Mars 26, 2011. Fiendens militär stannade kvar.
När jag tittar igenom min lista över böcker jag läst sedan jag började med bloggen, då ser jag för det första att det är inte alla böckerna. För det andra att det är en stor dominans av böcker om Stalin. Och fler har jag som väntar på att bli lästa. Varför är jag så intresserad av just honom? Det är väl självklart att det är intressant med en så sjuk och så fullkomligt hänsynslös människa med så mycket makt.
Och varför vågade så få ärligt säga att han var galen?
Varför var det så många utanför Ryssland som beundrade det han gjorde? För att han så konsekvent arbetade mot det stora målet: kommunismen i hela världen? Ingenting kunde stå i vägen för de ambitionerna. Och han lyckades få allför många med på noterna. Han satt till och med tillsammans med Bucharin och diskuterade avrättningen av Bucharin själv. Han lyckades få offret att intellektuellt förstå att det fanns ingen annan lösning. Han måste mördas.
Naturligtvis kommer vi också fram till frågan: Varför frågade de inte esterna? Den som jag måste få svar på. Hur kunde vi i väst låta bli att fråga de människor som flydde i panik från Estland (och andra östeuropeiska länder) varför de flydde. Om några människor visste vad som skedde i Sovjetunionen, då var det just de människorna, som nyss levt i ett land där man kunde andas fritt, och sedan ockuperades till ett liv i skräck, fasa och död. Men vi frågade inte. I Sverige fanns det många att fråga. En tidigare statsminister, August Rei som förresten föddes för 150 år sedan den 22 mars 1886. Vi frågade honom aldrig. Inte heller ambassadör Laretei, som också fanns här. Ja, de var ännu fler som skulle kunnat berätta. Är det för att vi svenskar alltid vet vad som egentligen är sant, eller är det för att vi gick på lögnerna som spreds från Sovjet att de var nazister/fascister allihop. Eller var det helt enkelt för att Sovjet/Ryssland var/är ett så stort rike med fruktansvärda vapen?
Vad försiggår egentligen på regeringsnivå? Hur resonerar man? För det mesta får vi inte veta. Just nu har vi fått kunskap om hur det resonerades på UD under och efter kriget när det gällde de baltiska staterna. Och det är skrämmande. Kallt resonerade man om att Sovjet antagligen måste ha en militärbas kvar i dessa länder. Åt vilket håll var de vapnen riktade? Mot Natoländerna runt omkring oss naturligtvis. Utan svårighet kunde de omdirigeras mot Sverige också.
Ja, jag beundrar de baltiska staterna som faktiskt lyckades få ut all sovjetisk/rysk militär. Även om det skedde först efter ett par år. Vilket annat land skulle acceptera att ha fiendens militär i sitt land. Sin fria republik. Hur kunde svenskar resonera så märkligt? Aldrig förstod man sig på de här små ländernas styrka och envishet!
En annan fråga jag söker svar på är: Varför har man klandrat de baltiska republikerna så hårt för att de inte klarade att hålla sina länder fria från diktatur under de tjugo år de var fria mellan världskrigen? Hur såg Europa ut då? Hur lång tid hade de övriga europeiska länderna fått på sig att skapa sitt nya land? Jag ska se om jag hittar svaret i en bok jag har på lut: Isberg, Alvin Med demokratin som insats. Men det dröjer ett tag innan jag ska läsa den. Just nu läser jag ju om Stalins barn.
Mars 25, 2011. Minnesdag för de deporterade.
Ljus i Tallinn
vid Törnroskorset i Rakvere.
Postimees frågade sina läsare: Var ni berörda av deportationen?
Svar:
2,8 % är själva överlevande.
70,4 % har deporterade i familjjen
26,9 % har av olika anledningar sluppit.
Det verkar som om de hemska minnena ändå suddats ut en aning. Nu gör man iordning KGB-huset i Tallinn så, att det åter blir lägenheter att bo i. Kanske man så småningom också kan göra i ordning det stora bruna trähuset i vårt centrum också, som ingen vill vidröra. Där har alltför många orstbor pinats och torterats av KGB.
Huset som ska bli fullt av moderna lägenheter.
Utsikten från översta våningen.
Den som inte vet vad som hänt där kommer naturligtvis tycka att han/hon bor fantastiskt fint!
Vladimir Antonov, rysk miljardär
vill köpa en bank i Estland. Han nämner Krediiidi pank, men deras position är osäker. Det uppges att man inte med säkerhet vet vem som äger banken, som ändå är en stor bank, den har 320 miljoner dollar i reserver. Banken är visserligen inte till salu, men sådant kan man alltid diskutera, säger Antonov.
I Moskva skadades 150 människor i ishalka. Även i Estland är det glashalt. Vid Sõmeru mellan Tallinn och Narva har 11 bilar varit inblandade i en krock.
Problemen med frihetsstatyn i Tallinn tar visst aldrig slut. Nu har man upptäckt att en glaspanel är sönder.
Två unga män har förädlat liberiabreven. De kan få insatsen att växa. De kanckar på hos folk och erbjuder dem att om de stasar 1 000 Euro i dag kan de på en vecka ha fått summan att öka i värde tio gånger. Ingen har ännu trott på dem, så vitt vi vet, men de är anmälda av många personer och söks av polisen. Det kan inte vara helt svårt att hitta dem eftersom de är svarta, och det finns inte så många svarta i Estland.
En av de eftersökta männen.
Jag har ju berättat tidigare om den svarte mannen i Estland som gärna visade upp sig för skolbarnen för att de skulle se att det är på riktigt.
Några storkar har redan kommit! Det måste kännas väldigt kallt för dem.
I dagens Novaja Gazeta kan man läsa om Putin och Medvedev "the bad guy" och "the good guy". Är det ett spel eller är det på riktigt? Läs:
http://en.novayagazeta.ru/data/2011/030/00.html
Feb. 6, 2011. Hans Pöhl.
Tillbaka i Sverige. Inte lika mycket snö som i Estland, i alla fall inte i Stockholm. Inte förrän vi svängde upp på vår väg blev det rejält med snö. Det är tur vi har ett speciellt snällt barnbarn som har skottat. Annars är alla andra barnbarn också jättesnälla!
Det hade kommit en hel del post också. Bl.a. Kustbon, tidningen som ges ut av Svenska Odlingens Vänner, SOV. Det är estlandssvenskarnas förening, som också ger ut böcker. Nu har boken om Hans Põhl kommit.
Hans Pöhl föddes 1876 i en fattig bondfamilj i Klottorp i Nuckö socken i Estland. Han utbildade sig till folkskollärare. Han var gift med Lydia på Ormsö och var far till två döttrar och tre söner. Sonen Olof, också folkskollärare fängslades på Runö under sovjetockupationen och det sista man vet är att han fanns i Moskva, vad som sedan hände har aldrig kommit fram.
Hans Pöhl var med och grundade SOV, där O-et, odling, står för kultur. Det var när nationalismen blommade i Europa, och den gruppen han samarbetade med började fundera kring estlandssvenskarnas kultur och dess framtid. De grundade bibliotek och några folkskolor, en folkhögskola (1920) och ett gymnasium (1931)
Han var en handlingens man. Han talade själv mycket dålig svenska, så han gick och lärde sig språket hos en estlandssvensk, och senare vidareutbildade han sig på flera olika folkhögskolor i Sverige.
1904 kallades Hans Pöhl att bli föreståndare för Sjömanshemmet och klockare i Sankt Mikaelskyrkan i Reval (Tallinn). När han var i Tallinn tog han alla chanser . Eftersom det var så få som talade engelska bestämde han sig för att utbilda sig i språket, vilket gav honom arbete som lärare på en handelsskola. Han var den som för Estlands räkning höll kontakterna med England, som var dåtidens supermakt, under åren 1917 - 18 när landet slogs för sin frihet. I Lantdagen satt Pöhl i förtroenderådet och i flera utskott. Han blev svensk folkminister 1918 och han var i lantdagens hus varje dag. Han hade sakkunnig när man gav minoriteterna de grundlagsskyddade rättigheterna några år senare. Estlansdssvenskarna arbetade inte för egen makt, som tyskar och ryssar, vilket gav Hans Pöhls ord tyngd.
Sammanlagt grundade Hans Pöhl ett tjugotal folkskolor, folkhögskolan och det svenskspråkiga gymnasiet, tidsskriften Kustbon och partiet Svenska Folkförbundet. Han var ordförande i alla estlandssvenska föreningar.
Med andra ord en mycket intressant och betydelsefull man.
Han avled 1930, och slapp vara med om nedmonteringen av friheten.
Tidningen har överlevt krig och ockupation och utges nu i Sverige.
Jan. 29, 2011 de finsk-ugriska folken.
Vid en undersökning har man kommit fram till att Keskerakond, Savisaars parti, har sjunkit med tre procent i januari. Från 26 till 23 procent. Det är esterna som dragit sig tillbaka, medan populariteten bland den ryska befolkningen har ökat.
...
Nu har vi gjort vår utflykt till Tartu. Vägen dit är intressant med bondekulturen och naturen. Husen blir allt större ju närmare Tartu man kommer. Busshållplatserna har smyckats med bilder på blåklinten, Estlands nationalblomma. Måtte ingen göra grafiti över blommorna och förstöra allt!
Eesti Rahvamuuseum, Estniska folkmuseet, ligger i Tartu, och det var vår första anhalt. I entrén fanns lite introduktionsmaterial och konsthantverk. En skylt berättade att ordet "aasta" - "år" inte har funnits i alla tider. Tidigare såg man det inte som en kalender som kom regelbundet tillbaka. Man tog varje dag som den var, och sol och snö kom och gick. Det är svårt att tänka sig nu.
Vi kunde se hur de finsk-ugriska folken var representerade år 2004. Då fanns 14 400 000 ungrare som den största gruppen. Esterna var ca 1 300 000 stycken och den minsta folkgruppen, liverna, bestod av 20 personer. Jag undrar hur många som finns kvar av dem? På sidan om de finsk-ugriska folken har de andra siffror:
|
People |
Population |
Increase / decrease, |
Countries inhabited |
|
Hungarians |
15 000 000 |
|
Hungary, Romania, Slovakia, Austria etc |
|
Finns |
5 000 000 |
|
Finland, Sweden, Russia, Estonia |
|
Estonians |
1 000 000 |
|
Estonia |
|
Mordvinians (Erzyas and Mokshas) |
843 400 |
-22% |
Russia |
|
Udmurts |
636 900 |
-11% |
Russia |
|
Maris |
604 300 |
-6% |
Russia |
|
Zyryan Komis |
293 400 |
-13% |
Russia |
|
Permian Komis |
125 200 |
-15% |
Russia |
|
Karelians |
93 300 |
-27% |
Russia |
|
Saamis |
55 000 – 100 000 |
|
Norway, Sweden, Finland, Russia |
|
Nenetses |
41 300 |
+21% |
Russia (Siberia) |
|
Khantys |
28 700 |
+28% |
Russia (Siberia) |
|
Csángos |
20 000 |
|
Romania |
|
Mansis |
11 400 |
+37% |
Russia (Siberia) |
|
Kvens |
10 000 |
|
Norway |
|
Vepsians |
8 200 |
-33% |
Russia |
|
Selkups |
4 200 |
+16% |
Russia (Siberia) |
|
Setos |
3 200 |
(not counted |
Russia, Estonia |
|
Besermans |
3 000 |
(not counted |
Russia |
|
Nganasans |
800 |
-38% |
Russia (Siberia) |
|
Ingrians (Izhorians) |
700 |
-12% |
Russia |
|
Enetses |
300 |
+50% |
Russia (Siberia) |
|
Livonians |
250 |
|
Latvia |
|
otians |
100 |
(not counted |
Russia |
(från http://www.fennougria.ee/index.php?id=10947)
De fennougriska folken har sin världskongress vart fjärde år sedan 1992
Den första hölls i Syktyvkar i Ryska Federationen.
Den andra var i Bukarest 1996, den tredje år 2000 i Helsingfors, den fjärde 2004 i Tallinn och den femte i Khanty-Mansijsk i Ryssland 2008.
De utför ett viktigt arbete för att bevara de olika kulturerna. Det har inte varit så populärt i Ryssland eftersom man där vill russifiera sin befolkning.
Att kongressen hölls i Tallinn betydde mycket för den estniska kulturen. Den gav idéer om vad som särskiljer den estniska kulturen från de andra finskugriska folkens kultur, samt klargjorde vad som ÄR den estniska kulturen.
För övrigt var det roligt att se utställningen med dräkter och gamla vardagsföremål . Jag måste åka dit igen. Färgerna var så lysande och spetsar och broderier så intressanta. En vacker vävd bonad fanns också, som jag ska studera en gång till.
Jan. 28, 2011 de ville vara fria.
En av flickorna har jag sedan mailat med. Våra liv gick åt olika håll, och det är verkligen intressant hur vi har tänkt och hur vi tänker nu, efter våra olika livserfarenheter. Detta är ett utdrag ur det senaste mailet jag fått:
... jag också har funderat mkt på baltstaterna. Jag tycker det är knepigt att 3 länder som varit så styrda av Sovjet, inte värderar sin självständighet mer, än att de tämligen direkt söker inträde i EU. (jag är aktiv EU-motståndare och ser EU som en tydlig början på Europas förenta stater, ngt jag inte gillar - gärna samarbete, men inte låta de stora bestämma över de små. Sverige har verkligen blivit tyst i världen).
Problemet för de tre staterna var, att de ville förbli fria. Människorna kände med hela sin själ och sina sinnen hur nära Ryssland är. Och de har fått bekräftat genom t.ex. upploppen med Bronssoldaten i april 2007, att Ryssland försöker ta sig in i landet igen. Jag har också just skrivit om hur Tallinns borgmästare fått en stor summa pengar från Ryssland. Georgienkriget var också ett exempel på hur lätt friheten kan försvinna igen. Nu gick det bra, men nästa gång, eller nästa gång...
Jag har varit på färjeturer till Tallinn, och det var väldigt intressant att se en stad som så mkt påminner om Visby. Vet inte vilken stad som är äldst av dem. Minns en klosterruin, där jag tror att en av Gustav Vasas döttrar var abbedissa. Byggdes det inte upp ett universitet (i Dorpat??) under 1600-talet?
Det var Pirita Kloster, ett Birgittakloster. Och Jo, Sveriges andra universitet byggdes i Tartu, Estlands andra stad. Det fungerar fortfarande (med vissa avbrott).
Dottern fick "Utrensningen" i julklapp. Själv hörde jag den på radion, och tycker den är mkt tänkvärd. Vad gör den lilla människan i tider av stor förändring?
Den beskriver nedbrytningen av människan i en tid av stort lidande, total osäkerhet och allmän grymhet. Vi måste komma ihåg att det fanns inget positivt i de förändringarna som landet utsattes för under ockupationen. Bara lidande.
- Vi var och såg "White material" på biografen Zita (går fortfarande), en franskspråkig film som visar det totala kaos, det kan vara i ett land i inbördeskrig, barnsoldater, droger, andra styrkor, den "vita" kvinnan som inte vill lämna sin gård och fara tillbaka till sitt ursprungsland. Den här filmen har alltså också ett kolonialt perspektiv.
Jag minns ester, särskilt en som var mkt påstridig, som brukade komma och förebrå oss för att vi inte arbetade med att befria Estland i stället. Detta var i Vietnamrörelsens tidiga år 66, 67... Vi var ju unga och inga proffs och kände oss rätt besvärade, men efter att ha diskuterat frågorna (det fanns säkert folk som tyckte att vi skulle göra ytterligare andra saker "i stället för", men dem har jag glömt) kom vi fram till svaret. Vi kan inte göra "allt" - arbeta med det du tycker är viktigare själv.
Jag förstår deras reaktioner. Estland ligger ju så nära,och var så stängt. Esterna gick med en hemlig dröm i bakhuvudet hela tiden: att någon skulle komma och befria dem.Men det fanns inget intresse för det. Man ansåg att de var en del av Sovjet. Punkt och slut. President Roosevelt hade lovat, men... Det hade varit bättre om amerikanarna hade befriat Baltikum istället
Likaså har jag problem med samarbetet med den tyska ockupationsmakten, men när strider går fram och tillbaka, så blir det väl som i utrensning.
I Estland samarbetade man inte med den tyska ockupationsmakten. I början såg man dem som befriare efter det helvetiska året när tusentals människor skickades till Sibirienlägren, som förresten var förebild för Hitlers koncentrationsläger (redan på 20-talet studerade tyskarna Lenins koncentrationsläger), folk mördades på gatorna, byar brändes, våldtäkter och skräck, skräck. Främmande människor flyttade in i ditt hem och krävde ett rum där. Sedan hade man inget privatliv längre. Men snart visade det sig att Tyskland inte heller skulle arbeta för ett fritt Estland. De avsåg att deportera esterna österut när de tagit Ryssland. I Estland fanns inte så många judar kvar eftersom de flesta flytt framför allt med de retirerande ryska trupperna. Estland förklarades som det första landet som var "judenfrei" och det har lagts dem till last.
Detta är den judiska nationalfondens tack till Estland.Men det var tyskarna som hade ett koncentrationsläger i västra Estland, som ville att Hitler skull se vad duktiga de var, och de 900 judarna som fanns kvar dödades där eller skickades till Tyskland. Visst fanns det ester som samarbetade, men det var bara några få. Idioter finns det överallt. Estland kan mycket väl jämföras med Norge och Danmark i det fallet. 900 judar är många människor, men antalet är ändå en liten bråkdel av de ester som mördades, och dem bryr sig ingen om, om du förstår vad jag menar. Istället ska man komma ihåg att,när esterna själva fick bestämma, då fanns världens första autonomi för judar i Estland. De fick ett stort plakat och tack från den internationella judiska fonden.
Så här skrev jag den 27 juli 2010 angående vad sovjeterna gjorde i Estland:
...Till världssamfundets lista med namn som Lidice, Oradour och Babij Jar kan bara från Estland fogas namn som Kabala och Kautla. I den senare byn plågade de sovjetiska förintelsebataljonernas medlemmar ihjäl varenda människa de mötte. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år. ... Och mycket mer skriver jag där.
Jan. 1, 2011. Den ortodoxa kyrkan.
---
Per Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms Universitet. Han är specialist på rysk kultur och den ortodoxa traditionen.
Den ortodoxa kyrkan har spelat en stor roll i Ryssland och spelar åter en stor roll. Både Putin och Medvedev har för säkerhets skull meddelat att de är troende ortodoxa. Drygt 80 % av alla ryssar säger sig vara ortodoxa, men bara hälften säger sig vara troende. Religionen är en fråga om identitet.
För att Stalin skulle få ”lend-leaseavtalet” krävde Rosevelt att kyrkorna och synagogorna skulle öppnas, liksom att officerranna skulle få sina gradbeteckningar på axelklaffarna tillbaka, vilket allt dittills varit förbjudet (min blogg den 24 okt.2010)
Under sovjettiden när ateism rådde, då tilläts vissa kyrkor vara öppna, men prästen skulle rapportera vilka som besökte kyrkan till KGB. Det var en präst som berättade det för oss 1978 i Tallinn. Den ortodoxa kyrkan har inte gjort upp med detta. När boken "Om Ryssland" skrevs, då var Alexej II fortfarande patriark. Han är numera död. Han ville bli begraven i Kuremäe klosterkyrkogård, men det tillät inte Putin eftersom det ligger i Estland.
Patriark Alexij (i världen: Alexej Michailovič Riidiger) föddes den 23 februari 1929 i Tallinn (Estland) i en djupt troende familj. Patriarkens far, Michail Alexandrovič Riidiger († 1962) var född i St. Petersburg, studerade vid en juridisk läroanstalt, genomgick gymnasiet i emigration i Estland, avslutade år 1940 en treårig teologisk utbildning i Tallinn och blev vigd till diakon och senare till präst; under 16 år var han kyrkoherde i Gudsmoderns födelses Kazanskij-kyrka i Tallinn och medlem och senare ordförande i stiftsrådet. Patriarkens mor, Elena Iosifovna Pisareva († 1959) var född i Reval (Tallinn) (från /ortodoxaktuellt).
För ca 1000 år sedan antog Kievriket kristendomen. Formellt var kyrkan underställd kyrkan i Konstantinopel, men år 1589 förklarade sig kyrkan i Moskva självständig och utsåg sin egen patriark.
Den ryska ortodoxa kyrkan skiljer sig från den västeuropeiska på flera punkter, som Ekéus förklarar:
1. Konservatism. Det viktigaste är att bevara traditionen och de eviga värdena. Den är baserad på en föreställning om beständighet och oföränderlighet, även om vissa förändringar skett under seklens gång.
En känd teolog:
Pavel Florenskij,
född 21 januari 1882, 9 januari gammal rysk tid, i Azerbajdzjan, död 8 december 1937 i Gulag
Florenskij förklarade att "Vi är inte intresserade av samtiden, utan av evigheten."
I kyrkan talas kyrkoslaviska, ett språk inte många utom prästerna förstår. Den ortodoxa traditionen tycks utöva ett konservativt, fördröjande inflytande (på gott och ont) över rysk historia, kultur och mentalitet. Detta innebär att alla förändringar som uppträder blir traumatiska.
Denna konservatism är relaterad, å ena sidan, till det ryska sinnets upptagenhet av eviga frågor, och å den andra till politisk konservatism, bakåtsträveri, främlingsfientlighet och antisemitism. Den ortodoxa traditionen kan stå som sinnebild för ryskheten.
2. Den imperala konstanten.
Den bysantinska staten var ett imperium. Konstantinopels patriark är ekumenisk patriark, dvs. hela den bebodda världens patriark. Vid Konstantinopels fall 1453 utvecklades tron på Moskva som det tredje och sista Rom. ...Det nya ryska politiska etablissemanget och den ortodoxa kyrkan har samma uppfattning ... och kyrkan kan användas, så som också sker, för att legitimera politiska försök att bevara Ryssland som imperium.
Patriarken Antonius av Konstantinopel skrev 1397 till den ryske storfursten Basileios I: "Det är omöjligt att ha en kyrka utan ett imperium."
Vissa extrema ortodoxa ryska kretsar har därför en mycket positiv syn på Stalin. För dem var Lenin skurken och Stalin den som försökte återupprätta kyrkan (i Ryssland är det bara några få som känner till lend-leasavtalet, eftersom det skulle kunna förringa Ryssland som den stora befriaren av Europa under andra världskrigt)). Man har tom. försökt få Stalin helgonförklarad.
3. Symfoni
Övertygelsen att det finns en särskild relation mellan kyrkan och staten.
Religionerna sorteras i tre kategorier, med den ortodoxa kyrkan på första plats, historiskt traditionella religioner (islam,, buddism) på andra plats och i den tredje kategorin alla andra religiösa grupper.
Förutsättningen för lagen som antogs 1997 är: ... med erkännandet av den särskilda roll som ortodoxin haft i Rysslands historia och i tillblivelsen av dess andlighet och kultur; med respekt för kristendom, islam, buddhism, judendom och andra religioner, som utgör en väsentlig de av de ryska folkens historiska arv.
Det finns ett ömsesidigt intresse av att stärka kontakterna mellan staten och kyrkan. Dock får presidenten inte glömma att ... en betydande minoritet i landet inte är ortodox...
4. Den mystiska traditionen.
I det ryska arvet är den klassiska filosofin och teologin nästan helt frånvarande. ... Denna frånvaro formuleras ibland som det medeltida Rysslands "intellektuella tystnad". Kyrkans liturgier är uppbyggda som ett religiöst "allkonstverk" av ikoner, hymner, processioner och rökelse, med syfte att upprätta en ömsesidig kontakt mellan himmel och jord. gudstjänsten, med dess ytterst traditionellaform, kombineras ett bysantinskt arv med rysk nationell och folklig kultur.
Bodin betonar ikonens roll, då den är ...en manifestation av det gudomligas närvaro på jorden och ett vittnesbörd om Guds existens. Pavel Florinskij skrev "Gud existerar eftersom Andrej Rublovs Treenigheten existerar"
Den ryska kulturen är starkt påverkad av mixen av västeuropeiska former och det ryska ortodoxa intresset för eviga frågor som man kan se i den klassiska ryska romanen, i rysk konst och balett från sent 1800- och tidigt 1900-tal eller i Tarakovskijs filmer.
Jag tyckte det skulle bli spännande att se vad den ryska litteraturen kunde ge världen när muren föll. Jag längtade efter just den mystiken och hoppades att den skullekunna ge något annat än Disney till våra barn. Jag väntar fortfarande.
Sedan gäller det sovjettiden och den ortodoxa kyrkan. Hur tänker man om den? Bodin återger en text
När många av våra landsmän avsa sig Gud
och vände sig bort från Guds bud,
och gjorde uppror mot herren och hans smorde,
då drabbade Guds vrede den ryska jorden,
och mångas kärlek ebbade ut,
och våra bröders blod spilldes,
och det ryska folket skingrades över jordens yta.
Våra helgedomar bespottades,
svält och invasioner av främmande folk kom över oss,
och vi som förstod detta,
vi skymfades.
Med brustna hjärtan och fulla av ånger
ropar vi:
Förlåt oss och visa oss misskund!
De flesta av de nya martyrerna är emellertid biskopar, präster och munkar, nunnor och lekmän som dött för sin tro.
Men även den ryskortodoxa kyrkan moderniseras. Man har insett fördelar med att samarbeta med affärsvärlden, som de också försöker påverka genom att predika moraliskt ansvar. Moskvapatriarkatet har hemsidor på nätet fyllda av information.
Från lovord när kyrkan åter kunde börja arbeta efter kommunismens fall kan man nu se att kyrkan kritiseras. När det nya skolämnet "Den ortodoxa kyrkans principer" presenterades protesterade 10 medlemmar av den ryska vetenskapsakademin, med dels viktig kritik, men även med sovjetisk ateism.
Bodins slutord:
... Men det mest fascinerande är att den ortodoxa kyrkan i så många avseenden utgör en levande medeltida institution, som överlever i ett postsovjetiskt Ryssland och i en postmodern värld.
Dock är den ortodoxa kyrka oreformerad , känner inte tll upplysningen och kan inte kommunisera på lika villkor med de västerländska kyrkorna.
Dec. 10, 2010. Om Ryssland.
En ny oläst bok. Ända sedan jag var liten har jag haft den där känslan att något spännande är på gång när jag får en ny bok i händerna. Vad ska jag nu få lära mig?
Den här boken heter Om Ryssland, Engelbergsseminarierna. Redaktörer Kurt Almqvist & Alexander Linklater. Utgiven 2008.
Om jag ska förstå vad som hänt i Estland måste jag förstå Ryssland. Så gott det går.
Boken är alltså skriven med seminarier som grund. Föreläsarna är från flera olika länder. Det första kapitlet är skrivet av Arkady Ostrovsky, f.n. korrespondent i Moskva för The Economist.
Arkady Ostrovsky
Han skriver om "Att undervisa i sovjetisk historia".
Kära vänner! Den lärobok ni håller i era händer är ägnad vårt fosterlands historia ... från slutet av det stora fosterländska kriget fram till våra dagar. Vi skall spåra Sovjetunionens historia från dess största historiska triumf till dess tragiska upplösning.
Det är inledningen till en historiebok för ryska skolbarn, tryckt 2008. Vidare:
Sovjetunionen var inte en demokrati, men för miljoner människor i hela världen var de ett exempel på det bästa och mest rättvisa samhället.
Jag ser framför mig det samhälle jag mötte den 24 juni 1978. Vi kom med fartyget Michail Kalinin från det livfulla Sverige där sommaren just skulle inledas med dans kring midsommarstången, båtar över hela skärgården och barn lekande i vattnen. Vi möttes av total tystnad runt båten. Några måsar kraxade runt fartyget. Inga segelbåtar eller andra båtar över huvud taget. Jo, lotsbåten. En skrämmande tystnad. Krånglet när vi skulle stiga av med två olika passkontroller och så tullen som gick igenom alla väskor. Visserligen var de inte så noga med våra, av någon anledning? Staden. Där husen stod och förföll. Människorna. Allvarliga tog de sig fram utan att se sig omkring. Bilarna parkerade på trottoarer och körde i vattenpölar och stänkte ner alla. Man släppte tunga dörrar utan att se om det kom någon bakom. Var det ingen i vägen som fick dörren i huvudet smällde den igen högt och tydligt. Allt var grått och nedslitet. Människorna också. Jo, Ave som då var i tolvårsåldern var lycklig. "Jag var lycklig då. Du måste förstå det. Jag skulle ut på träningsläger och hade en härlig sommar framför mig. Jag visste inget annat, så jag var verkligen lycklig." Det berättade hon för mig i somras. Jag tänker också på Virve som berättade att hon såg inte det grå förrän hon hade varit i Sverige och återvänt. Varje gång likadant. Hon hade det också bra. Hon vill inte att jag svartmålar hennes Estland. Jag förstår vad de menar, men jag kom från Sverige och förstummades. Den bild jag för alltid har av Sovjetunionen är det grå, det raserade; landet där jag inte såg någon glädje alls.
Men människorna där fick lära sig att det var det bästa landet i världen. Landet som hade besegrat den totala ondskan (Hitler) och som var ett föredöme för andra människor. Alexander Benckendorff (1849-1917), chef för Rysslands hemliga polis, menade att Rysslands historia ska skrivas så: Rysslands historia var beundransvärd, dess nutid är mer än storslagen och dess framtid ligger bortom allt man kan föreställa sig i sin vildaste fantasi.
Vilken förändring det var när Sovjetunionen föll. Plötsligt skulle man lära sig att allt var fel. Ryssland, Sovjetunionen, var inget fantastiskt land. Några stater bröt sig loss, de trodde på ett bättre liv utan Ryssland. Vad fanns sedan kvar? Under Jeltsins tid fanns ingen ideologi. Lidandet hade ingen mening. Nya historieböcker skrevs som inte alls stämde med folkets uppfattning. Men sedan kom Putin. Han började med att ta tillbaka den nationalhymn som man sjungit under de sovjetiska åren. Med lite annan text bara. Han var den starke man som de var vana vid. Han kallade samman till en konferens för att återigen få nya historieböcker för de ryska skolbarnen. Och det är den som jag refererade från i början av den här texten. Nu är Ryssland ett viktigt land i världen igen. Det kalla kriget startades av USA. Att Sovjet och Nazi-Tyskland skulle likna varandra på något sätt, som det sagts under 1990-talet är helt absurt. Och man visade vad man kan genom kriget i Georgien. Stalin håller på att återupprättas. Ingen ryss behöver böja nacke för någon annan människa i hela världen. Det är det man vill lära barnen med de nya ryska historieböckerna
Nov. 26, 2010 Rein Otsason forts.
Nu ska jag försöka avsluta historien om Rein Otsason.
Sist vi lämnade honom hade han blivit chef för den nya Estlands Bank 1990. Alltså över ett år innan Estland blev fritt igen. Han hade inlett ett samarbete med Riksbanken och Svenska Handelsbanken. I SHB var samtalsparterna Bo Kragh. Samarbetet dem emellan hade inletts 1988 med Tartu Komertspank, och fortsatte sedan med den estniska statsbanken och Rein Otsason. Samtidigt började samarbetet med den finska KOP-banken. Naturligtvis känner esterna djup tacksamhet för att de svenska och finska bankerna hjälpte dem trots de stora riskerna de därmed tog.
1990 träffade Otsason Ilka Salonen från KOP bank. Det resulterade i en överenskommelse mellan dessa banker och inleddes med finansiella konsultationer. Något senare hade tjänstemän från Estniska Banken en utbildning i KOP bank.
En annan kontakt i KOP bank var Juuso Saloski, som sagt:
Som jag ser det föddes Estlands Bank och den estniska kroon först i Rein Otsasons tankar. Han var den som gjorde det så gott som omöjliga möjligt när Estlands Bank och den egna valutan förverkligades. ... Atmosfären i Estland och esternas känslor kan närmast jämföras med vad finnarna upplevde under Vinterkriget. ... Rein Otsason hade en vid bekantskapskrets och inga nationella fördomar. Han kommunicerade med ryssar, litauer, letter, svenskar och finnar, med alla. Var jag än är hoppas jag alltid möta en sådan intelligent och helgjuten människa som Rein Otsason.
Författaren till boken om Rein Otsason, Juhan Aare, frågade Otsason "Varifrån fick du din orubbliga styrka när så många estniska och utländska auktoriteter kritiserade ditt arbete för kroon?
Rein svarade snabbt: Folk stannade mig ofta på gatan och bad mig att inte ge upp under några omständigheter. Olika människor, unga och gamla, män och kvinnor, sa att vi behöver inte några köpchecker, rubler med Koidulas porträtt eller några andra övergångsvalutor. Detta gav mig en tydlig signal att de allra flesta ville ha och väntade på kroon.
Den största prestationen var nog ändå att han och hans grupp fick igång maskineriet vid Thomas de la Rue, ett företag i USA och England, att trycka estniska kroon, menar Juhan Aare.
Moskva hade nog ändå inte trott att Estland skulle klara av att få fram en egen valuta, men allteftersom förhandlingarna gick framåt reagerade de. Otsason fick ett meddelande från ett utländskt tryckeri att de inte vågade trycka valutan eftersom de då skulle förlora alla affärer med Moskva.
I början av 1991 insåg man på Thomas de la Rue att stora politiska förändringar var på gång som kunde ha betydelse för Estland. 1991 var det många möten som underställdes Moskvas ögon, där man noga bevakade vad som hände för att utröna vilken betydelse detta kunde ha för resten av USSR.
Överenskommelsen att trycka sedlar undertecknades 10 april 1991. Den första leveransen kom till Tallinn12 maj 1992. Ingen packnota fanns inlagd istället fanns där en back med brunt öl från Newcastle med komplimanger från deras brittiska partner för denna historiska händelse.
Moskva hade meddelat att Estland fick göra vad de ville utom att skaffa en egen valuta. Man föreslog tom. att Estland skulle bli en oberoende stat inom USSR. Då inträffade morden i Vilnius och Riga och alla blev varse att i USSR kunde de grymmaste händelser accepteras av USSR, så kunde de straffa även en oberoende republik. I det ögonblicket krävdes mod, expertkunskaper och orubblig styrka för att överleva de många farorna. Rein Otsason ägde dem alla.
Svensken Bo Kragh har också skrivit i boken. Han berättar om att de var först i västvärlden att våga samrbeta med Otsason och Estland. Att de under tiden hade Estlands utländska reserver i förvar. Han menar också att detta samarbete var av absolut vitalt intresse för SHB.
Estland blev fritt i augusti 1991. Då avgick Otsason från sin tjänst i Estniska Banken. Ingen vet väl säkert varför, men han startade en egen bank istället. Krediidi Pank. Där kunde han ägna sig åt något annat han såg som viktigt. Han startade en fond för familjer med många barn. Livet för dem var svårt i Estland på den här tiden. Det tog ändå flera år innan levnadsförhållanden förändrades ordentligt i landet. År 2000 var det 170 familjer som hade sju eller fler barn under 18 år. Först var det familjen Anne-Ly och Aivo Suits med fjorton barn under 18 år som fick 50 000 kroon.
Delar av familjen Suits.
Rein Otsason var en hjälte. Han genomförde det han såg var nödvändigt i en svår tid. Det ingen kunde tro var möjligt i den diktaturen han levde i. Han är värd all beundran. Han dog för tidigt, år 2004, men hann ändå se förändringarna, de fantastiska förändringarna i esternas liv.
Nov. 21, 2010. En lokal valuta klubbas i Moskva.
I tidningen Rahva Hääl (Folkets Röst) skrev Otsason:
Trots ivern från många delegater att lägga till en klasul att förbjuda Unionens republiker att utveckla en egen valuta blev det inget förbud.
Även främmande länder studerade vad som pågick i Kreml. John Burbidge King, marknadsdirektör på Thomas de la Rue, den största tryckaren av sedlar i världensa: "Den estniska självförsörjningsstrategin är ett riktmärke för vårt företags sedeltrycksavdelning för att studera Rein Otsasons förslag till introduktion av estniska kroon.
Detta var en bro mellan Moskva och London.
Rein Otsason arbetade därefter intensivt för ett ovanligt problem. Han måste lösa frågan om att trycka sedlar till ett land som inte existerade och utan existerande fonder.
Ett av Rein Otsasons mest utmärkande drag var att han tyckte om att engagera sig i komplexa problem tills han kunde finna en elegant lösning. Ett av dessa var att hitta en möjlighet att trycka pengar i USA och England åt Estland medan landet fortfarande var en del av Sovjetunionen.
Efter de viktiga mötena i Moskva på hösten 1989 började Indrek Toome med en grupp på finansledningen i Tallinn att arbeta på att forma Estlands Bank! Han erbjöd Rein Otsason tjänsten som bankens chef och har aldrig ångrat det beslutet. Otsason formade banken efter principer som står sig än i dag.
Toome säger: Jag anser att Rein Otsason var en mycket omtyckt person, vetenskapsman och politiker. Hans bildning, hans noggrannhet, korrekthet och en stor förmåga att arbeta gav honom en stor auktoritet bland kollegor och vänner. ... Han kompromissade aldrig om han var övertygad om något.
De första tjänstemännen i Estlands statsbank var Rein Otsason, Edith Ojasalu, Igar Barun och Elmar Matt.
Otsasons första uppgift som bankchef var att resa till Stockholm i februari 1990. Han förhandlade med Riksbanken och Svenska Handelsbanken. Det var trevliga sammankomster, attityden mot mig var extremt trevlig, men också nordiskt diplomatisk. Men för varje transaktion med Estniska Banken måste de ha garantier från Centralbanken i USSR, sade somliga. Och ibland måste man ta till ett skämt. Jag berättade för dem att den första papperssedeln i Europa användes i Estland. De hade en annan uppfattning: den användes i Sverige. Då påminde jag dem om att Estland var under svenskt styre vid den tiden.
Svenskarna såg dels en regering i Tallinn och en i Moskva och både krävde att vara slutgiltiga beslutsfattare i estniska frågor. På något underligt vis samexisterade Republiken Estland och ESSR.
Jag har inte något eget minne av detta. Jag förstod aldrig att man kommit så långt med arbetet för en republik som man gjort. Jag minns framför allt att de svenskar vi presenterade Ave för på hösten 1988 sa: "Varför har ni så bråttom?" Och att det nästan varje dag hon var i Sverige och de veckor Anne var på besök ett år senare va inslag i Aktuellt från Tallinn. Det var så otroligt att jag nog missade viktigt innehåll för känslan av att jag levde i en dröm.
Nu går jag händelserna lite grand i förväg.
Detta är gravstenen över rubelns död i Estland.
Nov. 20, 2010. Extremt modigt och extremt farligt förslag.
1. Man ska absolut inte samarbeta med Ryssland.
2. Man kan ha diskussioner och bra samtal med Ryssland men inget samarbete.
3. Man ska samarbeta, det är säkrast.
Estland menar att det är punkt 3 som bör gälla.
Då ska jag fortsätta med berättelsen om Rein Otsason.
Fyra män lade fram ett förslag om egen ekonomi för Estland (ESSR), ett extremt modigt men för Sovjetunionens (USSR) auktoriteter extremt farligt förslag. Även i ESSR fanns det tveksamhet och man bad Vetenskapsakademin om deras åsikt. Akademin var till 95 % positiv men med en speciell anmärkning: att Ekonomiinstitutet skulle godkände det och arbetade ut en konkret plan för verkställandet. Vi fick uppdraget och formade en arbetsgrupp inom institutet. Jag utsåg mig själv till ledare av gruppen och de övriga medlemmarna, dvs. de som jag utarbetat förslaget med. Deadline var den 9 november, och vår redan inarbetade starka grupp var klara i tid.
Samtidigt hade en annan grupp börjat arbeta, IME-Problemrådet. Men dem kunde vi inte samarbeta med, tyvärr. Våra diskussioner var ganska hetsiga och vi kom till helt olika slutsatser.
Vi i vår grupp var helt klara med att landet kunde inte ha någon form av oberoende företag med finanser beroende av USSR. Att vi skulle ha en egen finansiellt oberoende republik var en förutsättning.
Den andra gruppen talade för en valuta knuten till rubeln, kallad "koru". Sovjetunionens statsbank skulle introducera den nya valutan och ge den säkerhet.
Otsason menade att detta var totalt omöjligt.
Ungefär samtidigt presenterade de två gruppern sina resultat.
Indrek Toome som ledde statsledningen i ESSR 1988-1990 berättar att hn valde Rein Otsason till ordförande i den statliga planeringskommittén, vilket var en mycket viktig post. De andra ministrarna var helt beroende av honom.
Under den här tiden hade Edgar Savisaar blivit ledare för Rahvarinne, det politiska partiet som ledde det politiska tänkande i ESSR. De två männen kunde inte komma överens, utan Toome fick många gånger lugna ner deras diskussioner. Det var den oberoende valutan (Otsas0on) eller valutan knuten till rubeln (Savisaar) som va det ständiga problemet. Toome själv menade at utan en fri valuta skulle landet inte uppnå önskat resultat.
Den 4 september och 11 november röstade statsledningen i ESSR för införandet av köpcheckar.
Den 11 november talade Rein Otsason för att det skulle vara möjligt att istället införa en egen valuta i slutet av år 1990. Savisaar menade att det var för snabbt, det skulle inte gå. Han ifrågasatte också att ledningen för USSR var införstådd i frågan.
Beslutet blev att ta tillbaka beslutet om köpcheckar och förbereda för en egen valuta.
För mig framstår det som smått otroligt att någon kom med ett sådant förslag medan Sovjet ännu fanns, även om riket var skakigt. Men det är då modiga, intelligenta människor behövs.
Dessutom får vi veta en del om hur Savisaar tänkte på den här tiden och kan lite mer förstå hans agerande i dag. Han trodde inte på ett fritt Estland utan ville ha kvar en bindning till Ryssland.
Nu börjar det verkligen hända saker. Otsason reser till Moskva, och arbetar i Kreml. Jag ska berätta om det. I morgon.
Nov. 19, 2010. Otsason reste till Moskva 1958.
Nu ska jag väl äntligen komma fram till vad Rein Otsason har gjort som är så genialt.
En viktig sak han gjorde var att resa till Moskva i oktober 1958 för att forska vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi. I Estland vägrades han forskningsuppdrag eftersom hans far var utomlands. Varför Moskva lät honom arbeta där vet han inte. Han gjorde ingen hemlighet av att hans pappa flytt utomlands. Han fick hur som helst bra erfarenheter i Moskva.
Tillbaka i Tallinn och efter mer studier fick han jobb som direktör på Ekonomiinstitutet. En kollega berättar att han hade flera kvaliteter, bl.a. många bra idéer och passade in i arbetsgruppen. Han ordnade t.ex. svamppromenader i skogarna vilket stärkte arbetsgemenskapen i gruppen.
1972 återvände han till Moskva först för ett forskningsarbete på Ekonomiinstitutet på Vetenskapsakademin och senare blev han avdelningschef på Sovjetunionens Statliga Planeringskommitté.
Han har sagt i en intervji i Vikerradio 2001:
Mitt liv fick en vändning 1972. I Moskva blev jag involverad i en mindre grupp av de mest progressiva ekonomerna. ... En av mina närmaste vänner och kollegor va Boris Ratkitski chef för "rynochnik" (ung. marknadsekonomerna) i Sovjetunionen. Han arbetade senare mes Rahvarinne (politiskt parti i Estland grundat av Edgar Savisaar på 80-talet) Några progressiva dumamedlemmar gav gruppen i uppdrag att arbeta på ett projekt för att reorganisera Sovjetunionens ekonomi. Uppdragsgivare var A. Kosygin. Ett år arbetade jag i Kreml med detta, men tyvärr var Politbyrån mäktigare än duman, så inget hände.
Ändå anser jag att detta arbete var grundläggande för mig eftersom jag lärde mig det ekonomiska tänkandet på ett rätt sätt.
Han mötte flera viktiga personer i Moskva, som betydde mycket för de Baltiska staternas ekonomiska utveckling mot fristående ekonomi.
Nästa viktiga resagick till Budapest. Han hade i estlandläst så mycket han kunnat om den nya ekonomin i Ungern. När han var i Moskva fick han frågan om han vill resa till udapest för att studera ekonomin i Ungern. Det passae honom väl eftersom hans kunskaper stämde bra överens med de Ungerska; både Estland och Ungern hade3 rena gjort en del ekonomiska experiment.
I den första estniska boken som gav en överblick av vad som skett i Ungern skrev Otsason ett kapitel om lantbruket och böndernas företag. Den boken kanske vi inte förstår i dag, men speglar samhället då. När boken kom ut iu Estland va ekonomin redan i botten och kollapsen i den socialistiska ekonomin hade inträtt.
Nu börjar det hända saker.
1984 doktorerade Otsason. Han skrev om lösa problem med ekonomisk effektivitet.
1984 blev han också direktör för Ekonomiinstitutet i Vetenskapsakademin i ESSR. Han var då 53 år och var en tolerant och reformivrande ekonom. Han brann för jordbruksexperiment både teoretiskt och praktiskt. Han var helt övertygad om nödvändigheten att förändra jordbruket och landsbygden.
Det estniska samhället var i stort behov av utveckling och förändring och några ekonomer började arbeta på ett oberoende banksystem och en oberoende valuta i slutet av 1987.
I morgon ska jag komma till hans stora betydelse. Så det så.
Nov. 18, 2010. Otsason - en människa utöver det vanliga.
Boken handlar om en mycket intelligent man. Väga tark mees heter det på estniska. Han har tagit till vara på det bästa från sina båda föräldrar. Han uppfostrades främst av sin mamma i Tartu, men även mormor hjälpte till en hel del. Hennes rötter finns i Hiiumaa, Ösel, där hon växte upp på den gamla landsbygden. Och naturligtvis hade pappan ett stort inflytade på fädernegården i Tartumaa där Rein och bröderna var under sommaren och aktivt hjälpte fadern i lantbruket. Båda föräldrarna var intellektuella och pojkarna präglades av tro, vanor och manér från dessa kulturer. Det var synnerligen lyckligt för dem.
Fadern, August, arbetade som gårdsfogde i Ryssland som ung; därefter studerade han filosofi i Tartu samtidigt som han startade en firma som handlade med timmer och trävaror. 1937 tog han över fädernegården. 1944 flydde han till Sverige. Äktenskapet med Reins mor, Marta, var över, men han frågade om de ändå skulle följa med, men Marta vågade inte för pojkarnas skull. August kom till Sverige och startade ett jordbruk 45 km från Stockholm. Han gifte om sig och de väntade ett barn 1962 men några månader före sonens födelse dog August, och hustrun och sonen flyttade senare vidare till Kanada. Sonen Jüri är nu vicepresident i Gas Pipeline Development i Kanada.
Innan fadern flydde hade kriget kommit till Estland. Det fick till följd att bröderna tvingades flytta till internat och var därför inte hemma hos mamma, därför visste de inte att hon fängslats av tyskarna. Varför får vi inte veta. Hon släpps fri och pojkarna flyttar hem. De har ont om pengar och middagen består ofta av råggröt.
1944 när fadern lämnat dem gifter mamman om sig och får en dotter, pojkarnas halvsyster.
Rein upptäcker läsandet när han som fjortonåring vaktar får i Järve och hittar tidningar från slutet av 1800- och början av 1900talet. Han läser så att han till och med glömmer fåren.
Efter grundskolan, där han är en superb elev och dessutom en lika skicklig schackspelare börjar han läsa på Polytekniska Institutet i Tallinn. Tiderna var svåra, av hans, i flera fall, äldre kurskamrater hade flera deltagit aktivt i frihetskriget, och nu levde de i Sovjetunionen. Han sa senare om den tiden:
Mitt liv som student sammanföll med en extremt svår tid för Estland. Alla väntade på ett stort vitt fartyg som skulle förändra allt tillbaka till det liv som vi hade före kriget. Eftersom vi var mycket unga förstod vi inte vad livet i Sovjetunionen innebar, vad som var rätt, vad som var fel. Men jag försökte komma underfund om vad som var meningen med samhället. När jag förstod att filosofi inte var en del av det samhället valde jag ekonomi istället.
Förstår ni nu att det handlar om en speciell människa som hade en hjärna utöver det vanliga. Som såg möjligheter när andra inte såg dem, och som blev en föregångare och en synnerligen viktig man när Estland blev fritt igen. Jag fortsätter i morgon.
Nov. 16, 2010. Rein Otsason.
Annars har jag hittat en bra bok. "Rein Otsasoni kolm elu." av Juhan Aare. 2006, Eesti Kultuurfilm OÜ.
Rein Otsason föddes den 24 maj i Tartu och dog den 30 oktober 2004 i Tallinn. Han menade att han levt tre liv: som ekonom, politiker och bankman. I boken berättas om generationerna före honom och sedan hans liv. Den spänner alltså över stora historiska förändringar i Estland, och han var mycket aktiv under frigörelsen och började arbeta för en ny riksbank i Estland redan före augusti 1991.
Det är verkligen en bok om livet i Estland.
Fadern August Otsason (1887 - 1961) var en affärsman med kulturella intressen. Han gifte sig 1930 med Marta Osche som studerade pedagogik, filosofi och litteratur vid Tartu Universitet. Under det för landet fridfulla 30-talet fick de sina tre söner: Rein 1931, Jaan 1932 och Tõnu 1934. Marta var mycket aktiv. Efter att på så kort tid fött tre barn började hon arbeta på Institutet för Hemundervisning som instruktör, gav lektioner och publicerade artiklar och pedagogiska forskningsresultat samt recenserade teater i Postimees och andra tidningar. En aktiv mor med andra ord. Pojkarna levde i Tartu med sin mor på vinterhalvåret och på sommaren hjälpte de tidigt sin far med bondgården som svinaherdar.
Mormors mor Ingel Leika var ett av tretton barn.
Mormor Liisa studerade sömnad i Haapsalu och arbetade sedan som skräddare hela sitt liv. Detta var under tsarens tid.
Tydligen fick en flicka utbilda sig i sömnad under den tiden. Ants mormor sa att en flicka egentligen bara kunde bli lärare, och därför blev hon det.
Hemma hos Reins mormor var det en ständig ström av gäster, släktingar och vänner. "Vi lärde oss tidigt solidaritet och allt eftersom präglades vi också av det." Det stämmer också med livet hos Ants morföräldrar. Alltid stod samovaren beredd.
Mormor tog också hand om sina barnbarn när Reins mamma inte klarade av det på grund av olika svårigheter.
Ja, det här är verkligen intressant. Nu ska jag lägga mig och läsa boken. Jag fortsätter att skriva i morgon!
Nov. 7, 2010 "De sköt och sköt, sedan blev det alldeles tyst."
En kolchos i Rakvere hade fått tillstånd att bygga ett hus för rekreation och sammankomster. Det låg ganska nära stranden, det var en liten skogsdunge mellan hus och strand.
Den 7 augusti 1976 hade en ungdomsorganisation fått tillstånd att ha ett tältläger på platsen. Lägerchefen var est liksom de flesta ungdomarna. Det festades rejält. Sprit av olika sorter dracks.
Värre var att de ryska gränsvakterna också drack. Gränsvakterna fanns alltid där för att vakta stranden,( inte från faror utifrån ); de vaktade stranden så att ingen i Estland boende skulle ta sig dit. Det var fullständigt uteslutet för någon människa att gå ner till vattnet. Det visste alla, och alla var rädda för dem eftersom de ansågs farliga och opålitliga. Dessutom ansågs sig vakterna vara herrar vid stranden. Stranden var deras.
Självklart kunde de inte bara titta på andra som drack sprit och festade, de kom och krävde att få sprit. Hela tiden och massor! De blev fullare och fullare. Men när en av vakterna blev hotfull och började vifta med sin kalshnikov, då tog ungdomarna hans vapen och kastade in i skogen av rädsla. Den andre vakten raglade omkring och krävde mer sprit. När han blev nekad lyfte han sin kalashnikov och började skjuta. Lägerchefen som var inne i huset vid det tillfället berättade i programmet att han trodde att någon gått till stranden och därför hade vakterna börjat skjuta, eftersom alla blev skjutna som gick dit, men så var det alltså inte.
"De sköt och sköt, sedan blev det alldeles tyst." så berättade en kvinna som varit där.
Stor uppståndelse. Ambulanser kom och hämtade ungdomar till Rakvere sjukhus. Elva ungdomar fick sätta livet till. Många fler var skadade.
Order kom. Ingen fick prata om det här. Ingen fick lämna lägret innan folk från Moskva kommit och undersökt vad som hänt. Esterna kunde man ju inte lita på!
Estniska tidningar var förbjudna att skriva om blodbadet. Den enda tidning som berättade om den fruktansvärda händelsen var Eesti Päevaleht som ges ut i Stockholm.
Ingen fick visa någon sorg över det som hänt.Livet skulle fortsätta som vanligt. I skolan fick man inte prata om det. Inga minnesstunder fick hållas.
En minnessten restes senare på platsen men den står där mördaren stod och sköt, vilket också är märkligt. Står den till minne av mördaren? Inte de mördade!
Vakten som sköt fick 3½ års fängelse, hans chef flyttades någon annanstans. De andra vakterna hände inget med. Den estniske lägerchefen fick en stroke. Och några fester hölls inte på den platsen mer. Och inte heller i närheen av andra stränder utom vid offentliga bevakade badplatser.
Nov. 4, 2010 Jag har översatt en text ur ”Eesti ajalugu. VI, Vabadussõjast taasiseseisvumiseni.”
Den för världen, eller åtminstone för Sverige, svåraste tiden att förstå i Estlands historia är 1930-talet.
Jag har översatt en text ur ”Eesti ajalugu. VI, Vabadussõjast taasiseseisvumiseni.” Tartu: Ilmamaa, 2005, lk-d 86-91. Den handlar om Estlands parlament under den kritiska tiden på 1930-talet.
Man hade en längre tid diskuterat en ny estnisk konstitution. Redan 1926 la Konstantin Päts fram ett förslag. Han ville att en tydligare tjänst som statschef skulle införas, antalet parlamentsledamöter skulle reduceras och man skulle välja individer i valen, inte partier. Men det var endast Päts parti som var positivt till förslaget. Socialisterna var starkt emot eftersom de hade arbetat fram den dåvarande konstitutionen. De övriga partierna tvekade. Med i den ekonomiska världskrisen under 1920 och 30-talen uppstod problem även i det estniska parlamentet. Folket började hoppas på en stark ledare som skulle få slut på bråken mellan partierna och klara landet ur krisen.
1931 blev Vapsarna snart de populäraste partiet i Estland, det efterfrågade starkt en ny konstitution. En speciell kommitté sammanträdde 1932 för att arbeta på förändringar. De ville ha en ny statschef, ett mindre parlament med endast 80 ledamöter. Statschefen skulle forma en regering som skulle svara inför parlamentet. Med dessa förändringar skulle Estland ha närmat sig en mer presidentlik regim, men parlamentet skulle fortfarande ha spelat en stor roll.
I grunden var detta en kompromiss mellan de olika partierna även om socialisterna fortfarande var mest emot det, eftersom de ansåg att det inte räckte för att föra Estland ut ur kriserna. Förslaget föll i ett referendum 13 – 15 Augusti 1932. Orsaken var socialisternas opposition och Vaps-rörelsen.
1933 sattes ett nytt konstitutionsförslag ihop av det femte parlamentet. Det skiljde sig inte mycket från det tidigare förslaget, dock var parlamentets roll något mindre.
Detta förslag motarbetades av socialisterna och vapsarna. 67 % av foket röstade mot förslaget 10 – 12 juni 1933. Då visade folket sitt missnöje med regeringens arbete. Tõnissons regering hade just devalverat kroon och sålt krigsfartygen ”Lennuk” och ”Vambola” till Peru, vilket var extremt impopulärt. (Kanske var det ändå det här som räddade Estland. min anm.)
Vapsarnas popularitet växte och deras förslag till konstitution vann överväldigande i ett referendum 14 – 16 oktober 1933. Enligt den nya konstitutionen hade Estland numera ett statsöverhuvud som utsågs av regeringen. Parlamentet var ordentligt reducerat till endast 50 ledamöter.
12 mars 1934 fem dagar innan allmänna val skulle hållas iscensatte Konstatin Päts en kupp utan blodspillan. Vapsarnas parti förbjöds. 500 medlemmar arresterades, av vilka 70 stycken fortfarande satt i fängelse i juni.
Den 15 mars i ett tal till parlamentet förklarade Päts att det estniska folket var förblindat och misslett av propaganda och hade inte förmågan att reda ut ansvaret för den högsta makten. Därför hade regeringen tagit på sig den makten för en tid. I början antogs det av de andra partierna eftersom även de var rädda för Vapsarnas närmande av makten.
Nov. 3, 2010 Och så kom året 1940 och raseringen av välfärden började.
Det är någon som fyller år i lägret. Året är 1948. Snart ska det vara tömt på ester, men ännu kan de festa tillsammans. Geislingen var inte förstört av kriget, utan livet pågick "som vanligt". Barnen gick på dagis eller skola och föräldrarna arbetade. Jag tycker de ser ut som alla barn gjorde på den här tiden. Några hade tydligen fått med sig en folkdräkt. Det kan vi se på den sista bilden. Bilderna är skickade till oss från Mai som numera bor i Australien.
---
Nu är huset fullt av "gäster". Det är inga riktiga gäster eftersom det är barn och barnbarn. Det är lika roligt varje gång.
---
Om jag ska prata om det här med ryssar i Estland skulle jag vilja formulera mig så här:
Estland var ett europeiskt land under stark utveckling under den första frihetstiden. Skolor och undervisning fungerade som i Sverige. Sjukhus hade hög standard för sin tid. Industrin var på frammarsch. Människor hade allt mer flyttat in i städerna och lämnat landsbygden. Det byggdes mycket både bostäder och arbetsplatser. En stor förändring hade ägt rum efter frigörelsen från Ryssland.
Och så kom året 1940 och raseringen av välfärden började. Ingen skötte längre om infrastrukturen. Att hus skulle repareras glömdes bort. Esterna själva fick bara finna sig i förändringarna. De fick inte längre bestämma över sitt privatliv. Pengarna de hade sparat förlorade i värde. Skräcken över deportationer och andra straffåtgärder förstörde människors liv. Osäkerheten om vem man kunde lita på skapade stress. Med andra ord: Allt förändrades. Varför? Därför att Lenin och Stalin hade bestämt att hela världen skulle bli kommunistiskt, vare sig folk ville eller inte. Ryssar flyttade in i landet. De kom i tusental. De förde inte "kulturen" med sig som Sovjetmakten sa, utan de tog bort den västerländska kulturen från landet. Eftersom främmande människor flyttade in i folks lägenheter vågade de inte heller hemma i sina egna bostäder känna sig fria att säga vad de ville. Vem som helst kunde vara rapportör. Att det också kunde vara problematiskt att resa på semester har jag redan berättat om. Elisabet fick inte komma tillbaka till sitt hem eller hämta sina saker därifrån efter en veckas resa till Pärnu eftersom en KGB-familj hade flyttat in i lägenheten och bytt lås på den.
Kan man förstå att esterna kanske inte älskade dem som förstörde deras liv?
Okt. 31, 2010 Jag fortsätter med tiden för den första republiken Estland 1918 - 1940
Den stora sångfestivalen hölls fyra gånger under de här åren. Det var 1923, 1928, 1933 och 1938. Under den ryska tiden hade man också sångfestivaler, men då valdes musiken noggrant, så ingen estniskt sång med tradition skulle förekomma. Festivalerna började med den stora paraden genom Tallinn, och gör så fortfarande.
Man hann också fira två andra stora högtidsdagar, nämligen Estniska Republikens 10-årsdag och 20-årsdag. Sedan var det slut.
En liten bild från
20-årsjubileet.
Samma sångfestival.
Egentligen var det faktiskt så, att de levde mycket som vi. De hade bussar, bilar och motorcyklar som vi. De hade en flygplats i Ülemiste som nu. Från början var flygets uppgift att föra flygpost till Helsingfors för vidare distribution (de fanns faktiskt inga datorer då). Det dröjde inte länge förrän den linjen också tog passagerare liksom en ny linje som trafikerade Tallinn-Riga-Königsberg.
Den första radiosändningen i luften var den 18 december 1926 från Tallinn.
I Estland konstruerades den första TV-n redan 1936 av en man vid namn Mihkel Aitsam.
När det gällde turism stod Estland i en klass för sig. Det var som Sydeuropa nu. Jag har berättat om känslan när jag 1993 kom in i mitt hotellrum på Ranna Hotell i Pärnu och såg havet genom fönstret och kände mig förflyttad till Medelhavet! Jag förstår verkligen att Pärnu blev en stor turistort. Även ester semestrade där. De hade två veckors semester medan svenskarna bara hade en.
I Pärnu ser man också tydligt vilka hus som är från åren 1920-1940. Det finns många i funkisstil. Vad vi har en klar bild av är hur Haapsalu såg ut då. Det har vi sett i böckerna om Lotta på Bråkmakargatan bl.a. Ilon Wikland ritade sin barndomsstad. Trähusen i bärnstensfärger som står precis i gatukanten.
Detta är Estland!
I Haapsalu finns nu ett Ilon Wikland museum. www.ilon.ee
Det är värt ett besök i verkliga livet också.
Fortsättning följer.
Under tiden ska ni gå in på http://124286.edicypages.com/eesti-ajalugu, som jag råkade komma in på när jag satt och letade. Visserligen är texten på estniska, men den är verkligen bra!
Okt. 29, 2010 Viktiga namn under Estlands första frihetstid.
Först ser vi 10 bilder på estniska statsmän under den här tiden.
1. Jaan Teemant (24.9 1872 - 24.7 1941)
Riigivanem (riksäldste, president) 1925 - 1927 och 1932.Arresterad av NKVD 1941 och troligtvis arkebuserad.
2. Jüri Jaakson (16.1 1870- 20.4 1942)
Riigivanem 1924-1925. Tidigare chef för Estlands Bank. Tillfångatagen och skjuten av NKVD.3. Jüri Uluots (1.1. 1890- 9.1 1945)
Premiärminister, ställföreträdande president när Konstantin Päts placerats i sibiriskt sinnessjukhus 1940. Det var Uluots som tf president tillsatte den estniska regeringschefen Otto Thief under septemberdagarna 1944 mellan den tyska och den ryska ockupationen. Han dog strax efter sin ankomst till Sverige 1945 på flykt.4. Otto Strandman (30.11 1875- 5.2 1941)
1918 arresterades han av de tyska ockupationsstyrkorna.
Riigivanem 1929-1931. Premiärminister 1919. Tidigare minister i bl.a. justitiedep. jordbruksdep. och finansdep. Han sköt sig när NKVD kom för att arrestera honom.
5. Jaan Tõnisson (22.12 1868- ?)
Riigivanem 1927-1928 och 1933. Även bl.a. utrikesministerRedaktör och grundare för tidningen Postimees (fr. 1893), den största dagstidningen i landet, där han pläderade för större frihet för esterna. Bildade den första politiska partiet efter det att tsaren givit människorna större rättigheter 1905. Han valdes tom in i den ryska duman. 1917 talade han för ett helt fritt Estland. Han var mycket aktiv politiker och hade många viktiga poster. Han var också den som verkligen löste den ekonomiska krisen under 30-talet som jag tidigare skrivit om.
Han arresterades av NKVD 1940, och därefter vet vi ingenting.
6. Johan Pitka (19.2 1872-? 1944.)
Amiral och grundare av Estlands marina försvar. Han ledde Marinen under hela frihetskriget även under det tyska angreppet mot Riga. Han blev besviken på den estniska politiken och emigrerade till Kanada 1924-1926, men återvände för att åter fly från sovjetmakten på hösten 1940. Han återvände den 22 april 1944. Under försöket att organisera försvaret mot Röda armén i september 1944 blev han troligen dödad.7 Karel Eenpalu (28.5.1888 - 27.1 1942)
1932 Riigivanem, premiärminister, utrikesminister. Hette först Karln Einbund till 1935. Det var Eenpalu som ledde arbetet med att alla skulle byta till estnisktklingande namn. Han var aktiv under frihetskriget. Hade många viktiga poster i Estland.1940 blev Eenpalu tillsammans med många andra esniska politiker artresterad och deporterad till Sibirien. Han avled 1942 i ett fångläger i Vyatka, Kirov oblast.
8. Konstantin Päts (23.2 1874 - 18.1 1956
Estlands förste president.Jag har redan skrivit mycket om honom. Det var Päts som använde utomparlamentariska metoder för att rädda Estland från fascismen, som han sa. Det var Päts som skapade den nya regeringsformen 1938 som avskaffade politiska partier. I fortsättningen valdes mannen eller kvinnan, inte partiet. Det blev ett tvåkammarkabinett. Det ena med av folket valda ledamöter det andra grundat på yrkesorganisationer. Samma grundtanke som det engelska parlamentet. Han arresterades 1940 och levde ända till 1956 i sovjetiskt mentalsjukhus i Kalinin/Tver.
Päts kort efter behandlingen i Sovjets fångenskap.9. August Rei (22.3 1886 - 29.3 1963)
Riigivanem 1928-1929. Även olika ministerposter oc anmassadör i Moskva . Flydde till Sverige 19401906 var han redaktör för den underjordiska tidningen tidningen Sotsiaaldemokraat i Tallinn.
premiärminister med presidentens uppgifter i den estniska regeringen i exil från 9 januari 1945 och fram till sin död.
Under första världskriget tjänstgjorde Rei som artilleriofficer i Sankt Petersburg, han tillhörde de estniska armeenheterna där som i mars 1917, på initiativ av estniska politiker, tilläts samla de estniska soldaterna i egna enheter. Mellan 1917 och 1919 var Rei åter chefredaktör för tidningen Sotsiaaldemokraat och nästan samtidigt (1918-1919) var han arbets- och socialminister, vice statsminister samt biträdande utbildningsminister i den provisoriska regeringen. Därefter (1919-1920 var han ordförande i Asutava Kogu (den estniska konstituerande församlingen). Rei ledde även den delegation som förhandlade om gränsdragningen mellan Estland och Lettland och han var även talman i parlamentet 1925 till 1926. Mellan 1927 och 1928 var han chefredaktör för tidningen
Rahva Sõnema (Folkets röst). Rei var utrikesminister 1932-1933 och biträdande utrikesminister 1936-1937. Fram till 1936 arbetade han också som advokat och han utsågs även till hedersdoktor i juridik vid Tartu Universitet.
Mellan åren 1938 och 1940 var han Estlands ambassadör i Sovjetunionen varifrån han 1940 flydde till Sverige via Riga. Under åren i Sverige var Rei medlem i den estniska regeringen i exil, från 31/12 1944 till 9/1 1945 som utrikesminister och från 9/1 1945 fram till sin död som premiärminister med presidentens uppgifter.
Rei har även skrivit och tolkat socialistiska böcker och givit ut sina memoarer. Han var under hela sitt liv kulturellt intresserad. Under större delen av tiden i Sverige bodde Rei med sin familj i Bromma och han gravsattes på Bromma kyrkogård. Den 27 augusti 2006 ormbegravdes han och hans hustru på Skogskyrkogården i Tallinn.
(Reis biografi direkt från Wikipedia)
10. Johan Laidoner (12.2 1884 - 13.3 1953) 
Överste i tsarryska armén. Sedan General och överbefälhavare för de estniska styrkorna. I frihetskriget var han mycket framgångsrik. Han stred mot både de ryska och de tyska trupperna. Han dog i fångenskap i Vladimir i Sovjetunionen i juli 1940. I Tallinn finns ett Laidonermuseum, som vi besökte för många år sedan. Jag tror vi måste tillbaka dit. Där finns hela frihetskrigets historia.
och Laidoner efter sina förhör i fångenskap.Detta var den första texten om tiden för Estlands första frihet. Det kommer mer.
Okt. 25, 2010 I det Sovjetiska Estland gällde regeln att för varje rysk tjuv måste en est arrestera
I det Sovjetiska Estland gällde regeln att för varje rysk tjuv måste en est arresteras. Det fick inte vara så, att ryssarna var mer tjuvaktiga än esterna.
I en kolchos upptäcktes ett hål i staketet. Det var tydligt att folk tog sig ut där efter att ha stulit grönsaker från kolchosens lager. Det var ingen vanlig stöld. Eller rättare sagt: det var ingen vanlig kombinering. Detta var ett stort brott eftersom det stals från ett lager.
Ingen ville skvallra om det, så det tog tid innan de kom fram till myndigheten att det förekom stölder. En dag hade det i alla fall kommit till allmän kännedom att de stals grönsaker från kolchosen. Då placerades ett TV-team och några milismän utanför staketet. De väntade på tjuvar! Den förste som kom ut var en ryss. Den andre var ryss. Den tredje var ryss osv. ändas till den fyrtionde som också var ryss. Detta betydde att inget fick rapporteras i TV eller radio. MEN. Så kom den fyrtioförste, och han var äntligen est. DÅ fick TV tillstånd att rapportera om stölderna: Man hade upptäckt två tjuvar som stal från ett kolchoslager. En vid namn Ivanov och en vid namn Mets.
Så handskades man med sanningen i Sovjetunionen, avslutade Hanno sin berättelse.
Okt. 24, 2010 Bland de första som arkebuserades i Sovjetunionen var kyrkans män.
---
Vi har varit på museum. Vi besökte stadslägenheten från tiden före ockupationen som finns att se i Rakvere. En mycket fin liten lägenhet med vackra möbler och fint porslin. Rakvere var på den här tiden en stad med låg bebyggelse och många gamla trähus. I lägenheten har det bl.a. bott en skräddare och en skomakare med familjer.
Men det bästa var nog ändå gården. Tänk att bo mitt i stad och ha en stor trädgård att spatsera i, med ett lusthus där man kunde sitta i avskildhet och festa.
Altja kõrts (krog). Det vackra huset med sin fina gärdsgård.
Vägen ner till Finska viken och de gamla fiskestugorna.
Sagadi mõis har en 500-årig historia.
Godsets baroner har grundat sitt välstånd på skogarna. De var också ägare till fiskebyn. Numera finns här ett skogsmuseum, ett slottsmuseum, en naturskola, ett hotell och en restaurang.
