.

I Sverige igen! Vi for genom ett helt vitt Estland. Det är inte vitt bara av så mycket snö, det var en tät dimma också. Och mitt i dimman var där ett älgpar gående över vägen.
Om ni tror att det är mycket snö i Sverige, då har ni fel. Jag skulle bara tala om det.

Estland kommer troligtvis gå med i Eurosamarbetet 1.1 2011. Duktigt jobbat! Och då måste jag fråga vad de svenska ekonomerna menade med att om Lettland devalverar, då kommer också grannländerna devalvera. Estland har hela tiden kunnat agera på ett annat sätt än Lettland, eftersom man vetat att det kan komma dåliga tider. Och dessutom har i alla fall jag inget minne av att något annat nordiskt land devalverat för att Sverige gjort det. Har jag fel?

Förra året fick vi in en blänkare i SvD om att Estland är Estland och inget annat. Kommer ni ihåg?

Sluta se Baltikum som en enhet.

Publicerad: 25 maj 2009

Baltikum består av tre olika stater, med tre olika kulturer och tre olika språk. Lettiska och litauiska tillhör den indoeuropeiska språkgruppen och är baltiska språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk, som skiljer sig totalt från de indoeuropeiska.

En est förstår inte ett ord lettiska och vice versa. Inte ens en lett och en litauer kan tala fritt med varandra på sitt respektive modersmål, trots att språken är släkt – ungefär som svenska och tyska.

Estlands kultur har mer gemensamt med den nordiska, medan Litauens kultur är starkt influerad av den polska och Lettland har stått närmare Ryssland.

 Vi talar inte om att Nordens bruttonationalprodukt – BNP – sjunker katastrofalt för att Islands BNP gör det, eller hur? Naturligtvis vore det jättebra om vi kunde tala om Nordens olja, men det är faktiskt Norge som står för den stora oljeproduktionen i Norden.

 Men vi slår ihop de baltiska länderna och talar om den katastrofalt sjunkande BNP:n i Baltikum och allt möjligt elände, som Lettland tyvärr råkat in i.

 Visst är det besvärligt i Estland också, men inte alls på samma sätt som i Lettland. Risken är att vi kan hjälpa till att framkalla problemen genom att agera som om problemen är desamma och inte våga handla med Estland och Litauen.

 Tumregel 1: Baltikum består av tre skilda stater, med tre olika kulturer som inte ska sammanblandas.

Tumregel 2: Norden består av fem skilda stater med liknande kulturer.

Undertecknat av mina lärare i estniska språket Raimo och Virve samt av Ants och mig.

Vi skickade den också till chefredaktörerna för några stora svenska dagstidningar, med en bön om att de skulle sprida budskapet till sina redaktioner. Jag tror de gjorde det, eftersom det blev en förändring i rapporteringen en tid.

-----

 I tidningen The Baltic Guide som vi får gratis på båten finne en intressant artikel med rubriken

Estländska läkare – upptäcktsresande

Här kan vi läsa om balttysken Adam Juhann von Krusenstern, som dock inte var läkare. Släkten har funnits i flera hundra år i Estland. Den finns i Sverige också, men hos oss heter de Krusenstierna. A J v K föddes 1770 på godset Hagudi i närheten av Tallinn. Eftersom han var balttysk tilläts han studera. Senare tog han värvning i den ryska marinen och kom på så sätt ut på långa resor bl.a. till Nordamerika, Karibien, Sydafrika, Indien och Kina. Men han ville mer. Han utarbetade en plan för en världsomsegling. Tsaren godkände planen och S:t Petersburg lämnades 1803 och återsågs 1806. Dels gällde resan godstransport, dels överläggning med den japanske kejsaren; Ryssland ville också få tillstånd att gå i land i Japan, så som holländarna gjorde.  Dels var det en vetenskaplig forskningsresa. Och de lade då grunden till den vetenskap som nu kallas oceanografi.

Efter återkomsten bosatte sig A J von Krusenstern i Kiltsi herrgård där han redogjorde för resultaten av resan ”Reise um die Welt in den Jahren 1803 – 1806”. Kiltsi Mõis är nu skola och museum, och esterna hedrar hans minne. Vi har själva träffat två ättlingar. Båda bor nu i S:t Petersburg. Dels en kvinna som gift sig med en ryss, men de har båda nu efternamnet von Krusenstern. Det var inte lätt att ha ett tyskt efternamn i Sovjetunionen, men de överlevde problemen. En annan Krusenstern, en man som producerat en bok och en film om sin anfader, var också hemma hos oss. Han är aktiv i släktföreningen och deltar i de årliga sammankomsterna. Han funderar på att tillsammans med sin sambo, som är inredningsarkitekt och gillade vårt hus, bygga sig ett sommarställe i närheten av Kiltsi. Vi har en ständig inbjudan att besöka dem i S:t Petersburg, men vi vågar inte. I alla fall inte i egen bil.

Flera ester har gett namn åt orter, berg, havsvikar, sund m.m. i världen. Det gäller bl.a. ställen som senare kom att utgöra delar av Sovjetunionens dödsläger i Gulag. En paradox.

Det var förresten när vi var i Kiltsi museum och guiden berättade om familjen von Krusenstern och hela tiden talade om dem som tyskar trots att de bott i Estland in flera hundra år, som jag frågade ”När kallas man est?”. Han svarade direkt, utan betänketid: ”När man talar språket och kan kulturen.” Men å andra sidan ville inte de balttyska släkterna kallas ester. Man kan eventuellt kalla dem estländare = människor som bor i Estland.

Den 15 september skrev jag att jag läste Ulf Larssons bok: "Socialdemokratin och Baltikum under mellankrigstiden", men att jag hade några frågor jag skulle kontrollera.

Jag skickade frågorna till den allvetande professorn i Uppsala, Raimo Raag. Han har haft mycket att göra, och jag fick svaren nu. Mycket utförliga svar! Därför ska jag nu låta honom räta ut frågetecknen:

Först diskuteras inträdet i NF på sid 24: men först 1923 hade man löst minoritetsfrågan på ett tillfredställande sätt.
Jag trodde det var gjort tidigare.

Men Raimo svarar:
Det där är en långkörare till fråga. Saken var den att balttyskarna blev synnerligen upprörda  när estniska riksdagen 1919 beslutade om jordreformen, som ju innebar att större delen av adelns gods nationaliserades; ägarna fick behålla godsets kärna (byggnader) + femtio eller hundra hektar mark eller hur mycket det nu var. Resten styckades och fördelades bland folket, i första hand de som med vapen i hand slagits för Estlands frihet. De ungefär hundra balttyska adelssläktena ägde före reformen närmare nittio procent av Estlands areal. Resten var städer eller kyrkomark. Den nationaliserade marken blev till över 60 000 nya jordbruk.

Balttyskarna, som var välutbildade och visste hur slipstenar ska dras, gjorde internationell affär av detta – de förtrycktes, hette det. NF intresserade sig för saken osv. Därmed var frågan (a) internationell, (b) en fråga om minoritetsförtryck.

Redan i självständighetsdeklarationen 24.02.1918 och senare i den första författningen (antogs av riksdagen 1919) hade man skrivit in en klausul om minoritetsskydd och minoriternas rätt till kulturautonomi. Ryssar och svenskar gjorde bruk av författningens skrivning om att det språk, som var befolkningsmajoritetens språk i en viss kommun, kunde användas som huvudspråk i kommunen i fråga. Ryssar och svenskar utgjorde befolkningsmajoritet i de flesta av de kommuner som hörde till deras historiska utbredningsområde i Estland och nöjde sig med detta. De hade sina kommunala skolor på det egna språket, kommungubbarna talade deras språk och de var nöjda (utom de ryssar som var kommunister eller de som var tsartrogna vitgardister, men det är en annan historia).

Tyskarna var inte nöjda, inte heller judarna. De var utspridda över hela landet. Judarna bodde visserligen till 90 procent i städerna, men inte såpass koncentrerat och i den omfattning som hade möjliggjort för dem att ha egna kommunstyrelser, egen åldringsvård etc. Tyska och judiska skolor fanns, främst i Tallinn och Tartu.

Särskilt tyskarna klagade och talade om förtryck (se ovan). Men esterna hade ju redan i självständighetsmanifestet utlovat att en särskild lag om kulturautonomi för minoriteterna skulle utarbetas. Det gjorde man också och den trädde i kraft i början av 1925. Den gjorde det möjligt för tyskarna och judarna att bilda exterritoriella kommuner som gällde hela gruppen, oavsett bosättningsort. Judarna var helnöjda, men inte alla tyskar.

Nästa fråga. På sid 33 står att ”ett inte obetydligt antal kommunister dömdes till exempel till döden av krigsdomstolar och en stor process ägde rum före kuppförsöket i december 1924". Dömdes några till döden? Och hade man en process före kuppförsöket? (Ja, det ska stå i Isbergs bok från 1988, men jag frågar dig eftersom du kan allt.)

Raimo svarar:

Det där är en mycket slarvig skrivning, med klar vinkling. ”Inte obetydligt antal”, jojo, jag tackar.

Estniska kommunistpartiet (som inte var något självständigt parti, utan en sektion av Ryska KP) motsatte sig ett självständigt Estland. Det ansåg att Estland borde ansluta sig till världens första revolutionära stat – Sovjetryssland. Därför kämpade en del estniska kommunister i Röda armén mot Estland i frihetskriget.

Kommunistpartiets inställning ändrades inte efter kriget, när freden i Tartu med Sovjetryssland ingåtts 2 februari 1920. Tvärtom. Partiet verkade för att störta regimen och ansluta landet till Sovjetunionen.
Sådant kallas omstörtande verksamhet eller landsförräderi. En paragraf om sådant brukar finnas i varje stats lagstiftning (även i den svenska Brottsbalken: Brott mot staten). Därför förbjöds kommunistpartiet, men det ställde ändå upp i parlaments- och kommunalvalen under olika täckmantlar (Det arbetande folkets front osv.).

Kommunister försökte också infiltrera andra vänsterpartier och ta över dem inifrån för att få en legal täckmantel för sin verksamhet.

Estniska hemliga polisen gjorde vad den kunde för att spåra upp dessa individer och sätta dem bakom lås och bom. 1922 lyckades man fånga huvudmannen, Viktor Kingissepp. Han ställdes inför rätta och avrättades. Sovjetunionen rasade och döpte om staden Jamburg nära estniska gränsen till Kingissepp. Detta namn bär staden än i denna dag.

Kommunistpartiet var nu så att säga huvudlöst ett tag, men hämtade sig och fortsatte sin verksamhet. I januari 1924 arresterade polisen 200 personer på en gång; 149 av dem ställdes inför rätta. 129 dömdes till fängelsestraff eller straffarbete (46 på livstid), en (Jaan Tomp) – som uppträtt särskilt arrogant i rätten – dömdes till döden och avrättades.

Polisen och militären lyckades också fånga estniska eller ryska kommunister från Sovjet som illegat tog sig över gränsen till Estland med vapen och instruktioner. Vid flera tillfällen avslöjade polisen
förberedelser till statskupp, bl.a. i Tartu i september 1924. Så när försöket till statskupp inleddes den 1 december 1924 stod estniska staten inte helt oförberedd. Det var ju också praktiskt taget bara i
Tallinn som kuppen ägde rum.

Men, alltså: Två dömda till döden genom arkebusering 1920–24. Kingissepp och Tomp. ”Ett inte obetydligt antal.” Näe, ingen människa är obetydlig.

I detta sammanhang måste en episod från frihetskriget också nämnas. När man skulle skapa egen estnisk fackföreningsrörelse, lyckades kommunisterna ta över kommandot vid dess kongress i Tallinn i slutet av augusti 1919, mitt under brinnande krig.  Fackföreningarna uttryckte sitt stöd för Komintern (kommunistiska internationalen) och förespråkade anslutning till den revolutionära grannen i öst. Statsmakten ingrep: Avbröt kongressen och beslutade att utvisa 102 kommunistiska deltagare. Utvisningen sker över frontlinjen i sydost (jag minns inte exakt var). De som ska utvisas beordras ge sig i väg och börjar gå mot de egnas frontlinje, alltså de rödas. Dessa missuppfattar situationen helt, tror att det är ester som anfaller över öppna fältet och öppnar eld. 25 fackföreningsmänniskor dör.

En av de dödade var far till Elmar Õun, som under andra världskriget flydde från Estland till Sverige och slog sig ned i Stockholm, där han försörjde sig som matematiklärare och författare till läroböcker i matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Han skrev också en bok på estniska om sin far, som publicerades i Tallinn 1971 under titeln ”Männid ja suits”, tallar och rök.

Fråga 3: sid 51  "....undantagstillstånd, vilket inte var någon i Estland ovanlig företeelse." Jag har inte hört talas om att det var vanligt!

Möjligen avser han situationen 1933-34, då det hettade till mellan kommunister och vapser på allvar; inte bara smockan, utan inbördeskrig hotade. Kommunister störde vapsernas valmöten – och vice versa – man drog pistol m.m. Tõnisson proklamerade undantagstillstånd i Tartu + länet. Senare blev det undantagstillstånd i hela landet.

Alltså: En gång betyder att det är en icke ovanlig företeelse. Och detta för att förhindra inbördeskrig!

Nästa fråga gäller den eviga frågan om esternas påstådda fascism, ibland nazism.

sid 52  " ...vapsisterna, vilka utpekades som fascister." Men sedan, och jag hittar det inte nu, kallas hela Estlandför fascistiskt. Började man med det redan på 30-talet?

Raimo:
Typisk vänsterretorik. Här står tro mot tro, inte vetande mot tro.

Vilka var vapserna? Kommunisterna utpekade dem som fascister, fattas bara annat. Nyligen läste jag en nykter och sansad artikel om vapsernas ”rykte”.  Artikelförfattaren går igenom hur vapserna och deras verksamhet beskrivits av olika historiker under olika epoker och med vilka politiska förtecken detta skett, dvs. hur stalinister, brezjnevsovjeter,  exilhistoriker, olika historiker nu m.fl. skriver om vapserna.  Författaren tycks själv mena att vapserna missförståtts: De var starkt patriotiska och förespråkade ordning och reda i staten. De tyckte att de andra partierna bara ägnade sig åt käbbel och att estniska politiker var mer eller mindre korrupta.

Ordning och reda innebar hårda handen, vilket man kan (över)tolka som auktoritärt styre. Är man vänster och ogillar patrioter eller nationella känslor, blir auktoritärt styre lika med fascism eller nazism. Det är det jag menar med att vaps = fascist är vänsterretorik.

Om nu vapserna var fascister: Vad gjorde då Päts 1934? Jo, arresterade alla ledande fascister, ställde dem inför rätta och upplöste deras organisationer – för att sedan själv införa fascistiskt styre? Logiken haltar.

Tack Raimo för ditt tydliga svar!

Och, som jag sagt tidigare: Sedan röstade 92,8 % av befolkningen, redan dagen innan röstningen var avslutad, på att landet skulle gå med i Sovjetunionen. Och sedan blev de ”fascister” omedelbart igen, det är fascinerande att en befolkning ändrar politisk åsikt så snabbt. Är det inte rekord?

I dag läser vi i Postimees att i Kutaisi stad som ligger i Georgien har man sprängt ett jättelikt sovjetiskt minnesmärke, större än Bronssoldaten i Tallinn. Putin har kommenterat det med att förklara ”om Georgien hade betett sig annorlunda hade det som hände i Abchazien och Sydossetien inte inträffat.” Tolkar jag det rätt betyder det att om Georgien följt Rysslands önskningar, hade augustikriget inte inträffat…?

Esterna var andra rangens medborgare i flera hundra år. De fick inte utbilda sig, deras språk innehöll inte glosor för annat än det som behövdes för ett vanligt allmogeliv. När tanken på frihet väcktes, då måste de börja om från början. Som alla kolonialiserade folk på den tiden. Raimo Raag beskriver det fascinerande arbetet med att ge folket ett gemensamt språk och möjligheter att studera och diskutera akademiska ämnen i sin bok Från allmogemål till nationalspråk: språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999.

Under de tjugo fria åren i republiken var det naturligtvis mycket som hände. Det hände mycket i resten av världen också. Till att börja med var det finanskrisen på 1920-talet som vållade enorma problem. Sverige drabbades av det som kom att kallas Kreugerkraschen. Ja, det var många länder som fick stora ekonomiska problem, ungefär som vi sett nu en tid. Jag är övertygad om att fascismen, nationalsocialismen och kommunismen hade så stora framgångar därför att problemen var så stora, och alla måste finna en lösning. Även i Estland sökte man den rätta lösningen. De gamla frihetskrigarna öppnade sitt parti för andra än soldater från det kriget. Deras ordförande var Artur Sirk, som var morbror till min väninna Õie, som jag berättat lite om. Det de var mest inriktade på, det var antikommunism. Det är inte så märkligt eftersom det gällde män, som varit beredda att offra sina liv för frihetan från kommunismen. Hur mycket de senare vände sig mot höger har jag ännu inte fått fram. Õie hävdade att de aldrig varken var fascister eller nazister; i alla fall pratades inget sådant hemma hos dem.

En önskan som många ester hade var att en man skulle rädda dem ur krisen. En stark man. Ungefär som stora delar av världen önskade, när Obama valdes till president i USA, och som Nobelkommittén gav uttryck för när han fick sitt fredspris. Men i Estlands fall har det lagts dem till last. Det är en del av den fascistiska skulden. Dessutom menar många att de var nazister allihop. Eller fascister. Det som är värst gäller. Ja, det fanns många som röstade på vapsarna. I Sverige hade vi många nazisttroende. De trodde på den germanska idén. I Tyskland var de ännu fler. Och i många andra länder också. Men vad man inte förstått i världen, eller inte vill förstå eftersom man behöver urskulda sig själv och därför svartmåla andra, ni vet ”vi och dom”, det var att det enda som betydde något för flertalet ester, det var friheten att forma sina liv efter den egna kulturen. Men varför försvarade de sig inte då, när Sovjet begärde att få komma in i landet? Vad hade de för val. President Päts, är jag själv fullständigt övertygad om, och hans rådgivare insåg att Estland inte hade en chans. Estland är, som sagt, inte ens en myra mot grannen i öster. Men Finland kunde ju! Ja, men 1940 var alla andra länder, fr.a. England så upptagna av sitt eget försvar, och Ryssland kunde sätta in sina enorma trupper mot det lilla försvar Estland kunde uppbåda. Visserligen säger esterna nu att de gör inte om det. Estland kommer alltid försvara sig.  Men jag förstår presidenten. Och han togs om hand av sovjeterna och sattes på mentalsjukhus. Han dog först den 18 januari1956 fortfarande på sjukhus.

Men familjen då? Ja, i Tallinn levde de familjeliv. Morits hade smugit iväg när han var sexton år och deltagit i frihetskriget. Han hade blivit en av soldaterna i Kuperjanovs pansarbataljon, men kommit hem lindrigt sårad med medalj 1919. Han var aktiv i Estlands Hemvärn, Kaitseliit, under den tyska ockupationen.. Han gifte sig sedan med Klaudia och de bosatte sig i familjens hus i Tallinn. Åren gick, de fick inga barn, och någon gång på 1930-talet skiljde de sig. Men Morits var en hedersman. Han köpte en hattaffär i Helsingfors till henne, och hon fick välja vilka möbler hon ville ha från deras gemensamma hem. Klaudia trivdes inte i Helsingfors, det blev farligt för ester där. Finnarra sände tillbaka alla ester till Sovjet. Hon köpte en affär på Strandvägen i Stockholm i stället. Vi fick aldrig träffa henne. Först när hon låg på sin dödsbädd fick vi höra att hon levde i Stockholm, och sedan hann vi inte besöka henne, men det berättades för oss att hon talade om Morits in i det sista.

Det var därefter Morits tog tåget från Pärnu och träffade Irina 1938. Babu berättade en helt annan historia om hur de träffades, men jag tror nog mer på Tanjas. När Morits berättade för sina föräldrar att han träffat en ny kvinna, Irina, sa pappan: ”Först en polska, och sedan en ryska, finns det inga trevliga estniska flickor?” Men Ira var estniska trots sitt namn och sitt språk.

1940 gifte de sig och Ira flyttade till honom i Tallinn. De gick i inre exil på hösten 1940 och kom tillbaka till sitt hus på sommaren 1941. De skickade fina mattor och annat som kunde vara stöldbegärligt för ockupanterna med en tysk familj, som gav sig iväg till Tyskland på Hitlers order, och den familjen hade allt med sig när de kom tillbaka 1941. Under tiden hade Sovjet lagt beslag på alla sparpengar, och jag kommer aldrig få veta var familjen gömde sina pengar under det här året. 1938 dog Morits pappa Hans 76 år gammal; han slapp uppleva de svåra ockupationsåren. Han begravdes i den grav han själv köpt på Karlikyrkogården i Tallinn. Dit han och Anna Lowiisa brukade promenera ibland och sätta sig på den vitmålade träbänken och dricka kaffe. Han köpte en stor gravplats för att alla skulle begravas där, men Morits ligger på den stora kyrkogården i Bronx. Men där är vi inte ännu.

En gata i Pärnu.

I Pärnu hade barnen växt. Ibland for döttrarna till Tallinn och hälsade på metropoliten och moster Olga. Där kunde mamma inte kontrollera allt de gjorde, och moster Olga var inte tillräckligt uppmärksam.

Tanja har berättat att diakonen Jukko Jürgens kom ofta på besök till metropoliten.Han var kastrerad. Han var så att säga lite annorlunda, avvikande. Han tvättade en gång Tanjas och Iras fina spetsunderbyxor och visade upp dem till sin egen förtjusning. Tant Olga blev rejält chockad: ”Käre Gud! Rensa bort denna människa från vår jord.” Men det dröjde ganska länge till Gud gjorde det. Ants hann träffa honom i Stockholm på 1950-talet. Hemma hos metropoliten. Det var moster Olga som fick vänja sig vid hans konstigheter.

Ryssarna närmade sig 1944. I Tallinn hade Morits och hans systrar kommit överens om att om de blev tvungna att fly, då skulle de göra det tillsammans. De skulle också ta sin mor med sig. Ingen ville egentligen lämna landet. Det var här de var hemma, och det var här de hade alla sina ägodelar. Det var för att leva här i fred och frihet Morits gått ut i kriget som sextonåring. De väntade i det längsta. Den 22 september 1944 var ryssarna redan nått staden. Morits insåg att nu var det bråttom. Han sa åt Ira att skynda sig att packa det allra nödvändigaste i all hast. Och så lämnade de sitt hem med lille Ants, snart två år på armen för Tallinns hamn. Bombflygen hade redan träffat några av fartygen på redden. Branden var lös på den båt som Morits hade ordnat plats i för sin familj. De fick vänta, men kunde till slut rädda sig på ett fartyg, Nordstern, som var avsett för retirerande och flyende tyska soldater. De fick en plats, och kunde andas ut en stund. Morits var fruktansvärt orolig för de andra som han inte kunnat kontakta. Han ville hämta dem. Hans gamla mamma. Hon måste räddas. Då sa en vän till honom: ”Om du lämnar fartget nu, då klarar sig inte din egen familj.”

Minnen efter bombningen av Tallinn.

De stannade och fartyget gick till Gotenhafen – Gdynia – i Polen, som så många andra de dagarna. De förföljdes av bombflyg, men som av ett under klarade de sig med livet i behåll. Det värsta som hände var att en annan kvinna stal den potta Ira tagit med sig för lille Ants skull. Hon såg den en sista gång när de embarkerade fartyget. Men hon sa inget.

Jag tittade på en gammal svensk film från 1950-talet. Från landsorten. Och blev helt rörd. De var så svenska, och det är så lätt att glömma att för inte alls så länge sedan var även Sverige ett bondesamhälle. Min farfar och farmor föddes i Östergötland. Jag har sett foton från den tiden. Det var samma lugn. På en bänk framför en gård sitter de min farfars föräldrar, omgivna av barn och barnbarn på besök från Stockholm.

Det fanns ett riktigt lugn i filmen. Det där lugnet som är så försvunnet i dag. Och då kom jag att tänka på, det går inte att lista ut, tänka på att för 309 år sedan var det bröllopsfest i Laiuse. Ett riktigt bondbröllop i Estland. Mycket mat, dans, och glädje. Och så kommer en alldeles speciell gäst: Kungen! Alltså Karl XII kommer på deras bröllop. Det måste ha varit spännande. Visserligen bodde han i byn, i det där stora fina slottet, som året efter skulle nästan helt förstöras av tsar Peters armé, men då var Karl redan söderut. Han bodde i slottet, och han visade sig bland folk. Om man då tänker på att han egentligen bodde ett hav bort i ett riktigt kungaslott när han inte var ute och krigade.

En mindre rest av en lång vägg i borgen i Laiuse

Kanske dansade han med bruden, och hon fick ett minne för livet. Kanske sjöng han med i någon sång. Åtminstone trallade han med. Kom ihåg att han bara var arton år. Även en kung måste vara ung vid arton års ålder. Trots att han nyss vunnit ett krig så gott som öga mot öga med Peter den store i Narva. På ena sidan floden kung Karl, på den andra tsar Peter. Tsaren såg till slut att hans chanser att besegra den svenska kungen var förbrukade. Han lämnade över kommandot till sin närmaste man och återvände till S:t Petersburg.

Karl bodde med de estniska bönderna och deltog i deras liv. Han planterade också en ek i området, men jag hörde på radio i går, att han måste ha hunnit plantera en massa ekar i sitt korta och krigiska liv.

Det måste ha varit spännande för Laiusebönderna.

Den ortodoxa kyrkan i Laiuse. Ants morfar är född i prästgården eftersom hans pappa var präst där.

Ja, man kan undra varför jag håller på med det här. Jag sa visserligen att jag är förälskad i Estland. Ja, utan tvekan. Jag är också förhäxad. Jag älskar kulturen, de gamla sagorna och sägnerna, och det mystiska, att man vet så lite om människorna i det förhistoriska Estland. Man måste också komma ihåg, att från 1200-talet när deras frihet i realiteten förlorades, och de inte längre var riktiga människor, då skrevs det så lite om dem. De var så himla ointressanta, att de kunde behålla sin gamla kultur i fred. Visserligen tvingades de till dop, men ansåg själva att det inte var på riktigt, så de kunde glömma det och fortsätta tro på sina egna gudar. Vilka gudar då?

Jag lärde mig först, att esternas gud var Tara, eller Tarapiita, som Henrik av Livonien berätta om när han beskriver Estlands historia mellan 1180 och 1227. (En liten lustighet är, att han direktöversatt heter så, Henrik av Livonien, men på svenska har det blivit Henrik av Lettland. Livonien var ett område bebott av livonerna mellan letgallerna i söder och esterna i norr. På den tiden när det inte var några stater i det här exotiska området.)

Tarapiita såg att missionärerna kom in i riket. Han såg när de försökte få människorna att överge sina gamla sanna gudar för den, i deras ögon, ende guden. Tarapiita såg det som helt omöjligt att någon skulle överge honom så där helt plötsligt, så han brydde sig inte om det. Han slog sig till ro helt enkelt. Tills en dag. Ve och fasa! Han hade förlorat sitt folk! Så gott som alla var döpta i den nye gudens namn. Han reste sig i hela sin skönhet högst uppe på Ebavereberget. Hans röst var så stark att den hördes vida kring.

Jag hittade verkligen en bild på Tarapiita när han i sin ilska förvandlade sig till drake på berget.

Mitt folk!

Aldrig hade jag kunnat tänka mig detta!

Förstår ni verkligen inte vad ni gör?

Här har jag vakat över er i alla tider.

Jag har hjälpt er genom hungersnöd och svårigheter.

Genom hårda stormar har jag lyft era båtar.

Jag har stöttat er i sjukdomar och elände.

Men aldrig

aldrig

har jag sagt åt er att döda varandra.

aldrig

har jag sagt att om ni inte tror på mig väntar ett helvete.

Aldrig har jag sagt åt er att föra krig i mitt namn.

Varför, oh varför, har ni lyssnat på de männen som sagt åt er att glömma mig?

Varför kan ni tro att något gott kommer ur en tro där man dödar varandra?

Hur kan ni tro att man får ett liv efter detta?

Ett liv för dem som dödar andra

men för dem som lever lugnt i sin gamla tro

väntar en eld,

en evig skärseld.

Hur kan ni förneka mig, er Gud och istället välja en sådan grym tro?

Jag lämnar er nu.

Jag kommer stanna på min ö, och omges av dem,

som inte förkastat mig.

Jag återkommer inte förrän ni ber mig.

Det kan inte dröja länge.

Taarapiita lyfte sina stora vingar mot skyn, och under ett fantastiskt oväsen lämnade han Ebavereberget.

Kvar fanns människorna.

De arbetande, strävande och ändå fattiga människorna.

De som hela sitt liv kämpade för mat och överlevnad.

De som hoppades på ett liv efter detta, ett bättre liv.

Till Paradiset skulle de återfödas.

Visste man det orkade man också med detta hårda liv.

Vad brydde de sig om att andra dödades för denna nya tro.

Dog gjorde man ju i alla fall.

Och Taarapiita hade aldrig talat om ett paradis eller något annat liv efteråt

Så har jag alltid trott att det gick till. Men så träffade jag Annika, och hon pratade om något hon kallade ”maausk”, naturtro. Ja, jag nämnde det tidigare, och har sedan försökt hitta fakta om naturtron. Jag har läst Ebbe Schöns bok om älvor och troll.

Vårt hus är inspekterat av den estniske shamanen Enn Parve. All dålig energi är borta. På vissa ställen kan man sitta och bli mer kreativ. Jag har inte sett små varelser, men Enn Parve ser ju ”de små” överallt. Då måste de ju finnas. Och han vet väl. Han är känd arkitekt och arbetar på kommunalkontoret.

Nu ska jag läsa Mellan naturalism och religion, Filosofiska uppsatser av Jürgen Habermas, 2007. Sedan får vi se om jag förstått något.

Just nu kommer meddelande om att en svan nödlandade på Natos flygbas i Tapa i Estland. Snälla människor tog hand om henne, och sedan kunde hon försvinna mot söder.

Ett utskott från den kinesiska folkkongressen har besökt fiskodlingar i närheten av vårt boställe.

Det var ju synd att ingen från Baltikum blev hög tjänsteman i EU. Det fanns faktiskt två kandidater. F.d president Vaira Vike- Freiberga från Lettland och president Toomas Hendrik Ilves från Estland. Tänk om EU vågat utse någon från så små länder!

Jag har nu läst Per Wieselgrens bok om Estland 1940-41, som han skrev 1942.

Det är intressant, att se hur han kritiserar esternas brist på hygien. De saknar vattenledningar skriver han. Jag kan inte låta bli att tänka på
1. Lubbe Nordström, som gjorde en resa genom Sverige 1938, och då kallade landet för Lort-Sverige.
2. Det han berättar om ohygienen stämmer inte med Ants familj. I Tallinn hade hans farfar redan 1902 byggt badrum. Han var dessutom en pedant, så där var det rent! Jag antar att det var samma förhållanden som Per Wieselgren växte upp med. Ni vet. man ska inte kasta sten i glashus!

För övrigt skriver han detaljerat om alla nya bestämmelser som utfärdades av de estniska kommunisterna. (Allt måste varit väl förberett).
När det gällde pengar, så tilläts uttag från bankerna bara 20 kronor resp. rubel i månaden. När valutan ändrats till rubel fick man inte växla estniska kronor till rubel. För at kunna nyttja sina pengar fick man sätta in dem på sitt estniska konto och sedan ta ut de 20 rublerna i månaden. Men för att kunna det måste man ställa sig i kö i banken. Man visste att man skulle få stå där i ett dygn! Hur klarade man det rent praktiskt?
Lönerna var också bestämda av partiet. Mycket detaljerade beskrivningar av vad man skulle få tjäna gavs ut.
Hyrorna var avhängiga av lönerna.
Ingen vuxen fick bo på mer är 9 kvm. Barna på 4,5 kvm. Om rummen var för stora, fick man dela, i värsta fall med främmande personer.
Fiske fick inte förekomma utan att polistillstånd och kontroll av strandvakten. Fiskebåtarna fick gå ut på av partiet bestämda tider, som inte överensstämde med fisktillgång eller väderlek.
Det privata jordägandet skulle minskas. I första hand skulle "onödig" areal (mer än 30 hektar) skänkas till staten. Kyrkors och klosters jordar liksom de gamla adelsjordarna skulle i helhet skänkas till staten.
M.m. m.m m.m.
Den 30 oktober 1940 kom dessa föreskrifter.

Han skriver att Småbrukare, som nu skulle klara sig själva på sina 12 - 15 hektar utan boskap gingo inte i land med uppgiften och de större bönderna blevo av åderlåtningarna mindre dugliga att underhålla den boskapsstam, de förut varit stolta över.
Varje avvikelse från uppfyllandet av bestämmelserna eller motarbetandet av dem måste behandlas som en statsfientlig åtgärd och bestraffas med sovjetstatens hela stränghet. Skrev tidningen Sovjet-Estland nr 17, 1941.

Ett problem var, att trots att Per Wieselgren tyckte att det inte fanns särskilt mycket att köpa i affärerna, hade de ryssar som kom till Estland en helt annan åsikt. Därför sa de sovjetiska kommunisterna:
De många och goda varor ni ser i butikerna äro resultatet av en av den mest hänsynslösa utsugning som arbetarklassen i dessa stater utsatts för. Den har fått träla natt och dag för att fabricera alla dessa ting, varav den själv ej haft någon glädje. (Jag har hört, att när Sovjet skickade varor till Tyskland, medan de var sams, med järnväg, då skrev de på järnvägsvagnarna med stora bokstäver: Matleverans till de svältande i Estland.
Nu är det något som inte stämmer...).

G.P.U. (Senare KGB) menade då:
... sänkningen av de baltiska sovjetrepublikernas levnadsstandard syntes bli en betydelsefull politisk uppgift.

Men lite märkligt tycker jag de är, när P W ändå skriver:
Om den andliga ofriheten och de byråkratiska absurditeterna avskaffats och rättslösheten eliminerats, skulle jag funnit mig väl tillrätta med systemet i övrigt.

Nu har jag läst lite till:

Han beskriver sedan universitetet och kurserna där.Den viktigaste vetenskapen är marxism-leninismen. Dessutom blir de två svenska professorerna uppsagda, och Sten Karling med fru återvänder till Sverige. (Som tur var eftersom han var en mycket bra konsthistorieprofessor när jag läste ämnet i Sverige.)

Per Wieselgren själv stannar dock, han försöker till och med få visum till Ryssland för att forska där. Därför är han kvar i juli 1941, då tyskarna intar Tartu. Ryssarna retirerar, men förstår senare att det är en förhållandevis liten tysk trupp, så de vänder om och ett väldigt bombardemang uppstår. Stora delar av Tartu förstörs.

Han berättar också fruktansvärda historier från skräckens år, Sovjets ockupation 1940-41.

En man som förhördes under tortyr och förlorade all livskraft togs så småningom ut till något som han förstod var hans grav. Han såg att det redan låg andra döda där. Han sköts med två skott, ett genom huvudet, och föll ned i graven. Han blev liggande och kunde höra hur fler fångar hämtades, sköts och föll ner i graven. En ung pojke dog inte genast, så han sköts ytterligare en gång i graven. Men tyskarna kom, och ryssarna hann inte skyffla jord över de döda. Mannen kunde i sitt svåra tillstånd lösgöra sig från de döda, dra sig upp ur graven, och blev sedd av en man, som lyckades rädda hans liv.

Så dagens hisoria:

Detta är Sergei Markov från Ryssland.

Bronsnatten kalls det uppror som Estland drabbades av i maj 2007. Det gällde flytten av statyn i centrala Tallinn. I Wikipedia beskrivs den så:

Bronssoldaten (estniska: Pronkssõdur), ursprungligen Monumentet över Tallinns befriare (estniska: Tallinna vabastajate monument, ryska: Монумент освободителям Таллина), kallas ibland också Tõnismäemonumentet, är en staty föreställande en soldat i sovjetisk militäruniform. I folkmun kallas statyn ibland Aljosja. Under statyn finns askan och lämningar av stupade sovjetiska soldater. Gravmonumentet är även en form av "den okände soldatens grav". Statyn restes den 22 september 1947 på Tõnismägi i centrala Tallinn i Estland som ett minnesmärke över Röda arméns seger över Nazityskland 1945, men av många estländare sågs den istället som en symbol för den sovjetiska ockupationen och annekteringen av Baltikum som följde fram till 1991. Många ester roas av att soldaten starkt påminner om brottaren Kristjan Palusalu som under andra världskriget hoppade av från Röda armén och gick över till den finländska sidan. Skulptören Enn Roos har dock aldrig medgett att Palusalu var förebild för statyn.^[1] Efter kontrovers flyttades statyn 2007 till Estlands försvarsmakts kyrkogård (Kaitseväe kalmistu) i Tallinn.

Då fick vi också uppleva det första cyberkriget. Computer Sweden skrev:

Cyberkrig har blivit verklighet

Säkerhet Den senaste månadens nätattacker mot Estland saknar motstycke i it-historien. Banker, medier och myndigheter har fått sina webbtjänster utslagna av överbelastningsattacker. Och det är bara en tidsfråga innan Sverige ställs inför liknande hot.

Från USA kom IT-experter för att studera det som hänt, och se hur man skulle agera i liknande fall i framtiden.

En övermodig ryss i Moskva, Sergei Markov skröt med att han var mannen bakom cyberkriget. När det kom till den estniska regeringens kännedom svartlistades mannen från att komma till Estland, tillsammans med en medhjälpare, vilket betyder hela EU. Markov uppfattade inte problemet i sin helhet, men när han skull göra en semesterresa till Grekland och inte fick komma in där, då blev han mycket upprörd. Hans protester hördes över Estland, men utrikesministern stod fast vid beslutet. Då sökte Markov och hans kumpan hjälp "där uppe".
I EU "utanför toaletten" blev Estlands utrikesminister Paet antastad av Benita Ferrero-Waldner, EU-kommissionär med ansvar för unionens yttre förbindelser, på ett sådant obehagligt sätt, att Paet tappade fattningen och lät den estniske inrikesministerns sommarvikarie ändra beslutet. Men hon hann bara göra ändringen på Markov. Den ordinarie inrikesministern hann stoppa inresetillståndet för kumpanen. Markov kan nu resa i EU igen, men inte hans vän.
Det är en skam för Paet, att han gav med sig; men det är också en skam för EU att sådan lobbyverksamhet för uppenbara skurkar förekommer. Den estniske journalisten Priit Hõbemägi har studerat Ferrero-Waldners uttalanden, och kommit fram till att hon i alla lägen är för Putin, vilket oroar honom som est.

Som en parentes kan nämnas också Johan Bäckman, 38, doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen.

Han hävdar att: Estlands har aldrig ockuperats av Sovjet och att dagens Estland tillämpar apartheidsystem mot landets ryssar. Han samarbetar med Nasji, Putins ungdomsförbund och var utestängd från Estland under de känsliga dagarna 8-10 juni i år. ”Vi vill motarbeta esternas grova historieförfalskning.” säger han i finska Huvudstadsbladet.

Han är nu avstängd från universitetet.

Nu är det höst. Den vita frosten ligger över gräsmattan. De glänsande löven från i går är matta och stela på träden utanför fönstren. Det är ofrånkomligt. Det blir vinter i år också.

I Estland finns ingen statsreligion. De flesta ester är lutheraner, men det finns också många ortodoxa, antingen ryskt ortodoxa eller estniskt ortodoxa, t.ex. setufolket räknar sig till dem. Där blev en ryskortodox präst inte godkänd av setukeserna när han placerades i deras församling i Värska. Men det ska jag berätta om en annan gång.
Nu jag ska berätta om en storhet från Rakvere.

Det finns två helgon som levt åtminstone en del av sina liv i Estland. Här är det en religiös parad till minnet av fader Sergei.

Helgonet Fader Sergei Florinski. Han var fältpräst i Ryssland före revolutionen, och levde 1873-1918.

Kommunisterna ville inte ha någon religion, förutom den kommunistiska förstås, så Florinski förflyttades till Estland när det började brännas. Han var en god människa, som fältpräst hade han hjälpt många sårade i strider och han hade fått medaljer och blivit ordentligt tackad för att han var en så fantastisk präst. Men, den 19 december 1918 tog några revolutionärer honom till fånga tillsammans med några andra som också ville ha ett fritt Estland. De var representanter för den gamla regimen och var inte värda att få leva, menade banditerna.

Fader Sergei erkände sina brott: han erkände att han var präst, och så gjorde han korstecknet. När ryssarna förstod att slaget i Estland var förlorat den 26 december, tog de ut sina fångar till Palermoskogen och sköt ihjäl dem. Själva flydde de över gränsen till Ryssland. Och blir för alltid ihågkomna som ”männen som mördade den helige Fader Sergei Florinski”. Han var inte helig då. Det var vad som hände senare som visade att han var en helig man.

Massgraven där de mördade skyfflats ner 1918 öppnades några år senare och då var det en kropp som var så gott som oskadad, och det var Sergei Florinskis. Han lades i en kista och begravdes på nytt, men nu på en kyrkogård. Och där låg han i många år, men när metropoliten Alexius i slutet av 1990-talet i Moskva bestämde att Sergei skulle utropas som helgon, då grävde man upp honom igen. Och det fantastiska var, att 84 år efter hans död var kistan märkligt oskadad och kroppen mumifierad, huden var torr och brun. Kläderna var oförstörda. Han var verkligen en helig person! Och nu finns han i en kista i Guds Heliga Moders Födelsekyrka i Rakvere, och man passade på att ändra hans officiella namn till Fader Sergei av Rakvere.

Höstträd

Alldeles nyss blev sotarn klar och for härifrån. Allt var OK hos oss. Men det ringde en kund under tiden och frågade något, och sotarn svarade: Nej, i övermorgon (söndag) kan jag inte komma. Då ska jag på folkdans." En man i 30+ åldern. Härligt!

Och nu sätter Ants igång kamin och spis. Nu blir det varmt och skönt. Visserligen har solen skinit hela dagen, men i natt ska det bli minusgrader!

Jag läser Per Wieselgrens Från hammaren till hakkorset om Estland 1939-1941. Utgiven 1942.

...ändå har detta land spelat en stor roll i historien såsom erövringsobjekt för mäktigare stater, ständigt befunnit sig i farozonen mellan Öst- och Västeuropa och under sin korta självständighetstid varit föremål för ett smickrande intresse även från långt bort liggande länder.

Jag vet ju efter annan läsning, att svenskarna agerade efter sin rädsla för den store grannen i öster, men jag tycker det är osmakligt, att man dömt ut president Päts regeringsform, som visserligen var "halvdemokratisk" men ändå var en rättstats. När man å andra sidan så snabbt erkände Sovjets "annektering" av de baltiska staterna 1940, när man bör ha vetat hur den "allmänna" begäran om inträde i unionen gick till. Som exempel skriver Wieselgren i sin bok, utgiven 1942 att före "valet" den 14 och 15 juli försäkrades folket att

"Det skulle vara en galenskap att frukta att under den nuvarande regeringen någon skulle tänka på att beröva dessa medborgare deras jord och andra tillhörigheter. Den nuvarande (kommunistiska) regeringen ämnar inte ta någonting från någon jordbrukare, tvärtom har den för avsikt att hjälpa dem." och "Ansvarslösa ryktessmidare ha lanserat lögner, att kolchoser skola upprättas i detta land. Detta kommer inte att ske; vi inte ens behöva det."
Efter valet beordrades en manifestation av "det arbetande folkets seger" och på morgonen därefter skrev regeringsorganets tidning, Rahva Hääl "De gigantiska manifestationerna den 17 juli har gjort en ny paroll aktuell - bildandet av... en estnisk sovjet-socialistisk republik, medlem av USSR."

Straxt därpå nationaliserades det mesta. Men den politiken kunde svenska regeringen godkänna.

Det är intressant hur mycket kommunisterna hann förändra på knappt ett år. Allt var förberett sedan länge; nazisterna hann inte riktigt lika mycket. Och de höll på drygt 3 år.

Till och med ester, letter och litauer skickade telegram (enligt Tass). "...för närvarande garanteras Estlands, Lettlands och Litauens nationella oberoende och suveränitet av den biståndspakt som ingåtts med URSS." Tro´t den som vill.

Mina svärföräldrar var tvungna att gå i inre exil eftersom min svärfar gått ut som 16-åring i frihetskriget och hade fått en vink om att hans liv var i fara. Deras bostad nationaliserades, andra människor flyttade in och pengarna beslagtogs. Jag har sett bilder från den tiden, och jag minns att min svärmor sa om sin man: "Han blev gammal direkt." (Jag har också sett bilder på frihetssoldater som "tagits om hand" av sovjeter. Jag såg först en bild på soldaten före "behandlingen" en normal 40-åring. och sedan en ny bild någon dag senare. En gammal man.)

Jag vet att moster Tanja fick bo i ett av rummen i svärföräldrarnas lägenhet, eftersom hon talade felfri ryska, och antogs vara ryska. (Detta var före personnumrens tid). Hennes svärföräldrar deporterades till Sibirien och hennes man gick senare med tyskarna för att befria dem.

Först av allt sänder jag en tacksamhetens hälsning till doktor Lepiksoo för att hon gav mig den lilla extra tabletten, som tog bort en stor del av min trötthet.
Jag tar hand om alla bär jag köpt, men inte orkat göra något åt. Och till min stora sorg är röda vinbären helt övermogna på buskarna. Jag hann inte!

I dag fick jag en rapport från det arrangemang om kommunismens fall, som anordnats av Forum för levande historia. Jag publicerade kallelsen till mötet här tidigare.
Jag ska bara visa vad en av talarna sa enligt min sagesman:

Mest frispråkig var Estlands förre statsminister Mart Laar, som innan 
kommunismens fall var historiker vid Universitetet i Tartu (grundat av 
Gustav II Adolf). Laar pekade i egenskap av historiker på individernas 
avgörande betydelse för att historien tog den riktning den tog vid det 
aktuella tillfället. Hade Thatcher, Reagan eller Johannes Paulus II 
funnits på plats 1956 hade hela Centraleuropa befriats redan då, men 
Väst saknade styrkan att ge det ungerska upproret erforderligt stöd. 
Laar växte upp i ett Estland där alla visste att kommunismen var 
dödsdömd och omöjlig som ekonomiskt och politiskt system. Det behövdes 
bara att någon utifrån knuffade lite på systemet så skulle det rasa 
ihop. Men det som var allas kunskap i Estland var helt okänt ens bland 
experterna i Väst. Det var först när Ronald Reagan med sina djupa 
kunskaper om kommunismen vägrade att lyssna på experterna som 
kommunismen verkligen föll.

Laar berättade om sina personliga upplevelser som student i Tartu. Som 
student måste han ägna en dag i veckan åt reservofficersutbildning. 
När makthavarna skickade en general från Moskva för att föreläsa 
tändes hoppet om att det faktiskt var ett allvarligt läge för 
Sovjetunionen. Och när generalen sedan ägnade hela föreläsningen åt 
att beskriva vilken katastrof det amerikanska rymdförsvarsprogrammet 
var för de sovjetiska ambitionerna tändes hoppet hos alla studenterna 
att det äntligen var dags för befrielse. De fick rätt.

Laar avslutade sitt anförande med att fråga var motsvarigheterna till 
Reagan och Thatcher finns idag. Tyvärr är det inga personer med den 
resningen vi ser. Istället gör Obama den ena eftergiften efter den 
andra till Ryssland och diktatorerna i Mellanöstern. Han kan inte ens 
förstå vad som händer i närområdet Honduras!

Slut citat.

Sanningen är ju, som sagt, att från detta håll, har man en annan syn på verkligheten än den som vi uppfostrades med.

I Sveriges radio i dag lyssnade vi på historieprogrammet, där man talade om DDR, landet som försvann. Och en viktig person när det gällde förhållandet mellan Sverige och DDR var Stellan Arvidsson. Det visar sig, att han och hans fru var synnerligen aktiva i att driva DDR:s storhet som land. Han såg till att svenska lärare reste till och undervisade om det fantastiska landet.

Det som mest utmärker de tidigare kommunistiska partierna, förutom grymheten och lögnen är den fantastiska propagandaapparaten.Men Hanno brukar säga att den förste gästen som knackade på dörren i det kommunistiska landet, det var Svält.