Okt. 14, 2009 nya boklån.
Vi var på biblioteket i dag och hämtade reserverade böcker och lånade lite nytt. Bland annat en bok om "Östersjön, kampen om ett hav 862-1990" av Hans Dahlberg. Och så lär man sig något nytt. Jag tycker att jag minns så mycket av det jag lärde mig i skolan. Särskilt det jag lärde mig på historielektionerna. En dag, kommer jag ihåg, ringde en klasskamrat till mig på kvällen och frågade vad vi gjort på historian. Då kunde jag återberätta allt som läraren sagt. Därför blev jag så överraskad av att jag verkligen inte hade en aning om att området runt floden Nevas utlopp, ungefär där S:t Peterburg ligger har varit svenskt. Sverige hade hela området runt Finska viken! Sverige- Finland-Ryssland-Estland-Lettland. (Obs! inte hela Ryssland :-)
Jag tycker att det verkligen är intressant med Östersjön. Vår familj har ju ursprung i Sverige förstås, Estland och Finland. Tänk när den lilla postbåten gick från Finland över Åland till Sverige. Eller när esterna smugglade sprit i småbåtar till Sverige. Då var vi nära varandra. Och det finns en teori att svenskar som en gång bosatt sig i södra Finland flyttade över till Estlands norra kust och senare eventuellt till den västra. Och hela tiden var de svenskar. Det är lite charmigt, eller hur? Tyvärr försvann ju den estlandssvenska kulturen under andra världskriget. För få blev kvar och de som flydde till Sverige blev som vi. Jag hoppas, att den finlandssvenska kulturen kan bevaras. Jag har hört att det finns risk att den också utplånas. Inte så konstigt kanske, men tråkigt. Det mångkulturella samhället tar faktiskt död på flera små kulturer, och blir lite fattigare hela tiden.
Jag har också lånat boken: Jag vill leva av Nina Lugovskaja, en motsvarighet till Anne Franks dagbok. Jag ska berätta när jag läst den.
Okt. 13, 2009 Då var han inget värd.
Rakvere teater. Den gamla herrgården som blivit teater. Här är det en härlig stämning i caféet, där inne. Där brukar vi sitta och fika. Vi kom inte dit nu i höst eftersom jag blev sjuk. Men vi ska se någon bra pjäs i vinter!
Det är verkligen intressant med historia. Man måste sätta sig in i vid vilken tid allt händer. Men en sak som är märklig är hur grymt livet varit för många människor.
Vi var i dag på en föreläsning om "Storfurstar och tsarer i Ryssland". Om man är intresserad av Estland kommer man inte förbi Ryssland, så när jag fick inbjudan till en föreläsningsserie om Ryssland, då tackade jag "ja" för oss båda.
Historien är grym, som sagt. Särskilt för människor i Rysslands intressesfär. Den ene härskaren är grymmare än den andre. Vare sig de är kvinnor eller män. Och de dödar hejdlöst i strider, som straff och för att de är galna. De till och med dödade sina släktingar för att komma åt makten. De har skickat folk till Sibirien sedan Ivan den förskräcklige. Och i det landet tyckte man att det var fullständigt normalt att andra folk skulle inlemmas. Och då tänker jag naturligtvis på de Baltiska staterna. De fick ändra uniform gång på gång för att rislera sina liv för andra härskares vilja och nycker. Vi har en bok med all dessa uniformer. Och det är många! Sedan gällde de att inte tänka på sig själv och sin familj, utan bara lyda order och ge sig iväg. Vägrade man, då kunde huvudet hamna på en påle istället, och det hjälpte inte familjen det heller.
En annan sak är, att Estland är omgiven av länder med stormaktsdrömmar. Ett litet land, som inte hade haft några inre strider för att skapa sig en ledare, som hade levt i det vardagliga livet med en man i varje ”kommuns” ledning, men utan strider; det landet är helt öppet för erövring. Från 1200-talet har Estland levt med olika länder, och det esterna kallar ”den goda svenska tiden” var väl kanske inte så god. Men jämfört med att ha tyska eller ryska herrar var det en god tid. Plötsligt hade den vanlige esten rättigheter gentemot den balttyske godsägaren. För tysken var esten bara ”icke-tysk”. För ryssen var han livegen, en slav utan eget värde.
Under helvetesåret 1940-1941, då var han bara inget värd. Risken att förintas var akut, och tvingades han in i Röda armén, då var han bara slaktoffer. Allt det som var viktigt för esten, det var bara föraktfullt och skulle bort. Det hann alla erfara, alla de som ockuperades av grannen i öster, men varför, varför orkade inte den svenska regeringen ta reda på sanningen innan de erkände Rysslands ockupation av den fria staten Estland? Varför frågade de inte den tidigare statsäldsten (presidenten) August Rei det, när han kom som flykting till Sverige? Eller någon annan av de 25 000 flyktingarna som visste?
Ja, jag är upprörd. Och kan inte riktigt släppa frågan. Så mycken ondska och galenskap, som funnits i Ryssland under århundraden. Mycket av det Lenin och Stalin gjorde sig skyldig till hade redan hänt i landet under tsarerna. Några av tsarerna hade liksom Lenin inte en droppe ryskt blod i sina ådror, men det vet den vanlige ryssen inte.
Det är svårt att hävda sina rättigheter när man bara är en liten myra och ingen vill förstå.
Okt. 12, 2009 Det är en rikedom.
Ja, nu sitter jag här i Sverige och tänker på att det regnar och blåser där borta. Att hösten snart blir till vinter, och då ska vi komma tillbaka och sitta vid kaminen och läsa böcker i skymningen.
Men det är faktiskt underbart att vara här också. Som jag brukar säga: "Det är en rikedom att tillhöra två nationer, två kulturer. Det är berikande."
Okt. 11, 2009 I rehetuba.
Så, då är vi i Sverige igen.
Vi reste från Sagolandet. Jag kan förstå om esterna själva inte tänker så, men jag kände så intensivt, när vi for den långa vägen till Tallinn, hur jag omgavs av sagor. Inte bara de gamla sägnerna, som finns på snart sagt varje plats. Utan också människorna. Alla människor har en historia. Och jag vill så gärna höra den.
Det var så fascinerande när vi var i Rehetuban med gänget som gick till Ebavereberget. De var alla ester. Alla utom Ants och jag hade levt hela sina liv i området. Och där var Marjus mormor, som satt på en bänk. Gammal med böjd rygg, sjalen över huvudet och ögon som inte såg. Runt om henne lyssnande grannar och vänner. Hon berättade om livet på gården före och under ockupationen. När vi tidigare har varit där, då har någon i familjen berättat för turister. Nu var det inte så. Men precis lika spännande och intressant.
Hösten hade kommit längre i Estland än här. Det gör den alltid, liksom våren. Vårmånaden i Estland är mars. Jag blev så förvånad när jag hörde det. Då har vi absolut inte vår i Sverige. Men... Östersjön skiljer oss åt.
En nationaldag, 24 februari 2008, tror jag det var, då var det så kallt, att den högtidliga militärparaden i Tallinn fick ställas in. Det var -20 grader. En vecka (en vecka!) senare hade vi +20 grader på vår balkong! Plötsligt kom solen ihåg att det skulle vara vår i Estland!
Nu ska jag läsa "Sovjets blodsdåd i Baltikum". Jag har läst halva boken tidigare, men börjar om från början. Så det så.
Okt. 7, 2009 Baruto.
Åh vilken dag. Det har regnat och blåst hela dagen. De små träden härutanför som inte växt så många år ännu, de böjer sig nästan till marken i vinden. Men de är sega! fast jag får då säga, att det som skulle vara en serbisk rödek, inte kan vara det. Löven är inte röda. Vackert gröngula än så länge.
En sådan här dag är man inomhus. Man sitter framför brasan och läser en bra bok. Och det har vi gjort. Hela dagen. Nu mörknar det redan. Vi tar te och mackor till middag. Vi har inte gjort av med så många kalorier i dag, så det får räcka.
Hanno tittade in och berättade att ha varit guide i området för några bussturister, och de hade klarat sig förvånansvärt bra i ovädret.
Den här snygge unge mannen heter Kaido Höövelson, men det är nog inte många som vet. han är född 1984 och har fått pris för sin fighting spirit, you know. Han är en av alla fantastiska ester som har lyckats i världen. Han är nämligen Baruto Kait. Sumobrottaren. Idol i Japan, och orsaken till att världsmästerskapen i Sumobrottning 2008 gick i Rakvere sporthall. Då var vi där och blandade oss med människor från alla möjliga nationaliteter. I lilla Rakvere. Det var faktiskt spännande. Det var intressant att se hur sumobrottning går till. Det går ruskigt fort, och handlar om at man måste lura den andre, så han är lite ouppmärksam en stund. Tyckte jag alltså. Dessutom kände vi oss smala och fräscha, vilket vi inte gör, båda två, alltid.
Okt. 9, 2009. Bondens marknad.
Vi var på Bondens marknad i dag. På busstorget i centrum har de börjat sälja sina produkter varje fredag och lördag. Där fanns hembakat bröd, riktigt surdegsbröd, hemgjord yoghurt, rotfrukter, hembakade bullar, mjöl, gryn och annat ätbart. Och handarbeten som de gjort hemma. Mattor, tygdockor, varma kragar och schalar.
Vi köpte rågflingor; jättegott till gröt, senapsolja; första gången. Jag provsmakade hemma, och det var jättegott. Och så en riktig limpa och några kanelbullar. Ja, allt var verkligen gott. Vi provåt naturligtvis så fort vi kom hem. Och de säljer där så länge vi andra är intresserade. Hoppas andra är det, när vi är i Sverige!
I kväll är det invigning i det nya multifunktionella kulturcentrat i Tallinn som heter Solaris. Innehåller biografer, konstgalleri, dansstudio, jazzklubb, enorm konsertlokal, flera caféer, restauranger och affärer. 9000 kvm underjordisk parkering. Allt även för rörelsehindrade. Det ni!!
Sovjet byggde ett stort kulturhus på samma plats, som hette Sakala. Det ansågs trist och revs härom året. Då fanns ingen möjlighet för handikappade att komma in. När vi var där 1995 då såg vi inga leninbyster. Men det var ingen trevlig sal. Högst konventionell. Men en sak var lite lustig. Vi hade inte fattat att vi skulle på fest efter Turistmässan, där vi deltog. Vi hade inga festkläder med oss. Alla andra. Alla andra kvinnor var klädda i den lilla svarta, utom jag, min kompis Marianne och en ryska; hon hade en riktigt rysk ryschklänning. Vi märktes.
Och nu är det en stor festlig invigning med gäster från många länder. Två välkomstpratare. En man som välkomnade på estniska, klädd i en jättesnygg svart kavaj i folklore-stil, och en kvinna som talar avancerad amerikansk engelska. Hon måste vara utlandsest.
Sångaren som vann eurovisionsschlagern åt Estland, Tanel Padar inledde, och nu hör jag en operasångares röst.
Här uppskattas mycket att Natos högste ledare har fått fredspriset.
Vi hade tänkt att åka tillbaka via Riga, men det får bli en annan gång. Jag klarar det inte ännu, men jag vill så gärna se den staden. och resan dit skulle ju också bli så härlig. Men som sagt. Det får bli nästa gång.
Okt. 8, 2009. Estland - allmogens land.
Laidonermuseet, ett museum för det estniska frihetskriget och dess general Johan Laidoner, har just öppnat en utställning med de ukrainska skogsbröderna, som kämpade för nationell frihet under sovjettiden. I kvällens TV fick vi se en kvinna från den ryska ambassaden i Tallinn, som förklarade att Estland inte hade lyssnat när ambassaden sagt åt dem att inte visa utställningen, som de anser är sårande för Ryssland, och därför ämnar Ryssland "vidtaga åtgärder mot Estland".
I ett annat inslag på nyheterna fick vi se Natochefen Fogh Rasmusen tillsammans med president llves presentera Natos nya strategi. Det som Estland råkade ut för under Bronsnatten, cyberkrig, är lika viktigt att bevaka som alla andra terroristhandlingar. Han lovade, att Estland aldrig ska behöva vara med om det igen.
Vi fick också ett reportage om en estnisk byggherre, som anklagas för att ha lurat sin klient; att ha tagit pengarna och sen stuckit. Han hade en annan version. Men det var faktiskt svensk TV som gjort grundreportaget, så ni har kanske redan sett det.
Annars var vi i Rakvere för att göra en del ärenden. Vägen dit är så genuint estnisk. Estland allmogelandet. Åkrar, ängar, skogar. Lantgårdar och så de hemska betonghusen. Och faktiskt ett välrenoverat bostadshus som ligger väldigt tokigt bredvid en stor halvraserad betongbyggnad. Huset ägs av en utlandsest, en amerikan. Vi såg inte att någon var där nu, annars hade vi hälsat på, det är spännande med en annan väliseestiperekond. (utlandsestfamilj)
Jag tog många intressanta bilder med min mobil. Problemet är, att jag inte kan föra över bilderna på datorn. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
Här kommer istället en stämningsfullbild från en helt vanlig morgon.
Okt. 6, 2009, alldeles i vår närhet.
Klockan är snart 8 på kvällen. Det är mörkt ute. På ena sidan huset ser vi den fantastiska orange solnedgången , och en nästan full gyllene måne på den andra. För övrigt är det mörkt. Vi har fått ordning på kaminen, och har suttit och njutit en lång stund av den goa husvärmen. Nu är det riktigt varmt inne.
Vi hade gäster till middag, som nyss gick hem till sig. Vi pratade litegrand om de vilda djuren i omgivningen. I Estland finns varg, björn, älg, vildsvin och så de vanliga rävarna, rådjuren och alla smådjur. Mössen har vi redan haft besök av i huset.
De här kompisarna sågs inte så långt härifrån. Här är det också björnjakt, och den är också reglerad. Ett år var det så många björnar i Estland att man ville skjuta av ganska många, men då sa EU nej. Och det var lite svårt att förstå här, för det kommer ju nya hela tiden från Ryssland. Björn heter ”karu” på estniska och varg heter ”hunt”.
För några år sedan var det en mormor och hennes lilla dotterdotter som steg av bussen vid stora landsvägen utanför Simona. De började gå hemåt, då blev mormor plötsligt varse, att en hund och två valpar följde efter dem. När hon tittade lite mer, såg hon att det var vargar. Hon gick lite fortare, då ökade också vargarna farten. Hon började springa med flickan hårt i handen. Då sprang valparna också. Vargmamman hade hela tiden koll på läget, men hon sprang inte efter. Men mormor blev rädd och sprang in i en gård vid vägen. De blev insläppta, satte sig, pustade och trodde att de just räddat sina liv. Men i själva verket tror de som förstår sådant här, att vargmamman bara skulle lära barnen hur man gör när man jagar.
För en tid sedan såg jag faktiskt åtta rådjur springa över ängen; efter en stund kom de tillbaka, men då var de bara sex. Jag vet inte vart de andra försvann.
Det här var ett hus som höll på att förfalla. Vi var där och tittade och kände hur spännande det var med ett riktigt gammalt hus, som inte renoverats ännu. Men. I våras såg vi att det hänt något med taket. Någon hade också arbetat med skorstenarna. Taket är nu lagt med små spånskivor, som man gjorde förr. Någon har köpt huset och håller på att göra det som det en gång såg ut. Och de har jobbat hela sommaren, lite då och då, trots de dåliga tiderna. Det känns så bra!!
Okt. 1, 2009, födelsedagskalas
En bild av livet i Sovjetunionen.
En sann (?) historia från Sovjet.
I Tallinn fanns en stor central för tillverkning av mjölkprodukter. I lokalen fanns stora behållare med mjölk.
Man talade om hur hälsosamt det är att bada i mjölk, och plötsligt började det gå en historia om hur mjölkarbetarna lät de unga vackra flickorna som de sällskapade med att bada i karen med mjölk. Och lika plötsligt slutade man köpa mjölk i Tallinn.
En annan sann historia från Sovjet.
Några jägare la sina skjutna harar i sur grädde i karen i mjölkbolagets värmeverk, och tillagade dem så. De skulle som tack bjuda männen som arbetade där på en smakbit.
Men männen kunde inte vänta, så de tänkte att de skulle lägga in ett nytt djur, rensat och klart i grädden sedan de ätit upp haren. De hade lite bråttom, men de hade ingen hare att lägga dit, eftersom de aldrig jagade. Istället fångade de en katt. När jägarna kom för att festa på sin hare, Sa männen ingenting. Jägarna åt, och männen frågade hur det smakade. ”Underbart, men den här gången var det en ny, speciell smak.”
Ja, Ants fyller år i dag, och vi bjöd in Hanno på en liten middag. och det blir alltid några nya historier. han berättade om Asta, som drack alkohol jämt och samt. En gång för några år sedan, blev hon sjuk i magen. Hon trodde helt säkert att det var cancer. Men det var inte cancer. Istället sa doktorn: "Om du dricker den minsta snaps nu, då dör du." Hon har inte smakat en droppe sen den dagen.
Vi läste i dagens Svenska Dagbladet att man kan köpa sig vad som helst i Ryssland. Körkort. Universitetsexamen. Ja allt. Vi frågade Hanno hur det var i Sovjet. "Jo, naturligtvis kunde man det då också. Gick du till en läkare, sa han i bästa fall, att du är frisk..."
Sept. 30, 2009. En flyktingbåt 1944.
En flyktingbåt september 1944, kanske den Ants flydde med.
Efter att ha läst om allt elände som esterna varit med om, om den fruktansvärda flykten och för dem som blev kvar: om deporteringar och svält, känns det så skönt att få läsa något positivt. Jag måste citera ur Birger Nermans bok: Baltikum ska leva, där han gett ut en samling tidningsartiklar ur olika svenska tidningar. Detta är från Svensk Tidskrift 1949, häfte 10
Det kanske vackraste vittnesbördet om svenskarnas sympati för de baltiska folken gavs vid sommarens Lingiad i Stockholm. När den estniska truppen, den enda baltiska, under sin nationella fana vid invigningen marscherade in på Stadion - den ingick i den svenska truppen - möttes av stormande ovationer, applåder, bravorop, viftningar, till en omfattning och en styrka, som icke ägde rum för någon annan trupp, och ovationerna endast stego under esternas uppvisning på ljusfesten två dagar senare. Det var givetvis en hyllning för den estniska truppens underbara gymnastiska prestation under deras geniale ledare Ernst Idla. I hyllningen låg vidare en oförställd beundran för att den lilla estniska flyktinggruppen i Sverige på något över 20 000 personer kunde ställa upp en trupp gymnaster av världselit. Men däri låg också ett uttryck för den varmaste sympati för ett folk, som genom ett sätt, varpå dess flyktingar här burit sitt öde och byggt upp en ny ställning, kommit det svenska folkets hjärta nära.
Och så var Ants där! Men han kommer inte ihåg så mycket om "de gamla tanternas bollande", han minns istället det stora, att han fick klättra upp i ett av stadiontornen och se på strålkastarna.
Oj vad det haglar! Igen!
Ants läste just att i Nürnberg fastslogs, att esterna som kämpat i WaffenSS inte var att betrakta som krigsförbrytare. De hade kämpat för att rädda sina egna mot röda armén. De hade en speciell överenskommelse, att de bara skulle behöva slåss mot Sovjet.
Jo, svenskarna bildar en förening. Esterna bildar minst tre. Jo, det är sant.
Ja, nu har jag läst om hela boken om "De första båtflyktingarna", och det är ju kul att plötsligt se, att man finns med i statistiken. Det har jag inte tänkt på tidigare, men det finns statistik på hur många estniska flyktingar som gift sig med en svenska. Det var ganska många, självklart, men jag var med!
Men jag måste bli lite allvarlig ett tag igen.
Sid 79 ….behandling i andra kammaren den 23 november 1945 höra utrikesminister Undén frånkänna de små baltiska staterna existensberättigande: "Den politiska mogenheten hos dessa folk var inte särskilt markerad. De startade som bekant som mönstergilla demokratier, men de hamnade i ett fruktansvärt partiväsende, som sedan utmynnade i diktatur." Osannfärdigheten i detta yttrande uppvisades under debatten klart av herr Håstad. Det bör tilläggas, att man häpnar över, hur ett sådant uttalande kunnat göras av en utrikesminister, helst i ett litet grannland.
Och jag tänker naturligtvis: är det ett försvar för att man som första land erkände ockupationen av Baltikum? Om ett land försöker lösa svåra ekonomiska problem (30-tals depressionen) med tillfälliga drastiska åtgärder, kan man då bara glömma allt bra de gjort under den korta frihetstiden och sedan utlämna dem till vilken diktatur som helst?
Vet ni, att Estland fick semesterlagar innan vi fick det i Sverige?
Vet ni, att man tog hand om sin minoritet i speciella kulturlagar, där man gav de större minoriteterna autonomi? Vet ni, att judarna visade sin tacksamhet mot Estland för att de som första land i världen givit dem autonomi?
I Sovjetestland var det viktigaste för föräldrar att uppfostra sina barn till ester. (Har Hanno berättat.)
I Sverige var det viktigaste för föräldrar att uppfostra sina barn till ester. (enligt boken.)
Skillnaden var bara, att i Sovjetestland var det med risk för livet.
Sept. 29, 2009. Kalevs choklad är inte farlig.
I TV fick presidentfrun förklara sig. Hon hade vid ett samtal med barn förklarat för dem transfetternas skadlighet, och samtidigt stod det en skål med godis från estniska Kalev framme. Rubrikerna i tidningarna blev: Barn ska inte äta Kalevs godis. Det var i går. På kvällen förklarade en kemist att allt var fel. D.v.s. man kan inte säga att Kalevs godis innehåller transfetter. Och i dag fick fru Ilves möjlighet att förklara sig. Barn ska våga äta Kalev!
Nu skulle jag haft bilder igen, men jag får dom inte!!!
Sept. 28, 2009, 15 år efteråt.
I dag är det 15 år sedan Estonia förliste. Det talas mycket om det i både estnisk och svensk media. Och vi minns.
Det var många äldre passagerare på Estonia den gången. Vi hade nog alla tänkt att återvända till Tallinn på dagen 50 år sedan flykten i höststormarna och bombattackerna.
Vi landsteg i Tallinn och promenerade runt i staden. Men först körde vi vår bil till en verkstad. Vi hade ordnat det så, att vi skulle vänta med att resa hem till bilen var klar. Han trodde det skulle hinnas med till den 25 september. Jag minns att solen sken och vinden var stilla. Utanför Rådhuset såg vi en grupp av passagerarna sjunga. Det var så idylliskt.
Det sista vi gjorde, det var att besöka turistmässan och vi sa, att vi hade haft några riktigt sköna semesterdagar. Straxt innan vi gick på båten igen, minns jag att vi noterade, att det hade börjat blåsa. "Vi tar med oss det fina vädret nu", sa vi. Vinkade av våra släktingar och körde på.
Jag märkte inte mycket av blåsten, men det var skönt att komma hem till Stockholm. Vi hade åkt så många gånger med Estonia, att vi blivit bekanta med personalen. Det var ju den enda båten som gick mellan Tallinn och Stockholm.
Nästa morgon gick vi till våra arbeten som vanligt.
Ytterligare en morgon senare låg vi kvar i sängen och satte på radion. Vi skulle bara lyssna på nyheterna, sedan skulle vi upp.
Vi lyssnade. Så var vi alldeles tysta. Jag kom inte ihåg vad jag hört. Jag visste bara, att det var något hemskt.
Vi letade efter Ants hand, men visste inte vad som hänt.
"Estonia" sa han, "Estonia!"
Så småningom blev jag tvingad att förstå. Och mina tårar rann flera gånger under dagen. Alla som visste att vi skulle åka till Tallinn, alla ringde för att höra om vi kommit hem. En estnisk kvinna, som vi träffat några gånger i Sverige kom till oss, och vi kunde konstatera att vi levde.
Någon vecka senare satt vi och pratade med en ung man, som varit med. Som hade räddats. Vi förstod, att om vi verkligen hade varit på båten, då hade vi varit helt säkra på, att inget skulle kunna hända med den stora båten; vi hade antagligen stannat kvar i hytten och följt båten i djupet.
Vi fick höra om några i personalen hade överlevt, som Barbie t.ex. En ung flicka med stort barbiehår. Och ett år senare när vi åkte med den nya estlandsbåten, då kom vi in i en av barerna och kände igen en servitris. Våra blickar stannade en stund på varandra. Vi hade samma tanke båda två: "Du lever."
Precis ett år efter olyckan är vi åter på väg hem. Vi ligger i våra kojer. Jag sover gott, men Ants kan inte sova. Han tar fram en kvällstidning för att läsa sig till sömns, men blir klarvaken. Mittuppslaget handlar om den stora tragedin, och han upptäcker att båten i det ögonblicket är precis vid platsen för förlisningen.
Sept. 27, 2009 Höst.
Alldeles nyss såg vi andra delen av Wickmans pojkar. 1936. Unga människor fullständigt ovetande, naturligtvis, om vad som ska hända, lever de vanliga studentliv. Med spirande kärlek och skolbekymmer. Och nu när jag lär mig allt mer om Estlands kultur och historia är ju alla namn kända, och jag känner mig så nära dem när de talar om Koidula, Aavik och Kreutzwald.
De är ungefär som ungdomar i dag i Estland. Som Mikk och Indrek. Men nu får det inte hända ett svek igen.
Förresten är en av de stora nyheterna i dag att en kyrka på Saaremaa fått en ny tung klocka. Jag tycker det är så underbart, när en sådan sak är en viktig nyhet.
Jag hade hoppats kunna visa några vackra bilder från trakten i dag, men fotografen har strejkat. Kanske i morgon.
Sept. 25, 2009 Han kunde inte sköta en gård.
Just nu är det snart lunchtid. Vi sitter vid matbordet och läser tidningar och njuter av solen vi ser därutanför. Träden är nästan helt klädda med höstfärger. Snart ser vi alla grannhusen igen, när träden har fällt sina löv. Omgivningen förändras så tydligt med årstiderna. På sommaren och en bit in på hösten njuter vi av avskildheten och alla mäktiga träd som omger oss. Sedan kommer så sakteliga de andra husen fram, och vi blir medvetna om att vi faktiskt har grannar.
Det händer inte så mycket här just nu. Jag försöker återhämta mig, och det tar längre tid än jag trodde, så utflykter eller middagar får vänta. Därför blir det mer av förtjusning när plötsligt en hel massa kor går och betar på ängen därborta. Det är den förre kolchoschefens änka, som driver en stor lantgård. Hennes man var en mycket bra chef. Kolchosen lönade sig, och han försökte göra livet så uthärdligt kan kunde för sina arbetare. I muséet i centrum finns en ständig utställning över kolchosen. Ni vet: bästa arbetaren, bästa mjölkerskan, bäste traktorföraren osv. Utbildningen till traktorförare var treårig. Det var Anne som utformade den utbildningen. Meningen var, att man skulle kunna köra och arbeta med en traktor, men man skulle inte kunna laga den om något gick fel. Därför kunde man ofta se traktorer stå stilla på åkrarna i väntan på att reparatören skulle komma.
Detta gjorde att det kunde bli problem för dem som fick tillbaka sina gårdar efter befrielsen 1991. Annes unge släkting råkade ut för just det. Han upptäckte till sin förvåning, att han helt enkelt inte hade kunskap att sköta en gård eftersom de som kunde, hans föräldrar, hade dött i Sibirien, och hans utbildning räckte inte till.
Jösses! Den här dagen försvann. Nu är det kväll. Mörkret lägger sig. Och snart är det sovdags. Nej inte än. Vi ska se Aktuaalne Kaamera först. De har förnyat programmet nu med två nyhetsuppläsare samtidigt, och oftast ett intervjuoffer i studion och så snabba utlandsnyheter. Tidigare kunde det bli så lite nyheter från utlandet; inrikeshändelser fick ta mer plats.
Jo, jag måste berätta, att man anser språket och att tala "rätt" är så viktigt, att den nya "Sõnaraamat", ordboken, ska snart finnas tillgänglig gratis på nätet och det finns också en gratis ordlista på nätet för estniska-svenska. Och det är jättebra för den som har förlagt den stora fina ordboken!
Sept. 22, 2009 Tidningar o TV i dag.
Först läser vi om den lilla 7-åriga flickan som stod och såg Röda Armén komma utefter Tartu Maantee, den stora gatan genom Tallinn, 1944. Som tur var stod hon och tittade ut, så hon uppfattade inte hur en berusad soldat tog sig in i huset och slog ner hennes pappa, misshandlade och troligtvis våldtog hennes mamma. Hon var inte rädd för soldater, de tyska soldaterna uppförde sig som människor, och hon trodde alla soldater var sådana, säger hon i tidningen. Tyskland var ju ingen vän av Estland, men soldaterna uppförde sig i stora stycken som människor.
Eftersom det är 65 år sedan slaget vid Porkoni, skriver Virumaa Teataja om det. De berättar om den estniske soldaten i tysk uniform, som togs tillfånga av Röda Armén, och i två dagar var helt utan mat och dryck, och sedan sköts ihjäl.
En kvinna från Porkoni berättar om sin barndom, och speciellt denna dag. Hon berättar att de var stor skillnad på de tyskla och de ryska soldaterna. Under den tyska tiden användes den gamla herrgården i Porkoni som lasarett, och därför rörde sig många tyska soldater i området. Men när ryssarna kom blev det helt annorlunda. Att möta en tysk soldat var inget särskilt, men att möta en rysk... Då blev man mycket rädd; de inte bara såg skrämmande ut och luktade illa, vad som helst kunde hända. Tyska soldater bjöd på godis till barnen och talade vänligt till dem. men ryssarna skrämde barnen istället jfr med Ülos berättelse tidigare. Kvinnan berättade också att de ryska soldaterna använde herrgårdens stora sal som toalett. Och källaren i det hus som Ants återfick, var fullt med bajs. När de lämnade huset 1944, då var källaren kliniskt ren. Det var en mani hos ägaren.
Vägarna var fulla av flyende människor i dag för 65 år sedan. Många hade väntat alldeles för länge att fly. Hoppet ville inte försvinna. En annan kvinna berättar om hur de ryska soldaterna hann ifatt familjen, och de blev beordrade att återvända, med hot om hemska saker om de vägrade. Många hann emellertid med fartygen som skulle ta de sista tyska soldaterna från landet.
En av familjerna som flydde var Ants med föräldrar. De kom mede fartyget Nordstern. Ett annat fartyg, Moero lämnade Estland samtidigt. Där fanns Moster Olga och hennes man. Moster Olga var mycket religiös. Fartygen blev beskjutna. Moero hade det svårast. När moster Olga satt på toaletten hörde hon att fartyget blev allvarligt träffat. "Men Gud. Inte kan du väl låta mig dö NU! Nu när jag sitter på toaletten!" Sedan minns hon inget förrän hon vaknade i havet. Mellan fem- och sjutusen människor drunknade den natten, men moster Olga och hennes man blev räddade av andra fartyg i närheten.
Det är också 65 år sedan Sovjetunionen ånyo ockuperade Estland och det högtidlighölls på krigskyrkogården i Tallinn där Bronssoldaten nu står. Rysslands utrikesminister Uspenski la dit en blomsterkrans bland en mängd andra blomsterbuketter och uttalade sig: "Detta är enligt all expertis Estlands frihetsdag...!"
Jag måste också berätta om när Ants mötte doktor Lepiksoo i går, vår "husläkare". Han hade bett henne skriva ut ett recept på medicin som började ta slut, så hon frågade hur jag mådde och "nej, hon hade inte fått några papper från sjukhuset i Rakvere. Men kom till min mottagning i morgon klockan tre, så får jag ta lite EKG och lyssna på hjärtat." Vi sa till varandra: Det har i alla fall aldrig hänt i Sverige, att man träffat doktorn på gatan och fått en besökstid! (Man ska hitta det positiva i allt!!) Förresten behövde hon bara titta två sekunder på min medicinlista, så såg hon at det fattades en medicin. Så! En positiv sak till!
Och en till: När vi var i affären i Rakvere i dag upptäckte jag att jag utökat min bekantskapskrets! Jag mötte en av sjuksköterskorna från sjukhuset.
Sept. 21, 2009, Högtid i Tamsalu och Vihula
Tyskarna drevs då ut ur landet av Röda Armén, och det var en ojämn kamp. På den ena sidan fanns tvångsvärvade och frivilliga ester i de rödas uniform, och på den andra tvångsvärvade och frivilliga ester i tyska uniformer. Koits pappa, Indreks farfar, var bland de röda, och han har berättat att taktiken i den armén var, att de var slaktoffer. Ester hade inget värde. Om de retirerade blev de skjutna av NKVD som vaktade bakom linjen. Han kom undan, men jag har faktiskt inte hört hur det gick till. Jag vet, att vi är många som är särskilt tacksamma mot dem som förlängde de rödas intåg. Det var en förutsättning för att så många hann fly ur landet och rädda sina liv.
Jag minns också hur Ossi berättade att hans liv förstördes totalt, när han var i tysk uniform och sköt ihjäl sin bäste vän som fanns i den röda armén, tvångsvärvade båda två. Men det var inte här, det var utanför
Det första högtidlighållandet skedde vid minnesmärket över de stupade röda nära Tamsalu. Militärorkester och blomsternedläggning, och tårar.
Det andra, en timme senare, var vid det vackra minnesmärket i Vihula över alla stupade vid detta slag med ett kors som symboliserar båda sidorna i kriget. Stridsvagnar från kriget stod uppställda på gräset. Människor i alla åldrar var där. Somliga kom direkt från högtiden i Tamsalu, andra valde att bara var i Vihula. Det fanns gamla män, som hade överlevt kriget och ockupationen, många yngre och skolklasser. Bilar och bussar stod parkerade längs vägen. Människor hade kommit från hela länet, och även från Tallinn.
Nationalsång och parad och Vihulas kvinnokör. En militärhelikopter kom flygande över oss. Den gjorde en sväng och landade effektfullt på gräsmattan.
Men det började regna, och vi var inte klädda för det. Paraplyerna täckte inte till, och vi var oroliga för att bli förkylda. Det är nog inte så lyckat just nu, så vi var tvungna att åka hem, därför missade vi Hannos tal, där han berättde hur det vackra minnesmärket kommit till. Många grät och hundratals kransar lades ner.
Den här dagen lyste ryssarna med sin frånvaro. Ändå var det ju en seger för dem, enligt Putin, och många, många ryssar flyttade in i landet för att esternas majoritet skulle brytas.
Sept. 20, 2009 Estland ofta inte ses som Estland i EU utan som Baltikum
Jag såg att människor tittade upp, men sträckte fram handen och svarade "Suusakindad" . Det var fru Rutt, som vi köpte jordgubbar av i somras, och som just i dag levererat en säck potatis, som hon ställde utanför huset, så vi såg henne inte. En lite spenslig kvinna, full av liv och med ett leende hela tiden. Vi var ju bara tvungna att köpa morötter av henne. Och bredvid stod en av familjen Lepik, som odlar biodynamiskt. Jag köpte råg och flingblandning. Det är verkligen härligt att ströva omkring och möta bekanta.
När vi kom tillbaka kände jag att jag måste ta hand om kantarellerna vi köpte i går. Och det var i sista stund. Men det blev en rejäl burk med stekt svamp, som vi ska njuta av.
Och alla bären! Jag måste stoppa in i frysen. Vårt bästa morgonmål är bär, hemgjord müsli (och så lite köpt müsli) och yoghurt. Så mycket müsli att det nästan blir som okokt gröt! Smaskens!
Och nu har vi tittat på TV. Jag tror inte det kan finnas i något annat land (nästan) så många diskussionprogram som i etv. Det är alltid en grupp specialister som sitter och diskuterar saker som händer. I kväll va det bl.a. politiker som diskuterade EU, och då nämnde man problemet, att Estland ofta inte ses som Estland i EU utan som Baltikum. Det är svårt att hela tiden bli sammanblandad med de andra två. Det är stor skillnad trots att de ligger så nära. Och det har alltid varit. Redan för flera tusen år sedan skiljde sig länderna åt. I nuvarande norra Estland bodde de estnisktalande. Längre söderut levde liverna, som också var ett finsk-ugriskt folk, och därefter fanns letterna och litauerna. Som talar baltiska språk, som tillhör den indoeuropeiska språkgruppen. Dessutom skiljer sig kulturen avsevärt. Problemet finns alltså även i EU. Jag hade en föreställning om, att i och med att vi finns i samma union, då skulle intresset för alla länder vidgas, och sådana misstag skulle inte ske. Men, men...
Det har också varit ett historieprogram om den tyska ockupationen. När tyskarna kom 1941 sågs de som befriare. Ett år av helvete skulle bytas mot samförstånd och frihet, trodde man. Det handlade inte om antisemitism, bara om att Estland skulle bli ett fritt land igen. men ganska snart fick esterna klart för sig, att så var det inte tänkt.
Fortsättning om en vecka.
Och när vi såg "Allå, allå hemliga armén" . Ni vet komedin om tyskarna i Frankrike, då sa vi, att aldrig, aldrig kan man tänka sig en komedi om Sovjet någonstans. Men det var nog ingen som trodde att det gick att göra något roligt av nazisterna heller.
Och så var det repris av Wickmans pojkar! Från 1995. Min favoritserie, som jag sett hur många gånger som helst i Sverige. Det var visst inga andra svenskar som uppskattade den... Men nu kommer den igen här i Estland. Vilken tur jag har.
Mikaelsmarknad
Men hon är död sedan en tid, och godset stals av sovjetstaten. Nu vet jag inte vem som äger det, men där finns bl.a. en stor butik för handarbeten av alla sorter. Och nu var det alltså marknad. Där såldes gul lök, röd lök, vitkål och lax av gammelryssarna vid Peipsi bröd från Saremaa, honung, handgjorda kläder, träsaker, korgar, trästatyer, och annat, samt allt som skördats den senaste tiden. Och så lite krimskrams.
Jag tycker verkligen om att gå runt och titta. Man kan alltid göra något fynd. Den här gången blev det en vitkålsskärare, så man enkelt kan skära kålen i smala strimlor för surkål. Men det blir inte så för mig. Vanlig vitkålssallad är god och nyttig. Förresten köpte jag ju formar att göra piroger av, och vitkålspiroger, det är gott det!
Nej, vi var inte där så länge. jag har inte återhämtat mig tillräckligt ännu, och dessutom är det marknad här i kommunen i morgon!
Sång- och musikafton
Vi satt i den nybyggda samlingssalen på pinnstolar. Vi var ca 20 stycken. Mest kvinnor naturligtvis. En ung man satt i publiken, och en annan spelade gitarr och sjöng tillsammans med Marju och hennes väninna. Temat var båtar och hav. Det tycker vi är lustigt, att Marju som är uppväxt vid en åker, hon är tokig i båtar och hav; och vi som levt en stor del av våra liv i båtar vid havet, vi njuter av att finnas vid åkern.
Det var mäktigt. Det var så estniskt. De sjöng estniska visor och läste estniska dikter. Det var sjömansvisor om hjärta och smärta, men också gamla regi-sånger. Inte någonting på engelska! Jag kände en sådan högtid. En förhoppning att Estland kommer att förbli Estland. Att man inte kastar bort den gamla kulturen över axeln.
Arne Bengtsson skriver ju om det i Bronssoldatens hämnd, att när striden för frihet är över, då kan meningen med allt försvinna. Man glömmer snart att njuta av friheten som blir självklar. Men om man minns varför man ville bli fri, då får livet behålla sin mening. Men jag frågade Marju en gång om hon och hennes jämnåriga någonsin talar om sovjettiden. "Aldrig" svarade hon.
Det var en underbar kväll. Jag känner att det var medicin för mitt hjärta.
(Man måste komma ihåg, att de var förbjudna att sjunga sina sånger, vanliga äldre sånger. Att de också var en ny förryskningskampanj på gång. Att det gällde för esterna bl.a. att få vara ester.)
Hemvägen
I alla fall bestämde vi oss för att genast åka tillbaka till huset. Vi skulle bara ta oss en titt på Frihetstorget.
Monumentet till minne av frihetskriget.
Symbolen, korset är just det korset de hade med sig i striderna. Om du omramar korset med en ring, då kallas det svenskkorset och finns att se på kyrkogårdarna.
Egentligen är monumentet till minne av alla döda.
Ants pappa var med i kriget. Han gick ut som 16-åring utan att förbereda sina föräldrar. Han dog inte då. Jag tror det var av brustet hjärta han dog i New York på 50-talet. Han hade förlorat så mycket, och hans hjärta orkade inte mer. Men han var en ung soldat.
De hade byggt upp ett vackert torg framför monumentet istället för parkeringsplatsen som varit där förut. Mitt på det torget fanns en vacker vedtrave:
Ser du den? Mitt i bilden. Med en banderoll runt sig. Där står att Tallinn skänker ved till behövande. Jo jo. Det är snart kommunalval...
Vi fortsatte resan, och körde in i ett områder, som vi inte besökt tidigare. Ett område som fanns kvar efter kolchostiden. Tre hyreshus mitt i landskapet med flera fallfärdiga, smutsiga, trista, tomma kolchosbyggnader runt om.
Ett av bostadshusen.
De har lagat några trasiga källarfönster med betongtegel. Entréerna är smutsiga. Finns det ren betong någonstans? Jag har inte sett det.
Mysig kolchos.
Här syns knappt kolchosbyggnaden, men så ligger de i alla fall. Utslängda i naturen, utan tanke på estetik eller byggnadsvård.
I det här huset vägdes bilarna när de var lastade. Stölder var ju alltid en risk, och genom att väga allt trodde man (?) att man minskade den risken. Men moralen var ju den att alla hade blivit bestulna på allt, så de hade rätt att stjäla från kolchosen. Riskan var, att om de blev upptäckta (under Stalin-tiden) att de blev deporterade om de upptäcktes. Me hade man en svältande familj, då var man ibland beredd att ta risken.
I Estland är det mesta heligt enligt gammal tro. Nej, inte det mesta, men mycket i naturen finns inlemmat i folkets naturtro. De större stenblock och mindre stenar som isen tog med sig från norr, och som inte passar in i kalkstensnaturen, dem finns det många sägner om. Vi hittade en sådan sten
Men inte sägnen!!
Det var en härlig hemresa.
Jag gick ju och lade mig, skrev jag. Men jag tog också med mig en bok i sängen. jag har nu läst om hela Arne Bengtssons bok Bronssoldatens hämnd. Den är fantastiskt bra. Den diskuterar allt som hände under frigörelsen och det som hänt sedan. men också den äldre historien. Jag ska berätta om den mer, men mina första tankar är:
Vi förstår inte att värdera den erfarenhet som det tidigare "ÖstEuropa" har av att kämpat för sin frihet så nyligen. Kämpat med livet som insats.
Citat: Vi överlevde tsarerna, vi överlevde kommunismen, vi ska överleva kapitalismen också.
Varför ska vi lära dem (de baltiska folken) att leva på vårt sätt? Är vi särskilt lyckliga? Kan inte de istället visa oss vägen till ett mer innehållsrikt liv.
Har vi som Mona Sahlin sa "bara midsommar och annat tjafs" kvar av vår kultur?
Varför har vi glömt allt? Offrade vi vår kultur under vänstervågen, då alla gamla sagor glömdes bort och alla teatrar bara gav nutidsrealistiska pjäser? Förlorade vi kontakten med de gamla och våra rötter när vi strök deras erfarenheter?
Jag minns en diskussion jag hade med en manlig barnskötare som hävdade, att man inte kunde läsa Elsa Beskowsagor för barnen. "De vet ju inte vad ett ämbar är." "Nej" svarade jag "de vet inte heller vad en hink är förrän någon har berättat det för dem." Då sa han inget på en stund.
Esterna som har lyckats bevara sin kultur genom sekler, visst ska de vara rädda om den, och leva med den, för att ge mening åt livet.
