttrandefrihet och tolerans såväl i nordisk-baltisk regi som i förhållande till övriga grannländer, däribland Vitryssland

De nordiska kontoren i de tre baltiska huvudstäderna, Tallinn, Riga och Vilnius, är centrala aktörer i det dynamiska, nordisk-baltiska samarbetet.
Redan år 1991 hade Nordiska ministerrådet öppnat kontor i de tre städerna. Den gången var det ett led i de nordiska insatserna för att hjälpa Estland, Lettland och Litauen i deras strävan efter självständighet.
I dag spelar kontoren en väsentlig roll på alla nivåer när det nordisk-baltiska samarbetet ska genomföras.

Ett viktigt instrument i samarbetet är gemensamma mobilitetsprogram. Ett exempel är Nordplus, som ger stöd åt samarbete mellan utbildningsanstalter i de åtta länderna.
Det gemensamma nordisk-baltiska mobilitetsprogrammet är under utveckling också på andra samarbetsområden, däribland kultur, näringsliv och tjänstemannautbyte.

Frivilligorganisationer, så kallade NGO:er, har en framträdande roll i utvecklandet av stabila demokratiska samhällen. Därför har Nordiska ministerrådet lanserat ett särskilt NGO-program i Östersjöregionen. Programmet har som mål att bygga nätverk och öka kapaciteten för NGO:er i grannländerna.
Det stödjer så kallade trepartssamarbeten med minst en partner från Norden, minst en partner från Estland, Lettland, Litauen eller Polen och minst en partner från Vitryssland eller Ryssland.
Det nordiska samarbetet vill utöka och intensifiera samarbetet med NGO:er i de baltiska länderna och därmed bidra till att stärka det civila samhället.

Nordiska rådets kontakter med baltiska parlamentariker påbörjades redan 1989. Det officiella samarbetet inleddes år 1991 då Nordiska rådet deltog i invigningen av Baltiska församlingen i Tallinn, och 1992 antogs ett formellt samarbetsavtal mellan Nordiska rådet och Baltiska församlingen.
Baltiska församlingen och Nordiska rådet har ett nära och stadigt växande samarbete. Målet med samarbetet är att verka för en positiv demokratisk, socioekonomisk och kulturell utveckling i Östersjöregionen och Nordeuropa.
Samarbetet spänner över tre överordnade uppgifter: att stärka integrationen i Östersjöregionen; att bidra till att bygga broar till EU:s östliga grannar och att verka för en gemensam hållning till utmaningarna i norra Europa.
De områden man fokuserar på är bland annat följande: Östersjön, miljö, människohandel, kultur, forskning, utbildning, sjötransport, infrastrukturutveckling och arbetsmarknadsförhållanden.
Sedan 2006 har det hållits ett årligt toppmöte för att utvärdera resultat och sätta upp långsiktiga mål. Utöver det hålls det gemensamma temakonferenser och seminarier.

Den finska statsministern Jyrki Katainen har sagt att den nordiska och baltiska regionen är väl rustad för att möta de aktuella ekonomiska utmaningarna:
– Vi är en region som bestående av länder som presterar väl när det gäller ekonomiska frågor, och vi sitter alla i samma båt, oavsett vilken valuta vi har. Men vi blir också tvungna att alla arbeta hårt för att upprätthålla den positionen – särskilt om vi ska bidra till att locka investeringar till regionen.

Danmarks statsminister Helle Thorning Schmidt menar:
– Vi är mycket hängivna både det nordiska samarbetet och det baltiska samarbetet. Ju mer vi talar med varandra, desto bättre är det. Det nordiska samarbetet är ett extremt värdefullt samarbete. Det råder inget tvivel om att den nya danska regeringen prioriterar det nordiska samarbetet mycket högt, sade Thorning Schmidt.

Estlands första anläggning för snabbladdning av elbilar har invigts i Väike Maarja.

Det ska bli ytterligare nio stycken. I slutet av november kommer det installeras: två i Rakvere, och så en i vardera Kunda, Viitna, Võsule, Tapa och Roela.
I vanliga fall tar det upp till åtta timmar att ladda ett urladdat bilbatteri. I denna snabbuppladdare tar det mellan en kvart och en halvtimme.
Fram till slutet av januari blir det gratis att använda laddarna, sedan kommer det kosta mellan 6 och 10 Euro.
Hittills har 96 personer ansökt om bidrag för inköp av elbil, 81 har hittills fått det.
-----

Nu ska jag berätta hur det fungerar i Estland om det blir elavbrott.
1. Man får ett SMS om stoppet och att energibolaget arbetar på att få igång elen.
2. Ett SMS om att det är klart. Har inte elen kommit ombeds man ringa och meddela.

Helt fantastiskt bra. Man är ju inte alltid i sitt hus.
Kanske är det för att elen ska bli lika fri som i Sverige. Eesti Energia måste visa hur bra de är!

Det har vi aldrig fått i Sverige.

-----

Vi fick besök av Õie I, och pratade lite om gamla tider. Hon berättade om när hennes man som militär var placerad i Minsk. När han fick besök av sin familj, tog han dem till det stora huset med stora fönster i två våningar som var avsett för besökande. Till hans stora förvåning bestod hela våningen av ett enda rum. En halv mur skiljde av ett kök. Ett skafferi fanns också. Men ingenstans att tvätta sig, ingen toalett. Han tittade ut. Det enda stället man kunde gömma sig någorlunda var bland bärbuskarna.
De andra militärerna söp när de inte hade övningar, så de upplevde egentligen ingenting.

Annars, har Peep Kärp berättat, att folk gjorde sina behov i rummen medan de umgicks. Han hade byggt ett hus för ungkommunisterna i sitt fångläger i Sibirien, där det skedde. När ungkommunisterna kom för att inviga huset kom de i stora militärlastbilar och sjöng Internationalen. När han en gång vågade sig på att säga något sa han att de kanske kunde skita utomhus. Då fick han till svar: “Hördu din djävla fascist, vill du dö?” - Låter det märkligt? Hör hur Putin pratar om sina motståndare.-
Ingen ville tro Kärp när han kom hem till Estland och berättade det.
Det är svårt att beskriva hur snuskigt det var i Sovjet, kommer vi överens om. Ingen skulle kunna tänka sig att man fortfarande på 1900-talet inte hade toaletter, att folk verkligen sket lite varstans, att vägarna var ofarbara, att husen inte reparerades etc. etc. I stora delar av Ryssland är det fortfarande så här. En människa från väst skulle bara skratta bort det och säga att allt var lögn. Precis som de gjorde när vi kom hem till Sverige 1978.

Putin ökar på trycket. Jan Blomgren i SvD Utrikes.

 

Den ryska duman har godkänt en ny lag som väsentligt vidgar definitionen för förräderi. Ryska människorättsaktivister kritiserar lagen och hävdar att det är ytterligare ett sätt att begränsa möjligheterna att arbeta för mänskliga rättigheter.
Det har blivit helt klart nu, att Putin driver Ryssland mot en politik som efterliknar Sovjets. Det är inte så konstigt, han har växt upp i den, han har arbetat i de innersta kretsarna i KGB och han kan koderna. Det är för alla folk runt omkring, och för de ryssar som vill leva mer demokratiskt och friare som det är oroligt.
Det senaste är en ny lag:  Enligt det nya lagförslaget – som har lagts fram av säkerhetstjänsten FSB – kan förräderi också vara handlingar som kan skada ”Rysslands konstitutionella ordning, suveränitet och statens integritet”. Straffet kan bli 20 års fängelse.
En vag formulering som Putin m.fl. kan tolka hur de vill, och som gör att människorättsorganisationer kan tveka att göra något.  Den nya lagen tillåter dem att sätta alla aktivister i häkte. Det här kommer att hänga som ett svärd över huvudet på alla som har kontakter med utlänningar, menar Lev Ponomarjov, en rysk veteran inom arbetet med mänskliga rättigheter.

Det fria klimatet från Jeltsins tid är ett minne blott. Putin har stramat till livet frö ryssarna och här presenteras några exempel:
• Bötesstraffen för de som demonstrerar utan tillstånd har höjts från 400 till 60000 kronor. Påminner om när kolchoserna skulle bildas, trots Stalins absoluta löfte att det inte skulle ske i de baltiska staterna. De som inte "frivilligt" gick med i kolchoserna och lämnade över sin egendom fick högre skatter varje kvartal tills de inte kunde betala. Då gick några med, och de andra skickades till Sibirien.
• En ny lag mot organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter har antagits. Alla som tar emot bidrag från utlandet måste registrera sig som ”utländska agenter”.
• En lag om ärekränkning (som Dmitrij Medvedev tog bort) har kommit tillbaka och skärpts.
Vi känner igen det här så tydligt från sovjetåren. Alla kontakter med utlänningar var synnerligen farliga. Jag minns när Ants släkting som släppts från ett sibirienläger för att hennes syster, den stora ballerinan Liia Leetmaa hade hotat att sluta uppträda om den sjuka Nilla inte släpptes fri så hon kunde få vård, när hon kom med ett foto på Ants som konfirmand till sitt jobb, där även Ants farmor och faster arbetade, hur de inte vågade titta på kortet där föra att Nilla var släppt från Sibirien. Hon kunde vara KGB-agent.  Ants fanns i utlandet det kunde vara farligt att visa intresse som Nilla kunde rapportera vidare om.

En annan sak
Oppositionsledare har häktats och fått sina lägenheter genomsökta. Just nu pågår ett märkligt fall där en vänsterledare, Leonid Razvozzhajev, anklagas för att ha planerat en statskupp mot Putin. Razvozzhajev hävdar att han kidnappats av maskerade män i Ukraina där han skulle söka asyl, förts till Moskva och torterats för att erkänna komplotten.
Det känner vi också så väl igen, inte minst från Stalins terrorår när vem som helst erkände vad som helst under tortyr och miljoner människor mördades för de mest märkliga konspirationer. Ingen kunde vara lugn, när som helst var det “din” tur.
Oppositionen har dock för första gången någonsin enats och valt ett råd på 45 personer som ska dra upp riktlinjerna för hur den fortsatta kampen mot Putins alltmer auktoritära styre ska bedrivas. En sak är säker – den ryske presidenten har bestämt sig för att med alla medel hindra sina politiska motståndare att stärka sin ställning och nå ut till en bredare rysk publik.

Naturligtvis blir det svårare för esterna om Putin fortsätter med den här startegin. EU och Nato blir allt viktigare. Påhoppen på Estland sker så gott som varje dag. Nu börjar Finland också få nålstick. Som jag ser det lär det inte dröja länge innan Finland är medlem i Nato.

I dag kunde vi läsa om hur en diktatur kan fortsätta fungera utan att folket säger ifrån. Det är väl känt, men eftersom det stämmer så väl med förhållandena i Sovjetunionen ända in på 1980-90 talen är det lustigt att se. En diktator är alltid en diktator och arbetssätten förändras inte.
Nu gäller det Nordkorea.

Information är tyrannernas värsta fiende. Benjamin Katzeff Silberstein skriver på Ledarsidan i SvD.

Det handlar om vikten av propaganda i en instängd diktatur. Den vanligaste betydelsen av ordet "propaganda" är att någon avser att avsiktligt sprida osann eller vilseledande information i syfte att stödja en politisk åsikt, framför allt för att stötta sittande makthavare. (Wikipedia)
Det är vad Nordkorea sysslar med, och det är vad Sovjet sysslade med. Nordkorea använder sin felaktiga information mot folket, vilket gör makthavarna fruktansvärt rädda för att sydkoreanerna ska få slänga ut sina flygblad med den korrekta informationen om länderna i övriga världen - att inte alla andra lever i ännu värre misär än nordkoreanerna själva och att makthavarna lever i lyx.


I Sovjet var man mycket skicklig med att propagera för sin egen förträfflighet. Inget land i världen hade en högre levnadsstandard än Sovjet, hävdade man. När Ave kom till oss 1988 berättade hon att hon blivit kallad till KGB som sa till henne
1. När du ser de stora fina husen på stranden från båten ska du veta, att bakom dem ligger barnen och gråter av hunger, allt är bara kulisser.
2. Du ska veta att vi har din familj här. (Så kom tillbaka!)

Jag har tidigare också berättat om ett nyårsprogram på sovjetisk TV på slutet av 1980-talet när man fick se "hur svenskarna satt på gatan (Drottninggatan) och sålde vad de hade för att få pengar till sina stackars hungrande barn."  I Paris bodde folket under broarna.
De enda som inte trodde på all smutskastning av Väst var de ester som tittade på finsk TV. (Det var en av anledningarna till propagandan att det var fel på dem, att de var nazister. Ingen annan medborgare kunde tro på dem) De såg varje dag att allt sådant prat var lögn. Men en est, vars föräldrar dödats som "kulaker" och som själv gått i korrektionskurs i Sibirien som barn trodde aldrig på det. Han förklarade för sina arbetskamrater att allt de såg på den finska TV-n var lögn! Han gjorde dock en resa till Finland 1989. Kamraterna log i mjugg och väntade ivrigt på att han skulle komma tillbaka och visa att han insåg lurendrejeriet. Han kom hem. Åkte direkt till sin bostad. Kom visserligen till jobbet, men höll sig för sig själv. Pratade aldrig mer med sina arbetskamrater om något utanför tjänsten. Han var chockad och ville inte veta att han varit lurad i hela sitt liv. Och det kan vi förstå. Vem vill det.

Men alla svenska kommunister då? Många har erkänt att de hade fel, men inte alla förstår. I gratistidningen Metro var det nyligen en svensk man som koketterade med sin kommunism. Förstår han inte, och inte någon annan heller, att det är lika fruktansvärt för en ättling till de mördade och deporterade esterna att se något sådant som det är för en jude att se en koketterande nazist! Mord är alltid mord.
-----

Nu ett öppet brev till Rysslands president från journalisten Pentti Kangasluoma med anledningen av Rysslands nya angrepp åpå Finland att ryska familjer och deras barn behandlas illa där.

 

Journalisten Pentti Kangasluoma.

Kära Vladimir Vladimirovich!
Jag skriver till dig för första gången. Jag bor i en liten, fin del av Finland i byn Lapua. Jag har sett den sibiriske björnen Alexander Karelin tävla i Lapua.
Jag läser med oro att i tidningar och TV i ditt land sprids falsk information om behandlingen av ryska barn och familjer i Finland. Min oro växte när jag kom ihåg att du var politisk officer och överstelöjtnant (under sovjettiden) och gick i pension 1991. Dina informatörer förtalar oss på många sätt.
Det var lokala val i Lapual och Finland i går. Till skillnad från i ditt land kan vi här i Lapua rösta på flera kandidater och alla valsedlar räknas som korrekta.
Vänligen uppdatera dina uppgifter om Lapua och dess invånare. Fråga även de många ryssar som bor här.
Senast såg jag dig flyga med storkar. Jag har en ny idé: gör ett fallskärmshopp från ett flygplan och ta tävlingbollen till kvinnornas Super League Baseball Match. (Jag förstår inte, men det syftar väl på något som Pentti och Putin vet.)
Jag hoppas att ni behandlar vårt broderfolk, esterna, på ett så hedervärt sätt,  att Fader Frost kommer flygande till er på sina renar med fina presenter på nyårsafton.
Din västra granne Pentti

 

Nu några korta kommentarer.

DN Kultur. Författarinnan som har skapat figuren Lilla Hjärtat:

 

 

Jag tycker att några av dem som kritiserat min film har en begränsad utblick. Vi har lätt för att ta till oss den anglosaxiska bildkulturen, vi är alla präglade av den, men många av oss är okunniga om bildtraditioner från resten av världen, utanför Europa och USA. Hon har hämtat sin inspiration från Afrika!! Jag har tittat särskilt mycket på träskulpturer från Uganda, dockor och broderier med figurativa motiv från Sydafrika, stenskulpturer från Zimbabwe, karibiska dockor och tyger. Själv är jag särskilt förtjust i den afrokubanska bildtraditionen, som är full av vackra, humoristiska och brokiga bilder och dockor.

 

Och fick svar:

 

 

Men då blev jag lite upprörd och svarade:

 

 

Författaren.

 

Den estniske konstnären Peeter Laurits deltar i utställningen “Bron dit och tillbaka” i Moskva som öppnar i morgon. Han bidrag heter “Den sista måltiden”. Den ryska tidningen Izvestiya skriver att en ortodox grupp vill att verket tas bort. Det betyder att hans foto finns med bland gruppen konstverk som smädar religiösa värderingar.

Kompositionen liknar Leonardo da Vincis “Den heliga nattvarden”.
Bilden visas nu på Sergei Hudijevs Facebooksida där den kallas “hädande, nedsättande och oanständig”. Hudijev menar att bilden är en avsiktlig provokation som syftar till att störa den allmänna ordningen och att provocera fram konflikter.

Hudijev vill att borgmästare Sobjanin med sitt inflytande ska ta ner konstverket för att förhindra provokationer.
"Jag betonar att jag inte agerar på uppdrag av den ryska ortodoxa kyrkan utan som privatperson", säger Hudijev till tidningen Izvestiya.
"Om de inte tar ner det, och om Moskvas regeringen inte ingriper, då letar vi efter annat sätt att ingripa enligt gällande lagstiftning", säger Hudijev till Izvestija.    
Galleri Fotoloft berättade för Izvestiya att tidningen redan är medveten om den religiösa indignationen.  Om stadens makthavare vill komma ner till galleriet och se utställningen är de välkomna. Utan inblandning av stadens offentlig myndigheter tas inget bort.

Nu ser vi det ena verket efter det andra som provocerar olika religioner. Den här gången sker det i Moskva. När ryssarna ansåg att esterna skändade en av deras krigsikoner slog de sönder halva Tallinn. Om inte liknelsen vore så grotesk kunde man prata om "prinsessan på ärten". Vi får se hur allvarligt det blir den här gången. Ska esterna nu åka till Moskva och förstöra? (Nej, riktigt jämförbart är det inte.)

-----
Juristen Tanel Kerikmäe menar att överläggningarna om gränsavtalet mellan Estland och Ryssland måste vara mer balanserade.
Det är den känsliga frågan om var gränsen verkligen ska dras efter att Stalin ritade om gränserna. Den överenskommelse parterna har signerat i Taru 1920 och som skulle gälla i “evig tid” gällde inte längre. Stalin reducerade Estland och bl.a. blev den större delen av Setumaa ryskt. Många setukeser var inte längre estniska medborgare. Likaså var det ett stort område nordost om Narva som inlemmades i det ryska. Jag berättade om hur setubönder plötsligt blev avskurna från sina marker, när jag skrev om vårt besök i Setumaa 1998.

 

Den överenskommelse som man kom fram till 2005 skedde utan debatt. “Vår känsla av fara är annorlunda i dag. Om båda parter är övertrygade om att detta är det bästa för båda, då tror jag att det är rätt.”

Kerikmäe anser att det finns många olika åsikter i Ryssland och Estland om processen och att man därför  bör genomföra riskanalyser, och diskutera om vi verkligen behöver nytt gränsavtal eller status quo fungerar. Han påpekar att följden av Tartufredens gränsavtal, den senare ockupationen och andra viktiga händelser måste betänkas för att inget galet ska komma att hända.

 

Kommer esterna någonsin känna sig trygga i sitt eget land?