feb 14, 2013, sovjetrepublik i Estland 1918
Den första sovjetrepubliken i Estland etablerades redan under det estniska frihetskriget och det ryska inbördeskriget 1918. Man ville dölja agressionerna från Sovjetryssland.
Den estniske bolsjeviken Jaan Anvelt
Kommunen bildades i Narva den 29 november 1918, en dag efter att Röda armén intagit staden. Den leddes av esten Jaan Anvelt under hela dess existens.
Den ryska offensiven var inledningsvis framgångsrik och så småningom nådde den ända fram till 34 kilometer från Tallinn. Men en motoffensiv började den 7 januari 1919 och de estniska styrkorna under Johan Laidoner körde så småningom ut Röda armén ur Estland med internationell militär hjälp främst från det brittiska imperiet.
När vi var i Narva 1992 sa vår guide att i Narva hade den första sovjeten i världen bildats i Narvas Rådhus och det var orsaken till att det huset hade skonats under bombningen senare.
Det var bolsjevikerna från Narva som mördade så många människor i Rakvere som en sista åtgärd innan de drog sig tillbaka till Ryssland. En av de mördade var Sergei Florinski, som numera är helgon och ligger bevarad i en kista i den ortodoxa kyrkan i Rakvere. Jag skrev om honom den 4 okt 2009.
Medlemmar av kommunen var estländarna:
Jaan Anvelt, Viktor Kingisepp, Hans Pöögelman, Artur Vallner, Johannes Mägi, Rudolf Vakman, Johannes Kärpert. Samtliga arkebuserades under den stora terrorn på 1930-talet i Sovjetunionen.
Den här länken fick jag mig tillsänd av en av mina läsare, Jurgen, och jag tycker det var intressant att bli påmind om att även Estland (naturligtvis) var indraget i det som kallas den ryska revolutionen.
Det är också viktigt att alla utländska kommunister förstår att under stalinåren kunde vem som helst bli mördad, speciellt om Stalin på något sätt stod i tacksamhetsskuld till honom, eller om han varit framgångsrik i sitt partiarbete. Man fick aldrig visa att man kunde tänka själv. Det gällde alla!
Jag skrev om Leninpriset. Nu har det tilldelats Maj Sjövall, och hon har tackat ja.
Kjell Albin Abrahamsson skriver i Expressen:
I Ryssland visar flera undersökningar att det bara är äldre människor med låg utbildning och små inkomster som fortfarande uppskattar Lenin. I Sverige är det däremot högutbildade med feta inkomster, gärna miljonärer som Lars Diding och överklasskrösusar som Jan Myrdal.
Ett litterärt pris uppkallat efter en av världens största massmördare och tyranner är en skam för Sverige och en förolämpning mot halva Europas befolkning som tvingats leva under det leninistiska systemet. Tydligen är Maj Sjöwall i penningsnöd eftersom hon inte ser hur blodet droppar från slantarna.
En reporter på Hallands Nyheter frågade "Hur är det att få ett pris som i mångas ögon förknippas med en diktator?" Maj Sjöwalls svarade käckt: "Bra. Jag är socialist och stolt över Leninpriset". Ingen följdfråga.
Det här är mycket viktigt. Den ena kulturpersonligheten efter den andra accepterar Leninpriset, samtidigt som de skulle ropa ut sin avsky om någon tog emot ett Hilerpris.
Som jag sagt så många gånger förr: Somliga människor får man tortera och mörda, få bryr sig. Andra får man absolut inte mörda (självklart inte).
feb 11, 2013, Nargö/Naissar
I dag citerar jag en sida från SOV-e Svenska Odlingens Vänner, Estland http://www.sov.ee/news/show/38/nargo-sta-maria-kyrka
Den säger så mycket.
Nargö S:ta Maria kyrka
Kanske var det legenden om att Nargö en gång i tiden hade befolkats av en stam nordliga amasonkvinnor som inspirerade munken Adam från Bremen att kalla ön Terra Feminarum, kvinnornas land, i en skrift från 1000-talet.
Vad än Adam fick namnet från lever det fortfarande kvar och är den mest troliga etymologiska härledningen till öns estniska namn; Naissaar, kvinnoön.
Nargö, som ligger 12 km norr om Tallinn, hade redan på medeltiden två fiskarkapell som man satt i förbindelse med Birgitinerklostret i Pirita.
Pesten i början av 1700-talet gick hårt åt Nargös befolkning. Ön avfolkades och det kom att dröja till mitten av 1700-talet innan sex svenska, tre estniska och en tysk familj flyttade till ön och de kom att tillhöra Svenska S:t Mikaels församling i Reval, dåtidens namn på Tallinn.
Församlingen hade länge haft planer på ett nytt kapell på Nargö. Bristande ekonomiska resurser fördröjde projektet, men 1853 kunde grundstenen läggas till Nargö S:ta Maria kapell tack vare stöd från bl a den finländske konsuln von Böningh. Kapellet kunde invigas redan 1856 och kom att tjäna sin huvudsakligen svenskspråkiga församling fram till första världskriget.
Redan 1912 började Ryssland befästa Nargö och flera andra strategiska platser i Finska viken och ett par år senare, 1914, meddelades Nargöborna att de skulle evakuera ön. Under våren 1918 och efter fyra år med krig, matbrist, arbetslöshet och värdelösa valutor kunde Nargöborna, framförallt de som då fanns i Tallinn, Sverige och Finland, börja återvända till sin ö.
Nargö var nu en egen kommun i den nya Estniska Republiken, men av kapellet från 1856 fanns inget kvar. Det var, liksom det mesta på ön, nerbränt och jämnat med marken.
Nargöborna började bygga upp det som förstörts och 1934 kunde den nya kyrkan börja byggas efter ritningar av arkitekten Karl Tarvas och den högtidliga invigningen ägde rum den 11 september 1938.
Glädjen över den nya kyrkan blev kortvarig. Den 23 augusti 1939 undertecknades Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland och i paktens hemliga tilläggsprotokoll föreskrevs att bl a Estland hörde till Sovjets intressesfär. Bara sju dagar senare, den 30 september har SOV’s tidning Kustbon nr 29/1939 förstasidesrubriken ”Rådsryska militärbaser på Saaremaa, Hiiumaa och i Paldiski”.
Snart stod också Nargö på tur. Sovjet invaderade Estland och den 10 juli 1940 kom besked till Nargöborna att senast den 19 juli skulle ön vara utrymd. Sovjet krävde militärbaser även på Nargö och den 14 juli samlades man till avskedsgudstjänst i kyrkan som avslutades med att man tog ner tornkorset i vetskap om att kyrkan skulle komma att vanhelgas av öns nya herrar.
Och mycket riktigt. Nargö blev en stängd Sovjetisk militärbas i 50 år och civila besök var inte tillåtna. Kyrkan blev först både biograf och officersklubb, och sedan hölada. Kyrktornet användes som utkik och mitt i USA’s och Sovjets kapprustning på 1980-talet försvann kyrkans plåttak!
- När Ronald Reagan drog i gång Stjärnornas krig hade Sovjet inte pengar att hänga med. I stället fick man försöka visa musklerna genom att göra missilatrapper och på Nargö blev det kyrkans plåttak som fick tjänstgöra som material, berättar Patrik Göransson, kyrkoherde i Svenska S:t Mikaels församling i Tallinn.
Estland återupprättade sin självständighet den 20 augusti 1991 och när de sista ryska militärerna lämnade Nargö 1994 var ett träskelett det enda som återstod av kyrkan. Allt annat, inklusive alla gamla byggnader på ön, var skövlat och på kyrkogården var gravarna uppgrävda i jakt på smycken och guld.
2003 påbörjades en omfattande och varsam återuppbyggnad och renovering av Nargö S:ta Maria kyrka. Kyrkans arkitektoniska plan är mycket enkelt men skickligt utformat med fina proportioner och den betraktas som ett viktigt monument över tidstypisk sakral träarkitektur under 1900-talets första hälft. Församlingen finansierar restaureringen med hjälp av privata donationer, anslag från Gustav VI Adolfs kulturfond samt EU-medel. Kyrkbänkar, altartavla och orgelfasad har donerats av Torns församling i Sverige och kommer från Odarslövs numera stängda kyrka alldeles norr om Lund.
- Kyrkan väcker starka minnen. Korset satte vi upp tidigt. Vi ville att de äldre som var med när det togs ner skulle hinna se att det kom upp igen. Nu har många gjort i ordning sina gravar igen och varje sommar har vi en kyrkodag på Nargö, säger Patrik Göransson.
- Det normala livet är på väg tillbaka, men man reparerar inte femtio års ockupation på en eftermiddag. Vi hoppas att kyrkan skall stå klar 2014 men allt hänger på om fler vill bidra med pengar och material, avslutar Patrik Göransson.
feb 2, 2013. Historievinkling och historieförfalskning.
Historievinkling och historieförfalskning.
Nu har det kommit fram att esterna inte var livegna förrän efter Tsar Peters övertagande av landet 1720. Att man velat framställa det som om livegenskapen började redan under 1200-talet var för att det passade Sovjetunionen bättre.
Det har visat sig att några kända ester inte är söner till den man som har gett dem deras efternamn.
Den man som sammanställde esternas nationalepos Kalevipoeg, Friedrich Reinhold Kreutzwald var son till en balttysk greve. Hans far såldes av sin dåvarnade ägare till en annan greve mot en plogoxe.
Och den store juristen och Statsäldsten Jaan Tönisson, som var mannen som räddade Estland under finanskrisen på 1920-30-talen också är son till en greve. På familjefotografier är båda föräldrarna korta och lite satta medan sonen Jaan är en ovanligt lång och reslig man.
Dock tog grevarna stort ansvar för sina barn. Mödrarna fick en bra estnisk make och barnen en god utbildning. Så blandades befolkningen i smyg.
Kreuzwald och Tönisson
Men vad som ändå är sant, det är att esterna lyckades bevara sin speciella kultur under de 700 åren, och det är en prestation. Fortfarande i dag är det många som arbetar med kulturvärdena i Estland. Vi hade i dag ett jättetrevligt besök av Annika och Madis Michelson, som båda är geografer och forskar i estnisk kultur. Annika ska förresten hålla ett föredrag på Nordiska Museet i Sthlm i februari. Hon berättade om en estnisk konstnär, Tõnis Vint, som studerat livländska livremar och kommit fram till att figurerna som skurits in i skinnbältena utgör en berättelse.
Madis fortsätter att arbeta för att Kiltsi slott ska bli ett kartornas museum. Det är tydligen pengar som fattas just nu.
Konstnären Vint.
Annika ska arbeta för att han kommer till Väike Maarja och berättar om sin forskning. Hon och Marju, museichefen, planerar en 4-dagars kurs om mönster i handarbeten. Den hoppas jag kunna gå på.
Alla 35 flyktingarna som kommer till Estland varje år får bostad i Vao där de förbereds för ett liv i Estland.
jan 29 2013 Var esterna verkligen livegna under 700 år. Hade de ingen frihet?
Det har kommit en ny bok om Estlands historia, och det jäser i samhället.
Hur mycket sanning finns det i världens historia? Hur mycket anpassas historieskrivningen efter berättarnas önskemål och bakomliggande tankar? Allt gammalt som skrivits är utsatt för tolkning av någon och presenteras som en sanning. Under vissa tider är en vinkling av händelserna mer sannolik än en annan.
Historierna om esternas totala livegenskap passade bra in i Nationalromantiken och sedan även under sovjettiden då det gällde att härstamma från så enkla och svåra förhållanden som möjligt. Det socialistiska systemet skulle då visa sig vara superbt.
De flesta Esterna kunde inte börja studera på universitetsnivå, forska och redovisa sina kunskaper förrän livegenskapen upphörde 1816. Landet var så dominerat av balttyskar och ryssar. Den förste store estniske historieberättaren, C R Jakobson (1841 - 1882) är ett stort namn i Estland trots att han dog så ung. Han har bl.a. skrivit flera böcker:
"Eestirahva valguse-, pimeduse- ja koiduaeg" (1868) /Det estniska folkets ljus, mörker och gryningstid"
"Võitlemised eesti vaimupõllul" (1870) /Strider i estnisk anda
"Nõia-usk ja nõia-protsessid" (1870) /Häxtro och häxprosesser
Alla behandlar den estniska historien och har varit grundläggande för den estniska historieforskningen.
Nu ifrågasätts de. Var esterna verkligen livegna under 700 år. Hade de ingen frihet?
Det är professor Sulev Vahtre som fortsätter det arbete som påbörjats av Hans Kruus (1891-1976), som under sovjettiden skrev om den estniska historien.
I Vahtres bok accepetras inte 700 års träldom. Han kan visa att de tyska vasaller som kom till Estland under 1200-talet, som i de flesta fall var tyskar utan någon hög status gifte sig med estniska kvinnor. Han menar också att de som upphöjdes till grevar var av både tyskt och estniskt ursprung. På grund av detta kan man säga att de som vi benämner "balttyskar" mycket väl kan vara ester med tyskt efternamn. Esterna hade inga efternamn då, och såg möjligheterna de skulle få om de tog sig ett tyskt efternamn. Kyrkan gav dem arvsrätt, men vi vet inte varifrån vasallerna ursprungligen kom eller hur stor del av dem som var ester.
Esterna under 1200-talet gav sig inte utan kamp. Alla försökte skapa goda förhållanden för familjen och för samhället. De försökte ta makten i sin kamp för liv och död. Man försökte undvika vapenmakt och kompromissade med tyskar och danskar, men det accepteras inte nu eftersom det förstör minnen från det romantiska 1200-talet.
Det var särskilt under danskarnas krig i Tallinn och på Saaremaa gjordes fördrag med "ledande" ester. Enligt Henrik av Livland sågs de esterna som förrädare, och de andra vägrade fullfölja avtalen.
Samhällen med kollektivt ledarskap, som det estniska, ska inte ses som underlägset då de är mer skickliga att göra koordinerade aktioner; det handlar om en kulturell skillnad. Det nordiska valhövdingssystemet fanns även i Estland, men i och med kristnandet försvann det.
Vilket språk som användes var olika beroende på hur familjen var sammansatt. Var hustrun estniska kunde familjens språk mycket väl vara estniska. Så var det ända in på 1700-talet att barnen i de balttyska familjerna talade estniska. Kanske var det därför det senare fanns så många estofiler bland dem. (A Hüppel)
Från början var det ingen uppdelning av människorna, segregationen kom senare.
När det gäller kvinnans ställning i det estniska samhället, tror man att de haft politisk makt. Man har hittat gravar där kvinnor begravts med vapen. Återigen var det den Tyska Orden som fråntog de estniska kvinnorna deras ställning. Världshistorien har visat att när två system krockar, då vinner det ena systemet och i det här fallet var det den estniska kulturen som fick stryka med foten. Dessutom visar Henrik av Livoniens krönika att Tyska Ordens tosslan för önerna. De hade lika väl kunnat ta döttrarna eftersom de sågs lika viktiga som sönerna. men de begrep inte bättre.
Det uppstod stora problem när Tyska Orden upptäckte att många stora egendomar ägdes av en mor eller dotter. Det stred mot religionen. Därför påtvingade de ändring! En man skrevs istället som ägare, och förvirringen blev stor i det estniska samhället. Damerna kan ha fått godset som förläning eller som arv.
Att kvinnorna spelade en stor roll då kan man se på kulturarvet; det pratas om kvinnoföreningar, ritualer och musik. I Setumma var det alltid kvinnor som var försångare, och på kyrkogpårdens tavla i Värska har man ritat ut de viktigaste gravarna, och där finns just flera kvinnliga försångares gravar angivna.
Bröllop hölls länge utanför kyrkan!
Georgsnatten, då esterna startade ett krig mot de ockuperande tyskarna, 1343, är ett exempel på det motstånd som har stärkt esterna under alla ockupationsår. Känslan av att de kan försvara sig! Niumera, sägs det i boken, har man hittat fler sådana uppror. Det finns fler "georgsnätter".
jan 12 2013. “Jag sitter och pratar med en utlandsest, och jag har aldrig haft så roligt.”
Vilken vacker dag. Vi tog en tur till Rakvere och njöt av naturen. Några skidåkare såg vi i Palermoskogen. Vi tog en kaffe på Teatercaféet. Där satt en ensam man med en flaska öl i handen vid ett annat bord. Han ville prata. Så han satte igång och Ants svarade vänligt. De pratade lite om jobb och annat kallprat, men så sa mannen, troligtvis för att provocera lite grand: “Jag är ryss.” “Jaha du, men jag ska inte slå ihjäl dig för det”, sa Ants. Då blev de ännu bättre vänner. När han fick ett mobilsamtal hörde vi honom säga: “Jag sitter och pratar med en utlandsest, och jag har aldrig haft så roligt.”
Det är - 15 grader ute i dag och mannen drog upp byxbenen och visade att han inte hade några varma strumpor på sig. Han måste bara frysa! Men han förklarade att det är typiskt sovjetiskt, och att han hade små korta nylonsockor är också sovjetiskt.
När han druckit ur sin flaska och förstod att vi var färdiga och skulle gå, då fick Ants en kram av honom. Det är varken sovjetiskt eller estniskt att män kramar varandra.
På hemvägen for vi en annan väg. Vi tog Tõrmavägen som är lite lantligare än den vanliga. När vi körde förbi ett fint trähus berättade Ants att han hört att där bodde en man under förra friheten som ägde och skötte både gård och kvarn. Vid den första stora deporteringen 1941 blev han ivägskickad till Sibirien, och mot alla odds överlevde han. Och mot alla odds lyckades han komma tillbaka till området han kom ifrån. Han inkvarterades io ett hus i närheten, när han släpptes 1956. GHans gård hade då fungerat som kolchos i många år. Han kunde inte låta bli att studera hur de skötte hans gård och kvarn. Det var en rysk kolchoschef. Mycket var fel. Allt kunde göras så mycket bättre genom att förändra arbetssättet. Det var så tydligt att ingen, och framför allt inte chefen, visste något om hur ett lantbruk ska skötas. Han påpekade det ena och det andra. Folk blev sura. En dag hittades han död.
-----
I Hbl/Borgåbladet läser vi en hel artikel om esterna.
Minns när jag fick en kommentar från en ryss som mycket kraftfullt framförde att esterna inte vill kroppsarbeta och se ett exempel på sovjetisk propaganda.
Det var en “småredare” i Åbolands skärgård som i början av den nya friheten kom på den smarta idén att hyra in estniska fartygsbesättningar för att förmedla dem vidare till världens stora rederier.
Det första han upptäckte var att de var så språkkunniga. De kunde 4 - 5 språk.
Esterna anpassar sig extremt snabbt till internationell businesskultur, säger en finländsk exportföretagare i Helsingin Sanomat (HS 10.1). Och vi har inte heller egentligen reflekterat över hur smidigt det estniska har promenerat in i vår vardag, också här i Östnyland.
Välkomna, till alla delar. I själva verket skulle framför allt stora delar av huvudstadsregionen till och med fungera dåligt utan de estniska hjälpstyrkorna, säger de som analyserat saken. Estniskregistrerade skåpbilar kör omkring på våra gator. Estniska småfirmor sköter om mycket av det hantverk och sjå som gör att samhället dagligen fungerar. I småfixandet och saneringar bland våra hus är den estniska snickaren en nästan given figur.
/../
De senaste årtiondena söder om Finska viken kommer att få sin plats i historieböckerna som en av de många guldåldrarna kring Östersjön. Hör du till dem som hade möjlighet att "på den gamla tiden" se förfallet, de rostande revolutionsskyltarna och den bleka gatubelysningen kring hotell Viru, ska du lägga minnet till din allmänbildning; jämför med hur Tallinn blomstrar i dag.
"De tysta esterna" vandrar in på scenen som en omärklig musikalkör, och finns plötsligt bara där. Finländska arbetsgivare säger att de smälter in i arbetskraften utan större åthävor. De är en bra lektion för oss i både arbetsrelaterad invandring, språktolerans och arbetsmoral.
Den est som tar sina veckor i Finland jobbar sig också snabbt till ett personligt välstånd för sig och de sina därhemma. Detsamma förekommer inte längre på samma sätt i Finland; de två tomma händerna, lite verktyg, en paketbil och en telefon.
Också i våra språkdebatter ger esterna oss sin tysta lektion. Finländare klagar över att vi i Norden ska behöva grannlandets svenska i en värld, "där alla talar engelska". Då har man inte tänkt på hur bra vi i alla dessa år har kunnat röra oss i Estland – på finska. Eller hur självklart det i årtionden har varit för ester på ärende i Finland att ta sed och språk dit man reser, och tala finska.
Och ändå har esterna under alla dessa år haft mer än nog skäl att tröttna på finländarena som põdrad, renarna från norr, som går av färjorna i slutna flockar och lunkar mot sina feta välfärdsintressen.
Så har historien sin gång, kring ett föränderligt Östersjön. Det förs debatter om världsläget och samhällsproblem av olika slag. Ändå blir allt detta mest som krusningarna på ytan. Under den snusar, letar och vibbar människor sig ofta lugnt och målmedvetet sig fram till de platser, där livet för dem just nu blir bäst
Som de lågmälda esterna gör.
Jan-Erik Andelin
Ledarskribent och reporter vid Borgåbladet och Östra Nyland.
jan 4 2013. Samhället var lika uppdelat före som efter “revolutionen”
Två Fabergéägg, tillverkade till den ryske tasare.
Såg ni programmet om tsarfamiljens juveler? Ett mycket tänkvärt program. Alla kungligheter av alla slag har väl alltid varit avskurna från verkligheten. Men att det var så fundamentalt som i tsarens Ryssland har man ju svårt att tänka sig. Jag visste det från historielektionerna, men att se det på det här sättet med de otroliga förmögenheter de lagt på juveler, det var häpnadsväckande.
I Estland levde våra släktingar sina liv i en vardag så helt avskilt från härskarna. Men så blev det ju senare också. Alla pamparna i kommunismens Moskva levde ju långt från den vanlige ryssen. Alla politikerna ute i landet levde åtskilda, med stora förmåner, från den vanlige medborgaren. I Tallinn körde taxin sakta när han måste passera ett område där de lokala pamparna bodde. De fick inte störas. När vi lämnade Tallinn 1978 fick alla ester vinka adjö till sina släktingar bakom ett högt staket och en rad med poliser med hundar. Utom kommunalpoitikern som stod och pimplade öl på kajen framför båten när hon vinkade av någon.
I Moskva fanns ett stort hyreshus med mycket stora lägenheter avsett för politikerna; de behövde absolut inte öppna dörren och släppa in okända människor som skulle flytta in. Och de stora välplacerade datjorna, inte fick en vanlig människa bo där! Nej, sanningen är att samhället var lika uppdelat före som efter “revolutionen”, det var bara andra människor som hade privilegierna.
Känslan för människovärdet var det lika illa med. När Stalin skickade ut sina soldater mot tyskarna, då var det till ett planerat massmord - av de egna soldaterna. Han brydde sig inte ett dugg om hur många som dog; det enda viktiga var att de kunde avancera.
Eller som Mao har sagt till Nixon: Döda en miljon kineser, och det märks inte, vi har en miljard kvar. (På den tiden) Eller döda hundra miljoner kineser, och vi har nio hundra miljoner kvar. Om vi dödar hundra miljon amerikaner och har ni bara drygt hälften kvar. (ungefär)
-----.
Aktuaalne Kaamera i dag:
Elpriserna är högre i Estland än i Finland! Med tanke på löne- och levnadsnivåer borde det sannerligen vara tvärtom. Hur går det när människor inte har råd att betala elräkningen? Tidigare kunde elbolaget stänga av elen för hela hyreshuset när någon enstaka hyresgäst inte betalade, men nu ska det inte vara möjligt att göra så längre.
Elpriset i Estland i dag, 40,9 Euro och i Finland 35,04 Euro. (Enheten missade jag.)
När det gäller Estonian Air är det inte lätt att komma överens. Det krävs att piloter och annan flygpersonal går med på lönesänkning, men det tar tydligen längre tid än man hoppats på att få klart förhandlingarna.
BNP vänta stiga i Estland med “bara” 3,6 % för år 2013. Löner och priser kommer höjas i början av januari.
Brigitte Bardot hotar med att bli rysk medborgare p.g.a. skatterna i Frankrike. (Helt förfärligt!)
På sjön Peipsi som skiljer Estland och Ryssland åt håller gränspolisen på med mätningar av isdjupet. På vissa platser är det 40 cm djupt men på andra väsentligt mindre. En gammeltroende rysk kvinna som stod på isen bredvid några tält där män satt och fiskade intervjuades. Hon berättade att hon stod och vaktade eftersom hennes man ser så illa, men hon är oerhört tacksam för att gränspoliserna mäter isdjupet och kan varna dem vid fara.
dec 16 2012. Människor värderas så olika
Jag vet att jag upprepar mig ibland, men jag räknar med att ingen kan komma ihåg allt jag skriver.
Nu verkar det som om strömmen är stabil. Ännu inget avbrott i dag. Hoppas det fortsätter. I går kväll gick elen igen just när jag stängde av spisen och skulle ropa att "Maten är klar!” Grannarna hade nog inte blivit färdiga med sin matlagning för de åkte iväg nästan med detsamma.
Jag måste också säga att när jag läser boken och tänker på våra släktingar kan jag inte hjälpa att tankarna kommer på att människor värderas så olika. Att Lenin såg så många miljoner människor svälta ihjäl och ändå exporterade säden som tvångshämtats på de svältandes gårdar, det betyder ingenting i historien. Att Stalin lät många tusen ester dö på olika grymma sätt, det är också ointressant: "ryssarna led ju också." Det har jag fått som reaktion från svenskar när jag försökt prata om det. Ja, ryssarna led också. Fruktansvärt. Men är det en ursäkt för att andra människor ska lida också. Vi värderas helt klart olika, vi människor. Även av dem som med emfas kallar sig antirasister. Eller kanske framför allt av dem eftersom de hävdar att det inte var så farligt i Sovjet och helst inte vill prata om den tiden.
Nu boken:
Det är 1940 och ett val är proklamerat av sovjeterna. Alla får ställa upp, men de måste presentera sina program, och vad de har för avsikt att göra, på bara några timmar. Naturligtvis tänkte bolsjevikerna att det skulle ingen hinna med. Själva hade de valprogram på estniska, lettiska och litauiska klart för länge sedan...
Men tyvärr, de var tvungna att förklara de andra kandidaterna som icke valbara p.g.a. några påhittade problem eftersom de andra trots allt hann presentera giltiga program. På valdagen fanns bara kommunistrerna kvar att rösta på. Och alla måste gå till vallokalen. Det var absolut ingen frivillighet i det!
Jag har berättat att Tanja hämtades av en beväpnad röd armésoldat och följdes till vallokalen av honom. Att hon skrev "Perse" som sin kandidat betydde ingenting. (perse = arsle, hon var sådan hela livet, respektlös och härlig.)
Här är de viktigaste punkterna i kommunisternas program:
- Att stärka det estniska rikets oavhängighet.
- Att upplösa riksdagens båda kamrar, då de inte ansågs representera folkets vilja
Vilken smörja! Fullständigt betydelselösa löften som inte förpliktigade till någonting visade det sig.
I tidningen Rakva Hääl stod det den 19 juli, före valet: "Kriminella individer sprider rykten enligt vilka man ska ha för avsikt att beröva bönderna dertas jord och egendom. Detta är en tendentiös lögn och ingenting annat!"
Den ena lögnen efter den andra. Så fort de fick möjlighet hände just det.
Man började använda beteckningen "folkfiende" vid den här tiden.
Att bli stämplad som folkfiende var tillräckligt för att omedelbart bli införpassad till någon arrestlokal. Senare kom det att bli liktydigt med landsförvisning eller avrättning.
"Fiender till våra krav och vårt program är folkfiender!" var en av de trettioen valparoller som offentliggjordes i tidningen den 10 juli. Vid en sammankomst yttrade den beryktade Lauristin: "Såvida dessa herrar pastorer, advokater och politiker av alla de slag är med oss, varför ställer de då upp egna kandidater mot det arbetande folkets och regeringens politik? Såvida de står i opposition till denna politik bör de bahandlas som det arbetande folkets fiender och bli utan röster:"
Det är denne Lauristin som är far till professor emerita Marju Lauristin som var så aktiv i frihetsarbetet under 1980-talet. Hon är en mycket uppskattad politiker, och har försökt gottgöra vad hennes föräldrar ställde till med. Hennes pappa skäts förmodligen av sina "vänner" kommunisterna 1941, mamma var aktiv kommunist hela livet.
Nåväl de valdes med förkrossande majoritet, kommunisterna.
Och det mest fantastiska händer. Plötsligt vill de där "fruktansvärda estniska nazisterna" vara kommunister och en del av Sovjetunionen. Vilken tur de hade i Moskva. (Det sa jag med raljerande röst) Sedan dröjde det inte länge förrän esterna åter var "fascister" och ett "stort problem för Moskva", och den lögnen har stått sig genom årtiondena. Vi hörde ju att Sofi Oksanen så långt bort från Estland som i Mexiko fick frågan om Estland och deras fascism för bara någon månad sedan.
Allt skedde med en otrolig snabbhet för att de stater i världen som erkänt de fria baltiska staterna inte skulle hinna protestera. Nu var nämligen enligt Moskvas lag så att alla de värden i form av pengar, fordringar, hus, fartyg osv. som de baltiska länderna ägde i utlandet skulle förvandlas till Sovjetunionens egendom. Därmed var den stora stölden genomförd, och efter esternas flykt 1944 till Sverige krävde Sovjet att få tillbaka de båtar och fartyg de tagit sig över Östersjön på. Och det fick de! Skamligt! Skamligt!
Efter valet och efter att "de baltiska staterna ödmjukt bett om att få komma med i Sovjetunionen" skrev tidningarna om saken och publicerade bilder på de stackars baltiska folken som stod och bultade på himmelrikets portar för att komma in i det röda paradiset. Stalin låtsades att han var tveksam om de verkligen passade in, men när han väl "bestämt sig" gick det fort.
Därefter kunde han placera Röda Armén utefter baltiska gränserna och var beredd att möta Hitler, som han faktiskt var "vän" med vid den tiden.
dec 15 2012. President Päts kunde inte säga nej
Strömmen försvann i går igen!! Och det har blinkat flera gånger i dag också. Vi får se om jag hinner skriva färdigt innan allt blir mörkt igen.
Som de flesta ester berättade inte heller Ants släktingar så mycket om sina liv i Estland före flykten. Ändå minns jag allt som Ants moster Tanja berättade om det "valet" som Sovjetunionen tvingade fram i Estland 1940. Nu läser jag en skildring om det skriven just när det hänt. Det är dansken Borgelin som berättar ,och jag känner inom mig hur svårt våra släktingar och alla andra ester hade det.
Det började med att att Stalin begärde att få baser för sina trupper, och president Päts inte kunde säga nej. Han såg ingen hjälp någonstans. Soldaterna kom och skickade bort människor från sina hem och tog stora områden som sina. Den 15 juni ryckte sovjetryssarna in i Litauen, den 16 i Lettland och den 17 i Estland. Stalin och Molotov kunde åter sova lugnt, nu behövde de inte vara rädda för att bli överfallna av de tre fruktansvärda baltiska staterna.
Allt var till det yttre lugnt i Baltikum. Tills en majmorgon 1940 när Moskva satte igång ett skådespel som skulle beröva folken i Baltikum deras frihet. Man skrev i de ryska tidningarna om ett oerhört svek från litauernas sida. De hade kidnappat en korpral och några sovjetryska soldater och torterat dem fruktansvärt! Efter många konsultationer med den litauiska regeringen och många skriverier i tidningarna och ännu fler lögner och press på regeringen i Litauen gav litauerna efter för trycket, arresterade en "skyldig" och tillät ännu fler ryska trupper i landet.
Ester och letter anklagades för att gått in i ett militärt avtal med litauerna och därför ansåg ryssarna att de måste gå in i de länderna också.
Sedan hände en massa saker, och jag tänker på alla släktingar. Vad gjorde de? Vad kunde de göra? Ingenting. Det bästa var att gå till jobbet som vanligt och bara vänta och se.
Stalin skickade sin närmaste man, Zjdanov till Tallinn. Han hade med sig färdiga dokument som presidenten skulle skriva under. T.ex. en helt ny ministerlista. Alla listor och förordningar var likadana som dem som visades upp i Riga och Vilinius också. Allt var väl förberett sedan länge. Och den unge esten Neemi Ruus, född 1911 i Ryssland, var den förste att anmäla sig, han belönades med socialministerposten.
Bland det första Ruus gjorde för att höja arbetarnas sociala nivå, var att stänga Ranna Hotell i Pärnu för vanliga människor och istället öppna det för arbetarna. I Ryssland hette det att de estniska arbetarna levde så eländigt och fattigt, mycket sämre än de som arbetade i Ryssland. Och det var en av de typiska lögnerna i det stora landet. Esterna var inte alls intresserade av att fösas ihop på ett pensionat. De levde gott och kunde välja semesterort själva. Följden blev att hotellet förlorade pengar. De utländska turisterna som varit så många, de försvann nu.
Förrädarna på balkongen där Presidenten stått.
fr v. Neeme Ruus, Johannes Lauristin, Karl Säre och Zjdanov.
I Pärnu bodde på den här tiden Ants mormor och morfar och hans moster Tanja och hennes familj. De klarade sig hyfsat i början eftersom de talade ryska obehindrat. Men när deporteringarna började deporterades Tanjas svärföräldrar mot ett okänt öde i det fruktansvärda Sibirien, och de återkom aldrig.
Morits uppfattade i tid att han var eftersökt och skulle skickas bort eller dödas. Han hade ju varit aktiv soldat i frihetskriget. En god vän hörde det och erbjöd honom att bo i hans hus i Nõmme tills vidare.
Kvar i huset i Tallinn fanns Morits mamma och systrar, och Tanja flyttade dit efter en tid med sonen Vello. De bodde då i Morits lägenhet dit två andra familjer flyttat. Hon klarade sig bra där också på grund av sin goda ryska och för att hon sa att hon var hembiträde och att hon inte visste vem som var far till Vello. Det var helt enligt bolsjevikernas ideologi.
Jag ska fortsätta med det här avsnittet i boken i morgon.
dec 12 2012. President Konstantin Päts val.
Elströmmen försvann, allt blev mörkt och vi kände oss ganska innestängda. Jag hade skrivit lite grand men kontakten med nätet var borta.
Nu är det en ny dag och jag ska berätta om boken jag läser:
Jag läser "Det befriade Baltikum" som gavs ut 1941, och hittar en del sakfel. Men jag ser också att jag själv skrivit en felaktighet. Det var inte Stalin som orsakade den stora svälten i Ukraina 1920 - 1921, nej det var Lenin, som fortfarande levde då. Han ville svälta ut de bönder som vägrade gå in i kolchoserna.
-----
Jag hittar också siffror som jag saknat.
När den nya estniska republiken bildades fanns det 1920 ca 1 200 gods, 51 640 bondgårdar och 23 000 arrendatorer.
Efter delningen av godsen fanns 1929: 471 gods och 133 357 bondgårdar.
De flesta av de 51 640 bondgårdarna 1920 hade tillkommit efter livegenskapens upphävande och utgjorde till stor del mark esterna hade köpt av staten och godsen efter 1860 till bra villkor. Liknande villkor fick esterna efter 1920. Frihetskrigarna fick mark att bygga på som tack, dock inte skolpojkarna som deltagit i kriget, som t.ex. Ants pappa Morits.
Något annat jag tänker på är när författaren berättar om Kontstantin Päts, Estlands förste president, att han avstod från vidare juristutbildning och arbetade istället för att aktivt delta i den nya regimen efter frihetskriget. Han hade en mycket bestämd uppfattning hur det skulle bli, och jag tror nu, att han upplöste parlamentet 1936 och la all makt i sina egna händer därför att han inte ville ge upp sina drömmar och ambitioner för en regim han inte trodde på, de s.k. vapsarna, när de vann ett val. Det är hans aktioner under den här tiden som svenskarna har sagt var orsaken till att de inte hjälpte till att rädda Estland från sovjeterna.
-----
Vad beträffar Fredspriset till EU och EU:s betydelse för freden anser jag, att man inte nog kan understryka att i och med att de baltiska länderna blev medlemmar i EU har de fått behålla sin frihet. Naturligtvis betyder medlemsskapet i NATO mest, men det är tillsammans man kan rädda freden.
-----
Vidare i boken:
Jag har aldrig hittat en bra beskrivning av vad som egentligen hände när bolsjevikerna försökte ta makten i Estland 1924. Bara 4 år efter undertecknandet att Sovjet för alltid skulle lämna Estland i fred.
Det var söndagskvällen den 30 november 1924 som de första revolverskotten hördes i Tallinn. Ingen tänkte på dem. Det blåste så kraftigt. Det var en ung överste i uniform som föll död ned.
Mitt i natten väcktes trafikministern av telefonen: "Ni måste komma, järnvägsbron över floden Elmbach i Dorpat/Tartu har sprängts!" Han kastade sig in i en bil och när han kom fram till järnvägsstationen besköts hans bil och han blev det andra offret för bolsjevikerna. Nästa offer var en militär vakt vid officersskolan i Tondi som stacks ihjäl på väg till sängen när han avlösts. Vakthavande officer hörde ljudet av fallet och kom snabbt till platsen. Han blåste i sin visselpipa och alarmet sattes igång. Efter en kvart var kadettskolan befriad, men några av de unga pojkarna var döda.
Det blev flera mord, och när morgontåget från öster rullade in på huvudbanstationen rusade tusentals män ut och när de sprungit förbi de andra passagerarna och kommit in på stationen plockade de fram pistoler, hangranater och knivar. Nytt mördande.
På huvudpostkontoret stod några av dessa män framför den vakthavande telegrafisten och dikterade en massa telegram för henne. När hon upptäckte att de inte förstod vad hon skrev låtsades hon skriva det han sa, men istället skrev hon: "Hjälp! Bolsjevikerna har besatt huvudpostkontoret!" Det skickade hon till alla större telegrafstationer, och kunskapen om vad som just hände spreds bland esterna.
På slottet uppe på Domberget låg regeringschefen dr. Akel och sov tillsammans med sin hustru. Slottet omringades och hustrun vaknade. Hon föste presidenten från det ena rummet efter det andra. Barrikaderade alla dörrar med möbler och allt annat hon kunde hitta och räddade på så sätt hans liv.
Överfall och mord skedde över hela staden på alla strategiska platser.
När general Laidoner, som vid den tiodpunkten var en vanlig privatperson, förstod vad som hände, då klädde han på sig och gick till krigsministeriet, satte sig vid sitt gamla skrivbord och delade ut order åt generaler, polis och ämbetsmän. Alla lydde honom, och på så sätt åstadkoms en samordning av försvaret och man lyckades jaga iväg de röda. På huvudbangården fanns de doch kvar och Laidoner beordrade den unge överstelöjtnanten Rosländer dit med sin bataljon, som lyckades rensa området. Rosländer blev skjuten i båda benen och avled senare på sjukhus.
Klockan 12 på dagen var det sedan lugnt. Banker och butiker öppnades. Generalen gick till regeringsbyggnaden där hela parlamentet satt och väntade på honoim. Han mottogs med jubel! När han så kunde meddela att allt var lugnt utbröt jubel pånytt.
På redden låg sovjetflottan och väntade på telegrammet sopm skulle berätta att alla arbetare i Estland hade anslutit sig, men det kom inte...
Efteråt kunde man konstatera att det var en est bosatt i Ryssland vid namn Anvelt som var hjärnan bakom allt, men han var naturligvis stödd av Moskva. Han undkom. En period vet man att han bodde i Leningrad, men sedan blev det totalt tyst om honom, så antingen avrättades eller deporterades han till Sibirien.
Bolsjevikerna gjorde också ett annat stort misstag. De tog för en helt självklar sak att de stackars estniska arbetarna skulle ansluta sig till dem, men som Borgelin skriver i boken, de visste hur livet var i Sovjet och ville absolut inte ha något med dem att göra.
Detta hände alltså fyra (4) år efter att Sovjetunionen skrivit på att de aldrig på evig tid skulle ha några anspråk på Estland. Så mycket är ett ryskt löfte värt. Ja, det är ingen nyhet, ingenting betyder något för Moskva förutom den egna makten och den egna rikedomen. De kan, som Putin i dag, säga att korruptionen ska bort, samtidigt som alla vet att han är oerhört korrupt själv.
När man bedömer president Päts göranden under 1930-talet ska man komma ihåg att detta bolsjevikiska övergrepp fanns klart i hans minne.
Hur hade vi agerat om det hänt i Sverige?
dec 4 2012 "Det befriade Baltikum".
Redan har boken kommit som jag beställde via nätet i helgen.
"Det befriade Baltikum" heter boken på svenska som dansken R.G.Borgelin har skrivit och gavs ut i Sverige 1941.
Boken och dess författare.
Först om författaren: Kapten Richard Gustav Borgelin blev tillfrågad om han ville bli chef över en styrka på 200 man, och på våren 1919 stod Borgelin med "Compaigne Borgelin" i Estland, vars frihetskrig dittills hade varat i cirka ett år. De stod först vid esternas sida när de besegrade ryssarna och sedan även tyskarna. Därefter hjälpte de letterna tillsammans med esterna. Den 1 september 1919 gick deras avtal ut och de flesta danskar återvände till Danmark.
Borgelin och sju andra danskar blev dekorerad med de lettiska
Lāčplēsisorden av tredje klassen.
Jag har bara hunnit läsa inledningen och första kapitlet, men det är så bra och innehållsrikt att jag ska försöka återge den i sammandrag.
De baltiska länderna liknar till klimat, fauna och flora mycket de övriga Östersjöstaterna./../ Esterna hör till de finska stammnar som över hela Ryssland kämpade med slaverna om herraväldet men som till slut så att säga trängdes upp i hörnet kring Finska viken.Letterna och liauerna har kommit söderifrån. Letterna längs Dyna och litauerna längs Memel.I skrifter av Plinius, Tacitus och Herodotos omtalas att
dessa folk levde i ordnade samhällen, som styrdes av hövdingar, de bodde i riktiga hus och förstod att odla jorden och hålla husdjur - ja, den ännu i våra dagar så berömda kurländska biodlingen torde stamma från denna tid.Sedan beskriver han handeln som jag skrivit om tidigare. Handelsvägarna gick via floder i Baltikum och det både köptes och såldes.
Vi vet att isländaren Skallagrimsson år 924 företog en resa till Kurland och drev byteshandel. Striden om handeln där utkämpades mellan svenskar och danskar. Förbindelserna mellan de skandinaviska länderna och de baltiska länderna var synnerligen livliga.Esterna har varit vikingar, och vi minns väl alla hur de brände ner Sigtuna 1187.
Estland är Europas befärstningsrikaste land. Inga naturliga gränser kunde skydda dem, så de tvingades bygga borgar relativt tätt. .../../ I Estland marscherade hären mot Valdemar Sejr upp under ledning av fyra kungar. (Det var då Dannebrogen föll från himlan och gav danskarna nya krafter.)Det var underbara trakter som ester, letter och litauer invandrat till. Men de låg i brännpunkten för stora och starka staters intressen och var endast allt för väl lämpade till uppmarschområden för främmande härar, vilka inte bara kunde strida i den bekväma terrängen utan även kunde finna proviant i de fyllda ladorna och stallen. Det började med de skandinaviska vikingarna, sedan kom tyskarna, danskarna, svenskarna, polackerna och ryssarna för att utkämpa sina strider här. /../ men varje gång ryssarna ägt en stor ledare - han må heta Ivan den förskräcklige, Peter den store eller Stalin - har ryssarna förstått att hitta vägen fram till Östersjöns kustband, dess hamnar och öar.Från 1200- 1900-talet har esterna förutom för de stridande danskarna svenskarna och ryssarna också fått underordna sig balttyskarna. De har på detta sätt blivit bestulna på sin egen historia.
Det som är svårt för oss att förstå är att gränsen mellan Europa och Asien går vid Narvafloden. Öster om den råder den asiatiska kulturen vilken skiljer sig på de flesta sätt från den europeiska. De baltiska folken stred för att slippa tvingas ändra hela sin kultur till den främmande, mer människofientliga kulturen som rådde och fortfarande råder öster om Narva.
Evig kamp mellan Europa och Asien, mellan européer och moskoviter, mellan kultur och barbari. /../ Under tjugo år utgjorde alla dessa stater en gränsvakt för Europa och dess kultur. Genom flit och duglighet byggde de upp sina stater. Nu har de gått till botten i den röda syndafloden (1940) Deras flagga har trampats i stoftet, deras sånger har förbjudits, deras egendom har konfiskerats. Deras ledare har skjutits eller deporterats till Sibirien. /../ detta drama som hör till de ohyggligaste i den moderna historien - långt värre än ett krig - har icke gjort något överväldigande intryck hemma hos oss.
Han fortsätter med att förklara att vi lugnade oss med att "det är bara Ryssland som tagit tillbaka sina gränser". Vi ägde inte den historiska förståelsen för att det som nu skedde /../ ingenting mindre var än att "asiatisk världsideologi" överskred Narva och tog den skans i besittning som sekler igenom stått orubblig på gränsen mellan tvenne världar.
Och så förblev det i femtio år efter bokens utgivning, och ingen ville förstå. Ingen frågade vad de varit med om, de som kom flyende i små båtar över Östersjön. Ville vi inte veta? Ville vi istället tro på lögnerna från Moskva?
Och så den stora frågan: Vad ska vi göra för att det inte ska hända igen? Och vad gör vi när det händer?
nov 28 2012. Det sista av alla de monument som förstördes av sovjeterna är nu återinvigt..
Det snöar och blåser och så kommer det fortsätta. Hur länge kan jag inte säga naturligtvis, men nu är det verkligen vinter igen.
I Sverige har vi inte så många krigsmonument eller minnesstatyer över stupade svenskar. I de länder som drabbades av andra världskriget finns det desto fler. I Estland har man också många minnesstoder över stupade i frihetskriget. Nästan alla av dem förstördes av ryssarna under ockupationen. Några reparerades och återinvigdes under den tyska ockupationen, men de förstördes igen när ryssarna kommit tillbaka!
Kommer ni ihåg 2009 när esterna flyttade en staty? Det kunde Moskva inte acceptera, det blev uppror och dumans ordförande kom resande, inrusande in i parlamentet i Tallinn och krävde regeringens avgång! Det är skillnad på en liten stats minnen och en stor stat, vad ont den än gjort! Istället för att som Tyskland rannsaka allt ont Hitler och nazisterna gjorde har ryssarna aldrig erkänt att de förorsakat något ont i de ockuperade staterna. Aldrig har de tagit på sig skulden för Lenins eller Stalins terror trots att det var mångdubbelt fler som miste livet än det var i Hitlers rike. Istället kräver de att esterna ska vara tacksamma! För vad? För att så många mördades? Så många dog? Så många tvingades från sina hem till Sibirien? Så många tvingades fly? Allt är helt fruktansvärt.
Jag vill säga till Åsa Linderborg på Aftonbladet: Det är samma brott att vara nazist som att vara stalinist eller kommunist! Under 1900-talet var två nya politiska ismer dominerande, som båda orsakade fruktansvärt lidande och död. Två lika stora mördarismer!!
Nu till saken:
I går återinvigdes ett stort monument till minne av dem som dött under frihetskriget 1918-1920. Det skapades av en känd arkitekt som även stridit i kriget: Edgar Johan Kuusik och invigdes 1928 på Tallinns krigskyrkogård. 1950 förstördes det helt av ockupationsmakten. Det är det sista av alla de monument som förstördes av sovjeterna som nu återinvigts. Det är 440 soldater begravda på kyrkogården.
Försvarsminister Urmas Reinsalu sade i ett tal vid monumentet att det återstår fortfarande tusentals döda från frihetskriget som inte fått en riktig begravning. "Det är vår plikt att vårda deras minne."
"Estland står idag på tröskeln till en hoppfull framtid, där vi fritt och självständigt kan bestämma över vårt eget öde", sade Reinsalu.
Försvarsmakten, brigadgeneral Terras sade: "Det här är ett sätt att påminna oss om att vår frihet inte är självklar, men friheten måste skyddas varje dag och varje timme."
Veteraner från andra världskriget vid invigningen.
Ceremonin gästades av statsminister Andrus Ansip, president Arnold Rüütel, medlemmar av den diplomatiska kåren, representanter för studentorganisationer i Estland och från Finland viceamiral Juha Rannikko som just är på besök i Estland.
Monumentet invigdes av alla religiösa samfund som är representerade i Estland. (Obs! Alla! Det finns ingen statsreligion i Estland heller.)
nov 26 2012. Östersjön har separerat oss.
Ibland blir det så tråkigt. Jag får skämmas över det svenska ointresset för de baltiska ländernas historia. Jag har ju skrivit om det tidigare, men nu finns det en artikel i Postimees som handlar om just detta.
"Grannländernas skolor, de finska och svenska berättar sällan eller inte alls om utvecklingen i Sovjetunionen, såsom förtrycket och ockupationen av de baltiska staterna," säger Uve Poom, historiker som specialstuderat ämnet. Projektet heter : "olika folk - ett gemensamt arv".
"Med tanke på att de nordiska länderna ligger i framkant för att försvara de mänskliga rättigheterna i världen, är det synd att de hemlighåller de omänskliga brotten som skett i grannskapet."
Poom menar att man inte kan gömma sig bakom rädslan att försämra förhållandena till Sovjetunionen - Ryssland. Om några, borde väl grannländerna sprida kunskapen!
"Trots att Östersjön har varit en enande faktor i historien, har de senaste historiska händelser mer separerat staterna ifrån varandra," menar Poom.
Och nog blir man förvånad när Huvudstadsbladet (Hbl) i Finland skriver att: Filmregissören Antti J. Jokinen förvånade premiärpubliken genom att avslöja att han under inspelningen av "Utrensning" lärt sig att Stalin var en lika stor massmördare som Hitler. Så nära granne och så okunnig! Stalin mördade förresten mångdubbelt fler än Hitler.
Det är boken Utrensning, skriven av Sofi Oksanen som blivit film. Hon kommer också med en ny bok som på finska heter: Kun kyyhkyset katosivat /ung. När duvorna försvann. Det var för den stora utgivningsfesten för den boken och premiären av filmen man firade i Tallinn med nbl.a. president Ilves som gäst.
Sofia Oksanen vid premiären
Hon berättar i boken om “kamrat Parts” som är sammanställd av två verkliga personer. En av dem är Andros Roolaht. Det var han som i flera artiklar svartmålade Leo Talgre, Marja Talgres pappa som mördades i Tallinn, mannen som i verkligheten var en hjälte.– KGB tog livet av pappa både i verkligheten och fiktionen, sade Leo Talgres dotter Maarja Talgre, som också deltog i seminariet.Maarja Talgre berättade att hon aldrig fick träffa Roolaht, men efter flera försök lyckades hon en gång nå honom per telefon.– Jag frågade varför han spred lögner om pappa och han svarade: ”Kära du, så där gjorde alla på den tiden.” Han bad inte ens om ursäkt.Ett viktigt ämne i boken är propagandan.
Propaganda underbygger rädsla och är aldrig harmlös, påpekade Sofi Oksanen i det festtal hon höll för publiken på utgivningsfesten.Det var propagandan som föll som ett moln över oss alla under Sovjetåren, och det är verkligen dags att avslöja den nu.
Tidningen Kodumaa utgavs i de länder där det fanns estniska flyktingar. Tidningen skickades hem från Estland till dem alla för att visa att Sovjet nog visste var de fanns, och att de aldrig skulle vara trygga.
Hela artikeln finns här:
http://hbl.fi/kultur/2012-09-03/lukten-av-sovjet-fargade-barndomenEn annan artikel i Hbl
http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2012-11-24/varfor-kanna-skuld-ryskan-i-estland:
Ryska Zinaida Lindén reflekterar i en Impuls-kolumn (Hbl 15.11) över ryska språket ”som ockupationsmaktens språk” i Estland. Några av hennes meningar väcker förvåning. Hon säger: ”Som ryss känner jag historisk skuld när jag tänker på Baltikum.”
Barbara Lönnqvist, Professor i ryska språket och litteraturen, Åbo skriver: Varför skulle Lindén behöva känna någon skuld för att den sovjetiska ockupationsmakten arresterade, arkebuserade och deporterade över tiotusen ester under tiden 1940–1941 och på nytt satte i gång förföljelserna och deportationerna 1945? Att den sovjetiska säkerhetstjänstens folk talade ryska är väl ingen orsak till identifikation? En identitet av detta slag för oss tillbaka till stamstadiet, ett tillstånd som vi borde ha lämnat bakom oss. /../ Esternas motvilja mot de rysktalande ockupanterna berodde inte på språket utan på det samhällssystem som påtvingades dem. När kolchoserna infördes och 20 722 ester 1949 deporterades till Sibirien avskars människorna från den levnadsform som gav dem livsmening. Det var det största brottet.
När hon skriver det kommer vi direkt över till artikeln om Johan Bäckman:
Johan Bäckman, 38, är doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen.
/../ - Vårt mål är att berätta sanningen om Estlands historia, vi har inget samröre med Putin. Han är dessutom så stark att han knappast behöver stöd av en grupp unga aktivister.
Det som är så fruktansvärt och som är lika brottsligt som att förneka förintelsen är när Bäckman skriver: - 1941 flyttades ester till det inre av Sovjet för att inte hamna i fötterna på kriget. Många ester, bland andra Lennart Meri och Georg Ots, överlevde kriget tack vare denna omtanke.
- 1949 pågick ett gerillakrig i Estland mot Sovjetmakten. Flyttningen av folk var ett led i kampen mot skogsbröderna som i dag skulle betecknas som terrorister.
Det är ett sådant hån riktat mot alla dem som led och dog under den tiden, och kan direkt jämföras med Irans påståenden att lägret i Teresienstadt var ett drömläger dit judar sändes för att undkomma olägenheter och att Auschwitz m.fl. aldrig har existerat, de är judiska påhitt!
http://hbl.fi/nyheter/2009-03-22/han-bjod-30-putinungaDet är många bra artiklar i Hbl. Kanske får jag anledning att återkomma.
Men håll med mig: Nog måste alla våra grannars historia, förutom vår egen, vara grundläggande i undervisningen. Nog är det självklart när vi besöker varandra att vi känner till vad de varit med om, men jag vågar inte tro att det ska bli så. I Sverige känner vi inte till vår egen historia, och någon kultur har vi ju inte heller. Historia är ingen riktig vetenskap med säkra svar. Vi måste lita på olika människors tolkningar av verkligheten.
nov 11 2012. Ingen krigsförklaring.
Det blir så mycket hemskare när man kan se bilder från den fruktansvärda tiden 1939-1941. Just nu går en serie på estnisk TV om "historiska sår", och i kväll handlade det om just det.
Röda armén i Tallinn 1939.
Vi måste komma ihåg att det absolut inte är fråga om något krig! Ryssarna hade begärt att få baser för sina soldater i Estland och president Konstantik Päts såg ingen möjlighet att slippa undan. Den 22 sep 1939 skrev han under en överenskommelse, och sedan kom 100 000 soldater in i landet.
De sökte sig i första hand till kusten och öarna där de krävde bostad och mat. Jag vet ju att huset där Ants och hans familj och pappans släktingar bodde, dit tvingade sig många ryska familjer in. Det sades i filmen att "ryssarna kunde inte förstå att esterna kunde bo så stort, bara en liten familj i varje lägenhet eller bongård." På en bondgård på Hiiumaa flyttade ett hundratal soldater in där det bara bott en familj på 5 personer.
I de flesta fall fick familjerna tre veckor på sig att ge sig iväg. Vart? Det blev deras eget problem. På Saremaa blev de anvisade en uppsamlingsplats på fastlandet där de sedan skulle skickas vidare. Problemet var då, att det var dyrt att ta sig dit, det kostade ca 500 EEK, och sedan skakade bara ryssarna på huvudet åt dem. De hade inga förslag på vart de skulle ta vägen. Förvirring.
Dessutom skulle folket se till att det fanns mat på bordet till alla främlingar. Naturligtvis räckte inte maten. Hur skulle den kunna göra det? Vad hände då? Alla restauranter togs i beslag och alla affärer. De plundrades på allt ätbart.
På Hiiumaa tog man över ett 30 000 ha stort område mitt på ön. Alla människor fick ge sig iväg. De fick naturligtvis betala alla resor själva, vilket alltså kunde bli väldigt dyrt. Men området skulle användas till att testa bomber. Man bombade vägarna, vilket sedan visade sig orsaka en massa bekymmer eftersom de ryska tanksen inte kunde ta sig fram.
Vi ska också komma ihåg att välståndet var högt i Estland vid den här tiden. Många ester hade arbetat utomlands för att kunna köpa sina maskiner etc. och allt beslagtogs av ryssarna. Allt välstånd försvann.
Dessutom visste inte ryssarna något om hygien. De luktade illa, använde trädgårdarna som toaletter.
31.5 1940 kom t.ex. ett nytt meddelande att ytterligare 5 byar skulle tömmas.
Hela Estland var i uppror.
Det var visserligen sagt att esterna skulle få kompensation för sina utlägg, men det har man ännu inte sett något av.
En man, en bonde, tog ömt farväl av sin familj varje morgon han gav sig ut på åkrarna. Han visste aldrig om han eller hans familj skulle försvinna under dagen.
Allt detta gjorde att även många estniska kommunister blev oerhört besvikna, men när de givit uttryck för det försvann de spårlöst.
I en sjö tvättade ryssarna sina tanks, sina djur och sina kläder under en tid. Därefter var vattnet totalt förorenat i sjön.
Man kan lugnt säga att esterna var psykiskt knäckta av sina upplevelser.
Under den tyska tiden var det lugnare. Livet blev lite mer som innan ryssarna kommit. Familjerna flyttade tillbaka, men allt var en fruktansvärd sörja. Ibland var deras hus inte lediga längre, ibland var de helt förstörda.
En kvinna berättar om när hon som barn kom tillbaka till sitt hem på Hiiumaa 1941. Hon blev alldeles förskräckt! Hela deras hus var förstört och gick inte att bo i längre. Allt som fanns därinne var också sönderslaget och trasigt. Det enda de hade kvar var det som de hann gömma innan de lämnade hemmet.
Av ryssarnas kaserner byggde tyskarna upp skolor eftersom alla sådana byggnader var helt raserade, sönderslagna av ryssarna.
1944 började rykten gå att ryssarna var på väg tillbaka. Alla blev fruktansvärt rädda. De som bodde i östra delen av landet flydde till den västra för att rädda sig. De flesta lyckades inte ta sig ut ur landet.
Deportationerna 1944 var värre än vad som tidigare beskrivits, berättade en historiker. Problemet var att väst och även många ester i Estland (de var utsatta för propaganda om de fanns någon stans där de inte var ögonvittnen) helt enkelt inte kunde tro på grymheterna "Det kan inte vara sant!", och i Estland fick man alltså inte skriva om dem.
Chrustjev sålde på 1950-talet många vapen som placerats i Estland till Egypten men han behöll en hel del. "Vi måste vara beredda. Nato förbereder varje dag att anfalla oss!"
nov 8 2012. Ska vi glömma?
I svenska skolor ska vi inte lära oss om Stormaktstiden. Varför? För att vi var så grymma, för att vi krigade eller för att vi var en stormakt?
I Estland är favoritkungen Karl XII. Kanske för att han vann i slaget i Narva, eller för att han bodde i den estniska orten Laius under en vinter och levde med folket så nära inpå sig. Han var på flera bröllop, både när svenska soldater gifte sig med estniskor och när det var bröllop mellan ester.
Men i Sverige ska vi helst glömma att han funnits. Prata om att gömma huvudet i sanden!
Ska vi istället diskutera esternas liv historiskt, kan man bli fullständigt deprimerad. Gång på gång utarmas folket genom deporteringar, stöld av deras föda, deras egendomar och svåra sjukdomar.
Åren 1702 och 1703 intog ryssarna Ingermanland och 1704 föll Tartu och Narva. (Detta var delar av det svenska riket på den tiden.) Ryssarna härjade och plundrade återigen i de erövrade områdena på ett fruktansvärt sätt. Särskildasorder att ödelägga landet och förinta befolkningen hade man fått från Tsar Peter personligen.
/.../
En rapport till tsaren: Vi har fångat kreatur och ester i stor mängd. /../ Det gällde: officerare, soldater, trumslagare, predikanter, läkare, kantorer, mjölnare, låssmeder, skräddare, borgare, tjänstefolk, änkor, "stora" och "små" flickor, bondkvinnor, pojkar osv. /../ -Den allsmäktige Guden och den allerheligaste Guds moder har hört Dina böner. I fiendens land finns nu inget mer att ödelägga. Förutom Tallinn och Pärnu finns ingenting mer av landet. Allt är utrotat. Citerat ur Vello Pekomäers bok Estland genom tiderna.
Tror ni verkligen att så fruktansvärda händelser någonsin glöms av ett folk? Tror inte ni också att det berättas om detta för att lära människor vad deras förfäder varit med om?
Och ändå! Ändå var året 1940-1941 så mycket värre! Esterna menar att det var det absolut värsta de genomlidit någonsin. Förstår vi då att de verkligen var tacksamma mot tyskarna som drev bort Röda armén från landets territorium 1941? Och förstår vi att önskan att hämta tillbaka sina släktingar från Sibirien överskuggade allt?
Eller är vi så påverkade av propagandan att vi ändå inte förstår?
Vello Pekomäe är en est som deltog som frivillig i Finland under andra världskriget. 1944 flydde han till Sverige. Han har arbetat som journalist och författare.
nov 7 2012. Samerna var "ickesvenskar" kan man säga, liksom esterna var "icketyska" .
Jag satt och funderade på hur man kan jämföra samernas liv och historia med esternas. Båda är urbefolkningar, de talar finsk-ugriska språk, och de har haft problem med dem som kommit in i landet efter dem.
Jag slog upp samer i NE:
Arkeologer har belägg för 10 000 år gamla bosättningar i Norrland, men det är svårt att avgöra vilka dessa människor var. I nordsvenska inlandet, inom samernas nuvarande område, har man hittat lämningar av en skifferkultur som tros ha varat under flera tusen år fram till historisk tid och som uppburits av ett jagande och fiskande folk. Så vitt man vet var dessa inte renskötande, men mycket talar för att det var just här som samernas förfäder levde.
Den äldsta betryggande källa i vilken samerna omtalas är "Ottarrelationen" i Orosius världshistoria (Alfred den stores översättning 893). Bl.a. berättas att de hade lockrenar (däremot omtalas inte renskötsel med mjölkhushållning) och att de erlade skatt i havsprodukter såsom skeppståg av valrosshud.
Det äldre samiska nomadsamhället fick sannolikt sin utformning under medeltidens senare hälft och hade sin högkonjunktur under 1500–1700-talen. Storskalig nomadiserande renskötsel uppstod i början av 1600-talet. Ursprunget till nutida renskötsel var vildrensjakt; under 1500-talet tämjdes hela renhjordar.
/.../
Ett växande kulturhierarkiskt synsätt gjorde att det under 1800-talet blev allt vanligare i Sverige att samerna beskrevs som en utdöende ras – den underlägsna kulturens undergång i mötet med en högre stående. I förlängningen av sådana resonemang föddes en paternalistisk och segregerande politisk strategi, som gick ut på att samernas enda räddning var att skyddas från majoritetssamhället och det som man uppfattade som en utveckling och modernisering. Om de fick elektricitet, permanent boende, svensk skolgång och om de var tvungna att överge renskötseln skulle de gå under
Under senare hälften av 1800-talet infördes olika organ för att se till samernas rättigheter och skyldigheter.
Här skiljer sig historien. Esterna började istället under den tiden arbeta för sin frihet. De ansåg att de inte var "offer" utan såg långt därborta ett eget rike på sitt eget område. Samerna finns i ett så stort område i fyra olika stater, så den tanken har inte kunnat slå rot i det samiska samhället.
Ett problem för samerna i Sverige var också att de som ett nomadiserande folk inte hade några registrerade områden som de ägde. Det fanns inga papper, även om man misstänker att de haft officiell rätt till sina marker på 1600-talet.
Men att svenskarna har tagit mark ifrån dem som de tyska herrgårdsägarna tog marken från esterna är en likhet. Samerna var "ickesvenskar" kan man säga, liksom esterna var "icketyska" och lägre stående folk.
Folkundervisningen bland samerna har anor från Vasatiden. Genom Skytteanska skolan i Lycksele (tillkommen 1632) och de fasta skolorna vid lappmarkens huvudkyrkor under 1700-talet grundlades den särskilda "nomadundervisningen". Skolorna var ett slags enkla seminarier, eftersom eleverna senare skulle verka som ambulerande lärare, s.k. kateketer, på sina hemorter. Fast och ambulerande undervisning levde under olika former kvar långt in på 1900-talet.
Samerna fick alltså en mindre, men dock, undervisning, och esternas skolgång var bara den grundläggande; högre utbildning kostade pengar och det hade esten inte råd med. Den enda utbildningen unga män kunde genomgå gratis var den till präst i den ortodoxa kyrkan.
Numera har samerna viss självstyre i sina områden, men så fria som esterna är just nu kommer de väl aldrig att bli. Vi brukar titta på samiska nyheter på TV, och kan konstatera att det är svårt att administrera en folkgrupp som lever i de fyra olika staterna. Villkoren skiftar väsentligt för dem.
Om de kanske aldrig kan bli så fria som esterna är nu, så tror jag att de ändå slipper leva med hotet från den förre ockupanten.
Samerna hade det svårt när de var "ickesvenskar". Jag har läst några romaner om den tiden. Jag minns också när jag i tonåren läste en insändare i tidningen, en pappa som skrev: "Det värsta som kan hända är att barnen gifter sig med en same!" Det förstod jag bara inte. Jag tyckte verkligen att samerna var spännande.
Esterna var utsatta för förryskning. Två gånger. Dels under slutet av 1800-talet och så under den senaste ockupationen. De har kunnat behålla sina traditioner mot alla odds, och nu njuter de av att få använda dem utan att behöva göra det i smyg. Att påstå och förtala esterna och säga att de dikriminerar ryssar är som att förtala samerna och säga att de är dumma mot svenskar.
nov 6 2012. Oskar Luts.
För 100 år sedan i går gavs Oskar Luts bok: "Kevad" ut. Den kan alla ester så gott som utantill!
Efter att vi träffat Hanno dröjde det inte länge förrän han ville visa oss vilket apotek det skrevs om i boken. När han fick klart för oss att vi inte läst den världskända boken fick jag den i present på engelska av honom, och senare köpte vi en video så att vi skulle ha sett filmen.
Oskar Luts föddes i Järvepera i den delen av Estland som under tsarens tid hette Livonien. Han utbildade sig till apotekare. Under första världskriget tjänade han som apotekare i Röda armén. Därefter blev han apotekare i Estland igen. Men 1922 började hans författarkarriär. Han levde i Tartu på Rigagatan. Det huset är nu museum sedan 1964: http://linnamuuseum.tartu.ee/et/branches/luts/intro.html
1945 fick han utmärkelsen Nationalförfattare.
Han har gett namn åt byggnader och gator i hela Estland och Oskar Lutsgymnasiet i Palamuse har fått sitt namn till hans ära.
Hans roligaste verk skrev han före första världskriget. Det var flera komedier och dessutom den första romanen "Kevade" /Vår.
Fortsättningen Suvi /Sommar blev också populär men sedan, efter kriget skrev han inte lika roligt. Men det blev ändå flera böcker, även till barn, skådespel.
Hans böcker är översatta till flera språk.
Oskar Luts hem i Tartu, som numera är museum.
-----
Vi såg också ett program om "Svåra händelser i det sovjetiska Estland". Den här gången handlade det om flygplanskapningar.
Två piloter berättade om kritiska ögonblick när någon med pistol försökte få dem att flyga till Sverige och landa där. Men piloterna var rädda för att lämna sovjetgränsen. Det låg ju en Natobas på Gotland som bara väntade på att skjuta ner dem. Det var som att flyga direkt mot döden!
Visste ni att det fanns en Natobas på Gotland? Det visste alla sovjetiska piloter.
I själva verket var det sovjetiska vaktplan som skulle skjutit ner ett misstänkt flyende plan. Det var ju gränsvakternas uppgift. De var inte så många för att de skulle stoppa västmänniskor för att ta sig in i Sovjet, nej det gällde att behålla alla sovjetmänniskor kvar i landet!
Hur som helst. Alla dörrar in till cockpit var senare skottsäkra, så att ingen skulle kunna skjuta igenom den stängda dörren. Om kaparen iställer sköt medpassagerarna förändrade det ingenting. Människor fanns det så gott om.
okt 20 2012. Mart Laar avgår.
Mart Laar
Mart Laar har på en presskonferens meddelat att han trots stroken, som han fick för en tid sedan, ämnar komma tillbaka till parlamentet så fort läkarna ger sitt medgivande.
Det var Mart Laar som bildade den första regeringen i det fria Estland 1992.
Laar sade också att han också planerar att skriva en serie böcker.
"Om jag fortfarande hade varit en minister skulle jag inte återvända till den uppgiften. Men nu har jag detta år tänkt och skrivit och delgett mina tankar för några få, och de har visat intresse att ge ut en bok av mig”, säger Laar.
Laar berättade om sina planer för boken, vars tema skall offentliggöras i hans doktorsavhandling som är baserad på en översikt av 1800-talets engelska nationella rörelser, samt som ett slags biografiskt “Vem är vem lexikon” med de nationella rörelsernas olika särtecken.
Någon frågade om det var rimligt just nu före de lokala valen att ändra namnen på några regeringsmedlemmar, Laar svarade: "Det kommer alltid förslag på att någon ska få gå och kastas till vargarna för att det ska komma in friskt blod i regeringen. Så har vi aldrig gjort, och jag tror att vi har gjort rätt. Om regeringen börjar agera så kommer ingen våga ingå i den. Om vi tar besluten tillsammans betyder det att vi arbetar med ansvar", sade han.
Angående läkarstrejken sade Laar att han ger sitt starka stöd till läkarnas och sjuksköterskornas krav på högre lön, men kritiserar de obegripligt höga lönekraven. Före strejken, när det var klart att den skulle pågå ett par dygn stödde han den, men när de presenterade sina krav blev det uppenbart att frågan inte skulle lösas på så kort tid.
På frågan om han beklagade att ständigt följa samarbetspartierna Pro Patria och Res Publica, sade Laar att han inte beklagar det. "Vi har inte alltid varit eniga men ändå har det fungerat och vi har uppnått våra mål", sade förre ordföranden i Isamaa och IRL. "Min uppfattning är att det alltid är bäst om politiska partier med liknande mål samarbetar."
Lösningarna för den nuvarande Europa-krisen är inte som han skulle önska. "Jag är en otålig person och nu arbetas det alldeles för långsamt. Jag är en förespråkare av snabba beslut men det har nästan kostat mig livet." Han hänvisade till att den stora arbetsbördan blev för stor och det var orsaken till stroken, som med hans egna ord beror på “för mycket adrenalin”.
På en konferens “20 år efter Mart Laars första regering” sade samhällsvetaren Marju Lauristin, socialminister i Mart Laars första regering att det var en regering med amatörer med akademisk utbildning.
"Vi var den första konstitutionella regeringen på flera olika sätt. Jag brukar säga att vi var en samling amatörer på ett positivt sätt, vi var amatörer som älskade det arbetet vi hade. Vi gick på en väg med okänd mark. Det fanns ingen av oss som hade erfarenhet av regeringsarbete. "Men vi hade en tydlig vision. De flesta av oss hade en akademisk bakgrund, så vi lärde oss snabbt. - Regeringen lärde sig snabbare än någonsin. Vi lärde oss av dem som arbetade med oss på ministerierna. Denna anda av samarbete, moral och den entusiasm som följde med det är nog svårt att förstå i dag", sa Lauristin. Hon minns ivern de kände för att bygga upp det nya samhällssystemet, sjukvården, husläkarsystemet. Vad är förresten skillnaden mellan systemet för försäkringskassan och sjukvårdssystemet? Det var bara en av frågorna som måste lösas.
Den okunniga regeringen kunde lära sig och göra erfarenheter av hela världen. Och viktigast av allt var det vi fick lära oss om hur andra regeringar diskuterar. Vi minns det som ett konstant seminarium. Alla ministerier satt ständigt i långa diskussioner. Vi arbetade som ett lag, vi tog besluten tillsammans och vi var ansvariga tillsammans”, sa Lauristin.
“Mart Laar har varit vår bäste premiärminister”, fortsatte hon, varpå hela salen fylldes av applåder. “Regeringen arbetade efter principen att vi alla litar på varandra. Mart Laar var bäst därför att han inte var sjävisk, han var inte otålig. Han väntade tills alla hade förhandlat färdigt och var beredda att fatta beslut. Han var mer av en moderator än en auktoritär ledare. De efterföljande premiärministrarna har varit mer direktörer.”
(postimees)
okt 16 2012. Dick Harrisson skriver om Estland.
Dick Harrisson skriver i sin blogg i dag om Estland:
Den första kristendomen i Estland
Under 1200-talets första decennier kristnades nuvarande Estland och Lettland med våld. Korstågen som omformade Baltikums karta för alltid brukar förknippas med biskop Albert, en nordtysk potentat som gjorde Riga till bas för verksamheten. Men var detta ett strikt nordtyskt initiativ, eller hade påven i Rom yrkat på det? Och när började egentligen missionsverksamheten?
Biskop Albert och hans familj var, såvitt vi kan bedöma, huvudansvariga initiativtagare till just de korståg som ägde rum vid sekelskiftet 1200, men påvarna var väl medvetna om den potentiella korstågsscenen i Baltikum. Det är fullt möjligt att den allra första missionen ägde rum några decennier tidigare, med direkt påvlig inblandning. Redan i början av 1170-talet, när varken danskar eller tyskar var nämnvärt intresserade av korståg i Livland (eftersom de var fullt upptagna i vendernas land vid södra Östersjökusten) sände påven Alexander III ut bullan Non parum animus noster, i vilken han likställde kriget mot ester ”och andra hedningar” med pilgrimsfärder till Heliga landet. Envar som grep till vapen mot esterna erhöll ett års syndaförlåtelse, och för de krigare som stupade i kampen var syndaförlåtelsen total.
Förmodligen sammanhängde denna påvliga vurm för Baltikums kristnande med att en missionär vid namn Fulco vid denna tid hade lanserats som esternas förste biskop. Fulco var en fransk cisterciensmunk som, hoppades man, skulle fara till Norden och samarbeta med Nikolaus, en norsk munk av estnisk härkomst. Initiativet togs förmodligen av ärkebiskop Eskil i Lund i samråd med dennes vän Peter, abbot av La Celle (nära Troyes) och från 1162 abbot av Saint-Rémi i Reims. De båda männen hade gott om tid att diskutera projektet under Eskils franska exil på 1160-talet. Eskil stod personligen nära både cistercienserna och påven Alexander III.
Huruvida Fulco någonsin satte sin fot i Baltikum är okänt, och de förhoppningar som knöts till hans namn rann i vilket fall som helst ut i sanden. Den första grundligt dokumenterade missionen i Livland inleddes vid floden Daugavas mynning i dagens Lettland omkring 1180, under ledning av tysken Meinhard. I mitten av 1190-talet övergick denna mission till korståg, vilket lockade fram den kraftsamling under Albert av Buxhövden som i början av 1200-talet ledde till att dagens Estland och Lettland kristnades.
Det här är intressant också av den anledningen, att Europa vaknade. Plötsligt såg man möjligheterna att erövra andra länder, som man inte riktigt tänkt på tidigare. Men det är inte rätt att kalla det “länder” heller. I de områden som nu är Estland och Lettland levde man utan någon statsbildning. Man hade en stark man “äldste” i varje mindre område, och det fungerade bra. Den religion man utövade liknade vår asatro. Taara eller Taarapiita motsvarar Tor ganska väl.
Vid sekelskiftet 1200 tävlade även tyskar, danskar, svenskar och ryssar om missions- och exploateringstillfällen på estniskt område, vars befolkningstal uppskattas till under 200 000. Efter utdragna strider vann tyskarna överhand (1227) och kunde på lokalplanet behålla sin ekonomiska, sociala och kulturella maktställning i närmare 700 år.
I och med korstågen började den långa tiden av ofrihet. Och jag tittade efter i NE när Finland blev svenskt (det kommer jag inte ihåg att vi fick veta i skolan) det var under samma tid ungefär: Finland inlemmas i det svenska riket genom korståg av Birger jarl 1239 och Torgils Knutsson till Karelen 1293.
Man kan säga att det var kristnandet av norra Europa som betydde att människorna förlorade sin frihet. Det ironiska är att esterna bara fick leva i frihet i tjugo år (1920-1940) och sedan var det dags för nästa mäktiga religion, kommunismen, att beröva landet dess frihet igen!
okt 10 2012. Ett tal till grekerna.
Jag tänker mig att jag står på ett torg i Aten och talar. Eftersom jag inte kan grekiska blir jag tolkad hela tiden. Framför mig står tusentals greker, som kom för att demonstera.
Jag säger:
Kära alla greker!
Ni har haft några svåra år och de är inte slut än. Det kan vi se. Och vi förstår att det är fruktansvärt tungt. Men jag måste berätta historien på ett annat sätt.
Vi lever i en ny värld. Vi är inte lika aggressiva som vi var förr i världen. Det är positivt.
Europa är en enhet, som arbetar mot samma positiva mål. Vi arbetar för att alla människor i Unionen ska ha en bra levnadsstandard, ska leva i fred och frihet.
Ni har tidigare i flera perioder levt under svåra förhållanden, men ni är också symbolen för stort tänkande och demokrati i resten av Europa.
Vad har då hänt?
Socialistiska makthavare har varit för generösa med pengar i Grekland. De har fått er att leva över era tillgångar. Det är orsaken till dagens stora problem.
Nu ska jag berätta en annan, men relevant, historia.
I det lilla landet Estland i norra Europa levde de i frid och frihet i tjugo år 1920-1940. De hann bygga upp sin välfärd så att den kom på samma nivå som Finlands, och närmade sig Sveriges. Det var en fantastisk prestation då. Men när landet ockuperades 1940 började allt raseras. Allt togs efter hand ifrån dem och de måste inordna sig i en för dem främmande kultur. Det var krig de första fem åren av ockupationen. Stalin hade makten och han såg till att alla som hade lyckats i livet togs av daga som straff för deras duglighet, och att personlig egendom togs omhand i så stor utsträckning som möjligt. Befolkningen decimerades av krig, flykt och mord. Under femtio år lärde de sig ett nytt liv. De lärde sig ljuga, stjäla, ange andra till KGB och dra ner gardinerna.
Efter ca 50 år blev de åter fria. Nu var det svårare och ett mycket tyngre arbete att komma upp till anständig levnadsstandard igen. Efter tjugo nya år har de kommit en bit, men har mycket kvar. De klarade finanskrisen dels med att använda den buffert de hunnit lägga undan och genom att sänka allas löner även riksdagsmännens och regeringens. Det var hårt men alla var lojala. Fortfarande kan vi se hus som börjat renoveras men nu står halvfärdiga eftersom pengar inte finns. Men alla visste alternativet. Alla kom ihåg hur det varit under fattigdomen under ockupationsåren.
De valde tidigt att gå med i EU och blev vänligt emottagna. Men nu har flera länder i Unionen monetära kriser. Länderna har levt över sina tillgångar, som sagt. Av lojalitet ställer Estland, det lilla landet som fortfarande kämpar för att alla ska få ett anständigt liv, ställer upp för de länder som behöver hjälp.
Men det finns en gräns. Det finns inte hur mycket pengar att pumpa ur landet som helst. Krävs det för mycket förlorar invånarna sin trygghet och tvingas återgå till fattigdom och elände.
De är lojala. Men ska inte alla i EU vara lojala mot varandra? Måste inte de krisande länderna acceptera att det gått fel och kämpa för sin egen framtid samtidigt som de inte förgör de andra EU-ländernas.
Det finns inte en outtömlig källa av pengar. Fanns det, då skulle vi alla leva i överflöd.
Vi behöver se till att vi har samma värderingar i EU. Vi måste se till att inget land gömmer sina problem under mattan. Vi måste vara lojala på alla sätt!
Ni har många vänner! Lycka till i det svåra arbetet ni har framför er! Vi vill komma tillbaka och fira våra semstrar vid era fina kuster.
Förstår de och blir de betänksamma? Eller...
sept 30 2012. Kristina Savin.
I dag ska det handla om Kristiina Savin, estniskan som tilldelats Cliopriset i år.
Så här presenterar hon sig själv:
Kristiina Savin
Fil. dr., idé- och lärdomshistoria
Jag disputerade hösten 2011 på avhandlingen Fortunas klädnader: lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige (Lund : Sekel bokförlag, 2011).
Under höstterminen 2012 är jag gästforskare vid institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala. http://www.idehist.uu.se/
Våren 2013 återkommer jag till Lund och undervisar på grundkursen i idé- och lärdomshistoria. Jag är också kursanvsarig för Känslornas idéhistoria (7,5 hp) som går på vårterminen.
Övriga uppdrag och meriter
2009- Recesionsredaktör för Sjuttonhundratal: Nordic Yearbook for Eighteenth-Century Studies
2007-2010 Sekreterare för Högre seminariet i idé- och lärdomshistoria, Institutionen för kulturvetenskaper (Lunds universitet)
2002- Timlärare vid Högskolan i Halmstad
Inte ett ord om den estniska barndomen!
Hur som helst är hon intresserad av det svenska. Här artikeln i SvD:
Otur blev idéhistorikers lycka.
Egentligen skulle hon ha blivit svensklärare i Tallinn, men språkstudierna väckte i stället ett intresse för svensk historia. Och det var nog tur. För nu tilldelas idéhistorikern Kristiina Savin Cliopriset för sin avhandling ”Fortunas klädnader”, om lycka och olycka före upplysningen.
Kristiina Savin, årets Cliopristagare.
De senaste åren har hon ägnat sig åt att försöka förstå hur bildade människor i det tidigmoderna Sverige (från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet) såg på lycka och olycka, tur och otur – vilket då ofta gick under benämningen Fortuna. Forskningen har resulterat i avhandlingen ”Fortunas klädnader. Lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige” (Sekel Bokförlag). För denna insats har hon tagit emot bokklubben Clios och SvD:s pris på 25000 kronor under De svenska historiedagarna, som i år äger rum på Åland.
Hennes bok berättar om hur 1600-talssvensken ägnade stort intresse åt slumphändelser och tur, saker som människan inte kunde styra över själv. Man hade ganska höga krav på mening och ville förklara och tolka dessa oväntade händelser som fru Fortuna kom med och som kunde resultera i glädje eller sorg. Till sin hjälp hade man religionen – Gud kommunicerade med människorna, bland annat genom olyckor som skeppsbrott och eldsvådor.
–Men detta betyder inte att människorna såg sig själva som maktlösa. Man talade mycket om slumpen, fru Fortuna, Guds vilja, ödet – utan att människan för den skull blev omyndigförklarad. Meningen var alltid att hon skulle göra sitt bästa och sedan kunde det gå bättre eller sämre beroende på yttre omständigheter. Fru Fortuna stod för just de här yttre omständigheterna.
Alltså skulle människan vara handlingskraftig och anstränga sig för att åstadkomma det hon ville uppnå. Samtidigt var hon oerhört utsatt för fru Fortunas nycker. Talesätten ”lyckan står den djärve bi” och ”lyckan är blind” var paradoxalt nog lika relevanta under svensk stormaktstid. Det första kunde till exempel vara lämpligt att säga till en vän som just nått någon form av framgång, medan det andra skulle kunna tillämpas för att trösta vid en begravning.
–Man kan säga att min avhandling började med en undran hos mig hur det kunde vara så här paradoxalt. Och det tycker jag själv är något av det viktigaste i min bok, att jag visar hur det här systemet av idéer fungerade – och hur man använde idéerna, som kunde vara diametralt motsatta.
Med tanke på det här systemet – kan man säga att den förmoderna människan var lite mindre ängslig och bättre skaffad att stå ut med olyckor än vad vi är idag?
–Ja, där fanns ju en stor berättelse om varför olyckorna finns, hur Gud hade straffat människan. Adam och Eva som körs ut ur Paradiset och mannen som nu måste skaffa brödföda i sitt anletes svett, medan kvinnan måste föda sina barn med mycket sveda, som det står i gamla biblar. Så den moderna människan kan kanske inte ställa lika höga krav på mening vad gäller oförutsedda olyckor.
Betänk då att under den här tiden som hon berättar om, då var Estland en del av Sverige. Och när det gäller tur och otur och vad vi själva kan påverka, då är Estland ett mycket bra exempel på hur den vanliga, lilla människan inte kan påverka mycket. För henne gäller det att anpassa sig efter skeendet och makthavarnas göranden och låtanden. Det skulle vara oerhört intressant att läsa forskning om motsvarande tid i hennes hemland Estland.
