.

"Men varför skulle så många ester tvingas iväg till Sibirien? För att råttorna behövde dem där." (Citat från bloggen)

för att råttorna var så nyfikna samt kära att de hade fastnat för det estniska språket

"De kunde ju inte själva arbeta... De behövde de ockuperades hjälp att få något gjort" (Citat från bloggen)

med hänsyn till att hela industrin i ett före detta helt å hållet jordbruksområde som Estland skapades av de anställda industriella typ "okkupanterna" från tom Ryssland och Ukraina.




Tja, det kanske skulle bli roligt om man sa att ryssarna gillade språket, men för det första var ju alla medvetna om att i Sibirien dog alla som flugor, så språket skulle snart vara utdött. För det andra skulle det låta som när den finske universitetsläraren utbildade studenter med historien om att "det var av omtanke esterna skickades till Sibirien". De skulle skyddas från krig och skogsbröder. Han har inte sitt jobb kvar. Och det blir inte så kul just för att så många dog.

Vilka industrier fanns i Estland 1940?

1857 startades Kreenholms Manufaktur i Narva, Mekaniska verkstäder i Tallinn 1865 och 1870,  Järnvägsverkstäder 1873 och cementfabrik i Kunda 1870.
Detta var under tsarens tid före friheten. Då var örlogsvarv, järnvägsverkstäder och textilindustrin de största industrigrenarna i landet.

Strax efter frihetens början startade man skifferoljeindustrin.

Estlands största exportvaror under perioden 1920 - 1940 var cellulosa, papper, skifferoljeprodukter, textilvaror, glas, konsthatrs m.m. Trävaruprodukterna utgjorde vid denna tid ungefär 10 procent av exporten.

Estlands näringsliv var i huvudsak baserat på mindre produktionsenheter både inom jordbruk, industri och handel.

kardiola, du kan ju berätta för dina ryska vänner att det fanns en stor industrisektor i Estland under den första frihetstiden.

Kommer ni ihåg bilderna från Solsjenitzyns resa från Sovjet. Den store mannen lämnar. Det här är en bild från åtekomsten till Ryssland.

Utöver sitt experimentella komponerande skrev Arvo Pärt filmmusik, barnmusik och arbetade som ljudtekniker på estniska radion. Trots internationella framgångar upplevde han sitt skapande som alltmer meningslöst. När jag frågar honom vad han idag känner för den musiken, blir han närmast irriterad.

–Jag lyssnar mycket sällan på den, jag har nästan glömt den, säger han och ser ut att vilja resa sig och gå.

Han har kallat den för ”taggtrådsmusik”, och lämnade den med insikten att man ”inte kan läka sår med taggtråd”.

Tvivlet då ledde honom in i en kris och han skrev ytterst lite musik under en period av nästan åtta år. Han sökte i sitt inre, fördjupade sig i ortodox tro, studerade den västerländska musikens rötter, gregoriansk sång och medeltida flerstämmighet. Som ett portalverk till Arvo Pärts nya tid räknas Für Alina från 1976, ett till synes enkelt pianostycke. Det tog lång tid innan det etablerade sig på repertoaren, folk trodde Arvo Pärt blivit galen. Tidigare skrev han svår och komplicerad musik, nu sysselsatte han sig med några få toner.

Arvo Pärt är en mycket allvarlig man, men han kan faktiskt också le...

Sofia med familj som varit hos oss några dagar åkte till Pärnu i dag. Vi skulle ha följt med, men det är alldeles för varmt. Vi skulle inte kunnat lämna hotellrummet som är luftkonditionerat, och då tyckte vi att det är bättre att sitta i vårt eget luftkonditionerad rum.
I går var det mitt livs första tornado i min närhet. Jag såg inte själva spiralen, eftersom jag inte förstod att jag skulle titta efter den. En dam som var ute och cyklade, kände hur både hon och cykeln plötsligt flög och landade i åker. Som tur var blev hon inte skadad. Ett parasoll på tomten blev ved, och några av mina blommor flög iväg. Det blåste oerhört, och den lilla björken på tomten pressades mot marken, men fick inga synliga skador.

Hanno tittade in i dag, och han vet att jag vill lära mig något hela tiden. I dag handlade det om Förintelsebataljonen (FIB) som skapats av en rysk jude vid namn Pasternak. (Apropå att esterna enligt Israel är ett fruktansvärt folk som var med om att döda judar. Läs vidare.) FIB:s uppgift var att döda så många som möjligt. Folk sköts och försvann. De hittades inte, så man kan bara hoppas att de begravdes.
Pasternak var med sina mannar i Estland och var oerhört grym. I byn Kautla fanns i juli 1941 den finska bataljonen Erna. De var inte aktiva soldater utan deras uppgift var att ta reda på så mycket som möjligt om ryssarnas aktioner. De var i de stora myrmarkerna där också Skogsbröderna fanns. De hade organiserat sig och hade kontroll över att de lokala kommunisterna inte skulle kunna göra något.
FIB närmade sig området söderifrån. De drog sig tillbaka när tyskarna avancerade norrut. FIB brände byarna de passerade och i Järvamaa hade de gjort det ordentligt. De försökte överraska männen i skogarna, men lyckades inte som de tänkt. När de så kom till bongården i Kautla gick de in på gården. Sköt ägaren och satte eld på huset. De som var därinne tilläts inte komma urt. Alla dog i lågorna. Pigan Miina Hallo Orav fångades in och slängdes levande in i lågorna.
Kautlabranden är bland det grymmaste, mest sadistiska mördandet på den tiden.
När Jüri Liim föreslog på 1980-talet att man skulle göra något som minne av det som hände, då föreslog Hanno att de skulle resa ett kopparkors, som de gjort i Porkuni redan. På natten den 5 december 1990 sprängde den ryska armén både korset i Porkuni och korset i Kautla.

FIB fortsatte mot Tallinn för att döda! Döda! De estniska bönderna var beväpnade för att kunna försvara sig. En av dessa bönder råkade möta Pasternak, och sköt honom på stunden. Han dog och en grav grävdes på platsen. "En hund får en hunds lön." Resten av FIB-männen gav sig iväg.
På 1970-talet började sovjeter söka efter platsen för graven. En bonde som tillfrågades sa bara "Där är han." Och Pasternak grävdes upp. Han fick en statsmannabegravning. Alla tidningar skrev hans historia. Han hyllades som en hjälte.

Förrädarna. Lauristin andre man från vänster.

När Sovjetunionen ockuperade Estland första gången 1940, då leddes de nya "regeringen" av Johannes Lauristin, en naiv kommunist, som trodde på idéerna och gått med i bolsjevikpartiet redan 1917. När han blev varse den rena sadismen, alla meningslösa morden, då tog han en bil till Amiral Tributs, hans "chef". Tributs kunde inte acceptera avvikande meningar, utan Lauristin sköts, lindades in i bandage och fick följa med bilen tillbaka till Tallinn med samma chaufför. Chauffören förstod att Lauristin var död, men sa inget först till någon. När han sedan till en god vän vågade anförtro sig blev han varnad. ”Säger du något, dödar de dig.” Istället sades det att Lauristin och andra (för partiet misshagliga) personer som tillhört Junikommunisterna, de estniska kommunisterna som intog maktpositioner 1940, hade följt båten Sverdlovsk till botten.. Men de som arbetat på båten vidhöll att Lauristin aldrig varit i närheten av den båten.

FIB tillämpade många intressanta metoder för att tillintetgöra ester. I ett hus satte de upp en estnisk flagga. Alla som visade intresse för flaggan mördades. Malles kusin gick fram till flaggan. Han togs, en påle sköts in i hans hals medan han fortfarande levde. Man lade honom så på lite ris och tände på. Efteråt fann man en liten bit av hans rock och kunde på så sätt säkert identifiera offret.

Annars är det fortfarande varmt. Klockan är 22 och det är 23 grader på balkongen.

Det måste ha varit spännande att bygga upp ett land. I slutet av 1800-talet när frihetsrörelsen växte. Det var så mycket som måste göras. För det första var det ju språket som måste bli enhetligt, det som Raimo beskrivit så spännande i sin bok ”Från allmogemål till nationalspråk". Sedan var det bönderna som måste lära sig att arbeta självständigt och kunnigt med jordbruket istället för att bara lyda order. De måste se helheten. Det som C R Jakobson lärde dem. Så var det hela utbildningen som gjordes om så, att den passade esterna själva. Mängder av olika funktioner skulle skapas. Även en regeringsordning. De klarade det! Visserligen sa västmakterna att de inte gjorde det eftersom landet var en diktatur under några få år. Struntprat! Ett litet land som bara existerat i modern tid under fjorton år drabbades hårt av den stora finanskris som skakade världen! Krävde vi att de skulle klara det som äldre och större länder hade problem med. Flera av dem var diktaturer under många år. 1938 hölls ett demokratiskt val, och arbetet på att genomföra en genuin demokrati var långt gånget. Ett litet land stod ensamt mellan två stora diktaturer, varav den ena krävde underkastelse. President Päts menade att landets befolkning skulle utplånas om man gjorde motstånd. Han fick dessutom löfte om att landets suveränitet aldrig skulle tas ifrån esterna. Jorden skulle inte kollektiviseras. Vad var det då som hände? Sovjet tillsatte en premiärminister och övriga ministrar, en enda fick premiärministern tillsätta själv. Och detta var helt i sin ordning eftersom det varit ett ”demokratiskt” val i landet. Ja, det har jag ju kommenterat tidigare hur demokratiskt det valet var. Tanja röstade på ”Perse” (Arslet), men det kom inte med i statistiken. I Estland fanns drygt tre hundra medlemmar registrerade i det kommunistiska partiet vid den här tiden. Tala om folkets makt!

Därefter hände det otroliga. Att det kan gå så fort när det dessutom pågår ett världskrig. Naturligtvis var det planerat långt i förväg. Allt det som hänt under frihetstiden försvann. Nu gällde sovjetisk lag på alla fronter. I skolorna ströks de två sista åren, kristendomsämnet togs bort både i grundskolan och universitetet. En nationalisering av jordbruken påbörjades. Större jordbruk miste mark när all jord tillföll staten. Att ha haft hjälp i arbetet klassades som utsugning och gav deportering till Sibirien som straff. Att ha fel yrke också. I första vändan sökte man upp kontrarevolutionärer, poliser och fängelsearbetare, högre statstjänstemän, ”stor”jordägare och industrimän, officerare, präster och alla deras familjemedlemmar. Den stora deportationen ägde rum den 14 juni 1940, som jag berättat tidigare. Jag vet ju också, att det räckte att ha arbetat på polisstation på sommarlovet för att man skulle bli arkebuserad, som Nillas man. Nilla själv kom till Sibirien. Arkebusering på öppen gata förekom. Ingen gick säker. Rubeln infördes och växelkursen sattes så lågt att folk förlorade sina sparpengar. Allt över 1 000 rubler på bankkonto konfiskerades och alla priser höjdes. Allt detta hände under 1940 och 1941 fram tills tyskarna kom.

Vänta nu. Läs det igen! Tänk ordentligt på vad du läser.

Kan du nu förstå att esterna hälsade tyska armén som en möjlighet till ett bättre liv? Om du säger att ”Det var ju krig.” Svarar jag: Krig? Ingen hade förklarat Estland krig. Sovjet tvingade på Estland en nonagressionspakt, och sedan var det fritt fram. Och även om det skulle ha varit krig... Räknas inte det lidandet? För esterna var detta ett år i helvetet. Helvetet som avskaffades i kyrkan. Men det fanns i alla fall. I verkliga livet. Många människor har levt i det helvetet.

Naturligtvis började jag i fel ända. Nu tänker ni att Ahjopää hade fått någon fruktansvärd drog som tog hans förstånd,(eller gjort att han fick för mycket koldioxid i hjärnan) och så glömmer vi vad det hela egentligen handlar om: folket Väki Vahva.

Kultur:
Väki Vahva var definitivt ett folk som leddes av kvinnorna. Deras andliga ledare var Sibyl från Skulls. De robusta och starka kvinnorna skaffade mat genom jakt och fiske. De fiskade på ett oortodoxt vis genom att använda urinblåsan från olika djur, troligen rådjur som flythjälp, vilket gjorde det möjligt att ljudlöst glida längs sjön Tokee för att spetsa fisken. Männen ansvarade för bärplockning, mindre arbeten med händerna, och att varje dag göra större livsutrymme i berget och göra musik. Barnen sköttes av männen så fort de var avvanda.

De hade kontakt med finnarna i området som behövde deras hjälp vid helande och betalade med linne och specerier.

Ibland, antagligen för att undvika degenerering, beblandade sig kvinnorna med de finska männen. De männen levde bland Väki Vahva-männen tills de fick tillåtelse att återvända till sin hemby. Ingen ville komma i konflikt med Sibyl från Skulls.

Religion:

Allt i naturen innehåller en ande som kallas ”kamu” Ahjopää hann inte undersöka saken närmare.

Fiske var den viktigaste födan för folket, men när det började närma sig lingontider hölls en religiös rit. En kvinna offrades till monstret i sjön. Som belöning för detta fick folket fiska i sjön utan avbrott, och den finska befolkningen var förbjuden att göra det.

Slutet:

En gång när offret kastats till monstret i sjön, lyckades en finsk man rädda henne, blev kär i henne och tog henne till sin hemby.

Därefter blev fisken giftig och det lilla folket dog ut.

Den räddade kvinnan överlevde och enligt Ahjopää kan man säga det bestämt eftersom Väki Vahva-folket varit längre än finnarna och just i den här byn var medellängden därefter högre än i andra finska byar i Pumaladistriktet.

Man kan fortfarande höra fruktansvärda rop från berget när man fiskar i sjön på höstkvällarna. Trots att det är så lite skrivet om detta folk har myterna om dem levt och berättats från generation till generation under många hundra år i byn Iilahti.

Håll med om att det är spännande.

Man kan ju tycka att ett udda folk i Finland inte handlar om Estland. Dock är det intressant eftersom man vetat så litet om dessa människor i Norden, och vem vet vad som funnits i övriga delar av Norden - Baltikum? Jag tycker att det är fantastiskt spännande.

Aksel Ilmari Ahjopää.

Först ska jag då försöka bestämma var de levt.

Sulkava är en kommun i landskapet Södra Savolax i Östra Finlands län, som ligger i Norra Karelen i Finland. Nära byn Savo levde en folkgrupp som kallas Väki Vahva. I mina öron låter det som ”det lilla folket” eftersom det på estniska skulle bli Väike Rahvas.

Det är Akseli Ilmari Ahjopää, som föddes som A. I. Ahlkvist 1890 i Viborg, som har berättat om dem. Han studerade finska och jämförande folklivsforskning vid Helsingfors Universitet och blev doktor i filosofi 1921. Han dog 1952 i Helsingfors.

Han anser att de fynd som gjorts visar, att detta folk varken var finnar eller ugrier.

De levde i ett matriarkat. På 1000-talet i en järnåldersby och idkade redan jordbruk. Hur stort deras livsområde var vet vi inte. Vi vet inte heller vad som hände när de skulle leva tillsammans med den finska befolkningen, som tidigare hade tvingat samerna norrut.

Hur vi vet något överhuvudtaget ska jag försöka återge nu.

Det var eposet Kalevala, som tände honom. Han hade läst hela berättelsen när han var sju år, och började fantisera om finsk mytologi. Han hade den kände professor Kaarle Krohn som sin lärare på universitetet och hade tidigt förstått att den finska diktningens vagga fanns i västra Finland.  Han upptäckte att området Savo inte undersökts alls som Karelia, som genom Elias Lönnrots och Kalevala hade fått status som Finlands kulturella vaggas arkaiska hem.

Ahjopää gjorde klart i sin doktorsavhandling att det språk man funnit spår av i denna del av Finland innehöll mytologiska element som det inte fanns någon motsvarighet till någon annanstans i Finland.

Ahjopää bestämde sig för att utforska tio distrikt i södra Savo. Först for han till Sulkava där en av de lokala lärarna rådde honom att besöka byn Iitlahti där den mest respekterade helaren levde, den gamle mannen från Iikasti.

Den mannen levde i en stuga vid den lilla sjön Tokee. Ingen av grannarna visste säkert hur gammal han var, men gissade att han var runt åttio år. Han höll sig för sig själv utom när någon behövde helas.

Enligt Ahjopääs dagböcker träffade han mannen den 17 juli 1924. Det tog lång tid att få mannen att avslöja hur hans språk var. Ahjopää återvände till mannen många gånger, och allt eftersom fick han mannens förtroende med hjälp av fisketurer och skogspromenader de gjorde tillsammans.

I början av september 1924 hade Ahjopää lyckats nedteckna språktraditionerna i Puumala och Juva. Han var dock missnöjd med resultatet.

Anteckningarna är nästan oförståeliga eftersom de skrivits med någon sorts halvkryptering. Texten innehåller förkortningar och symboler för vanliga ord. Efter över fem års försök att förstå, konstateras de att det fortfarande är en gåta.

Det kan konstateras att Ahjopää gjorde en lång shamanistisk resa med den gamle mannen från Iikasti. Han beskriver hur mannen gjorde en grön drink åt honom ”en tjock brygd som liknar tjära” och hur drycken ”stinker av träsk och smakar frånstötande bittert.”  ”... drycken skulle snarast göra en medvetslös, tillåta honom att sjunka djupare genom jordlagren.”

Enligt anteckningarna reste Ahjopää med mannen till berget där den senares förfäder levt för länge sedan. Ahjopää förstod att platsen var källan till den gamles kunskap om helande. ”De talade ett märkligt språk, men just då förstod jag allt de sa. Allt. Och jag samtalade med dem på deras eget språk, som i en dröm.”  Ahjopää gissade att besöket hos folkstammen varade i flera måncykler, men när han vaknade i den gamle mannens hem kunde han förstå att han bara varit borta i tre dygn.

Efter denna händelse var Ahjopää en annan människa. Hans fru och kollegor såg att han försvann i djupa funderingar efter återkomsten från Sulkava. Vintern 1924 - 25 syssladde han med att teckna och skriva. Han talade väldigt lite om sina resor, någon gång antydde han att han varit med om något högst oväntat.

När Ahjopää återvände till Sulkava på våren 1925 fick han veta att den gamle mannen från Iikasti hade dött under vintern. Han stannar och börjar utgrävningar vid ett träsk nära berget Likasti. Han isolerade sig från andra människor, och det enda de såg var ett tillfälligt läger Ahjopää byggde upp på bergets topp.

I augusti kom fru Ahjopää för att se vad som hänt eftersom inget hade hörts från honom på tre månader. Hon fann honom på bergets topp utmärglad hållande en märklig sten i handen, som han inte släppte. Han bars nerför det branta berget och hustrun samlade in alla papper och annat hon kunde hitta i stugan.

I Helsingfors lades den stumme mannen in på mentalsjukhus, varifrån han aldrig återvände. I tre decennier sysslade ha med att rita märkliga kvinnor, eller sjunga en sång vars få ord ingen kunde förstå.

1999 gjordes fynd i det hus där familjen Ahjopää bott i Helsingfors. Man fann dokument och stenar av silver och järn som nu samlats till Ahjopää-samlingen. Och ett sällskap har bildats för att kunna visa och diskutera vad Ahjopää upptäckte.

Det är en märklig historia. Min översättning av texten är inte fullständig, och kanske jag översatt ordet ”spell” fel. Ni hittar den engelska texten på sidan:

http://www.vaki-vahva.com/story/dr.html

Valborgsmässoafton. Nu borde vi vara på väg till en majbrasa, men det är inte så. Vi sitter hemma och kurar.
Vi har just sett filmen Avatar, som inte alls är något som jag egentligen gillar, men den fick mig att se klart.

Men jag ska börja i en annan ända. Folke Schimanskis artikel från 1992 i Populär Historia.

Han presenterar där en forskare: den tyske forskaren Gert von Pistholkors.

verksam vid universitetet i Göttingen. Han är en framstående kännare av regionen och förestår den baltiska historikerkommissionen i Tyskland. Själv är han av tysk och finsk härkomst och föddes i Narva i Estland 1935. Han bör ha en viss distans till de baltiska staternas historiska ödesfrågor, samtidigt som han känner en personlig anknytning till området.

Det låter förtroendeingivande, eller hur? Men:

1.      av tysk och finsk härkomst och föddes i Narva i Estland 1935

a.       ”tysk härkomst”, han är alltså balttysk adelsman bosatt i Narva vid födseln. Han bör ha lämnat Estland 1940 när Hitler kallade hem alla av tysk härkomst. Han var i så fall 5 år när han lämnade Estland. Hur många egna minnen har han då?

b. Läs det här stycket som är en utsaga av Pistholkors: – Denna tvångskollektivisering i riktning mot kollektiva och statliga jordbruksenheter har naturligtvis i långa stycken underminerat balternas förmåga att bedriva självständiga jordbruk. Jag kan inte föreställa mig, att en fullständig omstrukturering till privatägda jordbruk kan genomföras.

Läs den en gång till! Esterna började gå över till privatjordbruk redan i slutet av 1800-talet. Som jag sagt tidigare: efter att bl.a. C R Jacobsson arbetat med utbildning av bönderna. Men; och nu kommer det viktiga: Pistholkors är av balttysk släkt. Han har lärt sig att esterna är av en mindre intelligent ras. Varför skulle han annars tro, att de inte kan lära sig något? (Vilket de har visat att de kan. Jag vet t.ex. att en släkting till en släkting fick tillbaka en gård, men klarade det inte eftersom han var utbildad till traktorförare, och inte kunde helheten, men han lärde sig…)

c.       Men vad gäller metoderna att nå självständighet, var bristen på samverkan ganska iögonfallande, säger han också, och visar att han inte är medveten om att Estland och Lettland samarbetade i de sista striderna mot tyskarna 1919, och den viktiga dagen som firas den 23 juni som Segerdagen var dagen för det sista slaget mot tyskarna i Lettland.

Detta är alltså en artikel skriven i för övrigt ganska god anda, men vittnar ändå om en märklig inställning till Estland och dess folk.

En annan sak. Jag har skrivit i DN om att en människa som är ”snäll” blir tilltalad hur som helst eftersom ingen är rädd för henne/honom. Det gäller stater också. Kanske är det därför man spridit så märkliga och illvilliga rykten om Estland och de andra baltiska staterna. Jag ska ta ett exempel:

När Sovjetunionen gick under, då lossades inte ett enda skott i Estland; ingen människa dog. I Kazakstan däremot skars många ryssar till döds. Två länder med två olika kulturer. Och vilket land respekteras av den stora grannen? Inte är det Estland.

Det är vad jag tänkte på när jag såg filmen om det lilla folket någonstans i rymden, som blev attackerat av de grymma människorna. Det är ingen idé att vara snäll. Det är för lätt att förgöra en då. Helt enkelt.

Vad jag vill resonera mig fram till, är en förståelse för varför vi har valt att smutskasta esterna efter världskriget. Varför stämplar vi dem som fascister? Jag vet att jag ställt frågan tidigare, men jag har inte hittat ett godtagbart svar.

1.      Svenskarna var rädda för Ryssland.

Därför måste då esterna klassas som fascister? För att ha en ursäkt då, eller.

2.      Många världens länder kämpade för att klara den ekonomiska krisen. Estland hade bara funnits som självständig stat i tjugo år, och hade inte hunnit bygga upp sitt land tillräckligt för att undvika problem av den digniteten. ( Till skillnad från dagens fria Estland, som genast börja samla ett kapital för svåra tider.) De olika staterna löste problemet på olika sätt. Varför ska just det estniska sättet fördömas?

3.      Esterna (Konstantin Päts) agerade mot en framtida totalitär stat.

Ja, han skapade en mild diktatur.

Det handlar om att jag inte vill skämmas för mitt land. Så enkelt är det. Vi kräver att alla andra ska rensa i byrålådan, men vi själva då? Jag är helt fascinerad över hur esterna har skapat sitt land. Jag önskar att man kunde säga i Sverige att ”Estland är ett föredöme, och att det var ett fruktansvärt misstag att sprida uppfattningen att de var fascister. Vi svenskar möter andranationer med nyfiken respekt, vilket betyder, att vi dömer ingen ohörd.”

Estlands förste president, Konstantin Päts

på fotografiet taget vid fängslandet 1940.

Det här är en del av ett brev jag skrivit:

Så här skrev Folke Schimanski i Populär historia 1992

När jag i radio för några år sedan tog upp mellankrigstidens Estland blev jag attackerad av den talrika baltiska kolonins företrädare. Jag hade råkat återge tämligen kritiska intervjusvar rörande Estlands forne diktator Konstantin Päts, som sedermera omkom i ett sovjetiskt läger.

Trots att jag i samma sändning hade garderat mig med ytterligare en intervju, där Päts fick en mera skonsam behandling, blev jag uppringd av en känd exilestnisk ekonom, som indignerat krävde ett genmäle.

Jag svarade honom:

Ja, det är så förstår du, Folke Schimanski, att esterna mycket sällan får komma till tals om sitt eget land. Jag har själv försökt i flera år. Och jag är inte ensam. Sverige har bestämt att det inte var bra i Estland under frihetsiden. Punkt och slut. Och då ska man ju inte fråga dem som levde där. Tänk dig själv, att du ser gång på gång hur man skriver felaktigheter om Sverige, och man bara intervjuar människor som aldrig varit i landet.

En rättelse också i din text:

Päts dog den 18 januari 1956 i Kalinin oblast på ett sinnessjukhus. Han tillbringade sina sexton sista år på mentalsjukhus! Man önskar att han inte hade behövt leva så länge under så svåra och förödmjukande förhållanden. Ingen på sjukhuset visste antagligen vad Estland var för något, och kallade han sig president, ja då var han verkligen sjuk.

Folke Schimanski:

Men det är knappast fel att våga påstå, att de baltiska staterna hade svårt med demokratin under sin första frihetsperiod 1918–40. I alla de tre staterna infördes ytterst liberala författningar, liknande weimarrepublikens, och den politiska oredan blev snart stor. På trettiotalet ser vi att alla länderna har någon form av auktoritärt styre. Päts regim anses ha varit mildast; den modererades dessutom 1938.

Jag:

Jag jämför ibland Estland med Palestina (Och det är jag inte ensam om. Mer om det senare.)

En stor del av världen drabbades av den stora depressionen på 1930-talet. Olika hårt beroende bl.a. på handel. Den unga staten Estland drabbades hårt. Landet var beroende av exportinkomsterna och bristen på pengar blev akut. Man hoppades på en stark man som kunde vända utvecklingen.

Vapsarna, som ursprunglige var de soldater som stridit för Estlands frihet, hade öppnat sitt parti för andra, och partiet blev populärt. Artur Sirk, partiledaren hade ett program som skulle lösa problemen. Han fick ett övertag i valet. Dåvalde Riksäldsten, Konstantin Päts att utlösa undantagstillstånd, och utarbetade en ny regeringsform med utökad makt för presidenten, en ny befattning man ännu inte haft i landet. Den nya regeringsformen liknade i det stora hela den som fanns i Storbritannien.

Och just detta tycker jag är så intressant. Om vi ska se det med svenska ögon, stoppade han det som kanske kunde blivit en regering med "fel" ideologi. Detta fördömer vi. Vi kallar det för att det var diktatoriskt av Päts att göra så, och tar det som inteckning till att de "förtjänade att senare ockuperas", de var orena".

Lår oss först göra jämförelsen med Palestina. Efter övertalning från väst utlyser man allmänna val. Hamas vinner. Det accepteras inte av väst. Väst vänder Palestina ryggen, och förväntar sig att något ska göras för att resultatet ska bli "rätt".

Hur ska man göra då som regeringschef i något land? Ska man agera kraftfullt som Päts, och bannlysas, eller ska man acceptera valresultatet och bannlysas?

Den man i Estland som ändå löste krisen var Jaan Tõnnison, som aldrig fick det erkännande han var värd för detta.

Folke Schimanski:

Denna tvångskollektivisering i riktning mot kollektiva och statliga jordbruksenheter har naturligtvis i långa stycken underminerat balternas förmåga att bedriva självständiga jordbruk. Jag kan inte föreställa mig, att en fullständig omstrukturering till privatägda jordbruk kan genomföras.

Jag:

Ja, åren går. Men man måste väl fråga sig varför de baltiska folken inte skulle kunna lära sig? Naturligtvis var det mycket som var tokigt under sovjettiden. Att det skulle ta tre år att utbilda sig till traktorförare, eller att man bara kunde sin del av arbetet och absolut inte fick komma in på någon annans område. Att det kommit direktiv hur man skulle sköta jordbruk, direktiv skrivna av okunniga i Moskva. På Ormsö, t.ex., fick man veta, att man skulle plöja djupt i jorden, inte enligt tidigare sed bara någon decimeter. Resultatet blev att man fick upp så mycket sten att det blev omöjligt att bruka jorden.

Eller direktivet att när man ska skura ett trägolv, då häller man först ut ett visst antal liter över golvet, vilket gav till resultat att golven ruttnade. Men jag tycker det är märkligt att esterna skulle vara oförmögna att lära sig det som man kunnat i tidigare generationer.

– Regeringen Päts var som sådan inte fientlig mot minoriteter. Men det stämmer, att majoritetsfolken med åren alltmera stärkte sin roll i samhällslivet. Det fanns 88 procent ester i Estland...

….

Alla minoriteter måste undergå vissa restriktioner under den auktoritära regimen… och  efter 1924 i Estland

Som sagt. Alla minoriteter större än 1 % av befolkningen erbjöds en unik autonomi. Alla partier var tillåtna. Men efter det kommunistiska kuppförsöket 1924 förbjöds det kommunistiska partiet. Många kommunister flyttade då till Ryssland.

Men det är rätt att autonomin minskades under de sista åren.

– Tyvärr var betingelserna för den baltiska ententen inte särskilt gynnsamma, vare sig 1920, under det andra försöket 1934 eller under det sista försöket 1940. De interbaltiska avtalen var till intet förpliktande.

Sanningen är också, att Sovjet använde sig av detta avtal genom att kalla det förräderi av esterna . De hade skrivit på ett avtal med Sovjet att inte ingå militära pakter, vilket de heller inte gjorde.

Alltså: det var "förräderiet" mot Ryssland, som gjorde att Ryssland kunde kräva militära baser i landet 1939 efter Molotov-Ribbentropavtalet.

Just nu läser jag om den estniska tiden. Den första frihetstiden. Eftersom jag i allt jag läser försöker hitt svaren på några märkligheter, söker jag också här ett svar. Varför ansågs esterna vara fascister? Ett svar är definitivt Sovjets fantastiska propaganda. Men var det bara det?

När Estland blev fritt sökte de samarbetspartner, som jag nämnt tidigare. De vände sig till de skandinaviska länderna, Finland, Polen, Litauen och Lettland. Sverige sa nej. Varför? Som jag också nämnt tidigare: de var rädda för Sovjet.
Nu ska vi se det lilla landet. Det har två allvarliga fiender. Sovjetunionen och ev. Tyskland. Det är punkt ett.
Punkt två. I världen råder en allvarlig finanskris, den första i modern tid. Vi kallar den ofta depressionen.
Punkt tre. Diktaturer i området. Sovjet och Tyskland. De har kontakter med varandra, och under 1930-talets början är kritiken inte särskilt stor (minst sagt) mot dessa. Vi kanske skulle sett andra länder hemfalla åt diktatur, om inte världskriget brutit ut.

Punkt 4. Moskva hade redan 1924 initierat en kupp med estniska kommunister i Ryssland och Estland för att ta tillbaka landet. Det var den 1 december. Här var ett tydligt bevis på landets prekära läge. Vilka länder förklarade att de fanns där om Estland behövde hjälp?

Observera att ingen dödades i detta uppror. De fängslades och det kommunistiska partiet förbjöds.

Där ligger det lilla landet. Mellan två farliga jättar.
Ett parti börjar vinna gehör. Folket vill ha en förändring (change). De vill få ordning på sina liv, få arbete och få leva sina liv i frihet. Just det som de tänkte sig när de förde sitt frihetskrig mot: just det: Sovjet och Tyskland. De hoppas på en stark ledare. En som vågar göra en förändring. De gamla frihetskrigarna (vapsarna) med Artur Sirk i spetsen har visat att de kan förändra. De vann ju frihetskriget. De är starkt konservativa, är lierade med Lapporörelsen i Finland. De har ett förslag på förändring av makten, de anser att landet ska ha en president. Tidigare har Riigivanem tjänstgjort som både president och statsminister kan man säga. De vill också förändra Riigikodu, riksdagen.
Ett val till president ska göras. Riigivanem Konstantin Päts ser hur Sirks parti vinner gehör hos folket. Han föreslår att han ska bli partiets presidentkandidat! Men erbjudandet avböjs. Jag tror, att Päts då såg hur makten skulle försvinna från hans händer. Vapsarna var ju så populära. Han som arbetat så länge och så idogt för detta folk. Han gjorde då, vad inget annat land i Europa gjorde: Han lät fängsla viktiga personer i det parti som hotade demokratin, bl.a. Sirk själv eftersom de hade för avsikt att ta makten och göra landet till en diktatur. Till en början fick de inte så stränga straff för. I Sirks lägenhet hittades vapen, och det var det avgörande beviset för att anklagelserna var sanna. Senare blev straffen mycket strängare.

Päts tog nu hand om regeringsmakten för att arbeta fram en förändring. Detta var år 1934. Ekonomin förändrades till det bättre, och presidentval utlystes. I ett allmänt val valdes Konstantin Päts till Estlands förste president. Han presenterade också hur det nya beslutande organet skulle se ut så länge, tills man kunde arbeta sig fram till en äkta demokrati. Det som sedan följde kallas för en mild diktatur. Partierna förbjöds. Det blev rena personval till den ena ”kammaren” med 80 platser. En andra ”kammare” utgjordes av utsedda personer som ÖB, riksbankschefen och personer från olika yrken.

Nej, nu vill de ha mat! Jag fortsätter i morgon.

I Estland är studentexamen som den var i gamla tider i Sverige. I fredags var det studentskrivning i uppsats. Här är ämnena abiturienterna kunde välja mellan:

1.      Folkets anda och natur visas i deras skrifter.

2.      Samhället som ungdomens ledsagare.

3.      Lär dig att ta det på allvar som är värt att tas på allvar.  (Hermann Hesse)

4.      Utbildning – tvång eller möjlighet?

5.      Vi lever alla under samma himmel men alla har inte samma horisont (Konrad Adenauer)

6.       För historien ansvarar de efterkommande.

7.      Hur har vetenskapens och teknikens utveckling förändrat människors världsbild?

8.      Vardagslivet behöver sagor.

9.      O idrott, du är pengar.

10.  Varje människas lycka är unik.

Och då minns jag naturligtvis hur det var att göra studentskrivningar. När det gällde andra ämnen kastade man sig över kvällstidningarna där rätta lösningarna fanns. På uppsatsen skrev jag om svenska språkets utveckling, och jag minns att jag tyckte att ordet ”Hötorgscity” var en sådan fruktansvärd sammansättning av ett gammalt svenskt ord och ett utländskt. Jag ville inte förstå vart utvecklingen var på väg.

Det ska bli intressant att höra vad de estniska ungdomarna valde att skriva om, och hur de resonerar.

Men annars sitter jag och tänker på hur absurt det är att tvinga iväg folk från deras hem till ett helt annat liv i ren nöd. Tusentals människor i alla åldrar! Varför? Är det inte ett medeltida sätt att handskas med makten? Vi lever på jordklotet allihop. ”Vi lever under samma himmel men alla har inte samma horisont.” Nej, vi har kommit varandra så mycket närmare, men vi är i helt olika utvecklingsfas. Att ta kolonier är omodernt i väst. Jag upplever det som om det för västvärlden inte längre är aktuellt att lägga under sig andra folk, men tydligen har Ryssland fortfarande de ambitionerna. Vi säger, i alla fall, att vi tror på demokratin. (Sedan kan man ifrågasätta vad ordet innebär i dag, när partitopparna beslutar det mesta själva.) I Ryssland arbetar man med gamla metoder, och när Medvedev säger att han kan tänka sig att ställa upp i nästa presidentval igen, ja, då undrar vi om han kan det. Har inte Putin tänkt sig att bli president i ett majoritetsval. Vad kom de egentligen överens om inför förra presidentvalet?

Estland är i dag ett fullständigt ”Västland”. Vi hör från många håll hur andra stater beundrar regeringens handhavande av finanskrisen. Estlands handel har redan vänt till skillnad för de andra baltiska staternas. Nu beror det på Sverige, Finland, Lettland och Litauen, som är de största exportländerna för Estland, hur fort återhämtningen ska ske.

Jag ser det som mycket intressant att det estniska folket, som var fullständigt undertryckt i 600 år, har visat en så snabb utveckling efter att slaveriet upphävdes. Det var som om de bara väntade på att få börja arbeta för sig själva och sitt land.

Folkets anda och natur visas i deras skrifter. Ja, de historier som skrivits av ester är annorlunda. De vittnar om ett folk som ännu inte blivit krasst sakliga. Ett folk som analyserar sig efter sin egen mall, inte efter en rysk eller tysk. De visade direkt att de hade en egen kultur. De hade inte blivit ”förtyskade” eller ”förryskade”.  De hävdade sin egen natur. Alla dessa sagor och sägner. Vardagslivet behöver sagor och myter. När livet är som svårast kan en annan tanke förändra allt. Ge en annan vinkel på problemet. Den ger också samhörighet. Det som saknades för esterna eftersom det gällde för makthavarna under den ryska tiden att söndra alla sådana känslor.

Samhället som ungdomens ledsagare. Naturligtvis är samhället en viktig faktor i vår utbildning. Lever vi i en diktatur drabbas vi av den propaganda som översköljs alla medborgare. Hur ska vi då veta vad som är sant eller osant? Vi vet att vi inte utan stora problem kan misstro maktens sanningar. Vi kanske inte ens anar att vi lär oss fel.  ”Hur kunde du veta att du hade rätt? Jag var helt övertygad om att jag hade det.” sa den unga Ave, uppväxt med historieskrivningen i Sovjetunionen.

Lär dig att ta det på allvar som är värt att tas på allvar. Vad är viktigare att tas på allvar än våra livsbetingelser? Först av allt måste vår strävan gå ut på at våra liv blir värda att leva. Hur kunde vi sätta på oss mörka glasögon för hur våra grannar levde. Är all smutskastning av de baltiska staterna under sovjettiden och lång tid därefter bara en ursäkt för att vi inte vågade göra något? Nej, det handlar mycket om att värdera det som händer. Visst vet jag att vi levde i ”det kalla krigets” tidevarv. Vi hade sett vad som händer om en atombomb släpps över ett folk. Ingen kan önska sig detta öde. Så var vi bakbundna. Men vi hade inte behövt tro, att det bakom järnridån levdes ett fantastiskt liv. Vi måste lära oss att avslöja propagandan som sätter på oss de mörka glasögonen.

Utbildning – tvång eller möjlighet? Esterna visste vad utbildning betyder. Jag har inte hört talas om något annat folk, som redan under flyktinglägrens första tid startade skolor för att barnen inte skulle missa något. De hade verkligen erfarenhet av vad utbildning betyder.

Varje människas lycka är unik. Ja, verkligen. Vi har så olika kriterier på vad lycka är. Inte ser vi varje dag, att vi har anledning att vara lyckliga. Till det lilla nyfödda barnet säger vi: ”Välkommen till livet.” Men om det är ett liv med bara sorger och bekymmer? Om barnet föds till att dö i Sibirien? I det fallet kanske lyckan är något annat, som jag absolut inte kan tänka ut. Dalai Lama säger att vår viktigaste uppgift är att se till att vi blir lyckliga. Genom att agera på ett ”lyckligt” sätt sprider vi känslan att det går att finna lyckan. Är det möjligt i Gulag?

Hur har vetenskapens och teknikens utveckling förändrat människors världsbild? Svaret är enkelt: Totalt! Vi har kommit hela världen närmare. Vi kan resa. Vi kan genom internet undersöka världen. Men vi måste vilja veta mer.

För historien ansvarar de efterkommande. På grund av – eller tack vare – våra och våra förfäders erfarenheter är vi de vi är. Även våra föräldrars erfarenheter präglar oss i allra högsta grad. Det betyder att de som tar på sig rätten at allvarligt förändra våra liv påverkar generationer framåt. Eller som damen sa, som sålde bananer i Gamla Stan på 1990- talet. ”Sådana fina människor som vi var under den estniska tiden dröjer det nog länge till vi blir igen.” En annan viktig aspekt är också vilken historia vi får höra. En ung rysk abiturient från Narva sa självklart: ”Ryssland arbetar för fred, Estland arbetar för pengar.” Det var vad han fått lära sig. Hur konstigt blir det när de också säger: ”Deportationerna har aldrig ägt rum.” Vilken möjlighet har de att förstå dagens Estland? Putins historieböcker skapar problem. När vi besökte Narva under det tidiga 90-talet förklarade vår unga estnisk - ryska guide att Narva var ockuperat av esterna.

O idrott, du är pengar. Visst har idrott blivit en möjlighet till rikedom. Men det är bättre att man strider på idrottsplanen än på krigsfältet. Bara man kan hålla sig till det.

Vi lever alla under samma himmel men alla har inte samma horisont. (Konrad Adenauer) Ja, som sagt, vi präglas av våra erfarenheter, och skillnaden i horisont kan vi se så tydligt i tankesättet hos ester och svenskar. Esternas horisont är grundligt skild från den svenska på grund av erfarenheterna under den ryska tiden och kriget. Måtte den skillnaden övervinnas så fort som möjligt.

I dag handlar det också mycket om Nato. I Tallinn finns många poliser. Ants var där i dag, men undvek ställen där poliserna täckte ingången.

Det ser lugnt ut, men det är många polisbilar!

I radion pratades det mycket om varför Ryssland inte kommit. Varför Lavrov tackade nej.

Det är så här: Moskva kan inte tänka sig att komma till just Tallinn och uppföra sig artigt mot de regeringsrepresentanter från Estland de skulle möta här. Moskva hatar Estland intensivt. Det går inte att jämföra med deras känslor för Georgien och Ukraina, men de kan inte förstå hur stormakterna kan vara intresserade av ett så litet ointressant, löjligt land. Dessutom "tillhör de Ryssland egentligen".

I Ukraina är det känsligt för att det anses att Ryssland uppstod i Kiev, och nu ligger inte Kiev längre i Ryssland. Men jag minns från boken om Ivan den förskräcklige att redan han talade om att Estland tillhörde honom. Jag frågade Raimo om det, och han förklarade att " Jaroslaw av Kiev erövrade staden år 1030.

Jaroslaw av Kiev.

Området förlorades sedan till esterna och senare till tyskarna och Svärdsriddarorden. Ivan ansåg trots detta att han 300 år senare var den rättmätige ägaren till området. På samma sätt anser tydligen Ryssland nu, att Estland är deras. De lär ut till de yngre ryska barnen att det bara är tillfälligt de lever under estnisk makt. Snart kommer landet införlivas med det framgångsrika ryska riket igen. (Ungdomarna vet inte vilken skillnad det är på levnadsstandarden i Estland jämfört med Ryssland.)

Hit kommer många ryska människor för att shoppa. För en tid sedan var en familj från en liten ort långt, långt bort i Ryssland intervjuad i vår tidning Virumaa Teataja. De hade 50 000 estniska kroon med sig för att handla upp i Tallinn. De hade bara gjort ett litet stopp för smärre inköp i Rakvere. På landsbygden i Ryssland och i de mindre städerna finns inte så mycket att köpa, och i Moskva och Petersburg är det alldeles för dyrt.

Frågan är också vad försäkringarna om att bistå länder som angrips betyder. Visserligen lovar Hillary Clinton att hon ska försvara Estland, men det tar ryssarna inte på allvar. Man frågar sig här: kommer andra europeiska länder försvara små stater som angrips? Vi vill så gärna tro det. Västländerna hjälpte inte Georgien. Nej, de är inte med i Nato eller EU, men för ryssarna var det en fingervisning om vad som kommer hända om …

Vi bor i en liten håla. Det är faktiskt skojigt att upptäcka det. För några dagar sedan var vi i en butik här i centrum och jag köpte bl.a. en virknål och ett par garner. Inget märkvärdigt alls.
I dag fick vi besök av Õie I och hennes barnbarn Kajsa, 8 år. Då såg Õie att min virkning låg framme. "Ja, jag hörde just i butiken att du hade köpt garn och virknål."
Så liten är vår värld här i Estland.

Jag börjar äntligen hämta mig efter resan. Det har verkligen tagit på krafterna trots att vi mest satt i bussen. Men, som sagt, roligt var det.

Jag har lovat mig själv att koncentrera mig på språket nästa läsår. Det här året har de alltså blivit mest historia. Och jag tror att det jag först avallt ska reda ut är, vilket fantastiskt folkbildningsarbete som igångsattes i och med att frihetstankarna kom i gång på 1800-talet.

Språket var en viktig faktor man arbetade med, det som Raimo har skrivit en bok om, som jag redan berättat. En annan mycket viktig arbetsuppgift var att lära människorna att sköta jorden. Att bli bönder. Det var ju så, att de hade fått order från godsherren eller hans ombud: ”I dag ska du göra detta.” Men ingen förklaring eller diskussion. Bara utföra raka order. På det sättet lär man sig inte att se helheten. Carl Robert Jakobsson sysslade inte bara med historia, han insåg vikten av att lära bönderna att sköta sitt jordbruk på bästa sätt. Han arbete var oerhört viktigt, och kom att betyda mycket för att Estlands jordbruk kom att få så stor betydelse för landets ekonomi. — Carl Robert Jakobson (född 26 juli  1841 i Tartu död 19 mars 1882 i Kurgia. Han finns avbildad på 500-kronorssedeln. Vi var i hans hem i Kurgia under resan. Han köpte ett stort hus där för att kunna ha undervisning i det.

Carl Robert Jakobson

En anan viktig uppgift utfördes av den stiftelse som arbetade med början på 1860-talet för att få en estnisk skola med estniska som undervisningsspråk. De samlade in pengar för att starta den, och människor skänkte vad de hade möjlighet till, men balttyskarna var emot idén, så det dröjde ända till 1906 innan de kunde öppna en flickskola på mellannivå med estniska som undervisningsspråk. Men arbetet var inte bortkastat. Många ester lärde sig under de här åren att föra bok och hur man arbetar med myndigheter.

I själva verket var det otroligt mycket som skulle läras ut för att landet skulle fungera när det blev fritt. Visst fanns det utbildade ester, men de var ett litet fåtal. Nu måste många fler få möjligheten.

Om man ska jämföra med Sverige, måste man konstatera, att det fanns fler utbildade svenskar, även om allmogen inte heller i vårt land hade högre utbildning i någon större grad.

Hur som helst tycker jag att det här är intressant, och ska försöka förkovra mig i ämnet.

En sädesärla gör ingen sommar, men man blir himla glad. Den går därute på gräsmattan i solskenet och vippar på stjärten.

I dag är det 18 grader varmt i skuggan och 27 grader på verandan i lä. Citronfjäril, gäss och andra småfåglar flyger runt vårt hus. Tänk att man redan kan bli mätt på solen och måste gå in och svalka sig en stund!

Bilden blir liten här, men det är i alla fall en karta över kommunikationerna i Estland 1930, och vi ser tydligt (?) att det går olika linjer över hela landet. Båtar, tåg och bussar.

Ants har en Resplan, en tidtabell för båtar, tåg och bussar i Estland 1930. Den är liten, men är rolig att utforska.

Den estniska "hurtigrutten" hade 3 fartyg

"A-L (ångfartyg) Eestimaa" gick från Tallinn till Kuressare via Rohusadama, Kuivasto.

Den ångade på alla dagar i veckan.

 

”A L Greenen” gick på linjen Tallinn-Kuivasto-Virtsu-Kuresaare-Pärnu-Heltermaa. Tisdagar, onsdagar, fredagar  o lördagar.

 

”A L Dagmar” trafikerade Tallinn-Kerdla-Hetermaa-Taaliku-Triigi-Sõru. Lö- Må.

 

Det är så många fotnötter att läsa, att vi hoppar över det.

 

Ville man resa utomlands, gick det alldeles utmärkt. Till Stettin och Helsingfors gick fartygen Rügen, med kapten Delfs och Ariaden med kapten H Rönngren. Avgång o ankomst 3 ggr per vecka.

 

Ville man till Stockholm istället tog man SS Kalevipoeg med kapten P Lossmann. Den gick från Tallinn på lördagar kl 16 och ankom Stockholm söndagar kl. 16 På onsdagar kl. 12 lämnade så fartyget kungliga huvudstaden för att ankomma Tallinn torsdagar kl 11. Pris: Första klass kostar 40 kronor, andra klass 30 kronor, mellandäck 20 kronor och däck 15 kronor. En estnisk krona = en svensk krona. I priserna ingår ej mat. För den som vill resa från Stockholm till Tallinn säljs biljetterna av Förenade speditions- och rederiagenturen, Skeppsbron 30, tel 19050 eller 19051. Telegramadress ”kustkanal”.

 

Tidtabellen innehåller också mycket reklam, trots att den är liten. Till exempel:

 

Stomatol tandkräm och munvatten. Dödar bakterier, håller edra tänder friska, starka och snövita. Tandkrämen är mycket koncentrerad, och därför behöver ni bara en tub när ni annars använder två.

 

Mer reklam: Tre klädesfirmor.

 

Bröderna Lepp i Tartu säljer allt från finkläder till strumpor, och menar att deas priser är oslagbara!

 

Oskar Kilgas i Tallinn med försäljningsdir. Morits Tamm, berättar att deras varor kan fås över hela landet. Här finns trikåer, finstrumpor, vardagsstrumpor, sidenklänningar, fodertyger mm. mm. Alla varor är märkta med firmanamnet.

 

AS Raunaniit i Tallinn Säljer allt i siden och ull och trikå. Klänningar, jumprar, sockor.

 

 

En annan intressant annons gäller Vattenbehandling i Tartu Jästfabrik. Professor, dr.med. L Puusepp leder arbetet. Han behandlar reumatism, nervinflammationer, nervösa besvär, hysteri och alla kvinnosjukdomar. Behandlingen sker med jästvatten, ättika och andra medikamenter, elektriskt uppvärmda bassänger osv. osv. Dessutom ges massage. En artificiell sol finns tillgänglig. Öppet 10 – 18. För akuta fall finns tid reserverat.

 

Den estniska järnvägen hade mängder av stationer. Där hyrde man bl.a. ut "boksåp"/ bokstånd, där någon stod och sålde böcker och tidningar ach annat. Alla bokskåp var inte bemannade, men förutsatte att människor gjorde rätt för sig. Varför denna fantastiska service? Var det för den långa restiden? Eller var det så att esterna var (och är) ett läsande folk? Bokskåpen fanns i Tallina Sadama, Tallinna Väike, Kohila, Rapla, Viljandi, Türi, Järvajaani, Mõisaküla, Pärnu, Kohtla, Papiniidu, Käru, Haliste, Tori, Riisipäre, Vassalemma, Kloga, Saue, Järve, Raasiku, Avinurme, Kiviõli, Juhvialev, Rakke, Sangaste, Mõniste, Piusa, Koogiste, Vana vändra, Mägiste, och i restaurangerna i Sakku, Kiltsi, Petseri och Paide. Det ni!

I dag har det varit grått hela dagen. Och i går... då var det första april... det var inga fåglar som hälsade oss välkomna. Men man kan väl få drömma.

Det är verkligen intressant att läsa om hur man skapar en fungerande stat av ett koloniserat land.

Johann Voldemar Jannsen, som föddes 1819 i Pärnumaa, arbetade med folkupplysning och att stärka självkänslan hos esterna. Han utgav tidningar på estniska och grundade teatersällskapet Vanemuine. Han hade en speciell stil att skriva på, som den vanlige esten gillade. Vilket var viktigt för att människor skulle läsa hans tidningar.

Vanemuine arbetade med att bilda sångsällskap och blåsorkestrar över hela landet. Estland är fortfarande körernas land, och naturligtvis är sångfesterna en följd av hans arbete. Ni vet, den fest som är kulturskyddad av Unicef. Sällskapet lade också grunden till teaterkonsten i Estland. Senare byggdes Vanemuineteatern i Tartu som den första estniska teaterscenen, följd av Tallinns Estoniateater.

Den ursprungliga teatern.

Estlands första sångfest hölls i Tartu 1869, och sedan har det bara fortsatt. Jag har sett bilder på fester under den sovjetiska ockupationen. Då var det folkdräktsklädda från hela Sovjet som var med och paraderade och sjöng. Numera hörde jag att ryssar säger att ”det är en estnisk fest” och går inte dit. 1980 hölls sångfest i Stockholm. Vi var där, och njöt av all estnisk sång och musik. Där var människor från hela världen; och (nästan) alla talade estniska. Fyra år senare var festen i Kanada. Utlandsesterna höll sina fester på olika ställen i världen tills de kunde deltaga i Tallinnfesten.

Den första sångfesten 1869

1921

och kvinnor i Lihuladräkt på festen 1933.

Johan Ludvig Runebergs dikt ”Vårt land” översatte Jannsen till estniska; den tonsattes av Friedrich Pacius. Och det var på sångfesterna man började sjunga den. Hanno har också berättat att frihetssoldaterna sjöng den ute på fält. När man skulle välja en nationalsång föll valet på denna hymn, men man kollade först med Finland, att de inte hade något emot att man valde den. (Finnarna hade översatt samma dikt och antagit den som nationalsång före esterna. Det befäste samhörigheten mellan länderna. När sedan Estland var ockuperat och hade tävlingar med Finland, då såg de till att Finland vann (tror jag) för att få sjunga sin av ryssarna förbjudna nationalhymn.  Carl Robert Jacobson höll tre viktiga fosterländska tal i Vanemuinesällskapets regi. Han gav esterna en egen historia i dessa tal. Aldrig tidigare hade de hört sin historia ur sin egen synvinkel. Nu var den varken balttysk, rysk eller svensk. De var ett eget folk!

På teatern spelades det första estniska skådespelet: ”Saaremaa onupoeg” (Kusinen från Saremaa) som Jannsens dotter Lydia Koidula skrivit. Det var en annan milstolpe.

1908 bildades den första estniska symfoniorkestern.

Steg för steg mot ett fungerande land...