.

Nej, något blev fel och vi fick åka tillbaka igen med oförrättat ärende.
Nu ska jag lägga mig och vila en stund, och sedan ska jag berätta om vår utflykt!

Jaha, nu håller jag på att plocka ihop lite småsaker. Jag åker in till sjukhuset i Tallinn i morgon bitti, och tar inte med mig datorn. Därför kommer jag inte kunna skriva något förrän tidigast på fredag.

Jag har läst lite i boken Bronssoldatens hämnd, Baltiska betraktelser, av Arne Bengtsson, som jag läste för ett år sedan. Och förstår inte att jag glömt hur fint han skriver om de nya staterna i  EU 2004. Han menar, att vi tar inte deras verklighet och erfarenheter på allvar. Det är våra regler och vårt tänkande som gäller. Men de nya vet, att allt, hela livet kan förändras på en liten stund. Oavsett vad man tidigare kommit överens om.

Efter att många hade dött på slagfältet var de baltiska staterna fria 1920. De skapade sina nya republiker och levde nya liv jämfört med tidigare. De var inte längre "icketyskar" i sitt eget land. De hade vanliga medborgerliga fri- och rättigheter. Och så kommer två stora stater överens. Molotov-Ribbentroppakten var ett faktum, liksom den hemliga överenskommelsen om Polen, Litauen, Lettland och Estland. Och därmed förändrades livet totalt för människorna där. Plötsligt gällde inga normala lagar och regler. Så snabbt kan det gå, och så utan den egna medverkan. Två stormakter kommer överens och de mindre staterna har bara att förändra sig.

Det är viktig kunskap i Europa. Men, säger du nu. Europa var ju i krig. Självklart vet man i Europa.
Nej, säger jag då. Dels har man glömt; sextio år är en lång tid. Dels brydde man sig inte om de här staterna. Och det ingår i deras erfarenhet också. Att man så snabbt blir glömd. Jag har läst många böcker som kom ut i Sverige på 40- och 50-talen. Och tänker att ingen trodde på detta. "Det är propaganda" sa man eftersom det var för fruktansvärt för att vara sant. Men det var sant. Alldeles sant.
Bland annat en gång på 60-talet satt vi och festade hos bekanta. Vi kom att tala om Estland förstås, och vi pratade om deportationerna. "Men det är klart att de gjort sig skyldiga till något!" Sa de. "Nej, vi vet. Ants släktingar var ju med bland dem." "Äsch! Det är klart att de gjort något!"
Jag har nu träffat Evy som bara var sex år 1949. Hon var på något sätt "skyldig". Till vad vet hon inte. Men hon deporterades med sin äldre syster och växte upp i ett barnhem i Sibirien. När hon slapp därifrån hade hon glömt estniskan och sitt liv i Estland. Och det är naturligtvis fortfarande ett djupt sår.

Vad är en demokrati värd om man inte betraktar alternativet då och då?

Hanno berättade just en "rolig" historia.

I Sovjet var det väldigt svårt att få tag på kulspetspennor. Det som man möjligtvis kunde få tag på var den allra enklaste engångssorten. Och hade man en gång haft turen att få tag på en sådan, då vågade man inte tro, att man skulle lyckas en gång till. Därför uppstod små ställen, där man kunde fylla på de här pennorna. Det var alltid lång kö framför dörren där.
En dag kom en finne förbi, och frågade varför det blivit en kö just där. "Vi fyller våra kulspets-engångs-pennor här." fick han till svar. "Jaha, och var lagar man trasiga kondomer?" var hans reaktion.

En annan historia vi hört var mannen, som gick in i en matvaruaffär. Han såg en expedit, och frågade om det var här man köper kött. "Nej, det här är fiskavdelningen. Och vi har ingen fisk, men därborta är köttavdelningen, och där finns inget kött."

Jag kommer ihåg när Anne fått strumpkuponger. Det var när Estland just blivit fritt, men ännu inte fått igång ett bättre liv. Hon gick gång på gång till Kaubamaja, det stora varuhuset, men det fanns inga strumpor att köpa. Jag vet inte hur länge hon fick vänta, men vi uppfattar ju strumpor som en basvara, eller...

Nej, nu är jag tillbaka i huset. Jag fick åka hem i fredags, men är lite trött, så jag har inte skrivit något nytt. Anna och Viktor kom för att hjälpa till att sköta om mig. Det kändes fint. Och Anna kommer tillbaka nästa vecka när jag är i Tallinn.

Malle var just här och tittade igenom mina dokument från sjukhuset. När man läste till apotekare i Sovjet, då läste man väldigt mycket medicin, man blev nästan läkare, men inte riktigt. Och Malle är apotekare. Hon berättade att Kardiologen i Tallinn, som är min nästa destination är Estlands modernaste sjukhus och har de bästa läkarna. Det låter bra, och dit ska jag nästa vecka!

Men nog känns det att hösten är på väg. Luften är klar och träden har börjat växla färg. Men fortfarande är gräset grönt. Den där friska gröna färgen som är så underbar. Huset var fullt av flugor när jag kom hem, men nu är de flesta borta. Döda. Tänk om man får veta en dag att flugorna har precis samma känslor som vi, då blir det inte roligt...

Jag sitter på sängkanten med min dator. Kvällshimlen är randigt orange i solnedgången. Jag ser stadens silhuett med kyrktornet mot himlen. Stadsljuden har stillnat. En patient talar med hög röst där utanför min dörr någonstans.

Jag har haft besök av doktorn i dag, som alla dar. men nu vet de, att det är hjärtat som inte vill riktigt längre. Men det botas med mediciner! När Ants och jag kommer ut från apoteket i fortsättningen kommer vi bära på varsin väska sprängfylld med medikamenter. Håhå jaja.

Alldeles nyss hade jag besök av en ung, söt sköterska. Hon berättade att hon, som många andra jobbar 24 timmar i sträck! För att sen vara ledig flera dagar. Och vi diskuterade språk. Hon kan engelska, men de flesta andra kan inte, sa hon. Istället talar många av de andra ryska. Hon har läst ryska tre år i skolan, men talar inte än. Men hon vill! Hon tycker att det är viktigt att kunna ryska. Det är ju så många ryska patienter, och det är så många ryssar som inte vill lära sig estniska. En ung och klok flicka!

Jag hade bara mött trevliga människor som arbetade för att finna ut vad som orsakat mitt sjukdomsanfall. Alla var så vänliga, och när jag försökte mig på att tala estniska var de extra vänliga. Alla läkare presenterade sig först, och så talade de antingen engelska, bättre eller sämre eller estniska och kontrollerade att jag förstod.

Men så blev jag körd i rullstolen för att undersökas med ultraljud på hjärtat. Jag kördes in i ett undersökningsrum. Rent och snyggt som de andra rummen. En sköterska satt vid skrivbordet. Hon arbetade. Hälsade på mig. Jag satte mig på bänken. Hon reste sig efter en stund och öppnade dörren och sa mycket vänligt ”Jag kommer snart”. Och hon kom tillbaka. Satte sig vid datorn och jag såg att mina uppgifter fanns där. De skulle bara kompletteras med vikt och längd. Jag gav uppgifterna, som hon fyllde i. Och så väntade vi.

Dörren öppnades. En kvinna i vit rock kom in. Hon gick förbi mig medan hon sa en snabb harrang på estniska. ”Jag talar inta estniska” sa jag på estniska. ”Jag talar estniska!” sa hon och upprepade harrangen. Jag antog att hon sa att jag skulle klä av mig på överkroppen. Under tiden jag gjorde det frågade hon ”Och vilket språk ska jag tala?” fortfarande på estniska. ”English” sa jag.

Jag förstod att jag skulle lägga mig på sidan, och hon bökade mig rätt. Gjorde undersökningen. Sa olika värden till sköterskan som skrev in det i sin dator. Jag förstod inte att hon hann. Sedan sa doktorn: ”Now you can leave.” Hon plockade bort nästan all grejor hon klistrat fast på min kropp. Jag reste mig upp. Tittade på dem som stod vid skrivbordet. Öppnade dörren och gick ut till min väntande rullstol.

Det är svårt att skriva engagerat här ifrån sjukhuset. Men det är fortfarande mycket trevlig personal, och de gör alla undersökningar de kommer på. Maskinerna är nya och fräscha, men själva byggnaden har man inte haft råd att helrenovera såg jag i dag när jag fick åka på ultraljud.
Men jag läste i svenskan från i förrgår en positiv artikel om Estland, skriven av Jan Blomgren, som Ants haft en maildiskussion med tidigare om vad som egentligen hände på bronsnatten. Han fick då en annan uppfattning om Estland och skriver nu mer sanna artiklar.
I denna artikel talar han om att det håller på att vända upp i Estland! Och att Estland har Europas lägsta statsskuld.
Det värmer ett estofilhjärta!

Nu ska jag berätta om hur det är på ett estniskt sjukhus.

Först var jag alltså på akuten, där minst tre olika läkare tittade på mig och man tog en väldig massa prover. Efter en lång fundering och flera analyser bestämdes det att jag skulle bli kvar.
Vi åkte hiss upp till fjärde våningen och gick in på en avdelning. Då frågade Ants om det fanns enskilt rum. Och det "privata rummet" var ledigt! Så här är jag nu i ett nyrenoverat rum med eget duschrum och säng, två rullbord en byrå och en TV. Och Wifi-anslutning. Hur fint som helst.
I går, min första dag här, kom personalen hela tiden in och jag fick mat och de tog prov efter prov och alla var jättetrevliga. Men så fick jag andnöd. jag ringde på klockan och två systrar kom direkt. Jag bad om syrgas. Det fixades. Och dropp. Och blodtrycksprov och puls. Och smärtstillande. Och en massa annat.
Jag ringde till Ants för att berätta vad som hänt, men vi blev avbrutna hela tiden av att doktorn kom in för att kolla mig. Det var en kraftig kvinna i femtio-årsåldern. Jag kallar henne för "ryskan" eftersom jag tycker hon liknar min bild av en rysk läkare, men jag tror hon är est.
Hon sa till mig till slut att jag fick inte prata med min man hela tiden, Jag fick inte lösa soduku, jag skulle ligga still! Så fick hon luren och sa strängt till Ants att han inte fick ringa mig!

I dag får jag röra mig. Ska röra mig. Jag ska vara aktiv. Gärna soduku. Det är en ny läkare. En ung man, som verkligen är ryss. Men talar perfekt estniska. Mycket trevlig.
Nu kom lunchen in. Ett biträde ställde in pastasoppa och saftsoppa med klimp. Sedan dröjde det inte länge förrän sjuksköterskan tittade in för att säga "Head issu". "smaklig måltid". Det ni!

Nu ska jag bara berätta att vi just kommit hem från Rakvere Trauma, akuten. Jag är imponerad! Så trevlig personal. Alla. Läkare, sjuksköterskor och kanslipersoner. Och: Ingen väntetid. Alla prov gjorda. De kom och pratade med oss hela tiden. Och så fick vi åka hem, men eftersom doktorn slutar i morgon klockan 8, ville hon att vi skulle komma tillbaka halv 8 för ett nytt EKG. i var bara ca två timmar på sjukhuset, och de var verkligen effektiva.

Sjukhuset ser slitt ut utifrån, men i alla fall akuten är riktigt fin. Det var verkliogen en positiv upplevelse!

Det är en ljum sensommarkväll. Vi har suttit ute och ätit middag. Vi har njutit av den afrikanska savannen. Nehej. Det är estniska åkrar, men det ser ut som en savann, och vi väntar på att få se alla exotiska djur! Vi har i alla fall sett en räv springa där. Så det så.
Tidigare i dag fick vi besök av en äkta sovjetisk maskin. En kranbil från den gamla hemska tiden. Den lät som ett tröskverk, men den fungerade, och de ska kunna gå utan problem i ett par meter snö. Den lämnade en hel del olja efter sig... Men chauffören var en glad och trevlig man.
Ni har väl hört, att när man öppnade ett hotell i Tallinn i början av 90-talet, då skrev man i annonsen att alla var välkomna att söka de lediga jobben. Det var bara ett krav:de fick inte ha arbetat i serviceyrke tidigare. (Då var man nämligen inte alls serviceminded. När vi satt på kafeet på Estonia en gång fick vi sällskap med en estnisk kvinna. När personalen hörde att vi(de) talade estniska blev de fruktansvärt otrevliga. De trodde att vi alla var ester, och då behövde man inte anstränga sig.
När Anne kom till mitt café 1991 och såg hur vi samtalade med gästerna och gav dem service, då sa hon: Det här skulle alla i Estland vara med om.)
Nu är det annorlunda. Estland blir alltmer estniskt. Alla vi träffar är så trevliga och hjälpsamma!
Kvällskymningen lägger sig. Det är alldeles stilla och tyst. Inte ett fågelkvitter, ingen räv, ingenting, bara den underbara kvällen.
När Ants laddat ut bilden på kranbilen ska ni få se...

Vi hade just besök av vår granne Õie, och sa att vi sett tolv storkar här. Äsch, sa hon det var väl inget. När de slog åkern utanför min dotters hus därborta, sa hon och pekade, då kom det 50 (femtio) stycken och letade grodor!

Och det har jag ingen bild på!!!

I går var Ants på klassfest. Det var de gamla klasskamraterna från första klass som träffades efter sextio år! Tänk er det! Och då såg han plötsligt något han inte hade en aning om, då, på den tiden. En av klassens sötaste flickor var estniska! Hon visste inte heller att han var est! Eller kanske kom de inte ihåg. Men de hade samma inställning till att först gå på svensk skola på dagen och sedan på kvällen gå på estnisk skola och på lördag gå till ortodoxa kyrkan och på sönda gå till den lutherska kyrkan. helt enkelt tröttsamt!

Och så har vi beställt biljetter till Rakvere Teater i dag. Vi ska se "Kaval-Ants ja Vanapagan", som alltså handlar om Listige Ants och Gammeldjävulen. En gammal sägen som handlar om just det som titeln antyder. "Men Ants" säger Gammeldjävulen "Du sa ju i går, att du ska börja arbeta i morgon!" "Ja, men i morgon är ju i morgon." svarade Kaval-Ants.



Och så ger teatern också "Kui Harry kohtas Sallyt". Just det, kommer ni ihåg filmen "När Harry träffade Sally"? Jag berättar mer när jag sett den.

Jag fick ett anonymt brev. Jag nämnde det tidigare, men nu ska jag kommentera hela brevet för att ni ska få en bild av hur fel det kan bli. Jag tar det mening för mening.

 

 

 

ESTLAND

Brevet: Från 1300-talet fram till 1561 stod Estlandunder tysk överhet. År 1561 erövrades Estland av Sverige. Det förblev svenskt till 1721 då det förlorades till Ryssland.

 

Min kommentar: Vintern 1220 var hela Estland under tyskt och danskt herravälde. Efter många strider. Därmed förlorade esterna sin frihet i sitt eget land för ganska exakt 700 år. 1227 var det tyskarna som hade hela landet. Här bör man skilja på Estland och Livland. Estland är den norra delen av nuvarande Estland, och Livland låg söder därom. Danskarna behöll det som i dag kallas Estland. Ett bondeuppror 1343-1346 i den danska delen förlorades av esterna och hela området tillföll den Tyska orden, och blev Livland, som lydde under den tysk-romerske kejsaren. Omkring 1500 infördes livegenskap, och böndernas dagsverken ökade till 3–6 dagar i veckan.

1561 gav sig ridderskapet och Tallinn åt Sverige, senare erövrade svenskarna också det gamla Livland, och vid freden i Brömsebro fick Sverige också den största ön Ösel.

Sverige förlorade Estland till Ryssland efter det stora Nordiska kriget 1721.

Brevet: Under den ryska tiden hade den estniska adeln enorm makt. Livegenskap rådde bland befolkningen ända fram till 1819, då livegenskapen avskaffades.

 

Min kommentar: NEJ!! Det finns ingen estnisk adel. Däremot lät tsar Peter de tyska adelsmännen ha kvar sina slott och herrgårdar eftersom hans tanke var att hela Ryssland skulle bli mer europeiskt. Det var esterna själva som var livegna i sitt eget land till 1819.

Brevet: Efter ryska revolutionen erövrades Estland av tyskarna.

 

Min kommentar: När esterna lyckats besegra ryssarna, var de tvungna att också strida mot tyskarna, och det stora slaget mot dem stod den 23 augusti 1919, vilket nu firas som segerdagen. Freden i Tartu undertecknades av ryssar och ester, inga tyskar.

Brevet: Efter Tysklands sammanbrott efter första världskriget förklarade sig Estland självständigt. Detta skedde 1920.

 

Min kommentar: Alltså: självständigheten hade inget med Tysklands sammanbrott att göra!

Brevet: Estland styrdes av en koalitionsregering fram till 1932.

 

Min kommentar: Det var 1934 som parlamentet upplöstes.

Brevet: Efter val 1932 blev det nationalsocialistiska Frihetskämparnas förbund största parti. Genom en folkomröstning lyckades man genomdriva en ny författning.

 

Min kommentar: Det var under den här tiden en världsdepression, inte att förglömma. Frihetskämparnas parti (som aldrig klassats som nationalsocialistiskt) förbjöds 1934, samtidigt med att parlamentet upplöstes. Ingen ny författning förrän 1938, då den röstades fram och Päts blev landets förste president.

Brevet: Den nya författningen stoppades av Bondepartiets ledare K. Päts genom en statskupp.

 

Min kommentar: Se ovan.

Brevet: Päts införde diktatur, som rådde fram till 1939, då Sovjet krävde och fick baser i Östersjön. Sovjet genomförde regeringsskifte, och den regering som tillträdde begärde och fick anslutning av Estland till Sovjet.

 

Min kommentar: 1. Den nya författningen röstades fram 1938.

2. 1939 undertecknade Molotov och Ribbentrop ett hemligt tillägg till sin pakt, vilket gav Sovjet rätt till de baltiska länderna och en del av Polen, d.v.s. Tyskland skulle inte lägga sig i vad Sovjet gjorde i detta onmråde. Själva ansåg esterna att de inte kunde stå emot en flera miljoner man stark armé, och alla tidigare samarbetsländer var upptagna av krig, så man hade inget val. På det sättet tvingade Stalin i september 1939 Estland att öppna sig för militärbaser för 25 000 man.

3. Den ”allmänna omröstning som föregick den egentliga ockupationen var allt annat än demokratisk. Röstresultatet var klart i förväg, och vår släkting Tanja berättade hur hon hämtades av beväpnade soldater för att gå och rösta. Hon röstade på ”Perse”(arsel), men det framkom inte av omröstningsredovisningen att någon röstat på arslet. Dessutom: Det sovjetiska ockupationsåret 1940–41 i Estland orsakade en befolkningsförlust på 60 000 människor.

Brevet: 1941 ockuperade Tyskland landet fram till 1944. De betydande nationalsocialistiska grupperna i Estland fick under denna tid en stark maktposition.

 

Min kommentar: Vilka? Vilka grupper? Vilka människor? Det fanns precis som i Sverige nazister i Estland, men de var inte så många. Dessutom var det Hitlers mening, att göra landet till en tysk lydstat och befolka landet med tyskar. Esterna skulle förflyttas därifrån.

Brevet: Sovjet återerövrade Estland 1944 och ett stort antal estländare flydde till Sverige och Tyskland.

 

Min kommentar: Ja, och till Amerika, Kanada och Australien. Tyskland var för många en mellanstation, därför att man väntade för länge med att fly. Man följde med fartygen med retirerande tyska soldater för at rädda sitt och familjens liv. Man visste vad som väntade efter ett år av sovjetiskt helvete.

Brevet: Estland har varit ett fritt demokratiskt land 1920-1932 (12 år) och en oavhängig diktatur mellan 1932 – 1939 (7 år)

 

Min kommentar: Estland var ett fritt demokratiskt land 1920 – 1934 (14 år) och en diktatur 1934 – 1938 (4 år). Hur man ska definiera åren 1938-1940 är lite oklart, det hölls allmänna val, men partierna var förbjudna, så man röstade på person.

Brevet: Estland har tillhört Sverige i ca 150 år och Ryssland (Sovjet) i drygt 200 år.

 

Min kommentar: Estland förlorade sin frihet på 1200-talet. Det har tillhört Sverige mellan åren 1561-1721 (160 år), Ryssland 1721-1920 (199 år) och Sovjet 1940-1941 och 1944-1991 (48 år).

Jag vet inte vad den anonyme brevskrivaren vill med detta brev. Men det är intressant med alla felaktigheter. Vad beror det på? Finns de här felen att läsa någonstans? Eller är det bara förvanskade historiefakta i någons eget huvud? Är det fler som tror detta? Det skulle jag gärna vilja veta.

För att förstå allt som hänt och händer i Estland började jag också läsa Anna Politkovskaja bok om Putins Ryssland. Den är verkligen värd att läsas. Livet i Putins Ryssland är så oerhört präglat av livet i Sovjetunionen. Och det hon skriver stämmer så väl överens med det som jag hört av esterna som levde i Sovjet.
"Det viktigaste jag lärde mig, det var att ljuga." säger de. Och jag kommer ihåg hur det var i början av den nya friheten, när så många levde kvar i det gamla tänkesättet. Sverigeesten som fick tillbaka en sjötomt, och planerade för att bygga båtar där. Han satsade en hel del pengar och anställde män från orten. Han litade på dem, och lät dem arbeta lite för länge utan kontroll. När han så äntligen reste över fick han veta, att inga leveranser av material hade kommit, men alla anställda körde Mercedes.

Eller prästen som tog emot en gåva till de fattiga, och behöll allt själv. Visst, vi är inte heller alltid ärliga, men det här var så klumpigt gjort.

Eller den mannen som skrev på ett avtal, och när vi hade lämnat rummet rev han sönder det: ”Ett papper betyder inget.” Det fick vi höra senare av ett ögonvittne.

Det var så det gick till i Sovjetunionen, och det är så det fortfarande ofta går till i dagens Ryssland enligt Politkovskaja.

Den nuvarande ÖB:n i Estland, Ants Laaneots var tvungen att lära sig vanlig humanitet. Han Var för andra gången Generalstabschef för de estniska försvarsstyrkorna 1997 – 1999, men dåvarande ÖB som levt sitt liv i USA och i USA:s armé var tvungen att skicka honom till USA för att lära sig av med den pennalism som han lärt sig som helt naturlig. Han tog examen vid NATO:s försvarsskola i Rom 1998. Politkovskaja berättar att soldaterna är officerarnas slavar, egendom. De kan få vilken behandling som helst, inget händer. Jo, det finns mödrar som reagerat, men det gör tydligen ingen skillnad. De kan till och med säljas som slavar. För mat och logi kan de tvingas att arbeta med vad som helst hos någon som betalar officeren bra. Bygga hus eller reparera ett hus, eller vad som helst.

Min uppfattning är, att det håller på att bli bättre i Estland även när det gäller hederlighet gentemot utlandsester. De hade ju den uppfattningen, att alla levde i ett överflöd bara för att de flytt från Sovjet. Trots att Sovjet berättade för dem att folk levde i en fruktansvärd fattigdom i andra länder. När Anne kom till oss i början på 1990-talet, då fick hon veta innan hon reste, att de hon såg när hon kom in i hamnen i Stockholm, det var bara kulisser. Bakom dem låg barnen och grät av hunger och poliserna slog dem med batonger.

!988 eller 1989 var det ett nyårsprogram i Sovjets TV, då visade de också bilder från utlandet. Från Sverige fick man se försäljarna på Drottninggatan, och det sades, att så satt alla svenskar och sålde vad de kunde av sina tillhörigheter för att få råd till mat, och i Paris visades luffarna som bodde under broarna som om alla fransmän levde så.

Jag blir nog lite deppad av att läsa de här böckerna, det var ju bara någon vecka sedan jag läste om Litvinenkos död också. ”En dissidents död”.

Så jag tänkte att jag bryter av med en bok av den estniska författaren Jaan Kaplinski. ”Ögat” en kortroman.

 

Vilken bok! Så svår att beskriva. En man ”I” har kommit underfund om att någon betraktar honom. Han kallar det Ögat. Han berättar det för en god vän, berättaren. De diskuterar vad det är, och kommer fram till att det är Gud. Eller en gud.

 

 

 

 

I tidningar och radio i dag talas det om Arctic Sea, både i Sverige, Estland, Ryssland och kanske ännu fler länder...
En kapning i Östersjön är naturligtvis intressant, och en aning otrolig. Vem har intresse av att göra Östersjön till ett farligt innanhav?

Våra östeuropeiska gäster har en mycket bestämd uppfattning att det absolut aldrig tidigare har hänt att rysk militär någonsin hjälpt till vid en civil olycka. Och de har ju levt med det ryska systemet i femtio år.


Den ryska tidninge Ria Novosty namnger kaparna. De heter: Aleksei Andrusin, Jevgeni Mironov, Dmitri Bartenev, Igor Borissov, Vitali Lepin, Aleksei Bulejev, Andrei Lunev och Dmitris Savinf. Det intressanta är, att inget av dessa namn är estniskt. Alla låter typiskt ryska.

Först sa man ju att de flesta var ester, men i dag meddelar Ryssland att två är ryska medborgare, en är estnisk medborgare, resten är statslösa.

Varför är det Ryssland som tar hand om fartyget? Det ägs inte av Ryssland, rederiet är inte ryskt och försäkringsbolaget är inte ryskt. Ändå förs fartyget till en rysk Svartahavshamn.
Ingen annan har släppts ombord efter att Ryssland tog hand om det.

Det här är en intressant händelse, som kanske någon gång kan få en förklaring.

I närheten av världsomseglaren A J Krusensterns (1770-1846) herrgård finns en gammal, vacker egendom med flera omålade trähus och en stor sommaräng med vilda blommor i lysande fäger och en lada där Annikas får bor på natten. På dagarna är de ute på ängen, som Annika och Madis röjt.


Fåren är de sista av Virumaasort, det bruna fåret. Annika tänker sig att vi gör varsin kjol enligt traditionell stil med just den bruna färgen, som man använde förr i tiden. Vi får väl se...

Av träden och buskar som låg på marken gjorde hon en risgärdsgård, som varit vanlig här i Sverige också.



Det här är den första delen, som blev fel. Typist att det är den vi fotograferat. Först lägger man riset och sedan grenar och smala stammar åt samma håll. Den "rätta" gärdsgårn är mycket vacker och fåren kan inte ta sig över den eller den mindre vackra.

På ängen finns också mellanstora stenar. Några ligger i båtform, andra ligger för sig själva, men är karvade. Hon har inte fått någon att fastställa vad det betyder, men det hon fått veta, det är att stenarna kommer från istiden (Estland har naturligt nästan bara kalksten) och från norra Sverige!




Här ligger bostadshusen bakom ängen med blommor och högt gräs. Hon måste få någon snäll bonde att komma och ta hand om höet, det brukar gå bra.

Grönskslandet tog vi ingen bild av, men hon berättade, att hon måste vakta det noga. Det finns människor, som bara går in och tar det de behöver. Då tar hon en kvast och skriker åt dem att det är henes, och de springer iväg. (Precis som Oksanen berättade i sin bok att hennes mamma gjorde på 60-talet) När frun i huset närmast dog, då blev hon tvungen att vakta de grönsakerna också.

Ja, ja,det känns lite att man längtar tillbaka, men vi har ju barn och barnbarn som drar här också!

Jo, lite bättre gick det i dag. Vi pratade bl.a. om bronssoldaten, och Hanno berättade att 1965 var han i Kaliningrad, och där hade man staplat gravstenar från en kyrkogård i en enorm hög över varandra till en stapel (området var ju OstPreussen tidigare, så gravarna var tyska). Högst upp satte man den röda stjärnan. Detta var symbolen för Sovjets seger över tyskarna. Alltså apropå att Ryssland anser att man inte får störa en kyrkogård, och rusar in i riksdagen och kräver regeringens avgång när det händer.(Tallinn 2007) Jag frågade också, om man läste obligatorisk ryska i skolan i Ungern också. Jo, sista året i grundskolan och hela gymnasiet, men det var ibland svårt att hitta lärare i ryska, så Tjaba läste inte så mycket ryska att han kunde tala, och tydligen inte Agnes heller. Men högskolan låg ju i Leningrad, så alla var ju tvungna att snabbt lära sig ryska där. Och det var få från randstaterna som verkligen kunde ryska när de kom, eftersom "alla" hatade det språket. Ja, det var ett omtumlande dygn. Fantastiskt att umgås så nära med människor man inte träffat tidigare.

Det är kväll, våra ungerska gäster har lagt sig. Vi andra tittar på Gerd Kanter på diskustävlingen. Jo, jag skulle bara säga: försök att diskutera när 1. jag talar svenska och lite estniska 2. Ants talar svenska och estniska 3. Hanno talar estniska och ryska 4. Tjaba (det låter så, men stavas väl på något annat sätt) talar ryska och ungerska 5. Agnes talar ungerska. Man kan säga att det är knepigt att hålla en diskussion flytande med eviga översättningar. Men det är himla trevligt i alla fall. Positiva och glada människor!



Våra gäster i Sigtuna.     
I Ungern var "Tjaba" direktör för en spritfabrik och Agnes var specialist på liköravdelningen

Nu åkte Ants iväg för att möta våra gäster. Det är Hanno och en kurskamrat från Leningrad med fru. De båda männen läste till spritingenjörer i Leningrad på slutet av 50-talet och början av 60-talet. Hanno valde att läsa till ett yrke som var helt ofarligt, okontroversiellt. Isället för det han ville läsa. Det han brinner för. Historia, som var ett känsligt ämne och under stark kontroll från staten. Istället kan han allt om sprit och sprittillverkning. Hur det var att leva i Leningrad? Hanno vill inte berätta det, men Malle har antytt att den studentlägenhet han delade med många andra studenter var ... oren. Många visste inte hur en toalett användes. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att träffa våra gäster och höra vad de berättar om livet i Sovjetunionen, och Ungern naturligtvis. Apropå känsligt och kontroversiellt: Den födelsedagspresent som Malles bekanta blev gladast för var en sångbok. Alla sångböcker med estniska sånger var förbjudna, så Malle satt och skrev ner de sånger hon kunde för hand i en skrivbok. Hon har berättat att på det apotek hon arbetade fanns en annan anställd (KGB?) som kontrollerade att ingen lyssnade på förbjuden musik. Hörde hon något misstänkt, kom hon inrusande och stängde av. Så är det inte nu.