Aug 9, 2013 Sant och osant i historieskrivningen.
16 februari 1918 proklamerade Litauen sitt oberoende
"Den goda svenska tiden"
så talar esterna om åren de levde med svenskarna. Många svenskar vill inte tro det. De anser att svenskarna var oerhört grymma och att vi alla ska skämmas för vad våra landsmän gjorde. Jag säger er: "Ni är utsatta för propaganda!"
Under den svenska tiden var alla ester i första hand människor. I Sverige fanns nämligen inget slaveri, och det präglade också de svenska myndigheterna i Estland. Det var en helt ny och positiv upplevelse för dem. Men det skulle förändras. Tsar Peter raserade allt för dem, och det blev ännu värre än det varit före svenskarnas tid.
Vad gjorde då svenskarna?
- Esterna fick rätt att gå till domstol. De kunde anmäla om herrgårdsägarna gjorde allvarliga fel.
- Herrgårdarna sparade säd och annat ätligt för att kunna ge sina lantarbetare i ofärdstider. Bönderna fick en spann säd, och förväntades lämna tillbaka samma skål med en råge, vilket var räntan.
- För att greven inte skulle kunna lura för mycket arbete av lantarbetaren utformades en mätsticka. Där markerades de dagar som han arbetat på herrgården under en vecka i taget och de dagar han arbetat på sin egen gård. Något sådant fanns aldrig under tsarernas tid.
Allt detta står att läsa i den estniska nationalencyklopedin.
Så här är det. Både svenskar och ryssar ändrar historien. Skilnaden är att ryssarna gör sig själva till hjältar. Svenskarna gör tvärtom. Varför? Nej, jag förstår inte varför i svenskar ska utmålas som så dåliga människor. Av oss själva! Naturligtvis har vi gjort en massa fruktansvärda saker genom historien,som t.ex. i Varberg 1500-talet, men alla länder - nästan alla länder - har utvecklats och förändrats under historiens gång. Vi vinner inget på att göra oss sämre än vi var, och vi skulle ju kunna tänka att det var ju skönt att några folk uppskattade svenskarna och den svenska tiden. Men inte då... Vi ska bara vara dåliga. Vi som inte ens "har en kultur".
Här en bok av Sture Gustafsson om just den tiden. Så presenteras den:
I Estland och Lettland kan man ibland få höra uttrycket ”Den goda svensktiden”. Med detta menar man att den tid då svenskarna styrde över Baltikum var en god och bra tid, till skillnad från den senare ryska tiden. Men hur var det egentligen med detta, var den tiden så god som det sägs? Intressant nog är att uttrycket inte finns i Litauen.
Sture Gustafson har skrivit boken ”Den goda svensktiden? : historia och upplevelser i Baltikum” (Carlssons, 2012), där han undersöker hur det ligger till med den saken. Slutsatsen är att uttrycket behöver nyanseras.
Svensktiden i Baltikum var perioden 1561-1710, alltså ca 150 år. Under den perioden grundades ett universitet i Dorpat (Tartu), och en Bibelöversättning till lettiska utgavs. Befolkningen var dock fortfarande livegen, och den svenska adeln utökade här sitt jordägande. Dessutom var svensktiden en enda lång krigsperiod.
Ganska upprörande och mycket okunnigt och onyanserat skrivet. Det är så historia skrivs i Sverige!
- Litauen har aldrig varit en del av Sverige! Från 1569 var landet i union med Polen och en stormakt! Den 16 februari 1918 proklamerade Litauen sitt oberoende.
- Inte ett ord om hur tiden egentligen var. Krig hade esterna levt med sedan de erövrades första gången. Vid sekelskiftet 1200 tävlade tyskar, danskar, svenskar och ryssar om missions- och exploateringstillfällen även på estniskt område, vars befolkningstal uppskattas till under 200 000. Efter utdragna strider vann tyskarna överhand (1227). (NE)
- Ett omfattande bondeuppror 1343–46 i den danska landsdelen slogs ned, varpå Estland såldes till Tyska orden och i sin helhet kom att ingå i den senmedeltida statsbildningen Livland (Alt-Livland), som formellt lydde under den tysk-romerske kejsaren. (NE)
- En ny kraftmätning mellan Ryssland, Danmark, Sverige och Polen–Litauen resulterade i att Estlands ridderskap jämte Tallinn 1561 gav sig under Sverige. (NE)
Därefter var Estland en del av Sverige till det blev ryskt i freden 1720.
Men egentligen räcker det med att säga: "Om svenskarna var så förfärliga, och tiden ändå kallas den goda svenska tiden, då måste man väl kunna tänka sig hur tiden under ryssarna var."
Apropå att Steffensson skrev i sin bok om Runö att alla var kommunister på ön och röstade för ett sovjetiskt övertagande av landet. Så skrev han boende i Sverige. I Estland däremot har man sagt att "alla människor hjälptes att fly till Sverige utom två. Varför? Jo, den ene var tjuv och den andre var kommunist."
Den lilla ön Ruhnu/Runö i Liivi Laht/Rigabukten.
I NE läser jag: I det fria Estland kom det runösvenska samhället att förändras, framför allt genom landskiftet på 1930-talet. Det kommunistiska maktövertagandet 1940 åstadkom under blodspillan en splittring av runöborna, en split som existerar än i dag.
Det var alltså inte så att alla röstade för kommunisterna som Steffensson skrev i boken.
Mina vänner! Innan vi bestämmer oss för att tro på något som skrivits föreslår jag att vi dubbelkontrollerar det. Eller är det så att vi vill bli lurade? (Esterna tycker att vi inte har förstått någonting....)
juli 24, 2013. Beria den förskräcklige. Vad ville han med Baltikum?
I en artikel i Postimees berättar Putin att han blev döpt i hemlighet. Hans mamma, som var kristen, vågade inte säga det till pappa Putin som var kommunist.
Apropå det. Det spreds i svenska tidningar att esterna skvallrat på Putins pappa, och därför hatar Putin esterna. Det är rätt, men den verkliga sanningen är att pappan alltså var kommunist och hörde till Röda arméns förintelsebataljoner som stred mot esterna. Självklart berättade ortsbefolkningen att det gömde sig Röda armésoldater i deras by; soldaterna hade mördat och bränt i byn och dess omgivningar. Var det fel att meddela att de visste var fienden fanns?
-----
I boken "101 historiska händelser i Estland" skriven av Mart Laar kan vi läsa om att Beria, som sedan han 1946 avgått som folkkommissarie behöll som vice ordförande i ministerrådet det högsta ansvaret för landets säkerhetstjänst. I maktkampen efter Stalins död i mars 1953 framstod Berija p.g.a. stödet i den fruktade hemliga polisen som ett svårt hot mot de övriga i det högsta ledarskiktet, Malenkov, Molotov och Chrusjtjov. (NE)
Efter att Beria avrättades, kanske av Chrustjev personligen, spreds att han var pedofil, våldtäktsman och lustmördare. Troligtvis är det sant, men under sina forskningar under Jelttsintiden i sovjetiska arkiv hittade Mart Laar inget sådant beskrivet. Dock är belagt att Beria var, som alla andra, en massmördare av oliktänkande och av sådana han inte gillade.
Beria med Stalin och Stalins dotter Svetlana.
I böjan av mars 1953 kallades Beria till Stalins kvarter. Stalin svarade inte när betjänterna knackade. Ingen vågade gå in i rummet utan tillstånd av Stalin. Men Beria vågade. Stannar en ganska lång stund. Säger att Stalin vill vara i fred. "Han vilar. Jag återkommer."
Vad tror man Beria såg? Förmodligen att Stalin fått ett slaganfall. Han förstod att Stalin skulle dö om man bara lät honom vara.
Vad kan Beria ha tänkt: "Låt djävulen lida"?
Han började genast avskeda några av Stalins män inom Hemliga polisen. Alla förstod ögonblickligen att något var på gång.
Den 5 mars meddelades att "Hela världens störste vän, ledare och lärare" Kamrat Stalin hade stilla insomnat. Den officiella hysteriska sorgekampanjen tog vid. 10 000-tals ryssar grät hysteriskt, de trampade ihjäl varandra i enorma sorgetåg. I Baltikum grät och skrek ryssarna medan balterna log i mjugg av lättnad. Mördaren och galningen var borta.
I Moskva fann Laar intressanta dokument.
Beria var just då den obestridlige ledaren. Och den 12 juni 1953 antog, på order av Beria, Högsta Sovjet lagar där det beslutade att den leninistiska förintelsepolitiken mot de baltiska folken skulle upphöra. Att de baltiska språken skulle vara myndighetsspråk i Baltikum (inte ryskan) och att ledarna i Estland, Lettland och Litauen skulle vara ester, letter och litauer och inte ryssar.
Redan under veckorna som kom genomfördes stora förändringar i Baltikum. Ryska funktionärer fick lämna området och lokala funktionärer fick ta över. Man började förbereda återsändandet av sibirienfångar. På Berias order började man dra in det sovjetiska gränsbevakningssystemet. Beria ville också ha kontakt med den baltiska motståndsrörelsen och de fängslade baltiska skogsbröderna, av vilka många hämtades till Lubjanka för samtal. I Estland tog Berias företrädare kontakt med Georg Meri och krävde av honom att han skulle namnge motståndsmän för samtal. Meri trodde inte ett ögonblick på Beria. Han lyckades krångla sig ur det hela.
Berias syfte var att normalisera relationerna med Väst. Förmodligen hade han Peter den store som förebild. En annan massmördare.
Chrustjev, Malenkov och Bulganin, alla Stalins handgångna mördare, förstod att deras tid snart var ute. Men de hann före. Beria fängslades och sköts förmodligen av Chrustjev personligen. Omöjligt är att veta vad som hänt med Baltikum om Beria lyckats.
Dock kan man säga: Hade de små steg som Beria planerade genomförts, då hade Baltikums utveckling sett helt annorlunda ut. Till det bättre. Nu får vi naturligtvis aldrig veta något. Alla de som Beria kontaktade och tog till Lubjanka, de som hjälpe honom, sköts.
Eftersom Georg Meri ej var samarbetsvillig överlevde han. Han sysslade med litteratur och shakespearöversättningar. Hans son Lennart blev det återuppståndna Estlands första president.
(Laars bok)
President Lennart Meri.
Beria var den som utförde de mord som Stalin krävde. Jag ska återkomma till honom.
juli 18, 2013. Ön Aksi utanför Tallinn.
Först ska jag berätta om en biltjuv. En mycket speciell biltjuv. Han har tagit flera bilar vid olika tillfällen och kört sina vänner. Det speciella som avslöjades i går när polisen lyckades fånga in honom är, att han är bara sju år, och hans kompisar är i fem-årsåldern. Aktuaalne Kaamera berättade om det i går.
De kunde också berätta att Estonian Air går med vinst och en viktig anledning till detta är att de nu hyr ut flygplan och besättning till Lituanian Air. De diskuterar också ett samgående. Alltså en stor förändring för det drabbade Estonian Air. De kom på en lösning för de flygplan som stod oanvända i hangarerna och bara kostade pengar.
-----
Tidningen Maaleht, Landsbyggdens tidning har intervjuat estlandssvensken Helmut Aksberg som föddes 1919 på den lilla ön Aksi i Finska viken. Ön var bebodd under åren 1790-1953. Under de senare åren livnärde man sig på att bygga och reparera båtar, motorreparationer och att fiska, fånga säl och jaga fågel.
Det som hände 1953 var att Sovjetunionen rensade bort alla civilister från öarna.
Detta är brodern Verners bygge från 1933: En motordriven släde som kan liknas vid en hydrokopter.
Helmut Aksberg berättar att livet gick sin gilla gång. Kriget förändrade inte så mycket på den lilla ön. Men en dag, närmare bestämt den 14 juni 1941 när de kommit i land med en stor fiskfångst, då kom en roddbåt med fem personer fram till dem. De visade sig vara fyra ryska soldater och en est. De sa direkt sitt ärende: De var där för att hämta dem för deportering till Sibirien. Det estniska kustbevakningsfartyget "Sulev" låg där ute och väntade på att de skulle komma med. Esten såg att vi arbetade med att ta hand om all fisk vi fått in som vi skulle sälja i Tallinn. Han pratade med de andra på ryska. Sedan sa han till oss att det var ingen tvekan om att vi inte var kulaker. Han menade att fisken verkligen behövdes i Tallinn där det var så ont om mat. Han föreslog först på ryska att de skulle lämna oss där och ryssarna ryckte bara på axlarna och sedan sa han det på estniska. De vände om och äntrade Sulev och åkte därifrån. "Det var fisken som räddade oss", sa Helmut.
Under den tyska ockupationen satt han i Patareifängelset. Han ansågs ha använt sin motorbåt till att köra över flyktingar till Finland. Det hade han inte, men han ville inte säga att det var hans bror Verner som gjort det, och förresten slapp han den tyska mobiliseringen på det viset.
Ett par dagar innan ryssarna trängt in i Tallinn släppte tyskarna alla fångar. Helmut återvände till Aksi.
Fredagen den 22 september 1944 fick de höra att ryssarna intagit Tallinn. De packade allt de kunde ta med sig och på lördagen lämnade bröderna ön för gott i sin motorbåt. De tog sig först till Finland, men körde sedan till Åland där de blev så väl mottagna med hälsningarna "Välkomna! Lycka till" En vecka efter det att de lämnat Aksi kom de till Sverige där de först hamnade i ett flyktingläger men sedan fick arbete i södra Sverige. Redan i december var deras svenska så bra att de förstod allt som sas.
Helmut som inte avslutat sina studier i maskinteknik och teknisk ritning gjorde det i det nya landet, och har sedan arbetat som båtbyggare och -reparatör i Sverige hela livet.
Han berättar också en lustig historia från Aksi.
Alla på ön var nykterister och ingen sysslade med spritsmuggling, men en dag hittade de 40 stycken 10-liters spritdunkar på stranden. De hade ingen användning för spriten, så den fick ligga i en lada bara.
På hösten kom några finlandssvenskar och frågade om de sett något flyta i land under sommaren. Jodå. De hämtade dunkarna och männen förklarade tacksamt att det var deras. Sedan räknade de ut ett värde på dem och betalade en bra summa pengar i hittelön.
En Caravelle 33 byggd av Aksberg.
Nu bor Helmut i Sverige. Han vill inte säga mycket om oss, men en sak säger han med sarkasm i tonen: "Sveriges svaghet är att statstjänstemännen är så naiva. Sverige har någon sorts försvarsminister som inte riktigt har klart för sig varför det över huvud taget finns ett försvar."
"Vilken fisk äter du helst?" - "Den som är lättast att fånga. T.ex. den i fiskaffären."
Läs om ett besök på ön 2001: http://www.bolliger.se/matthias/Aksi2001/
juli 15, 2013. När Estland drogs in i kriget.
Det är fantastiskt med alla historieprogram i estnisk TV. Men inte så konstigt egentligen eftersom man nu förmedlarhistoriska sanningar som man fått lära sig på ett annat sätt i skolorna under sovjettiden.
I dag såg vi ett program om hur det gick till när Sovjet krävde baser i Estland i september 1939.
I slutet av augusti 1939 besökte den tyska kryssaren "Schleswig Holstein" Gdynia. Flottbesöket tillgick som vanligt med banketter, besök på båten mm.
Den 31 augusti påstod tyskarna att polska soldater skjutit sönder en radiostation på den tyska sidan av gränsen. Tyskar hade dödats och kommit till skada. Av någon obegriplig anledning fanns flera hundra tusen tyska soldater redo att marschera in i Polen samma dag. Fartyget S-H, som nyss varit en aktad gäst, började den 1 september att helt oprovocerat att skjuta in mot Gdynia. Andra världskriget hade börjat!
De polska soldaterna vid gränsen visade sig senare vara utklädda tyska soldater. Inga tyskar dödades eller skadades har det senare kommit fram.
Polen hade ett antal relativt nybyggda u-båtar som fick order att fly till Sverige eller Finland. Tre u-båtar kom till Sverige där manskapet internerades. En ubåt, "Orzel" tog sig till Tallinn. Enligt neutralitetslagarna internerades den i Tallinns hamn. Besättningen hade frigång mot löfte att "sköta sig". U-båten bevakades av några estniska militärer som hade en kanon till sitt förfogande.
15 september fick polackerna veta att Sovjet anfallit Polen från öster och att Sovjet samarbetade med tyskarna. Sovjet hetsade mot Finland sedan flera veckor och uttalade sig oförskämt om Baltiikum, vilket gjorde polackerna mycket oroliga. De beslöt att fly. Orzel hade ca 20 torpeder ombord av vilka man hunnit avlägsna ett antal. En estnisk soldat, i dag 94 år, berättar att "Plötsligt såg jag hur Orzel gled bort från kajen. I tornet stod glada polacker och vinkade. Jag vinkade tillbaka." Hamnkaptenen hade också sett vad som höll på att ske och ringde militären och sa att de skulle hejda Orzel. "Hur då?" "Skjut på dem!" Soldaterna avbröt samtalet. "Skjuter vi går Orzel sönder! Nej, nej!" Orzel gled ut ur hamnen och försvann för esterna. Ubäten hade fått med sig två estniska militärer som landsattes på Gotland med mat, vodka och pengar till flygbiljett. Orzel fortsatte till England och deltog senare i kriget på de allierades sida utan att ha något med Sovjet att göra.
Sovjeterna blev som galna av lycka. Äntligen något de kunde använda!
Några dagar efter Orzels flykt meddelade estnisk sjöbevakning att ett antal sovjetiska handels- och krigsfartyg uppehöll sig på internationellt vatten strax intill estniska territorialgränsen. Dagen efter var båtarna borta. Men sovjetisk radio hade kl 02.02 samma morgon meddelat att en okänd ubåt hade torpederat det sovjetiska handelsfartyget "Melallist".
Vyacheslav Molotov och August Rei.
Redan två timmar efter anfallet meddelade sovjetiska radion och morgonen därpå även Pravda och Moskow News att 29 sjömän dödats och 5 saknades. Båten med värdefull last hade sjunkit. Estniske ambassadören i Moskva, August Rei, kallades till Molotov som påstod att Estland inte skötte sin neutralitetsplikt, och att man därför bestämt att man skulle kräva baser i Estland. Om Estland nekar anser Sovjet att de måste skaffa sig baserna med tvång. Krig!
Estlands helvetesår hade börjat.
Ryssarna antydde att det var Orzel som torpederat deras fartyg. Men vid det laget var Orzel redan i England. Bara ett par dar senare kom nya sjökort med vraket utmärkt. Hos kommunisterna fungerar allt blixtsnabbt, ibland... Oftast fungerar det inte alls.
I början på 2000-talet började estniska marinarkeologer dyka för att utreda vad som låg där på botten. Vraket filmades under flera veckor. Något fartygsnamn hittades inte. Vraket var helt utan inredning. Några kroppsdelar eller personliga tillhörigheter fanns inte. Esterna kom fram till att det var ett fartyg förberett för skrotning som låg där. Sovjetiska/ryska historiker menade att den sovjetiska historieskrivningen var korrekt, den estniska var ett fascistiskt påhitt. Dock, efter besök på plats av ryska marinarkeologer, ett anal seminarier och diskussioner med estniska och andra marinarkeologer har de gått med på att den sovjetiska historiebeskrivningen är falsk och även tekniskt omöjlig på det sätt som beskrevs 1939.
Historikerna som avslutade programmet sa att Metallist-historien var av samma dignitet som när ryskt artilleri sköt sönder en rysk by i Karelen vid finska gränsen och påstod att finskt artielleri hade förintat en rysk by och ryska människor och därmed kunde Sovjet förklara Finland krig. Eller när Tallinn fylldes av "arbetardemonstrrationer" som i själva verket bestod av ryska arbetare från Leningrad som krävde att arbetarstaten Estland skulle upprättas, och den borgerliga staten skulle försvinna. Eller när tyskarna sköt sönder sin radiostation. Ryssar och tyskar hade ett enormt behov av att visa att de själva var oskyldiga.
Hur många andra historiker trodde på de sovjetiska uttalandena? Lögnens betydelse i historien är en genomgripande sanning.
Det här var Ants fantastiska summering av ett mycket intressant program.
juli 4, 2013. Flyktingarna och politiken.
Redan den 26 oktober 1944 anklagades esterna för nazism i Ny Dag (K).
Under innevarande år har i tysthet inom det neutrala Sverige uppbyggts en omfattande profascistisk och fränt sovjetfientlig baltisk organisation, vars huvudsyfte är konspirationer mot Sovjetunionen, organiserade av politiska centra i samarbete med tyska och svenska nazistelement samt en del enfaldiga antikommunistiska "demokrater" för bedrivande av sovjetfientlig propaganda organiserade av emigration från de baltiska staterna till Sverige m.m. dylikt. Detta är det uppseendeväckande resultatet av vissa undersökningar vår tidning gjort i anledning av den påfallande stegringen i flyktingströmmen från Baltikum.
Så vände de till det redan innan flyktingarna belagts med politisk munkavle, vilket Sovjetunionen krävde att den svenaka regeringen skulle göra. Kanske är det inte så märkligt att just den kommunistiska tidningen skrev detta, mer märkligt är det att denna propaganda fick sådan genomslagskraft. Som jag berättat tidigare fick esterna inte utrymme i de svenska tidningarna för att delge sina egna erfarenheter av det kommunistiska Sovjetunionen.
Tidningen säger visserligen att: En del av dessa är oförargligt folk, arbetare och småfolk som tagit sin chans att komma undan kriget och att få äta sig mätta i Sverige. Sådana element bör åtnjutas den hjälp som kan ges, arbete och vård där så behövs, och de kan givetvis återsändas till sitt hemland då det fredliga uppbyggets tid kommer.
Nej problemet är den fascistiska kärnan. Den består av element ... blir ett baltiskt irridenta och som kommer att bli centrum för antisovjetisk politik...
Ja, men de var inte fascister; det gäller dem alla; de hade levt i det kommunistiska helvetet och vi borde varit tacksamma att få höra dem berätta sanningen. Att få höra vad människor är beredda att göra för att beröva andra människor meningen med livet. Och inte falla pladask för vilken propaganda som helst! Det är en viktig lärdom att dra.
Birger Nerman, professorn i estisk och nordisk arkeologi, 1923 - 1925 professor i arkeologi vid Tartu Universitet och chef för Historiska Museet i Stockholm 1938 - 1954. Han levde alltså i det fria Estland under tre år. Han reagerade starkt på artikeln och anklagelserna och han svarar bl.a. i Morgon Tidningen:
Den unge och den mogne mannen
/.../ Ser vi på flyktingarnas politiska inställning kan man säga att praktiskt taget alla är demokrater och nationellt sinnade, några nazister eller nazistsympatisörer finns veterligen inte bland flyktingarna. De mycket fåtaliga sådana som funnits i de baltiska staterna har inte begett sig till Sverige utan till Tyskland. Jag känner personligen de flesta av de mera framstående flyktingarna och jag kan betyga att jag bland dem inte träffat på någon nazist eller nazistsympatisör eller ens tyskbeundrare. Över huvud taget kan man säga att flyktingarna i lika hög grad avskyr så väl nazister som bolsjeviker. /.../ Givetvis företräder flyktingarna olika demokratiska partier - det bör framhållas att socialdemokraterna är mycket talrika. Bland dem finns några av deras främsta ledare som den förutvarande estniske statspresidenten August Rei och den förutvarande lettiske utrikesministern Felix Silins.
Därefter berättar Nerman om svårigheter att fly, att många flyktingbåtar skjutits ner av tyskar, och att orsaken till flykten just då var att alla hade i starkt minne hur fruktansvärt svårt livet var under den första ryska ockupationen då mer än 130 000 balter deporterades till Sibirien och minst 6 500 mördades under svår, omänsklig tortyr.
Inget folk har lidit under detta krig som det baltiska, utsatta som de varit för två ryska ockupationer och en tysk.
/.../ de har endast önskat att i lugn och god sämja med sina grannar få utveckla sin kultur på en mark som ingen annan än dehar rättighet till!
Nog kan man säga att de visat just det under de senaste dryga tjugo åren de varit fria igen! De arbetar för sitt eget folk; för att skapa en god levnadsstandard, som den europeiska; och ett öppet klimat människor emellan. Den här gången har de tagit stöd av EU och Nato. Må de få fortsätta som fria stater för alltid!
Citat från boken Gotland under beredskapsåren av B G Holmert.
En länk till mer om Birger Nerman: urn:sbl:8838 eller http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8838
juli 1, 2013. Spioner och flyktingar.
Det händer något!
Det är Putin som kallar hem sina spioner.
Flera gånger har alla ljud utomhus överröstats av korpar. Hundratals skriande korpar. Det låter mycket olycksbådande. De flyger i cirklar, men iakttar man dem en lång stund ser man att de drar sig åt ost, som om de ska dölja att de är på väg till Putins land. Vi försöker att inte oroa oss innan vi säkert vet vad det betyder.
-----
Nu kom jag att tänka på en annan fågel. Skraken. De bosätter sig på en ö i Stockholms skärgård, och hela ön dör. Det kan ligga ett par sådana döda öar bredvid varandra, men sen kommer det märkliga. Tillsammans med dessa döda småöar kan det finnas en eller flera öar där inga skrakar bor. Varför koncentrerar de sig på några öar och undviker andra helt? Det undrar jag.
-----
Under tiden jag läst boken om flyktingarna har jag noga gått igenom bilderna för att se om jag ska känna igen någon. Och så gör jag det! Esterna ordnade en konsert för sina räddare och hjälpare. Det fanns ju både kända skådespelare och kända sångare bland dem. Första konserten hölls redan den 3 oktober 1944. Tänk er. Då hade Ants mormor och morfar bara varit i Sverige sedan den 21 september.
Morfar hade en så fantastisk basröst och han sjöng tidigare i kyrkokören i Pärnu. Nu ser jag en bild där han står med den estniska sångkören i läroverkets aula och deltar i sången. Det är beundransvärt. Man ska komma ihåg att flykten var ansträngande och de ändå var drygt 65 år både Babu och Teedi, mormor och morfar.
Nu ska ni få några siffror:
1941 bortfördes 15 000 människor i Estland. 5 000 försvann direkt och resten sattes i arbete i ryska skogar och gruvor. Hur många som överlevde är oklart. 1944 hade ingen hört något från dem, men jag har ju pratat med en av dem, Ổie.
1941 enrollerades alla män i åldern 17 - 35 år till ryska armén. 40 000 av dem sattes i arbete med Rysslands försvar.
Att tyskarna sågs som befriare är verkligen inte så märkligt. Vi ska komma ihåg att det var många balttyskar som deltagit i kampen för ett fritt Estland 1918-1920. Först senare blev det helt klart att tyskarna var riktiga ockupanter om än inte lika grymma som de tidigare.
Mera siffror:
Den 30 september kommer en journalist in i matsalen på Gotland där flyktingarna snart ska äta middag. Där står 8 stycken 65-liters kittlar med makaroner på kokning. Några potatiskastruller finns också. Samt 180 kg korv. några jättegrytor med det som ska bli äppelkräm står också på kokning.
Varje dag breds 5 200 smörgåsar.
Det är alltså 1 300 matgäster 3 gånger om dagen kl 8, 12 och 17.30.
Det är ett gott dagsverke gotlänningarna utför.
Jag kom att tänka på att både nazisterna och kommunisterna skulle skapa en ny människoart. Nazisterna hade den långe, stilige, blonde ariern som förebild, medan kommunisterna försökte förinta alla intellektuella och alla som skickligt skött sina arbeten som bönderna och visat att de hade kompetens att skapa framgång. Intressant skillnad.
Tidningarna på Gotland skrev också om att det fanns människor som utnyttjade flyktingarnas situation:
Skoja inte upp de värnlösa flyktingarna! Geschäftsmakare gör affärer med deras värdesaker. Det berättas från olika håll att kommersen runt flyktinglägren tagit osunda former som måste stävjas. Både unga och äldre är benägna att för en spottstyver tillhandla sig värdesaker som flyktingarna har kunnat ta med sig och om vars värde i svenska pengar de inte har någon klar uppfattning. Det går våldsamma historier om vilka oanständigt låga priser flyktingar, som velat sälja sina saker för att skaffa sig kontanter, fått nöja sig med. Det skulle vara i allra högsta grad påkallat att myndigheterna tar upp denna sak och även i efterhand söker granska en del affärer som hunnit bli avslutade - alltid finns det vittnen här och där som kan stå till tjänst med upplysningar. Affärsmän och enskilda som på detta sätt ockrar på dessa värnlösa människor bör dömas lika strängt som de nidingar vilka vid direkt stöld tillgripit flyktingarnas ägodelar. Låt det bli ordentlig räfst med sådana geschäftsmakare utan hänsyn till vilka personer det gäller.
Min svärmor blev faktiskt bestulen på sina estniska smycken hemma i huset i Örby på 1970-talet, när familjen var i skola och på arbetet. Hon fick i alla fall försäkringspengarna för dem.
juni 15, 2013. Deportation.
Estlands nationalblomma - blåklinten.
I går var det den 14 juni. Igen. Detta hemska datum som påminner oss om den första stora deporteringen av balter till Sibirien under 1900-talet. Den natten hade tusentals människor väckts i sina hem. fått kanske 20 minuter på sig att packa "vad de behövde" (hur skulle de veta det, när de oftast inte fick veta vart de skulle, och definitiovt fick de inte veta hur länge de skulle vara borta från sina hem.). Därefetr transporterades de till ett tåg för den långa resan, ibland flera veckor lång, till ett "liv" som svältande slav i Sibirien.
-----
Ett Lenincitat:
100 000-rubel i bonus för varje hängd man
"...Utmärkt plan. Gör det sista på den med Dzerzhinsky. Medan vi låtsas att vara Gröna (som vi sen kommer anklaga för hängningarna) reser vi 6-12 mil och hänger alla kulaker och präster. !00 000 rubler i bonus för varje hängd man."
Lenin
Slutet av oktober — november 1920
(Latyshev, A.G. op. cit. p. 31; RNAPSH. F. 2. Op. 2. D. 380. Lenin's handwritten instructions.)
maj 27, 2013. Estniska Kaitseliit / hemvärnet.
Statsminister Katainen.
Först måste jag kommentera finske statsminister Katainens råd angående invandringen till Finland.
1. antalet asylsökande måste hållas under kontroll.
2. integrationen måste fungera bättre.
3. ... en viktig del en lyckad språkundervisning, så att människorna kan anpassa sig och söka jobb, sade Katainen.
Statsministern anser att det nu behövs en behärskad och bred debatt om invandringen.
Ja, den stora invandringen förändrar vårt samhälle naturligtvis, och om vi inte låter människor prata om det, då blir det bara värre. Integrationen har inte fungerat bra i vårt eget land, och att framhålla behovet av svenska blir genast betraktat som högerextremism. Visst, vi har SFI, men vi får inte prata om betydelsen av att kunna svenska.
Vi kan också se hur esterna försöker införa obligatorisk estniska i sina skolor. De rysktalande och Moskva kämpar emot. Utbildningsminister Aavikso försöker få dem att inse att man behöver behärska landets språk för att kunna arbeta där. De rysktalande har haft många år på sig för att införa förändringen, men blir ändå lika överraskade av kravet varje gång kravet tas upp.
-----
Svenska Yle skriver på hemsidan om:
Kaitseliit, esternas skötebarn
I Estland är hemvärnsorganisationen Kaitseliit en stor och aktiv del av samhället. För att bli medlem måste man rekommenderas av två tidigare medlemmar. På det sättet vill man garantera att bara pålitliga personer kan komma med. Pålitligheten är viktigt också därför att Kaitseliits medlemmar förvarar sina personliga vapen hemma.
Kaitseliit föddes under den omvälvande tiden strax innan Estland blev självständigt år 1918. Tanken som drev medlemmarna då var att skydda sina familjer och sitt land och den grundtanken lever vidare i dagens verksamhet.
Ants pappa som hade deltagit i Frihetskriget blev sedan verksam i Kaitseliit och fick en medalj av Estland för sina insatser under kriget.
Efter att Sovjetunionen intog Estland 1940 upplöstes Kaitseliit men uppstod på nytt genast efter att Estland blev fritt igen.
Det finns fortfarande sådana medlemmar som har varit med i verksamheten redan före kriget, berättar chefen för Kaitseliit, brigadgeneral Meelis Kiili.
Brigadgeneral Meelis Kiili leder Kaitseliit
Kiili är stolt över sin organisation och tycker att det är storartat att civila använder sin fritid till att öva försvar. På frågan om det finns något motstånd mot Kaitseliit svarar general Kiili att det både inom och utanför landet finns sådana som är fientliga. Men då riktas kritiken inte så mycket mot själva Kaitseliit som mot de värderingar som förbundet står för: demokrati och trygghet.
Intressant. Det är alltså grupper som inte tror på demokratin som inte gillar Kaitseliit. Estland satsar mycket på att försvara sitt land. Man känner alternativet alltför väl.
Två medlemmar i organisationen intervjuas. Först:
Sirle Baldesport-Märss
En av dem som deltog i årets stora vårmanöver är Sirle Baldesport-Märss från Kaitseliits systerorganisation för kvinnor. Sirle är chef för fältköket och har tagit semester från sitt jobb för att kunna delta. För henne innebär försvarsverksamheten en livsstil, hon upplever att hon gör nytta.
Sedan:
Jarmo Hollo och Heigo Vija
Heigo Vija är premiärlöjtnant inom Kaitseliit och för honom är hemvärnstanken viktig. Han har vuxit upp med sina far- och morföräldrars berättelser om Estlands historia under den sovjetiska ockupationen och han vill vara beredd om landet skulle hotas på nytt. Jag är med i Kaitseliits verksamhet för att jag är realist, säger Heigo och medger att också en gnutta rädsla ligger bekom hans vilja att delta i försvarsarbetet. För Heigo är det viktigt att ha ett vapen. Det är en fri mans rätt, säger han. Vi förvarar våra vapen inlåsta enligt alla konstens regler och vi hotar ingen.
Inom Kaitseliit känner Heigo Vija samhörighet och kamratskap, det är viktigt. Jarmo Hollo håller med honom, kamratskapet och fosterlandet är orsaken till att han är medlem i Kaitseliit. Jarmo bor stadigvarande i Finland och han tycker att det är synd att han som estnisk medborgare inte kan få vara med i det frivilliga försvaret i Finland. Det vore bra om jag kunde delta i reservisternas övningar, tycker Jarmo Hollo.
Vi kan ofta se hemvärnsmän ute på övningar. Vi förstår deras oro, och önskar dem all lycka, och att de ska slippa tvingas att försvara sitt land.
maj 25, 2013.Mart Laar talade på Lennart Meri-konferensen.
Lenart Meri-konferensen avslutas i morgon i Tallinn. Många har hittills framfört sina åsikter, och här är första hälften av Mart Laars tal. Hans titel på talet är:
Då och nu.
Mart Laar, som numera sitter i rullstol efter en stroke.
Vi kunde aldrig i våra värsta drömmar tänka oss att vi efter anslutningen till Europeiska unionen skulle ta på oss sydeuropeiska länders skulder. Som en konsekvens av de populister fortfarande en hel europeisk stil politik eftersträvade parterna i de kommande valen skjuts åt sidan, "eftersom människor vill leva väl, just nu."
Mitt tals titel blev "förr och nu", som titeln på Jakob Hurts första estniska dikt 1860.
Detta passar Lennart Meri-konferensens mening, eftersom just detta år passeras dagen då det åter självständiga Estland blir äldre än det tidigare fria riket före kriget, Republiken Estland.
Estlands andre president Lennart Meri.
Lennart Meri föddes och växte upp under den första republiken. Han hade överlevt förstörelsen och hade levt med lidandet. Därför var "folkets sanna frihetsdag" en av de största drömmar Lennart Meri hade. Han levde och arbetade med att den drömmen skulle bli sann.
Efter att ha sett med egna ögon hur Estlands självständighet helt kunde förintas, levde Lennart med en stor smärta. Det går som smärta i mitt huvud hela tiden vetskapen om att Estland måste göra allt rätt, och frågan om hur man beter sig för att förhindra ny förlust av självständigheten.
Lennart stödde inte teorin om att förlusten av självständigheten var en enstaka ödesdiger process som ägde rum i Estland. Han visste att Estland förlorade sin självständighet som ett resultat av externa krafter, naturligtvis, men han förstod att Estland självt kunde bete sig annorlunda. Nu försöker vi bete oss enligt Lennarts “annorlunda”.
Allt började med att vi tidigt agera utrikespolitiskt. Estland uttalade genast sin odiskutabla neutralitet och Lennart Meri menade att vi aldrig får välja bort den neutraliteten.
Vi diskuterade tillsammans flera gånger hur vi kunde göra så att det som hände 1939 och 1940 aldrig någonsin ska hända igen. Ett svar var, naturligtvis, att vi måste försvara oss, men Lennart hade ett annat svar: Europa. Lennart var en sann europé och en integration med Europa skulle ge oss möjligheter till en annan politik. Det börjar med ekonomin och fortsätter ända till försvaret. Planen var exakt planerad med alla mellanliggande steg, vilket innebar att vi kunde börja nästa steg endast om den förra färdigställdes. Det var "Den Stora planen för Estland".
Naturligtvis var Lennart Meris tankar fängslande. Lennart visste att dagens Europa består av skickliga europeer som han själv hade mött. Lennart visste att Estland skulle få anpassningsproblem, han visste också att en del av reglerna är orättvisa och pinsamma. Men det värsta, nämligen att vi om vi går med i EU kommer det främst att handla om Grekland, Italien, Spanien, Portugal och andra sydeuropeiska länder och att till Cyperns hjälp i deras skuldsättningsproblem kommer den ryska huvudstaden.
Alla dessa kriser är i själva verket orsakade av samma skäl. Kanske är det ett faktum att vissa europeiska länder har blivit mer jämlika än andra. Reglerna är helt klara och en del av EU försöker leva efter dem. Den andra delen av EU ignorerar dessa regler. Där lever man det goda livet, och låter andra betala sina räkningar.
För en tid, kan ett sådant system fungera men inte för evigt. Väljarna blir också trötta på dessa länder och deras regeringar och frågar sig varför måste vi följa dessa regler när andra inte gör det. Deras levnadsstandard är högre och ger högre social trygghet. Europa vägrar dock fortfarande att se klart på det faktum att många av de ländernas rikedom uppnåts på bekostnad av att regler bryts.
För Estland skulle det till exempel inte vara något större problem om vi beslutade höja vår skuldbörda och börja låna ut pengar i allt högre grad till våra medborgare. Även löner och sociala bidrag skulle höjas. Kanske skulle de stiga till samma nivåer som pensionerna på Cypern och våra lärare skulle få lika höga löner som lärarna i Grekland. Inom några år kan en sådan politik också fungerar bra här när det är dags för betalning av våra skulder. Då har regeringen suttit vid makten en andra period och menar att vi tar oss ur krisen med hjälp av bidrag från den europeiska krisfonden. Så gör de faktiskti Sydeuropa.
Med denna bakgrund är inte svårt att förutspå att norra Europa står inför stora politiska förändringar.
I denna situation, är behovet av sådana ledare som Lennart Meri stor. Lennart Meri var mycket kompetent och kunde förklara svåra saker. Han var kapabel att gripa tag i en stor folkmassa och utforma mål med eftertanke och få folk att samlas kring honom. Lennart kunde göra så att en stor del av befolkningen kände sig fångade av honom och var eniga med honom. Människorna kände sig viktiga i partiet, inte bara marginaliserade. Nu skapas en känsla av glömska, förbittring och ilska, även om det faktiskt går bättre än på hans tid.
För att uppnå målen måste vi använda rätt verktyg, samma typ av verktyg som Meri använde. Premiärministrar och deras regeringar ska inte vara överseende mot folkets kritik.
Lennart Meri är en av de personer jag är mest ledsen för att jag aldrig fått träffa. En man med en speciell resning och frihetskänsla.
maj 7, 2013, ett minnesmärke i Vistla, Estland.
Apropå Bronsnatten när Ryssland protesterade mot att esterna flyttade en staty från stadens centrum till krigskyrkogården år 2007. Här kommer en kort redogörelse för Hanno Tamms kamp för ett Memorial i Vistla.
1989-1990 började "korståget" för att minnas de döda esterna i olika uniformer. 1989 sattes det första korset upp i Vistla, Porkoni. Det var något helt nytt i Sovjetunionen. Veteraner från båda sidor mötte upp. Lugnet varade inte länge.
19 maj 1990 sågades korset ned av ryska vandaler. Nytt kors sattes upp.
5 dec 1990 sprängde ryska armén korsen i Porkoni och Kautla, ett annat monument.
19 dec 1990 meddelade Sovjets försvarsminister Dmitrij Jazov i Kremls kongressbyggnad att 'fascisternas' minnesmärken har sprängts av armén. "Vi behövde inga som helst skäl att söka juridiskt tillstånd att göra det, 'facsisternas' minnesplatser ska förintas!" Detta uttalande gjorde Vistla Memorial berömt i en stor del av den antikommunistiska världen.
På 55 årsdagen av det stora slaget, år 1999, satte nya kors upp av Hanno Tamm. Efter Sovjets fall sågade ryska vandaler och koppartjuvar ner återuppsatta träkors ända fram till 1996. Så fort man satte upp ett nytt träkors brändes de upp med ryska slagord skrivna på fundamentet. i Vistla mötte tusentalstals besökare upp.
11-31 oktober 2004 ordnade den tyska myndigheten "Tyska krigsgravar" 37 gravar i Sauevälja, i Vistlas närhet och 77 i Vistla, och stod för alla utgifter.
På hösten 2005 var arkiekt Tiit Kaljundi färdig med en ritning över Minnesplatsen.
På sommaren 2007 var begravningsplatsen helt iordningsställd. Vid invigningen fanns estniska försvarsmininisteriet, kulturministeriet och Tamsalu museums vänner Man begravde om soldater, vars kvarlevor hittats i området.
2008 var skulptör Ekke Vähi klar med själva monumentet. Hela minnesplatsen återinvigdes den 21 sept 2008. Därmed hade Hanno Tamms långvariga kamp för ett memorial i Vistla nått sitt lycklaga slut.
Targedin i Porkoni har också fått sitt teaterstycke i Tiit Aleksejivitjs pjäs Legionärerna.
När legionärerna drog sig tillbaka från Blå Bergen fångades de i en fälla av de estniska sovjetsoldaterna. Just vid Vistla stod de intensivaste striderna vid ett av andra världskrigets största slag. Tragedin var att man konstaterade att biologisk bror slogs mot biologisk bror.
Vi hoppas att deras själar finner ro i Vistlas krigskyrkogård.
På grund av det som hände här kan man ännu högre protestera mot ryssarnas och dumans inblandning i statyflytten i Tallinn 2007. I världen finns ingen rättvisa.
maj 4, 2013, Oberscharführer O. Valk vid Narva den 25 juli 1944
Det är sommarvarmt på sina ställen. På balkongen har vi 30 grader varmt i dag. Nu ser vi också svalor. Antagligen har de flyttat in i ladan som de brukar. Koltrastarna pickar i sig mat de hittar på gräsmattan. Allt är så idylliskt.
-----
Estniska soldater vid sjön Peipus strand.
Så börjar jag bläddra i en bok igen. "Undergången, estniska frontsoldater berättar" av Petter Kjellander. Den handlar om strider. Många fruktansvärda strider, och sådant läser jag sällan om. Det värsta hos oss människor, det är att vi kan sätta igång krig. I dag ser vi det i Syrien, och man kan inte riktigt förstå menngen med allt dödande.
Här ska jag citera Oberscharführer O. Valk vid Narva den 25 juli 1944:
... Jag korsade bäcken och tog mig till andra sidan varifrån jag beordrade mina soldater att följa mig i fotspåren. /.../ Då jag bytte magasin kände jag något träffa mig i ryggen. Det ringde i öronen och jag såg stjärnor. Snart insåg jag att jag låg på rygg med en skarp smärta i axlarna. Det var uppenbart att jag träffats, så jag beslutade mig för att krypa ner i ett närliggande granathål. När jag kröp kändes det som om mina ben hängde fast med snören, de var bortdomnade och livlösa.
Jag hade beslutat mig för att inte bli tillfångatagen av ryssarna, speciellt inte då jag var hjälplös. Jag sträckte mig efter en handgranat och drog i säkringen, något jag vet att jag gjorde på impuls när jag var rädd. Jag uppfattade även att det flög kulor över mig och ett par ryssar låg en bit bort, varav en sköt mot mig med en kpist. Granaten kastade jag rakt på dem och den exploderade i huvudhöjd på dem, det var allt som krävdes. Det räddade livet på mig och stoppade mig från att ta mitt liv. Samtidigt som jag kastade granaten fick jag en kula i axeln, som slog ut min högra arm. Den kulan sitter än i dag i axeln på mig.
Han hittades av sina kamrater och blev omhändertagen av en läkare som förklarade: "Ett splitter har tagit bort en 16x4 cm stor bit och kanterna på två av dina kotor. Du har haft stor tur med det. Troligen kunde du först inte röra dina ben."
Striderna fortsatte vid Narva.
..."Ryssarna var tvungna att anfalla medan deras eget artilleri gav eld, utan att bry sig om sina egna soldater. De tvingade fram sitt eget manskap under sin egen eld. Vissa hävdar att fler ryssar föll av den egna elden än av vår eldgivning."
Det var mångdubbelt fler ryska soldater som föll i striderna vid Narva och Sinimäed/Blå bergen än tyska soldater. Därför har de här slagen fallit i glömska. Stalin ville inte att det skulle bli känt hur illa det var.
Danska och norska fallna soldater i Sinimäed.
april 30, 2013. Tsar Peter - Stalin - Putin.
I SvD i dag ser vi reaktioner från Polen och Estland om den svenska försvarsberedskapen.
Polen:
”Bristen på reaktion från det svenska flygvapnet på den ryska övningen bevisar att det svenska försvarets viktigaste försvarsgren har strukturella problem och kanske inte kan hantera alla sina uppgifter”, skriver Justyna Gotkowska, expert på Tyskland och norra Europa, på Polens centrum för öststudiers hemsida.
Estland:
Estlands internationella centrum för försvarstudier använder ännu hårdare ordalag.
”Som många andra nationer har Sverige gjort nedskärningar inom försvaret och det har tydligen lett till en situation där första försvarslinjen endast är operativ 9 till 17, medan landet inte kan försvara sina gränser 24/7. Oförmågan är på grund av svaga försvarsministrar som har hämmats av en stark finansminister, där alla leds av en statsminister som inte visat något intresse för nationell säkerhet”, skriver Martin Hurt på hemsidan.
”Om den svenska regeringen inte är villig att anpassa sig efter verkligheten, kommer landet fort- sätta att bli förnedrad, avslutar skribenten.
-----
Jag fortsätter att läsa i boken “Ryssland ett annat Europa”.
Kapitlet "Reformernas tidevarv - och reaktionens" är skrivet av den danske professorn Hans Bagger. Han skriver om Peter den store, som verkligen försökte forma Ryssland efter europeiskt mönster. Peter gav den ryska monarkin en världslig dräkt och en ny, dynamisk funktion. Monarken hade enligt hans uppfattning en plikt att förnya och förbättra. Det var nytt. Tsarens uppgift hade tidigare varit att bevara.
Den ryska befolkningen var uppdelad i 1. präster och adel, 2. stadsbor och bönder. Det var de senare som stod för skatter och inkomster till staten.
Tsar Peter införde begreppet statsbönder, som var fria lantbrukare på statens jord. De betalade en skatt, ett jordarrende, som motsvarade de livegnas årliga avgift till godsägaren.
De livegna arbetade åt godsherren och betalade en avgift till honom.
I en förordning 1722 begränsade Peter antalet sockenpräster. De fick också nya arbetsuppgifter. Under gudstjänsterna skulle de läsa upp nya lagar för den oförstående menigheten, och om de under bikt fick reda på syndiga planer hade de rapportplikt till de världsliga myndigheterna, antingen planerna nu gällde förräderi, uppror eller vanlig stöld. Alltså rent angiveri!
Prästerna utfärdade också de nya passen som de måste ha som lämnade sin hembyggd.
Prästerna avlade politisk trohetsed till monarken.
Adelsmännen måste arbeta i statens tjänst “från botten”, och befordran blev beroende av den enskildes duglighet och äregirighet - inte av någon förmån från födeseln. (rangtabellen)
… ryssar betraktade Peter den stores regeringstid som en brutal omvälvning. Det beror delvis på hans hämningslöshet och grymma metoder, som sträckte sig från den förödmjukande skäggklippningen av bojarer och det adminidstrativa förlöjligandet av kyrkans prelater till de skoningslösa massavrättningarna av politiska motståndare.
Nu måste jag bara skriva om en tanke jag fått.
Längre fram i boken läser jag:
Men för en historiker som har sitt forskningsfält i Rysslands äldre historia finns det i varje fall slående likheter mellan den petrinska (tsar Peters tid) absolutismen och det system som byggdes upp av Stalin. Man behöver bara byta ut monarken mot generalsekreteraren, dynastin mot partiet, rangtabellen mot den nya nomenklaturan, prokurörsystemet mot specialsektorapparaten o.s.v. Allt det som har avskräckt borgerligheten i väst - det offentliga ägande av produktionsmedlen, statens handelsmonopol, deportationerna - har tydliga paraleller under Peter den stores tid, och detsamma gäller mentalitetshistoriska konstanter som militarismen och angiveriet, byråkratins korruption och jordbrukarbefolkningens kollektivism.
Även Stalin såg likheterna, men gillade dem inte.
Tänk er nu att alla partifunktionärer under sovjettiden fick ha en tavla på sitt tjänsterum. Så även Putin i Leningrad. Han valde inte Lenins bild som så många andra, inte heller Stalins. Nej han valde Tsar Peter den store! Och se framför er när han går promenaden i salarna i Kreml. Samma salar där tsarena gått. Visst måste han njuta av varje steg! Han - Stalin - tsar Peter! En rak linje.
Under både tsar Peters tid och Stalins tid tvingades esterna underkasta sig Rysslands makt. Under båda dessa grymma makthavare förlorade de det människovärde de ändå fått under svensktiden och den livets mening de fått under sina fria år! Första gången var det svenskarna som förlorade mot tsaren, andra gången var svenskarna de första att erkänna den sovjetiska ockupationen.
-----
Lade ni märke till att i gårdagens nyhetssändningar på SvT betonade de hur fånigt förslaget att kunskaper i svenska ska ge snabbare medlemsskap genom att visa bilder på en folkdansgrupp i folkdräkt! Det är tydeligen det dummaste som finns.
Får man göra så? Ska vi förlöjliga vår kultur? Är alla andra kulturer mer intressanta än vår? Ska vi tänka som Bengt Göransson som säger i GT: "!Det finns ingen "svensk". Göransson menar att v
år kultur är helt beroende av andra kulturer.Vi formas ständigt av de vanor, erfarenheter och den kultur som vi möter hos andra,
Mångfalden i dagens samhällen är verklig. I lika hög grad som den utifrån kommande påverkar den som levt hela sitt liv på samma plats påverkas den inflyttade av dem han möter. Vi formas alla av de vanor, erfarenheter och den kultur som andra har.
Trygghet som människa kan bara den vinna som är öppen för nya intryck. Glöm inte det som Uppsala universitets rektor Stig Strömholm en gång skrev - att kultur alltid är ett uttryck för gemenskap. Det finns ingen enmanskultur.
Därför har vi ingen anledning att hävda vårt sätt att leva? Så befängt! Alla kulturer påverkas av andra. Om folket inte lever isolerat förstås. Säg mig en kultur som inte förändrats med åren!
Vår kultur är lika viktig för oss som andra människors kultur är för dem. Vi ska inte lägga oss platt och låta andra ta över utan att vi har funderat på om det inte innebär en tillbakagång i utveckling och rättsväsende.
april 20, 2013, Den gamla staden Rakvere.
Rakvere - Aurochsernas stad.
Rakvere, staden som ligger i Norden och är en av landets äldsta städer. Första gången staden omnämndes var 1250, och 1302 fick den stadsrättigheter under danskt styre. Det var upptakten till en mycket händelserik historia för staden, som lite senare genom den Tyska Ordens ockupation, 1350, satte sina första avtryck, och som har fortsatt till våra dagar.
Många olika länder har bestämt här. Även Sverige.
Ingången till Borgen
I Rakvere bor för närvarande cirka 17.000 personer, vilket mätt med estniska förhållanden betyder att staden efter estniska mått kan kallas stor. Den är en av de tio största städerna i landet.
Det första man ser när man närmar sig staden är borgen där uppe på höjden. Borgen och framfört den tjuren.
Aueroxen från Rakvere.
Rakvere är känt för sin ox-staty. Den estniske bildhuggaren Tauno Kangro gjorde den klar för uppställning på 700 årsdagen av stadens födelse. Det är den största djurskulpturen i Baltikum. Inklusive basen är den 7 meter lång, 4 meter hög och väger 7 ton.
Gå in på den här sidan:
http://www.rakverelinnus.ee/et/linnusest/linnuseajalugu och tryck på Virtuaaltuurid, så kan du få en fin bild av borgen. Där finns alla delar att se, och det märkligaste tycker jag är tortyrkammaren. Här i Estland vet man vad en modern tortyrkammare är, så man behöver inte fördjupa sig i det. Tycker jag alltså.
Jag tycker om att gå på Pikk tänav - Långa gatan som har behållit sin gamla charm med låga trähus. Vi besöker också gärna teaterhuset som ligger på Teaterberget och där Rakvere herrgård var belägen. Här visas ofta bra teater och på kaféet sitter man gärna och äter ansjovissmörgås till ett bra pris!
Rakvere Museum och stadens lutherska kyrka byggdes på 1300-talet. Muséet ligger i i närheten av Långa gatan. Där har vi bl.a. sett en utställning över alla brännerier som har funnits i Estland. De tillverkade i huvudsak sprit för att exportera till Petersburg. I stort sett varje herrgård hade ett eget bränneri.
april 10, 2013, När esterna kom till Sverige under andra världskriget.
När esterna kom till Sverige under andra världskriget begränsades deras frihet. Jag frågade professor Raimo Raag om när restriktionerna togs bort. Han har svarat så här:
Jag minns att du vid ett tidigare tillfälle frågade om förbudet för flyktingarna från Estland att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Förbud att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Malmö stämplades in i främlingspassen i anslutning till stämpeln om uppehållstillstånd i Sverige. Varje fullvuxen flykting försågs ju med främlingspass tills de eventuellt blev svenska medborgare, vilket kunde ske först efter sju år. Barnen skrevs på någon av föräldrarnas pass.
Förbudstexten löd:
”Gäller icke för vistelse inom Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka el. Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad.”
Stämpeln i det främlingspass vars kopia jag citerar från, är daterad den 8/11 1945. Vid förlängningsstämpeln den 18/6 1946 har Stockholm ”öppnats”, det står bara: ”Gäller icke för vistelse i Göteborg eller Malmö” (personen bodde då i Täby). Den stämpeln återkommer fram till förlängningen av passet den 3/7 1947 och det uppehållstillståndet gällde fram till 7/6 1949.
Det här främlingspasset är för övrigt intressant eftersom det har försetts med uppehållstillstånd i Sverige ända fram till 8/6 1974. Personen i fråga blev aldrig svensk medborgare.
Ants fick ett eget främlingspass när han var 17 år, sedan fick han gå och få uppehållstillståndet förlängt med olika mellanrum, och för honom gick tillståndet ut den 4.6 1976. - Därefter blev han svensk medborgare.-
Det står mycket tydligt stämplat i passet att det "Gäller icke för återresa i landet." När han blivit svensk medborgare reste vi till Tallinn. Den resan har jag skrivit mycket om, den var så genomgripande i våra liv.
Före 1976 var det problem med att bli av med det sovjetiska medborgarskapet eftersom man då måste uppge alla släktingar i Sovjet-Estland, vilket betydde att de skulle förhöras och undersökas noggrannt av sovjetmyndigheten, och man visste inte hur de skulle bli behandlade. Man måste dessutom gå till den sovjetiska ambassaden och be att få slippa det sovjetiska medborgarskapet, det som man aldrig erkänt bl.a. för att det bestämts att alla ester i Sverige var sovjet-ryska invånare, inte som de som levde i Estland, som var sovjet-estniska medborgare; en eftergift av den svenska regeringen enligt de sovjetiska myndigheternas vilja. De skulle förstås inte accepterat att vara någon form av sovjetiska medborgare eftersom de flydde innan Röda armén tagit landet.
Mera text från passet: Innehavaren av detta pass är icke svensk undersåte. Passet berättigar honom icke att av svenska utlandsmyndigheter åtnjuta skydd och bistånd.
Esterna var också förbjudna att delta i politiska samtal, en annan eftergift. Självklart ville inte Moskva att de skulle berätta om vad de varit med om, men det befriar inte svenskarna från ansvaret att fråga dem om varför de flytt. Att de inte fick berätta kan jämföras med att ester som flyttat tillbaka från Ryssland till Estland på 1940-talet absolut inte fick berätta för andra ester om hur de levt i kolchoserna, detta med fara för sina liv. Naturligtvis ville inte Moskva att någon skulle få kunskap om deras misslyckanden och fruktansvärda regim; i propagandan var allt bara lycka och välstånd.
-----
Statsminister Andrus Ansip har träffat kollegan Dimitri Medvedev i Moskva. Båda talar engelska, men när Ansip tilltalade Medvedev på ryska blev han mycket smickrad och mötet fortsatte på ryska.
Vad som oroar esterna är dock problemet med att ryssarna vill ha visumfrihet in i EU och därmed in i deras land. Det ses som ett baltiskt "självmord".
april 8, 2013, när esterna bosatte sig vid Östersjön; Rudolf Jalakas.
Det var ju så att ett folk började dra sig västerut där de levde på Uralbergen. Isen smälte, de vilda djuren fick nya områden att bo på. Man kan säga att det var en kostfråga. Det här var för så där en 12 000 år sedan. Det här folket var inte ensamt. Många olika jägarfolk följde med isen och det gemensamma för dem var det märkliga språk de skapade. Språkgruppen kallar vi de finsk-ugriska språken, och det är inte alls likt det språk vi talar i Sverige.
Många av dem kom att stanna i det område som vi numera kallar Ryssland. Det märkliga är att de så länge kunde bevara sin egenart, sitt språk och sin kultur.
Ester blev de som stannade i det område som vi numera kallar Estland. De stoppades av havet, Östersjön, men fann istället fina jordar att odla på när de började med sådant. Problemet för dem var att deras område blev så attraktivt för en massa andra folk som inte kunde hålla tassarna borta. Ett litet, litet land, och just precis där vill folk ha sina handelsleder och sina hamnar. Här kan man tala om otur. De fick bo relativt fredat till 1200-talet, 500 år senare fick de en liten kort frist på 20 år och så var det kört igen i 40 år, men nu, just nu, är de fria igen. Den friheten måste de få behålla. Vi lever ju i en civiliserad tid. Vi är ju så mycket smartare, mer medkännande, demokratiska och bra på alla sätt. Eller....
Europeerna tog sig rätten att kolonisera stora delar av världen. Ryssarna tog sig rätten att kolonisera andra delar av världen. Den del som ligger i deras närhet. Europeerna har lämnat de flesta av sina kolonier, lämnat tillbaka dem till urinnevånarna. Ryssland har tvingats lämna en del av sina kolonier. Helt mot sin vilja. De arbetar hela tiden för att få dem tillbaka. De har t.ex. framhärdat att EU har ingen som helst nytta av de där små länderna vid Östersjön. Vad ska Nato med dem till? De lägger sig i de staternas inre angelägenheter, och just så kom kriget i Georgien till. Och det märkligaste av allt: De engagerade sig med all kraft i problemet att esterna flyttade en staty och några gravar. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet åt det. Det är klart att vad de egentligen ville, det var att få “sin man” på statsministerposten, som de senare lyckades med i Ukraina. Men i Estland lyckades de inte. Men ändå, en statyflytt... Själva har de minsann flyttat statyer. Och nästan alla monument som esterna hade rest efter sitt Frihetskrig har de förstört. De har också flyttat gravar, och de har asfalterat över en kyrkogård i Estland för att få till en större bilväg där.
Jag vill skriva om det här igen eftersom jag fått så många nya läsare. De andra, de gamla, vet allt redan. Men det ger en så bra bild av hur utsatt ett litet land är när det gränsar till en stormakt. Och särskilt en stormakt som håller på att bygga upp sitt självförtroende igen.
------
Detta är gravstenen som står där man begravde ryska rubeln när Estland återfått sin frihet 1991.
DN i dag skriver om “Dyrköpt läxa att försöka göra affärer i laglösa länder.”
Det handlar om hur svenska företag försöker etablera sig i länder som tidigare var delar av Sovjetunionen.
Swedbank har lyckats väl i Baltikum, men när de försökte med Ukraina och Ryssland då gick det helt fel. Ukrainaförsöket kostade banken 11 miljarder kronor. Ryssland klarade de med ett 0-resultat. IKEA har haft problem i Ryssland med mutor och annat, och att Telia Sonera har stora problem det vet vi alla.
Rudolf Jalakas, som Wikipedia beskriver så: Rudolf Jalakas, född 29 september1914 i Estland, död 27 mars1997, var en svensk ekonom, expert på konjunkturbedömning. Han gifte sig 1941 med Eugenie Tsemarin.
Han tog ekonomie kandidatexamen 1939 vid Tartu universitet och arbetade där som assistent 1939-1943. Efter överflyttning till Sverige var han 1944-1946 assistent vid Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms högskola. 1946 blev han anställd vid Svenska Handelsbanken i Stockholm som ekonomisekreterare, avancerade 1955 till kamrer, 1958 till direktörsassistent, 1960 till biträdande direktör, från 1963 på olika högre poster och från 1975 var han bankens chefsekonom. Efter pensioneringen var han 1984-1985 rådgivare åt Lesothos premiärminister och från 1991 styrelseledamot av Eesti Pank, den estniska centralbanken.
Uppsala universitet utsåg honom 1983 till ekonomie hedersdoktor. Som hobbies har fjällvandringar, skidåkning och tennis nämnts.
Den mannen visste mycket om Sovjet och etiken där. Han varnade alla för att vara för snabba vid etableringar i området. Han visste (som vi) att en överenskommelse med en sovjetisk människa kan gälla bara så länge man befinner sig i samma rum. Han menade också att mutor är obligatoriska.
Vi vet ju av egen erfarenhet, att ett underskrivet papper kunde rivas sönder så snart vi lämnat rummet. “Vad är ett papper?”
När Sovjet skrev under Helsingforsavtalet om mänskliga rättigheter, då tror jag att det inte ens gällde från deras sida ens i underskrivnings-ögonblicket. Det var bara en gest. Kanske för att kunna lämna lokalen i lugn och ro.
Vi måste ta på allvar att lära känna alla olika kulturer och vad som skiljer oss åt. Det är så naivt att tro att vi “alla är likadana”, det är vi inte! Och det gör faktiskt livet lite roligare i de flesta fall. Det är så spännande att inse när vi tänker olika.
Detalj som kan bli språkförbistring: När en est talar om “konkurss” då talar han inte om ett misslyckande utan om en tävling. Konkurs heter pankrot. Vi berättade för en tjänsteman på estniska Kreditbanken att “pank” på svenska betyder att man inte har några pengar. Pank på estniska betyder bank, och då förväntas det finnas pengar. Hon skrattade gott.
mars 23, 2013, Frihetsmonumentet.
I Tallinn ställde man 2007 upp ett stort frihetsmonument centralt till minne av dem som avled i Frihetskriget.. Det har visat sig att det inte är byggt på bästa vis, men företaget (utländskt) som byggde har gått i konkurs. Men nu har det hänt ännu värre saker. Någon har stänkt rödfärga över stora delar av monumentet. Det är ett grovt tilltag. Ännu vet man inte vem som gjorde det. Polisen är ganska säker på att det är en rysktalande som gjort det. Någon, som inte uppskattar att esterna är ett fritt folk i ett fritt land, utan demonstrerar mot just det.
Bara ett exempel bland många.
-----
I Postimees gör man en jämförelse på vad man får betala för en tvårums lägenhet i Tallinn och Berlin.
Två rum och kök, från 45 till 50 m2, i centrum av Tallinn, kostar € 450-500/månad, för samma pengar erbjuds en liknande lägenhet i Berlin. En nyrenoverad lägenhet i Gamla stan kostar minst 700 € i månaden.
I centrum av Helsingfors och Stockholm kan du för samma pengar hyra en liten enrummare.
När Tallinn var kulturhuvudstad 2011, då steg hyrorna vilt, nästan 25%.
Man måste alltid titta på vad man får för pengarna. Man betalar hyran och ev. extra kostnader som parkering när man jämför priser.
Jag minns att hyrorna i början av 2000-talet i centrala Tallinn hade stigit över dem i Helsingfors, det var vår advokat som berättade det för oss. Han var lite chockad över det, men fortsatte hyra i alla fall.
mars 10, 2013. Offren vid bombningen av Tallinn i mars 1944. Yttrandefrihet?
Nu högtidlighåller man minnet av offren vid bombningen av Tallinn i mars 1944.
Det är Föreningen för Estlands Kulturarv (EMS) som högtidlighåller minnet av offren.
Föreningen startade 1989 för att hedra offren för bombningarna den 9 mars 1941. Vid City-kyrkogården vid St Nicholaikyrkan ber man en bön och tänder ljus utefter Harjugatan och grönområdet vid kyrkan.
En minnesgudstjänst hölls vid lunchtid i dag på kyrkogården. En konsert börjar kl 18 med en minneshögtid i St Nicholaikyrkan.
Narva utsattes för en nästan total förstörelse mellan den 6:e och den 9: e mars med de barbariska bombningarna. Det var två vågor, den första från 19:15 till 1:00 och den andra från 3:00 till 6:00. Det var 3025 bomber som fälldes. Hela 1600-talets svenska stad raderades ut, endast ett par byggnader blev kvar.
I Tallinn var målet för attacken i bostadsområden fredliga människor; det fanns inga militära anläggningar i Tallinn. En av pärlorna från Hansatiden skadades svårt, Tallinns Gamla stad, och Harjugatan. En annan viktig symbol för esterna brändes ner: teaterhuset där Estoniateatern var belägen och en teaterföreställning just börjat.
Också St Nicholas kyrkan, Riksarkivets hus på Rüütligatan, Stadsarkivets byggnad och Våghuset på Rådhustorget antändes. 1549 byggnader förstörtdes helt och 3350 skadades. På den tiden betydde det att nästan 30 % av stadesn bostäder gick omintet. Nästan 20.000 invånare blev utan sina hem. 554 estniska medborgare dödades i attacken, plus 50 tyska soldater och 121 krigsfångar, enligt EMS uppgifter.
Våghuset byggt på 1500-talet. Nu helt borta.
Postimees.
-----
Sanna Rayman skriver om vår yttrandefrihet i en ledare på SvD i dag. En mycket bra ledare. Den gör att jag mycket tydligare förstår vad Lars Vilks menar med att allt "ingår i hans konstverk". Hans stora konstverk handlar bl.a. om just yttrandefriheten; vad som händer då en svensk konstnär gör en (inte särskilt bra) träbild av profeten Mohammed. Han kunde ha kallat den vad som helst, men av någon anledning kallade han den så. Därefter har han också gjort teckningar med profeten, vilket har förstärkt upprördheten. När man tänker på allt som hänt sedan han gjorde den, då kan man verkligen säga att konstverket är stort.
Vi tror gärna att vi har yttrandefrihet i Sverige, Det har vi inte. Vilks talar om det för oss. I det "goda landet Sverige" får vi inte tala fritt. I ledaren kritiseras bl.a. Ulrika Knutsson: Sarkasmen dröp från rader om hur journalister dansar ”efter Vilks pipa” när de frågar honom om han är rädd. Knutsons bedömning var att han inte hade skäl att vara rädd – det hade ju Jan Hjärpe sagt. Udden var tydligt riktad mot Vilks. Hans ”usla jycke” stod i vägen för de ”värdigare uppgifter” som världens kämpar för yttrandefriheten kunde ägna sig åt.
Samtidigt diskuterade statsvetarprofessorn Ulf Bjereld Lars Vilks på sin blogg. Efter en harang om att yttrandefriheten ”skall värnas med full kraft” (oklart av vem) skildrades Vilks brister: ”Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte” (16/5 2010). Man hade önskat att en välkänd företrädare för vår akademiska elit skulle harmas lite mer över att en universitetsföreläsning avbryts med våld, men som synes fann Bjereld att Vilks var mer upprörande ...
Tidigare var det inte våldsprotester men uteslutning och skarp tystnad när man försökte säga att Sovjet var förfärligt. Ni som följer min blogg har också många gånger läst om hur media har missfirmat det lilla landet Estland, men där en rättelse av dessa felaktigheter aldrig får komma fram. Det är också en begränsning av yttrandefriheten.
mars 1, 2013, Ryssland. Ett annat Europa
Esterna börjar känna sig alltmer som européer, står att läsa i Postimees i dag. Jag kan förstå det och har fortsatt läsa i boken om Ryssland. Ett annat Europa. Vi måste tänka på att Estland tillhörde den europeiska kulturen egentligen ända fram till den sovjetiska ockupationen 1939.
Det finns inga 10 Guds bud i den rysk-ortodoxa tron. Det finns inga moralregler. Vi tar det för fullständigt självklart att ingen ska mörda, att man inte ska stjäla, att man ska behandla sin nästa såsom man själv vill bli behandlad. Vi kan knappast föreställa sig att någon annan kan tänka på något annat sätt. Men vi frågar inte andra människor. Vi tar det bara som fullständigt självklart.
Jag tänker på den unge ryske mannen som sattes i fängelse efter att ha dödat en annan gäst på en fyllefest någonstans i Estland. När han släpptes sa han: “I det här landet kan man inte bo. Att man råkar sätta kniven i någon på en fest är väl inte så märkvärdigt.” Vi bara skakar på huvudet åt honom och tänjker att han säkert är ensam om att tänka så. Men det är han inte.
I Sovjetunionen dödades vem som helst av vilken anledning som helst. Speciellt under Stalins tid. Ingen visste när det var hans/hennes tur. Även barn mördades och deporterades av någon anledning som bara den som bestämt det förstod. I dåvarande Leningrad färgades floden Nevas vatten rött av allt blod efter dödade och torterade människor. Man beställde fram båtar som fick cirkulera vattnet så att det röda försvann, sedan färgades floden rött igen o.s.v. o.s.v. Vad spelade det för roll? Det var ju bara människor, och man benämnde dem folkfiender och det blev helt godkänt att man mördade dem. Hur många människor i världen har tagit upp problemet med alla mördade människor i Sovjetunionen? Varför? Varför är det inte viktigt? Jag vill skrika ut min förtvivlan: Varför är inte alla människors liv lika mycket värda i realiteten när de är det i teorin. I alla fall i det goda landet Sverige. Hur kan svenskar kalla sig “goda” när de inte reagerar på de kommunistiska morden? Hur kan just de människor kalla sig “goda” som omfamnar Lenin och Stalin? Behövs det några generationer till innan man kan se klart?
I det ortodoxa Ryssland finns inget mitt-i-mellan-värde. Ortodoxin talar inte om himlen, skärselden och dödsriket. Nej, det är antingen himlen eller dödsriket som gäller. I Ryssland finns inget “mellan”, antingen är något svart eller så är det vitt. Det slår fram och tillbaka. Allt “maximaliseras” innan det växlar till sin motsats. Kompromisser och nyanserade lösningar av problem förekommer inte! Antingen är man ond eller god. Antingen är något bra eller dåligt.
Tydliga exempel på detta i rysk historia är tre: Tsar Peters reformer, den ryska revolutionen och den nya tiden. De är tre tillfällen då Ryssland förändras totalt i ett svep. Under tsar Peter den store vändes Europa från att ha varit syndigt till att bli ett mycket positivt föredöme. Efter den ryska revolutionen var det som tidigare varit ett gott tsarrike ett fruktansvärt land, man förkastade kulturen och livet i riket, och nu är Sovjetåren en katastrof. Det är ett antingen - eller. Men: frågan är om det inte kommer slå tillbaka ännu en gång om Putin får stanna kvar som president. Det verkar som om hans flirtande med Stalinepoken kommer slå mot en nytändning för Sovjet igen. Vi kan bara vänta och se.
I Estland lever man alltså som vi. Allt detta som fortfarande finns i Ryssland är främmande för dem. Den kultur man återtog och levde med under de förtsa fria åren har nu tagits tillbaka. Vi åker till Peipsis strand för att se de gammeltroende. De rysk-ortodoxa som inte ville vara med när Nikon, patriarken av Moskva och hela världen, 1652 efter sin utnämningen tog tag i moderniseringen av deras tro. Nikon satte alla som inte ville vara med i förändringarna i getton, men senare kunde folk ta sig därifrån. En grupp bosatte sig just vid sjön Peipus strand, och där bor de fortfarande och utgör ett trevligt utflyktsmål. Det de protesterade mot var i våra ögon inte så allvarliga förändringar, men tydligen var det så för dem. Det gällde
1. göra korstecken med tre fingrar istället för två,
2. gå motsols i processionerna istället för medsols och
3. man skulle använda fem nattvardsbröd istället för sju.
Träkyrka i Kallaste.
Där i Peipsi lever de nu med sina fina träkyrkor i närheten av huset och odlar lök och fiskar i sjön. De har blivit specialister på lökodling och fiskrökning. De var också specialister på att bygga vackra stenmurar.
På höstmarknaderna brukar jag alltid köpa på mig av deras varor.
Postimees skriver också: Litauen anklagar letterna för att sälja nötkött som hästkött! Fattar ni. Det står hästkött på etiketten, men är nötkött!
feb 28, 2013 Hesychasmen är en av de läror som betytt mest för rysk kulturhistoria och ryskt tänkande överhuvudtaget.
Att leva i ett land med en helt annan kultur än den man känner till är för det mesta en påfretstning. I alla fall om man inte lever där frivilligt.
Det som många i Sverige inte riktigt förstått är, att Ryssland är ett land med en helt annan kultur än Europa. Detta är inte ett rasistiskt uttalande utan fakta. I boken Ryssland. Ett annat Europa, Utbildningsradion, 1995, förklaras det på att så tydligt sätt. Det speciella är heyschasmen. Det har vi inte hört talas om förut, eller hur?
I Nestorskrönikan berättas om hur de slaviska folken sökte sin religion genom att besöka judiska, katolska och grekiskortodoxa gudstjänster. Den de fastnade för var den grekiska som beskrivs så:
...Vi veta icke om vi voro i himmelen eller på jorden. En sådan härlighet och skönhet finnes icke på jorden, och vi kunna icke förtälja det. Vi veta endast är där är Gud mitt bland människorna.
Glädje, fest och högtidlighet är utmärkande drag i deras religion.
De har ingen bibel. När man skulle ge kyrkann ett språk valde man det sydslaviska och skapade kyrkoslaviskan. Till skillnad från de katolska gudstjänsterna som skedde på ett språk som inte så många förstod, var kyrkoslaviskan förstådd av alla. Till en början. Med åren försvann sydslaviskan som levande språk och ingen förstod längre vad som sas under gudstjänsterna. Man fick sina kunskaper istället från ikonerna, som förmedlade en innerlighet i sitt historieberättande.
Det som den ryska kyrkan aldrig fick med sig var grekiskan, det antika hedniska arvet, den antika filosofin, naturvetenskapen och skönlitteraturen. I öst var klostren enbart centra för andlighet och teologi. Där fanns absolut inget intresse för världslig kunskap. Någon skola blev det inte heller för barnen.
Kristnandet innebar att Ryssland anammade en bysantinsk högkultur men däremot inget bildningsväsende.
Detta är Renässansen: den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv sägs ha återuppväckts. Renässansen pågick från sent 1300-tal till början av 1600-talet och utgick särskilt från Italien. Den omfattar inte minst konst och litteratur som spreds med hjälp av boktryckarkonsten från sent 1400-tal. (Wikipedia)
Detta hände inte i Ryssland. Under Peter den store gick Ryssland direkt från medeltiden till upplysningstiden.
Det var under 1300- och 1400-talen som hesychasmen. en bysantinsk strömning, påverkade den ryska utvecklingen. Kärnan i denna fromhet var den inre bönen som oftast bestod av ett ständigt upprepande av en enda kort fras, den s.k. Jesusbönen: “Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över oss.” Samtidigt andades man på ett speciellt sätt och satt i en speciell sittställning. Man mötte Gud. Allt påminner en del om yoga.
Hesychasmen är en av de läror som betytt mest för rysk kulturhistoria och ryskt tänkande överhuvudtaget.
Gud är ständigt närvarande både bland de heliga och på jorden. Ljuset betydde en direkt närvaro av det himmelska här på jorden. Ljuset var icke-skapat, en helt annan natur än solljuset, det fanns tillstädes i skapelsen. Mystiken blev materiell. Materien blir bärare av ett gudomligt innehåll.
I Ryssland kallas det det andra sydslaviska inflytandet när grekiska och bulgariska munkar förmedlade denna tro i landet.
Vad ryssarna alltså mottog från det sönderfallande Bysans var en utomordentligt djup kontemplativ mystik som bejakade livet men förnekade vardagen. /../ Det var en mystik som stod för en individuell fromhet, främmande för samhällslivets behov.
Detta är det Ryssland som redan Peter den store ville skulle försvinna in i en europeisk kultur. Därför byggde han Petersburg och såg till att Estland och Lettland fick sin tyska godsägare och sina köpmän. (Sedan skulle detsamma hända i hela riket, vilket inte hände.) Det gjorde också att kulturskillnaderna var stora redan under tsartiden, men när bolsjevikerna tog makten och nya idéer dök upp, då blev skillnaden avgrundsdjup.
Skulle vi i Sverige kunna tänka oss att behärskas av t.ex. en iransk regering med stark muslimsk tro? Skulle vi kunna ta över deras syn på människan- mannen och kvinnan- eller deras syn på livet och levnadsregler? Jag tror inte det, men det var ungefär så för ester och letter när den sovjetiska kulturen la sin iskalla hand över de små länderna.
feb 26, 2013, Müüriku gård där en familj Hoffmann levde.
I vår närhet finns Müüriku gård där en familj Hoffmann levde i ett par generationer. Min brevvän Jurgen som är ättling till Leontine Hoffmann samlar på material angående sina förfäder och har skickat mig ett polisprotokoll:
Leontine Hoffmanns överklagande av domslutet som Kriksskadekommissionen beslutat angående den vandaliserade lägenheten och stölden av silversaker under Frihetskriget. Överklagandet är daterat den 19 mars 1927.
När tyskarna lämnade den av bolsjevikerna ockuperade staden etablerades en kommunistisk stad i Narva 1918.
http://en.wikipedia.org/wiki/Commune_of_the_Working_People_of_EstoniaLeontine bodde fortafarande i en femrumslägenhet ägd av Krenholms Väverifabrik. Hon fick i sista ögonblicket kunskap om kommunisternas ankomst och var därför tvungen att lämna alli “i Guds händer”.
Hon lyckades bara packa ner silversakerna i en plåtlåda som hon lämnade kvar på sitt kontor i fabriken, vilket hon menade var en säker förvaring.
Bolsjevikerna tog över lägenheten och bodde där i flera veckor, och när de gav sig av var allting bortflyttat. Lägenheten var tom även Krenholms kontor var plundrat, lådan öppnad och silversakerna var borta. Tjänstefolket hade ingen information om dem, så bolsjevikerna hade inga vittnen närvarande när de stal.
Detta var alltså den kommunistiska staden Narva som utropades till egen republik 1918. Det var de här männen som sedan under sin reträtt arkebuserade flera Rakverebor innan de försvann tillbaka in i Ryssland/Sovjet.
Så enkelt gick det att stjäla och förstöra; precis så som esterna drabbats så många gånger av under många århundraden i Estland.
------
Den mördade f.d. ryske spionen Alexander Litvinenkos rättegång blir troligen uppskjuten igen, skriver Postimees i dag. Ryssland utlämnar inte de två ryska män som är misstänkta för brottet.
-----
Ryska bilister har installerat automatkameror på sina bilar för att visa hur poliser kräver att få pengar för olika saker och för att visa att poliser medvetet framkallar krockar för att få mutor. Vid en sådan krock kunde vi se hur ett barn kastades ut ur den påkörda bilen. Korruptionen ska ju bekämpas. Men frågan är om det gäller all korruption.
