sep 9 2012 Tack vare balttyskarna införlivades Estland med den västeuropeiska kulturkretsen och -sfären.
Utställning om den balt-tyska kulturen i Rakvere.
I huvudbyggnadens första våning i Rakvere gymnasium Rakvere Gymnasium öppnas den 12 september den tyska kulturen vandringsutställning "Baltikum och Tyskland."
Utställningen arrangeras av Balt-tyska sällskapet (Deutsch-Baltische Gesellschaft e. V.) och dess ordförande Frank von Auer. Den öppnas av styrelesemedlemmen i sällskapet, fru Grtje Anton, som också ansvarar för utställningens nästa plats: Riga.
Utställningen visar i ord och bild kopplingen mellan Baltikum och tyskarna sedan 1200-talet
Utställningen har visats vid Tartu tyska kulturinstitut, Nationalbiblioteket i Tallinn och i Pärnu och Võru Centralbibliotek.
Estlands tyskar (direkt från sidan http://balticguide.ee.klient.veebimajutus.ee/index.php?s=1&n=179&a=6050)
Pikkjalg / Långa gatan i Tallinn skiljde tyskar och ester effektivt. Den övre delen av staden fick inte beträdas av ester, som var sådana där "Icke-tyskar". Inga riktiga människor alltså.
Sjuttio år har förflutit sedan balttyskarna tvingades lämna sina hem.
I Molotov-Ribbentroppakten (MRP) mellan Sovjetunionen och Hitler-Tyskland från den 23 augusti 1939, som delade upp östra Europa mellan Stalin och Hitler, stadgades även att den tyska befolkningen som bott i Baltikum sedan medeltiden skulle lämna landet och sin hembygd, dvs Estland och Lettland.
Korståg och kolonisation
Balttyskarna kom till dagens Estland och Lettland mot slutet av 1100-talet i samband med korståg och kolonisationsverksamhet bedriven genom Svärdsriddarorden och den Tyska orden. Kolonisationen ägde rum samtidigt med danskarnas korståg. Balttyskarna kom genom århundraden att utgöra en överklass gentemot de mestadels livegna baltiska bönderna. De blev samhällets elit inom ekonomi, handel, politik och kultur. De behöll sitt språk och sin kultur även om de påverkades av de lokala omständigheterna. Tyskarna hade täta kontakter med Tyskland.
Tyskarna dominerade handeln, vilket inte minst hansestäder som Tallinn vittnar om. I Tallinn bodde de tyska adelsfamiljerna på Domberget, de hade ofta herrgårdar på landsbygden. De tyska köpmännen bodde i den nedre delen av gamla stan i Tallinn.
I svensk och rysk tjänst
Under den svenska stormaktstiden ca 1550– 1710 kom många balttyskar att spela viktiga roller i svensk historia, flera släkter flyttade till Sverige, som Wachtmeister, von Wrangell och von Taube.
Välståndet för herrgårdarna växte speciellt på 1700-talet när tullarna mellan Ryssland och Estland avskaffades. Från godsen levererades spannmål i stora kvantiteter till Ryssland. En annan betydande inkomstkälla utgjordes av sprit. Spritfabriker fanns i stort sett på samtliga gods.
Många balttyskar hade betydelsefulla poster som militärer och ämbetsmän inom det tsarryska väldet under Estlands ryska period 1710–1918.
Kulturbärare
Tack vare balttyskarna införlivades Estland med den västeuropeiska kulturkretsen och -sfären. Kontakterna var täta med Europa. Ester bodde huvudsakligen på landsbygden och var livegna till och med 1816/1819. De ester som ville komma upp sig i samhället blev förtyskade, dvs man var tvungen till att lära sig tyska och anta det balttyska samhällets normer. Balttyskarna kan jämföras med finlandssvenskarna. (!) I dåtidens Finland var man tvungen att anamma det svenska språket för att nå framgång
Under mitten av 1800-talet utvecklade sig en nationalism och nationalromantik i Estland, mycket tack vare balttyskar som värnade om landet. Genom århundraden blandade sig balttyskarna med ester och man kan utan ironi konstatera att det flyter blått blod i väldigt många ester!
Makten går förlorad
Balttyskarna, däribland den balttyska adeln, förlorade sin makt och sina privilegier efter de baltiska staternas självständighet 1918. Ett antal flyttade till Tyskland, som de egentligen inte hade någon hemmahörighet med.
I Estland genomfördes i början av 1920-talet en ytterst radikal jordreform, varvid balttyskarnas gods reducerades och nationaliserades gentemot symbolisk kompensation. Syftet var att eliminera grogrunden för kommunism. Personer som hade deltagit i det estniska frihetskriget mot Ryssland och Tyskland 1918–1920 kompenserades med jord, varigenom man skapade en självägande bondeklass. Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.
Esternas negativa inställning
Under 1920och 1930-talen präglades Estland till del av en förståelig chauvinism, tidsandan i Europa var sådan. Bland annat bytte många ester ut sina tyska efternamn mot estniska och allt tyskt förringades. Esterna var med rätta stolta över den nyvunna självständigheten, inte minst över att man vid slaget i Võnnu den 23 juni 1919 under Frihetskriget hade vunnit en avgörande seger mot tyska Landeswehr. Men det fanns även balttyskar som aktivt stred för Estlands självständighet mot Ryssland.
Det balttyska arvet lades under perioden 1918–1940 åt sidan, även om tyskarna i likhet med andra minoritetsfolk i Estland kom i åtnjutande av en generös kulturautonomi med ett aktivt föreningsliv, skolor, teatrar mm.
Den allmänna inställningen till tyskar och Tyskland var negativ, man talade om träldom i sjuhundra år. De flesta balttyskarna stannade dock kvar i landet. De var lojala medborgare och gjorde betydelsefulla insatser inom handel, ekonomi, forskning och utveckling. Tyska språket var fortfarande brukligt och talades av de flesta ester.
Balttyskarnas insatser
Genom århundraden bidrog balttyskarna till att förvalta och introducera västeuropeisk kultur till Estland. Balttyskarnas roll för den estniska kulturen kan inte nog manifesteras. Tillsammans med svenskarna utgjorde de en garanti för västeuropeisk civilisation och tradition i Estland.
Uppbrottet 1939 – Heim ins Reich
Det andra världskriget hade inletts den 1 september genom Tysklands angrepp mot Polen. Sovjet hade strax därefter tilltvingat sig militärbaser i Estland och fört in ca 25 000 man.
Den 700 år gamla tyska bosättningen i Estland och Lettland fick ett snabbt slut i samband med detta. I ett av de hemliga tillläggsavtalen i MRP stipulerades att den tyska befolkningen skulle återbördas till Tyskland genom Umsiedlung. Cirka 13 700 tyskar av drygt 16 000 lämnade Estland hösten 1939/vintern 1940, dvs innan krigsutbrottet mellan Sovjet och Tyskland.
Balttyskarna hänvisades till det så kallade Wartheland/Whartegau i det av Tyskland ockuperade Polen. De inkvarterades i hem som tömts på polsk och judisk befolkning. Enligt uppgift stod i Domkyrkan i Tallinn – den tyska adelns kyrka. vissa fall till och med mat framme på borden från tidigare invånare. Balttyskarna kan dock inte anklagas för detta, eftersom de utgjorde pjäser i ett större politiskt spel mellan Stalin och Hitler.
De kvarvarande tyskarna i Estland och en del ester, cirka 7000 personer, evakuerade våren 1941 genom Nachumsiedlung. Dessa människor fick inte någon ekonomisk kompensation och sågs med stor misstänksamhet av tyska myndigheter eftersom de vägrat lämna sin hembygd i samband med den första omflyttningen. Under tiden hade de fått uppleva det sovjetiska terroråret 1940/1941.
Bara ett fåtal tyskar stannade kvar efter den andra sovjetiska ockupationen 1944. Flertalet av dessa deporterades till Sibirien. Ett tyskt namn var tillräckligt för bestraffning.
Balttyskarnas fortsatta öde
När de sovjetiska styrkorna svepte fram genom Polen vintern 1944/1945 flydde flertalet balttyskar hals över huvud västerut. Ingen vet med säkerhet hur många som gick under. Det fanns balttyskar på fartyget Wilhelm Gustloff när det minerades av sovjetiska ubåtar den 30 januari 1945. Detta var världens största fartygskatastrof med omkring 10 000 förlista.
De flesta balttyskarna slog sig ner i Västtyskland. Många fortsatte till USA, Kanada, Australien och andra länder, där de fortsatte ett aktivt föreningsliv.
Under sovjetockupationen försökte man från myndighetshåll i Estland förinta så mycket som möjligt av den balttyska kulturen och arvet. Gods och herresäten förstördes, tyska kyrkogårdar jämnades med marken, monument revs. En 700-årig kultur gick i graven.
Efter den återupprättade självständigheten 1991 har balttyskarna återvänt till Estland, inte för att bosätta sig, men väl för att förvalta sitt arv. I dagens Estland har man börjat uppskatta de stora insatser som de bidragit med genom århundraden.
Ödet för balttyskarna i Lettland var liknande även om det där rörde sig om betydligt fler människor.
Det var Peter den store som såg betydelsen av balttyskarnas insatser i Baltikum. De ingick i hans plan att få Ryssland mer västorienterat.
Många balttyskar har haft stor betydelse för vetenskapen Struwe, Krusenstern ä’r bara två exempel.
Det värsta var att Hitler ansåg sig ha rätt till Estland och Lettland av historiska skäl, och skulle där skapa “Ostenland”, som inte hade plats för ursprungsbefolkningarna.
De lutherska kyrkorna i Estland byggdes av balttyskarna. Därför begravdes tyskar runt kyrkan och esterna någonstans utanför på en egen kyrkogård.
Jag har också fått mig berättat att de ester som tjänade inne i herrgårdarna, nära de tysktalande ägarna, utvecklade ett eget språk någon sorts "tysk-estniska" för att betona sin bättre samhällställning.
aug 31 2012. Putin kan inte Sovjets historia.
Apropå Putins senaste bisarra lögn: “i Ryssland har man alltid respekterat alla religioner” tänkte jag presentera en rapport om De första årens ockupationer av ryssar och tyskar.
Den radikala lagen som antogs i Sovjetunionen 1929 (vilket inkluderade de tidigare nämnda begränsningarna) och behandlade de religiösa organisationerna antogs visserligen inte officiellt i Estland - översättningen av lagen försenades och den diskuterades i “Folkkommisariatet" i Sovjet i juni 1941 - men var ändå grunden för den religiösa politiken som verkställdes i Estland.
Vissa präster var offer för förtryck, men det fanns inga förtryck riktade speciellt mot dem. Av 15 lutherska präster som deporterades till Sibirien mördades 2 och 7 mobiliserades i den sovjetiska armén. Den tidigare (1934 - 1939) biskopen i den estniska evangelisk-lutherska kyrkan (EELK), Hugo Bernhard Rahamägi greps och avrättades i Ryssland redan 1941. Men biskop Johan Kõpp (chef för EELK 1939 - 1944) fick stanna på kontoret. Antalet EELK medlemmar och präster hade börjat minska redan 1939, då det bland de 11.500 balttyskar som hade återsänts till Tyskland, hade 53 av dem varit präster (28 hade arbetat i estniska församlingar). Under den andra vågen av repatriering 1940 var det ytterligare 10 präster som for till Tyskland.
- Sovjet var en ateistisk stat. Villkoren för religiösa organisationer var hårda. De juridiska rättigheter och sociala roller religiösa organisationer hade haft avskaffades i december 1940 med genomförandet av Ryska federationens brottsbalk.
- Religiösa organisationer förbjöds att samla in medlemsavgifter och
- Kyrkorna tilläts bara att acceptera frivilliga donationer speciellt för att täcka sina kostnader.
- På grundval av den lag som behandlar nationaliseringen av stora byggnader konfiskerades några av de fastigheter som hörde till kyrkorna.
- Kyrkor hade inte längre tillåtet att ha någon barn-och ungdomsverksamhet, religionsundervisning i skolorna förbjöds, diakonala och missionära aktiviteter förbjöds och religiösa organisationer förbjöds att publicera något över huvud taget.
- Och för att isolera kyrkorna från resten av världen var de förbjudna att ha kontakter med kyrkor utomlands.
- Gudstjänster och kyrkliga funktioner kunde endast utövas i "kultbyggnader". Begravningar var enda undantaget. I Ryssland fanns inte ens detta undantag.
Den radikala lagen som antogs i Sovjetunionen 1929 (vilket inkluderade de tidigare nämnda begränsningarna) och behandlade de religiösa organisationerna antogs visserligen inte officiellt i Estland - översättningen av lagen försenades och den diskuterades i “Folkkommisariatet" i Sovjet i juni 1941 - men var ändå grunden för den religiösa politiken som verkställdes i Estland.
Vissa präster var offer för förtryck, men det fanns inga förtryck riktade speciellt mot dem. Av 15 lutherska präster som deporterades till Sibirien mördades 2 och 7 mobiliserades i den sovjetiska armén. Den tidigare (1934 - 1939) biskopen i den estniska evangelisk-lutherska kyrkan (EELK), Hugo Bernhard Rahamägi greps och avrättades i Ryssland redan 1941. Men biskop Johan Kõpp (chef för EELK 1939 - 1944) fick stanna på kontoret. Antalet EELK medlemmar och präster hade börjat minska redan 1939, då det bland de 11.500 balttyskar som hade återsänts till Tyskland, hade 53 av dem varit präster (28 hade arbetat i estniska församlingar). Under den andra vågen av repatriering 1940 var det ytterligare 10 präster som for till Tyskland.
Den teologiska fakulteten vid universitetet i Tartu stängdes 31 augusti 1940 och religionsundervisningen ströks från läroplanen. En ateistisk myndighet startades som en propagandaenhet.
Redan under de första dagarna av den sovjetiska ockupationen började myndigheterna konfiskera religiös litteratur från bokhandlare och bibliotek. Samtidigt var publiceringen av nya religiösa böcker förbjudna. Nytryckta religiösa böcker förstördes innan de ens kunde lämna tryckeriet.
De sovjetiska myndigheterna försökt göra alla ortodoxt troende i Sovjetunionen, och även i de ockuperade länderna, underordnade den rysk-ortodoxa kyrkan. Den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan (EAÕK) ställdes under patriarken av Moskvas ledning den 30 mars 1941. Från och med då blev metropolit Aleksander och alla estniskt ortodoxt troende underordnade Serge, Metropolit för Estland och Lettland.
De sovjetiska myndigheterna försökt göra alla ortodoxt troende i Sovjetunionen, och även i de ockuperade länderna, underordnade den rysk-ortodoxa kyrkan. Den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan (EAÕK) ställdes under patriarken av Moskvas ledning den 30 mars 1941. Från och med då blev metropolit Aleksander och alla estniskt ortodoxt troende underordnade Serge, Metropolit för Estland och Lettland.
Den romersk-katolska kyrkan var irriterande för sovjeterna eftersom den styrdes från Vatikanen som var "ett anti-sovjetiskt centrum utanför Sovjetunionen". Flera katolska präster som var utlänningar skickades ut ur landet. Biskop Eduard Profittlich greps som spion och han dog i Kirovfängelset 1942.
Trots allt detta fortsatte kyrkorna att fungera. I själva verket ökade antalet konfirmander eftersom människor var rädda att myndigheterna när som helst skulle förbjuda det. Kyrkorna bibehöll en vänta-och-se-attityd, försökte undvika direkta konfrontationer med myndigheterna men samtidigt avstod de från att samarbeta.
Den tyska ockupationen
Under den tyska ockupationen som började sommaren 1941 återställdes de flesta av rättigheterna för kyrkorna. Men det fanns problem med att genomföra en teologisk utbildning - officiellt var det inte möjligt förrän 1943. Det teologiska institutet ställdes under direkt kontroll av den lutherske biskopen. Biskopen tilldelades denna position för att det tydligt skulle framgå Teologiska institutets direkta anknytning till kyrkan. Det var ett krav från ockupationsmakten. Ändå låg institutet i den estniska universitetsstaden Tartu och använde universitetets tidigare lokaler och föreläsare. Tyngdpunkten på utbildningen vid institutet lades på forskarutbildningen. Den estniska teologen Arthur Võõbus blev t.ex. teol.dr 1943.
Den tyska ockupationen
Under den tyska ockupationen som började sommaren 1941 återställdes de flesta av rättigheterna för kyrkorna. Men det fanns problem med att genomföra en teologisk utbildning - officiellt var det inte möjligt förrän 1943. Det teologiska institutet ställdes under direkt kontroll av den lutherske biskopen. Biskopen tilldelades denna position för att det tydligt skulle framgå Teologiska institutets direkta anknytning till kyrkan. Det var ett krav från ockupationsmakten. Ändå låg institutet i den estniska universitetsstaden Tartu och använde universitetets tidigare lokaler och föreläsare. Tyngdpunkten på utbildningen vid institutet lades på forskarutbildningen. Den estniska teologen Arthur Võõbus blev t.ex. teol.dr 1943.
Arthur Võõbus född 28.4.09 i Vara län, död 25.9.88 i Illinois. Han flydde 1944 via Tyskland till USA.
Det största problemet för den lutherska kyrkan var bristen på präster - 1943 var en tredjedel av församlingarna utan någon präst. Den nationalsocialistiska makten konfiskerade klockor och andra ceremoniella föremål tillverkade av ädelmetaller för ombildning till krigsmateriel vilket skapade spänningar mellan de kyrkliga ledarna och myndigheterna.
Den ortodoxa kyrkan kunde fungera helt självständigt. Trots att ockupationsmakten offentligt stödde placeringen av den ortodoxa kyrkan under Moskvas patriark, fick de den estniska ortodoxa kyrkan att åter etablera sig som självständig 1942. Som ett resultat delades den ortodoxa kyrkan i Estland i två grupper- den större gruppen, den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan, bestod mestadels av ester under metropoliten Aleksander, och resten, mestadels ryssar i Narva biskopsstift under ledning av biskop Pavel som fortsatte att acceptera Metropolitens överhöghet av den estniska och lettiska kyrkan.
Romerska katoliker under tillfällig apostoliskt administrativ ledning av Henri Werling (1941 - 1945), och andra religiösa grupper kunde fungera mer fritt under den tyska ockupationen än under Sovjet. Men 1942 fanns det ändå bara 4 präster kvar i Estland till skillnad från de 14 som funnits före kriget. Trots att nazisterna tolererade vissa kyrkor och religiösa grupper,
Texten är översatt från Tallins Ockupationsmuseums hemsida: http://okupatsioon.ee/en/component/content/article/17-religioon
Metropolit Aleksander, släkt med Ants på mammans sida, var också på fartyget Moero, som sjönk under den sovjetiska bombningen i Östersjön i september 1944. Han hörde till de räddade och dog i Stockholm 1953. Han begravdes först på Skogskyrkogården, men efter att Estland åter blev fritt 1991 flyttades kistan till Tallinn.
Före sin död hann han etablera den estniska ortodoxa kyrkans under Konstantinopel. Huvudort för den estniska ortodoxa kyrkan var då flyttad till Stockholm.
juli 31 2012 Narva är en mycket speciell stad.
I går hade vi ett fruktansvärt åskväder och stängde av all internet.
Hermannborgen
Narva är en mycket speciell stad. Om man säger att Estlands läge är kritiskt och har orsakat mycket lidande för medborgarna, så gäller det i allra högsta grad för Narva. Gränsstaden där Hermannborgen bara ligger ett stenkast från den ryska Ivanborgen. Under Estlands fria år var även staden Ivangorod en del av Estland, men under andra tider var fiendernas borgar vända mot varandra med Narvafloden som skiljelinje.
Några historiska data:
Narvas tillhörighet Befolkningen i staden
år antal
1558 -1617 Polen slutet av 1700 3 000
1617-1721 Sverige 1779 2 456
1721-1917 Ryssland 1782 2 614
1918.1940 Estland 1795 3 100
1940-1941 Sovjet 1819 3 500
1941-1944 Tyskland 1979 75 909
1945-1991 Sovjet 1989 81 221
1991 Estland 2000 68 680
Några historiska data:
Narvas tillhörighet Befolkningen i staden
år antal
1558 -1617 Polen slutet av 1700 3 000
1617-1721 Sverige 1779 2 456
1721-1917 Ryssland 1782 2 614
1918.1940 Estland 1795 3 100
1940-1941 Sovjet 1819 3 500
1941-1944 Tyskland 1979 75 909
1945-1991 Sovjet 1989 81 221
1991 Estland 2000 68 680
Gamla Narva
Och så lite arkitekturhistoria:
Staden Narva började växa ordentligt efter att Sverige tagit över. Staden blev en viktig bas för den svenska sjöfarten över Östersjön. Den blev viktig inte bara för handeln utan den hade också stor betydelse för politiken och militären.
När Sverige byggde upp sin stormakt skulle de moderna fästningarna säkra landet, och de innebar också en urbanisering. I Narva bodde tyskar, ryssar, ester och finnar som styrdes av en liten svensk elit. Runt den gamla staden byggdes spridda förorter med små trähus.
De strategiska planerna för att utveckla staden skedde i tre steg. Konkurrerande förslag till en fästning lades av fästningsingenjörerna Georg Schwengell och Johann von Rodenburg 1645.
Schwengells förslag gav utrymme för en stor befolkning, fyra gånger större än den dåvarande. I norr hade staden fått ett rektangulärt gatunät med stora mjuka byggstenar och en enorm marknadsplats. I väster fanns ett diagonalt gatunät och en stor kyrkogård. Omfattande bastioner med fästning borde göra staden ointaglig.
Rodenburgs förslag var i mindre skala. Han lämnade in ett förslag med en enda plan. Han vill också expandera staden i norr med rektangulära gator, men han avstod från ytterligare en ny stadsdel. Han stärkte det militära skyddet med långa fästningar vid den östra sidan av floden och införlivade den ryska fästningen Ivangorod. Dessa planer kom inte heller att genomföras annat än som ansatser. Efter branden 1659 började man planera nytt igen.
Rådhusplatsen .
Jacob Stael von Holstein tog fram ett förslag i 1663 där han placerade de tidigare planerade förorterna inom en stadsmur tillsammans med den ursprungliga staden. Ringmuren var ett mer kostnadseffektivt och mer militärt ändamnålsenligt. I den nya staden skulle bara byggas hus av sten
Den slutliga utvecklingsplanen skapades av Erik Dahlberg år 1686, den utvecklades i samråd med regeringen i Stockholm under tiden 1681-1686. Dess utformning är reducerad i jämförelse med den från 1663. Området bara fördubblades. De yttre befästningar förstärktes och anpassades till en förbättrade monteringsteknik, hans förslag innebar att man rev befästningarna i Gamla staden, och fick därmed nya områden som skulle användas till nybyggnation. En stor Neumarkt (Nya Torget) med den prestigefyllda Nya Finska kyrkan enade gammalt och nytt.
Under röda armén intåg i Estland 1944 bombades staden så att inte mycket blev kvar. Först försökte Moskva säga att det var tyskarna som förstört den vackra barockstaden Narva, men till slut blev det helt uppenbart för världen att det var deras egna bombplan som skött förintelsen.
I det nya Estland bebos staden till allra största delen av rysktalande befolkning. Staden utgör ett problem eftersom de boende inte är intresserade av att inlemmas i det estniska landet. De känner sig mer tillhörande Ryssland, men vill naturligtvis ha den högre estniska levnadsstandarden.
Narva är Estlands hösthuvudstad. President Ilves har lagt ner mycket arbete på att hela Estland ska bli sett. Städerna får olika uppgifter. Rakvere t.ex. är Skogshuvudstad 1212.
Jag citerar här direkt från turistsidorna:
Narva, en av de äldsta bosättningarna i Estland, erbjuder unika upplevelser till sina besökare. Narva är en stad med mycket rik historia, en gång även kallats till Östersjöns barockpärla, men som 1944 nästan fullständigt ödelades av det sovjetiska flygvapnet. Narvas särprägel består i dess läge, här lever det gamla och det nya sida vid sida. Många av stadens sevärdheter är ett minne av berömda härskare från främmande makter – danske kungen Valdemar IV, svenske kungen Karl XII och de ryska tsarerna Ivan den förskräcklige och Peter den store. Vid Narvafloden som genom århundraden har betraktats som gränsen mellan den östra och den västra civilisationen står den ståtliga borgen Hermann, öga mot öga med Ivangorod-fästningen på andra sidan av floden. Idag inhyser borgen ett museum.
Narva var alltid i mitten av internationella handeln oberoende av olika slag. Under vikingatider gick där en handelsväg, i gamla krönikor omnämnd som „Vägen från Varjagerna till Grekland”. Senare gick landsvägen från Tallinn genom Narva till Novgorod. År 1345 fick handelsorten Narva stadsrättigheter. Stadens blomstringstid var på 1600-talet, under den svenska tiden, då man byggde upp stadens centrum med sin unika arkitektur. De fantastiska byggnaderna i barockstil gav den dåtida staden sitt ståtliga och stadsliknande utseende. Tyvärr, efter II världskriget blev det bara kvar en del byggnader som minner om den gamla ståten.
Och så en varning:
 *Narva är en vänlig och förhållandevis trygg stad. Dock bör man inte glömma bort att när turister råkar ut för brott, sker det oftast, som precis överallt, på grund av egen vårdslöshet. Vi hoppas på att denna korta komihåglista hjälper er att ägna mer uppmärksamhet åt er säkerhet. • Om ni vill roa er på någon klubb eller restaurang, vänd er till hotellpersonalen eller Turistinformationen för goda råd. • På kvällstid undvik mörka folktomma gator. • Även om Narva är en ganska liten stad, rekommenderas taxi som transportmedel på kvällstid, speciellt om ni har brukat alkohol. • Brott riktade mot turister är praktiskt taget obefintliga i Narva, men det är alltid bra att ha sina personliga tillhörigheter, dokument och värdesaker i säkert förvar. • Lämna inte era värdesaker kvar i bilen. • Svara inte på hjälpbegäran från tiggare och misstänkta personer, även om de låter mycket övertygande. Både polisens och vaktbolaget Falcks team patrullerar stadens gator dygnet runt. Om ni har råkat ut för olycka, ring 110 (polisen) eller 112 (räddningsverket). Samtalen är gratis. Vi önskar er ett trevligt besök till Narva! |
juli 23 2012 "Allmogekulturen i Estland."
Så stack jag emellan med boken "Allmogekulturen i Estland." ett häfte utgivet med anledning av en utställning på Nordiska Muséet 1980.
Det jag mest fastnade för var kapitlet om Estnisk folklivsforskning i historiskt perspektiv.
Fortfarande i mitten av 1800-talet var urbefolkningen i Estland och Livland förtryckta, trots att livegenskapen upphört 1816 resp. 1819.
Pyramidens översta skikt bestod av balttyskar. Såsom godsägare med långtgående rättsliga befogenheter höll de med stöd av kyrkan landsbygden helt i sin hand. I egenskap av hantverkare och storköpmän behärskade de genom sina skrån, gillen, banker och andra inrättningar städerna. De rådde över hela utbildningsväsendet. Regionalt dominerade, åtminstone nominellt, en kejserlig rysk administration. Men i den hade på de mest skilda områden ofta balttyskar de ledande befattningarna.
Därunder befann sig esterna och letter. För att förbättra sin situation måste de bli självägande och skaffa sig jord eller ett litet företag.
Men det finns något som betydde särskilt mycket för att esterna skulle resa sig. En rörelse som växte sig stark i Europa: nationalromantiken. Problemet var att det fanns tre olika folkgrupper i Estland som alla hade drabbats av de nya tankarna. Medan balttyskarna kunde ansluta sig till pangermanska och rikssamlande idéer, som utgått från det protestantiska och hohenzollerska furstehuset i Berlin, slöt sig ryssarna till panslavismens dyrkande av Moder Ryssland. Esterna hade ingen att ty sig till utom sig själva.
Under den här tiden kom också historiska böcker ut i Europa. Om esternas historia fanns inget skrivet, men nu började balttyskarna skriva om sin historia och det innefattade också Estland. Det framgick dock tydligt att det var tyskarna som var kulturbärarna. Om esternas kultur och vardagsliv skrevs egentligen ingenting.
Först 1903 kunde Willem Reiman ge ut sin bok om Estlands historia / Eesti ajalugu.
Jag har skrivit om esternas uppvaknande tidigare, men i den här lilla skriften blev jag uppmärksammad på konkurrensen mellan de tre kulturerna. Det som sedan visade sig i alla strider under senare tid. Esterna stred ju mot både ryssar och tyskar under frihetskriget och de blev ockuperade av både tyskar och ryssar under andra världskriget. Motiveringen var ju att båda stormakterna ansåg att landet var deras.
Vad den lilla skriften också betonar är samarbetet mellan folklivsforskare Den största samlingen av estlandssvenska kulturföremål finns i Sverige!
Boken skrevs 1980 och betonar att i Etnografiska Muséet i Tartu är numera Sovjetunionens absolut ledande vad gäller de finsk-ugriska sovjet-folkens kulturföremål och etnografi. Därför är det milt uttryckt förvånande att muséet alltsedan krigsåren fortfarande bor i ryggsäck. Viktigare än så var inte historien för de sovjetiska makthavarna. De finsk-ugriska folk som lever inom Rysslands gränser för en tynande tillvaro. Nu vill Putin att de ska bli ryssar. "Ryssland åt ryssarna!" har vi hört på Moskvas gator. Rahva Muuseum i Tartu är numera en stor innehavare av folkkulturella föremål igen.
Det roliga är numera att alla sysslar med kultur på ett eller annat sätt. När det är sommarfester är det alltid inslag av den gamla kulturen, och även ungdomar sjunger gamla sånger och dansar folkdanser. Fortfarande finns glädjen med den egna kulturen! Den ökar faktiskt.
Mönstrert på stövlarna och paraplyet ses på kvinnodräkten i Muhu.
juli 22 2012 De vet inte vad de ska hitta på för förräderi som fången ska erkänna!
Herrar och lakejer
Arkadij Vaksberg
Det är helt fruktansvärt vilken kultur som skapades i Sovjet under Lenin och Stalin. Vi måste inse att en så sjuk och "raffinerat lömsk" människa som Stalin kunde komma till makten i världens till ytan största land. Han lyckades infiltrera alla kommunistiska länder i Europa. Alla drabbades av hans sjuka mer eller mindre. I Sverige var det svårare för honom att ge sig på kommunisterna, trots att de var medlemmar i Komintern och betalades av Moskva. Och det var inga små summor de fick. Ingen lyckades stoppa dårskapen. Även han själv dog, kanske var det mord. Men så många år var han vid makten.
Vad är vi människor för ena varelser egentligen? Att vi låter en sådan galning kunna nästla sig i innanför skinnet på oss och få en sådan makt. För esterna var det synnerligen ödesdigert, men för ryssarna innebar det naturligtvis en decimering utan like. Hur kan det hända utan att han blir stoppad? Hur kan han manipulera människor på det viset? Jag läser och förstår men samtidigt förstår jag inte alls. Människor var ena dagen i maktställning och angav andra som blev dömda och arkebuserades, sedan angavs, dömdes och arkebuserades de själva en liten tid senare. Och de accepterade allt! Jag minns att jag såg ett TV-program med Bucharins änka. Bucharin var en stark makt bland Stalins medarbetare men hans hustru var i GULAG. Och det tyckte hon var helt riktigt! Bucharin blev också arkebuserad. Han som så många andra som lovsjungit Stalin och arbetat helt i hans anda var plötsligt trotskist och folkfiende. Helt otroligt.
Vaksberg berättar om ett tillfälle när en förhörsledare och en fånge trevar sig fram i förhöret, de vet inte vad de ska hitta på för förräderi som fången ska erkänna! Helt otroligt! Egendomligt nog måste det trots allt finnas en viss logik i anklagelserna. Om man aklagades för spioneri måste man ha haft kontakt med människor i andra länder till exempel.
Summorna till komminister i andra länder var avsevärda.
Den totala summan som i hemlighet pumpades in i "broderpartiernas" fonder enbart genom Lubjankas kanaler och enbart under 1980-talet belöpte sig til en kvarts miljard dollar. /../ Men de ställde också till skada för ekonomin i de länder dessa firmor agerade: pengarna, som undanhölls beskattning, finanserade mot landet fientliga organisationer, och normala, ömsesidigt fördelaktiga handelsförbindelser underordnades den ena partens politiska intressen.
/../ Bäckarna från det sovjetiska kommunistpartiet till "broderpartiernas" kassor blev till en hel flod, och den totalsumma som under drygt sju årtionden pumpades ut uppgick enligt nutida forskares beräkningar till tiotals miljarder dollar eller kanske mer.
I kommunistiska tidningar betalades enorma summor av Komintern för annonser. Detta gällde t.ex. för bilen Lada, som gav Ny Dag avsevärda summor till sin verksamhet.
Även Svenska Freds fick pengar därifrån.
Även Gorbatjov undertecknade sådana utbetalningar.
...fick den servile Marshais snart en ny godbit från Husses bord: tio miljoner franc. Det var så sent som på Gorbatjovs tid - och denne satte sin signatur under beslutet!
Medan befolkningen i Sovjetunionen svalt och avled skickade kommunisterna ut avsevärda summor till andra länder, betalade otroliga summor till militär och utveckling av kärnvapen samt till rymdprogrammet. Och det fanns människor som trodde att kommunismen handlade om ett bättre liv för människorna. Ingen mat i affärerna. En infrastruktur i förfall. Hopplöshet och alkoholism. Utan hopp om en bättre framtid.
Bland svenskarna nämns Sven Linderot, ledare för det svenska kommunistpartiet 1929-1951.
Hösten 1938 hade Dimitrov utarbetat planer på ett reservcentrum för Komintern i Paris ... Det skulle bestå av Pieck, Gottwald, .. Sven Linderot och andra. ... Dimitrov hade tillställt Stalin projektet, vilket vid behov kunde tjäna som ytterligare "bevis" för att han hade skaffat ett mäktigt "spionnäste".
Vad är vi människor för ena varelser egentligen? Att vi låter en sådan galning kunna nästla sig i innanför skinnet på oss och få en sådan makt. För esterna var det synnerligen ödesdigert, men för ryssarna innebar det naturligtvis en decimering utan like. Hur kan det hända utan att han blir stoppad? Hur kan han manipulera människor på det viset? Jag läser och förstår men samtidigt förstår jag inte alls. Människor var ena dagen i maktställning och angav andra som blev dömda och arkebuserades, sedan angavs, dömdes och arkebuserades de själva en liten tid senare. Och de accepterade allt! Jag minns att jag såg ett TV-program med Bucharins änka. Bucharin var en stark makt bland Stalins medarbetare men hans hustru var i GULAG. Och det tyckte hon var helt riktigt! Bucharin blev också arkebuserad. Han som så många andra som lovsjungit Stalin och arbetat helt i hans anda var plötsligt trotskist och folkfiende. Helt otroligt.
Vaksberg berättar om ett tillfälle när en förhörsledare och en fånge trevar sig fram i förhöret, de vet inte vad de ska hitta på för förräderi som fången ska erkänna! Helt otroligt! Egendomligt nog måste det trots allt finnas en viss logik i anklagelserna. Om man aklagades för spioneri måste man ha haft kontakt med människor i andra länder till exempel.
Summorna till komminister i andra länder var avsevärda.
Den totala summan som i hemlighet pumpades in i "broderpartiernas" fonder enbart genom Lubjankas kanaler och enbart under 1980-talet belöpte sig til en kvarts miljard dollar. /../ Men de ställde också till skada för ekonomin i de länder dessa firmor agerade: pengarna, som undanhölls beskattning, finanserade mot landet fientliga organisationer, och normala, ömsesidigt fördelaktiga handelsförbindelser underordnades den ena partens politiska intressen.
/../ Bäckarna från det sovjetiska kommunistpartiet till "broderpartiernas" kassor blev till en hel flod, och den totalsumma som under drygt sju årtionden pumpades ut uppgick enligt nutida forskares beräkningar till tiotals miljarder dollar eller kanske mer.
I kommunistiska tidningar betalades enorma summor av Komintern för annonser. Detta gällde t.ex. för bilen Lada, som gav Ny Dag avsevärda summor till sin verksamhet.
Även Svenska Freds fick pengar därifrån.
Även Gorbatjov undertecknade sådana utbetalningar.
...fick den servile Marshais snart en ny godbit från Husses bord: tio miljoner franc. Det var så sent som på Gorbatjovs tid - och denne satte sin signatur under beslutet!
Medan befolkningen i Sovjetunionen svalt och avled skickade kommunisterna ut avsevärda summor till andra länder, betalade otroliga summor till militär och utveckling av kärnvapen samt till rymdprogrammet. Och det fanns människor som trodde att kommunismen handlade om ett bättre liv för människorna. Ingen mat i affärerna. En infrastruktur i förfall. Hopplöshet och alkoholism. Utan hopp om en bättre framtid.
Sven Linderot
Bland svenskarna nämns Sven Linderot, ledare för det svenska kommunistpartiet 1929-1951.
Hösten 1938 hade Dimitrov utarbetat planer på ett reservcentrum för Komintern i Paris ... Det skulle bestå av Pieck, Gottwald, .. Sven Linderot och andra. ... Dimitrov hade tillställt Stalin projektet, vilket vid behov kunde tjäna som ytterligare "bevis" för att han hade skaffat ett mäktigt "spionnäste".
En tanke bara: I går undertecknade president Vladimir Putin den lag som tvingar alla organisationer som får bidrag från utlandet att kalla sig "utländska agenter". T.ex Amnesty. Det betyder att medlemmarna kan fängslas när som helst...
Om Sverige haft en sådan lag 1945 och framåt, vilka hade fängslats då?
Tallinns borgmästare har fått pengar från Moskva, vad kan man kalla honom?
.....
Premiärminister Andrus Ansip har börjat sin semester. Han inledde den med att ör fjärde gången cykla sträckan Tartu-Tallinn. Denna gång på en rekordtid under 5 timmar.
Fru Evelin Ilves har sprungit med den olympiska elden på dess väg till London. Det var en stor ära för henne, och så söt som hon är, vilken reklam för Estland!
juli 21 2012 Många ester gjorde den här vandringen mot öst.
Nu ska jag berätta för er vilken fin service det finns i Estland. Min läkare i Sverige tyckte att jag skulle kolla blodtryck och EKG. Vi ringde till vår husläkare här i Estland, men hon var ledig och sa åt oss att ringa ambulansen. Vi gjorde det. De undrade om de skulle komma hem till oss, men vi ville hellre åka dit. Det gjorde vi. Kom direkt in till dem. Proverna togs med moderna maskiner, vi fick alla resultaten på papper; vi tackade för oss och gick. Ingen betalning ville de ha. Det var helt fantastiskt. Snabbt och effektivt! Betalar gör vi kanske när vi kommer till doktorn på måndag.
.....
Nu till den estniska historien.
Ants farmors pappa dog innan barnen var stora. Han hade arrenderat en kvarn på godset i Kongi. Ingen i familjen kunde fortsätta driften av kvarnen, därför blev familjen uppsagd. Den nye mjölnaren skulle ha huset de bodde i och därför blev de bostadslösa. Efter en tid träffade änkan en ny man, och de nappade på ett erbjudande från “Profet Maltsev”, att flytta till Kaukasus, ett område som tsaren hade avfolkat. De fick startbidrag av statskassan. Döttrarna lämnades kvar i Estland. Anna-Lowiisa och Leena fick pigplats på två gårdar i trakten. De andra utvandrade.
Jag har inte tänkt så mycket på hur de tog sig till Kaukasus, men i dag läser jag i tidningen Maaleht om hur det gick till.
När livegenskapen avskaffades i Ryssland många år senare än i Estland sattes priset för jordbruksmark till 300 silverrubler per tunnland. Det var mycket pengar för den ryska bondebefolkningen, men för esterna öppnades en ny möjlighet. Många bestämde sig för att flytta. De fick dessutom ett engångsbidrag på 100 rubel, och under ett par år också utsäde.
Från Kuusalu, Kolga socken, for fyra män 1854 till Petersburgs guvernement för att förhandla. Någon i Jamburgs socken hade tipsat dem om att general von Block hade slutat med jordbruksverksamhet i sin by. Husen var övergivna och åkrarna låg i träda. Förhandlingarna gick bra. De köpte hela byn med hus och allt och 1855 var det 50 familjer som samlade ihop alla sina ägodelar, packade dem i en hästkärra, selade hästen och begav sig på en vandring till sitt nya hem. De drog inte västerut som på andra sidan jordklotet. De gick österut.
En man i Ryssland som såg en karavan passera skalade av sig mössan och bugade för dem. Det var högtidligt.
Många ester gjorde den här vandringen mot öst.
För en del blev den lång, upp till två och en halv månad kunde de gå på vägarna Så lång var nog vandringen för Ants farmors mamma.
Männen från Kuusalu hade kommit överens med general von Block att köpa hela Simititsa herrgårdsland, 3000 ha och alla uthus. På våren 1855 kom 50 estniska familjer till det nya boställer. De fick 50 hektar mark per familj. 1 hektar kostade 38 rubel. I Estland kostade motsvarande mark 66 rubel.
Pengar lånade de från Petersburg-Tuula lantbank.
Redan år 1900 bodde så många som 64 estniska familjer där. Alla mjölnare i trakten var ester, men deras huvudsakliga inkomst kom från skogen. Åkerbruk lönade sig inte lika bra. Därför övergick man till boskapsskötsel. Mjölk grädde och smör sålde man i Petersburg.
Esterna startade redan på hösten 1855 en skola i Simititsa. (typiskt ester! Utbildning är jätteviktigt.) Alla ester i området betalade solidariskt till skolans drift. 1907 byggde de också ett Folkets hus där man öppnade bibliotek och läsbord.
Simititsa by var en välordnad och välbärgad by. Något sådant fick naturligtvis ej finnas iSovjetunionen.
Några familjer i Sinitsa by i Ryssland.
Simitsa by finns ej mer. Första dråpslaget kom med kolchosförordningen då allt raserades. Stalins repressioner förstörde sedan de rester som fanns kvar av byn.
Den estniska skolan förbjöds. Rektorn arresterades och försvann, hans familj deporterades. Många ester förklarades vara “kulaker” och sköts. (Det var straffet för att vara en duglig människa) Ungdomarna mobiliserades till röda armén.
För övrigt skingrades alla människor, många deporterades, endast ett litet fåtal lyckades ta sig hem till Estland
Krig och eld förintade resten av den estniska byn endast ruinerna påminner om de goda åren och de sjuttio gårdarna.
Männskorna misshandlades, våldtogs, skingrades, deporterades och/eller sköts, några få lyckades ta sig hem till Estland, som då var ett fritt land.
Kommunismen var på frammarsch.
1897 fanns totalt 1 002 738 ester enligt folkräkningen. 518 584 bodde i Livlands guvernement, i Estlands guvernement 365 959. I Petersburgs guvernement bodde 64 116 ester av dem i själva staden 12 238.
Större estniska grupper fanns i Pihkva med 25 485, Novgorod 3 112, Tauria 2 210, Samara 2 029, Tver 1 516 och i Stavropolös g 1279 ester.
Mellan 1920 - 22 lyckades 37 578 fly till Estland.
Den estniska skolan förbjöds. Rektorn arresterades och försvann, hans familj deporterades. Många ester förklarades vara “kulaker” och sköts. (Det var straffet för att vara en duglig människa) Ungdomarna mobiliserades till röda armén.
För övrigt skingrades alla människor, många deporterades, endast ett litet fåtal lyckades ta sig hem till Estland
Krig och eld förintade resten av den estniska byn endast ruinerna påminner om de goda åren och de sjuttio gårdarna.
Männskorna misshandlades, våldtogs, skingrades, deporterades och/eller sköts, några få lyckades ta sig hem till Estland, som då var ett fritt land.
Kommunismen var på frammarsch.
1897 fanns totalt 1 002 738 ester enligt folkräkningen. 518 584 bodde i Livlands guvernement, i Estlands guvernement 365 959. I Petersburgs guvernement bodde 64 116 ester av dem i själva staden 12 238.
Större estniska grupper fanns i Pihkva med 25 485, Novgorod 3 112, Tauria 2 210, Samara 2 029, Tver 1 516 och i Stavropolös g 1279 ester.
Mellan 1920 - 22 lyckades 37 578 fly till Estland.
juli 17 2012 Med "Kamtjatka" gjorde han som 16-åring den första resan jorden runt
Friedrich Benjamin Lütke
Vi var på en äkta allmogefest. En liten byfest för byinnevånarna. För femte året i rad firades Avandusedagen. Avanduse är en liten by som numera tillhör Väike Maarja kommun. Därmed är det Väike Maarja Muuseum som har ansvaret för det historiska dokumenterandet. Till den här festen hade muséets chef, Marju Metsmann inbjudits att hålla en liten föreläsning om byns historia, och då hade hon sina vänner med sig: Hanno, Ants och jag var där för att lyssna.
Många intressanta människor har bott i de estniska herrgårdarna. Det var framför allt balttyskar som i många fall engagerades i tsarens olika operationen. Peter den stores tankar med att bygga den nya staden var att den skulle vara västerländsk. Där skulle man knyta an till allt västerländskt och alltså även forskning.
Friedrich Benjamin Lütke föddes 28 juni 1797 och dog den 20 augusti 1882 i Petersburg.
F B Lüke blev tidigt föräldralös. Sjömannen Ivan Sulmenov tog hand om pojken.
1812 började han i marinen som volontär. Han kämpade tappert mot fransmännen på fartyget Danzig. Han tilldelades medalj av den fjärde rangen. Flyttade sedan över till fartyget "Kamtjatka".
Med "Kamtjatka" gjorde han som 16-åring den första resan jorden runt. Den leddes av V. Golovin. Med på fartyget var också den unge Wrangel.
Ett mål var att nå Novo-Arkhangelsk i Alaska. Med hjälp av samma karta fortsatte de mot Asiens östkust, särskilt koryakernas landsbygd, berg och vikar, det mexikanska Anadyrhavet och Oljutka.
1845 grundade han det Ryska geografiska sällskapet och var dess ledare 1845-50 och 1857-73.
1849 förvärvade Lütke Avanduse herrgård, byggd 1494, i Estland (i nuvarande Väike Maarja kommun) där han sedan tillbringade somrarna.
Många intressanta människor har bott i de estniska herrgårdarna. Det var framför allt balttyskar som i många fall engagerades i tsarens olika operationen. Peter den stores tankar med att bygga den nya staden var att den skulle vara västerländsk. Där skulle man knyta an till allt västerländskt och alltså även forskning.
Friedrich Benjamin Lütke föddes 28 juni 1797 och dog den 20 augusti 1882 i Petersburg.
F B Lüke blev tidigt föräldralös. Sjömannen Ivan Sulmenov tog hand om pojken.
1812 började han i marinen som volontär. Han kämpade tappert mot fransmännen på fartyget Danzig. Han tilldelades medalj av den fjärde rangen. Flyttade sedan över till fartyget "Kamtjatka".
Med "Kamtjatka" gjorde han som 16-åring den första resan jorden runt. Den leddes av V. Golovin. Med på fartyget var också den unge Wrangel.
- Under åren 1821-1824 (24-27 år gammal) genomförde han fyra forskningsresor till Novaja-Zemlja; huvudsakligen för att bestämma öns storlek, bestämma koordinaterna för den större udden och ta reda på längden på Matotshkin Shari (sundet som delar norra och södra Novaja Semlja).
- Den första resan 1821 misslyckades nästan helt och hållet. De kunde inte hitta udden eller rita upp den västra kusten. Mycket is förhindrade det.
- Den andra resan, 1822, var däremot en framgång. På stora delar av Novaja Zemljas västra strand var det möjligt att identifiera tydliga geografiska punkter och rita en karta.
- Under den likaledes lyckosamma tredje resan undersökte de sundet Matotshkin Shari.
- 1824 försökte de nå den nordligaste udden av Novaja Zemlja men det rådde farliga isförhållanden; de kom inte fram via den östra stranden.
- Efter dessa resor publicerade Lütke samlingen “Fyra resor till Norra Ishavet”.
Ett mål var att nå Novo-Arkhangelsk i Alaska. Med hjälp av samma karta fortsatte de mot Asiens östkust, särskilt koryakernas landsbygd, berg och vikar, det mexikanska Anadyrhavet och Oljutka.
- 11 juni 1827 kom de till Novo-Arkhangelsk i riktning mot Kamtjatkasundet och kartlade Aleuterna.
- Under vintern 1827-28 utforskades de tropiska vattnen vid Karoliina.
- Under sommaren 1828 utforskades Tsuktshimaa i Kamtjatka.
- Deltog i utarbetandet av ett forskningsresultat om Berings hav, som gav T A Demidov ett pris (20 000 rubler) Priset delades ut 1831-1865.
1845 grundade han det Ryska geografiska sällskapet och var dess ledare 1845-50 och 1857-73.
1849 förvärvade Lütke Avanduse herrgård, byggd 1494, i Estland (i nuvarande Väike Maarja kommun) där han sedan tillbringade somrarna.
Vabanduse herrgård på vintern.1850-53 var han militär general i Tallinn.
1853-56 chef för hamnen i Kronstadt.
1882 dog han i Petersburg.
15 objekt i Norra Ishavet bär hans namn: en ö, vik, udde, berg, nor, sandbank och en bäck.
I närheten av Avanduse ligger byn Roela dit hans vänner Baer och Wrangel flyttade. De engagerade sig i jordbrúkets skötsel, förändrade de urgamla traditionerna med växelbruket och ökade perioderna med träda. De engagerade sig också i utbildning om material och verktyg.
1972 (på Lütkes 175-årsdag) invigdes en minnestavla i Avanduses huvudbyggnad över F.B.Lütke.
Det är historien om en av världsomseglarna med anknytning till Estland. Krusenstern har jag berättat om tidigare.
Marju berättade också om kolchoserna i området. Allt övertogs 1949 av kolchoserna. Ingen privat bostad fanns. Det gick som överallt, produktionen sjönk. Enda undantaget inträffade när en man kom till Simunakolchosen för att fortsätta sina forskningar om grisuppfödning. Därför ombildades kolchosen till sovchos. Andra regler gällde då, och resultaten förbättrades. 1991 påbörjades återlämningarna av det som stulits av befolkningen och livet blev enklare.
Därefter kom underhållningen.
(Vår kamera hade fått problem.) Här ser ni först tältet där vi satt, tältet där flickorna sjöng och bilden på den man som upplät sin tomt till festen.
Vi satt i ett tält tillsammans med andra bybor eftersom det regnande litegrand. En bit ifrån oss vid en buske och på några träpallar satt några män med några flaskor framför sig. På andra sidan stod andra och pratade. De som inte var så intresserade av historien eller uppträdandet.
Först var det några flickor i 10-årsålderna som sjöng några visor, sedan kom 12 kvinnor i folkdräkt och dansade. Vi kunde se att de inte hade tränat så väldigt mycket, men alltihop var så äkta, så lokalt. Jag njöt.
Vi satt i ett tält tillsammans med andra bybor eftersom det regnande litegrand. En bit ifrån oss vid en buske och på några träpallar satt några män med några flaskor framför sig. På andra sidan stod andra och pratade. De som inte var så intresserade av historien eller uppträdandet.
Först var det några flickor i 10-årsålderna som sjöng några visor, sedan kom 12 kvinnor i folkdräkt och dansade. Vi kunde se att de inte hade tränat så väldigt mycket, men alltihop var så äkta, så lokalt. Jag njöt.
juli 10 2012 De bestämmer till och med vad man får ha för mössa på sig!
För en tid sedan fick jag en kommentar från Astri Kleppe i Norge. Jag skrev ett svarsmail till henne, och hon svarade med att berätta om sitt intresse för Estland. Hon är författare och fysiker. Född i Sverige, men bor nu i Norge.
Hennes intresse för Estland började som mitt. En man. Hon var också på Esto-80 i Stockholm. Hon berättade att hennes estniske man, Tõnis, då sa: "Tänk om jag kunde berätta för dem där hemma att den estniska fanan vajar på den svenske kungens borggård,"Jag fick min första aning om ryssarnas förtryck, om hur infamt och detaljerat det var. Jag kom att tänka på krigsåren hemma i Norge, när tyskarna förbjöd folk att ha röd toppluva (!), och norrmännen spelade Finlandia som ersättning för den förbjudna Ja vi elsker.
Så infam kan en diktatur vara, så djupt in i vardagslivet kan de gå. De bestämmer till och med vad man får ha för mössa på sig!
Hon skriver: Som (halv)norrman visste jag på den tiden inte särskilt mycket om Baltikum. Jag visste att det var ockuperat, men som alla andra blandade jag ihop länderna, och trodde att estniska var ett slaviskt språk...Och inte visste jag vad den sovjetiska ockupationen innebar, i termer av förlorade liv, förnedring och fattigdom och - från svensk sida! - förnekelse. 1981 for vi första gången till Tallinn, det var jag som insisterade på att få träffa min dotters farmor. Det kändes som om jag kommit hem. Vi möttes av en enorm värme, jag fick en omedelbar kontakt med såväl farmor som med de andra släktingarna. Och jag blev oerhört imponerad av den väldiga styrka med vilken esterna mot alla odds fortfor att hävda sin identitet och värdighet.
Så bra hon skriver det. Fast hon är ju författare, lyriker förstås. Precis så var det.
Nu om det underliga anti-Estlandsfenomenet.
Jag tror att det bottnar i ett kategorimissförstånd. Den svenska socialdemokratin har hela tiden flirtat med Sovjet - liksom hela den västliga vänstern har gjort - och gör. Det är fullkomligt sjukt. Som om den kommunistiska totalitära staten vore bättre än nazi-tyskland eller någon fascistisk regim.
Jag tror att kommunism-flirten har med kriget att göra. Man förtränger att OM inte Hitler hade attackerat Sovjet, skulle tyskarna och ryssarna fortsatt att vara i pakt med varandra. I och med Hitlers angrepp blev ryssarna plötsligt en av de "allierade"! Sovjet blev gott - och dumma dumma Baltikum som inte satte värde på att bli "annekterat" av Sovjet...
Jag är så besatt av raseri över den lättja, den dumhet, den ondska som ligger till grund för den svenska (och norska, danska,...) avogheten mot Estland (m fl. små modiga demokratier - tex Finland!), att jag har satt igång att skriva om det. Inte om Estland, men om idiot-tolkningarna, förenklingarna, svart-vitt-tänkandet.
Astris dotter är av släkten Tõnisson. Jaan Tõnisson.var regeringschef två gånger under 1919 och 1920 och utrikesminister 1931-1932, och premiärminister under en kort period 1933. Han vidtog de då impopulära men avgörande åtgärderna som räddade Estlands ekonomi under 1930-talskrisen. Han hade skapat en egen lista vid “valet” i Estland 1940, men istället för att få delta i valet blev han fängslad, åtalad och sedan vet ingen vad som hände; hur han dog. Troligtvis blev han mördad.
Jaan T med son och dotter.
För att få veta vad som hände familjen Tõnisson söker man i "Statsarkivet" i USA. Tidningen Eesti Express gjorde det och har fått fram följande om HT:
Stockholm var fyllt av människor från olika säkerhetstjänster eftersom Sverige var ett neutralt land. Chefen för OSS i Stockholm hette på den här tiden Wilho Tikander, finlands-amerikansk advokat från Chicago. Han såg HT som en mycket vederhäftig och trevlig person och gav honom i uppdrag att samla material och analysera vad som hände i Estland. HT gjorde ett mycket bra arbete, inte minst med hjälp av tyska källor i Tyskland. Han jobbade också för x2 (men jag vet inte vem som var uppdragsgivare då). Han avslöjade många tyska agenter i Sverige, men också baltiska quislingar (USA kallade balter som arbetade ihop med tyskarna så.)
Han lyckades skaffa fram anmärkningsvärda högar med sovjetiska rubler, avsedda för de agenter som skickades för att spionera på de röda i Estland. En annan viktig uppgift för OSS var att rädda judar. Från de tyskockuperade områdena var det viktigt att hämta ut de människor som svävade i fara. Enligt OSS gällde det i första hand judar och andra som var motståndare till nationalsocialismen. OSS arbetade i alla tre baltstaterna, och ett tiotal var direkt kopplade till Sverige. Transporten av flyktingar från Baltikum till Sverige bekostades av USA. Det inköptes snabba båtar och fiskefartyg. Transporterna blev så många, att i Sverige hördes oro över alla USA-båtar som gick över Östersjön. Svenska myndigheter var underrättade och hade gett sitt gillande. De flyende fick komma till ett mottagningsläger som OSS administrerade på Gotland, där de förhördes och slussades vidare.
Det största antalet flyktingar lämnade Estland den 22 september 1944, när de röda hade tagit sig in i Tallinn. (Då flydde också Ants familj. Alla OSS-båtar hade lämnat Tallinn så de kom till Tyskland.)1200 människor kom genom OSS:s försorg; lika många kom med annan hjälp. Räddningsoperationens chef hetta då Iver C Olsen. Operationen kostade USA 50 000 dollar. Under pågående operation fängslades eller dödades 8 agenter. Alla uppskrämda människor gick inte att rädda. Många judar var rädda, pga sovjetisk desinformation; de trodde att det var en tysk operation avsedd att döda dem. Därför gick de aldrig ombord. Bland dem fanns 300 tjeckiska och franska judinnor som tvingats till prostitution i tyska armén.
Heldur Tõnisson
I en intervju berättar HT:s brorson Tõnis Tõnisson att han aldrig hört HT tala om den tiden. utom att det var dyrt med bensin, men att han fick hjälp av en chaufför på rumänska ambassaden.
1943 tog Heldur Tõnisson,(HT) då jurist i Tallinn, det avgörande beslutet att lämna Estland. Tyskarna hade konstaterat att Stalingrad var förlorat, och officiellt kungjort det. HT förstod då att på sikt var hela den tyska krigsinsatsen förlorad. Det betydde att det värsta scenariot kunde inträffa, ryssarna kunde komma tillbaka!. Tillsammans med 10 andra tog han sig till Finland i en liten båt och fortsatte sedan till Sverige.Sedan flydde även resten av familjen Tõnisson över Finska Viken. Först kom hans hustru och son, mor och brorson, senare kom hans två systrar, bror, mormor och moster.
Därefter började hans karriär som OSS-(numera CIA)-agent .
För att få veta vad som hände familjen Tõnisson söker man i "Statsarkivet" i USA. Tidningen Eesti Express gjorde det och har fått fram följande om HT:
Stockholm var fyllt av människor från olika säkerhetstjänster eftersom Sverige var ett neutralt land. Chefen för OSS i Stockholm hette på den här tiden Wilho Tikander, finlands-amerikansk advokat från Chicago. Han såg HT som en mycket vederhäftig och trevlig person och gav honom i uppdrag att samla material och analysera vad som hände i Estland. HT gjorde ett mycket bra arbete, inte minst med hjälp av tyska källor i Tyskland. Han jobbade också för x2 (men jag vet inte vem som var uppdragsgivare då). Han avslöjade många tyska agenter i Sverige, men också baltiska quislingar (USA kallade balter som arbetade ihop med tyskarna så.)
Han lyckades skaffa fram anmärkningsvärda högar med sovjetiska rubler, avsedda för de agenter som skickades för att spionera på de röda i Estland. En annan viktig uppgift för OSS var att rädda judar. Från de tyskockuperade områdena var det viktigt att hämta ut de människor som svävade i fara. Enligt OSS gällde det i första hand judar och andra som var motståndare till nationalsocialismen. OSS arbetade i alla tre baltstaterna, och ett tiotal var direkt kopplade till Sverige. Transporten av flyktingar från Baltikum till Sverige bekostades av USA. Det inköptes snabba båtar och fiskefartyg. Transporterna blev så många, att i Sverige hördes oro över alla USA-båtar som gick över Östersjön. Svenska myndigheter var underrättade och hade gett sitt gillande. De flyende fick komma till ett mottagningsläger som OSS administrerade på Gotland, där de förhördes och slussades vidare.
Det största antalet flyktingar lämnade Estland den 22 september 1944, när de röda hade tagit sig in i Tallinn. (Då flydde också Ants familj. Alla OSS-båtar hade lämnat Tallinn så de kom till Tyskland.)1200 människor kom genom OSS:s försorg; lika många kom med annan hjälp. Räddningsoperationens chef hetta då Iver C Olsen. Operationen kostade USA 50 000 dollar. Under pågående operation fängslades eller dödades 8 agenter. Alla uppskrämda människor gick inte att rädda. Många judar var rädda, pga sovjetisk desinformation; de trodde att det var en tysk operation avsedd att döda dem. Därför gick de aldrig ombord. Bland dem fanns 300 tjeckiska och franska judinnor som tvingats till prostitution i tyska armén.
OSS historieforskare Carl Gustav Finstrom har kunnat visa på en räddningsoperation där 275 personer hämtades i snabba båtar, hälften av dem var kvinnor och barn. De kom lyckligt till Sverige trots beskjutning från tyska u-båtar.
HT sysslade med transporterna. Han skaffade fram lämpliga båtar och köpte också en ö i Stockholms Skärgård där han förlade sina båtar. 1960 sa Tikander att det var estens förtjänst att ca 7 000 människor kunde skickas till Sverige under kriget. Den 1.6 1945 föreslog Tikander att HT skulle få ett Certificate of Merit, ett diplom från USA för tjänst i kriget. Tikander poängterade HT:s mod, initiativ och uthållighet. Det var den finaste utmärkelsen en civil person kunde få.
Även under den efterföljande tiden, under det kalla kriget var HT aktiv. Under oktober 1945 diskuterade han med amerikaner om att skulle skaffa fram några unga män som skulle kunna arbeta som agenter i Estland. Han kände redan några ungdomar som var villiga att ta på sig uppdraget, de hade fått radioutbildning. Det fanns en båt, ägd av några estniska kyrkor(?), som kunde ta dem till Estland. Båten hade redan använts i hemliga operationer. HT fick ett godkännande och pengar till ungdomarna att köpa kläder och presenter för. Att uppdraget kom från USA fick inte läcka ut, det skulle heta att det var HT och kyrkorna som stod för det. Amerikanerna föreslog att de skulle arbeta tillsammans med EÜS, estniska studentförbundet. Jaan Tõnisson är evig hedersmedlem i förbundet och HT är fortfarande medlem.
HT sysslade med transporterna. Han skaffade fram lämpliga båtar och köpte också en ö i Stockholms Skärgård där han förlade sina båtar. 1960 sa Tikander att det var estens förtjänst att ca 7 000 människor kunde skickas till Sverige under kriget. Den 1.6 1945 föreslog Tikander att HT skulle få ett Certificate of Merit, ett diplom från USA för tjänst i kriget. Tikander poängterade HT:s mod, initiativ och uthållighet. Det var den finaste utmärkelsen en civil person kunde få.
Även under den efterföljande tiden, under det kalla kriget var HT aktiv. Under oktober 1945 diskuterade han med amerikaner om att skulle skaffa fram några unga män som skulle kunna arbeta som agenter i Estland. Han kände redan några ungdomar som var villiga att ta på sig uppdraget, de hade fått radioutbildning. Det fanns en båt, ägd av några estniska kyrkor(?), som kunde ta dem till Estland. Båten hade redan använts i hemliga operationer. HT fick ett godkännande och pengar till ungdomarna att köpa kläder och presenter för. Att uppdraget kom från USA fick inte läcka ut, det skulle heta att det var HT och kyrkorna som stod för det. Amerikanerna föreslog att de skulle arbeta tillsammans med EÜS, estniska studentförbundet. Jaan Tõnisson är evig hedersmedlem i förbundet och HT är fortfarande medlem.
Ett annat förslag var att ungdomarna (agenterna) också skulle försöka bli goda vänner med några familjemedlemmar till personer högt upp i den kommunistiska hierarkin, och man skulle försöka få fram vad bolsjevikerna hade för planer om framtiden.
Estland skulle bli ett nyckelland för OSS. Kanske kunde man få information även från tvångsmobiliserade och deporterade människor, som återvänt till Estland eller genom släktingars brev och paket till Sibirien. GULAG-lägren var däremot oåtkomliga för information.
Planerna gick i stöpet. Merparten av de agenter som skickades in i Sovjet och östra Europa från väst fångades in eller sköts direkt. De som inte sköts åtalades inför domstol och dömdes till arkebusering.
Planerna gick i stöpet. Merparten av de agenter som skickades in i Sovjet och östra Europa från väst fångades in eller sköts direkt. De som inte sköts åtalades inför domstol och dömdes till arkebusering.
De affärer som HT sysslade med var ingen hemlighet för sovjeterna. 1983, under sovjettiden, gavs boken "Generande Historier" ut i Tallinn. Där pekades HT ut som engelsk spion. Kanske var han det också ibland.
Det framgår inte i arkiven när HT slutade samarbetet med USA. Han har inte själv sagt någonting om detta på 70 år.
Det framgår inte i arkiven när HT slutade samarbetet med USA. Han har inte själv sagt någonting om detta på 70 år.
Den 25 juni fyllde Heldur Tõnisson 100 år. Dagen firades i hans hem i Schweitz. Är han en estnisk James Bond? Eller en estnisk Raul Wallenberg? Eller både och?
Heldur TõnissonArtikeln är skriven av Tarmo Vahter med hjälp av USA-arkivets tjänstemän, förre krigshistorikern Karl G Finstrom, som undersöker OSS operationer i Skandinavien och Susanne Berger som undersöker Raul Wallenbergs försvinnande.
I en intervju berättar HT:s brorson Tõnis Tõnisson att han aldrig hört HT tala om den tiden. utom att det var dyrt med bensin, men att han fick hjälp av en chaufför på rumänska ambassaden.
juli 6 2012 “Du kommer inte dö en naturlig död.”
Det var åter en fin dag med mycket sol när vi gav oss ut på en ny utflykt i omgivningarna. Hanno guidade oss till Neeruti via Kadrina. Neeruti natur skiljer sig från övriga Estlands. Den kallas Kalevipoegs plogfåror. Tänk er att i det platta Estland känna sig som om man åker på en alpväg. Nästan alltså. Men det var en smal väg, och det sluttade brannt vid högra sidan. Vår jätteduktiga chaufför, Ants, klarade svårigheterna utan bekymmer. Som tur var mötte vi ingen buss, sa vi.
Egentligen är det inga alper utan rullstensåsar som bildades för 12 000 år sedan, när isen smälte. Precis som i Sverige.
Vi vek av från den vanliga Kadrinavägen och körde in på den tidigare huvudvägen. Ni vet, en sån där smal, krokig väg där man kunde bli så fruktansvärt åksjuk i bussen när man åkte till landet när man var ett litet barn.
Jag visste verkligen inte att det fortfarande finns så intressanta saker som vi ännu inte har sett i Estland. Vi som har åkt kors och tvärs i flera år!
Utanför kyrkan i Kadrina står en minnessten över de döda i Frihetskriget 1918-1920. Detta var en riktigt stor sten:
Egentligen är det inga alper utan rullstensåsar som bildades för 12 000 år sedan, när isen smälte. Precis som i Sverige.
Vi vek av från den vanliga Kadrinavägen och körde in på den tidigare huvudvägen. Ni vet, en sån där smal, krokig väg där man kunde bli så fruktansvärt åksjuk i bussen när man åkte till landet när man var ett litet barn.
Jag visste verkligen inte att det fortfarande finns så intressanta saker som vi ännu inte har sett i Estland. Vi som har åkt kors och tvärs i flera år!
Utanför kyrkan i Kadrina står en minnessten över de döda i Frihetskriget 1918-1920. Detta var en riktigt stor sten:
Under ockupationsåren förstördes så gott som alla estniska monument. Även detta. Men detta monument var så väl förankrat att den nedre delen blev kvar trots flera sprängningsförsök. Och därför kunde esterna gå dit och lägga blommor och tänka på dem som offrat sina liv i frihetskriget. När Estland fick sin frihet tillbaka byggdes allt upp igen. Det är ett speciellt monument. Texten runt den berättar så mycket mer än vi är vana vid. Namnen på de döda står på den stora ljusa plattan, men man inte kan se dem på vår bild. Här några exempel:
Först ser vi att monumentet restes 1925, det förstördes 1941, renoverades 1990.
Nästa bild visar vilka som arbetat för det estniska språket i tidiga år: H Stahl 1600-1657, R Brockmann 1609-1647 och A Knüpfer 1777-1843. Lägg märke till att det var balttyskar som redan på 1600-talet intresserade sig för estniskan. Vakna män!
I Vohnja fanns en staty av röda-armésoldaten Lembit Pärn (1903-1974). Han var generallöjtnant i röda armén och kårchef i Eesti Korpus 1942-1945.
Hans farfar, som var från Vohnja emigrerade till Ryssland 1884 och där föddes Lembit Pärn.. Trots det döptes den (under sovjettiden) nybildade kolchosen i Vohnja efter Pärn.
Till Lembit Pärns ära sattes en mängd lindar vid herrgården. (Pärn betyder lind.) Av någon anledning vill inte träden växa. Det blev bara sly...
En staty restes till hans ära 1983:
Hans farfar, som var från Vohnja emigrerade till Ryssland 1884 och där föddes Lembit Pärn.. Trots det döptes den (under sovjettiden) nybildade kolchosen i Vohnja efter Pärn.
Till Lembit Pärns ära sattes en mängd lindar vid herrgården. (Pärn betyder lind.) Av någon anledning vill inte träden växa. Det blev bara sly...
En staty restes till hans ära 1983:
Nu är det grundskola i Vohnja. och 2004 menade rektor, Malle Reimann, att statyn måste tas ner. Det fanns ingen anledning att utanför en skola ha en staty på en man som medverkat till landets ockupation. Hon gjorde det som krävdes, talade med alla som skulle talas med och det bestämdes ett datum för nedtagning. TV-bolagen var där. Det var en stor händelse. Den man som var reporter på den ryska nyhetskanalen sa dock mycket tydligt: “Jag är här för att jag måste, hade jag fått välja skulle jag aldrig ha deltagit i detta!” Och en man sa till rektorn. “Du kommer inte dö en naturlig död.” Så känsligt var det fortfarande 2004, 13 år efter befrielsen. Naturligtvis vill man då fråga: Vad var det som var bättre under ockupationsåren? Människor med låg moral fick höga poster. I dag är de besvikna över vad de förlorat. Visst finns det fattiga människor i Estland även nu, men det finns mat i affärerna, och socialarbetare. Då var spriten väsentlig, nu är det livet självt som betyder något.
Juni 13, 2012. Svenskarna i Estland.
Från sidan http://www.sov.ee/historik har jag saxat text om svenskarna i Estland.
Från tidigt 1100-tal...
Arkeologiska utgrävningar tyder på att svenskar har levt i Estland sedan tidigt 1100-tal. De kom från Sverige och från de finlandssvenska bygderna i Nyland och slog sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar.
Vi måste komma ihåg, att det var lättare att flytta över havet än över land på den här tiden. Östersjön är oerhört viktig. Jag är så fascinerad av närheten till alla länder via havet. Att studera allt det vi har gemensamt. Det var inte vad svenskarna gjorde när de tog sig till de estniska öarna och fastlandet, nej då gällde det överlevnad.
Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals stadslag från 1294 och invandringen fortsatte under medeltiden. Nya områden befolkades av svenskar och därmed uppstod svenskbygderna i Estland; Nuckö, Ormsö, Odensholm, norra Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och senare Nargö. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna och även Reval (dagens Tallinn) hade ett betydande inslag av svenskar.
Vi har besökt nästan alla dessa platser; några av dem har jag skrivit om tidigare.
De flesta invandrade svenskar kom till estniska domäner som tillhörde biskopsstift eller kloster och inom dessa områden tillförsäkrades de efterhand "svensk rätt", d.v.s. “rätten att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag”.
...fram till tiden kring förra sekelskiftet
Johan Skytte, Generalguvernör i Livland och skapare av Universitetet i Dorpat (Tartu) som sedermera stadfästes av Gustav II Adolf år 1632.De homogena bosättningsområdena och de svenska privilegierna – svenskarnas rätt att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag - betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp i Estland.
Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558 mot Estland och Livland (södra delen av dagens Estland och norra Lettland), och efter långa och hårda strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet.
På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som emellertid inte beaktade böndernas svenska rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på ofrihet och livegenskap skapades.
1709 besegrades en uthungrad och trött svensk armé, med en sårad Karl XII i spetsen, av Tsar Peter i Slaget vid Poltava. Året efter, 1710, blev Estland en del av Tsarens Ryssland och än hårdare tider följde för estlandssvenskarna. Rysk överhöghet, tillsammans med den balttyska adelns betydande administration i stora delar av landet, innebar nu att begreppet svensk rätt överhuvudtaget inte fanns på den politiska agendan. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de helt enkelt uppsagda från sina gårdar. På några av de mindre öarna var förhållandena däremot drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten medan Odensholm och Rågöarna visserligen hörde till adelsgods, men dessa låg på fastlandet och följdaktligen var godsherren inte en dagligen närvarande makthavare.
Under andra hälften av 1800-talet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunalt självstyre, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset och i svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Sverige och Finland från egna skutor.
En beslutsam förryskningspolitik i Estland inleddes under 1880-talet och skolväsendet kom i kläm. Rysslands nederlag i kriget mot Japan och den följande revolutionen 1905 mildrade dock det ryska trycket och i Estland utnyttjade man tillfället till att bl a bilda föreningar med nationalistiska och kulturella förtecken.
Bysholm kring förra sekelskiftet. I svenskbygden, på Bysholms Herrgård i Nuckö, bildades år 1909, under en täckmantel för bildningsarbete, Svenska Odlingens Vänner - Rootsi Hariduse Selts. Man startade en omfattande verksamhet och ordnade bl a svenskundervisning, söndagsskola och lånebibliotek. Med rikssvenskt stöd förbättrade man också sina skolor och knöt fastare förbindelser med både Sverige och Finland, där intresset för Estland också ökade. 1917 bildades Det Svenska Folkförbundet, som skulle tillvarata estlandssvenskarnas politiska och medborgerliga intressen och en tidning för svenskarna i Estland - Kustbon - började ges ut.
Under dessa första år började man också använda benämningen estlandssvensk med inspiration från Finland och finlandssvenskarna.
Detta var en kort sammanfattning av svenskarnas liv i Estland under några hundra år fram till Estlands självständighet 1920. Här döljer sig naturligtvis enskilda levnadsöden. Men det är i alla fall en bild av livet i svenskområdena i västra Estland. Tidningen Kustbon är verkligen mycket rolig att läsa. Det finns alltid något nytt att lära sig.
Juni 4, 2012. Varför blev Baltikum aldrig ett Balkan?
Mart Laar
På UD_bloggen skrev Mart Laar, då försvarsminister, ett inlägg den 15 aug 2011 med rubriken
Varför blev Baltikum aldrig ett Balkan?
Med anledning av att det då gått 20 år sedan befrielsen från Sovjetiunionen.
När Estland återfick sin självständighet år 1991 fanns det många i världen som med förtjusande lätthet blandade ihop länderna i Baltikum och på Balkan, som låg någonstans långt borta i öst, i Europas utkanter, sett från västländerna.(Ja, jag vet att min svärmor blev missförstådd på jobbet när arbetskamraterna frågade var Estland låg och hon svarade Baltikum. “Jaha, Balkan”, sa de då.
Och förresten gjorde Harry Schein samma fel i DN en gång, men förstod inte min anmärkning efteråt.)
Varför har det blivit så? Utåt fanns det ganska stora likheter mellan Baltikum och Balkan./../ Ändå uteblev blodsutgjutelser i Baltikum, folken här valde demokrati och byggde upp fungerande stater. /../ när västländerna till att börja med inte var särskilt intresserade av det som hände på Balkan så förde väst, särskilt Sverige, en målmedveten politik i Baltikum. Statsminister Carl Bildt styrde med säker hand inte bara den svenska politiken utan lyckades även hålla kvar Baltikum i de ledande västländernas intressesfär. Sveriges och Carl Bildts roll i att Baltikum aldrig blev ett Balkan är omöjligt att överskatta.
/../ Estland och Lettland ingick i den svenska stormakten under ett hundratal år vilket man åtminstone i Estland kommer ihåg som ”den goda svensktiden“. Delvis är det en överdrift, den efterföljande ryska maktperioden var helt enkelt så mycket värre att den föregående svenska tiden fick ett positivt skimmer i folkets minne. /../ inte konstigt att man i Estland under 1900-talets omvälvningar upprepade gånger väntade på att ”den svenske kungens vita skepp“ skulle ankomma till Tallinns redd. Det kom aldrig, men Sverige tog emot tiotusentals balter som hade flytt undan den nya kommunistiska ockupationen, och gav dem ett nytt hem i Sverige. För detta kommer Estland för alltid att vara tacksamt mot Sverige.
Flyktingarnas aktiva verksamhet för att bevara Republiken Estlands rättsliga kontinuitet bidrog, liksom många svenska politikers insatser, på ett väsentligt sätt till återupprättandet av självständigheten.
Varför blev Baltikum aldrig ett Balkan?
Med anledning av att det då gått 20 år sedan befrielsen från Sovjetiunionen.
När Estland återfick sin självständighet år 1991 fanns det många i världen som med förtjusande lätthet blandade ihop länderna i Baltikum och på Balkan, som låg någonstans långt borta i öst, i Europas utkanter, sett från västländerna.(Ja, jag vet att min svärmor blev missförstådd på jobbet när arbetskamraterna frågade var Estland låg och hon svarade Baltikum. “Jaha, Balkan”, sa de då.
Och förresten gjorde Harry Schein samma fel i DN en gång, men förstod inte min anmärkning efteråt.)
Varför har det blivit så? Utåt fanns det ganska stora likheter mellan Baltikum och Balkan./../ Ändå uteblev blodsutgjutelser i Baltikum, folken här valde demokrati och byggde upp fungerande stater. /../ när västländerna till att börja med inte var särskilt intresserade av det som hände på Balkan så förde väst, särskilt Sverige, en målmedveten politik i Baltikum. Statsminister Carl Bildt styrde med säker hand inte bara den svenska politiken utan lyckades även hålla kvar Baltikum i de ledande västländernas intressesfär. Sveriges och Carl Bildts roll i att Baltikum aldrig blev ett Balkan är omöjligt att överskatta.
/../ Estland och Lettland ingick i den svenska stormakten under ett hundratal år vilket man åtminstone i Estland kommer ihåg som ”den goda svensktiden“. Delvis är det en överdrift, den efterföljande ryska maktperioden var helt enkelt så mycket värre att den föregående svenska tiden fick ett positivt skimmer i folkets minne. /../ inte konstigt att man i Estland under 1900-talets omvälvningar upprepade gånger väntade på att ”den svenske kungens vita skepp“ skulle ankomma till Tallinns redd. Det kom aldrig, men Sverige tog emot tiotusentals balter som hade flytt undan den nya kommunistiska ockupationen, och gav dem ett nytt hem i Sverige. För detta kommer Estland för alltid att vara tacksamt mot Sverige.
Flyktingarnas aktiva verksamhet för att bevara Republiken Estlands rättsliga kontinuitet bidrog, liksom många svenska politikers insatser, på ett väsentligt sätt till återupprättandet av självständigheten.
Vad vill Mart Laar poängter att Sverige betytt:
/../ För det första stödet till återupprättandet av självständigheten. Trots att den officiella ståndpunkten i Sverige till att börja med var försiktig blev man mer aktiv med tiden, i högsta grad tack vare påverkan av den över Sverige utspridda ”måndagsrörelsen“. Den sistnämnda bidrog till att öka medvetenheten om händelserna i Baltikum. Ytterst viktigt var här många politikers, som Carl Bildts, personliga stöd, som bidrog till att föra fram Baltikumfrågan på den internationella arenan.
För det andra skulle jag vilja påminna om Sveriges roll vid genomförandet av valutareformen år 1992 som i stort byggde på Estniska Republikens guldreserv som fanns utomlands. Trots att Sverige tidigare hade lämnat ut reserven till Sovjetunionen tog Carl Bildts regering beslut om att ersätta denna för Estland. Att Bildts regering beslutade att ingå frihandelsavtal med Estland bidrog avsevärt till Estlands ekonomiska genombrott västerut.
För det tredje hjälpte Sverige Estland att integrera Ida-Virumaa med Estland och hejda försöken att införa någon form av ryskvänlig autonomi i området år 1993.
För det fjärde vill jag som något särskilt viktigt lyfta fram Sveriges roll i att de ryska trupperna drogs tillbaka från Estland år 1994, vilket jag misstänker hade rent av kunnat utebli utan Carl Bildts delaktighet. Estlands utveckling hade i så fall blivit helt annorlunda.
Listan kan naturligtvis göras längre men utrymmet räcker inte till. I vilket fall som helst är det klart att utan dessa steg skulle Estland för närvarande inte ha kommit dit vi är nu.
http://blogg.ud.se/blog/2011/08/15/varfor-blev-baltikum-aldrig-ett-balkan/
Jag visste verkligen inte att det fanns en risk då att östra Estland skulle bli en ryskvänlig autonomi. Men jag undrar om inte Savisaar arbetar för något sådant nu. Vi får se...
Jag visste inte heller att Carl Bildts regering återlämnat värdet av guldreserven till Estland. Det var i alla fall skönt att höra eftersom det var en sådan grov eftergift den svenska regeringen gjorde då de lämnade den till Moskva efter att estniska flyktingar räddat den till Sverige.
Jag läser på Riksdagens hemsida:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Yttranden/De-baltiska-staternas-gulddepo_GF05FiU5/
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Under 1939 deponerade Estland och Litauen delar av sitt centralbanksguld hos Sveriges riksbank. Den estniska gulddepositionen uppgick till 2 908 kg och den litauiska till 1 250 kg. Tillsammans representerade de ett värde på närmare 20 milj.kr. vilket i dag motsvarar 275 milj.kr.
/../ För det första stödet till återupprättandet av självständigheten. Trots att den officiella ståndpunkten i Sverige till att börja med var försiktig blev man mer aktiv med tiden, i högsta grad tack vare påverkan av den över Sverige utspridda ”måndagsrörelsen“. Den sistnämnda bidrog till att öka medvetenheten om händelserna i Baltikum. Ytterst viktigt var här många politikers, som Carl Bildts, personliga stöd, som bidrog till att föra fram Baltikumfrågan på den internationella arenan.
För det andra skulle jag vilja påminna om Sveriges roll vid genomförandet av valutareformen år 1992 som i stort byggde på Estniska Republikens guldreserv som fanns utomlands. Trots att Sverige tidigare hade lämnat ut reserven till Sovjetunionen tog Carl Bildts regering beslut om att ersätta denna för Estland. Att Bildts regering beslutade att ingå frihandelsavtal med Estland bidrog avsevärt till Estlands ekonomiska genombrott västerut.
För det tredje hjälpte Sverige Estland att integrera Ida-Virumaa med Estland och hejda försöken att införa någon form av ryskvänlig autonomi i området år 1993.
För det fjärde vill jag som något särskilt viktigt lyfta fram Sveriges roll i att de ryska trupperna drogs tillbaka från Estland år 1994, vilket jag misstänker hade rent av kunnat utebli utan Carl Bildts delaktighet. Estlands utveckling hade i så fall blivit helt annorlunda.
Listan kan naturligtvis göras längre men utrymmet räcker inte till. I vilket fall som helst är det klart att utan dessa steg skulle Estland för närvarande inte ha kommit dit vi är nu.
http://blogg.ud.se/blog/2011/08/15/varfor-blev-baltikum-aldrig-ett-balkan/
Jag visste verkligen inte att det fanns en risk då att östra Estland skulle bli en ryskvänlig autonomi. Men jag undrar om inte Savisaar arbetar för något sådant nu. Vi får se...
Jag visste inte heller att Carl Bildts regering återlämnat värdet av guldreserven till Estland. Det var i alla fall skönt att höra eftersom det var en sådan grov eftergift den svenska regeringen gjorde då de lämnade den till Moskva efter att estniska flyktingar räddat den till Sverige.
Jag läser på Riksdagens hemsida:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Yttranden/De-baltiska-staternas-gulddepo_GF05FiU5/
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Under 1939 deponerade Estland och Litauen delar av sitt centralbanksguld hos Sveriges riksbank. Den estniska gulddepositionen uppgick till 2 908 kg och den litauiska till 1 250 kg. Tillsammans representerade de ett värde på närmare 20 milj.kr. vilket i dag motsvarar 275 milj.kr.
Margareta af Ugglas.
Någon månad efter det att de sovjetiska trupperna i juni 1940 ryckt in i de baltiska staterna anmodades Sveriges riksbank av först den litauiska och därefter den estniska nationalbanken att ställa depositionerna till förfogande för den sovjetiska statsbanken, Gosbank. Så skedde också efter det att dåvarande riksbankschefen Ivar Rooth först rådgjort med regeringen i frågan. (min understrykning)
En av motionärerna, Lars Sundin (fp), har i riksdagen också tagit upp de baltiska staternas gulddepositioner i form av en enkel fråga, som besvarades av utrikesminister Margaretha af Ugglas den 18 februari 1992. Av svaret framgår att det är regeringens uppfattning att balterna bör ersättas för de guldreserver som hade deponerats i Sverige, och att överläggningar om formerna härför pågick inom regeringskansliet. Med utrikesministerns deklaration är, som utskottet ser det, motionärernas önskemål tillgodosett.
En av motionärerna, Lars Sundin (fp), har i riksdagen också tagit upp de baltiska staternas gulddepositioner i form av en enkel fråga, som besvarades av utrikesminister Margaretha af Ugglas den 18 februari 1992. Av svaret framgår att det är regeringens uppfattning att balterna bör ersättas för de guldreserver som hade deponerats i Sverige, och att överläggningar om formerna härför pågick inom regeringskansliet. Med utrikesministerns deklaration är, som utskottet ser det, motionärernas önskemål tillgodosett.
Alltså redan i juni 1940 föll svenska regeringen till föga för Sovjets anspråk på esternas egendom. Då var Estland fortfarande en fri republik, något övertagande hade ännu inte skett!
Juni 2, 2012. Det är ingen som lyssnar.
Jag blir så undrande. Varför kan inte judarna själva påminna världen om att Estland belönades under
den första friheten av Judiska Världsrådet för att de gav judarna autonomi, den första i världen.
I dagens Konflikt som jag just nu sitter och lyssnar på får vi höra en debatt om judarnas liv i Malmö. Ilmar Reepalu får tillfälle att förklara sig. Det är jättebra, och han kan verkligen berätta vad han sagt och hur han blivit missförstådd. Men så frågar programledaren: Det har sagts att du kommer från Baltikum, och därför är antisemit av födseln. (sic!) Då svarar Reepalu: Ja, det verkar som om folk tror att antisemitism finns i någon ärftlig gen som alla balter har. Jag är född i Estland, och därför har jag den genen.
Det är just det som ester får höra så ofta. I Tallinn säger de att det är ingen idé att svara på dessa påhopp. Det är ingen som lyssnar. De baltiska folken får på intet sätt samma utrymme i världens medier som det judiska folket. När esterna fick bestämma själva tidigare och när de nu åter får bestämma själva då är de absolut inga antisemiter. Nuvarande chefsrabbinen i Tallinn är mycket populär eftersom han även arbetar på chokladfabriken Kalev.
Tallinns synagoga som byggdes 2007 är definitivt den mest moderna byggnaden i Tallinn. Den invigdes i närvaro av bl.a. president Shimon Peres.
Under andra världskriget under den tyska ockupationen blev Tallinns kvarvarande judiska befolkning förintad och deras synagoga förstörd i sovjetiska bombanfall över staden. Efter kriget återvände några överlevande judar till Tallinn samt många andra judar från Ryssland, men de sovjetiska myndigheterna tillät ingen offentlig judisk religionsutövning.
Genast efter att Estland hade återvunnit sin självständighet 1991 blev den judiska samlingen återskapad i Tallinn. Det började med ett kulturellt centrum, sedan öppnades den judiska skolan. Efter att rabbin Shmuel Kot blev utnämnd som Estlands chefsrabbi 2000 öppnades ett bönecentrum i en näraliggande byggnad.
Med den nya synagogan fick Tallinns judiska samling ett nytt fokus. I synagogans stora sal, som har sittplatser för 200 personer, utförs gudstjänster och firas judiska helgdagar, samt att här övervakas också hur koshermat lagas och distribueras. I synagogan sker mikve, ett rituellt judiskt bad, och där ryms även det judiska museet.
Maj 7, 2012 För estländarna betyder frihet något mycket speciellt.
Kreml.
Årets första riktiga oväder såg vi i går kväll. Blixtar och hård vind, men träden står kvar, så det var nog ingen storm.
…..
Vi ser just nu Putins installation i Kreml. Hörde jag rätt? Skulle han utvidga landet till Östersjön? Jag hoppas jag missförstod.
Militärparaden är klädda i både sovjetiska och tsaristiska uniformer!
…..
Jag har hittat en mycket bra och informativ uppsats.
…..
Vi ser just nu Putins installation i Kreml. Hörde jag rätt? Skulle han utvidga landet till Östersjön? Jag hoppas jag missförstod.
Militärparaden är klädda i både sovjetiska och tsaristiska uniformer!
…..
Jag har hittat en mycket bra och informativ uppsats.
Bronssoldaten.
Estlands och Rysslands internationella position - konflikten gällande förflyttningen av den sovjetiska bronsstatyn i Tallinn, skriven av Marie Vaadre vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.
Hon skriver saker, som man sällan ser i skrift t.ex.:
Ryssland tog inte staten Estland på allvar fram till den 26 april, de trodde att Estland hur som helst skulle ge efter för Rysslands krav och hot. Ryssland har haft och har tron om att de kan störta eller befria Estland när de vill.
Detta är alltså en sanning som de flesta ester är medvetna om, och kanske skulle författarna till boken “Hot, identitet och historiebruk” ha forskat lite djupare innan de skrev sin bok.
Premiärminister Andrus Ansip citeras:
”För estländarna betyder frihet något mycket speciellt. För oss betyder frihet rättigheter att bestämma över vår framtid, rättighet att själva få bestämma – såväl politiskt som ekonomiskt. Vi vet, vad det innebär att leva utan frihet. Och vi vet, att frihet inte är självklar. Som fri är det svårt att mäta frihet.”
Estland blev åter fritt den 20 augusti 1991. Redan den 17 september samma år var de medlemmar i FN. De var medvetna om att de måste tillhöra så många internationella organisationer som möjligt för att få behålla sin frihet.
Några månader senare gick Estland också med i CSCE, och året därpå undertecknades ett handels och ekonomiskt avtal med EU. Redan 1994 var Estland med i NATO:s fredsprogram och stärkte därmed sin interna- tionella försvars position. 32 Den 1 april 2004 blev Estland fullständiga medlemmar av NATO och samma år den 1 maj fullständiga medlemmar av EU.
Estlland och Ryssland stod inför två helt olika verkligheter efter Sovjetunionens fall. Estland hade vunnit något - frihet. Ryssland hade förlorat allt - sin makt och sin ställning i världen. Estland var ett samlat land, trots allt. Ryssland var fortfarande ett enormt rike men sammansatt av olika folkslag, olika kulturer. Estland hade erfarenhet av att ha varit ett fritt rike. Ryssland hade aldrig varit utan både tsar och kommunism.
Under 1990-talet stoppade Ryssland Estland från den ryska marknaden med dubbeltullar. Detta ledde det till att man i Estland började leta efter andra internationella utvägar och det var då som omstruktureringen av marknaden började. Det var då som den Estniska marknaden började blicka utåt mot Norden och Europa. Idag, 2007, sker 72 % av Estlands handel med EU länder, och inte mer än 11 % med Ryssland. Innan andra världskriget var Estland rent ekonomiskt på samma nivå som Finland, och tack vare hårt arbete börjar man nu sakta men säker komma i kapp de förlorade och förstörda åren som ockupationen av Ryssland innebar.
Svenska ambassaden i Estland berättar om Sveriges roll i dag 2012:
Sverige är Estlands största investerare med ca 30% andel och enligt statistiken från februari 2012 även den största exportpartnern – till Sverige gick det 17% av Estlands export. I Sverige steg Estland som importpartner från 19 till 14 plats med 1,7% andel.
Nu måste jag komma till bråket om Bronssoldaten 2007.
Det gäller dels en grav med ett okänt antal soldater och en minnesstaty på samma plats i centrala Tallinn. Estlands regering beslutade att göra en radikal utredning. Gräva upp graven, identifiera kvarlevorna och flytta dem tillsammans med frihetsmonumentet till Tallinns krigskyrkogård. Detta för att utreda hur många och vilka som egentligen var begravda där. Ii full överensstämmelse med internationell lag, och den lagstiftningen av republiken Estland och dennes moraliska och kristna värderingar.
/.../
Då det officiellt tidigare har uttalats av Sovjet unionen att de begravda var soldater från den Sovjetiska Armen blev uppståndelsen av Estlands beslut stor i Ryssland. Och en konflikt si- tuation var svår att undvika då Ryssland starkt motsatte sig Estlands beslut med olika former av hot.
/,,,/
För fem år sedan var det få ryssar som kände intresse för befrielsemonumentet. Och det är först nu när Ryssland insett att de förlorat makten över den före detta sovjetstaten Estland som Ryssland försökt återskapa sin maktposition genom krav och hot.
Jag ska fortsätta denna intressanta uppsats i morgon!
Hon skriver saker, som man sällan ser i skrift t.ex.:
Ryssland tog inte staten Estland på allvar fram till den 26 april, de trodde att Estland hur som helst skulle ge efter för Rysslands krav och hot. Ryssland har haft och har tron om att de kan störta eller befria Estland när de vill.
Detta är alltså en sanning som de flesta ester är medvetna om, och kanske skulle författarna till boken “Hot, identitet och historiebruk” ha forskat lite djupare innan de skrev sin bok.
Premiärminister Andrus Ansip citeras:
”För estländarna betyder frihet något mycket speciellt. För oss betyder frihet rättigheter att bestämma över vår framtid, rättighet att själva få bestämma – såväl politiskt som ekonomiskt. Vi vet, vad det innebär att leva utan frihet. Och vi vet, att frihet inte är självklar. Som fri är det svårt att mäta frihet.”
Estland blev åter fritt den 20 augusti 1991. Redan den 17 september samma år var de medlemmar i FN. De var medvetna om att de måste tillhöra så många internationella organisationer som möjligt för att få behålla sin frihet.
Några månader senare gick Estland också med i CSCE, och året därpå undertecknades ett handels och ekonomiskt avtal med EU. Redan 1994 var Estland med i NATO:s fredsprogram och stärkte därmed sin interna- tionella försvars position. 32 Den 1 april 2004 blev Estland fullständiga medlemmar av NATO och samma år den 1 maj fullständiga medlemmar av EU.
Estlland och Ryssland stod inför två helt olika verkligheter efter Sovjetunionens fall. Estland hade vunnit något - frihet. Ryssland hade förlorat allt - sin makt och sin ställning i världen. Estland var ett samlat land, trots allt. Ryssland var fortfarande ett enormt rike men sammansatt av olika folkslag, olika kulturer. Estland hade erfarenhet av att ha varit ett fritt rike. Ryssland hade aldrig varit utan både tsar och kommunism.
Under 1990-talet stoppade Ryssland Estland från den ryska marknaden med dubbeltullar. Detta ledde det till att man i Estland började leta efter andra internationella utvägar och det var då som omstruktureringen av marknaden började. Det var då som den Estniska marknaden började blicka utåt mot Norden och Europa. Idag, 2007, sker 72 % av Estlands handel med EU länder, och inte mer än 11 % med Ryssland. Innan andra världskriget var Estland rent ekonomiskt på samma nivå som Finland, och tack vare hårt arbete börjar man nu sakta men säker komma i kapp de förlorade och förstörda åren som ockupationen av Ryssland innebar.
Svenska ambassaden i Estland berättar om Sveriges roll i dag 2012:
Sverige är Estlands största investerare med ca 30% andel och enligt statistiken från februari 2012 även den största exportpartnern – till Sverige gick det 17% av Estlands export. I Sverige steg Estland som importpartner från 19 till 14 plats med 1,7% andel.
Nu måste jag komma till bråket om Bronssoldaten 2007.
Det gäller dels en grav med ett okänt antal soldater och en minnesstaty på samma plats i centrala Tallinn. Estlands regering beslutade att göra en radikal utredning. Gräva upp graven, identifiera kvarlevorna och flytta dem tillsammans med frihetsmonumentet till Tallinns krigskyrkogård. Detta för att utreda hur många och vilka som egentligen var begravda där. Ii full överensstämmelse med internationell lag, och den lagstiftningen av republiken Estland och dennes moraliska och kristna värderingar.
/.../
Då det officiellt tidigare har uttalats av Sovjet unionen att de begravda var soldater från den Sovjetiska Armen blev uppståndelsen av Estlands beslut stor i Ryssland. Och en konflikt si- tuation var svår att undvika då Ryssland starkt motsatte sig Estlands beslut med olika former av hot.
/,,,/
För fem år sedan var det få ryssar som kände intresse för befrielsemonumentet. Och det är först nu när Ryssland insett att de förlorat makten över den före detta sovjetstaten Estland som Ryssland försökt återskapa sin maktposition genom krav och hot.
Jag ska fortsätta denna intressanta uppsats i morgon!
Mars 23, 2012 Georg Lurich
Den vanligaste historien från Sovjet-Estland är nog den om den lille pojken/lilla fickan som trodde att Estland måste vara ett jättestort land, eftersom det bor ester över hela världen.
När esterna flydde bosatte de sig i Europa men även i USA, Kanada, Syd- och mellan- Amerika, Australien bl.a. När Ants pappa var chef för det estniska flyktinglägret i Geislingen an der Steige i Tyskland kom bl.a. bosättningserbjudanden från Venezuela till flyktingarna. Som tur är, för mig, tog hans mamma med honom till Sverige, där hennes föräldrar och syster fanns.
Vi har besökt staden Geislingen och sett huset de bodde i, och jag tycker att det måste varit mycket svårt att resa från den sagolika staden.
Geislingen an der Steige
…..
Lurich i kamp med kamelerna.
Georg Lurich är en av de stora männen i Väike Maarja och Lääne Virumaa. Han var världsmästare i grekisk-romesrk brottning och var en av världens starkaste män. Han tränade brottarna och tyngdlyftarna Georg Hackenschmidt och Aleksander Aberg.
Han föddes 1876 i Väike Maarja som Georg Luri och dog 1920 i Ryssland. När familjen bytte från den estniska lutherska kyrkan till en balttysk församling ändrade de sitt efternamn till Lurich. Detta för att pappan ville att hans barn skulle få den bästa möjliga undervisningen. Under tsartiden fick ju estniska barn inte utbilda sig efter eget önskemål. Lärare och präst var möjligt för pojkarna.
Efter att ha tagirt examen i ”Peters moderna skola” i Tallinn 1895 reste han till Petersburg för att få undervisning i brottning och tyngdlyftning av tränaren Wladyslaw Krajewski. Därefter blev han professionell. Han blev otroligt populär, och anses ha stor betydelse för frihetsarbetet i Estland. Han blev en symbol för ”den obrutna estniska själen”.
I centrum i Väike Maarja står Lurichs födelsehus. Där kan man också se ett inramat foto på Lurich i dragkamp med två kameler. (se ovan) Lurich vinner!
Det hus hans föräldrar senare levde i, var det första som brändes ner när de tre estniska unga männen i Förintelsebataljonen på Stalins order började bränna ner centralorten. Som tur var kunde folket stoppa innan de bränt båda sidorna an Långa gatan som gpår genom hela samhället.
Den internationella tävlingen ”Georg Lurichs minne” hålls varje år i Estland sedan 1956.
Den 23 februari varje år utdelas också ett certifikat till Årets person. I år hade konstnären Riho Hütt gjort en glasmålning som överlämnades till författaren Paavo Kivini som skrivit en bok om Lurich. Han har varit i Väike Maarja och sökt material i biblioteket, på muséer och sportmuséer. Överallt där det kunde finnas något material om en av Estlands stora män. Eftersom Lurich också levt i USA, Tyskland och Ryssland finns det många ”kistor att öppna”.
Författaren Paavo Kivini med Riho Hütts verk.
Efter utdelningen av glasmålningen delades sportpriser ut. Sex duktiga idrottsmän hyllades, i sex olika kategorier:
Bästa manlige idrottare: Indrek Mägi
Bästa kvinnliga idrottare: Kerttu Hunt.
Bästa lag: Triigi volleybollag.
Bästa tränare: Vaido Rego
Bästa idrottsfamilj: Familjen Visnapuu.
Indrek tackar alla!
Indrek Mägi är en stor idrottsman. Hann vann bl.a. guld i VM i sin klass i superkross i år, och utanför sportanläggningen vi Ebavereberget tackade han alla för att de stöttat honom på Sportgården.
Han har bytt till en Kawasakicykel nu, och trivs med den. Det ska bli fler medaljer, lovade Indrek. Han gör mycket fysisk träning och kan tävla med de bästa på flera områden.
Grattis Indrek!
Mars 11, 2012. Elfriede-Helene Kukk fyller 107 år.
Någon gång på 90-talet sa Enno att ”Det finns inga riktigt gamla människor i Estland.”
Även det har ändrat på sig. Den 6 mars fyllde Elfriede-Helene Kukk 107 år! Hon föddes alltså under ”revolutionsåret” 1905 i Narva, bor numera i Rakvere och har varit med om mycket i sitt långa liv. Hur blir man så gammal? Svar: "Man måste arbeta mycket. Skulle jag ha suttit med armarna i kors, vore jag död för länge sedan."
Födelsedagsbarnet.
Något av det som ägde rum vid samma tid i världen
1905:
... började i St Petersburg den blodiga revolutionen, som smittades till Estland. Strejkarnas huvudsakliga paroll var "Ned med enväldet!" Och oroligheterna ledde till skottlossning på olika herrgårdar. De estniska böndernas missnöje berodde främst på att godsägarna - hyresvärdarna manipuleradevillkoren för böndernas hyra och markanvändning. Detta anses vara början till den stora strejken i Estland.
... Finland var den första staten som införde rösträtt för kvinnor.
... Hotellet Villa Ammende i Pärnu klar.
... det började spridas en våg av expressionism i konst och litteratur.
... hormoner upptäcktes som påverkar vårt beteende och delar av vår kropp.
1923 (Elfriede var då 18 år.)
... domineras av den globala ekonomiska krisen.
... Jaroslav Hasek, författare till historien om soldaten Svejk(bilden) dog.
... Henry Kissinger och Arthur Alliksaar (estnisk författare) föddes.
I slutet av andra världskriget var hon redan 40 år.
På 1960-talet, när Beatles erövrade världen var Elfriede-Helene redan pensionär.
Mars 10, 2012 Numerologi.
En Pyrrhus seger?
Jan Vichmann på Postimees har gjort en sensationell upptäckt som jag måste förmedla:
För en tid sedan hörde jag en historia om mystiska dödsfall bland härskarna i Ryssland. Många med talet 29. Jag tror inte på numerologi, men jag började kontrollera fakta och blev fundersam.
Rysslands upplysta självhärskare Katarina II dog av en stroke den 17 nov. 1796. Hennes son, Paul, som enligt historikerna regerade med ett fruktansvärt tyranni, var sonson till tsar Alexander I, Napoleons besegrare. Paul dog i Taganrog den 12 jan 1825 i den mystiska "Taganrogfebern". Farmodern dog 29 år och 14 dagar tidigare.
Tronen övertogs av den yngre brodern Nikolaj som avled den2 mars 1855. Tidsskillnaden mellan brödernas död var 29 år och 3 månader. Under näste härskare, Alexander II:s tid upphävdes livegenskapen. Revolutionärer tog sedan livet av honom i sitt sjunde mordförsök. Tsar Alexander III, dog den 1 nov. 1894. Hans son Nikolaj II avsade sig tronen.
21 jan.1924 dog den ryske massmördaren Lenin. Skillnaden i dödsdatum mellan Alexander III och Lenin var 29 år 2 månader och 20 dagar.
Den värste diktatorn Stalin dog den 3 mars 1953, skillnaden mellan deras död är 29 år, 1 månad och 10 dagar.
Efterträdaren Chrusjtjov var en obildad, excentrisk och bakslug komiker. Trots allt blev det lite lättare att leva i Sovjetunionen under hans tid.
Därefter kom Ryssland att styras en längre tid av Brezjnev. Hans tid kallas stagnationstiden, men under hans tid var Sovjetunionen fortfarande på toppen av sin militära makt, den andra supermakten. Den gamle mannen dog den 10 nov 1982. 29 år och 8 månader och 7 dagar efter Stalin
.
Om det fortsätter i denna takt ska nästa stora ryska härskare dö någon gång under perioden 10 nov 2011 till 10 nov 2012. Någon gång i intervallet 29 - 30 år efter Brezjnev.
I Ryssland vanns presidentvalet den här gången av Putin, som utan tvekan är han en färgstark personlighet, med ett påklistrat demokratiskt sinnelag, och Tjetjeniens förövare, spion, karateutövare, reaktionär. Och som estniska media har rapporterat nyligen har redan en man försökt hålla dödsschemat. 29-års-diagrammet kan dock fortfarande upprepas.
Jag kan inte säga bestämt om detta var en Pyrrhusseger? Kanske var det den här gången klokt av Medvedev att ge upp sin kandidatur. Den som lever får se.
Wikipedia: En pyrrhusseger är en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av "segern" visar sig leda till en förlust längre fram.
Mars 9, 2012. Årsdagen av bombningen av Tallinn.
Minnestavla på Harjugatan.
På Harjugatan i Tallinn invigdes en minnestavla över offren för bombningarna i Mars 1944.
Sovjets röda armé bombade Tallinn, Narva och Tartu.
I Tallinn var det flera flygattacker och den 9 och 19 mars var det 8 000 byggnader som raserades. Svårast Harjugatan och området runt teatern Estland. Minnesmärken brändes och på Estoniateatern hade en balettföreställning just börjat. I) Nikolaikyrkan brann det och en bomb krossade det medeltida Rådhustorget och en mängd andra byggnadsminnen.
Flygbombning började plötsligt på kvällen kl. 19.15 och den första vågen varade till 21.15. Den andra vågen av bombplan kom över staden vid ettiden och tog hundratals bomber fälldes av de ca 280 ryska plan som deltog i förstörelsen.
Den 21 dec 2009 skrev jag:
Livet gick vidare trots krig och svårigheter. Den 9 mars 1944 när Ira och Morits var på fest inne i centrum hos en god vän hörde de plötsligt bombplanen. De som släppte sina bomber över stan. Ira blev livrädd. Inte för egen del, men Ants var hemma i huset med sin barnsköterska, som estlandssvenskan Ida. Hon sprang. Hon sprang som hon aldrig sprungit förut. Bombplanen flög över henne, bomber föll runt henne och hus brann. Överallt hörde hon upprörda, rädda människor, men hon stannade inte förrän hon kom fram till huset där Ants fanns. Mittemot brann det. På båda sidorna brann det. Men deras hus stod kvar. Till synes oskadat. Hon rusade uppför trapporna. Kastade upp dörren skyndade sig in i barnkammaren. Där låg han och sov helt lugnt. Hon ville ta honom i sina armar, men lät honom sova vidare. Allt var väl. Hon la sig på soffan och somnade av utmattning.
Men kriget och sovjeterna kom tillbaka…
Tallinn 1944.
Sovjetiska flygvapnet utfördes bombningar mot civila objekt. Resultatet blev 757 personer (586 civila, 50 soldater och 121 krigsfångar) döda, 213 personer skadades allvarligt och 446 personer fick mindre allvarliga skador. Cirka 20 000 personer blev hemlösa.
Feb. 8, 2012. Estlands historia.
Jag gick in på hemsidan för Estlands ambassad i Stockholm, och fann en så fin beskrivning av Estlands historia att jag vill ge er den. Jag har markerat några speciellt intressanta meningar.
Estlands historia
De första esterna nådde Östersjöns östra kust omkring år 3000 f. Kr. Under det följande millenniet kom dessa att assimileras med den inhemska befolkningen, såväl som med företrädare av de baltiska, nordgermanska och västslaviska folken. Under 1000-1100- talen utvecklades dessa till ett mer eller mindre förenat folkslag. Benämningen "ester" användes för första gången på 1900-talet under det "Nationella Uppvaknandet", samt genom befästandet av esterna som ett modernt europeiskt folkslag.
I början av 1200-talet omvändes esterna till kristendomen av tyska korsriddare, en process som varade fram till år 1230 e. Kr. Under de följande århundraderna invaderades Estland av Danmark, Polen, Sverige och Ryssland. Trots dessa svåra tider lyckades det estniska folket överleva och kunde således bevara sitt språkliga och kulturella arv.
Under medeltiden kom Estland att vara det ledande centrumet för norra Europas handelsresande. Städerna Tallinn (Reval), Tartu (Dorpat), Viljandi och Pärnu var alla medlemmar av Hansaförbundet.
Den 6 juni 1561 kom norra Estland, med Tallinn, att tillhöra Sverige. Detta efter att Gustav Vasas son Erik sänt en av Sveriges flottor för att undsätta Estland i kampen mot ryssarna. Detta var alltså början till det som esterna senare skulle komma att kalla för "den gamla goda svensktiden". Efter ytterligare strider mot Ryssland och Polen tvingades dessa slutligen avstå sina estniska landvinningar till Sverige. Sveriges dåvarande konung, Gustav II Adolf, fick således fria händer, och vid freden i Brömsebro 1645 utropades hela Estland som svenskt.
Uttalandet "den gamla goda svensktiden" grundar sig främst på de omvälvningar i samhället som Gustav II Adolf stod för. Tidigare hade de balttyska godsherrarna haft enväldig domsrätt över sina underlydande. Bönderna som talade estniska var livegna och saknade därför rätten att överklaga baronernas beslut. De svenska regenterna försökte mildra baronernas förtryck av fattiga bönder och livegna. Som ett led i denna strävan infördes svensk lag och en hovrätt inrättades i Tartu 1630. Ett år senare grundades gymnasieskolor i Tallinn där även böndernas barn fick studera. Ytterligare ett år senare, 1632, grundades Tartu Universitet. Den stora satsningen på folkundervisning ledde till att de flesta estniska ungdomar kunde läsa i slutet av 1600-talet.
Efter Gustav II Adolfs död i Lützen försämrades de estniska förhållandena. Adelsmännen utnyttjade det känsliga läget och började hålla ihop mot bönderna. Under 1680-talet återupptog den nye konungen Karl XI reformprogrammet och lovade att avskaffa det "eländiga slaveriet" på kronans lott. Han såg även till att pastorer och andra statsmän tvingades att lära sig estniska. Tjänstemännen skulle kunna göra sig förstådda hos lokalbefolkningen och denna skulle även kunna göra sin talan hörd hos myndigheterna.
Under det svenska storhetsväldet blomstrade handel och industri i städerna Tallinn och Narva. Allt "det goda" fick ett abrupt slut då Estland (liksom Sverige) drabbades av pesten. Ryssarna var inte sena att utnyttja Estlands och Sveriges underläge. Efter flertalet strider återstod inget annat för Sverige än att kapitulera, förlusten av människor hade blivit allt för stor. Under freden i Nystad 1721 överlämnades Estland formellt av Sverige till Ryssland.
Under 1:a Världskrigets början kom Estland, tillsammans med Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Österike och grannländerna Lettland och Litauen, att bli en modern nationell stat. Efter 1:a Världskrigets slut kom Estland även att bli en del av den blomstrande skandinaviska ekonomin.
Estlands frihetstid fick dock ett abrupt slut genom Molotov-Ribbentropp-pakten, vilken delade Europa mellan nazistiska och Sovjetiska influenser. Estland ockuperades och blev således ofrivilligt förenade med Sovjetunionen 1940.
Under Sovjetunionens styre decimerades Estlands befolkning, varpå den totala förlusten uppgick till hela 36 %. Den tidigare så välmående marknadsekonomin var förstörd och ersatt med en kommunistkommenderad ekonomi. Trots detta var Estland det land, tillhörande USSR, som var mest ekonomiskt mest avancerat. Estland fick även verka som bedömningsgrund för ett antal försök till ekonomisk reform.
20 augusti 1991 återinfördes självständighetsdeklarationen, från 1918, i Estland. Redan dagen därpå började Estland att återupprätta sina diplomatiska kontakter med andra demokratiska länder. För Estland blev detta ett historiskt datum, vilket kom att innebära fokusering på principerna för landets styrelseskick, och även återställandet av grundlagen.
Estlands historia
De första esterna nådde Östersjöns östra kust omkring år 3000 f. Kr. Under det följande millenniet kom dessa att assimileras med den inhemska befolkningen, såväl som med företrädare av de baltiska, nordgermanska och västslaviska folken. Under 1000-1100- talen utvecklades dessa till ett mer eller mindre förenat folkslag. Benämningen "ester" användes för första gången på 1900-talet under det "Nationella Uppvaknandet", samt genom befästandet av esterna som ett modernt europeiskt folkslag.
I början av 1200-talet omvändes esterna till kristendomen av tyska korsriddare, en process som varade fram till år 1230 e. Kr. Under de följande århundraderna invaderades Estland av Danmark, Polen, Sverige och Ryssland. Trots dessa svåra tider lyckades det estniska folket överleva och kunde således bevara sitt språkliga och kulturella arv.
Under medeltiden kom Estland att vara det ledande centrumet för norra Europas handelsresande. Städerna Tallinn (Reval), Tartu (Dorpat), Viljandi och Pärnu var alla medlemmar av Hansaförbundet.
Den 6 juni 1561 kom norra Estland, med Tallinn, att tillhöra Sverige. Detta efter att Gustav Vasas son Erik sänt en av Sveriges flottor för att undsätta Estland i kampen mot ryssarna. Detta var alltså början till det som esterna senare skulle komma att kalla för "den gamla goda svensktiden". Efter ytterligare strider mot Ryssland och Polen tvingades dessa slutligen avstå sina estniska landvinningar till Sverige. Sveriges dåvarande konung, Gustav II Adolf, fick således fria händer, och vid freden i Brömsebro 1645 utropades hela Estland som svenskt.
Uttalandet "den gamla goda svensktiden" grundar sig främst på de omvälvningar i samhället som Gustav II Adolf stod för. Tidigare hade de balttyska godsherrarna haft enväldig domsrätt över sina underlydande. Bönderna som talade estniska var livegna och saknade därför rätten att överklaga baronernas beslut. De svenska regenterna försökte mildra baronernas förtryck av fattiga bönder och livegna. Som ett led i denna strävan infördes svensk lag och en hovrätt inrättades i Tartu 1630. Ett år senare grundades gymnasieskolor i Tallinn där även böndernas barn fick studera. Ytterligare ett år senare, 1632, grundades Tartu Universitet. Den stora satsningen på folkundervisning ledde till att de flesta estniska ungdomar kunde läsa i slutet av 1600-talet.
Efter Gustav II Adolfs död i Lützen försämrades de estniska förhållandena. Adelsmännen utnyttjade det känsliga läget och började hålla ihop mot bönderna. Under 1680-talet återupptog den nye konungen Karl XI reformprogrammet och lovade att avskaffa det "eländiga slaveriet" på kronans lott. Han såg även till att pastorer och andra statsmän tvingades att lära sig estniska. Tjänstemännen skulle kunna göra sig förstådda hos lokalbefolkningen och denna skulle även kunna göra sin talan hörd hos myndigheterna.
Under det svenska storhetsväldet blomstrade handel och industri i städerna Tallinn och Narva. Allt "det goda" fick ett abrupt slut då Estland (liksom Sverige) drabbades av pesten. Ryssarna var inte sena att utnyttja Estlands och Sveriges underläge. Efter flertalet strider återstod inget annat för Sverige än att kapitulera, förlusten av människor hade blivit allt för stor. Under freden i Nystad 1721 överlämnades Estland formellt av Sverige till Ryssland.
Under 1:a Världskrigets början kom Estland, tillsammans med Finland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Österike och grannländerna Lettland och Litauen, att bli en modern nationell stat. Efter 1:a Världskrigets slut kom Estland även att bli en del av den blomstrande skandinaviska ekonomin.
Estlands frihetstid fick dock ett abrupt slut genom Molotov-Ribbentropp-pakten, vilken delade Europa mellan nazistiska och Sovjetiska influenser. Estland ockuperades och blev således ofrivilligt förenade med Sovjetunionen 1940.
Under Sovjetunionens styre decimerades Estlands befolkning, varpå den totala förlusten uppgick till hela 36 %. Den tidigare så välmående marknadsekonomin var förstörd och ersatt med en kommunistkommenderad ekonomi. Trots detta var Estland det land, tillhörande USSR, som var mest ekonomiskt mest avancerat. Estland fick även verka som bedömningsgrund för ett antal försök till ekonomisk reform.
20 augusti 1991 återinfördes självständighetsdeklarationen, från 1918, i Estland. Redan dagen därpå började Estland att återupprätta sina diplomatiska kontakter med andra demokratiska länder. För Estland blev detta ett historiskt datum, vilket kom att innebära fokusering på principerna för landets styrelseskick, och även återställandet av grundlagen.
Jan. 14, 2012. I de flesta fall kunde de inte välja.
Så fort snön kom, kom också bilolyckorna. Varje dag ser vi bilder på kraschade bilar på nyheterna i Tv. En dag var det lite kritiskt för oss också. Vi körde på landsvägen i 90 km/tim. Tillåten hastighet. Då kommer en stor lastbil och kör om med hög fart. Han sprutar massa snö över vår bil när han passerar, och det värsta var att han sprutade ner hela vår vindruta så att vi inte såg någonting på ett tag. Det var verkligen läskigt.
Polisen uppmanar alla att köra försiktigt!
Här på Tartu Maantee skedde en svår olycka med flera skadade och en avliden.
.....
Keskerakond har lagt ett förslag att alla resor med Tallinns allmänna kommunikationer ska vara avgiftsfria. Somliga tycker det låter bra, men andra menar att pengarna måste tas från något annat. En partimedlem ansåg att det kostar så mycket att trycka, sälja och kontrollera biljetter, att det skulle jämna ut sig. Keskerakond, Savisaars parti, arbetar för att komma igen efter skandalen med de ryska pengarna.
(Se: Dec. 24, 2010: I dagens Postimees kan vi läsa att det anses bevisat att Edgar Savisaar bad om ett 15 miljoner Euro till kyrkbygget i stadsdelen Lasnamäe. /…/ Kapo (säkerhetspolisen) har publicerat en ytterst allvarlig anklagelse som bevisar en direkt koppling mellan centern och den ryska staten. Man måste gå till botten med vad pengarna egentligen var avsedda för, och hur länge detta pågått.)
.....
David Glanz.
Det hålls en konferens i Tartu om ”Baltikum och andra världskriget”. Amerikanske krigshistorikern David Glanz berättade i Aktuaalne Kaamera att han anser att det har varit fel fokus i frågan. Man har bara diskuterat vilken armé soldaten har tillhört, och om det i så fall var ”rätt” armé. I de flesta fall har de blivande soldaterna inte kunnat välja. De ester som stred mot röda armén och skötte sitt jobb som soldater på ett riktigt sätt, om de arbetade enligt soldatens etiska regler, ska de hedras för vad de gjorde som just soldater. Huruvida de ska kallas frihetssoldater hade han ingen åsikt om. Men goda soldater, det är vad de var.
(bloggen 5 nov 2011:
Sedan började Nürnbergrättegången. Då blev kaptenen en hjälte. Han lyckades få amerikanerna att förstå att esterna inte var nazister trots att de varit med i Waffen SS. Han fick dem att förstå att det handlade om att rädda dem som ändå överlevt i Sibirien; att befria Estland från sovjeterna; att esterna skulle få leva som människor. Som en följd av detta blev det ester som fick hedersuppdraget att vakta krigsfångarna i Nürnberg; ett bevis för att de inte gjort något fel när de stred på ”fel” sida.)
.....
Nu börjar de stora informationsmötena om kampanjen, som på engelska heter ”Let´s do it.” (Håll Sverige rent) Esterna har fått igång intresset internationellt. Amerikanerna som intervjuades är glatt förväntansfulla. Nu ska människor förstå och uppskatta en ren, grön natur.
Jan. 7, 2012. Vem skriver historien?
På väg.
I Sibirien.
Vem ska skriva vår historia? Vilken sanning är den rätta? Den sanna? Vad är sanning? Vem har rätt att bestämma vad som är sant?
Ryssland angriper Estland med ord igen. Om Estland förklarar de estniska soldaterna i i tysk uniform som försökte rädda sitt land från sovjetisk ockupation för frihetskämpart, då uppfattar Ryssland detta som en hädisk handling. Meddelades i dag.
Estlands historia skrivs utifrån esterna naturligtvis. Vad esterna tänkt, känt, gjort och upplevt. Är det lika sant som vad andra tänkt, känt, gjort och upplevt? Ska någon annan skriva Estlands historia? Flera vill. Från olika håll. Andra intressen har andra åsikter om vad som egentligen hänt i detta lilla land; åsikter som inte alls stämmer med esternas. Det handlar dels om Ryssland, som med all säkerhet vet att de räddade esterna från nazismen (ryssarna kallar det fascismen). De menar att esterna själva bad om att få bli en del av Sovjet; att de inte alls led under ockupationen etc. etc.
Andra intressenter är de som fortfarande anser att esterna var/är nazister eller fascister. Att esterna utrotade judar. Ingen av dem ser vad esterna gjort för den judiska befolkningen under de två perioder de hittills kunnat bestämma själva. De andra har bestämt vad esterna tänkt och gjort utan att fråga esterna själva vad de egentligen tänkte och vad och varför de gjorde som de gjorde.
Vad begär vi av våra medmänniskor? Har vi rätt att försvara oss? Hade esterna rätt att försvara sig? Efter ett år av terror. Arkebuseringar på öppen gata. Deporteringar. Familjer som separerades för att någon eller några skulle vidare till en fruktansvärd tid i Sibirien. Ingen nåd gavs. Äldre, vuxna, barn i all åldrar, till och med spädbarn skickades iväg i godsvagnar där de inte kunde röra sig. En lång resa som kunde ta veckor, utan några sanitära möjligheter. Skit bara! All värdighet försvann, och det var meningen. En fullständigt främmande kultur som tog över. Kall. Utan medmänsklighet. Mina trogna läsare har läst om det tidigare, men alla är inte trogna… Kan ni förstå Tanjas man som till varje pris ville rädda sina föräldrar från helvetet i Sibirien, kan någon förstå att han klädde sig i en uniform från en armé som också ville få ett slut på Sovjet? Esterna fick löfte att bara strida i Estland, men det löftet hölls inte. De skickades till andra stridsplatser också.
Vad hade andra anförvanter till deporterade i andra länder gjort i samma situation. Det fanns en möjlighet, en enda möjlighet, att rädda sina älskade. Det har inte med något annat att göra än att rädda dem som led så svårt.
I Finland var det docenten som skrev en påhittad forskning som mynnade i, att av alla ockuperade och deporterade folk var det bara esterna som deporterats för att räddas från faror i sitt land. Det var av omtanke de skickades till helvetet för att dö.
Är det så vi ska skriva historia? Vad är då historien värd som vetenskap? Blir det då inte bara propaganda? Som vi vidarebefordrar till senare generationer att uppfatta som sanning.
