Okt 12 2018. Kiltsi
Dec 24 2017
Dec 16, 2017. Igen.
Nov 2 2017, Åsiktsfrihet - hjärntvätt- fake news
Jag måste få fråga: Är det åsiktsfrihet i Sverige? Får jag tycka vad jag vill utan att bli påhoppad? Svaret är ju alldeles tydligt: NEJ! Varför har det blivit så? Vem bestämmer vad vi får tänka och tycka?
Jag minns när mina barn var små på 60- och 70-talen att jag hörde någon säga att ”för att vi ska få ett rättvist (kommunistiskt-socialistiskt) samhälle måste vi börja med barnen. Och plötsligt anställdes många unga män som barnskötare på dagis. Det var så tydligt, att de skulle hjärntvätta alla barn till kommunism. De skulle bli ”goda” människor.
Jag ville inte att mina barn skulle råka ut för den hjärntvätten, så jag bestämde mig för att vara hemma med dem och sedan att ha dagbarn. Ingen av barnen i min vård hjärntvättades.
Jag läste också i morgontidningen att ”Vill du bli något, gå med i SSU, då är din framtid säkrad”. Där fortsatte naturligtvis hjärntvätten. Och hur vet jag det? Jo, jag var medlem i partiet en tid. Vi blev tillsagda att träffas i mindre grupper och diskutera olika frågor som vi fick med diskussionspunkter. Sedan svarade vi. Redan första gången såg jag att diskussionsfrågorna ledde fram till bara ett svar. Det ”rätta”. På det viset fick man det svar från alla medlemmar, som man ville ha, och kunde arbeta enligt ”folkets vilja”. Det är också hjärntvätt.
Jag deltog också i en konferens, där vi kom till ”rätt” slutsats. Gruppordförandena var utsedda i förväg, och de ledde diskussionen åt rätt håll.
Det är den hjärntvätten vi ser resultat av i dag. Det handlar inte om att tänka fritt. Det handlar om att tänka ”rätt”
Jag minns förresten när jag gick en kurs för just barnskötare. En ung man, anställd på ett dagis, menade att man inte kunde läsa de gamla sagorna för barnen eftersom de inte förstod dem. ”De vet t.ex. inte vad en stäva är”, sa han. ”Nej de vet inte heller vad en hink är, förrän de fått en förklaring”, var mitt svar. Är det inte alla lärares uppgift att lära barn ord och uttryck de inte förstår? Nej, barnen skulle bara höra moderna sagor, som berättade om mera praktiska saker, som att borsta tänderna och lära sig hur man använder toalettpapper och sådant.
Numera är det så ensidigt, att alla som inte har ”rätt” åsikter har kallats rasister och nazister.
Får jag då jämföra nationalsocialism med kommunism. Hur många vet, att Hitlers män var i Ryssland och studerade kommunismen för att lära sig. De besökte fångläger t.ex. och kopierade dem. Där såg de skylten med den ryska texten som översatt till tyska lyder: Arbeit macht frei. Besökarna såg naturligtvis hur människor dödades, sköts till döds utan någon orsak alls. De såg att människovärdet hos dem som tänkte själva var noll. Och resultatet? Minst 6 miljoner judar och andra dödades i Hitlers läger, medan kanske 100 miljoner dödades av Stalin, i läger och utanför. Det har däremot inte setts som ett brott. De hjärntvättade ansåg att de dödades för en ”god sak”.
Ännu har ingen kommunist erkänt att fruktansvärda brott begicks i det kommunistiska Sovjet. Jag skulle kunna berätta om många, många oskyldiga människor som togs av daga, men ingen vill lyssna. Varför? Ja, säg det.
Hur många kommunistiska regeringar i världen har visat mänsklighet mot alla sina medborgare? (Svar: Inga.) Hur många kommunistiska stater har höjt sin levnadsstandard utan att döda en stor del av sina medborgare?(Svar: Inga.) Hur många har höjt sin standard för hela folket över huvud taget? (Svar:Inga, försutom partieliten, som höjde sin standard betydligt.)
Jag vet mest om Sovjet-Estland. Jag har pratat med många människor där, och lyssnat på deras berättelser.
Estland hade varit fritt och självständigt i drygt tjugo år innan landet ockuperades av Sovjet. Efter ett år tog tyskarna över. Det första sovjetåret var ett rent helvete. Folk sköts på gatan. En av min mans släktingar sköts på hemvägen från arbetet.. Orsaken? Han hade arbetat som hjälppolis under ferierna när han studerade juridik i det fria Estland. Hans unga hustru deporterades till Sibirien. Hennes brott? Hon var gift med mannen som sköts. Alla var folkfiender i fyra generationer.
En annan kvinna sköts på en kyrkogård där soldater höll på att gräva upp gravar, där de tyska herrgårdsägarna begravts. “Gräver ni upp gravar!” skrek hon åt dem. “Är du tyskvänlig?!” skrek de tillbaka och sköt henne.
Det finns mängder av sådana berättelser om oskyldiga, vanliga människor som sköts eller deporterades. Man fick vara mycket försiktig med vad man gjorde när andra människor såg. Självklart försökt så många fly! Under den tyska ockupationen förekom inga gatuavrättningar, människorna kunde ta det lite lugnare. Det handlade inte om den tyska politiken. Tyskarna dödade också när de ansåg att de hade anledning, men det var tydligen inte lika ofta. Nästan alla förstatliga gods lämnades tillbaka till ägarna. De flesta fastigheter fick renoveras när ryssarna körts ut. Precis som på Hangö i Finland.
Sedan kom Sovjet tillbaka. Ockupationen, och därmed världskriget, fortsatte för esterna och andra.
“Ryssland är väl en rättsstat!” sa Sveriges utrikesminister, och ansåg också att esterna inte hade skapat något av värde under sin fria tid. Därför behövde inte Sverige gripa in.
Men det sägs ju att alla ester är fascister! När Estland var fritt och byggde upp sin nya stat, då fick de sådana tillmälen av ryssarna. De ville inte att deras medborgare skulle se, att Estland utvecklats och att man levde med högre standard än ryssarna själva. Sedan, när Moskva fixat det s.k. valet 1941, och resultatet blev att “esterna bad om att få bli en del av Sovjet” då måste de väl ha varit kommunister, eller hur? Men så fort allt var klart, då blev de fascister igen! Rimlig tanke?
Vet ni varför man säger fascister istället för nazister? Jo egentligen kallade de sig nationalsocialister, och Moskva ville inte beblandas med dem som socialister, därför ändrades benämningen.
Ja, så var det alla “kulaker” som mördades. Varför? De ansågs vara rika bönder med förslavade arbetare. Var det så? Inte i Estland i alla fall. Där hade de tidigare livegna fått möjligheten att köpa jord att odla redan i slutet av 1800-talet. Men de fick inte köpa så stora åkrar att de kunde bli storbönder. Allt var för eget bruk, och för en viss försäljning till städerna. En änka hade anställt en dräng för att kunna försörja sig, och hon kallades för “kulak” och deporterades.
Men varför var det rätt att döda dessa? Varför sa man “de är ju kulaker”, och så var det bra med det? Varför reagerade inte svenskarna mot detta? Var de hjärntvättade redan då?
Varför har man inte dömt ut alla dessa mord i Sverige, utan kunde framhålla Sovjet som ett bra land att följa efter? Varför har man inte velat se eller höra talas om vad som hände människor? Varför har man inte sökt kunskapen? Varför reagerade så många negativt när Forum för levande historia skulle forska i detta? Om man inte ens får undersöka brotten, då verkar det faktiskt som om människor kände till dem, men ville dölja hemskheterna.
Vet svenskarna hur många miljoner människor som dömdes till svältdöden i Ukraina när Moskva behövde mat, och hämtade all säden där, även utsädet, så det absolut inte fanns något för dem att äta? “Kommunismens första gäst heter Svält”, har jag hört sägas i Estland. Där plundrades också alla matkällare och förråd. Det man fick behålla var äpplen, men det är inte mat man enbart kan leva av.
Jag drömmer om att få leva i ett Sverige där verklig åsiktsfrihet råder. Där alla lyssnas till och deras åsikt
diskuteras och är värda att diskuteras, men kan förkastas om de är tvivelaktiga. Har människor så fel.då kan det väl inte vara så svårt att visa det. Alla ska lära sig att man inte ska tro på något innan man undersökt sanningshalten. Ja, det handlar givetvis om “fake news”, som alltså inte är någon nyhet.
Jag vill uppmärksamma alla på att det alltid funnits sk. fake news, att övergrepp mot människor alltid funnits, och att en bättre utbildning av svenskar o.a. är nödvändig om vi ska få ett ärligare samhälle.
Jag vill tänka fritt! Utan att straffas på olika sätt!
Sep 12, 2017 Det händer just nu
Sep 11, 2017 Kommunismens brott?
Ang en artikel på SvD Debatt i dag
”Håll nazisterna borta från oss!”
...//Inte minst för oss judar medför de svenska nazisternas ökade närvaro en betydande oro. De judiska församlingarna i Sverige består till mycket stor del av Förintelseöverlevande samt deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Att människor, som en gång överlevt Förintelsens fasor, återigen ska behöva bevittna nazisters stöveltramp och vidriga antisemitiska retorik är otroligt traumatiskt och kan inte accepteras.//
Jag skrev en insändare till tidningen:
Vi förstår verkligen judarnas hat mot Nationalsocialisterna. Det som de utsattes för var fullkomligt obeskrivligt grymt och omänskligt.
Men: De som utsattes för kommunismens brott led på samma sätt. Det talar man inte gärna om i Sverige. Jag försäkrar att det är samma lidande att t.ex. sättas på ett flak i över 30 graders iskyla utan ytterkläder och köras runt till man dött, och alla andra på flaket också.
Att slava i Gulag och bli sjuk av svält, och inte få läkarvård. En sjuk människa var värdelös och ingen fick hjälpa. Eller tänk på alla miljoner ukrainare som svalt ihjäl när Moskva krävde hela deras skördar och till sist även deras utsäde.
Det talar aldrig Vänsterpartiet om. Deras ursprung och deras dåvarande samarbete med Komintern i Moskva får aldrig talas om. Däremot när det gäller SD:s ursprung i en nationalsocialistisk förening, då är det fruktansvärt.
Kan ni förklara för oss varför det inte var ett fruktansvärt brott att döda ”kulaker”, vilket i själva verket handlade om att döda alla självägande bönder som lyckades i sitt arbete. Dvs de klarade sin egen försörjning och kunde även anställa arbetare för att kunna sälja sin produktion till städerna.
Jag läste någonstans att nazisterna mördade av hat, medan kommunisterna dödade ”för att de var tvungna”. Man säger vad som helst för att förringa morden på hundratals miljoner människor.
Förklarar skillnaden i svenskt synsätt så vi förstår!!
Sep 10, 2017 En utflykt till Narva.
I går deltog vi i en utflykt till Narva med den estniska organisationen SOV. Vi skulle möta upp vid Hermanborgen, men åkte fel, så vi missade helt besöket i borgen. Tyvärr.
Men vi gjorde en intressant iakttagelse. Vi stannade bilen och frågade tre olika män om vägen. Ingen av dem kunde varken estniska eller engelska. De talade bara ryska. Med mycket vänlig röst svarade de på frågan, och pekade hur vi skulle åka, men inte till Hermanborgen, det förstod de inte, utan till Ivangorod. I Sverige klagas det över att esterna inte tar emot så många flyktingar, men ingen förstår, att de redan har en stor mängd invandrare, som inte behärskar språket, och egentligen inte vet något om Estland utanför de områden där de bor. Det är ett stort arbete att nå dem.
De är också intressant att besöka den svenska staden Narva. Den staden som inte finns mer. Enda sättet man kan förstå att Sverige har något med Narva att göra, det är att läsa på stenarna för turister. Där står information på estniska, engelska, ryska och svenska. Staden bombades under andra världskriget. Man hade sparat rådhuset. Den första estniska sovjeten hade bildats där, sa man. Sanningen är dock den att den sovjeten bildades i Alexanderkyrkan, som också finns kvar, men man kunde ju inte bilda en sovjet i en kyrka!! Därför skrev man om historien.
Dessutom satt arkitekter i Petersburg/Leningrad och ritade på byggnader, som skulle ersätta de bombade. den gamla barockstaden skulle återuppstå, var meningen. Men den estniske kommunistledaren Anvelt skrotade alla det. Staden skulle bli "en socialistisk paradisstad". Vilket skedde, och nu består den av de hus som kallas chrustjevka, och ser likadana ut över hela unionen. Lika profillösa, lika ointressanta dåligt byggda hus. Uppvärmning kostade inget, så det blåste rakt igenom dem, och snart fick de fuktskador.
Men det är skrämmande att konstatera att avståndet mellan Estland och Ryssland är så kort. År 1700 stod Karl XII och såg ner på den ryska militären, beredd till strid. Peter den store stod på andra sidan, och såg att chanserna var små att segra i den kommande striden. Han lämnade över ansvaret till sin just utnämnde fältmarskalk de la Croy, som han lärt sig uppskatta efter ett vodkaslag, där Peter och fältmarskalken var de, som sist stod på benen.
Augusti 27, 2017 Deportationer.
6 av dessa ”bataljoner” bestod av ester.
12 000 av dessa ester dog av tvångsarbetet under de två åren.
Den ryske lokalhistorikern har funnit listor över de döda av vilka många kom från Saaremaa, därav hans besök där.
Han kommer att fortsätta sitt arbete genom att börja söka efter begravningsplatser om inte ”vissa element” stoppar honom.
memorialet lever ett otryggt liv.
Juli 22, 2017 Varför är det rätt att döda en f.d.livegen/slav eller barn till en livegen/slav för att han lyckats i sitt nya värv?
-
Jag sitter i bilen och genom fönstret betraktar jag stora välskötta åkrar. Somliga lyser gult, andra varmt grönt. Jag ser ostäder som är renoverade och nymålade, andra som just nu får sin renovering och ytterligare många som håller på att falla samman. Jag ser i mitt inre människorna som bor, eller har bott där, och funderar på hur deras liv var under de grymma Sovjetåren.
Allt skulle ju bli så bra med det kommunistiska samhället. Alla skulle ta hand om varandra. Alla skulle ha det lika bra, och ingen skulle utnyttja någon annan. Hur var det i verkligheten? I många västländer, och därmed också i Sverige hade man uppfattningen att det var en rättvis ideologi, att den kännetecknades av godhet människor emellan.
Hur var det i verkligheten? Under den tsarryska tiden, före sovjetrevolutionen, levde de flesta esterna i livegenskap, alltså som slavar. De arbetade ofta på de priviligierade tyska grevarnas herrgårdar. De hade ingen rätt att flytta därifrån. Enda möjligheten var om de lyckades fly och hålla sig gömda under minst ett år.
När livegenskapen upphävdes, först i Baltikum år 1816, och sedan i övriga Ryssland 1861, då skulle alla skaffa sig ett nytt liv. I Estland arbetade man för att alla skulle lära sig hur man sköter ett jordbruk, eller något annat eget företag. Ja, man startade många kurser. Som livegen hade man ju inte hela bilden av ett företagande.
Mot slutet av 1800-talet gavs esterna möjlighet att ta lån för att köpa mark, hus och djur till en egen gård. Avbetalningarna gjordes vartefter man lyckades sälja sina varor man producerat. Naturligtvis tog det olika lång tid för de nya bönderna, men de flesta klarade av det inom rimlig tid.
Estland utropade sin självständighet den 24 februari 1918. Därefter följde det 3 år långa frihetskriget. Fredsavtalet med Ryssland skrevs under 1920, då Ryssland förklarade Estland som en fri republik, och Estland, i utbyte mot detta, förklarade Sovjetunionen som en fri republik. (Som första land i världen)
Därefter följde några år av frihet, då de förändrade landet, förbättrade livet för många och hann t.o.m. införa tre veckors semester för alla.
Men 1939 startades Andra världskriget. Tyskland och Ryssland samarbetade till en början, och den s.k. Molotov-Ribentropakten undertecknades, där Baltikum tillföll Ryssland.
Estland stod till en början helt utanför. Men så kom den dagen, då Kreml begärde att få tillgång till vissa områden i Estland för att placera sina soldater där, och därmed var Estlands frihet över. Många landsortsbor fick någon timme på sig att packa ihop vad de ville ha med sig, och sedan försvinna från sina hem.
Ja, ni vet väl numera hur striderna mellan Tyskland och Ryssland blossade upp och hela historien med det riggade påtvingade valet i Estland och den första stora deportationen 1941. Hur Tyskland tog över Estland 1941, och hur ryssarna tog tillbaka landet 1945. (Jag har redan beskrivit det i min blogg.) Under tiden arbetade de estniska bönderna efter bästa förmåga. När ryssarna återtagit det lilla landet, då lovade de att inte tvinga på esterna några kolchoser eller andra tvångsmedel. Så blev det naturligtvis inte. 1948 stals egendomar och djur från bönderna. De som vägrade skickades till Sibirien eller dödades. Kolchoser bildades där de kvarvarande bönderna, deras familjer och andra skulle arbeta. De fick inte alltid lön för mödan i början, men det gällde bara att arbeta.
Hur förklaras det i dag av troende kommunister? Jo, det var ‘kulaker’ som dödades eller skickades iväg, “Jaha, kulaker” säger man då, och så diskuteras inte de morden. Vad var då en kulak? En storbonde. En man som lyckats i sitt arbete och som anställt personal på sin gård. Men vänta nu. Var det inte f.d. livegna, som fått lån från staten för att köpa sig en bondgård. Som arbetat och slitit för familjen. En helt vanlig, men duktig arbetare. Är det verkligen en man som det ska vara fritt att mörda? “Jaha en kulak”, var det ju.
Är det så kommunismen fungerar?
Man dödade också andra välutbildade människor. De första att deporteras var journalister, poliser, lärare, tjänstemän etc. De ersattes av fr.a. ryssar utan kunskaper om Estland och hur man behöver arbeta där. När det gällde utbildning av personal inom juridiken på universitetet i Tartu, ersattes litteraturen i ämnet av nya ryska, kommunistiska läroböcker, och ny outbildad personal anställdes. Och sedan var det fritt fram för ett nytt sätt att se på lag och rättvisa.
Varför diskuteras inte det? Tycker vi inte att människor ska utbilda sig? Är det inte viktigt att vi är kunniga inom det yrket vi har? Varför tycker vi att tidigare slavar/livegna, inte ska lyckas i sitt arbete? Varför är det dödsstraff på dem?I Sverige är många kommunister människor som har lyckats i sina arbeten, är väl kända av oss alla. De bor i stora hus eller lägenheter, och tjänar bra med pengar. Kommer det utdömas dödsstraff på dem också? Och sedan kommer de som blir kvar rycka på axlarna och kalla dem för något nytt ord, som gör att vi andra tror att det är rätt att döda dem?
Jag får inte ihop det. Jag förstår inte. Kan någon besvara frågan: Kommer det hända igen?
-
Allt detta snurrar i mitt huvud när jag ser husen som håller på att falla ihop. Esterna berättar: “Den familjen deporterades till Sibirien, och kom aldrig tillbaka.” Huset har stått och väntat under alla år. Jag ser att det inte har varit något storjordbruk där, men ‘kulaker’ var de tydligen ändå.
-
Moskva behövde mat. Människorna hade inget att äta. Vad gjorde man då? Jo, man rekvirerade mat från andra orter i det stora riket. Man hämtade mat från källare och trädgårdar. Det enda säkra, som människorna fick behålla, det var äpplen. Vi vet nu, att många miljoner människor dog av svält i Ukraina av den orsaken, men det var faktiskt människor över hela riket som svalt och dog. Är det kommunism? Ska man ta maten från människor för att ge till makthavarna? Är inte detta också mord?
Är det rätt att mörda i kommunismens namn, men inte i fascismens eller nationalsocialismens namn? Är det rätt att mörda sina egna medborgare, som inte själva är skyldiga till brott?
Varför får vi inte tala om detta? Vi har läst så mycket, och sett så många filmer om Hitlers brott, men aldrig talas det om Lenins och Stalins brott mot mänskligheten. När Sveriges utrikesminister 1945 skulle ta ställning till den sovjetiska ockupationen av Estland, menade han, att Estland inte hade gjort allvarliga förändringar i sitt land under sina tjugo år av frihet, så man kunde acceptera ockupationen! Det är fruktansvärt nonchalant sagt. De hade hunnit med mycket. Människorna levde fria liv. De hade avlönade arbeten, var egenföretagare och anställda. De häll på att lyfta sig ur det underkuvade liv de levt under hundratals år. Var inte det värt något? De bytte regering flera gånger, javisst, men det fungerade ändå. De hade bara dessa få års erfarenhet av att leda ett land. Vad begär man av andra, när svenskarna själva varit fria under så lång tid och hade enorm erfarenhet av erövringar, förluster och skiftningar på tronen?
För Estland har det numera gått framåt med rekordfart. Jag ser hela tiden hur landsvägarna förbättras, blir allt säkrare, och markeringar för att skydda liv finns överallt. Jag ser hur bostäderna blir allt vackrare och trädgårdarna sköts om. Åkrar är enormt stora och sköts av kunniga bönder. Jag blir så varm om hjärtat av allt detta.
Men, är det så, att om kommunisterna kommer tillbaka, ska bönderna då straffas med döden för sitt goda arbete? De ger oss mat från dessa åkrar, de ger oss kött, ägg, smör och mjölk. Allt finns att köpa i affärerna. Och dessutom tar man hand om dem, som har det svårt av olika skäl. Alla ska ha så mycket hjälp från staten, så att de klarar sig. Ingen ska behöva dö av svält!
Hur kan någon försvara den regering, som genom sitt handlande förorsakade så många miljoner människors förtida död? Ska vi verkligen inte kunna diskutera det, istället för att höra att “Stalin var en mycket klok människa innan han drabbades av förföljelsemani.” Eller: “Filmen överdriver Stalins roll, han kan inte ha gjort allt detta, så det är rena propagandan!”
Javisst, det är historia nu. Tiden går, och vi ska ägna oss åt dagens problem istället. Javisst. Men så mycket i dag är präglat av det som hände under Andra världskriget, att vi måste rensa upp så fort som möjligt. Det fanns inget gott med morden och deportationerna då. Sovjet utvecklades inte till en framtidsstat. Den föll ihop.
Estland blev fritt igen 1991, och esterna fick åter möjligheten att bygga sitt eget land. Det är det stora som hänt här. Utan mord och deportationer lever nu det estniska folket i frihet och respekt.
Maj 29, 2017 Solzjenitsyn och Estland.
Det hade varit en underbar solig vårdag, eller kanske det var ett försök till sommar. Det var så varmt att vi måste sitta inne och äta. Det var Hanno och vi. Ett bra tillfälle att få veta mera. Det finns alltid så mycket mer att veta.
Vi kom att prata om Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagaren i litteratur. Wikipedia presenterar honom så: född 11 december1918 i Kislovodsk, död 3 augusti2008 i Moskva, var en ryskförfattare, historiker och tidigare sovjetiskdissident. Han erhöll Nobelpriset i litteratur1970. Han var tidigare kapten i sovjetiska armén och fånge i Gulag.
Solzjenitsyn var den som framför alla andra fäste omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. DebutromanenEn dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades 1962 under Nikita Chrusjtjovspolitiska töväder.
Solzjenitsyn föddes i Kislovodsk i Terek oblast i södra Ryssland. Fadern, som var officer i tsarens armé, hade omkommit i en jaktolycka ett halvår före sonens födelse och Alexandr uppfostrades av sin mor under fattiga förhållanden. Under Andra världskriget deltog han i Röda arméns framryckning genom Polen, men arresterades i början av 1945 sedan han uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga i några brev till en vän. Han dömdes till åtta års fängelse och kom att tillbringa detta straff i olika specialfängelser och läger fram till 1953. Efter det att Solzjenitsyn hade avtjänat sitt straff, blev han förvisad för livet till södra Kazakstan. Under denna förvisning fick han tillåtelse att söka vård för den cancer han drabbats av. Det var under denna behandling som han fick materialet till sin delvis självbiografiska roman Cancerkliniken. 1956, efter Chrusjtjovs avstaliniseringstal benämnt Om personkulten och dess konsekvenser, blev han emellertid benådad.[1]
Jag har berättat tidigare om att han i Lubjanka träffade en estnisk man, Arnold Susi, som var född 1896 i Livonia, som senare blev en del av Estland. Susi deltog i Frihetskriget, studerade juridik i Tartu. Han var medarbetare till bildningsminister Otto Thief i den estniska regeringen när röda armén drev ut tyskarna 1944. Han fängslades och i augusti 1945 dömdes han till 8 år i Sibiriskt fångläger.
De hade många och långa samtal där Solzjenitsyn fick lära sig om demokrati och hur man lever i ett fritt land. De blev mycket goda vänner, och efter Stalins död frigavs båda herrarna. Susi återvände till Estland och sitt hem. Solzjenitsyn kom ofta på besök och boken Gulagarkipelagen skrevs under dessa besök. Han skrev den i tre exemplar. Ett lämnade han i Estland, ett lyckades han smuggla ut till något land i Väst, och det tredje lämnade han hos en god väninna i Leningrad. “Om någon frågar efter den, bränn den omedelbart!” sa han till kvinnan. Det berättas att en dag kom KGB-män in i hennes lägenhet och lyckades hitta boken. De tog den med sig. Kvinna mådde så dåligt av att inte ha gjort som hon lovat, att hon hängde sig efter att KGB hade gått.
Emellertid tvingades Solzjenitsyn till landsflykt 1973. Jag minns första sidan på DN den dagen. Den store mannen stod på trappan till ett flygplan på väg att trampa västerländsk mark. Han reste till USA. Där träffade han ryssar, som flytt undan Sovjet, och som berättade för honom om tsartiden och om det Ryssland som fanns då, före den s.k. Ryska revolutionen. De berättade om det, i deras ögon, så fantastiska landet och allt tsarerna hade betytt. Det Ryssland som fanns nu, det var fasansfullt.
Men! Plötsligt var Estland en stor skuld till det nya för Solzjenitsyn. Han fick veta, att inget land i världen hade erkänt diktaturen Sovjet fram till år 1920 då esterna gjorde det. Förrädare!!
Hur gick då det till? Det som Solzjenitsyn inte fick veta. Jo, i fredssamtalen i Tartu mellan ryssen Adolph Joffe och esten Jaan Poska gav ryssen ett ultimatum: Om han skulle underteckna avtalet måste Estland erkänna Sovjetunionen. Naturligtvis kände sig Poska tvingad att gå med på detta. Så blev de förrädare i Solzjenitsyns ögon.
När Solzjenitsyn återvände till Ryssland, efter Sovjets fall deklarerade han sin avsky för Estland. Hans (f.d.) vän Arnold Susi skrev då ett brev till honom, och frågade vad han menade med sina uttalanden. Då fick han ett brev till svar, där Solzjenitsyn bad om ursäkt. Men fick världen veta det? Inte med ett ord! Så fungerar det, och det måste vi alla vara medvetna om. En människa kan ändra åsikt många gånger i livet. Vi får inte veta det alla gånger, och förstår ingenting av det som sker. Jag menar att vi får inte vara godtrogna och inbilla oss, att människor menar vad de säger alla gånger. Vi måste vara realister. Undersöka fakta noga, och ändå var öppna för att sanning är svår att finna.
Maj 4, 2017. Solens son.
april 14, 2017 Fake news
Förra året i Sinimäed uppträdde några personer i nazistiska kläder o symboler och Ryssland kunde därför säga, att den estniska årsdagen för det stora slaget, som inleddes på senvintern 1944 och kulminerade i september samma år, då flera hundra tusen sovjetsoldater miste livet mot esternas 30000, uppmärksammas av de fascistiska/ nazistiska esterna….osv det vanliga ”blajet”. Sovjetunionen förnekade att slaget ägt rum men president Jeltsin öppnade arkiven.
Nazisterna skrevs det om och visades på ryska TV o tidningar o radio över hela Ryssland. Bilder på nazisterna spreds och RT, Russia Today repriserade inslaget ofta.
Estland fick aldrig tag på Nazisterna.
I dagarna utkom estniska säkerhetspolisens årsbok. Två ryska spioner/ desinformatörer / agitatorer har åkt fast.
De ryska agenterna, Artjom Malosev o Hutsbarov Alik berättade att de avbildade nazisterna var insmugglade från Ryssland och att en av dem var en ökänd skinhead ( jag trodde de var utdöda) Maksimov Aleksei,
från Petersburg.
Bra exempel på ”fake news”.
Och så bilder från Kapos årsbok. Alltså ryssar som föreställer estniska nazister:
Så fortsätter man alltså att sprida ett falskt budskap för att få världen att misstro ett litet land. Och många, många både ryssar och andra folk tror att det är sant.
Jag skrev om Sinmäed bl.a. Den 24 feb 2017.
april 7, 2017 Ett brev till Studio Ett
Hej
För några dagar sedan hade ni en rapport om förhållandet mellan ester och den stora rysktalande befolkningen i Estland. Det var bra i det stora hela, men ett problem är, att påståendet från en rysktalande man inte kommenterades. Han påstod att esterna hade haft det bäst av alla under ockupationen. Detta är inte sant.
1978 var jag för första gången på besök i Estland. Jag är helsvensk.
Det var helt fruktansvärt. Mataffärerna var nästan tomma. Folk var stressade och gick fort på trottoarerna. De släppte självklart dörrar på varandra. Bilarna körde i vattenpölar utan att ta hänsyn till de gående. Infrastrukturen var urusel. Man hade just börjat renovera vissa hus i Tallinn inför seglingsolympiaden 1980. "Kom tillbaka två år efter spelen, så får ni se hur allt har fallit ihop igen", sa vice stadsarkitekten till oss.
I lägenheterna bodde det flera familjer. Det kunde ringa på dörren, och där stod några främlingar med ett papper på att de hade blivit tilldelade ett rum där. I bästa fall hade familjerna varsin spis!
Visst, det fanns lite mer mat i de s.k. valutaaffärerna, men där fick inte vanliga ester handla. De var för människor med utländsk valuta. Ungefär: "Endast för partihöjdare."
Vi åkte taxi från förorten Nõmme till hotellet i innerstan. Efter en stund saktade chauffören in och körde sakta i några minuter. Jag blev jätterädd, men han förklarade sedan, att där bodde kommunistledare, som inte ville bli störda av biltrafik.
Vi blev bjudna hem till en känd estnisk ballerina, som blivit hedrad med Leninordern, men vi fick inte komma förrän om några dagar, eftersom hon måste springa runt i affärer för att försöka hitta något att bjuda oss på.
Därhemma fanns också hennes syster som höll på att dö i ett Sibirienläger. Hon överlevde för att ballerinan hotade med att aldrig mer uppträda om inte hennes syster släpptes. Systern hade skickats till läger efter att hennes man skjutits vid tågstationen när han var på väg hem från sitt arbete. Han var skyldig eftersom han hade arbetat som frivillig polis under sommarloven när Estland var ett fritt land.
Allt var grått, grått. Människor hus, ja allt!
Det enda som de själva odlade, som aldrig kunde tas ifrån dem var: äpplen! För övrigt hade allt i deras trädgårdar och större odlingar tagits och forslats till Moskva. -Kommunismens första gäst heter Svält!
En annan berättade att hennes syster var gift med en ryss, och om han hörde att det pratades estniska på släktfester, då hotade han att se till att de alla hamnade i Sibirien! Vilket var fullkomligt realistiskt.
Överallt fanns spioner. På arbetsplatserna kontrollerades bl.a. att ingen lyssnade på förbjuden, dvs estnisk, musik.
Varifrån kommer då ryktena om att de hade det så bra? Jo, esterna i Tallinn och den närmaste omkretsen kunde se finsk TV. Det var förbjudet, men svårkontrollerat. Där kunde de se, att allt de fått höra om att alla européer inte alls hade det så fattigt var en stor lögn. Detta fick inte komma ut till resten av Sovjetunionen, därför sa man att esterna är nazister/fascister och ljuger om allt.
Esterna fick epitetet "nazister" tidigt. De hade ju slagit sig fria från Sovjet/Ryssland (och Tyskland) 1918-20. Sedan, efter det av Kreml riggade valet i Estland 1940, "bad esterna om att bli en del av det kommunistiska riket", och strax efter blev de nazister/fascister igen.
Vi svenskar vet inte så mycket om våra grannländer i öst. Vi blev också utsatta för propagandan från Sovjet, och de svenskar som 1991 kände till att det över huvudtaget fanns några ester var övertygade om att de var fascister. Sofi Oksanen har berättat att hon t.o.m. fick frågan i Mellanamerika hur många fascister det egentligen finns i Estland, när hon besökte dem vid lanseringen av en av hennes böcker.
Vi ska inte sprida s.k. fake news i våra media, och då anser jag att det är dags att berätta sanningen om de Baltiska staterna,
Med vänlig hälsning
Här är ett inslag om hur ekonomin fungerade för de Baltiska staterna:
http://estonianworld.com/security/video-historian-debunks-myth-golden-age-baltics-soviet-union/
Mars 5, 2017 Estland kommer.
Mars 3, 2017 Ännu en estnisk film.
Helt otroligt. Ännu en estnisk film på svensk TV! Denna gång "Där vindarna möts", som handlar om Sibiriendeporterade. För en västerlänning, som inte satt sig in i vad som hände, är det nog svårt att följa med i handlingen. Det är en ovanlig film med mycket mörker, många stillbilder och ett frukjtansvärt innehåll. Jag kände igen mycket, framför allt i början, från den berättelse jag fått av vår vän Õie, som också deporterades den 14 juni 1941, just när hon tagit studenten och skulle börja sitt vuxenliv. Orsaken var att hennes pappa deltagit i Frihetskriget. Pappa, mamma och hon deporterades tillsammans. Bara hon själv överlevde.
Jag ger er här tidningen Metros recention av filmen:
I det estniska dramat "Där vindarna möts" berättas om ett historiskt trauma, deportationen av tiotusentals balter under andra världskriget. Genom en serie praktfulla tablåer skildras ett liv i mörker, men också hoppets kraft.
I juni 1941 tvingades 40 000 män, kvinnor och barn att lämna sina hem i Estland, Lettland och Litauen. På order av Stalin deporterades de till Sibirien, till ett liv i svält och misär. Målet var att förinta deras nationella identitet och till kropp och själ införliva dem i det sovjetiska skräckväldet. Många dog på vägen, och de allra flesta återsåg aldrig sina hemländer.
Den estniske filmaren Martti Helde hade släktingar som föll offer för junideportationerna. En av dem var den 27-åriga filosofistudenten Erna Tamm, och det var när han läste hennes brev till maken Heldur (som skilts från Erna och dotter Eliide under deportationen) som han bestämde sig för att göra film om händelserna.
"Där vindarna möts" är en poetisk essäfilm i svartvitt, om hur det bekymmerslösa livet på den estniska landsbygden förvandlas till en tillvaro i stum förtvivlan.
"Tiden har stannat i Sibirien, min själ är kvar i hemlandet", säger Erna, och för att gestalta hennes ord skapar Helde en serie tablåer där kameran rör sig runt stillastående människor.
En liten pojke med kortbyxor och skolväska står tryckt intill en husvägg och håller för öronen medan soldaterna samlar ihop byborna. En kvinna i en enkel hydda knäböjer framför ett medvetslöst barn, med ansiktet märkt av oro. En avmagrad fånge vädjar till en panel av officerare med skärmmössor. Sjalar fladdrar, gränsstrån böjer sig för vinden, men människorna är frusna i ett ögonblick.
Det är som att kliva in i en tredimensionell målning och granska skeendet från alla vinklar, i ljuset och skuggorna. Som publik sjunker man in i bilderna, försätts i ett slags trans.
Men framför allt är det Ernas brev som bär filmen. Hon har en unik förmåga att sätta ord på de obegripligt svåra upplevelserna, som när hon försöker förklara hur hennes värdighet sakta tas ifrån henne: "Det är som att vi lever i mörker här, och mycket görs annorlunda i mörker än i dagsljus.". Men också när hon pratar om sin kärlek till Heldur – där finns en flämtande ljuslåga som mörkret inte rår på.
