.

Tillbaka igen! Solen skiner, snön smälter men inga storkar! Vi såg ett fågelstreck med gäss på vägen hit, och väntar intensivt på att de ska komma nära vårt hus. De brukar flyg omkring här varje vår.

Vi såg inga översvämningskatastrofer på vägen hit, men välfyllda breda vårfloder. ÅH! Nu flyger två bruna fjärilar i solen utanför matrummet.

Det var 22 grader på uteplatsen. Sol och lagom vind. Bara en lite fläkt. Vi satte oss och läste och njöt. Då såg vi långt där borta fåglar komma flygande. Det var vildgässen, som äntligen hade hittat tillbaka. En stork seglade över oss, domherren satte sig på räcket. Det var helt underbart. Från Õies hus kom en grå häger flygande förbi.

”Nu måste det vara slut. Nu kan det inte komma fler!” sa vi till varandra. Solen brände i ansiktet och jag blundade. När jag tittade upp såg jag en sibirisk lärka. Jag vet att det måste vara det. Jag hade studerat den i fågelboken när jag skulle skriva om den i en historia.

Något skrämde fåglarna, och kvar var bara några kråkor. Men vilket fantastiskt välkomnande!

25-kronors sedaln med Tammsaares bild.

Jag ska presentera en mycket viktig man inom estnisk litteraturhistoria. Han föddes som Anton Hansen den 30 januari 1878 i Järvamaa. Fadern var bonde och gården hette Tammsaare, och det var därifrån han fick sitt nya efternamn. Han gick i skola i Väike Maarja och i Tartu, Hugo Treffners gymnasium. Därefter studerade han juridik på universitetet i Tartu.

Det fantastiska var, att trots att familjen var fattig lyckades de bekosta hans utbildning. De var intellektuella och hade dagstidningar och böcker. Redan som skolpojke började han skriva. Han anslöt sig till gruppen Noor Eesti (Det unga Estland) när han studerade,. Det var en grupp som arbetade för kontakter med det övriga Europa.

Han blev dock sjuk i tuberkulos 1911 och var på sanatorium i ett år, återhämtade sig hos sin bror i sex år, och det betydde att han fick tid att läsa böcker. Han läste Cervantes, Shakespeare och Homeros. Det gav honom inspiration. Sedan flyttade han till Tallinn. Det var i Tallinn han skrev sina mest välkända böcker. Den som rankas som den främsta är Tõde ja õigus (Sanning och rätt) som gavs ut 1926 – 1933 i fem band. Med mild humor skildrar han kritiskt det estniska samhället från uppvaknandet ca 1870 till 1930-talet.

Man talar om Tammsaares tre perioder. I den första fram till år 1908 var han påverkad av vänsterströmningarna, under den andra fram till 1919 blev det mest novellert och korta berättelser i stadsmiljö.

Och så den starkaste perioden, när han skrev "Sanning och rätt". I den första delen skriver han om bondelivet bl.a. skildrar han en grannfejd mellan två bönder. Just som han hade det själv där han bodde, och som också togs upp i friluftsteatern "Tillbaka till Vargamäe", som vi såg sommaren 2008. Det var en föreställning i Tammsaares anda, som jag nämnt tidigare.

Detta är numera Tammsaare-muséet. Alldeles i närheten finns friluftsscenen.

Säg den byn i Estland som inte har en gata som heter Tammsaare!

Men den boken jag ska läsa färdigt nu är Hin onde i Avgrunden. Och det ska jag göra nu!

Vidare i boken om de svenska och norska historieböckerna:

Olev Ott.

Författaren, sverigeesten Olev Ott, ger först en historisk återblick på vad som verkligen hände. Han berättar hur han gör intervjuer med ester och till slut granskar han historieböcker i Sverige och Norge.

Flykten till väst:

Under en kort tid 1944 utsågs en ny demokratisk regering i Estland, och man hoppades på världssamfundet för att på nytt upprätta landets självständighet. … Med tidigare erfarenheter av den sovjetiska ockupationens grymheter valde nu många att fly. Detta är något som få förstått. Att de visste vad som väntade. De måste fly. … det landet man i första hand önskade att söka sig till var det neutrala Sverige (ca 25 000 flyktingar) och till Finland (ca 6 000) men i sista stund var man tvungen att fly till Tyskland (ca 40 000). Också något som har misstänkliggjort svenskar, att de flydde till Tyskland. Men det var verkligen sista möjligheten.

Det väpnade motståndet.

Man indelar nu det estniska motståndet för frihet i följande tidsperioder:

1941 – 1953 det väpnade motståndet.

1944 – 1962 studenternas underjordiska organisering

1968 – 1975 den demokratiska rörelsens verksamhet

1977 – 1985 det öppna motståndet

1987 – 1991 den nationella frihetskampen

… skogsbröderna … första perioden 1944 – våren 1945 … antalet uppskattas till 15 – 20 000.

Den andra perioden 1945 – 1949 skogsbrödernas aktivering och organisering

… sista perioden börjar tiden efter 1949 års deportationer fram till inringandet av de stora grupperna 1953.

Syfte:

… 1945 års fred lämnade efter sig ett ruinlandskap och en mängd våldtagna folk, som hade sett sina släktingar dödas i en tom meningslöshet. Som en förlängning av detta krig fortsatte övergreppen på de civila, som vägrade glömma de oförrätter som de utsatts för.

Slutligen:

Frågeställningar som har styrt mitt arbete har varit:

-          Hur beskrivs deportationerna i Estland i svenska gymnasieläroböcker i historia?

-          Varför uppstår det lakuner (tomhet)i läroböckerna om denna period i Estland?

Estland har under en längre tid varit en del av Sverige, en av dess kolonier. … med tanke på de sekellånga kontakterna … kunde man förvänta sig ett visst mått av intresse för Estlands öde under Andra världskriget avspeglat i de svenska gymnasieläroböckerna under det senaste halvseklet.

Den pedagogiska texten och den selektiva traditionen.

… skoltexter, de förmedlar kunskaper, reproducerar normer och presenterar förklaringar.

… hur textutformning inte är något naturgivet fenomen, och detta framgår tydligt i ideologiskt genomskinliga texter som historieläroböcker. (Citerat från Ajágan-Lester De andra, Sthlms universitet).

Därefter intervjuar han två ester om deras erfarenheter av deportationerna 1941.

Först Mart Niklus:

Född1934 i Tartu, är en känd frihetskämpe. Vi träffade honom en gång på en veteranträff i Estland. En mycket vänlig man. …estnisk biolog… som på senare tid har blivit något av en symbol ute i världe för frihetskampen i Estland. … har samarbetat för fred och rättvisa med representanter för andra förföljda folk, fr.a. med letter och litauer, men också ukrainare, ryssar och judar.

I intervjun berättar han att han mycket väl minns deportationerna 1941. Familjen klarade sig, men släktingar fördes bort. De var bevakade hela tiden av KGB och en underorganisation VOKS/VEKSA eftersom de hade kontakt med en släkting i utlandet, vilket var förbjudet. Han greps första gången 1958 och dömdes till 10 + 3 år för omstörtande verksamhet. Andra gången han greps var 1976. Den gången blev det ingen dom, sedan greps han 1980 och 1981. Han dömdes till sist till 10 + 5 år för att han var oförbätterlig.

Till sist frågar författaren om hans åsikt om de svenska historieböckerna som inte innehåller några upplysningar om deportationerna i Estland 1941 och 1949.

Ha svarar: Det är viktigt att detta beskrivs riktigt. Naturligtvis. Antingen är läroboksförfattarnas kompetens bristfällig, eller så har dom varit rädda för sovjetmakten i Sverige.

Sedan  Hillar Kinguste:

Han är 91 år, född i Põltsmaa i Sydestland. Istället för att tvingas in i Röda Armén 1940, gömde han sig i skogarna och blev en skogsbroder. Han greps första gången 1951. Han hade då varit gömd med sin familj på myrarna under dagtid och i ett rum under huset på nätterna. Han dömdes till 25 + 5 år för antisovjetisk verksamhet (§58/1), banditism, propagandaverksamhet (de hittade en radio i gömstället) och för att han hållit sig gömd.

Han har egna minnen av deportationerna 1941. Han arbetade hos en lärare vars fru kom till honom en morgon och sa att hennes man blivit bortförd i bara natt skjortan. Hon bad honom åka till stationen i Jõgeva med kläder och matsäck, vilket han gjorde. Han kom fram, såg ett tåg fullt med människor som hade hållits där en vecka utan mat och vatten. De ropade efter vatten! Vatten! Efter viss övertalning gick lokföraren till den ryske befälhavaren som beordrade två soldater att komma med två hinkar vatten.  Efteråt sattes befälhavaren på tåget med de andra.

Två gånger satt han själv i läger.

På frågan om de svenska skolböckerna svarar han:

Jag tycker att man borde berätta om dessa saker. Dessa erfarenheter tillhör alla. Det är klart att detta måste berättas så att det inte sker igen. Jag kan aldrig glömma vad jag har varit med om. Det är så många som aldrig har kunnat berätta.

Sammanfattning av intervjuerna:

Sammanfattningsvis berättar de bägge informanterna om hur de minns skräcken hos de deporterade. Hur de ser drabbade som är oförberedda på på det som händer dem. Ofta handlar säkerhetstjänsten utan att ge dem möjligheter att ta med sig förnödenheter eller ens kläder. De berättar om det hårda livet i fängelser och läger och hur medfångar dör av svält och umbäranden. De vittnar om den brutalitet som finns hos den sovjetiska säkerhetstjänsten vid fångtransporterna, där inga som helst hänsyn tas till fångarnas grundläggande behov och rättigheter.

Svenska läroböcker på 1950-talet.

Ja, som ni förstår står det inte mycket om detta. Först har han analyserat ”Nya världens historia, 1956 Linberg & Tham, Stockholm.”

I avsnittet ”Den ryska revolutionen” beskrivs  det som leder fram till ryska revolutionen på ett utförligt sätt. Utvecklingen i Finland likaså. Ingenting om freden i Tartu, inte ens att freden mellan Sovjet och Finland slöts där. Massavrättningarna i Sovjet beskrivs. Jag tycker att det är intressant att utrotningen av kulaker beskrivs; kommer ni ihåg att jag menar att det blir på något sätt förklarande: kulaker = brottslingar. Man nämner Molotov-Ribbentroppakten som en överenskommelse mellan Ryssland och Tyskland och att de bestämmer att Estland, Lettland, Litauen och nästan halva Polen är ryska intresseområden. Och: De s.k. baltiska randstaterna, E. L. och L. tvangs att ställa sig under ryskt skydd och upplåta sitt teritorium åt ryska trupper. Detta betydde slutet på deras tillvaro som fria stater; de uppslukades av den mäktige beskyddaren.

Allmän historia, Bäcklin, Holmberg, Lendin, Valentin, 1959

Den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen får en beskrivning. Liksom fredsfördragen med de baltiska staterna. ”I nya fredsslut erkändes Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen som självständiga stater, medan Bessarabien under ryska protester anslöts till Rumänien.

”Även i Polen, Balkanländerna, de baltiska staterna och Spanien upprättades regimer som var mer eller mindre väl maskerade diktaturregimer”. … Detta sätt att skriva för tankarna till den sovjetiska historieskrivningen, där ockupationen av Estland 1940 förnekas (än i dag 2007 av Ryssland).

Ingen beskrivning av Lubjankafängelset eller Gulag. ”märkligt är det med tanke på att det fanns gott om litteratur då läroboken skrevs om dessa övergrepp. Dessutom nämns tvångsarbetet under titeln Stalin tar makten. Till de avskräckande dragen i det ryska näringslivets omdaning hör användningen av tvångsarbete, vilkas skaror ständigt förnyades genom deportation av bönder eller av motståndare till regimen.

Jag kommer inte ihåg vem som var författaren till den historiebok jag läste i skolan, men jag menar att det som läraren kompletterade med var ytterst betydelsefullt. Min lärare hette Lennart O A von Post. Jag hade honom i biologi och geografi, men det var han som kunde berätta om vad Sovjet gjorde i Baltikum. I Estland fanns en familj von Post, men han sa aldrig något om att han skulle komma därifrån. När man googlar på hans namn får man bara upp att han skrivit boken Floran i färg, som vi naturligtvis använde.

Han studerar också norska läroböcker, och det är ungefär lika illa. Där är tyskarna naturligtvis den stora ondskan. Jag ska inte trötta er med mer i dag.

Det blev inte som jag tänkte. Vi åkte direkt till doktorn från båten, och han skrev ut mer medicin, och jag blev så trött at jag inte klarat av att skriva. Men så fick jag boken Hin onde i avgrunden av A H Tammsaare i brevlådan. Jag hade beställt den från ett antikvariat på nätet. Den ska jag orka läsa! Det står att läsa på fliken:

Anton Tammsaare (1878 – 1940) är en känd estnisk författare. Han har skrivit trettio novellsamlingar och flera romaner och översatts till många språk. I Sovjet-Estland har hans böcker kommit ut i över en miljon exemplar. Hin onde i avgrunden, som skrevs 1939, hör till de mest populära av hans böcker.

Jag ska berätta om den när jag hunnit läsa litegrand.

Det här är Tammsaares gård, som numera är museum, och

det var här i närheten vi såg friluftsteatern.

Det här står om författaren på Wikipedia:

Anton Hansen Tammsaares far var bonde och familjen fattig men man lyckades ändå bekosta Tammsaares utbildning. Familjen var relativt bildad och prenumererade på dagstidningar vilket de flesta bönder i Estland inte gjorde i slutet av artonhundratalet. Tammsaare studerade i Väike-Maarja och vid Hugo Treffner-gymnasiet i Tartu och senare vid universitet i samma stad, där han läste juridik. Tammsaares studier avbröts när han insjuknade i tuberkulos 1911. Han tillbringade ett år på sanatorium i Sochi och bodde i sex år hos sin bror i Koitjärve och läste verk av Cervantes, Shakespeare och Homeros.

Författaren.

Under sin studietid anslöt sig Anton Hansen Tammsaare till Noor-Eesti, en grupp modernistiska författare och konstnärer som ville öka det kulturella utbytet mellan Estland och övriga Europa.

När Estland blev självständigt 1918 flyttade Tammsaare till Tallinn. Det var där han skrev sina mest kända verk. Hans motiv var Estlands historia och folk men i hans romaner finns anknytning till Henri Bergsons, Carl Jungs och Sigmund Freuds tankar och man har sett påverkan från författare som Knut Hamsun och André Gide i hans verk.

Verk

Tammsaares tidiga verk präglas av en lyrisk, lantlig realism. En del av dem var präglade av de revolutionära stämningarna från den ryska revolutionen 1905. Under hans så kallade "andra period" 1908 till 1919 skrev han noveller och korta berättelser i stadsmiljö. I Poiss ja liblik (Pojken och fjärilen, 1915) syns Tammsaares påverkan av Oscar Wilde.

Tõde ja õigus (Sanning och rättvisa; 1926-1933) består av fem volymer utan egna titlar. Den första volymen har ibland ansetts starkast, med en skildring av bondelivet som påminner om Knut Hamsun och som gestaltar en estnisk nationalkaraktär, särskilt genom figurerna Andres och Pearu, två bönder i fejd. Den andra delen med sin skildring av studentlivet i Tartu är den kanske mest lästa i Estland idag. Den tredje volymen innehåller en beskrivning av den ryska revolutionen 1905, skildrat ur ett individperspektiv på ett sätt som påminner om Albert Camus romaner, snarare än ur ett ideologiskt perspektiv. Den slogs därför ofta samman med den andra delen av den sovjetiska censuren. Ibland har den ansetts som den konstnärligt svagaste delen, även om skildringen av revolutionen jämförts med Boris Pasternaks i Doktor Zjivago. Tammsaare själv menade senare att de fem volymerna beskrev människans förhållande till sitt land, till Gud, till samhället, till henne själv och människas uppgivenhet, respektive.

Sanning och rättvisa har översatts till tyska i sin helhet och den första volymen till franska, finska och polska, men mer läst utanför Estland blev Tammsaares sista roman Põrgupõhja Uus Vanapagan (Djävulen utan pass).

En finlandssvensk företagare i Estland vid namn Joakim Helenius intervjuades i går i ETV p.g.a. artiklarna om världen rikaste män. Han är rikast i Estland. Hans förmögenhet beräknas till en miljard EEK. Han hade många intressanta åsikter.

Bl.a. menade han att Estland kommit bäst igenom den ekonomiska krisen av alla länder i Europa.

Jordbruket och exportindustrin kommer att utvecklas.

Man kommer gå över till storjordbruk för vinstmaximering.

Det är märkligt att inte fler entreprenörer söker sig hit. Här finns gott om välutbildad arbetskraft. Hans ryska och ukrainska företag (han äger mark där mer än två ggr Ölands storlek) har estniska ledare, bl.a. för deras goda ryska språkkunskaper och goda administrativa förmåga.

Det har varit en solig dag. Jag har läst om tiden i Estland mellan de två världskrigen. En dynamisk tid som förändrade folket för alltid. Jag kan inte läsa om den här tiden utan att tänka på Ants släktingar. Hur levde de? Det började med revolutionen 1905, då många kommunister gjorde uppror och bl.a. brände ner storgods. Vi såg en friluftsteaterföreställning om det förr sommaren. ”Tillbaka till Vargamäe” skriven i den store estniske författaren A H Tammsaares anda, och den visades i närheten av hans bostadshus som nu är museum. Det var en mycket härlig upplevelse. Vi satt på bänkar och framför oss på gräset spelades en föreställning upp med både människor och hästar. Jag skulle önska att den kunde fortsätta spelas, den var så fascinerande.

Här står "de röda" mot tsarens soldater.

Då, 1905 bodde Hans och Anna Lowiisa i Tallinn med sina tre barn. Jag vet ingenting om vad de tänkte eller ville då. Hannos farföräldrar bodde i sin gård på landet, och här var det inte några strider. Jag hoppas de kunde arbeta på sin gård som vanligt.

 Sedan kom frihetskriget när Morits gick ut som sextonåring och stred för sitt land. Självklart var hans föräldrar fruktansvärt oroliga då. Och på landet har man ofta talat om honom och vad han gjorde. Han var ju med de andra skolungdomarna i Kuprijanovs bataljon. Han fick en medalj med en dödskalle på, Kuprjanovs speciella. Om jag har förstått det rätt, så deltog de i de sista striderna som ledde till det som blev Segerdagen den 23 juni 1919 när de slog tyskarna tillsammans med letterna.

Och så kom freden. Fantastiskt.

Landet delades upp. För första gången blev det en nationsgräns mellan Estland och Lettland, och den går genom en stad. Valga (est) / Valka(lett). Jag tror det har fungerat alldeles utmärkt till den nya friheten kom 1991. Då krävdes det pass för att kunna gå i hela staden. Det är över nu med Schengenavtalet. Men först då blev det helt klart att den norra delen av Livland där de estnisktalande var i majoritet naturligt skulle tillhöra Estland, och den södra delen där lettiska talades blev Lettland. Det var faktiskt engelsmännen som föreslog just den gränsen.

Och så ligger jag här i soffan i vardagsrummet och läser estnisk historia. Jag ligger här så självklart. Vad tänker Ants föräldrar där i himlen? Tänk vilket århundrade 1900-talet var. Så späckat av omvälvande historier.

Detta är Estlands förste president Konstantin Päts som frimärke:

Nu ska ni få höra om en märklig man.
Han föddes 1801 i livländska Riga. Han gick i gymnasiet i Riga och började studera 1819 vid universitetet i Tartu. Han var ivrig att göra så mycket för det estniska språket att det aldrig blev några tentor gjorda. Han kanske inte heller hade råd att studera.

Han medarbetade i en tidning, där han skrev om estnisk grammatik.

Han översatte boken Mythologia Fennica från svenska till tyska; han hittade på litegrand om fornestniskt liv, vilket påverkade författarna till Kalevipoeg när de skrev om mytologi.

Han skrev dikter och prosa redan under gymnasiet på estniska och några dikter på tyska.

Han var en förespråkare för den estniska litteraturen.

Han kallade sig för en folkets trubadur, uppskattade att olika folk hade olika litteratur och trodde på estnisk nationallitteratur. Ungefär tjugofem av hans dikter finns kvar idag.

Och: Han dog i TBC vid 21 års ålder år 1822. Är det inte fantastiskt att han präglat estniskt kulturtänkande så mycket, trots sitt alltför korta liv.

Här är den officiella bilden av den unge mannen.

Här står han staty i Toomemäe park, Tartu.

Det fanns andra kulturpersoner som var lika viktiga för utvecklingen. En som kunde tala med esterna "på esternas språk" var Johann Voldemar Jannsen (1819 - 1890). Han gav åt två tidningar: Perno Postimees (Pärnu stavades så på sydestniska) och Eesti Postimees, och hans språk var kåserande och humoristiskt på ett sätt som alla tyckte om att läsa. Han grundade Teatersällskapet Vanemuine och såg till att det bildades sångsällskap och blåsorkestrar, vilket blev början till Sångfestivalerna som numera är kulturklassade av UNICEF.

Han är också viktig för att han är far till Lydia Koidula, som har skrivit det första estniska skådespelet ”Saaremaa onupoeg” (Kusinen från Saaremaa). Hon spelade själv med när det uruppfördes på teatern. Hon har också skrivit texten till den sången, ”Mu isamaa on minu arm”, (Mitt fosterland är mig kärt) som blev ”nationalsång” under sovjettiden. Den sång, som avslutade sångfestivalerna. Som först sjöngs en gång, sedan ville man sjunga en gång till och så fortsatte det till man inte orkade längre. Så mångatorkade tårarna efteråt. Jag också när jag hörde den 1978 i Tallinn.

Den magiska världen mellan saga och verklighet:

Några flickor i sex – sjuårsåldern lekte på snövallen vid vägkanten när Ants kom gående från apoteket. De tittade på honom, och den ena sa:

Titta där är jultomten!

Nej det är det inte!

Jo, det är det visst!

Sedan satte sig Ants i bilen, och vi hörde inte hur det fortsatte. Men även svenska barn har sagt så, och då vet vi att det är dags för Ants att klippa skägget.

Estniska barn och svenska barn har mycket gemensamt. Jag satt i bilen och iakttog en pojke i tidiga tonåren. Han gjorde som alla barn som väntar på någon. Först balanserade han på cykelställen, sedan böjde han sig ner och kramade en snöboll som han slängde lite på måfå. Därefter masade han sig sakta efter en förälder. Precis som svenska barn gör.

Vilken underbar dag. Först tänket jag att det var våren som kom, men när jag tog en promenad i solskenet och andades in den friska luften kände jag, att det är det här som heter vårvinter. Den årstiden alla som bor i norr talar om. Den upplevde jag i dag. Det hade yrt lite snö över vår lilla väg, så jag fick pulsa lite. På taken lös en aning vitt av den sista snön. Nu måste vår granne Elna ha det ljust i sitt hus; det är hon som mest av alla märker av den nedhuggna skogen. Hela hennes ena långsida har varit skuggad av skogen i alla år, men inte nu längre.

I dag läggs kransar ner för alla dem som dog vid bombningarna i Tallinn 9 mars 1944. Alla Tallinns kyrkor sorgeringde klockan 19.15 för att vi aldrig ska glömma bombningarna. 554 människor dog, 659 sårades och cirka 20 000 människor blev utan tak över huvudet. Det var den kvällen Ants mamma sprang i Tallinn efter att ha lämnat en fest ; hon sprang genom gator med brinnande hus med skräck i ögonen. Lille Ants var hemma. Fanns huset kvar? Levde han? Äntligen var hon framme. Ensamt stod huset kvar med brinnande ruiner runt omkring sig.

Och när det gäller utveckling, så får vi hoppas på President Medvedev, han har ju tidigare uttryckt att Ryssland måste moderniseras. Han förstod också budskapet från milismannen som berättade om den otroliga korruptionen i kåren. Han som nu är arresterad för någonting… Vi får se om Medvedev verkligen har någon makt.

Ett TV-program under dagen har handlat om Estlands historia, ockupationen.

Vi fick höra att 1955 hade lönerna inte kommit upp i nivå med vad man hade på 1930- talet.

Och en liten 14-årig pojke som var ensam fick ansvaret för en hektar jord och en häst. Han slet i ett år, och när han fick ersättning för sitt arbete, då räckte det till en liten tändsticksask.

Kulak var man om man ägt en maskin, t.ex. en tröskmaskin, och tagit betalt när någon annan använde den. Att vara kulak var ett mycket värre brott än att ta livet av någon människa. Vi som läst Anne Applebaum vet att mördarna och de riktigt kriminella ”regerade” på lägren.

Vi har en bok som heter Eesti mehed läbi sõdade, estniska män genom krigen.

Det är en hel del krig där esterna fick riskera sina liv för främmande makter. Först stred de för sin frihet som jag redan skrivit om.

Därefter var det ju alla olika krig fram till Erik XIV:s tid. Sedan blev de tvingade att strida som soldater (i stiliga karolineruniformer) i den svenska armén.

Under den ryska tiden stred de i Napoleonkrigen, Krimkriget, rysk-turkiska krigen, första världskriget och Afghanistankriget. Och då måste man tänka på att de oftast aldrig kom tillbaka.

Därefter fick de äntligen kämpa för sig själva och sin egen frihet.

I andra världskriget blev många tvångsvärvade i antingen den tyska eller ryska armén. Det fanns frivilliga också, främst i den tyska armén, eftersom man ville rädda dem som deporterats till Sibirien under den första ryska ockupationen.

Jag menar att det var nog inte många som kastade sig in i krig med glädje, men att alltid få riskera sitt liv i ett krig för en makt som man egentligen inte ville tillhöra, det måste vara fruktansvärt. Vi får vara tacksamma för att de slapp strida för den frihet de har i dag, och jag njöt av att se hur utrikesminister Paet blev mottagen som en viktig ma när ambassaden i Syrien invigdes.

Tiden 1208 – 1720 präglades av angrepp från letter, litauer, liver, svenskar, danskar, polacker och ryssar.  Efter det första frihetskriget 1208 – 1227 hade staten Gammallivland grundats. Den första staden var Tallinn 1248. Man fick en feodal samhällsskiktning med adel, präster, borgare och bönder. En stark koppling mellan social status och språk. Överheten talade tyska eller latin, mellanskiktet tyska även svenska och övriga talade estniska. Livegenskap infördes. Kulmen nåddes på 1600- och 1700-talen. Den avskaffades av Karl XI i början av 1680-talet, men återinfördes med ryssarna efter freden 1720.

Vad innebar det?

Det finns en bevarad text om hur det var att leva som slav i Estland.

Eftersom det som sagt är ett slavfolk som är hårt belastat med skyldigheter, finns det hos dem förutom byhus inte mycket annat än det som är omkring dem och som de bär på sig. De tillåts knappt odla så mycket jord att de själva och deras närmaste med nöd och näppe hankar sig fram genom året. På sina ställen där det finns mycket skog, drar de till någon dunge, röjer den till åker, sår och skördar spannmål och gräver ner den i jorden; om överheten får höra detta, så tas spannmålen ifrån dem och bonden får slita spö. Dettaär det vanliga straff som utmäts dem. De måste ta av sig skjortan och blotta överkroppen ned till höften, därefter antingen lägga sig ned på marken eller låta sig bindas av en påle, därefter spöas de av någon annan otysk, antalet slag bestäms av brottets svårighetsgrad. Man brukar ta sig an flera åt gången och de piskas så blodet rinner, särskilt om herren säger; ”Selcke nak maha pexema!” (slå så att skinnet flås av kroppen), då är det tämligen illa beställt med deras tillstånd. /Adam Olearius, Scleswig 1656.

Som livegen var du din herres privata egendom.

1. Du hade inga rättigheter utan kunde köpas och säljas. Den förste gången en est som såldes som slav, som vi känner till är 1495.

2. Du fick inte flytta från godsherrens marker utan din herres tillstånd. Du måste göra dagsverken på hans gård, så mycket han bestämde, och helt utan ersättning.

3. Du var helt i hans makt, han hade juridisk rätt över dig, och

4. om du gifte dig med en annan livegen måste du ”ersätta” godsherr4en på något sätt.

5. Du hade inte heller någon arvsrätt.

Inte förrän 1816 avskaffades livegenskapen i Estland. Tre år senare i Livland, men det var en begränsad frihet. Fri att bo var du ville blev du först 1863. Kroppsaga avskaffades 1865. Rätt att ha djur, redskap och övriga inventarier tilläts definitivt 1865. Den 22 december berättade jag om att Jaakop köpte en liten 2-hästars gård för 2 400 silverrubel 1883.

En gammal gård i byn Harju.

Snön sjunker ner i jorden. Träd och buskar växer ur snön. Solen visar sig inte i dag. Men meteorologen sa att vintern kommer tillbaka i slutet av mars. Hur vet han det? Hoppas han bara gissade.

Jag började läsa boken Stormaktens sista krig i går och förflyttades från femtonhundratalets mörka tid till sjuttonhundratalet. Hur är det då? Krig. Krig. Krig. Regenterna söker hela tiden efter samarbetspartner för att börja ett krig mot någon de stiftat fred med tidigare. Och jag måste fråga Göran Persson, Sveriges statsminister en gång: Vi har inte alltid varit vänner med danskarna. Vi har fört krig mot dem. var du sjuk när vi läste om de krigen i skolan? Du påstod ju att Sverige och Danmark alltid varit vänner, när du invigde Öresundsbron.

Dessutom måste man säga, att det lilla folk, som drog sig från Uralbergen mot kusten i väster för länge, länge sedan hade maximal otur. Den plats de stannade på blev så fruktansvärt attraktiv för olika krigare, som var beredda till vad som helst för att få tillgång till just den kusten.

Nu till boken om Karl XII:s krig.

1699

Det drog ihop sig. Danmark, Ryssland och Polen förberedde sig för krig med Sverige. De satsade på överraskningskrig. Sverige var väl förberett. De största garnisonerna i Östersjöprovinserna var Narva och Riga, och sammanlagt fanns det tio fästningar i Baltikum: Reval. Riga, Cobron, Neumünde, Kokenhausen Dorpat, Marienburg, Neuhausen, Pernau, och Ahrensburg. Så även Baltikum tvingades försvara Sverige. Baltikum var viktigt för handeln för länderna runt Östersjön, men även för England, som hade specialavtal för sin handel med Ivan den förskräcklige.

16 oktober

Karl XII lämnar Pärnu (Pernau) med sin armé för att gå mot Rakvere (Wesenberg). De upptäcker under marschen vilken tillstånd som råder i Estland. Det hade varit hungersnöd och folk hade satt ut kors utefter vägarna. Men ännu värre var att se hur de ryska trupperna hade länsat landet på mat och andra förnödenheter. Alla svenskar och tyskar de mött under plundringen hade fängslats. Kvinnorna fördes till de ryska lägren där de utnyttjades sexuellt och tvingades utföra olika hushållssysslor. Överallt kunde de svenska soldaterna se brända byar och gårdar. På vägarna mötte de främlingar som kunde berätta skräckhistorier om de ryska härjningarna.

Jag har berättat lite om striden i Narva tidigare, och därför vet ni att tsar Peter ”fick annat att göra” och lämnade Narva. Svenskarna besegrade den ryska hären, som var tre gånger så stor som den svenska. Med hjälp av vädret. Det började nämligen snöa, och snön drev mot ryssarna så, att de inte såg någonting. Själva ansåg svenskarna att det var ”med Guds hjälp” de vann. Det var nämligen deras valspråk.

När författaren sedan beskriver vinterkvarteret i Lais, talar han bara om de svenska soldaterna som dog i olika sjukdomar. Han berättar att det var fler som dog av sjukdomar än i striderna.

Här lämnar jag Karl XII för ett tag. Ag har nämligen fått Sofi Oksanens bok Utrensning i present, och vill så gärna läsa den. Men eftersom jag förstått att den också handlar om vad kommunismen gjorde med människorna är jag lite avvaktande. Jag vet ju vad den gjorde. Och det är fruktansvärt hur den kunde förändra vanliga människor. Jag minns i de där programmen som Lasse Holmkvist gjorde om Estland 1991 (tror jag) där han bl.a. intervjuade en kvinna som stod och sålde bananer och hon sa: Sådana människor som vi var under frihetstiden dröjer det länge till vi blir igen. Och så är det Hanno och Malle, som säger ”Ni kommer aldrig förstå.”

Ja, hur utvecklas mänskligheten? Vad har vi för krav på utveckling. Eller vad betyder det att vissa drag hos Ivan den förskräcklige från 1500-talet kan uppfattas hos dagens makthavare?

Tydligen har en son till Muammar Khadaffi avslöjats när han hällde kokande vatten över en tjänsteflicka när han bodde på ett hotell i Schweiz. Pappan blev så förbannad för att Schweiz hade åsikter om detta att han har utlyst en jihad. Ungefär så skulle Ivan ha reagerat om någon ifrågasatte hans rätt att göra vad han ville med sina undersåtar.

Generalen, furst Anatol Kurbskij vågade protestera, men då var han i säkerhet i Litauen. Han skrev ett brev till tsaren:

Jag har spillt mitt blod som vatten för er, och mitt blod förbannar er … jag har marscherat framför er armé – och jag har marscherat och jag har marscherat och jag har givit er seger efter seger. Men för er, värde tsar, kvittar det lika. Sådant lönas hellre med er oblidkeliga vrede och bittra hat för att inte tala om era glödande ugnar (en av Ivans favoritmetoder när det gällde tortyr). Tror ni att ni är odödlig, värde tsar? Eller har ni lockats till kätteri av sällan skådat slag.

Senare skriver Kurbskij en bok, Historia, om Ivan med än värre exempel på den äkta ondskan.

Vi vet nu att han verkligen var sjuk, eller hur? Vi förstår att det drabbade liverna och esterna. Det livländska kriget är bara en bisak i boken, varför vi inte får någon djupare kunskap om vad som hände där mer detaljerat. Sverige intog Narva och behöll staden till Ivans vrede, vilket betydde att det blev något bättre för esterna där, men svenskarna var inga änglar, de heller. Det viktigaste svenskarna genomförde, var att likställa den vanlige esten med alla ”herrar” när det gällde rättssäkerhet.

Jag kan i alla fall rekommendera boken, som är något av en forskningsrapport. Man fascineras av hur mycket som finns bevarat och kan tolkas i dag. Författaren gottar sig inte i galenskapen, utan berättar vad som hände.

Vello Pekomäe menar i sin bok Estland genom tiderna att det verkar rent otroligt att någon del av befolkningen kunnat överleva ofärdsåren. Stora ryska truppstyrkor, från 30 000 till 80 000 ma drog genom landet. De plundrade och förde bort människor, boskap och spannmål. Det som inte kunde bortföras, brändes ner. Därtill drabbades befolkningen av ständigt återkommande pest och hungersnöd.

1583 slöts fred mellan Ryssland och Sverige. Nordestland med städerna Tallinn, Narva, Haapsalu och Rakvere förblev i svensk ägo. Denna gång misslyckades ryssarna att ta Estland!

Som jag sagt förut. Det är inte tolerans som kan förbättra världen. Tolerans betyder att man tiger. Nyfiken respekt, och att säga ifrån när ondskan sätter in, är enda möjligheten. Självklart tror jag inte att man kan ”säga ifrån” till en sjuk människa som Ivan. Eller hans gelikar i dagens värld. Att vi förstår när vi är utsatta för lögner och propaganda, och att vi ser när vår broder lider, är väl möjliga mål?

Bara apropå ingenting: När jag lånar böcker om Estland eller Ryssland på biblioteket är de ofta ”Gåva från Statens Kulturråd”. Statens kulturråd vill tydligen att vi ska läsa böcker om de här länderna och böcker av estniska författare.

Det är inte lätt att bestämma vilken bok man ska börja med när båda verkar lika spännande. Jag började med att bläddra i boken om det Stora Nordiska kriget, och letade efter vad det skulle så om Karl XII i Laius. Och så stod det nästan ingenting. Författarinnan nämnde att kungen drog sig tillbaka där för vinterkvarter, men inget om hur han levde till vardags. Jag har hört berättelser i Estland, men ville ha dem bekräftade. Då hittade jag boken om Karl XII:s levnad av Frans G Bengtsson, 1968, i bokhyllan. Bläddrade fram till Laius, och där stod det så mycket mer. Det var bara det att det första var fel. Han skriver att slottet var en ruin när den svenske kungen bodde där.. Fel! När kung Karl levde där var det helt intakt, men redan ett par år senare förstördes slottet av den hemske tsar Peter. Som om vår kung skulle bo i några träbaracker vid en ruin i sitt fina Estland!

Därefter berättar han om hur ”di svenske” levde i Laius. Eller rättare sagt får vi bl.a. utdrag ur två brev som kungen själv skickade till sin syster i Stockholm.’

Här passeras intet stort i vinterkvarteret, förrän lägligt blir att man får göra något. Magnus Stenbock och Axel Sparre hålla målron, och ha allehanda opptåg ibland.

En gång har här varit elgjakt. Bara jag, Magnus Stenbock och Wrangel var därpå och kom sent hem och gjorde tåcke alarm, så att somma mente att ryssen var där, somma begynte ropa efter pistolerna, och herr Nils tog till stekspette, efter hans puffertar, som han förde i slaget, vore borta och lagas. Här går allt lustigt te.

Hovfolket, de äro vekliga här och sjukna något. Herr Nils kamrat, Aronius, har ock måsta däran och åtskilliga andra.

Jag antar att den svenskan ska likna kungens så mycket som möjligt. Frans G B förklarar:

… de bondska talspråksformerna, ofta hos kungen markerade i skämtsamma sammanhang, styrka uppsåtligt den muntra burlesken. Hans (kungens) bästa försök i denna art är skildringen av ett estniskt bröllop från samma dagar:

Eljest hava vi här och emellan på vägen åt Narva haft några bondebröllop, som ske med mycket sorl och complimenter. Hon bruan, måste allt tjuta och lipa i ett bort och beklaga sin jungfrudom; och hon bär kläde över ansiktet och låter intet se sig. Och han tar henne sen under armen och traskar åf med henne. Framför går en med värja och korsar i alla dörrar. Sen, när de ska åka till vigsel, sätter bruan sig på ett hyende i släden, och han sätter sig i knä på henne, och allt brufolket sorlar i ett bort som en hop vargar och har säckpipa framföre. De som bor nära ryska gränsen, de dansa på ryska maneret och stå, trippa och trampa emot varandra på ett ställe i cadants och skrika och krumma och vria sig i ryggen som maskar.

Brudgummen satte sig i brudens knä! Det kanske är en gammal sed från den tiden Estland var ett matriarkat.

Det är också anmärkningsvärd när Frans G B säger att Karl XII har inte ordets gåva. Han säger aldrig något minnesvärt när någon dör eller något annat speciellt händer. Frans G B säger:

Hans motståndare voro mänskliga: zaren och kung August voro fullkomliga underverk av expressiv mänsklighet. De hade ingen minsta aning om vad sådana ting som rättvisa eller heder eller Gud eller någonting i den vägen kunde vara; men orden – även orden heder och rättvisa och Gud – behärskade de fulländat och kunde få dem att forsa med vilken som helst högtidlighet, vilken som helst överströmmande gripenhet som för tillfället kunde befrämja det enda de brydde sig om, nämligen sig själva. Deras vackra och varma ord voro lögn; tiraderna, skrivelserna, löftena, förtroligheterna, de höga attityderna, allt var lögn; stundens skum av regnbågar kring deras animala egoisms ensamma klippa av sanning; och detta visste alla kloka människor, även de själva, men sådant gjorde ingenting.

Han kunde skriva, han Frans G Bengtsson.

Nu fortsätter jag att läsa! (Och titta på OS.) Jaha, jag kommer inte ut på nätet. Får ta in det här i morgon.  

Jag missade att det var fettisdag i går! Det såg jag på ett meddelande från vår lärare Raimo. Han skriver:

Täna on vastlapäev

Tere!
I dag är det fettisdagen - vastlapäev på estniska (jfr vastlad - fastlagen), den första dagen innan fastan före påsk börjar.

På fastlagsdagen ordnar man ”vastlaliug”, det vill säga att man kanar eller rutschar på den snö- och istäckta marken för att komma så långt som möjligt i syfte att förutsäga hur linen skulle växa. Ju längre rutsch, desto längre (och bättre) lin.

En traditionell måltid på fastlagsdagen består av fläsklägg och ärtsoppa. Ett senare tids tillägg är ”vastlakukkel” - semlan.

---

Jag ger mig. Sverige KAN vara vackert. Vi åkte mot nordost till Stenhamra, förbi kungens Drottningholms slott. Vi reste genom Sverige. Det var så svenskt med de typiska faluröda husen med vita knutar och glasveranda. Stall med hästar. Stora vita vidder. Mälaren. Ja, fantastiskt stämningsfullt. Och vi hade en jättetrevlig eftermiddag hos Åke och Gertie.

Vi berättade lite om Kirna för dem. Kirna som är en härlig plats om man vill det. Gården ligger i hjärtat av Estland nära Paide. Den första herrgården byggdes 1620 av Hans von Fersen.

Vi har varit där några gånger, och det är ett rent nöje. Man sitter på någon av de små bänkarna fru Anniko har ställt ut på olika platser på gården. Där är höga träd som ger skugga och härlig luft. Där sitter man gärna i sina egna tankar och njuter av tystnaden och den friska luften. Fru Anniko säger hur länge man ska sitta på de olika bänkarna, beroende på sjukdom eller värk. Men hon börjar med att man får sitta i en stol inne på kontoret och bli pendlad för att hon ska se vad som behöver göras. Hon tittar också på auran och lite annat, som jag inte riktigt vet.

Och här kommer historien om när Virve blev skjutsad till Kirna av farbror Armin.

- Jag har talat med fru Anniko på Kirna Mõis, sa farbror Armin en dag. Vi ska åka dit i morgon, du och jag.

– Vem är det?

– Har jag inte berättat om henne? Hon är sensitiv, hon ser det inte vi ser.

– Jaha?

– I Kirna finns det viktiga mineraler i jorden. Därifrån kommer helande jordstrålning. Redan på 1200-talet fanns det ett kloster på gården. Man antar att platsen valdes på grund av jordstrålningen.

– Jordstrålning, det har jag hört talas om.

– I modern tid lade man märke till att människor som var i trädgården var ovanligt friska. Det var en herrgård för den tyska adeln i några hundra år, sedan blev gården en skola under frihetstiden. Under sovjettiden var det sovchosen som använde gården, eftersom man tänkte plundra Estland på allt man kunde, undersökte man marken och fann mineraler i jorden, men alldeles för lite för att det skulle vara ekonomiskt att bryta, som tur var.

– Och sedan då?

– Ja, sedan var det fru Anniko som köpte den fallfärdiga gården. Hon hade utbildat sig i kunskapen om jordstrålning, och nu är det ett hälsocentrum. Människor från hela Estland kommer för att sitta på hennes bänkar och bli friska. Det kommer folk från Finland och Ryssland och andra länder också. Hon är känd i hela världen.

– Jaha, och nu vill du att jag sa tro på jordstrålning också. Virve är skeptisk. I hela världen? Ibland tar du nog i, farbror Armin.

Kirna mõis.

Men som vanligt när det handlar om historia och gammal kunskap är han orubblig. Det handlar om sådant som människor har vetat i historisk tid. Man suddar bara inte ut det.

– Ja, egentligen behöver du inte tro på det. Det fungerar ändå. Har jag berättat om Koit. Han trodde inte heller på henne, men när läkarna försökt läka ett svårt bensår på honom, och ville operera, då gick han äntligen med på att sitta på bänkarna, och när han efter några dagars behandling på Kirna kom till sjukhuset för att de skulle förbereda honom för operation, då såg läkaren att det var för sent. Såret var redan läkt.

– Jag ger mig! Jag åker väl dit då.

– Då åker vi i morgon förmiddag. Du kan titta på datorn. Jag tror det finns något där.

Det var så roligt med farbror Armin och datorer. Han visste verkligen ingenting. Han hade nog aldrig suttit framför en dator, behövdes det, var det tant Mall som fick göra det. Men ändå hade han förstått att det var viktigt, och att det var mycket man kunde göra. Virve hade hjälpt honom att prenumerera på dagstidningen på nätet ett par gånger, och han blev så imponerad för att det gick så fort och lätt.

Hon tog fram sin laptop, och prövade med ”Kirna” på Googel. Jovisst Där var det.  En lång text på estniska! Det var jobbigt för henne att läsa, men hon såg i alla fall, att det finns fyra platser på jorden med liknande energi som i Kirna. De finns i Kanada, på Irland, i Schweiz och på Kap Verdeöarna. Intressant! ”Gästernas upplevelser att Kirna är en speciell plats är sålunda inte en illusion utan en adekvat upplevelse av aktuellt existerande verklighet.” läste hon.  ”Ingen av platserna är identisk lik någon av de andra. Men de har liknande healingeffekt på energisystemet hos människor och naturen i området.”

– Det låter bra, det här ska jag verkligen pröva. Tänk om jag blir bra! Vilken grej!

De hade tur. Solen sken, luften var frisk och landskapet var fascinerande med de jättelika åkrarna som ännu var bruna, men som snart skulle vara färgade av allt som odlades och som ville upp ur den mörka jorden. Några hus låg vid vägen bakom stora häckar, som ännu inte dolde de små trähusen eller deras ibland förfallna stenlador med sina blad. De for förbi Paide, som var en ganska stor stad med många trista Chrustjevkahus. När skulle alla de här husen bli renoverade? Det måste vara deppigt att bo i betonghus som är smutsiga och trasiga. Längtar man hem till misären? Eller ser man den inte?

Strunt samma! De svängde in på herrgårdsparken där fru Anniko håller till. Hon syntes inte till, så de gick och kikade in i rummen runt entrén. Fasaden var inte renoverad, men inne i huset var det som en exotisk kultplats. Det kändes högtidligt. Hon såg en böneplats med ljusa, asiatiska bonader i fantastiska färger och kuddar att falla på knä på. Ljuv, lugn musik spelades någonstans. En bok av Dalai Lama låg framme och en liten katt låg totalt utslagen på en skrivbordsstol.

En kvinna i 50-60 årsåldern i en lång blå kjol och nystruken skinande vit blus kom in till dem. Hon hade ett varmt leende och tog i hand.

– Välkomna, var så god och sitt.

Hon visade på de två pinnstolarna vid skrivbordet och satte sig själv på sin skrivbordsstol. Virve såg inte att katten hoppade ner, så antagligen låg den där hela tiden. Hur de fick plats båda två? Virve hade ingen aning.

– Jag hörde att du är trött, sa fru Anniko medan hon svängde en pendel framför Virve. Hm. Hm, sa hon också. Hm.

– Dina problem kommer från njurarna som bara fungerar till åttio procent. Den vänstra lite mer än den högra. Jag ser att din hjärna är påverkad också. Hm. Och du har en spricka i astralkroppen runt dig. Det är där sjukdomarna kommer in.

Hon lät helt säker på sin sak, och Virve bestämde sig för att tro på henne. Tänk att man bara behöver en pendel. Alla laboratorieprov är totalt onödiga. Det här är något för svensk sjukvård. Hur mycket pengar skulle man kunna spara på detta?

– Kom, vi går ut.

De gick ut i trädgården framför huset mot ett skjul där en liten grusväg ledde till den större vägen.

– Här ska du gå sex gånger fram och tillbaka. Du får inte säga något, bara koncentrera dig på det du vill bli frisk ifrån, sa fru Anniko och gick tillbaka in i huset en stund.

Virve gick sex gånger upp och sex gånger ner för gången, tänkte bara på att hon måste bli pigg igen.

– Jag måste bli pigg. Tröttheten måste bort! Pigg, pigg!

Fru Anniko kom tillbaka när Virve var klar. Hon såg nöjd ut, och pekade mot en bänk.

– Nu ska vi gå till den här bänken. Vi ska börja med galaktisk tvättning. Du ska renas så att du kan ta emot energierna.

Hon visade vilka bänkar det gällde, och talade om hur många minuter Virve skulle sitta på respektive bänk.

Virve gjorde precis som hon blivit tillsagd och noterade att hon kände lite illamående en stund på den första och den tredje bänken. Vilket fru Anniko menade var ett gott tecken. Virve var mottaglig, och energierna renade henne.

Sedan var det dags för läkning. Hon fick sitta på bänkar som påverkade njure, lever, blodomlopp och hjärnan. Hela tiden försökte hon tänka på vad hon gjorde och kände efter om hon kunde uppfatta något speciellt. Det var inte så tydligt, men hon satt som hon skulle, och efteråt fick hon beröm av fru Anniko för att hon såg så pigg ut. Hon tackade, betalade och farbror Armin körde henne hem, medan fru Anniko gick tillbaka till en grupp människor som väntade på att hon skulle ha en föreläsning för dem.

– Säg inget nu, sa han. Vänta till i morgon. Vi kan åka tillbaka om det skulle behövas fler behandlingar.

Hon var konfunderad. Detta hade hon aldrig trott att hon skull vara med om. Detta var just det mytiska som gjorde tillvaron lite mer spännande. Det kunde väl hur som helst inte vara till skada? Det triggade fantasin! Och kanske hon skulle ta hit storasyster Annika. Allt som kunde hjälpa Annika, eller åtminstone skingra hennes tankar en stund, måste vara bra.

En sak var i alla fall säker. Hon sov som en stock den natten.

Till Dagens Nyheters ledarsida med anledning av Harry Scheins kolumn söndagen den 16 februari 1997.

Kära Harry Schein och ni andra, som så tvärsäkert har åsikter om sådant, som ni uppenbarligen inte vet så mycket om.

Aningslösa, jovisst. Man visste inte så mycket. Sovjet var ett slutet land.

Om man inte var kommunist i sin ungdom, då hade man inget hjärta. Jo jo.

Jag tror att det var 1956 min granne farbror L. var på officiellt besök i Sovjetunionen. Han var en av de första efter Stalins död. Han deltog i en delegationsresa från Sverige i egenskap av facklig förtroendeman.

Jag minns så väl hur pappa en tid efteråt vid middagsbordet sa: ”Det är visst inte så farligt i Sovjet. Farbror L. fick ett sådant fantastiskt mottagande. När båten la till stod hela staden och tog emot dem. Alla var så vänliga. De verkar inte alls ha det dåligt.”

Jag var alltså tretton år. Jag lyssnade och svarade honom ur djupet av mitt hjärta. Jag berättade vad kommunisterna hade gjort. Jag hade behållit minnet av vad mina lärare berättat om deportationerna till Sibirien. I mina öron lät det precis som deportationerna av judar och andra, utförda av nazisterna. Jag mindes hur de hade blivit hämtade i sina hem, och brutalt blivit förda till tågen. Där hade inte funnits plats för alla, så det fanns ingen möjlighet att röra sig. På det sättet hade de blivit forslade i veckor. Många överlevde resan, och kom till det kalla Sibirien i för tunna kläder. Det mindes jag, och mycket annat som jag berättade för pappa. När jag slutade, hade han förstått.

Jag läste tidningar så fort jag kunde läsa, vid fem års ålder. Jag lyssnade på partiledardebatterna i radion, trots mina unga år.

Vad jag med detta vill säga är, att det fanns hela tiden uppgifter om kommunismens grymheter, om man ville bli upplyst.

Får jag också säga några ord om Baltikum:

Baltikum består av tre länder, Harry Schein. Tre länder med tre olika kulturer. Somt är bra i våra ögon, somt är dåligt. Vet du, Harry Schein något om Estland? På riktigt? När jag för några år sedan läste ditt inlägg i DN om faran från Estland, hur du hörde ljudet av stöveltramp liknande det du hört i din bardoms nazistiska Österrike, då tvivlade jag på det. Vet du hur litet Estland är? Vet du hur mångkulturellt det är? Vet du att när Estlandblev fritt förra gången 1920, då köpte staten mark från storgodsägarna, till allra största del den tyska baltadeln.. marken såldes på långa fördelaktiga lån till småfolket. Vissa godsägare valde att bo kvar, andra var missnöjda och lämnade landet.

Vet du, att alla minoriteter på minst tre tusen invånare fick autonomi, och fick ha sina egna skolor, förutsatt att man hade det estniska språket och estnisk historia på schemat.

Visst har vi en del att lära oss från det fria Estland?

Den fjortonde juni 1994 var jag i Tallinn med min familj. Solen sken från blå himmel. Vi gick i tunna sommarkläder beredda att njuta av ännu en härlig sommardag.

På de flesta husen satt hållarna för flaggan kvar. Den som alla måste ha under sovjettiden när det påbjöds flagga. Nu satt det en flagga i varje hållare. Och dessutom var ett svart sorgflor fästat vid flaggan.

Vi gick in i en affär och köpte något, och när vi kom ut satt sorgfloret kvar. Vi promenerade runt i staden, och överallt fanns de här flaggorna. Vi gick in i en restaurang och åt, och flaggorna var kvar. Det kröp i oss. Vi frös i sommarvärmen. Det var som om staden i den vackra, ljusa sommardagen ändå var mörklagd i sorg. Det blev till och med svårt att andas. Sorgen var så fysisk.

Den fjortonde juni femtio år tidigare hade över tio tusen människor; män, kvinnor och barn blivit hämtade till helvetet i Sibirien, och många, många kom aldrig tillbaka. De kvinnor som tvingades att föda barn under dessa förhållanden, hör givetvis till dem som aldrig kom fram till destinationsorten. Eftersom vagnarna var tillbommade utifrån, blev liken liggande kvar hela resan. Det minnet ligger kvar i esternas hjärtan. Vi hade bevittnad en tyst demonstration, som vi aldrig kan glömma.

Att människor hämtades till Sibirien utan at ha begått något brott, var ingen sanning i Sverige. Inte före Sovjets fall. Hur många gånger fick jag inte höra att jag var utsatt för propaganda, när jag försökte berätta. Och, Harry Schein, det är detta som är så viktigt: HUR KUNDE DETTA HÄNDA? Hur gick de till när hela Sverige blev prosovjetiskt? Hur kunde Frank Baude, kplm(r) i ett intervjuprogram med Herbert Söderström få säga att om han kom till makten, skulle inte sådana journalister som Herbert Söderström finnas kvar i livet? Och det blev inga kommentarer till detta? Hur kan vi få fortsätta att tillåta symboler för kommunism men inte för nazism?

Hur kunde vi tro att vi visste bättre om livet i Sovjetunionen än människorna som levde där? Hur snabbt bestämmer vi oss för vad vi ska tycka och tro? Vet vi särskilt ofta vad vi talar om? Är vi så översköljda av information, att vi bara tror på och minns det som den senaste talaren sagt? Är vi så lätta att påverka för att vi inte har några bakgrundskunskaper? Börjar livet, kunskaperna och engagemanget den dagen vi träffar någon som säger något?

Ingen kan säga, att vi inte visste, eftersom jag trots min ungdom visste. Det finns många aningslösa människor i vårt land.

Med vänlig hälsning

underskrift

För att undvika missförstånd, vill jag nämna att jag är svensk, född av svenska föräldrar och har bott i Sverige i hela mitt liv.

Svar från Hans Bergström 1997-02-19

Karin

Vill genast bekräfta att jag fått ditt engagerade brev. Jag har sett till att det också har kommit Harry Schein till del.

Hjärtliga hälsningar

Hans Bergström

Chefredaktör.

Svar från Olof Santesson 1997-02-21 (chef för ledarsidan)

Karin

Tack för ditt intressanta brev. Vi brukar dock inte ta in kommentarer på kolumner annat än i absoluta undantagsfall, och jag har inga möjligheter att erbjuda utrymme för en invändning

Med vänlig hälsning

Olof Santesson

Dock fick jag inte någon reaktion från Harry Schein den gången.

Tankarna går. Just nu sitter jag och funderar på kommunisterna och Estland.

Det är intressant att det aldrig beskrivits som något positivt att esterna verkligen delade ut jord till folket. Det var inte kommunisterna som gjorde det utan Bondepartiet med Konstantin Päts i ledningen. Tänk er att 90 % av jorden ägdes av balttyska adelsmän. Det var därför Hitler ansåg att Estland i grunden var tyskt.

Nationalitet är ett intressant kapitel. Naturligtvis kunde en stor del av den odlingsbara jorden tillhöra ett främmande folk, när esterna befriat sig från dem maktmässigt. Självklart blev balttyskarna uppbragta när de förstod att de måste lämna över marken till de där ”icke-tyskarna”. Men vi ska också veta, att hedersbenämningen ”estofil” tidigare var en benämning på de balttyskar som ansåg att Estland tillhörde esterna.

1905 hade den kommunistiska tanken också nått Estland. Då var det politiska upplopp över hela det tsarryska riket. Hur det var i Estland är dramatiserat i friluftsteaterns ”Vargamäe” nära författaren A H Tammsaares hem där vi var sommaren 2008.  Men det var absolut inte kommunisterna som initierade jordreformen. Kommunistpartiet förbjöds efter revolutionsförsöket 1924.

Tomas Käbin skriver i Baltic Guide, www.balticguide.ee: Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Estlands tyskar

Sjuttio år har förflutit sedan balttyskarna, dvs Estlands tyska befolkning, tvingades lämna sina hem.

I Molotov-Ribbentroppakten (MRP) mellan Sovjetunionen och Hitler-Tyskland från den 23 augusti 1939, som delade upp östra Europa mellan Stalin och Hitler, stadgades även att den tyska befolkningen som bott i Baltikum sedan medeltiden skulle lämna landet och sin hembygd, dvs Estland och Lettland.

Balttyskarna (Deutsch-Balten eller Baltendeutsche) kom till dagens Estland och Lettland mot slutet av 1100-talet i samband med korståg och kolonisationsverksamhet bedriven genom Svärdsriddarorden och den Tyska orden. Kolonisationen ägde rum samtidigt med danskarnas korståg. Balttyskarna kom genom århundraden att utgöra en överklass gentemot de mestadels livegna baltiska bönderna. De blev samhällets elit inom ekonomi, handel, politik och kultur. De behöll sitt språk och sin kultur även om de påverkades av de lokala omständigheterna. Tyskarna hade täta kontakter med Tyskland.

Tyskarna dominerade handeln, vilket inte minst hansestäder som Tallinn vittnar om. I Tallinn bodde de tyska adelsfamiljerna på Domberget, de hade ofta herrgårdar på landsbygden. De tyska köpmännen bodde i den nedre delen av gamla stan i Tallinn.

Under den svenska stormaktstiden ca 1550– 1710 kom många balttyskar att spela viktiga roller i svensk historia, flera släkter flyttade till Sverige, som Wachtmeister, von Wrangell och von Taube.

Välståndet för herrgårdarna växte speciellt på 1700-talet när tullarna mellan Ryssland och Estland avskaffades. Från godsen levererades spannmål i stora kvantiteter till Ryssland. En annan betydande inkomstkälla utgjordes av sprit. Spritfabriker fanns i stort sett på samtliga gods. Museet i Rakvere har en stående utställning om spritfabrikerna och deras leveranser till Ryssland, som alltid var en säker inkomst för godsherren.

Många balttyskar hade betydelsefulla poster som militärer och ämbetsmän inom det tsarryska väldet under Estlands ryska period 1710–1918.

Tack vare balttyskarna införlivades Estland med den västeuropeiska kulturkretsen och -sfären. Kontakterna var täta med Europa. Ester bodde huvudsakligen på landsbygden och var livegna till och med 1816/1819. De ester som ville komma upp sig i samhället blev förtyskade, dvs. man var tvungen till att lära sig tyska och anta det balttyska samhällets normer.

Balttyskarna, däribland den balttyska adeln, förlorade sin makt och sina privilegier efter de baltiska staternas självständighet 1918. Ett antal flyttade till Tyskland, som de egentligen inte hade någon hemmahörighet med.

I Estland genomfördes i början av 1920-talet en ytterst radikal jordreform, varvid balttyskarnas gods reducerades och nationaliserades gentemot viss kompensation. Syftet var att eliminera grogrunden för kommunism. Personer som hade deltagit i det estniska frihetskriget mot Ryssland och Tyskland 1918–1920 kompenserades med jord, varigenom man skapade en självägande bondeklass. Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Under 1920och 1930-talen präglades Estland till del av en förståelig chauvinism, tidsandan i Europa var sådan. Bland annat bytte många ester ut sina tyska efternamn mot estniska och allt tyskt förringades. Esterna var med rätta stolta över den nyvunna självständigheten, inte minst över att man vid slaget i Võnnu den 23 juni 1919 under Frihetskriget hade vunnit en avgörande seger mot tyska Landeswehr. Men det fanns även balttyskar som aktivt stred för Estlands självständighet mot Ryssland.

Det balttyska arvet lades under perioden 1918–1940 åt sidan även om tyskarna i likhet med andra minoritetsfolk i Estland kom i åtnjutande av en generös kulturautonomi med ett aktivt föreningsliv, skolor, teatrar mm.

Den allmänna inställningen till tyskar och Tyskland var negativ, man talade om träldom i sjuhundra år. De flesta balttyskarna stannade dock kvar i landet. De var lojala medborgare och gjorde betydelsefulla insatser inom handel, ekonomi, forskning och utveckling. Tyska språket var fortfarande brukligt och talades av de flesta ester.

Balttyskarnas insatser

Genom århundraden bidrog balttyskarna till att förvalta och introducera västeuropeisk kultur till Estland. Balttyskarnas roll för den estniska kulturen kan inte nog manifesteras. Tillsammans med svenskarna utgjorde de en garanti för västeuropeisk civilisation och tradition i Estland.

Uppbrottet 1939 – Heim ins Reich

Det andra världskriget hade inletts den 1 september genom Tysklands angrepp mot Polen. Sovjet hade strax därefter tilltvingat sig militärbaser i Estland och fört in ca 25 000 man.

Den 700 år gamla tyska bosättningen i Estland och Lettland fick ett snabbt slut i samband med detta. I ett av de hemliga tilläggsavtalen i MRP stipulerades att den tyska befolkningen skulle återbördas till Tyskland genom Umsiedlung. Cirka 13 700 tyskar av drygt 16 000 lämnade Estland hösten 1939/vintern 1940, dvs innan krigsutbrottet mellan Sovjet och Tyskland.

Balttyskarna hänvisades till det så kallade Wartheland/Whartegau i det av Tyskland ockuperade Polen. De inkvarterades i hem som tömts på polsk och judisk befolkning. Enligt uppgift stod i Domkyrkan i Tallinn – den tyska adelns kyrka – i vissa fall till och med mat framme på borden från tidigare invånare. Balttyskarna kan dock inte anklagas för detta, eftersom de utgjorde pjäser i ett större politiskt spel mellan Stalin och Hitler.

De kvarvarande tyskarna i Estland och en del ester, cirka 7000 personer, evakuerade våren 1941 genom Nachumsiedlung. Dessa människor fick inte någon ekonomisk kompensation och sågs med stor misstänksamhet av tyska myndigheter eftersom de vägrat lämna sin hembygd i samband med den första omflyttningen. Under tiden hade de fått uppleva det sovjetiska terroråret 1940/1941.

Bara ett fåtal tyskar stannade kvar efter den andra sovjetiska ockupationen 1944. Flertalet av dessa deporterades till Sibirien. Ett tyskt namn var tillräckligt för bestraffning.

Balttyskarnas fortsatta öde

När de sovjetiska styrkorna svepte fram genom Polen vintern 1944/1945 flydde flertalet balttyskar hals över huvud västerut. Ingen vet med säkerhet hur många som gick under. Det fanns balttyskar på fartyget Wilhelm Gustloff när det minerades av sovjetiska ubåtar den 30 januari 1945. Detta var världens största fartygskatastrof med omkring 10 000 förlista.

De flesta balttyskarna slog sig ner i Västtyskland. Många fortsatte till USA, Kanada, Australien och andra länder, där de fortsatte ett aktivt föreningsliv.

Under sovjetockupationen försökte man från myndighetshåll i Estland förinta så mycket som möjligt av den balttyska kulturen och arvet. Gods och herresäten förstördes, tyska kyrkogårdar jämnades med marken, monument revs. En 700-årig kultur gick i graven.

Efter den återupprättade självständigheten 1991 har balttyskarna återvänt till Estland, inte för att bosätta sig, men väl för att förvalta sitt arv. I dagens Estland har man börjat uppskatta de stora insatser som de bidragit med genom århundraden.

Detta är den estniska delegationen med Jaan Poska i mitten.

Huset i Laiuse där Jaan Poska och Ants morfar föddes. men inte samtidigt, och inte i samma familj.

I Tartu var det större fest med presidenten och konsert.

I TV fick vi höra en diskussion mellan historiker om vad som egentligen hände och hur det ska tolkas. Tittare fick också ringa in och komma med synpunkter. En kvinna berättade att hon 1940 hade rest med en grupp till Leningrad och Moskva för att förbereda maktövertagandet. Flera i gruppen var kommunister, och hon berättade hur chockade alla blev när man lämnat det lilla vackra, välhållna landet Estland för att komma in i ett obeskrivligt smutsigt och nedgånget Sovjetunionen. Flera män, kommunister, grät vid åsynen och undrade hur de skulle kunna komma hem och berätta.

Vi fick också höra, att Ryssland inte längre godkänner Tartufreden, eftersom de anser att Estland frivilligt gick med i Sovjetunionen. Ni minns det där valet där resultatet publicerades innan röstningstiden gått ut. När Tanja blev hämtad av en soldat med gevär till vallokalen. Därför blir det aldrig klart med gränsdragningen mellan länderna. Stalin ändrade gränsen så, att Estland förlorade stora områden.

De talade också om att så bra som esterna hade under ”den estniska ” tiden, har de aldrig haft det. Nu bär de på minnet av det helvete, den fruktansvärda tiden de genomled så länge, när vi andra sa att det andra världskriget var över.

De talade också om att det finns många i väst, som fortfarande inte förstått, eller vill förstå. De tror på Kuba och Castro, Che Guevara och andra kommunistiska profiler. De vill inte förstå vad verkligheten innebär.

Och igen: Sovjetunionen undertecknade att de aldrig i evig tid skulle ha några anspråk på Estland.

De diskuterade också om det skulle kunna hända igen, att landet skulle bli ockuperat under ett krig. Men ingen ville tänka sig det. De anser att världen är förändrad och krig är inte längre troligt. Man kommer använda nya medel för att få makt i andra länder.

Tartuavtalet undertecknades av Jaan Poska och bolsjeviken A. Joffe. Det berättas att de slutligen hade kommit överens om hur allt skulle vara och ett tryckeri tryckte avtalet, men något blev fel och tryckeriet var tvunget att göra om allt. Det skulle ta tid så herrarna bestämde sig för att börja festen direkt. Klockan gick, och det blev ”roligare och roligare”. När det nya avtalet kom var herrarna inte kapabla att skriva under något. De måste vila en stund, så i själva verket skrevs Tartufreden inte under förrän den 3 februari kl 01.14.

Hanno tittade in en stund och vi fick en Postimees från januari, kulturdelen. Där finns en lång artikel om en kvinna, som, när hon var ung, överraskades när hon läste en dikt av Marie Under. Det betydde att hon dömdes till fängelse i fem år, och livet förstördes för henne. Hon skulle t.ex. aldrig få studera t.ex. eftersom hon var straffad.

Jag sitter och funderar på kommunisterna och Estland.

Det är intressant att det aldrig beskrivits som något positivt att esterna verkligen delade ut jord till folket. Det var inte kommunisterna som gjorde det utan Bondepartiet med Konstantin Päts i ledningen. Tänk er att 90 % av jorden ägdes av balttyska adelsmän när Estland blev fritt. Det var därför Hitler ansåg att Estland i grunden var tyskt under kriget. – Nationalitet är ett intressant kapitel.- Naturligtvis kunde inte så stor del av den odlingsbara jorden till höra ett främmande folk när landet blev fritt. Självklart blev balttyskarna uppbragta när de förstod att de måste lämna över marken till de där ”icke-tyskarna”. Men vi ska också veta, att hedersbenämningen ”estofil” tidigare var en benämning på de balttyskar som ansåg att Estland tillhörde esterna.

Tomas Käbin skriver i Baltic Guide: Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Såg ni Go´kväll i kväll? Det var bl.a. en intervju med Yvonne Hirdman, professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. Hon är också adjungerad professor i historia vid Stockholms Universitet. Hon har skrivit en bok om sin mor, den röda grevinnan. Hon sa att hennes mamma flydde från Baltikum 1920, eftersom Ryssland hade blivit rött. Detta är en märklig beskrivning. 1920 hade Baltikum frigjort sig från Ryssland, och vänt kommunismen ryggen. Det var bara ett så märkligt uttalande av en historieprofessor.

Kristjan Raud (1865-1943) var en av Estlands stora konstnärer.

Detta är Kalevipoeg. Sagan lever. Vi kan visa spår i naturen efter den enorma hästens hovar.

Varför blev livet så olika för esterna och svenskarna?

Först och främst är det väl landets storlek. Esterna levde utan hierarki och utan bestämda gränser. De hade inte ordnat en stark armé; de hade inte sett till att ha starka vänner; de hade ingen maktstruktur beredd att försvara landet. Man kan säga att de levde sina liv. Kanske ska man kalla dem aningslösa.

Runt om fanns starka makter. 1208 började det på allvar. Då var det Svärdsriddarorden med vännerna liver och letter som anföll. Biskop Albert av Riga ville ha landet och han ville kristna hedningarna. De mötte motstånd dock. Striderna fortsatte under 1209, och 1210 bestämde sig ryssarna att anfalla från öster. Nu var det igång. Det skulle dröja över 700 år innan esterna fick tillbaka sitt människovärde.

Det finns verkligen likheter med det som folket upplevde under den här tiden, och det som hände 1940 och framåt. Andra stormakter ville åt deras land, och de andra hade svaret på alla frågor. Och båda trosriktningarna betydde förödelse för esterna. På 1200-talet flydde de inte, men de utsattes för hot och lemlästning om de inte underkastade sig den store guden. Ja, det hände detsamma på 1500-talet med Ivan den förskräcklige. Han använde sig av deporteringar till Sibirien och hemlig polis för att underkuva dem. Men det var inte någon ism som orsakade det, även om han var ortodox, och ställt sig över kyrkan, det var "bara" en galen tsar. Och vad som hände under 1900-talet blir allt klarare för oss.

Esterna har levt i slaveri mycket längre än svenskarna. I Sverige förbjöds slaveri och slavhandel 1335. I Estland var det ett uppehåll under svensktiden, men livegenskapen infördes igen under Peter I, och avskaffades inte förrän 1819. Vad ska man kalla livet under sovjetockupation om inte slaveri? Kanske slaveri light? De kunde ju resa relativt fritt i sitt eget land. Men de var slavar under härskarna och ismen.

Esterna har ingen "stolt tradition". De har krigat, men allra mest för andra makter, i andra länders uniform. Så skapas inga hjältar. Andra bestämde att landets språk inte skulle talas i finrummen och bland maktens män. Att allmogen, dvs. esterna, inte skulle få utbilda sig.

Nog kan man tycka, att vi ska kunna arbeta för esterna nu. Måste vi fortsätta att vara så rädda för ryssen. Jag hörde Urban Ahlin säga, att om de röd-gröna kommer till makten och något annat land blir angripet, då ska Sverige ta sig en funderare på hur man ska hjälpa dem, utan militär. Ungefär så sa han. Det betydde det. Jag menar om Ryssland angriper ett land i Baltikum, då ges ingen betänketid. Då måste alla handla. I krig finns inget gott, men ibland är det nödvändigt, om människor mördas, förtrycks och förslavas och ingen annan möjlighet finns att rädda dem.

Måtte Ryssland hålla sig borta från Baltikum! Det enda som då kan rädda dem är den egna försvarsmakten och stora starka vänner. Aningslösa är de inte längre.

Varför ska vi hjälpa dem? Ja, varför ska vi bry oss om andra människor över huvud taget?

Jag såg en underbar engelsk film i söndags kväll. Den handlade om vanliga människor på landet. Somliga var bättre än andra. De var som helt vanliga människor. Men det som var viktigt, det var att de levde tillsammans och tillsammans kunde de hjälpa varandra. Så fick deras liv en mening.

Den 13 okt skrev jag om att Sverige innehaft markområdena runt Finska Viken, men det blev inte så mycket mer sagt om det. Men jag tycker det är intressant, så nu kommer det:

Under 1500-talet var Östersjöländerna i närmast permanent krigstillstånd. Under det tidiga 1600-talet fick en allt fastare organiserad militärstat överhanden: Sverige.

1598 började den period som skulle kallas ”den stora oredans tid” i Ryssland. Och så var det kampen om makten skapade kaos i landet. I NÖ Europa var det Sverige, Ryssland och Polen som stod emot varandra. Bland annat var Estland orsak till tvisten. Dessutom ville Sigismund i Polen också bli kung av Sverige. Sverige och Polen var i krig från år 1600. Under oredan i Ryssland kom förslag till olika tsarkandidater från både Sverige och Polen. Den som fick sin kandidat på tronen i Ryssland skulle lätt besegra den andre.

Efter några nederlag i början på 1600-talet för svenskarna blev den polske kandidaten tsar, vilket betydde problem för Sverige. Jakob Pontusson de la Gardie som ledde en svensk armé i Ryssland lyckades ändra läget. Han erövrade Kexholm, Novgorod, staden Ladoga, Nöteborg m.fl. ryska fästningar. 1611 tar Gustav II Adolf över kronan. Han tog över krigen med Danmark och Polen, och konflikten med Ryssland. Eftersom han ansåg att han först måste klara av Danmark, fick de la Gardie klara sig med små resurser. Den av Polen tillsatte tsaren avsattes för Michail Romanov, den förste tsaren av ätten Romanov

Och nu gällde kampen bara Sverige och Ryssland. Efter freden med Danmark kunde Sverige ägna sig åt Ryssland. Styrkorna förstärktes. Bl.a. stred de om Pskov, där de misslyckades. Men kriget kom i stå. Tsar Michail förstod att svenskarna kunde sätta in mycket större styrkor efter fred med Danmark och Polen. De sökte förhandling. För ett rike som haft en hamn vid havet, var det svårt att bli av med den. Det skulle försvåra handeln avsevärt, vilket var ett problem vid förhandlingarna som påbörjades i januari 1616. Man tror att Gustav II Adolf såg mest på de strategiska frågorna, och var orolig för att Ryssland skulle få möjlighet att skapa en så stor flotta att de skulle fylla hela Östersjön. Svenskarna erkände Michail Romanov som tsar, och ryssarna erkände Sveriges innehav av Estland. För övrigt fick Sverige Kexholm, Nöteborg, Ivangorod, Jama och Koporje,( de röda områdena på kartan nedan) och det betydde att ryssarna var utestängda från Östersjön. Undertecknandet skedde i Stolbova, som fick ge freden dess namn.

Sverige efter freden i Stolbova 1617.

Freden bestod till 1721, när freden slöts efter det stora nordiska kriget. Då förlorade Sverige sin dominans i Östersjön, och därmed också Estland.

Vi vet att det verkligen var oerhört viktigt för Ryssland att ha en Östersjöhamn. Det har Estland fått känna av. Gränserna har ändrats fler gånger, och när freden skrevs under i Tartu 1920, och Ryssland lovade att aldrig i evig tid ha några anspråk på Estland, då tillföll setukesernas område vid Petseri Estland. Något som Stalin sedan ändrade.  Visst. Evig tid betydde 20 år.

Tänk att jag inte alls minns att Sverige hade alla stränder runt Finska viken!

Om jag kunde läsa tankar, då skulle jag vilja sitta och lyssna på när Edgar Savisaar tänker. Hur långt skulle han vara beredd att gå för att tillfredställa ryssarna? I Ukraina är Putins man närmast presidentposten. Savisaar som Putins man i Estland, hur skulle han stå emot påtryckningar? Vad vill han egentligen? Att han är de estniska ryssarnas man är väl helt i sin ordning, men att han är Rysslands man, det oroar mig. Ryssland är officiellt ingen kommunistmakt längre. Savisaar är inte heller kommunist. Varför Ryssland? Vad är det de har gemensamt om inte drömmen om makt?