.

Benjamin Katzeff Silberstein skriver på SvD:s ledarblogg:

Wallströms uttalade förståelse för att Ryssland provocerats av Ukrainas närmande mot EU visar på en världsbild mot Rysslands aggressiva ambition att diktera vad som sker i Europa ses som ett acceptabelt normaltillstånd. Sveriges tvära nej till Nato är precis vad Putins Ryssland vill se. Spänningarna i området fortsätter att öka, och de stoppas knappast av en utrikespolitik där kärnan består av vaga ord om FN och feminism, och där alliansfriheten är viktigare än samarbete med demokratiska stater.

Alltså: Wallström förstår att Ryssland provoceras så till den milda grad av att Ukraina vänder sig mot väst, att de startar ett krig.

Visst kan man förstå hur Putin tänker, med tanke på vad man lärt sig om honom under åren, men det får inte accepetras naturligtvis.

Jag ska försöka samla intressanta uttalanden på den här sidan. Detta var exempel 1.

Exempel 2:

 

Gorbatjov i Oslo 1990 vid mottagandet av Nobels Fredspris: “Esterna förstår inte hur mycket de har Sovjet att tacka för.”

Exempel 3.

Harry Schein jag minns inte årtalet, men det var efter “den sjungande revolutionens” festival i Tallinn. “Att se dem var som att se min ungdoms Österrike (den nazistiska tiden).” 

Exempel 4.

 

Per Ahlmark, efter 1991: “Vi får aldrig glömma att balerna svor sig till Hitler när de gick med i tyska armén.”

De gjorde inte det. Dessutom hade amerikanarna redan fastslagit att esterna stred mot Sovjet för att rädda sitt land och få hem sina deporterade.

Exempel 5.

I radion i början av 1990-talet: “I Baltikum sitter judarna med väskorna packade för att snabbt kunna fly.”

Lögn. Jag frågade judiska församlingens ordförande, Eugeniva Gurin-Loov, som svarade att hon aldrig hört något så dumt.

Jag övergår ett tag till dagens grodor.

Exempel 6.

Philip Teir i DN den 17 okt: Jag har alltid tänkt att Oksanen, som författare, framför allt är intresserad av att visa hur människan är beredd att offra börd, hemgård, faster och moster för att rädda sitt eget skinn.

Något av det mest föraktfulla man kan säga om flyktingar. Skulle någon säga något liknande om dagens flyktingar, då skulle man genast ropa “nazist” “fascist”! Nu händer absolut ingenting.

Denna uppsats går att läsa av all på nätet, och sprider därmed felaktiga uppgifter, som blir förtal. Visst, några var vanliga immigranter, men alltför många palcerades där av Kreml. Kreml ville nämligen radera det estniska språket och den estniska kulturen.

Exempel 8:

Vladimir Zhirinovsky, den ryske partiledaren och dumaledamoten har sagt, när han stod och tittade på Narva: “Alla ester borde förintas!”

a. Kaliningradbor säger:

Om där fanns någon ubåt så är det klart att det inte var vi. Jag gjorde min värnplikt i flottan i sju år. Jag tror inte att de skulle ha gjort ett sådant misstag, säger Vladimir, som inte vill uppge sitt efternamn.

b. Några marinsoldater som inte vill säga vad de heter.

Klart att det inte var vi. Det har blivit rutin i väst att skylla allt på oss. Ni får ju tro vad ni vill, i era ögon är Ryssland alltid skyldig. Vi är trötta på att ständigt bli anklagade för allt mellan himmel och jord, säger Oleg, en av soldaterna.

c. En hel grupp svartklädda kadetter som står och röker i väntan på att gå på en gemensam lördagskonsert:

Ryssland har ju sagt att det inte var vår ubåt. Alltså var det inte vi.

d. Taxichauffören Aleksej Petrovskij :

Ett barn kan förstå att det är USA som har provocerat fram den här situationen för att ytterligare försämra relationerna mellan Ryssland och väst. Atmosfären var spänd sedan tidigare, nu är den ännu värre. Det är inte Sveriges fel, jag tror inte att Sverige har något med den här saken att göra. Det är USA som blandar in sig överallt, försöker ta över Ukraina och tvingar EU att dansa efter sin pipa. Exakt hur USA skulle ha fått svenska armén att under enormt pådrag finkamma Stockholms skärgård vet inte Aleksej Petrovskij. Han vet bara att det är ”en provokation.”

Exempel 10

En vanlig kvinna i en affär i Moskva kommenterande sanktionerna.:

“Vad kan den lilla myggan Europa göra mot den stora elefanten Ryssland, obegripligt.”

 

Jag kommer komplettera listan efter hand.

 

Först det allvarliga.

Sökandet efter undervattensaktivitet i Stockholms skärgård är avslutat. Nu diskuterar man vad som hände i stället. I morgonens program i radion vidarebefordrade Göran Greider Putins åsikt att Sverige nu har stört freden i Östersjön och skapat den nya oron.

Vilken okunnighet! varför ska vissa få uttrycka sig i media utan att veta något?

Ryssland har under många år efter Baltikums frigörelse hotat och misskredierat dessa länder så gott som varje dag. Alltid finns det något man kan göra eller säga. Flera spioner har också avslöjats, vilket betyder att spioneri är förekommande.  I Estland har man fått höra att alla ester borde förintas. Att de diskriminerar ryssar, och därmed bevakas av  Putin, eftersom han ska “skydda alla ryssar var de än befinner sig i världen.” Det är ett hot, Göran greider. Det kommer inte från någon svensk. Ryssland är inte det goda och humanistiska paradis, som Greider m.fl. vill tro.

Jag tror inte Greider är betald av Ryssland, han är bara en “nyttig idiot”. Inte som finlandssvenske docenten Bäckman som menar att t.ex. esterna for frivilligt till Sibirien för att slippa krig. (Han tänker inte på att många finns i livet som kan berätta sanningen, vilket inte så många vill veta.

---

Sedan det roliga.

Vi var på stor fest i går i Kiltsi herrgård.

Man möts av den långa fasaden och ett budskap på tyska högst upp vid taket:

Huset är från 1292 och renoverades 1784.

Det är en gammal herrgård mao. Nu är det åter renoverad och invigd.

Ägarna har varierat under tidens gång naturligtvis, och det har varit med om stora drabbningar.

Den största skedde här under livländska kriget 1558. Den dåvarande ägaren av Kiltsi Robrecht von Gilsen (troligen den man som gett gården sitt namn) organiserade en bastion för effektivt motstånd. När det Livländska kriget slutade år 1600 fanns bara en ruin kvar, och den nämndes inte alls på många år. Under 1700 talet ägdes gården av familjen Uexküll, men överfördes 1761 till Gustav von Rosen, som i sin tur sålde den 1778 till Hermann Johann von Benckendorff.

Färdigrenoverad blev inte gården förrän 1790 då huvudbyggnaden var helt klar.

Därefter hände det, som gjort herrgården så känd.

Adam Johann von Krusenstern (1770-1846) ledde den första stora världsomseglingen i rysk sjöhistoria (1803-1806). Han färdigställde “Lõunamere atlase”/ Atlas för Södra havet när han bodde på gården, och där blev han kvar till sin död 1846.

Efter att Estland blivit fritt 1920 förlade man skolor i många herrgårdar, så också i Kiltsi. Det betyder att byggnaden bevarats och sedan 1994 har man arbetat med renoveringar.

Och så var det den stora festen den 25 oktober 2014.

En god vän till paret höll tal, och barn och barnbarnen sjöng och spelade piano och gitarr.

En manskör, 4 personer sjöng först allvarliga sånger t.ex. om att aldrig, aldrig mer ska landet tillhöra någon annan. Nu ska freden vara i tusende år.

Det är inget märkligt att sjunga sådant i Estland, det ska inte tolkas negativt nationalsitiskt, som man alltid gör i Sverige. Det är ett uttryck för att man inte vill tillbaka till det liv man levde under ockupationerna. Vi måste lära oss att andra folk har andra erfarenheter än vi. Därefter sjöng de de vanliga sångerna som vi ofta hör i Sverige också. Jag minns “När som julljusen tändas där hemma”, men med en annan estnisk text.

Förresten talade man i radion också om Norge under kriget. Vad ont tyskarna gjort och lättnaden när Röda armén trängde bort dem. Därefter lämnade ryssarna Norge! Obs!

Jämför det med Estland. Estland var ockuperat av Sovjet. Fruktansvärda brott begicks av ryssarna, tyskarna kom och trängde bort dem. Självklart hoppades man på att det var befrielse det gällde. Men efter tre år kom Röda armén tillbaka och trängde bort tyskarna. Då visste esterna vad som väntade. De hade erfarenheten. - De som kunde flydde landet. Som sagt inte för att rädda skinnet, utan för att rädda livet!-  Men Röda armén lämnade inte Estland, som de lämnat Norge.- De blev kvar och plundrade landet och förstörde infrastrukturen och införde en ny kultur som innebar, att esterna nu blev ett diskriminerat folk. Vilket man inte heller vill veta i Väst.

Vid det internationella mötet angående Ukrainakriget som hölls i dag i Milano kom de fram till att alla, även Putin, strävade efter fred och Ryssland skulle arbeta aktivt för detta. Överenskommelsen skrevs under.

Men redan innan mötet var avslutat meddelade Moskva att Putin blivit missförstådd, och avtalet gäller inte.

Vitsen med det hela är, att den ryska befolkningen nu vet att Putin arbetar för fred i Ukraina. Att överenskommelsen revs upp får de inte veta.

Alltså: nu höll inte överenskommelsen under hela mötet!!!

Dessutom:
Just nu övar holländska marinfartyg och U-båtar tillsammans med ester utanför Tallin.

Förre estniske ÖB Ants Laaneots säger att svenskarna måste tänka över sin situation med ryssarna på Gotland, och att finnarna är oerhört oroade över förhållandet där. Detta ser vi inte i svenska tidningar.

Varför ser inte svenskarna? Varför får vi inte ens försöka se? Varför klassas vi som “dåliga människor” av än det ena än det andra slaget om vi påpekar det, som nästan hela världen vet? 

Häromdagen pratades det om läggmatcher i fotboll i Sverige. Då kunde vi läsa eller höra att man i andra länder anser att svenskarna är naiva, som inte har förberett sig för att sådant kan förekomma i vårt land? Varför tror vi att alla människor är “som vi”, dvs blågda, vilken färg de än har på sina ögon. OBS! Många svenskar är faktiskt brunögda, så det är inte rasism att säga så.

 

Jag minns när en god vän från det nyss fria Estland sa 1991 att “ryssarna har sett hur lätt det är att ljuga och få understöd så man slipper jobba! Snart kommer de till Sverige!”

 Men vi fortsätter att tro pa allas godhet. 

“Varför förstår inte esterna att det är slut på Kalla kriget?" Den frågan såg vi flera gånger i svenska publikationer. Nu ska jag berätta för alla svenskar: “Därför att esterna känner sin fiende och vet hur han arbetar.” Men det får vi inte säga i Sverige. Vi har ju inga fiender. Vi har inte lärt oss något av historien. Många har ingen aning om att vi haft en Stormaktstid. Den talas det nästan aldrig om i skolorna i dag. Men tänk om man istället kan lära sig mycket av vad som hände då? Kanske kan vi förstå varför det krigas i Mellersta Östern. Kanske kan vi förstå vad Putin håller på med. Kanske kan vi förstå att man inte kan tro på alla löften och underskrifter. Det har man aldrig kunnat nämligen. En underskrift gäller ibland bara så länge parterna sitter i förhandlingsrummet. (Som i Helsingfors.) Nu tror jag att man i Sverige ändå börjar förstå vem "ryssen" egentligen är.

 

En ung kvinna från Estland som studerar till läkare i Sverige har berättat att i början försökte hon förklara för sina studielkamrater hurdan “ryssen” är, hur Sovjet var.  Men alla såg bara helt oförstående ut. Hon berättade för sin mamma, läkare i Estland, i telefon att hon har slutat prata med svenskar om ryssar, kommunister och Sovjet. “De jag träffar i Sverige vet ingenting. De tror på fullt allvar att ryssarna är som vi.” Mamman tappade hakan. “Som vi! Vet de ingenting? Har de aldrig träffat några ryssar?”

Nej, de vet ingenting, tar inte reda på något och det är mer eller mindre förbjudet att undersöka saken. Munkavle sätts på alla som gör skillnad på människor. Jo, det är så. Man blir rasist helt enkelt om man säger att ryssarna är inte som vi."

Vad vet då esterna, letterna, litauerna, finnarna, polackerna, rumänerna, tjeckerna, ungrarna, östtyskarna och de andra, som vi inte vet, men ändå säger vi att de ljuger när de försöker berätta om den svåra tiden. 

Under de senaste femtio långa, långa åren var esterna tvungna att anpassa sig efter människor som ljög och hotade. Man kunde aldrig lita på vad de sa. Ett bra exempel är när Stalin 1940 lovade att det aldrig skulle bli tal om förstatligande och kolchoser i Estland om de valde "rätt" 1940, som ändå var avgjort i förväg eftersom resultatet publicerades innan vallokalerna stängts, då de skulle komma att tvingas in i Sovjetunionen.

Hur länge höll han det löftet? Det hann inte hända så mycket på den fronten under det första ockupationsåret, det handlade om arkebuseringar och deporteringar istället. När de återockuperat landet 1944 återsändes några ester tillbaka från Ryssland. De fick med sig att de absolut inte fick berätta hur livet var på kolchoserna. Det eländiga livet. Och 1948 var kolchoserna ett faktum och livegenskapen återställd i landet. De vet att man aldrig kan lita på en ryss. De ärliga var antingen dödade eller hotade till livet. 

Många svenskar tror att det levde hundratusentals ryssar i Estland före 1939, men så var det inte. De var inte fler än ca 5000. Efter 1944 flyttade hundratusentals ryssar in och ut i landet, varav de flesta var flyktingar från Sovjetunionen, och Ryssland hävdade att Estland "alltid" varit ryskt. Kommer de säga att Gotland (Slite) är ockuperat av svenskarna och snarast ska tillbaka till Ryssland också?

-----

I dagens DN finns en artikel där Philip Teir skriver under rubriken

Starkt om hembygden som ett öde       

Artikeln handlar egentligen om en bok Jorden vi visste av Murat Isik. Men jag reagerar oerhört starkt mot några meningar där han jämför den boken med Sofi Oksanens böcker om Estland under kriget. Han skriver:

Jag har alltid tänkt att Oksanen, som författare, framför allt är intresserad av att visa hur människan är beredd att offra börd, hemgård, faster och moster för att rädda sitt eget skinn.

Det är så oerhört nonchalant skrivet. “för att rädda sitt eget skinn” har en feg framtoning. Men antagligen hör artikelförfattaren till dem som inte har en aning om varför esterna flydde. Skulle han verkligen själv ha stannat kvar i sitt land om han med säkerhet visste att han skulle dödas om han stannade kvar. Att gömma sig i det egna landet var svårt. Det fanns alltid någon beredd att skvallra.

De flydde för att rädda sitt och sin familjs liv. Inte skinnet. Livet! Det ska man ha respekt för. Det krävs ju att vi har respekt för de flyende i världen i dag. Det gäller också dem som flydde från kommunisterna i Sovjetunionen.

Bland annat gladde sig kritiker åt en debutroman (Isiks bok) som inte handlade om en inåtvänd medelklassunge som stirrar rakt ner i sin egen navel:

Är det så han tänker om Oksanens böcker? Helt fruktansvärt. Här kan man verkligen tala om att alla människor inte är lika värda. Oksanens böcker beskriver det svåra livet i Sovjet-Estland. Det är svårt att skoja om. Människor led. Och faktum är att flera av de estniska kommunisterna tog sina egna liv när de insåg vad Moskva gjorde. Så fruktansvärt är det att bevittna förintelsen av ett folk och ett land.

Men nu har esterna verkligen visat vilken skillnad det är på dem och sovjeterna. De har byggt upp ett land som har rest sig ur askan. Snabbare än någon annan sovjetrepublik! Vi ska lära oss av detta och leva efter de kunskaperna. Det gäller att analysera det som händer, se det från alla håll och inte bara tro på vad andra säger för att nå sina egna framgångar. Vi måste vara kristiska och analyserande. Vi måste ha den rätten utan att klassas som rasister.

 

Ryssarna behandlas inte illa i Estland trots detta. De flesta är faktiskt europeiserade och rumsrena. Det tror jag att många är i Moskva och S:t Petersburg också, men jag vet också att många inte är det. 

Jag fick tips om en artikel på webben.

Ryssarna i Narva vill inte bli ‘befriade’ av Moskva. /Tom Balmforth

Han har intervjuat flera Narvabor och jag citerar:

Aleksandr Brokk är etnisk ryss, stolt över sitt språk och sitt härkomst, men behöver bara titta över Narvafloden på Ivanborgen och dess omgivningar för att försäkra sig om var han vill leva. “Man behöver bara köra in i Ivangorod för att känna atmosfären. Vem vill leva där?”

Brokks åsikter är inte ovanliga i Narva. Man får nyheterna från Ryssland, ryska är “språket” och det orange-och-svarta bandet som symboliserar segrar i krig pryder bilarna.

Men ryssarna som utgör 88% av befolkningen i staden känner EU och Nato som “hemma”.

Och medan de kan känna en känslomässig samhörighet med Moskva och säkerligen har sina gruff med den estniska regeringen i Tallinn, är det få som säger att de vill följa exemplet i Krim och strida för Ryssland.

De flesta här har vant sig vid sitt stabila och förutsägbara liv vid EU:s östra gräns.

 

Oleg Uglov, chef för en framgångsrik fira som tillverkar bord-tennis-rackettar; en av Narvas mest framgångsrika företagare, prisar avsaknaden av korruption, säkerheten för ägodelarna och smidigheten att göra affärer i Estland.

“Man kan vara helt säker på att det inte kommer någon i morgon för att ta över dina affärer; de kommer inte ta bort något eller ändra lagen så att det blir svårt att göra affärer,” säger Uglov. “På det sättet är Estland ett mycket bra land att bo i och göra affärer i.”

I FN sa utrikesminister Lavrov att de känner oro för att ryssarna i Estland marginaliseras. Det uttalandet skapade naturligtvis oro både bland ester och ryssar i Estland att Ryssland skulle agera på något sätt.

Den lokale jornalisten Roman Vikulov, reporter i veckobladet “Viru prospekt” säger att om narvaborna höll ett val, liknande det på Krim, då skulle resultatet bli helt annorlunda.

Han tror att bland den ryska befolkningen i Narva är det en önskan att få slut på de spänningar mellan ryssar och ester som funnits sedan befrielsen som gäller. Ett sådant val, som dock inte är troligt, skulle visa Narvasryssars lojalitet med Tallinn.

Ryssar i Estland har vissa klagomål. Det mesta handlar om språket och medborgarskap.

Den stora majoriteten ryssar flyttade in efter det att Sovjet ockuperat landet och tvingat in det i unionen efter andra världskriget. Under 1940-talet sändes tiotusentals ester till arbetarläger i Sibirien, där många dog.

När Estland förklarade sitt oberoende 1991 blev de som flyttat in i landet efter andra världskriget inte automatiskt medborgare i Estland. Istället förväntades de naturaliseras, en process som också innehåller ett språktest.

I Narva är 46,7% av befolkningen estniska medborgare, 36,3% har ryska pass. Resterande 15,3% är varken ryska eller estniska medborgare. Detta innebär att färre än 50% av befolkningen kan rösta i nationella val.

Aleksandra, 22 år, som inte vill uppge sitt efternamn, är en etnisk ryska som studerar vid universitet för att bli högstadielärare. Hon säger att språkkravet gör det svårare för henne att få ett jobb i soffentlig sektor, eftersom hon inte är född est. Hon har levt hela sitt liv i det fria Estland, men känner sig som mellan två världar - inte riktigt rysk inte riktigt est. “Vi är som på en liten ö avskuren från den övriga världen. Vi tillhör inte ryssarna som bor i Ryssland, och inte heller esterna här. Vi är ett litet samhälle med egna regler,” säger hon. “När jag talar med ryssar från Ryssland händer det att vi inte förstår varandra.”

Trots att de inte vill förenas med Ryssland säger många i Narva att de stödde Rysslands annektering av Krim.

Vladimir Alekseyev, 67, som är ledare för fackföreningen på Narva Energia fördömer Västs stöd för Maidanupproret i Ukraina som resulterade i den proryske presidenten, Viktor Yanukovych, avgång.  Han berömmer också Krimborna för deras arbete för “självbestämmande”.

“Alla kunde se, och Europa kunde bara se på, och det var den absoluta viljan hos majoriteten av Krims befolkning att återvända till Ryssland.  "Det var ingen annektering. Det är lögn Detta var en normal process och reaktionen i väst har inte varit konstruktiv-Extremt okonstruktivt"

Den svåra frågan är hur de ska reagera om det blir allvarligt värre mellan Ryssland och Nato. Vi vet inte.

Ja, jag också funderat kring problemet. Skulle ryssarna i Estland försvara eller strida mot Estland? Jag tycker inte det är helt klart vilka överväganden de gör, men jag vet från flera håll att de har det bättre i Estland än i Ryssland. Jag minns t.ex. det äldre föräldraparet som var helt övertygade om att esterna skulle ta hämnd på ryssarna när de befriades och därför flyttade snabbt till Ryssland 1991. Deras vuxna barn blev kvar, och föräldrarna kunde se hur mycket bättre de levde där än de själva gjorde i Ryssland. Men det var för sent att ångra sig.

Vi har också talat med unga värnpliktiga, som inte heller kan säga hur de rysktalande soldaterna i estniska armén skulle göra vid ett krig med Ryssland. Antingen stannar de i armén och slåss mot Ryssland, eller så deserterar de. "Vi tror inte att de skulle slåss mot Estland", har de sagt.

I går kunde vi se i ett TV-program att engelsmännen kan se skillnader i kultur mellan dem och oss svenskar. De är helt fascinerade av vad de kallar Nordique noir, dvs sättet vi ser på natur och hur vi framställer oss själva i deckarlitteraturen. Vi är inte som engelsmännen, menar de, trots att vi är så nära. En tid talade man om Skagenmålarna. De skildrade naturen och ljuset på ett specieltt nordiskt vis. Eller danskt. Skagen ligger ju i Danmark.

Jag uppfattar det som spännande och hoppas vi själva snart kan få tillbaka vår kultur.

 

----- 

I DN läser vi om letterna, och hur Ukrainakrisen och synen på Ryssland präglat valrörelsen där.

 

Lettland blev (liksom Estland) självständigt från Ryssland 1920. Tjugo år senare var ryssarna tillbaka; sovjetiska trupper ockuperade landet och en marionettregering (ditsatt av Moskva) ansökte om inträde i Sovjetunionen.

 

Under hela kalla kriget var Lettland, vars huvudstad Riga ligger närmare Stockholm än vad Malmö gör, ockuperat av en diktatur. Det är nyttigt att ibland påminna om den svenska hållningen till balternas frihetssträvanden. Den är bland annat beskriven av Andres Küng i Svensk Tidskrift från 1991. (Jag återkommer till den.)

 

Borgerliga politiker som hävdade att demokratisering av Östeuropa och nedmontering av kommunismen skulle ge fred anklagades för USA-kramande och ”korstågsanda”. En ledande socialdemokrat kallade 1988 tanken på svenskt stöd till baltisk befrielsekamp för ”utrikespolitiska stolligheter” från ”extremmoderater”.

 

Men Sovjetunionen föll, balterna blev fria och sökte sig snabbt till de demokratiska gemenskaperna – Nato och EU. Det är Ukrainas önskan om att närma sig samma sfär, åtminstone EU, som fått Ryssland att mullra med stridsvagnar, skicka in soldater utan nationsbeteckningar och stödja rebeller som skjuter ner passagerarplan.

 

Mycket riktigt hörs i dag ekot från kalla kriget i de svenska vänsterkretsar som anser att inget som USA ogillar kan vara riktigt dåligt för resten av världen. Ukraina ligger trots allt i Rysslands intressesfär, det var onödigt av EU att provocera Kreml, nog har Putin och ryssarna anledning att frukta Nato och så vidare – repetera visan tills vodkan är slut. Skamligt är det.

Och Putin har mersmak och trappar upp den retorik som går ut på att ”skydda” ryska medborgare utomlands och behålla kontrollen över det ”nära utlandet”. Inte underligt att den lettiska valrörelsen präglats av Ukraina.

Grattis till demokratin, Lettland – lycka till med valet. Förlåt oss svenskar för att vi inte bättre stod upp för er frihet när det begav sig. Förhoppningsvis kommer det aldrig att upprepas.

 

Erik Helmerson DN.

 

Ja, det är inte bara Putin och Lavrov som hela tiden far med osanningar. Aldrig ska jag glömma den där augustikvällen när Estland befriades och Pierre Schori, som jag aldrig hört säga något gott om esterna, (men om t.ex. Castros Kuba) då plötsligt sa: “Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv!” Plötsligt såg han esterna! Och letterna och litauerna! Struntprat!

Men sedan blev allt “som vanligt” igen. När statsminster Göran Persson for till Riga och skällde ut letterna för att “de inte gjort upp med sin historia!” Jag är helt övertygad om att Persson inte var vaken under historielektionerna. Jag är övertygad om att han saknar EQ-faktor. Går man till en nyss frisläppt dödsdömd, dömd utan rättegång, och anklagar honom för något hans förfäder gjorde? Innan han hunnit hämta andan. Ska man inte först gratulera, hjälpa till med återuppbyggnaden av allt, allt, i landet. Och därefter lugnt diskutera det som hände för femtio år sedan, diskutera vad som gjordes, vilka de skyldiga var och försökt komma fram till en deklaration. Man kan inte begära att de nyss frigivna letternas första tanke är att tänka bakåt, när allt handlar om att tänka framåt. Det är i samma nivå som att svensk TV inte begrep att de fängelser som fanns under de första åren av frihet var kvar från sovjetockupationen. Jag tror inte att man över huvud taget hade någon aning om hur livet hade varit i de ockuperade länderna. Jag vet, att många inte heller var intresserade av att ta reda på det. De var så hjärntvättade av budskapet att USA är genomruttet och Sovjet är framtiden. Jag skriver helt efter egna erfarenheter. Jag har pratat med så många och läst så mycket, att jag törs påstå detta. DET ÄR PROBLEMET! Det kvarstår undermedvetet hos många än i dag. Man kan höra det i bisatser och undermeningar.

Ja, Ukraina gränsar till Ryssland och har en del av sin historia gemensamt med Ryssland. Det gäller även Estland och Lettland. Trots det. mina vänner, trots det har de baltiska och de ukrainska folket rätt till sin frihet.

Det finns så mycket att chockas över, som de fria baltiska staterna numera slipper. Vi måste ha klart för oss, att den sjukvård de erbjöds under ockupationsåren, inte var på de västra ländernas nivå. I Sovjet tog man inte del av de nya rönen när det gäller forskning. I stället hade de egna forskningsresultat att vara stolta över, som Lysenkos upptäckt att man kan uppfostra sädesslagen. Som bevis över den nya kraften i veteaxen tog man ett foto på en pojke som uppenbarligen kunde stå på säden! Vad som inte syntes på bilden var den pall han stod på.