.

Ännu ett tendentiöst inslag om ett baltiskt land i Rapport. Vi såg att många letter, oroande många, flyttar från landet. Inget sades om varför eller hur det står till med ekonomin i landet. Hittills har ca 100 000 flyttat och man befarar att ytterligare 100 000 ska flytta ut under de närmaste åren. Varför inte nämna att problemen har varit enormt stora under och efter den ekonomiska krisen, men att det har vänt nu. Lettland reser sig ur askan och har en strålende tillväxt. Jag tror ingen förstår vad som egentligen händer där efter att ha sett Rapport.

Det var samma sak när vi fick se att det finns så många hemlösa i Estland. Ingen djupare undersökning hade gjorts och inga upplysande jämförelser. Bara ett konstaterande, som vi inte fick någon förklaring till.

Hur många positiva inslag har vi sett om Baltikum på senare år? Jodå när det var 20-årsjubileum, då sas det bra saker!

…..

Lena Andersson skriver en kolumn i dagens DN: http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet

Jag citerar hennes slutsats:

Det är just detta som anpassligheten, konformismen och den här artikeln handlar om. Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.

Vi förstår vad hon vill säga. Vi har varit på ”den andra sidan” gång på gång. Det var helt fel att före 1991 säga att livet var förstört för esterna i Sovjetunionen. Det var helt fel att säga att den tekniska utvecklingen i vardagen i det riket inte fanns. Ja, när vi på 1990-talet sa att de svenska skolorna var på nedgång var det också fel. Jag kan räkna upp mycket mer, men det här räcker. Vi var inga man skulle umgås med helt enkelt.

Det är orsaken till att jag säger: bemöt Sverigedemokraterna med riktiga argument. Det finns verkligen argument. Använd dem. Ser du inga, säg det. Vi ska väl kunna prata utan att håna varandra. Jag står för mina åsikter. Somliga har ju visat sig vara rätt inom rimlig tid.

…..

Vi hittade president Ilves hemsida. Här är hela hans nyårstal i engelsk översättning:

People of Estonia,

Tonight, at this hour – when one year becomes the next; when one thing fades as another takes form – it is fitting to recognize that now, in our 20^th year of new freedom, we have truly come of age. First and foremost, this is related to what is around us.

Now we must become a part of a world that has come of age, too. We must do so wisely, striking a balance; with a respect for our achievements, and our worth. Let us remember that our freedom – that whitest of white ships we waited for a full 700 and then another 50 years – is the freedom to go, and to go freely, wherever we wish.

We bear no guilt for the fact that we are free. We must not bow to the belief, to the bitterness of the slave mentality that freedom has left us impoverished. If we are free, we are free to come and go as we please.

When you come of age, you realize that freedom is something you must also learn to cope with. And this knowledge is expressed in the conviction that we have truly coped better with something than we might otherwise have done.

But is that really the case? It can’t be! I don’t believe it! We laugh at our own; we pay good money to others to impart their ‘wisdom’. And we are wounded by every arrow of criticism that is fired at us – even those that are dipped in the poison of jealousy.

With seven hundred years of history on our backs – a burden we shoulder for no real reason – we doubt ourselves, as if expecting to be sent out into the fields to toil, with the meagre livelihood and ever-present threat of ‘whipping boy’ status such serfdom entails.

We are not free because of the clemency of others: we are free because we want to be. That is why we no longer need to erase the sins of the present with the myths of the past. And that is why those who put their fatherland up for sale today, one piece at a time, should not flaunt the fight for freedom of yesterday.

Fellow countrymen,

We go into this winter better prepared than in many other years. We must use that strength to cast aside all that is false. We must say to the liars and to the grifters: there is no place for you here.

We must use that strength to hold on to all that is right and constant – to our families; to our nation; to honesty, and to honor.

And we must realize that so far we have coped well. Not those who govern us, above all: we ourselves, since it was we who elected them.

This gives us the moral right to denounce those to whom we have entrusted the preservation of our values but who have come to view this as their own personal currency; all the more so when they have the conceit to peddle our shared values for their own gain. It is the role of the state to ensure, after all, that the value we accumulate in our lives is upheld and fostered.

Friends,

How should we approach the new and the unknown in a situation where we have no idea whether Europe, coveted by us for so long, will bring us salvation or vexation?

In my view we should rely on common sense with the equanimity that maturity brings, and on our experience as a nation. We should put away our childish things. We must stop bemoaning that the world does not understand us. We must stop excusing our mistakes with claims that we were not the only ones to make them. And we must understand that while no profession taints a person by default, certain professions must remain untainted.

It is within our own power to make our lives better, since we stand on solid ground. We should all, each of us, strive for this, starting with the simplest things:

Never do harm to others.
Never – never – drink and drive.
Anyone who uses a false name or no name at all, to vilify others, is a reprobate.
Animosity and jealous hurt us, as a country and a nation, because we are all now free to choose a life where there is no hatred.
Trust empowers you to work for the good of the country – not for your own benefit.

People of Estonia,

The candles on the trees will soon go out and the sparks from the fireworks will soon fade in the sky, but the stars will remain – as will the light in our eyes, and in the eyes of those we love. I know of things that change and I believe in things that will remain with me for the rest of my life. Let us recognize the beautiful moments within ourselves, and around us. We should value their importance, and hold them in our memories.

Love those who are important to you and who are dear to you. Look after one another – all of us!

Happy New Year. Long live Estonia!

President Tomas Hendrik Ilves höll i går kväll sitt traditionella nyårstal. Han är alltid en bra talare, och återkommer ofta till de svåra tiderna. I år talade han om friheten:

Kära människor i Estland.

Nu när vår nya frihet är i sitt tjugonde år kan vi säga att vi verkligen har vuxit upp. Framför allt ser vi det i vår omgivning.

Låt oss nu också vara en del av vuxenvärlden. Balanserat och intelligent. Vi ser vårt eget värde och bedömer resultaten med tillförsikt. Låt oss förstå att vi är fria, detta som hägrat som ett fjärran fartyg; det som vi väntade på i 700 år och sedan i ytterligare 50 år. Nu är vi verkligen fria, fria att gå vart som helst.

Tro inte att slaveriet gjort oss bittra eller att friheten har gjort oss fattiga.

Han talar också om att man inte ska lyssna på dem som sprider ondska, de som doppar pennan i giftig avund. Då vet vi vilka han tänker på.

…..

När de baltiska staterna firade 20 år av frihet citerade jag flera tidningar. Dock inte Aftonbladet som publicerade Fredrik Reinfeldts tal. Jag gör det nu istället. Han erkänner Sveriges eländiga agerande för dessa tre grannländer när de verkligen behövde all hjälp i världen.

Sverige skyldigt hjälpa Baltikum

I dag hedrar vi frihetskampen i våra grannländer

I år är det 20 år sedan våra grannländer Estland, Lettland och ­Litauen återfick sin frihet. Detta efter nära 50 år av sovjetisk ocku­pation och förtryck. I dag samlas vi för att hedra och minnas den baltiska frihetskampen. Vi gör det genom att mötas på Norrmalmstorg i Stockholm för ett måndagsmöte i samma anda som för 20 år sedan. Inbjudna är också regeringscheferna i de i dag fria och självständiga republikerna Estland, Lettland och Litauen.

Måndagsmötena var en spontan folkrörelse som visade ett starkt folkligt engagemang för frihet och demokrati på andra sidan Östersjön. Under 79 måndagar, med start den 19 mars 1990 och fram till den 16 september 1991, samlades tusentals människor på Norrmalmstorg. Det som föddes där var en spontan folkrörelse för friheten. Ett möte som sedan spreds över Sverige och som mest hölls måndagsmöten på ­inte mindre än 50 orter runt om i hela landet.

Mötena ägde rum varje måndag klockan 12. Då samlades människor för att dela hoppet och ­tårarna med de baltiska ­folken. Där ­delade vi deras rädsla när ­Sovjetunionen sände ut sin vålds- och terrormaskin för att slå ned de fredliga protesterna. När ­människorna i Tallinn, ­Riga och ­Vilnius stod arm i arm och sjöng framför hotande strids­vagnar och gevärspipor – då kände vi med ­deras mod.

Vi möttes också för att dela glädjen när drömmen blev verklighet. Då självständigheten och friheten kom åter till Baltikum efter decennier av förtryck. När målmedvetenheten, de mänskliga kedjorna och sången från miljoner besegrade fåtalets övermäktiga militärmakt.

Balternas frihetskamp skakade hela det dåvarande öst­blocket i sina grundvalar. Tillsammans med liknande skeenden i en rad andra länder i Öst- och Centraleuropa ledde det samma år fram till både Warszawa­paktens upplösning, liksom Sovjetunionens slutliga sammanbrott. Det var en av Europas stoltaste stunder.

Även den utveckling vi sett sedan det baltiska frihets­året 1991 är historisk. Demokrati­ och rättstat har ersatt diktatur, marknadsekonomi har införts och framstegen har ­varit ­stora för både välfärden och miljön. Europa har återvänt till ­Baltikum och Baltikum till ­Europa. Estland, Lettland och Litauen är i dag fullvärdiga medlemmar av både EU och ­Nato. I Estland infördes också euron som valuta vid årsskiftet. När nu 20 år gått sedan Estland, Lettland och Litauen återfick sin frihet finns skäl att vi särskilt uppmärksammar vår relation till våra grannländer. Att vi markerar 2011 som ett minnesår.

Vi ska minnas att Sverige har en hedersskuld till de baltiska länderna. Som ett av de första länderna erkände Sverige den sovjetiska ockupationen av ­Baltikum. Baltutlämningen ­utgör en mörk stund i svensk ­utrikespolitik. Till det ska läggas att ledande politiska företrädare uttalat att de baltiska länderna inte var att betrakta som ockuperade. Under årtionden såg Sverige bort från det ­lidande som utspelade sig i Baltikum.

När vi i dag samlas för att ­fira 20 år av frihet och självständighet i de baltiska länderna ska vi ta detta med oss.

Vi är skyldiga oss själva och vi är skyldiga de baltiska folken att minnas det förgångna, men också att bygga en gemensam framtid.

Vi lever i dag med många nya utmaningar. I vår värld kämpar andra folk för sin frihet, självständighet och demokrati. Vi ser det i Mellanöstern och i Nordafrika.

För många av dem kan den sjungande revolutionen bli ett ljus att följa. Denna de baltiska folkens kamp för sin frihet var en revolution av människor och för ­människor. Med värdighet och övertygelse kämpade människor för vad som var deras rätt. Och de segrade.

I dag – i Estland, Lettland och Litauen – har den första generationen födda i fria och demokratiska länder nyligen nått vuxen ålder. De lever i den dröm deras föräldrar och förfäder kämpade för. En dröm som blev verklighet för 20 år sedan.

Det är en dröm värd att försvara. En dröm som ger andra hopp. I dag klockan 12 möts vi på Norrmalmstorg för att visa just det. Jag hoppas vi ses där.

Laulu Väljak

Det som hände i Estland under 1980- och 1990-talen har för alltid satt sina spår hos mig. När jag hör sångerna och ser ”Laulu väljak” i Tallinn, då känns det i hela mig. Men när jag också verkligen ser och hör hur det hände, då minns jag på ett annat sätt. Filmen på TV i går var mycket bra. Det handlade om den första Rock Summer som arrangerades på Laulu Väljak 1988. En finsk rockgrupp tog initiativ till en rockkonsert och så bara hände det…

De där finnarna var lite galna, de hade aldrig varit i Sovjetunionen tidigare och visste mycket lite om Tallinn, och så stod de där och hurrade för Estland! De ”knäppa” finska rockarna (ni måste se dem) drog på hårt om frihet när den estniska publiken svarade, och sedan tog esterna över. Ivo Linna sjöng nya estniska sånger om landet och folket. Sånger som hela publiken sjöng med i. Stämningen blev magisk. 1988.

Gorbatjov talade om glasnost och perestrojka men hade aldrig tänkt att Sovjet skulle falla. I Sverige sa man ”Men har de inte för bråttom?” I Estland sjöng de redan om frihet. Tänk att vi fick leva i en så genomgripande historisk tid. Så positiv tid. Den filmen måste fler se. Den kommer flera gånger på SvT under jullovet*.

Vi har fått lära oss att vi ska se på likheterna inte olikheterna människor emellan. Jag hävdar att vi måste se olikheterna. Vi är alla olika. Det finns så små saker i hjärnan som betyder så mycket, små skillnader som blir stora olikheter. Det har också med arv, uppfostran, kultur och erfarenheter att göra. För övrigt är det värderingar som styr oss. Vi bestämmer hur vi ska värdera varandra. En tid är man högt värderad av en anledning som i en annan tid anses förkastlig. Har ni tänkt på att den svenska adeln oftast blev fin för att någon dödade så många som möjligt på slagfältet. Är det fint? Att studera vid universitet är fint. Alla ska göra det. Vad händer då? Alla är inte kapabla att läsa svåra texter och dra slutsatser av det. Jag valde att läsa ett riktigt svårt ämne för att jag måste kontrollera om jag var kapabel att klara det. Jag läste nationalekonomi. Inför första tentan fick vi veta att det inte var många som skulle klara den, men vi fick försöka två gånger till, så det skulle nog gå bra i alla fall.

Vi var bara några stycken flickor i kursen. För övrigt var det stöddiga killar som var så himla kaxiga och menade att vi skulle inte klara det här svåra ämnet. Attityden var sådan.

Tentadagen kom. Jag var lugn. Jag hade pluggat på och ”gick det inte bra, så fick jag väl göra om det”. Jag gjorde talen, gick ut i hallen. Där stod killarna och var alldeles slut. ”Det var jättesvårt!” Jag blev förvånad och visade hur jag gjort, och de tittade, och tittade. Sedan var de inte stöddiga mer.

Min bestämda uppfattning är, att vi är olika, och det är våra värderingar som styr oss. Om vi bestämmer att det är dåligt att vara hemma med sina barn, då är det jättedåligt. Men om det visar sig att barnen får problem för att ingen riktigt har tid att prata med dem, kommer vi då säga att det kanske är bra om vi inte jobbar så mycket, att vi faktiskt måste hinna vara med i våra barns utveckling, kommer vi då ändra våra värderingar?

För drygt tjugo år sedan ansåg alltför många svenskar (och många andra också) att kommunismen var bra. I Sovjet var det hög teknologi, människor levde gott och vi borde leva likadant, trodde folk. /I själva verket betydde ”sovjetisk teknik” att ingen i väst (inte ens de själva) kunde hantera. Bilar som lagades med plast och nylonstrumpor för att fungera. Kameror som vi bara skrattade åt. Och: Ingen trodde den som sa det./ Då värderade vi kommunismen högt. I dag finns det fortfarande människor som gör det, men långt ifrån lika många. I dag kanske människor vet att Sovjetunionen var ett förtryckarland av oerhörda mått och där fanns ingen frihet. Kanske finns det fler uppfattningar vi kan ändra på?

* Sändningstider Frihet åt Estland! Glasnost rock
SVT2 tor 22 dec 2011 kl 18.00
SVT2 fre 23 dec 2011 kl 10.50
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 10.45
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 00.25
SVT24 ons 4 jan 2012 kl 22.50

Postimees i dag:

Säkerhetsspecialist: Ryssland behöver restriktioner på internet som i Kina.

Ryssland behöver en reglering av Internet som den kinesiska, meddelade idag  AFP via en av de bästa ryska tjänstemännen. Protesterna mot förfalskningen av valresultatet organiseras genom sociala webbplatse .

”Vi kan inte ignorera det faktum att brottslingar och terroristgrupper använder Internet", sade det ryska säkerhetsrådet sekreterare Nikolaj Patrušev Argumentõ i en tidningsintervju.

"Naturligtvis ska Ryssland ha ett rimligt regelverk ungefär som de är i USA, Kina och många andra länder", tillade Patrušev.

Internet har blivit ett bra verktyg för att organisera protester, som också hölls i helgen då bara en av demonstrationerna lockat tiotusentals deltagare via Internet.

I september presenterade byrån ComScore en undersökning som uppskattar att antalet internetanvändare i Ryssland är störst i Europa under senare år och också har ökat dramatiskt i användning av bloggar och sociala nätverk.

Kina reglerar internet användning för invånarna genom att stänga sidor med politiskt känsligt material. Förra månaden stärkte staten kontrollen av webbplatser för sociala nätverk.

Patrušev arbetade som chef för FSB under åren 1999-2008.

Hur han får in” USA och många andra länder” i talet om att begränsa tillgången till internet förstår jag inte.

.,….

Centralbankens ordförande - igen!

Estlands centralbank: den ekonomiska tillväxten saktar av kraftigt.

Estlands centralbank räknar med att nya prognosen för nästa års bruttonationalprodukt är tillväxt på 1,9 procent, men en åtstramning kan inte uteslutas.

Årets tillväxt blir närmare 7,9 procent och för år 2013 3,6 procent.

Estlands centralbank konstaterar att den estniska ekonomin sedan början av hösten växer snabbare än väntat. Nu saktar ekonomins tillväxt av, och en ökande osäkerhet påverkas av katastrofplanen som ska komma att stabilisera euroområdets problem på marknaden.

"Estlands centralbank förespår för 2012 en kraftig nedgång i den ekonomiska tillväxten i Estland. Om problemen i EU blir ännu mer stressade kan en lågkonjunktur inte uteslutas", säger centralbanken.

…..

Det tar aldrig slut:

Wiesenthal Center är ute efter nazistiska brottslingar i Estland igen.

Zuroff.

Simon Wiesenthal Centre erbjuder en belöning på 25 000 euro till alla som ger information som leder till att hittills oupptäckta nazibrottslingar kan tillfångatas. Bland andra länder utpekas också Estland.

"Att tiden går förminskar inte mördarnas brott", sade Wiesenthal Centers Efraim Zuroff  i Jerusalem. "Ålderdom bör inte ge skydd mot massmord. Varje offer förtjänar att alla anstränger sig för att finna mördarna. "

Nazistiska brottslingar ska ställas inför rätta och den nya kampanjen startade i början av 2000-talet i Baltikum och Tyskland.

På den tiden erbjöds informatörerna $ 10 000. Ytterligare $ 1500 dollar fick man om den misstänkte visade sig vara straffrättsligt ansvarig och kunde straffas. Människors medvetenhet ökar med annonser som publiceras i tidningar med bilder av Förintelsen och andra illdåd.


Zuroff beräknar att omkring 40 förintelsebrottslingar fortfarande är oupptäckta av myndigheterna i dessa länder, som inte har tagit ansvar för dessa brott. Jag har tidigare visat att det gäller inte Estland. (se den 28.11 2011)

Den mest kände av de berörda personerna som  anklagas för brott  av  Wiesenthal Center  har förknippats med Estland Mikhail Gorškov (88). Nämligen anklagas den estniskfödde medborgaren från centrala Tallinn för att i det ockuperade Vitryssland under andra världskriget begått brott mot mänskligheten.

Åklagarmyndigheten avslutade i september sin förundersökning med hänvisning till brist på tillräckliga bevis som binder Gorškovi vid 3000 mord i det judiska gettot. Enligt åklagarmyndigheten kan de inte få bevis för att brottet inte begicks av en annan person med samma eller likartat namn.

Wiesenthal Centret lanserat en ny kampanj efter att en tysk domstol dömde den nazistiska koncentrationslägervakten John Demjanjuk (91) till fem års fängelse i maj i år, för att han 1943 arbetade i dödsläger i det ockuperade Sobibor i Polen där 28 000 judar förintades.  Efter domen mot Demjanjuk ändrades karaktären på domarna eftersom den  banar vägen för lagföring av personer som inte var direkt kopplade till specifika brott, utan deltog i allmänhet. Således dömdes Demjanjuk för att bidra till mord när han var vakt i  Sobibors dödsläger.

Efter det att Demnjanjuk fått sin dom i Tyskland öppnas åter hundratals filer för att studera vakterna i koncentrationslägren.

Det mördarna gjorde är fruktansvärt och förkastligt, men det är faktiskt också förkastligt att anklaga ett helt land för vad en idiot gör. Jag ser framför mig Per Ahlmarks ögon när han dömde ut alla letter för vad som hände i Lettlands förintelseläger under andra världskriget.

Men vem dömer de sovjetiska massmördarna för vad som hände i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien osv. osv. och inte minst i Ryssland och andra f.d. Sovjetstater. Lettland försökte; de dömde en mördare, men det blev ett fruktansvärt liv i Moskva. Estland försökte också, jag skrev den 12 april 2010:

En annan intressant händelse i dag är att Rysslands ambassadör visade en historiebok som han vill att alla ryska elever i Estland ska läsa. Det som var särskilt speciellt i den boken är, att den man som bar ansvar för många, många människors avvisningar till Gulag, Arnold Meri, (jag nämnde honom den 22 mars) och skulle ställas inför rätta här i landet om han inte hunnit avlida, han finns med som hjälte som alltid ska ihågkommas en viss dag varje år. Det kan man väl kalla intressekonflikt, och vad betyder det att de estlands-ryska barnen får för uppfattning om deportationerna?

Postimees skriver i dag om borttagandet av materialet om Alfred Rosenberg från Historiska Museet i Tallinn.

Museet har kontaktat den judiska befolkningen i Estland och de svarade att de var oroade av utställningen. Varför ska man visa nazistiska brottslingar bara för att de är födda i Estland?

Det kommer ingen ny utställning på platsen där Rosenberg fanns; andra personer på utställningen flyttas om istället.
Han delade vitrinskåp med patriarken av Moskva och hela Ryssland Alexej II, född i en balttysk släkt i Tallinn. Även naturforskaren Karl Ernst von Baer finns där. (även han balttysk)

En annan artikel i Postimees säger:

Bilden av Rosenberg passade inte in bland de andra positivt presenterade personerna, säger Anton Pärn, Kulturministeriets avdelning för kulturföremål.

Alfred Rosenbergutställningen.

På Estlands Historiska museums permanenta utställning finns en display med titeln "Världsberömda ester". Alla andra personer, utom Rosenberg, presenteras med en positiv framtoning. Just därför är det olämpligt att ställa ut Alfred Rosenberg i samma sammanhang,"sade Anton Pärn, Kulturministeriets avdelning för kulturföremål.

.....

David Vseviov, historikern som vi följer på radion i serien: ”Det mystiska Ryssland”.

David Vseviov: Ondska, kan inte ställas ut samtidigt med godhet.

Vseviov, själv född som rysktalande jude som numera talar perfekt estniska och utbildat sig vid Tartu Universitet,  har faktiskt samma åsikt som jag. Rosenberg ska inte ställas ut på museet, men man ska kunna hitta uppgifter om honom där.

"Jag har alltid intresserar mig för historia och identifikationer - vi är alla del av samma mörka förflutna. Vem i historien vill vi identifiera oss med? Vi kan inte glömma och inte heller förbättra historien. Vad vill vi förmedla för budskap på museum? Jag tror inte jag vill att denne man ska presenteras på en utställning. Vad har han gett oss?

Varför ska vi koppla samman Rosenberg med Estland eller Tallinn? Han är inte bunden till vårt land varken känslomässigt eller kulturellt. Han råkar bara vara född i Tallinn. Inget annat. Vi kunde lika gärna ställa ut Dostijevskij. Det är samma sak.

Vseviov tycker att det är en teoretisk tvist som uppstått, hur mycket behövs för att fånga allt det onda? "Vi bör dock presentera ondskan mycket avskräckande.", säger Vseviov.

…..

Bebyggelse vid flygplatsen.

Pilpabyn försvinner från flygplatsområdet.

Under sovjettiden var det nödvändigt att ha en köksträdgård för att vara säker på att alltid ha något att äta. I närheten av Tallinns flygplats ligger ett sådant koloniområde. Det ska nu tas bort helt och hållet i november i år eftersom det mer och mer blivit en plats för sopor.

Numera är det huvudsakligen äldre rysktalande människor som arbetar med trädgårdsskötsel i området. Myndigheterna säger nu att det går inte att vänta med rensning och moderniseringar hur länge som helst av hänsyn till dessa människor. De måste lära sig hur det är att leva i Estland.

”Det tråkiga är, att jag inte ens vill plocka äpplen. Jag har inte klippt gräset på länge", sade en äldre kvinna om krånglet hon fått.

Hon köpte en välskött trädgårdstäppa av den tidigare användaren som blivit sjuk. Det behövdes inga köpehandlingar då. ”Det är nog ingen annan som har det heller.”

"1984 och 1985 gavs tillstånd till odling på kolonilotterna, men de var tidsbestämda på 10 år", säger Tõnu Mühle, som arbetar med att utveckla flygplatsen.


Flygplatsens befattningshavare berättar i stort sett samma historia. "På grund av dessa fula, illegala byggnader förstörs upplevelsen under landningen för flygpassagerarna. Vi måste städa upp denna plats. Observera att vi snart kommer börja bygga ut flygplatsen; förr eller senare, exakt när, det kan vi inte säga nu ", säger Mühle.

De kan inte förstå folks plötsliga entusiasm för stadsdelen.

Han berättar att nyligen körde en buss full med utländska arkitekter till området för att studera denna arkitektur i Tallinn, de gick med knäna i lera.

"Vi tittar ut på all skit genom fönstret i planet, och vi känner djup skam” avslutar han.

Historiska museet, Marjamäe loss (slott).

Historiska Muséet i Tallinn har en utställning om ester som på olika sätt gjort sig kända i världen.  ”Eesti esimesed”.

En av de kända esterna är Alfred Ernst Rosenberg (balttysk), som arbetade nära Hitler. Han föddes i Tallinn 1893 och avrättades i Nürnberg 1946.

Alfred Rosenberg.

I Wikipedia kan vi läsa (jag kan inte garsatera hela sanningshalten):

Rosenberg lärde känna Adolf Hitler år 1919 och gick med i DAP, NSDAP:s föregångare, samma år. Rosenberg beklädde flera höga ämbeten inom den nazistiska statsapparaten. Rosenberg formulerade den nazistiska ideologin i flera skrifter; han skrev om rasteori, antisemitism, begreppet Lebensraum  samt motståndet mot Versaillesfreden.

En liten kuriositet: Hitler tyckte att han var jobbig. Han var för omständlig.

Från 1941 till 1945 var Rosenberg riksminister för de ockuperade områdena i öst och därmed ansvarig för de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begicks därstädes. Vid Nürnbergprocessen 1945–1946 dömdes han till döden som krigsförbrytare  och avrättades genom.hängning.

Det var alltså han som var skyldig till att Estland som första land rapporterades som ”judenfrei”.

Då kan man naturligtvis diskutera om han var est eller tysk. Svaret är att 1. Han var balttysk. 2. Han lämnade Estland 1919, innan Estland var ett fritt land. 3. Den balttyska kulturen var helt skild från den estniska. Många av de kända esterna var just balttyskar, som världsomseglaren Krusenstern och vetenskapsmannen Struwe. De räknas inte som ester eftersom de inte talade estniska och inte visste något om den estniska kulturen. Kanske borde utställningen egentligen heta ”Kända män som fötts i Estland”.

Flera länder har protesterat mot att han finns med på utställningen, bl.a. USA och Ryssland. Historiska Muséet i Tallinn har nu fått veta av kulturministeriet att han måste tas bort. Vilket pågår just nu.

På ett sätt kan jag tycka att det ät rätt att ta bort honom. Han var en äkta förbrytare skyldig till fruktansvärda brott.På ett annat sätt tycker jag det är fel. Självklart ska vi och våra efterkommande alltid få kunskap om vad som hände och vilka som gjorde det. Det märkliga är att ingen, absolut ingen, tycker att Lenin och Stalin ska tas bort från Ockupationsmuséet i Tallinn. Jag har istället hört att man ska spara allsa minnena från sovjetockupationen, och Ryssland anser ju att inget får röras i den fria staten Estland.

.....

I går vad det final för festivalen ”Ljus över Kadriorg”

Visst är det vackert?

.....

Det är problem med ”lönnlöven” som alla nya körkortsinnehavare måste ha på bilen i Estland.

Vägverket menar att de andra förarna ser detta som en negativ upplysning. De vill att man istället ska ha en bättre utbildning i körskolorna, och det ska vara frivilligt att använda ”lönnlövet”.

Det är tänkt att visa för de andra förarna att detta är en ovan förare, ”Visa särskild försiktighet!”.

Vägverkets talesman Timothy Vijar säger att det skulle vara en tvåårsgräns för de nya förarna innan de slapp lönnlövet, och det visade också att denna förare får inte köra fortare än 70 km/tim. Nu tycker han att med en bättre undervisning och en höjning av hastigheten till 90 km/tim. skulle man få en lugnare trafikrytm. Istället för att visa tolerans ha det blivit en symbol för negativa och nedsättande attityder. Om man istället har en skylt med ”barn i bilen” eller ”främmande stad” eller liknande då visar de andra hjälpsamhet.

Vägverket kommer lämna in ett förslag på ändring till kommunikationsministeriet.

.....

Försvarsminister Mart Laar.

Mart Laar avgår som ordförande i det politiska partiet IRL; han står inte till förfogande när ordförande snart ska väljas. Han lämnar inte politiken, och står kvar som medlem i partiet.

Han har varit statsminister två gånger, men kan inte tänka sig att bli et igen. Han är intresserad av försvarspolitik, och posten som försvarsminister, som han innher nu,

Beslutet att avgå fattade Laar efter årets parlamentsval, där IRL gjordebra ifrån sig. De har starka ministerposter i regeringen.

”En dinosaurie” ska avgå i tid. Tänk dig, jag och dinosuriern Edgar Savisaar, det kan bli för mycket.

Vem vet, kanske han kan tänka sig bli EU-kommissionär.

.....

Det finns 4635 finska företag i Estland, det är en ökning med nästan 500 på ett halvår.

Jag ska nu berätta för er om ett folk som lever nära oss. Vi kallar dem ester. De är inga änglar, inga djävlar, utan rätt och slätt människor. Människor med samma variationer som hos andra folk. Låter det spännande? Jag ska fortsätta:

Först var de nomader, som så många andra. Sedan började de odla jorden och ha husdjur, som  så många andra. Men de hade otur. De hade valt att bosätta sig i ett område som andra folk var intresserade av. Det ena landet efter det andra var där och krigade och slogs. Inget annat land i Europa har så många försvarsborgar på samma areal som det här folket. Men det hjälpte inte. De tvingades att böja rygg för de olika makterna. En gång bad de faktiskt att svenskarna skulle komma. De ville ha skydd mot dem som var värre.

Till skillnad från andra makthavare såg svenskarna esterna som människor. De såg esterna som likvärdiga med dem själva. Esterna hade nu rätt att klaga i domstol. De hade samma rätt som makthavarna. Det var stort. Det ärt anledningen till att den tiden kallas ”den goda svenska tiden”.

Tyvärr förlorade svenskarna kriget mot ryssar och snart blev esterna livegna igen. Tsaren ville att hela Ryssland skulle bli mer europeiskt, så han lät tyska adelsmän flytta in i landet, ta esternas jord och låta esterna själva bli livegna med allt vad det innebär. Det var sådant som ingen i världen hade någon uppfattning om. Det fanns ingenstans att protestera helt enkelt.

Sedan kom en viss förändring i Europa. Livegenskapen upphävdes i Estland. Karl Marx spred sina teser och det blev uppror i många länder, även i Ryssland. Esterna började kunna tänka sig att bli fria. Efter nästan 600 år. De började ett fantastiskt arbete med att förbereda sig att klara sig själva. Det var så mycket de inte kunde. Att sköta en lantgård själv t.ex. Det var inte så många av dem som hade en helhetssyn på detta eftersom godsägaren bara hade gett order om vad som skulle göras utan att förklara varför och vad det betydde. De kunde inte bokföring, handel och att leda ett land bland mycket annat. Olika estniska män tog på sig olika uppgifter och folket förändrades.

Det var inte lätt att bli fri. De tog till vapen. Några hade utbildats i tsarens armé; andra, som de unga skoleleverna gav sig in i kriget utan krigsutbildning. Först besegrades ryssarna, sedan ockuperades landet av tyskar, och esterna besegrade dem också! Många dog, men de ansåg att det var värt det.

De fick tjugo turbulenta år som ett fritt folk. Hela Europa var turbulent. Flera länder blev diktaturer med diktatorns bestämda åsikter om människors olika värde. Finansproblemen var stora i världen.

Det lilla landet, som tagit sig namnet Eesti, Estland, trevade sig fram i sin nya situation. De visste hur det var att leva som en minoritet utan mycket värde, så de gav alla minoriteter möjlighet till auttonomi. Det var unikt i världen. De drog också in mark från de stora gårdarna, mark som stulits från estniska lantbrukare några århundraden tidigare. Godsägaren fick behålla så mycket mark att han kunde försörja sig, och fick betalt för resten som gick till esterna själva. Naturligtvis ansåg godsägarna (tyskarna) att de fick för lite betalt.

Många ester flyttade till staden där de etablerade sig i olika yrken som varit stängda för dem tidigare. Som i många andra av Europas länder byttes regering några gånger, och så en dag tog sig ,en av männen som varit statsminister, rätten att begära att hela riksdagen avgick. Han styrde med dekret i tre år. Därefter antogs en ny ordning och han valdes till president och en ny riksdag bildades efter allmänna, demokratiska val. Detta gav Sverige den möjlighet de ville ha för att fördöma hela landet! Jag kommer till det.

De stora diktaturerna träffades och fattade ett hemligt beslut. De delade upp vissa av  Europas länder mellan sig, och det lilla landet Estland var ett av flera länder som tillföll diktaturen Sovjetunionen. Utan att ha blivit tillfrågat naturligtvis. Vad då självständigt? Det var inte på riktigt.  Men avtalet var alltså hemligt.

Sovjet meddelade att de ville ha baser i Estland. Vad skulle presidenten svara på det? Vad hade han för möjligheter att vägra? Inget annat land i Europa syntes ha möjlighet att stödja Estlands försvar. Skulle han skicka det fåtal soldater han hade mot en säker död i ett krig mot en många gånger större krigsmakt. Finland hade klarat det, men kunde Estland? Han trodde inte det, utan upplät baser för de främmande fientliga soldaterna.

De kom. Många, många. Och alltmer ville Sovjet ha. Den stora björnen öppnade sina käftar och …. utlyste val till en ny regering.  Först sa man att det skulle vara allmänt demokratiskt val, men sedan var det bara av Sovjet tillåtna partier som var valbara. Och människor hämtades av soldater och hotades med vapen för att de skulle gå och rösta i ett val där valresultatet var klart innan vallokalerna stängt. Det tillsattes en kommunistisk regering i det landet, som av Sovjet tidigare ansetts vara fascistiskt, och som nu ”bad” att få ingå i det kommunistiska Sovjetunionen.

Var det något annat land som protesterade? Det hördes inga protester fram till Estland i alla fall.

Därefter öppnades helvetets portar. Vem hade förklarat krig? Ingen. Det var alltså inget krig. Men det dödades ju. Folk dödades på gatan, i lokaler där ”förhör” hölls, under deportationer och i Sibirien.

Var det något annat land som sa något då? Nej, de var upptagna av krig. Nästan allihop.

När många människor fått obekanta inneboende i sina lägenheter och förlorat allt sitt privatliv. När många tusen människor dött och ännu fler deporterats till ett iskallt, kargt och på alla sätt fruktansvärt Sibirien och ett år gått, då kom tyskarna. De trängde in i landet och drev de sovjetiska soldaterna framför sig. Esterna trodde att de kom för att befria dem och ge dem sin frihet tillbaka. De var lyckliga i den stora olyckan.

Var det något land som sa något nu? Ja, man menade att det var fruktansvärt att esterna var glada när tyskarna kom. Ha fascister!! Illa!!

I fyra år var tyskarna där. De tänkte inte alls ge esterna frihet. Esterna skulle deporteras till Ryssland, när tyskarna tagit det landet också. De dödade också ester, men inte lika många. De hade också baser i Estland, men de betalade hyra för de hus de in i. De dödade både ester och judar. Och här hjälptes de av några idioter från Estland också.

Var det någon som sa något nu? JA! OJA! De sa inget om de dödade esterna. Absolut inte. Nej, det var de döda judarna som man pratade om. Naturligtvis var det fruktansvärt att de oskyldiga judarna skulle dö. De hade inte gjort något ont. Det var bara det att de nationalsocialistiska tyskarna inte ansåg dem värda att leva. Men esterna, nej, det folket… Vad då? Finns det sådana?

Efter fyra år kom sovjeterna tillbaka. De fortsatte sitt mördande och utplånande av vanligt mänskligt liv i landet. Alla skulle böja sig för de nycker som kom från Moskva. Moskva ändrade sig ibland, och då var det gamla ett brott, som någon skulle straffas för. Folk dog och deporterades. Och lärde sig leva med osäkerheten, oärligheten och glädjelösheten.

Var det någon som sa något nu? Nej. Esterna var nog inte värda att leva i frihet. Sverige var först av alla länder att erkänna Sovjets ockupation av landet.

Varma gratulationer till er alla, ester, som blev fria för drygt tjugo år sedan! Och som ni gjorde det! Inte ett skott! Inte en död människa. Och så fort ni fick ordning i ert land! Ni har ju skapat ett så vackert land av ett område i totalt förfall! Jag är så glad att få tillhöra er. Tack alla ester för vad ni skapat!

Ja, jag är fortfarande upprörd för vad som sas i radioprogrammet, men nu ska jag försöka lugna ner mig!!

Mart Laar säger i Postimees: Ryska uttalanden har inte förändrats på 20 år.

Här har vi ett av problemen med grannlandet i öster. Vi vet alla att Estland är ett litet land med bara dryga 1,3 miljoner invånare. Ryssland är världens största federation. Där bor ca 140 miljoner invånare, alltså dryga 100 ggr så många. Landet skakas då och då a oro. Tjetjenien är en ständig oroshärd. Estland hade tisigare för Ryssland viktiga hamnae både för handel och militär. Då var det lilla landet mycket viktigt för Ryssland. Nu fungerar det inte så längre. Militära operationer sker på helt andra sätt i dag. Estlands hamnar kan Ryssland vara utan. Vad är det då som är orsaken till att Ryssland hela tiden, varje dag, har ögonen riktade mot oss? Estland är ingen strategisk risk. Visst finns en armé, och visst säger president Ilves att ”Vi kommer aldrig mer, aldrig någonsin, ge oss utan att försvara oss.” Men det hndlar ju bara om försvar.

Detta är en karta över Ryssland. Ser ni den lilla vita fläcken i väster, mittemot Sverige. Den syns knappt. Det är Estland.

Under tiden fram till den 20 augusti har det varit kritik och påstående att Estland är fascistiskt. Vad är då fascism? Det handlar ju bara om verklighet. Det som esterna själva har upplevt och försökt berätta om, trots att ingen ville veta. Under ockupationsåret 1940-1941 var Estland i helvetet. De var mitt i den eviga skärselden. Man kanske måste vara i min ålder för att förstå liknelsen, men det var just det som de kristna hotade med. Den eviga skärselden för den som inte tror. De flesta ester trodde inte. De trodde inte på den sovjetiska kommunismen. Allt som de skapat under sina fria år skulle komma att tas ifrån dem. Familjemedlemmar försvann, mördades. Och du visste aldrig när du själv skulle drabbas. All glädje försvann. Mat också. ”Kommunismens första gäst är Svält.” brukar Hanno säga. Han minns. Det är detta som gjorde att man uppfattade tyskarna som befriare. Tyskarna var européer. Ibland funderar jag på vad det betyder. Att vara europé. Vi är inte en enhetlig massa. Vi är individer. Men vi är européer. Vi är medmänskliga. Vi kräver att vi ska förstå och veta var makten säger och gör. Vi röstar bort dem vi inte vill ha i parlamentet. Vi skjuter dem inte. Vi har fria tidningar. Man kan bli galen på vad som skrivs ibland, men det är tillåtet båda att skriva det och att bli galen. Fri TV och radio. Vi får säga att statsministern är si eller så. Vi får sjunga vilka sånger vi vill. Nåja, vi har ju bestämt att Djävulen heter Hitler, så där finns en gräns. Vi föraktar, men förbjuder inte dem som hyllar Hitler. Vi försöker tysta dem. Inte geom att döda dock. Vi har en stark bild av vad demokrati är. Vi vill leva med den i fortsättningen också. Tänk så snabbt Putin avskaffade demokratin i Ryssland. Gorbatjov säger i en intervju i Postimees att Putin har ”kastrerat” den ryska demokratin. Han tystar sina fiender som han tystade Chodorkovskij och andra. Mer eller mindre radikalt. Varför måste han bråka med esterna? Den här lilla folkgruppen som har levt här i ca 11 000 år mestadels som fria människor, och förslavades av andra folk på 1200-talet och framåt, av Ryssland i ungefär 250 år. Betyder det att Ryssland på något sätt har rätt till området? Hur länge kan man hävda sådan rätt i så fall? På 1500-talet menade Ivan den förskräcklige att Tartu var hans därför att Storfursen Jaroslav hade erövrat området vid förra millennieskiftet och behållit det tills esterna tog det tillbaka 1224.

Äsch! Vad spelar det för roll vad jag skriver? Jag försöker bara förstå. Jag vet ju att Ryssland aldrig har haft demokrati (utom Jeltsins försök), aldrig har haft någon rennässans eller annan kontroll av statsapparaten. Skillnaden mellan tsarens rike och kommunismens är visserligen stor, men där fanns en stark man i toppen som stod för alla besluten. I Baltikum hade ju redan tsar Peter ansträngt sig för att den europeiska kuklturen skulle införas, men han lyckades inte med det i jätteriket Ryssland. Det var Petersburg och Baltikum. För övrigt var det ett asiatiskt rike.

Jag har bara en enda bön: Låt Estland få vara ett fritt rike!

Ants Paju och Kalevipoeg bakom sin häst.

Klockan är tre på eftermiddagen. Jag har just sett ett program på TV om en man och hans liv. En man, Ants Paju, som skickades till Sibirien som 5-åring och som nu stod med tårar i ögonen vid sin släktgård som helt förfaller. Granngårdarna, sju stycken, förfaller också. Alla boende skickades iväg till Sibirien för att förintas, menar han. Han talar naturligtvis en bra ryska, men han har bott i sitt Estland sedan 11-årsåldern. Han blev författare och politiker. Det som föranledde detta program var att han sett till att en stor staty av Kalevipoeg sattes upp i Põltsamaa. Först kördes den runt i Estland och hälsades med musikorkestrar och folkdansare på de centrala torgen.
En dag som denna funderar man naturligtvis på vad som gör att en nation är en nation och skall vara en fri nation. Här är det språket och kulturen som binder människor samman. Och numera kunskapen om hur livet kan spolieras av att man inlemmas i en kultur som är så olik den egna. Tvärt emot vad som sades under Sovjettiden var tsarernas Ryssland inte alls lika svårt att leva i. Det var ju under tsarernas tid som frihetslängtan började vakna, och känslan av att "vi kan förändra". Redan under andra hälften av 1800-talet kom förändringar. Livegenskapen försvann och man kunde börja välja vilket liv man ville leva. Allt detta togs ifrån dem. All frihet försvann. Ja, själva livet försvann i skräck, oro och förvirring för dem som inte dödades direkt. Visst förstår jag Ants Pajus tårar. Han är död nu. Han dog 28 juni och fick alltså 20 år av frihet. Han hann sitta i riksdag och vara borgmästare i Jõgeva. Men han kom aldrig ifrån sina minnen.


Nästa TV-program var ett amerikanskt inslag om Estlands nyare historia. Vi fick se om frihetskriget, ockupationerna och så den nya frihetskampen. Något som dominerar i den estniska kulturen är sången. Inget annat land har så många folksånger nedtecknade och fortfarande levande. Sångfestivaler hölls även under ockupationen även om de utnyttjades av kommunisterna till propaganda. Av någon märklig anledning tilläts sången ”Mu isamaa on minu arm." Nationalsången och andra nationalistiska sånger var totalförbjudna.
Inför sångfestivalen 1969 förbjöds "Mu isamaa on minu arm" men spontant och utan dirigent började sångarna ändå sjunga den. Publiken sjöng med och så småningom var det en dirigent som steg upp i dirigentstolen. Partichefen i Estland Johannes Käbin satt som vanligt på första bänk, och han visste naturligtvis att  Moskva förbjudit sången, men han resonerade så: "Om folket vill sjunga, låt dem sjunga." Malle var där och berättade att det var en underbar kväll.

Efter befrielsen och några år senare vårdades f.d. partichefen (han byttes ut 1983)på ett ålderdomshem där han sågs som vilken gamling som helst. På samma avdelning fanns en man som under kriget blivit officer i den tyska armén. Han hade suttit i sovjetiskt fångläger för det. Nu var han alltså också gammal och trött, men han har berättat att han tyckte det var trevligt att samtala med Käbin, och på Käbins begravning 1999 sa han: "tänk att den siste som Käbin hade trevliga samtal med var en f.d. tysk officer. Livet är lustigt."

Sången spelade en stor roll under detta frihetskrig. Till skillnad mot det krig esterna kämpade i 1918-20 hade de nu inga andra vapen än sången! Tänk att jag blir så upprörd när jag tänker på den där artikeln Harry Schein skrev i DN efter att ha hört sångfesten i Tallinn: "Jag känner igen mig från min ungdoms Österrike", dvs han hörde nazism i de estniska sångerna. Och kanske det värsta av allt: Ingenting tog tidningen in för att rätta till hans hemska uttalande. Jag vet det eftersom jag hade en korrespondens med Hans Bergström då. Schein själv besvarade inte mina brev. (se 14.2. 2010)

Nu har klockan blivit 19 och jag ska se utsändningen från dagrens sångfestival i Tallinn. Jag berättar om den i morgon.

Apropå det jag skrev i går om minoritetsspråken i Estland och Ryssland: När vi ringer till företag som svarar med en inspelad hälsning och instruktion, då kommer meddelandet först på etniska och sedan på ryska. Jag uppfattar det som om esterna vet, att om rysktalande snabbast ska förstå ett budskap, då säger man det på ryska. Tydligen har man inte gjort samma erfarenhet i Ryssland.

…..

Världens dåvarande ledare.

Läst i Populär Historia 5/2005.

Potsdamkonferensen.

Segrarmakterna ritar om kartan, Thomas Roth.

Den 17 juli 1945 möttes ledarna för USA, Sovjetunionen och Storbritannienför at besluta om framtiden. För att dela upp världen. De var Harry S Truman, Josef Stalin och Clement Attlee, som under konferensens gång efterträdde Churchill efter riksdagsval i Storbritannien, med respektive utrikesministrar.

Man enades om hur Tyskland skulle fungera och om krigsskadestånd (vilket till största delen skulle tillfalla Sovjet p.g.a. deras stora skador under kriget).

Stalin krävde dessutom mandat i Libyen, fri tillgång till Medelhavsområdet och internationalisering av Ruhrområdet. Stalin avvisade all inblandning från de allierade i Polen, Rumänien, Bulgarien och Ungen. (De allierade befann sig ju i Italien och Grekland) Det blev en kompromiss utarbetad av den amerikanske utrikesministern.

Stalin krävde också att alla de områden som tillhört tsarens välde mellan Östersjön och Svarta havet skulle bli ryska igen. Det blev förhandlingar om Polen, Ukraina som fick gränser ända till Karpaterna. Detta innebar att tolv miljoner tyska familjer drevs från sina hem och sin hembygd som varit tysk innan det tyska riket bildades.

Detta beskrivs med många meningar i artikeln. Sedan kommer en rad:

Frågan om de baltiska staternas anslutande till Sovjetunionen vållade inte mycket debatt.

Bara så. Ingen kommentar. Ingenting om gamla löften att alla stater som förlorat sin frihet under kriget skulle återfå den i fredsförhandlingarna efteråt. Hur många brydde sig egentligen om att dessa, flera miljoner, människor dömdes till slaveri?

Artikeln fortsätter, men jag slutar här.

.....

Minneshögtid i Viljandi. Man högtidighåller minnet av befrielsen från det sovjetiska helvetet 1941.

Simon Wiesenthalcentret  protesterar mot att det hölls en minnessamling med anledning av den tyska arméns marsch in i Estland för 70 år sedan. Centret menar att esterna förvränger historien och förolämpar offren för förintelsen i Estland.

Wiesenthalcentret uttryckte sin solidaritet med Estland judiska församlingen som informerade om händelsen och man uppmanade estniska politiska ledarna att offentligt fördöma detta initiativ och se till att offentliga medel inte används för att utföra en sådan festival.

Zuroff sade att om ester  tror att massmord på oskyldiga judar är en normal händelse passar  de antingen i fängelse eller på mentalsjukhus. "Det är mycket viktigt att Estlands ledare tydligt uttalar detta inte är en estnisk ideologi, och sådana initiativ aldrig kan stödjas av regeringen."

Postimees

Zuroff har aldrig ens försökt förstå vad esterna fick utstå under den första sovjetiska ockupationen 1940-1941. Inte Zuroff och inte så många andra heller. Problemet är stort, även om esterna själva vet att det inte är någon mening att få dem att förstå. Ondskan är Hitler. Punkt. Slut. Att det fanns en galning i Moskva utan mänskliga känslor, som utövade sin makt fullständigt hänsynslöst på ett sätt som jag nu inte kan finna ord för, det är totalt, fullständigt och absolut ointressant. Vad spelar det för roll att esterna mördades, deporterades och misshandlades både fysiskt och psykiskt? Ingenting. Inte ens i deras eget land ska de visa några känslor. Inte får de ha vilka skulpturer de vill, inte heller får de visa respekt för sitt eget folks öde. Är landet för litet? Är invånarna för få? Varför är det så här?

Dessutom: Stalin mördade fler judar i Estland än tyskarnas hantlangare gjorde!

Dödens ideologi är fortfarande rumsren.

Han skriver om röda kmererna och två miljoner kambodjaners död. Han skriver om vad svenska FNL.gripperna skrev på den tiden:  ”Vilken spännande och stimulerande tid har vi ändå inte framför oss! Att vara med och stödja vietnameser och kambodjaner när de bygger upp ett helt nytt samhälle och ett helt nytt liv.” Om den då tömda kambodjanska huvudstaden Phnom Penh konstaterades att ”sophögarna bränts”, och ”staden tvättats fri från imperialismens ’kultur’ [...]” (Vietnambulletinen, nr 6 1975).

Trots stödet till de röda khmererna skildras den svenska FNL-rörelsen ibland genom ett slags nostalgiskt skimmer. Före detta aktivister och frontpersoner ställs sällan till svars. Den kanske mest kända vännen av de röda khmererna, Jan Myrdal, har genom åren vägrat att ta avstånd. I en artikel i Aftonbladet (28/3 2006) refererade Myrdal till en av de åtalade i Kambodja, Ieng Thirith, som sin ”vän”.

Och visst kan åtminstone jag förvånas över det Leninpris som Jan Myrdal instiftat har tagits emot med stor tacksamhet av Mattias Gardell, Roy Andersson och Maj Wechselmann. (Jag minns artikeln Maj Wechselmann skrev i DN en gång om det fantastiska landet Sovjetunionen, men hon kan ju inte vara blind. Den som såg det förfallna landet Estland 1991 och jämför det med landet i dag måste förstå skillnaden mellan Sovjet och det fria Europa. Det repareras och förbättars hela tiden. Vägarna asfalteras och målas, ordentliga trottoarer ordnas, vägräcken och varningsskyltar finns där och poliserna kontrollera nykterheten regelbundet. Tidigare stod de små kioskerna vid vägkanten för att bilisterna skulle kunna ta sig en sup på vägen… Och ett pris i Lenins namn! Tja, det gamla vanliga: Vem skulle bli hedrad över ett pris i Hitlers namn?

Artikeln fortsätter:

Det är svårt att inte se allt detta i ett vidare svenskt perspektiv. Kommunismens illdåd och dess medlöpare bedöms annorlunda än nazismens. Detta trots att båda ideologierna är totalitära och har skördat miljontals människoliv.

Att attityden även finns hos såväl akademiker som gymnasielärare bekräftas av en ny studie av Valter Lundell vid Lunds universitet (Den goda tanken och den onda erfarenheten). Genom omfattande intervjuer har Lundell dragit slutsatsen att det i vissa akademiska sammanhang fortfarande är känsligt att tala om en ideologisk förklaring till kommunismens massmord.

Forum för levande historia visade i en undersökning 2008 att gymnasielärares kunskap om Sovjetunionens Gulagläger är undermåliga. Att vissa lärare inte kan eller vill förklara ideologins betydelse är därför kanske inte konstigt, men likväl absurt.

Sant är att många andra faktorer än ideologiska har spelat in där kommunismen härjat. Samtidigt är förtrycket ingen slump. Jämlikhetsidealen och utopin anses så frälsande att medlen kan ursäktas. Vi har sett det i Kambodja såväl som i Kina och Sovjetunionen. Vi ser det än idag i Nordkorea. Den som inte erkänner det riskerar att sälla sig till medlöparnas skara, och blunda för kommunismens terror.

När vi tar en tur till Rakvere är det inget annat än lycka jag känner när vi passerar de stora lysande gula rapsfälten i solskenet, sädesfälten med den gulröda vallmon och välgödda kor och får som betar på de saftiga betesmarkerna. Jag tittar efter den gamle mannen som bor/bodde i det fallfärdiga huset utan hela fönster, det sista riktigt dåliga huset på den här vägen, men jag ser honom inte. Jag vet ingenting om honom. Kanske var han en av de sista torterarna? Kanske var han bara en vanlig kolchosarbetare. Jag vet inte. Han har suttit och njutit av solen i dörröppningen i alla år, men nu är han inte där. Kanske han inte längre lever.

…..

Utbildningsministern.

Utbildningsminister Jaak Aviksoo har skärpt tonen. Staten har sagt att de ryska gymnasierna på sikt ska ha sin undervisning på estniska. Det vill inte rektorerna. De har haft ganska många  år på sig att förbereda detta, men har inte gjort något märkbart åt det. Nu säger en rysktalande rektor att det är odemokratiskt av esterna att ställa ett sådant krav. Aaviksoo svarar genom sin statssekreterare: De ryska skolorna är statliga, och ska följa de direktiv som bestäms av staten. Dessutom: När ni bestämde i det här landet, då fanns det absolut ingen demokrati, och då tvingades alla estniska barn att gå ett år extra i skolan för att lära sig ryska.

Där, på andra sidan Östersjön, i höjd med Stockholm och ned till Tysklands Östersjökust, ligger de tre baltiska staterna som få av mina generationskamrater tidigare kunde placera på kartan och ännu mindre skapa sig en bild av.

… är inte den gängse bilden av de baltiska staterna skev och ihopmålad av en mängd fördomar?

… Här ligger det nära till hands att tala om svensk självgodhet och förmätenhet. … Ville man uttrycka det i en formel kunde man säga att ett imperialistiskt förflutet fortsätter att verka subliminalt i blickarna österut. Det vill säga: vi tror inte att vi är sådana men vi är sådan.

…Redan vid mitt första besök i (de baltiska) länderna i början av nittiotalet kunde jag skönja spöktåget av Östersjöimperialister som rörde sig österut. Här fanns affärsmännen och organisationsfolket, biståndsarbetarna och missionärerna, kommunalpolitikerna och landstingsråden, spekulanterna och lycksökarna – alla uppfyllda av upplysningsiver och nitiskt förespråkande den svenska modellen med högteknologiska telenät, ombudsmän enkäter och sillsallad.

Bistånd, utvecklingsstöd, marknadsanpassning, visst – men vem ville  väl tillstå att dessa också är betingelser för makt och ekonomisk vinning? För tjugo år (boken kom ut 2008) sedan fanns knappt en människa som ville bistå med något till Baltikum eller ens yttrade en önskan att de skulle bli av med sitt sovjetiska ok. De baltiska staterna sågs inte, nämndes aldrig vid namn. De fanns inte. Tio år senare var välviljan obegränsad och den gamla imperialistmakten Sveas fälttåg fick ett senkommet skott i form av marknadsekonomins östliga erövringar och politikernas välputsade tal om solidaritet. Finns det i själva verket en rädsla i allt detta? Är Sverige på väg att bli ett dött Laputa, en osynlig svävande tomhet, uppfylld av överorganiserad, dödstrygg sterilitet och rationalitet? I sitt undermedvetna tronande på minnen från fornstora dar.

Författaren Peter Handberg.

Det är en häftig inledning på Peter Handbergs bok ”Kärleksgraven: Baltiska resor” från 2008 . Det var flera utlandsester som kom tillbaka för att hjälpa det fria landet. T.ex. var det en est från Kanada som blev ÖB, men han klarade inte att arbeta i den sjuka militära miljö som skapats under sovjettiden, så han avgick och for tillbaka till Kanada. Sverigeesten Jalakas (jag har glömt hans förnamn) gjorde nytta när han hjälpte till att reformera bankväsendet, och Jaan Manitski var politiker en tid och även Utrikesminister. Han har sedan öppnat ett museum i Viinistu i norra Estland, som är väl värt ett besök. Det finns många fler. Somliga har gjort bra ifrån sig, andra inte. Det hade en del med den egna utstrålningen att göra om det gick bra. Kom man till Estland och visade med all önskvärd tydlighet att ”Här är jag! Nu ska jag visa er!” Då gick det inte så bra.

Jag ska fortsätta läsa boken och rapportera.

Detta är en karta över landet Estland. Detta är landet Estlands Riksvapen.

Naturligtvis ska man inte kommentera idiotuttalanden. Proletären, en tidning för kommunisterna i Sverige borde få leva i tysthet, men jag kan inte låta bli. Jag måste skriva om idiotierna för att man ska förstå varför folk tror att Estland är ett hemskt land. Alltså. Då kör vi.

Först rubriken:
En smutsig historia.

Den höger som idag styr Estland har aldrig gjort upp med sin smutsiga historia. Glöm för all del inte att den estniska borgerligheten under andra världskriget så till den grad lierade sig med den nazistiska ockupationen, att Estland som första land förklarades ”Judenfrei”, judefritt. Och det utan att SS och behövde röra en finger. I Estland sköttes judeutrotningen av de estniska fascisterna.

Så tror de -eller vill de att alla ska tro. Historieskrivning är ett relativt begrepp. Alla skriver efter sin egen vilja. Ja, Estland var det första land som förklarades "Judenfrei", men Estland var också det första land som gav judarna autonomi. Det var när de själva kunde bestämma. Nej, det var inte esterna själva som gjorde det. Det var nazisterna som initierade de ca 900 judarnas död, och den tyske ledaren hade bråttom för att få äran att vara förs i Europa att utropa ett land som "judenfrei". Att några ester hjälpte till är högst beklagansvärt, men, som sagt, idioter finn det överallt. Sedan kommer naturligtvis frågan: Varför har inte de sovjetiska kommunisterna gjort upp med sin smutsiga historia? De är skyldig till långt fler mord och förstörda liv i Estland än nazisterna. Vi ska också komma ihåg, att när nazisterna kom sågs de som befriare efter ett år, ordagrant menat, i Helvetet.
Estland anslöts till Sovjetunionen sommaren 1940. Efter beslut i den nyvalda folkförsamlingen. Eller som den tidigare ryske ambassadören i Estland sa: Vi kan se att alla ester var glada vid anslutningen. På alla bilder skrattar de av lycka.
Numera vet vi alla —utom kommunisterna, att det var ett typiskt kommunistiskt riggat val. Vi vet att fotografierna inte heller var äkta.
Men bara historierevisionister förnekar att beslutet var folkligt förankrat. Anslutningen till Sovjet befriade Estland från två årtionden av halvfascistiskt förtryck, med brett stöd från en stor folkmajoritet. Det som borgerligheten såg och ser som ockupation, var befrielse för arbetare och fattigbönder.

Vi vet alla att esterna levde ett mycket bättre liv under den första friheten än de sovjetiska folken någonsin gjort. Den nedmontering som skedde efter 1940 är straffbar! Att kalla landet halvfascistiskt är också ett bevis på okunskap. Den fantastiska utveckling som skedde visar på skillnaden i möjligheter. ma kan ju säga, att chansen att lyckas är större om man utbildar människorna än att ta livet av de som kan något. Det är bättre att låta bönderna leva och producera mat  än att sådana som inget kan ska försöka Utan kunskaper. Hur fort förstördes inte Ukrainas produktion efter att landet var en "kornbod"?

1944 befriades Estland återigen. Då från nazitysk ockupation. En befrielse som kostade röda armén 218.500 döda.

Nej, nej, nej. Estland var en fri nation med egen regering när det ockuperades igen av sovjeterna. Ja, det värsta är, att röda armén sköt sina egna om de försökte retirera. Esterna bad aldrig röda armén strida och dö i deras land. Esterna hade varit lyckligare om de lämnats i fred.

Ok, ok, jag slutar nu. Det tjänar ingenting till. Jag kan bara inte förstå vad man har för glasögon på sig, när man inte begriper att människor vill leva sina liv i lugn och ro, och inte hela tiden känna sig oroliga för att förlora det på ett eller annat sätt. Så undrar jag också vad som var fascism uner "den estniska tiden", som esterna själva kallar den.

Så här skriver den Estniska ambassaden i Stockholm på sin hemsida:

... Estlands frihetstid fick dock ett abrupt slut genom Molotov-Ribbentropp-pakten, vilken delade Europa mellan nazistiska och Sovjetiska influenser. Estland ockuperades och blev således ofrivilligt förenade med Sovjetunionen 1940.

Under Sovjetunionens styre decimerades Estlands befolkning, varpå den totala förlusten uppgick till hela 36 %. Den tidigare så välmående marknadsekonomin var förstörd och ersatt med en kommunistkommenderad ekonomi. Trots detta var Estland det land, tillhörande USSR, som var mest ekonomiskt mest avancerat. ( De var ester och européer och hade visat sin duglighet redan under frihetstiden. De var dessutom inte helt knäckta av kommunismen) Estland fick även verka som bedömningsgrund för ett antal försök till ekonomisk reform.

20 augusti 1991 återinfördes självständighetsdeklarationen, från 1918, i Estland. Redan dagen därpå började Estland att återupprätta sina diplomatiska kontakter med andra demokratiska länder. För Estland blev detta ett historiskt datum, vilket kom att innebära fokusering på principerna för landets styrelseskick, och även återställandet av grundlagen.

De har också en fin Kronologi

Journalisten Pekka Erelt skriver i Eesti Ekspress den 21 april om något skrämmande som bland mycket annat hände i Estland 1919. Då var Estland fortfarande i krig med Ryssland för att få sin frihet och Tyskland hade inte ockuperat landet än. Uppgifterna har han fått i Estniska Riksarkivet.

När Röda armén i januari 1919 började dra sig tillbaka från Estland kom en order från Jaan Anvelt[i] att de skulle ta gisslan. Redan den 3 december 1918 skrev Anvelt i ett dekret att de ”vitas” familjer skulle tas som gisslan. En stor del av dem befriades senare i Narva, Pihkva och Petrograd. Ungefär 50 personer blev kvar i fånglägren.

Jaan Anvelt

Konstantin Päts fick ett hotfullt telegram: För varje kommunist ni vågar röra kommer en i gisslan att dö. Först skjuter vi Karl Luts[ii] sedan i tur och ordning Otto och Olympija Mägi, tillfångatagna officerare och andra. Undertecknat Jaan Anvelt. Han föreslog också att man skulle utväxla fångar.

Päts såg inget alternativ. Han kände sig tvingad att acceptera. Utväxlingen skedde sedan den 4 december 1919.

Första berättelsen:

På julafton 1918 hade Karl Luts tagits som gisslan i Petrograd. Han har berättat att han hörde tyska talas bland arbetarna i fängelset. De visade sig vara österrikiska krigsfångar som anställts av Tjekan (dåvarande benämningen på säkerhets- och underrättelsetjänsten eller hemliga polisen). De var mycket uppskattade eftersom ingen lyckades fly under den tid de skötte vakthållningen.

Under en vecka samlade man ihop ett dussintal av gisslan och skickade dem vidare till Luuga, där arbetarkommunens eget koncentrationsläger fanns. Estländare placerades i den konfiskerade herrgården, men fick inte leva något herrgårdsliv precis! Istället sattes många i gisslan i arbete på järnvägen. De skulle lasta godsvagnar, ett hårt abete som krävde mångas liv. Ingen av fångarna var kroppsarbetare.

När estniska armén närmade sig Petrograd fördes Luts till Staraja Russa, en stad i Novgorod oblast. Där fick fångarna så lite bröd att till och med smulorna räknades vid utdelningen där man försökte vara rättvis.

Luts berättade: Enstaka bitar vägdes på våg som vi tillverkat själva. Vi lade sedan bitarna i högar, numrerade högarna och sedan drog vi lott.

Luts räddades tillbaka till Estland vid utbytet av fångar 1919.

Andra livsödet:

I Narva Jõesu levde skollärarinnan Olga Kesk. Hon fängslades för sina släktingars ”synder”. Pappan var husägare. Maken var estnisk marinofficer. Brodern var chaufför åt general Alexander Tõnisson.

Olga fördes till fängelset i Narva Jõesu. Där fanns både kvinnor och män och även hela familjer. De var tillsammans 54 fångar.

Olga har berättat: Nerverna var alltid spända till bristningsgränsen. Aldrig visste man när man skulle väljas ut för att arkebuseras. Våra manliga medfångar grävde nya gropar varje dag. Detta sataniska lotteri varade i tio dagar. Vi kvinnor räddades av att kommunisterna fått veta att estniska armén arresterade deras kvinnor (de hade lärt sig av bolsjevikerna!). Vi fick fortsätta leva för deras kvinnors säkerhet.

Estländarna fördes till Petrograd. Där lyckades Olga få kontakt med sin kusin som började skicka matpaket till henne.

Grigori Zinovjev

(tidigare . Ovsej-Gersjen Aaronovitj Radomyslskij)

Många bolsjeviker bytte namn, Trotskij t. ex. hette tidigare Lev Davidovich Bronshtein.

I mitten av februari 1919 fick fängelset besök av en hög gäst, Grigori Zinovjev[iii]. Det var Röda arméns årsdag, och han kom för att dela ut cigaretter och bröd till vaktpersonalen. Då lyckades Olga fånga hans uppmärksamhet. Hon fick tillfälle att börja berätta sitt livs historia. Zinovjev befallde att estländskans  sak skulle föredras för honom. ”Det var första steget mot min frigörelse, och så blev det. På kvällen den sista februari meddelades att jag var fri.”

Enligt befallningen fick jag inte lämna Petrograd, men min kusin sa att det var lämpligt att jag omedelbart försvann. Jag reste med tåg, häst och vagn och slutligen i en båt över havet mot Narva Jõeso. Under resan ”tillfångatogs”  jag av estniska armén. Och under deras beskydd kom jag slutligen hem.

Sedan gäller det familjen Nikolaus Päts, hustrun Ludmilla och deras barn. Nikolaus Päts var bror till Konstantin Päts.

Familjen Päts.

Den ortodoxa prästen Nikolaus Päts var på besök i Tallinn de här dagarna 1919. Familjen var kvar i hemmet i Võru. Då beslutade Jaan Anvelt att familjen skulle tas som gisslan och föras till Ryssland. Fru Ludmilla och äldsta dottern Liidia tillfångatogs. De tre mindre barnen 10, 8 och 3 år lämnades kvar att klara sig själva. Efter några dagar ändrar man sig och även de små barnen hämtas.

Först var det tänkt att barnen skulle användas som skydd vid fronten, så använde man många barn. Men p.g.a. omständigheterna slapp de här barnen det. Istället blev det så, att när estniska fronten närmade sig, då skickades gisslan till ryska Pihkva.

Efter att ha varit utsatta för svält under en månad sattes familjen Päts i en boskapsvagn och skickades till Luuga, en ort i nordöstra Estland. Väl där frågade man en kommunistledare vad man skulle göra med dem, och fick till svar: ”Gör korv av dem.”

De blev inte korv utan skickades till Luuga och arbetarkommunens koncentrationsläger.

En ännu värre upplevelse för Ludmilla var ändå när man tog de tre små barnen från henne igen och skickade dem till Petrograd. Märkligt nog överlevde de tiden där. De två äldre matade den lilla med vad de hittade och kom åt.

Efter en tid kom ett beslut att barnen skulle återföras till lägret i Luuga.

Den 1 december 1919 satte man hela familjen på tåg för att de skulle återvända hem. Då var den äldsta dottern Liidia redan död. Hon hade dött i Pihkva. Treåriga Ludmilla (samma namn som mamman) var kritiskt uppsvullen av svält. Ändå var det hon av barnen som överlevde. Mellandottern Nilla dog i Estland och sonen Feodor förlorade förståndet innan han också avled.

Detta är en familjs tragiska historia under detta år, 1919. Det finns många fler…

Detta är också tiden för morden i Rakvere när bl.a. den ortodoxe prästen Sergeij Florinski mördades. (se min blogg 3.10 2009)

…

I dag skrattade vi verkligen roat tillsammans med Hanno om allt krångel de måste hålla på med under sovjettiden. Nästa 20 år tog det tills vi kunde se det humoristiska i all fullständigt onödiga kontroller av varor och annat. Han berättadwe flera saker och så kommer jag bara ihåg hur det var när det skulle provsmakas sprootid. De där små rökta inlagda fiskarna ni kanske har sett. Då provades dels den sorten som tillverkades i Kirovkolchosen utanför Tallinn, och andra från andra länder. Det var viktiga herrar med för att avge omdöme. ”Först tog han en fisk från” kirov” och sedan en dansk, då spottade han ut den danska och så var kirovkolchosens sproted godkända för leverans i hela unionen.”

[i] Jaan Anvelt: 5 november 1917 ledde Jaan Anvelt (1884 Viljandi -  1937 Moskva) sina kommunistiska revolutionärer till makten i Estland. De förlorade makten den 4 mars 1918 när Tyskland ockuperade landet.

[ii] Karl Luts tillförordnad utbildningsminister i Estland.

[iii] Grigorij Zinovjev. Han var med när Lenin for genom bl.a. Sverige för att förbereda revolution i Ryssland och hörde till den innersta kärnan bland bolsjevikerna. Vid den här tiden var han ordförande för sovjeten i Petrograd och ordförande för Kommunistiska Internationalen.

Både Anvelt och Zinovjev hörde till de bolsjeviker som Stalin arkebuserade under ”den stora terrorn”. Mördare mördar mördare. Hanno berättade just att Anvelt var i ett förhör när förhörsledaren blev så arg att han kastade en brevpress på honom. Det var så han avled. Men det är inte officiellt erkänt ännu, sa Hanno.

Det är mycket svårt att få fram material om vapsisterna som känns trovärdigt. Allt är präglat av skribentens egna förutfattade meningar. I Alvin Isbergs bok t.ex. sägs det att de inte hade något politiskt program. Andra kallar dem "bruna" eller fascister, somliga talar om Lapporörelsen i Finland  men ingen kan säga säkert vad de stod för. Ingen som jag har hittat i alla fall. Visst bosatte sig Artur Sirk i Finland när han flydde landet . Men det var helt öppet och enligt Isberg fiick han många besök där från Estland, även Päts skickade representanter till honom i Finland för underhandling.
Andres Kasekamp har skrivit en bok: The radical right in interwar Estonia". Han är född i Toronto 1966 och professor i Tallinn och Tartu. Boken presenteras av Ain Söödor. Citat. ... no one has succeeded in putting together a thoughtful, fair, balanced and accurate account of the actions of President Päts and the rice and the fall of the Veterans´League.Han menar att det är en journalist, Eduard Laaman (1888-1946), som skapat bilden av vapsisterna och för att rättfärdiga presidentens handlande har beskrivit dem "i det mest negativa ljuset". Han menar att Laaman har skapat en myt om dem, som inte kunnat verifieras. Han talar också om Rein Marandi och boken "Must-valge lipu all", och säger att ... largely researched and written while the Sovjet Union still existed and thus he was denied access to Estonian archives and other important sources".
Den boken är utgiven 1991 och Alvin Isbergs kom 1988. Detsamma bör väl gälla om den boken också?
Kasekamp säger också: there is no evidence of contact with the German Nazis, the Veterans could not shake off allegations of affiliation with them."

En orsak till att det inte hittats material som mer exakt presenterar något om deras åsikter är, säger Kasekamp, att ...aware that the government was preparing to outlaw the organization ... destroyed most of its records.
Jag får väl nöja mig med det.
Tills vidare.
Min väninna Õie sa ju att hennes morbror Artur (Sirk) aldrig hade pratat om nazism eller fascism när familjerna träffades.

...

Ao Peep 1947-2011

En av Estlands stora skådespelare är död. Han debuterade redan vid sju års ålder i en pjäs tillsammans med sin pappa. Hans teater var den gamla Vanemuine i Tartu, men han har också setts på bio. I alla fall i Estland.


EU bekostar en utbildning i egenföretagande. Ja, egentligen är det en snabbkurs om hur man ska undvika alla de fel som andra företagare gjort, och dessutom diskuteras studenternas egna speciella affärsidéer. Det är universitetsstudenter, som har två år kvar på sin ordinarie utbildning som fått den här möjligheten. En ung flicka berättade att hon tänkt sig bli trädgårdsmästare, men med en speciell inriktning som hon var hemlighetsfull med. Hon måste ju komma igång själv innan någon annan knycker hennes idé.

Nu vet jag varför den nya staden i Ukraina, Slavutytj, har kvarter som heter Tallinn. Kvarter och gator är döpta efter orter som arbetarna som rensade Tjernobyl kom ifrån. På den tiden var all män efter militärtjänsten tvungna att alltid vara beredda att ge sig iväg om staten behövde dem. Det var därför det nästan alltid var kvinnor som svarade i telefonen. De kunde säga att han var bortrest eller så. Det var inte frivilligt de for till kärnkraftsolyckan och arbetade för att kanske dö en för tidig död.

När det gäller Gisslan i Syrien eller Libanon tror man nu, att inspelningen vi såg gjordes i början av tillfångatagandet. Kanske är de nu döda. Vi har ju absolut inte hört någon reaktion från de makthavare som de vände sig till, bla.a. Saudi Arabiens och Jordaniens kungar och så Sarkozy.

Esterna är ett av de minst troende folken i Europa, ändå va det mycket firande i dag, påskdagen, som heter Lugna Lördagen här. Vi såg gudstjänster från kyrkor i Estland: den lutherska, den katolska, den ortodoxa-estniska och den ortodoxa-ryska kyrkan. Och så var de massor med annat skoj: marknader, gyckelspel och äggrullning. Kan man festa så gör man det.

Det är en allvarlig risk att påstå att det var bättre under tysk ockupation än under sovjetisk. Man blir så lätt anklagad för att vara nazist/fascist då. Per Ahlmark bl.a. sa med eftertryck i TV att alla soldater i tysk uniform hade svurit eden till Hitler, och därmed var de förtappade. Han hade inte läst på sin historia. Kanske till och med en svensk skulle göra allt för att få sina föräldrar eller andra släktingar fria från helvetet i Sibirien eller någon annan helvetisk plats, där de var granne med döden.
Jag tar risken. Jag vill att ni ska förstå, att det var skillnad. Ülo, vår vän, berättade (bl.a. 22 nov. 2009) att när skolpojkarna passerade de tyska soldaterna vid järnvägsstationen i Tallinn, då var de inte rädda. När det var sovjetiska soldater som stod där, då tog de en stor omväg. Då var de rädda; soldaterna kunde börja skjuta mot dem utan någon anledning alls.

Hur det var för esterna i Röda armén läser jag inte i den här boken, men jag vet från muntliga berättelser och andra böcker hur fruktansvärt det var. Nuvarande ÖB Ants Laaneots var ju tvungen att gå på Natokurs för att lära sig bli mänsklig. (9 nov. 2010)
Eftersom Ants tycker att uppgifterna vi får i boken "Till siste man" av Petter Kjellander är anmärkningsvärda, ska jag referera några sidor ur ett kapitel i den boken. Kapitlet heter Estland erövras av tyskarna, och jag börjar på sidan 64: Generalinspektionen.

I September månad organiserades som vid de lettiska SS-förbanden, ett estniskt generalinspektorat för att från estniskt håll understödja den estniska SS-brigaden. Som chef för generalinspektoratet utsågs Johannes Soodla. Soodla kom därmed att få den högsta officersgraden i estniska SS-legionen och som sådan underställd Reichführer-SS och dennes representant.



Johannes Soodla.

1. Disciplinära befogenheter motsvarande en divisionschef.
2. Befogenhet att yttra sig om samtliga hedersfrågor i fall av disciplinpåföljder och rättsliga följder för medlemmar av legionen.
3. Skyldighet och befogenhet att inspektera alla enheter ingående i estniska brigaden och rapportera om observerade brister respektive förslag och önskemål.
4. Befogenhet att besöka alla sjukhus och lasarett, på vilka det vårdades sårade eller sjuka estniska soldater, motta deras motiverade önskemål och klagomål och föra detta vidare till rätt instans.
5. Pröva de befintliga välfärdsinstitutionerna (t.ex. soldathem) avseende deras lämplighet och nära samarbeta med aktuella civila myndigheter. Nyuppsättandet och driften av dessa var hans ansvar.
6. Ansvar att tillgodose de andliga och kulturella behoven hos de estniska soldaterna.
7. Noggrant bevaka försörjningen av soldaternas anhöriga.