.

När tsaren skulle visa sin makt för esterna.

Estland skulle russifieras. 1887 skulle undervisningsspråket i gymnasieskolan vara ryska. 1888 det ryska polisväsendet innefattar också Baltikum. 1889 förlorade Tartu universitet sin självständighet och språket skulle vara ryska.

Och. 1894 påbörjades byggandet av den ortodoxa katedralen på Domberget i Tallinn. Den skulle vara imponerande och förta glansen hos den protestantiska Domkyrkan, som stod där så länge. Den ursprungliga kyrkan brann den 6 juni 1684, och det var först 1779 som den till slut fick sitt nya torn.

 

Och lite drygt 100 år senare byggdes den ryska domen. Som pricken över i beställdes de mest fantastiska kyrkklockor som kunde tillverkas i Europa. Och en morgon var de fästa i kyrkans torn, och hela Tallinn skulle få njuta av den fantastiska klangen.

Staden höll andan. Nu skulle det ske. Och så började klockorna spela. Det var verkligen vackert, men… Det var ett annat ljud också. De rusade fram mot fönstren i sina lägenheter och såg något de aldrig trott de skulle få se. Fönstren hade ramlat ut. De hade splittrats. Ute på gränderna låg glassplitter från många, många fönster. Det kostade en förmögenhet att laga alla.

Det berättades för mig att kyrkklockorna aldrig mer användes, men de gör det. Före varje gudstjänst. Och nu klarar sig stadens fönster.

Alexander Nevskij-katedralen i Tallinn.

 

Vi har besökt den här kyrkan många gånger. Ants släktingar på mammans sida är est-ortodoxa.

Vi har tänt ljus för alla döda släktingar. Och det var här vi mötte något annat än det ständigt grå 1978.

Jag gick in på katedralens hemsida, men all text var på ryska, och ingen möjlighet att få texten ens på estniska finns. Jfr med Kaarlikyrkan i Tallinn t.ex. där kan jag få översättning till engelska och finska.

Men jag vet ändå, att Alexander Nevskij vann över svenskarna i ett viktigt slag vid floden Neva den 15 juli 1240, och senare blev han kanoniserad. Och det är ju självklart, att slå svenskarna!!

Har ni tänkt på att Sverige inte fört något krig sedan vi förlorade Finland 1809. Jag läste att en finska förklarade det så: "När svenskarna inte hade några finnar att skicka som kanonmat, då slutade de kriga." Så kan man ju också se det.

Karlikyrkan

Kaarlikyrkan i Tallinn.                            Rosettfönstret.

Jag kan också berätta om Karlikyrkan som ligger på Tõnismägi. Den byggdes speciellt för estländare eller icketyskar, som det hette. I den kyrkan hade Ants familj en bänk, längst fram, som var deras under hela frihetstiden. Varje söndag satt de där. "Oavsett hur mycket de festat på lördagskvällen", som Ants mamma sa.

Det intressanta med denna kyrka, det är att den byggdes för icke-tyskarna dvs. esterna och även finnar. Övriga kyrkor användes av den balttyska befolkningen. Där var esterna inte välkomna.Ryssarna brände ner den ursprungliga byggnaden 1710 i Det stora Nordiska kriget. Kyrkan hade fått sitt namn efter Karl IX.

I slutet av 1850-talet började man samla in pengar för att kunna bygga en ny kyrka, och den första gudstjänsten hölls den 20 december 1870 i den nya kyrkan.

Den viktigaste målningen i kyrkan är den vid altaret, gjord av den estniske konstnären Johann Köhler.

En gång 1992 kom vi in i kyrkan mitt under en gudstjänst. Det får man i Estland. Vi gick uppför gången, och jag iakttog gudstjänstbesökarna. De såg alldeles neutrala ut. Jag bara kände ett stort behov att skrika ut: "Ser ni inte att han är tillbaka." Som tur var, var jag tyst.

Vi besökte kyrkan 1978 också. Prästen var inne i lokalen, men han sa inte så mycket. Han erkände att han rapporterade till KGB. "Det gör alla präster." Kommunismen var ateistisk, så prästerna hade som uppgift att meddela vilka som kom till kyrkan t.ex.

Vi såg oss runt. Kyrkan var ganska sliten, men det var i alla fall inget lager eller någon motionssal, som andra kyrkor.

 

I estniska nyheter såg vi en stor oktoberparad i Moskva i går.  Det var fascister //”Vi ska rensa landet från ockupanterna!” ”Vilka är ockupanter?”  ”Getterna”; ”Antifascisterna är värre än pedofilerna”//  och antifascister (?)

 

 

I dag ska jag berätta om hur det kunde gå till när man behövde eller hade en bostad i Tallinn under ockupationen. Ingenting var enkelt. Ingenting var självklart. Osäkerheten skulle genomsyra allt.

 

Tallinn uppifrån

Elisabets lägenhet

 

Elisabet var förtvivlad. Deras hem hade invaderats av främmande personer så fort tyskarna lämnat staden och kommunisterna fått makten. De hade tvingats flytta till Kaukasus. Elisabet själv, hennes dotter, mamma och syster. Men de kunde inte bo där. Förhållandena var mycket svåra därborta, även om klimatet var fantastiskt. De var inte hemma. De måste tillbaka till Tallinn, där de hade levt sina liv dittills. Visserligen hade de flyttat in till mormors lillebror, som hade bott där så många år, men inte ens han var ”hemma” här. Det hade varit så stora förändringar sedan Stalin kommit till makten, och morbror ansågs misstänkt, eftersom han var så ordentlig.

En dag orkade de inte kämpa längre; de packade sina få tillhörigheter och tog tåget till Estland. Gick det så gick det!

 

Naturligtvis hade de inte någonstans att bo. De hade förlorat rätten till sina hem när huset förstatligats och ryssarna flyttat in. Men som tur var fanns det människor som förbarmade sig över dem. De fick bo hos än den ena än den andra för kortare eller något längre tid. När Elisabets dotter Anne till slut tvingades bo på en balkong tappade Elisabet tålamodet och skrev ett brev till Sovjetunionens president Kliment Vorosjilov där hon förklarade sin svåra belägenhet, och att hon var helt oskyldig till att hennes föräldrar varit förmögna. Hon berättade allt om sitt liv och vände helt ut och in på sig själv. Hon kände att hon förnedrade sig till den milda grad, men såg ingen annan utväg. De måste ha en egen bostad!

Till sin förvåning fick hon några månader senare en kallelse till Estlands kommunistpartis ordförande Ivan Käbin. Hon skulle komma till hans kontor påföljande fredag.

 

”Vi har igångsatt bygge av nya bostäder där en lägenhet är avsedd åt er.”

 

Elisabet trodde knappt sina öron. Hon hade lyckats! De skulle äntligen få en egen bostad. Ett eget kök. Riktiga rum att sova i. Få vakna utan att känna att man är i vägen. Att alla hör vad man säger.

 

De gick till gatan ofta. När det fanns en trappa till deras våning gick de uppför den, och kunde så småningom titta in, drömma och börja planera för hur de skulle bo.

En dag var lägenheten klar för inflyttning. De tog sina tillhörigheter med sig från den vännen de hade tillbringat natten hos. Äntligen! Nu skulle de bli bofasta.

 

När de stod utanför sin nya dörr, såg de att den var uppbruten! Förtvivlat såg de på varandra. Vad var detta? Försiktigt öppnade de dörren. Nej, det fanns inget tvivel. Några främmande människor var i lägenheten. Alldeles tydligt hade en familj flyttat in! I deras lägenhet!

De stirrade på inkräktarna, men förmådde inte säga något.

 

”Vad stirrar ni på? Vi har ingenstans att bo. Vi flyttade in i morse. Vi måste ju bo någonstans!”

 

Sa de på ryska.

 

Och det var just det. De var ryssar. Och mot ryssar visste de att de inte hade någon chans.

Men de kunde inte bara ge upp. Elisabet for till den kommunala sovjeten.

Först beklagade de bara. Som vanligt var de irriterade. Man talade aldrig vänligt till medborgarna, och i ett så här svårt ärende var det ännu mer omöjligt.

”Men se här.” Elisabet visade fram kontraktet hon fått från ordförande Käbin. ”Här står att han ska bli underrättad om när vi flyttar in.”

 

Då hände det något. En oro kändes i rummet. Elisabet blev tillsagd att återkomma om ett par veckor. Och utan något avsked lämnade tjänstemannen lokalen.

 

Ytterligare några veckor tillbringade de hos olika vänner men en dag kunde de verkligen flytta in i sin egen lägenhet.

Kanske var det tur att Elisabet skrivit till Vorosjilov. Antagligen hade han gjort klart för Käbin att detta var ett speciellt ärende som skulle följas upp, och troligtvis var det därför Käbin skrivit att han ville underrättas om inflyttningen. Och detta var den enda anledningen till att de inkräktande ryssarna kunde flyttas! Vilket rättssamhälle!

 

Reet tar semester

 

Reet och hennes man hade en lägenhet i Tallinn. En bra, lagom stor lägenhet. De hade bott där i flera år, och nu skulle de ha årets semester. De hade förberett en resa till släkten i Pärnu.

 

De fick en fantastisk vecka. Sol och bad och god mat. I alla fall jämfört med vad de åt till vardags. Nu hade de lite mer tid att söka efter något extra. En dag fick de till och med tomater hos en vän, som hade en liten odlingsplätt.

 

Belåtna for de hem med tåget, och promenerade den sista biten hem. De gich uppför trapporna och satte nyckeln i låset. Något var fel. Men det var ju rätt nyckel! De försökte. Och försökte. Till slut kom en granne ut i farstun. ”De har bytt lås.” sa han. Och såg så konstig ut. Vände ryggen till och gick tillbaka in i sin lägenhet.

 

Reet och hennes man såg på varandra. Förskräckta. Gick ut ur huset och sökte upp en vän där de kunde sova över natten.

Nästa dag gick de till sovjeten och frågade vad som hänt.

 

Mycket ovänligt skickades deras ärende mellan några män och kvinnor. Till slut förbarmade sig en kvinna över dem och sa lugnt: ”Ni får skaffa en annan bostad. Den ni hade är upptagen av andra.”

 

Efter ytterligare sökanden och kontakter fick de så hela historien klar för sig. En KGB-familj från Moskva hade spanat in deras lägenhet. När Reet och hennes man for på semester lät den främmande familjen dyrka upp låset, bytte ut det och flyttade helt enkelt in.

 

För Reet och hennes man återstod bara att börja om. Ingenting av det de lämnat kvar i lägenheten fick de hämta.

 

 

 

 

Caspar David Friedrich, Moonrise over the Sea, 1822, oil on canvas
Nationalgalerie, Staatliche Museen zu Berlin

I dag var vi på Nationalmuseum och såg Caspar David Friedrichs målningar. Det var spännande!

Presentation av utställningen:

Caspar David Friedrich, den tyska romantikens ledande målare.

Caspar David Friedrich (1774–1840) räknas idag som en av giganterna i tysk konst. Som landskapsmåleriets store särling under 1800-talet gav han sina motiv en ny karaktär och en poetisk djupdimension. I Friedrichs suggestiva bildvärld gestaltas tillvarons stora frågor i mötet mellan människa och natur.

Naturen som spegling av det gudomliga

Ingen konstnär har som Friedrich gestaltat romantikens tro på en besjälad natur genomsyrad av det gudomliga. Hans bilder förmedlar en stark känsla av en andlig närvaro under verklighetens yta. Denna dubbelhet ger Friedrichs konst en fascinerande och gåtfull dimension.
Enligt Friedrich skulle endast konstnärens egna känslor bestämma konstverkets karaktär. Man skulle inte endast måla vad man såg framför sig utan även vad man såg för sitt inre. Landskapsbilden blev därmed även något av ett självporträtt.
Utställningen koncentreras främst kring tre teman: Bergen, Havet och stranden samt Träden.

 

Ja, det var bitvis mycket laddat av naturens mystik. Kvinnan som står vid solnedgången och njuter… Jag tyckte mycket om den. Den bilden som finns som affisch.

 

Vi hade stämt träff med Ants kollega Bengt på utställningen, och av någon outgrundlig anledning talade vi om Estland. Bengt berättade att han bodde på Dalarö när han växte upp, och han minns mycket väl de estniska flyktingbåtarna. Han brukade klättra upp på en höjd och sitta och titta på när de kom.

Här har jag saxat ur Dalaröbladet nr 1 2004. Skrivet av  Jan Johansson

Många på Dalarö har egna minnen om Balterna som flydde undan krigets fasor och landsteg här på Dalarö.

En torsdagsmorgon för 25 år sedan satt jag på mitt kontor i min tidigare roll som turistchef i Haninge. Jag var på jakt efter Ilon Wikland. Var skulle jag nå henne? Genom ett samtal till Sverigehuset i Stockholm och ett vänligt bemötande av deras telefonist fick jag reda på var Ilon Wikland befann sig i världen – jag fick telefonnumret till en av Svenska Institutets lägenheter i Paris. Efter flera påringningsförsök nådde jag till slut Ilon Wikland och vi fick en god kontakt.

Detta möte ledde till intressanta och innehållsrika upplevelser samt berättelser som jag fick glädjen att ta del av. Ilon Wiklands ord och bilder öppnade världar som sträckte över det som jag redan kände till  som en nyfiken, infödd Dalarö-bo och hängiven skärgårdsbo. Efter flera veckors väntan hade vi kommit överens om att träffas, Ilon Wikland och jag.

Haapsalu – Dalarö

Hennes andra möte med Haninge och Dalarö – det första ägde ju rum när hon 1944 landsteg vid Dalarö efter flykten från hemstaden Haapsalu - resulterade senare till ett antal teckningar som, ledde fram till en serie litografier. Ilon Wiklands litografier över födelsestaden Haapsalu i Estland, ankomsten vid Dalarö 1944, och andra motiv kring denna livsresa fick sedan smycka många offentliga rum hos privatpersoner, företag och myndigheter.

Nu, 60 år senare, skall vi minnas allt detta som skedde när Sovjetstyrkorna närmade sig Tallin, då många ester bestämde sig för flyktvägen över Östersjön. Det var ett stort risktagande för människorna där de färdades i nattens mörker på vagnar bakom hästar längs Estlands kuster mot någon lugnare plats på stranden vid Dagö eller Ögnu. Det fanns ingen uttalad plats att samlas vid, det viktigaste var att haka på där en skeppare eller någon annan kunnig sjöman kunde föra fartyget mot friheten. Segelfartyg och fiskebåtar på öppna, ostyriga farvatten – men mot kuster som kunde skydda, på andra sidan Östersjön.

Wohin fahren Sie?

De flesta for i nattens skymning och hade endast delat hemligheten om sina flyktplaner med sina närmaste grannar. Kanske möttes man sedan i samma båt någonstans ute på havet, kanske inte.

Historier berättar om periskop som dök upp genom havsytan. Det kunde vara ubåtar under flagg med hammaren och skäran eller med hakkorset. När de dunkla, uniformsklädda gestalterna uppenbarade sig kunde man höra ropen och de uppfordrande frågorna: ”wohin fahren Sie?”. Då var det de tyska ubåtsofficerarna som ville veta. Om svaret blev: ”Nach Deutschland, Boot fahren.”, så svarade officerarna ”Gute Fahrt!” och lämnade i fred.

Ryska ubåtar – Svenska patrullbåtar

När den mörkaste delen av natten inträdde, släcktes lanternorna ned och kursen ändrades mot svenska farvatten. Om de ryska ubåtarna i stället hade mött, hade de flyende fartygen sänkts under färden. När den svenska skärgården äntligen nåtts mötte i regel någon svensk patrullbåt, redo att bistå i rollen som lots och navigera den värdefulla lasten av människor till Dalarö.

Efter fem dygns strapatser över Östersjön anlände Ilon Wikland och hundratals fler landsmän och landsmaninnor vid Dalarö Hotellbrygga den 25 september 1944. Den 26 september drog en kraftig storm över Östersjön och många flyktingbåtar kom aldrig fram. Historien får oss nu att minnas dessa människors livsöden av glädje och lidanden och att hedra de liv som släcktes av havet.

Många har egna minnen

På Dalarö minns många skärgårdsbor dessa händelser. Men tiden rinner snabbt iväg och för att vi ska påminnas om historien och föra denna vidare till nya generationer, kommer nu ett minnesmärke att resas intill Tullhustomten på Dalarö.

Den 25 september 2004 riktar vi tankarna mot människorna som lyckades med strapatsen att nå Dalarö och andra platser utefter vår kust.

Minnesmärke

Omkring 6 500 balter nådde sin tillflykt i Dalarö, till Sverige kom totalt 30 000 baltiska flyktingar. Haninge kommun har bidragit med den största insatsen till ett minnesmärke. Konstnären Ursula Schütz, Haninge, har gjort detta minnesmärke som hon givit namnet Flykt och Hemkost.

Föreningar som arbetat med genomförandet är Haninge – Haapsalu Vänskapsförening samt Södra Skärgårdens Intresseförening. I övrigt har en stor del föreningar på Dalarö, estniska föreningar, företag och enskilda personer medverkat till att detta projekt kan genomföras.

Minnesmärket ska symbolisera samförstånd länderna emellan och utvecklingen av gemensamma vägar kring utbildning, kultur och forskning.

Tänk om jag hade haft papper och penna med mig! Men jag var helt oförberedd. Numera finns det alltid ett litet block med en penna i min handväska så jag kan skriva ner vad jag hör. Men det här var någon gång i mitten av 1990-talet.

Vi for direkt till Rakvere. Vi skulle få träffa en av de stora männen i Estland. Peep Kärp. Han var en känd journalist, författare och även en högt respekterad kommunalpolitiker i staden. Men han hade också varit en av skogsbröderna.

 

Jag var trött efter resan, hade sovit dåligt på båten, som vanligt, och tänkte att jag alltid kan återkomma en annan gång om jag inte kommer ihåg allt han berättar.

 

Han levde i ett litet småhusområde strax utanför staden. Han visade oss sina rabatter med grönsaker och blommor. Han hade ett hemgjort mycket sinnrikt system för automatisk bevattning av blommorna. Vi satte oss i trädgården och han berättade att han byggt huset själv när han kom tillbaka från Sibirien.

 

Det var en hjälte som berättade. En gammal, trots allt obruten man, som inte längre var rädd för någonting. ”Har man en gång sett ondskan i ögonen, då vet man att den alltid finns, även om den ibland gömmer sig.”

Han vågade säga sanningen till makthavarna, han hade redan varit i helvetet, och visste vad det innebar, det gick att överleva, och man får inte brytas ned av sjuka makthavare.

Han var också en hjälte därför att han hade hjälpt Hannos pappa Rein i Sibirien. Rein var dömd efter den där speciella paragrafen som man tog till när den åtalade inte gjort något brottsligt. Rein var gift, hade två barn och bodde i en lägenhet i Tapa. När han förstod att han var eftersökt skiljde sig paret. Det var också farligt att leva ihop med en ”folkets fiende”, så för att rädda fru och barn måste man skiljas. Sedan gömde han sig på annan ort. Han arbetade och hoppades att ha inte skulle hittas. Men det blev det värsta scenariot. Han hittades, sattes i källaren i KGB-huset och dömdes till 25 + 5 år i hårt arbetsläger. Och där blev han så svårt sjuk, att det var verklig fara för hans liv. Då räddade Peep Kärp honom genom vanlig mänsklighet. Det var farligt att hjälpa någon, som var sjuk. En sjuk människa hade inget värde, en sjuk människa kan inte arbeta. Det var bättre att de sjuka dog så fort som möjligt. Men Peep Kärp klarade inte att se en vän gå under. När Stalin hade dött, och lägren började tömmas, då släpptes också Rein och Peep. Hanno minns naturligtvis med total klarhet synen av sin pappa, liggande orkeslös på en bår, och Peep Kärp som en av dem som bar hem honom.

 

Han var skogsbroder. Hade gömt sig undan de sovjetiska soldaterna, men visste, att det fanns förrädare överallt. När som helst kunde någon avslöja honom för egen vinnings skull, eller bara för att man skulle göra det.

Och en natt 1949, när han låg och sov gömd på en vind, då hörde han steg i trappan. Och han förstod redan då, att nu kommer de! Därefter blev han skickad till arbetslägret i Sibirien.

 

Där satt jag och lyssnade. Jag var så oerhört trött. Jag minns så lite av allt han berättade. Men som tur är har han själv skrivit om allt han varit med om. Jag måste lära mig läsa estniska snabbt!

 

Några år senare kom vi till Tallinn på annandag jul. Vi hade bestämt oss för att vi skulle träffa Peep Kärp igen innan det blev för sent. Men det var redan för sent. Han dog just denna annandag strax innan båten kom fram.

Det här är boken "Biljett till det kalla landet" av Peep Kärp utgiven 1991.Han har skrivit fler.

Det fanns ett program i P1 som hette Klarspråk. Dit ringde man och lämnade ett inlägg, och olika människor besvarade det. Det kunde vara makthavare och andra som det berörde. Jag lyssnade en morgon på programmet. En man från Göteborg var mycket upprörd över att Andres Küng, sverigeest, hade sagt att esterna i Sibirien var som judarna i Hitlertyskland. "Ingenting kan jämföras med judarna och förintelsen. Från Sibirien kunde man komma hem levande." Jag fick en stor klump i magen. Ringde in själv, och dagen därpå fick jag höra mig själv säga: "Inte förrän vi läst lika många böcker och sett lika många filmer om Sibirien, som vi sett från förintelsen, inte förrän då kan vi säkert jämföra."

Nu börjar det komma alltfler berättelser om deportationer och arbetsläger. Jag har till och med hittat en bok skriven av en liten ryska, en dagbok, fullt jämförbar med Anne Franks dagbok. Men det är så tyst om alla dessa böcker...

I senaste numret av Axess skriver de om kravet på "politisk korrekthet", är det orsaken till tystnaden?

 

Jag ska fortsätta min berättelse om Astrid.

 

Familjegården hade flera hus, så de kunde växla om och bo i olika hus för att få lite lugn på natten. Och de försökte att leva så normalt som möjligt. En natt fick Astrid till och med ha en kamrat sovande över natten. Det var postmästarens dotter Leida. På morgonen väcktes de av dunkanden på dörren och rop, men nu lät det annorlunda. De öppnade dörren, och fick höra at Leida måste skynda sig hem. Föräldrarna väntade på henne. Fort! Fort!

Hon skyndade hem, och där väntade föräldrarna med lite packning för deportation till Sibirien, och det var bestämt, att Leida måste följa med.

 

Så småningom gick det inte längre. Gården togs av kolchosen, Det stora huset byggdes om till hyreshus med fyra enrumslägenheter med en korridor emellan. Själva fick de köpa ett av sina små hus, som delvis var stall. Huset var redan förfallet, så de fick renovera det för att det skulle vara beboeligt. Och självklart fick de bekosta det själva.

 

En farbror till Astrid hade fått ansvaret för gården, och han blev klassad som kulak och deporterades till Vorkuta.  Där var det fruktansvärt kallt och stor svält. Det var ju också så, att de flesta hade inte kläder för någon kyla alls. Deporterades de på sommaren och fick tjugo minuter på sig att packa, och visste inte vart de skulle och inte för hur lång tid, då fick de bara med sig sommarkläder. Så var det första gången den 14 juni 1940, och så var det ofta senare också.

Den stora deporteringen 1949 gällde just s.k. ”kulaker” man kallade storbönder så, men det fanns ju inga storbönder i Estland. De utländska baronerna hade lämnat landet och esterna själva hade inga stora gårdar. Men naturligtvis var det ingen som vågade vägra att skänka sin egendom till kolchosen.

Hanno har berättat hur de gick till när gårdarna skulle inkorporeras med en kolchos. Bonden ålades först att betala en alldeles otroligt hög skatt. Om han mot all förmodan lyckades med den utgiften eller vägrade fick han välja: ge bort sin gård eller en enkel resa till Sibirien. När man då valde att stanna i Estland fick man skriva under ett papper att man lämnade över gården av egen och fri vilja.

Det hör ju till historien också, att när Sovjet ockuperade Estland lovade Moskva bl.a. att det aldrig skulle bli tal om någon tvångskollektivisering, och dessutom skulle alla länderna ha sin egen självständiga regering. De löftena höll man inte särskilt länge. Men det intressanta är, att Sovjet visste så väl hur människor ville leva, och försäkrade att de skulle få göra det, men så fort som möjligt bröt man alla löften.

 

Astrids farbror frigavs efter Stalins död och efter Chrustjevs tal tre år senare. Han har berättat att orsaken till att han överhuvudtaget överlevde kan skrivas: surkål och surkålssaft.

 

Astrid var studiebegåvad, men hade inte råd med någon högre examen. Hon utbildade sig till lågstadielärare. Hon fick ett stipendium på 140 rubler i månaden att leva på. Internatet kostade 3 rubler och resten behövdes för ren överlevnad. Men de var unga, och ville kosta på sig något roligt ibland. Då gick de på bio. En gång i månaden. De festade på en kuddkola och en småkaka (benknota). Åh, va de längtade efter godis.

 

En gång i månaden fick familjen skicka paket till sina barn. Då var det glädje! Om mamma hade skickat med de där pengarna också, 5 rubler. Då sprang hon och köpte de där speciella kakorna mad rosa överdrag. Det var så gott!

 

Men mamma hade problem. Hon fick inge arbete. Kommunisterna hade bestämt att hon var fascist, eftersom hennes man var tysk. En gång fick hon dock arbete. Hon skulle vara lärare i estniska just på den skolan där Astrid gick. Men när den viktiga dagen kom, och mamman skulle ha sin första lektion. Då kallade rektorn på Astrid och sa: Spring hem till din mamma och säg att hon inte ska komma hit. Hon har inget arbete här.” Han hade väl fått en vink någonstans ifrån.

 

Nej, de pengar de hade fick de genom att sälja sina ägodelar. En efter en. Och det värsta ögonblicket för Astrid, det var när mamma tvingade henne att sälja sin älskade kantele. Då grät Astrid.

En farbror hade flytt till Sverige och bodde i Göteborg. Det var livsfarligt att ha kontakt med utlandet, men på något sätt fick de i alla fall saker från honom som de kunde sälja och köpa mat för. Men att de överlevde utan att svälta eller frysa ihjäl, det är verkligen ett under.

 

Och inte blev det mycket bättre när hon var klar med utbildningen. Lönen var skrämmande låg. ”Jag hade råd med mjölk och socker.” Och inte fick hon bestämma var hon skulle jobba heller. Hon placerades på en skola i Rapla. Och där var hon tvungen att stanna i tre år. Reglerna var sådana. Men hon blev kvar i fyra-fem år i alla fall. Det var et trevligt kamratgäng, de festade och hon var uppvaktad, men hon ville inte bo på landet. ”Jag ville inte bli lantråtta,. Jag ville till Tallinn.

 

Men när hon äntligen var i Tallinn blev hon knäsvag. Hon vågade inte arbeta som lågstadielärare, utan tog ett jobb på dagis där hon stannade i trettiosju år! Hon hann både gifta sig, få barn och skilja sig under tiden. Problemet var det vanliga: han drack. Men hon tog hand om honom i alla fall, och när han dog förra året var hon självklart där.

 

Visserligen har hon nu en lägenhet, men den hyr hon ut. Istället bor hon hos sin dotter och måg. De har en Turismitalu i Viljanditrakten, som har lönat sig ganska bra. Och hon har barnbarn och barnbarnsbarn. jag har sett bilder på dem allihop.

 

Så här vacker är hösten i Estland.

Ett stort dagis på Saremaa, som byggdes för tjugofem år sedan måste rivas helt och hållet. Man har vid renoveringen upptäckt att de sovjetiska byggarna inte gjort någon grund. Man har lagt diverse stenar istället för att gjuta en ordentlig grund. Så byggde man på den tiden.

Om man tar livet av de människor som kan något, då försvinner kunskaperna, eller hur? Ganska enkel sanning. Men hur tänkte man då i det kommunistiska Sovjetunionen, när man hade mördat alla med högre utbildning, alla med specialkunskaper och en fruktansvärt massa andra människor?

När ingen kan något, och man måste skicka ut beskrivningar om hur saker och ting ska skötas, hur gör man då? Man skapar olika departement, befolkar dem med människor som passar in för makthavarna och så får de göra instruktioner.

Exempel:
1. När du ska göra ett stort trägolv rent, då häller du XX liter varmt vatten över golvet och sedan torkar du av med en trasa.

Följden blev att golven ruttnade.

2. När du ska odla en åker, då plöjer du XX dm djupt i jorden...

Men på Ormsö visste man sedan flera hundra år, att i jorden fanns fullt med stenar, och därför gick man inte så djupt. För kolchosarbetarna blev det helt fatalt. Det gick inte att odla jorden för all sten.
Det finns fler exempel.

Nu har honungsbin börjat dö i Estland också! Man vet inte varför, men det händer över stora delar av världen. Dock är det bara en biodlare i Estland som drabbats, så vitt man vet.

Det var både nya och gamla nyheter.

I Estland vet man vad en människa var värd i det sovjetiska samhället. Ingenting. Noll. Som Stalin sa: Inga människor, inga problem. En radikal lösning på världens problem vore alltså att göra slut på människorna. Om man tänker som Stalin, vill säga.

När Moskva säger, att de vann kriget, att de ryska soldaterna offrade sina liv för att utrota nazismen, och att de var så oerhört många fler än de andra nationernas stupade, då är de ingen som räknar med att de dödades från båda håll. Den som retirerade sköts av KGB, som fanns bakom främsta linjen. Dessutom skickades nya soldater för att ersätta de döda, det kom nya i en ständig ström. Just nu har man börjat räkna upp namnen på alla dem, som fick sätta livet till under Stalins terror. Man räknar med att även räkna upp alla soldater som dödats av de egna också. Det beräknas ta ungefär tio år.

 

Nu ska jag börja berätta lite om Astrid. Hon är nu 74 år. En glad och energisk estnisk kvinna. Hon sa en gång, att Ants måste ha uppfostrat mig väl. Svenskar har ingen humor som esterna. Men jag är så glad, att Ants verkligen har lyckats. Hm. Är vi svenskar så himla tråkiga? Och är esterna så himla roliga? Ja, ja. Vi har i alla fall roligt när vi träffas.

Hon föddes 1935 i Haapsalu. Familjens problem var att pappans släkt var balttysk, mamman var estniska. De träffades i skolan och gifte sig strax efter skolans slut. Pappan hade ett mejeri med ett par anställda, och de bodde på en något större gård i Sille.

När Sovjet ockuperade Estland 1941 gick pappan med i skogsbrödrarörelsen. Han skulle spränga broar. Astrid vet inte så mycket eftersom mamman inte ville tala om den här tiden. Men hon vet att han fängslades 1941 av sovjeterna. Han genomgick svår tortyr för att avslöja "sanningar", men han stod emot. Sa inget. Han avled av tortyren.

När tyskarna sedan kom 1941, fick mamman frågan om hon ville flytta till Tyskland med barnen eftersom familjen ansågs vara tysk. Astrids mamma funderade. Det var ett svårt beslut. Hon bestämde sig till sist för att stanna, och det tänkte hon på resten av sitt liv. Hon var helt säker på att hon valt fel. Hennes barn hade levt ett bättre liv i Tyskland.

Astrids farfar försökte rädda sig från sovjetiska militärer genom att fly. Men han blev upptäckt i Polen. Skickades naturligtvis till Sibirien. Till det iskalla Kazakstan, långt hemifrån. Han frisläpptes 1963, efter 14 år, men levde bara ett år till. 1964 dog han i astma.

Astrid berättade för oss, att hon tänkt så mycket på att ryssarna älskar honung, liksom tyskarna.  När de kom körde de sönder allt. Allt! Och så krävde de att bli bjudna på honung! Varifrån skulle de få honung när allt var förstört?

Familjen bodde alltså kvar på sin gård i Silla. Den var lite för stor i kommunisternas smak. De var vad som sovjeterna kallade ”kulaker”. De var inte storbönder i vanlig bemärkelse. Men gården var ”för stor”. Kommunister bankade på dörrar och fönster och skrek: ”Djävla fascister! Snart är ni i Sibirien!” och andra otrevligheter. Men mamman hade en god vän som jobbade på kommunhuset, en vän som absolut inte var kommunist. Det var fler som räddades på detta sätt, men de fruktansvärda är, att man måste uppnå begärt antal deportationsoffer, så det var andra som fick åka istället. Det var anledningen till att så många barn deporterades. Var det en man som skulle iväg, och han inte var hemma… Ja, då tog man vem som helst.

Postimees, tidningen som kommer ut på både estniska och ryska  har låtit göra en Gallupundersökning. Man frågade människor vem är skyldig till problemen mellan ester och ryssar?

 

Procent av de tillfrågade som anser att

skyldiga är:

 

Esterna	Ryssarna i Estland	Estniska regeringen	Ryska regeringen	Alla dessa tillsammans	Inga problem finns
2,6 %	9 %	9 %	59,7 %	14,5 %	5,2 %

 

 

Vernissage på Väike Maarja Museum.

 

I dagens Virumaa Teataja finns en stor artikel om en utställning på Väike Maarja Museum. Det är Hanno som med anledning av sin sjuttioårsdag visar delar av de föremål han samlat under många år. Han har samlat föremål från 1965 och framåt som berättar om gårdskulturen i Estland.

 

”Jag såg hur allting förstördes under kolchostiden. Mina rötter är i Väike Maarja och jag arbetade för att familjen skulle överleva det hårda fyrtiotalet, och från den erfarenheten kommer mitt intresse för gårdskulturen. Han började för 44 år sedan att på cykel leta efter föremål.

"En del av föremålen har jag hittat på soptippen. Jag restaurerade och rengjorde dem, och de fick ett nytt liv.”

 

Hanno har en helt fantastisk samling ”lump” som Malle brukar säga, i sin lada. Det bästa han vet är att visa och berätta om föremålen. Den som besöker oss slipper knappast ifrån en liten visning. Men man ser dem bättre på museet. Han har till och med en väska någon haft med sig vid deportation till Sibirien.

Tänk att i Estland är de så kalla inför alla hot från Ryssland, att det inte längre kommenteras i dagens tidningar. Esterna har samma inställning till detta som de har till västs anklagelser om allt möjligt. "Det är ingen idé. Ingen lyssnar i alla fall. De får hålla på."

När det inte var något spännande på radion gick vi ut på webben och lyssnade på gårdagens "Nordegren i P1". Det brukar vara lagom lyssnarvänligt. Men så inte i dag. Det är lite synd om honom. Han vet inte hur den känslan är, när man varit omgiven av helvetet i många år och aldrig kunnat andas lugnt; när ingenting har varit naturligt; och dessutom: det varit förbjudet att sjunga annat än av partiet godkända sånger. Nu förstår ni vad det handlar om!






Detta är den stora sångfestivalplatsen, där flera tusen sångar står och sjunger med några hundra tusen som lyssnar och sjunger med.

Thomas Nordegren sa att han lyssnat på den stora sångfestivalen i Tallinn, som förresten är kulturskyddad av FN, och han reagerade på att de med stort allvar sjöng ”nationalistiska sånger om att den vackraste platsen på jorden är Estland, och annat trams.”

Ungefär som Mona Sahlin avfärdar den svenska kulturen. Den är ju ”bara midsommar och annat trams”

Ni vet ju redan vad jag anser. Nationalism, varför är alla så säkra på att det är trams och/eller farligt. Kan vi aldrig tänka oss in i det totalt låsta samhället? Eller glömmer vi så fort. Det som binder dem samman, är den korta historien. Det var ju först i slutet på 1800-talet, som man över huvud taget kunde tänka på att slippa dessa utländska herrar. Det var ju både tyskar och ryssar. Att i sitt eget land vara en ”ickemänniska” så länge… Ja, det var början. Sedan kom frihetskriget, och det är ju också så nyligen. För vår del är det bara en generation bort. Ants pappa var ju frihetssoldat vid 16 års ålder. Friheten. Bara tjugo år. Och från att ha varit utestängda från högre utbildning och från makten, byggde de till en början upp en fantastisk demokrati. Ja, ni vet, kulturell autonomi för minoritetsgrupperna. Men… De dög inte för svenskarna. De klarade inte av strömningarna i världen som svenskarna hade tänkt sig. (Det här skäms jag så mycket för. Förlåt om jag tjatar.) Ett år av terror. Riktig gammaldags terror. Ibland har jag undrat varför de visar tortyrkammaren i Rakvereborgen, och visar precis hur tortyren gick till på medeltiden. Det fanns ju tortyrkammare i varje större ort i Estland för tjugo år sedan. I vår kommun, där står huset kvar som man använde då. Ingen vill ha med det att göra, så det bara förfaller. Ingen är intresserad av att bygga något på tomten heller. Allt är besmittat av KGB.

Ja, jag tycker livet skulle bli lite rikare om Thomas Nordegren kunde känna, som jag, ända ner i tårna, med ståpäls och tårfyllda ögon när de sjunger ”Mu isamaa, mu isamaa.” (mitt fosterland, mitt fosterlnd) Det är sådan känsla i sången och dessutom vet man i Estland, att det goda kan plötsligt försvinna. Då, 1940, var det ju en överenskommelse mellan de två rikena, som förslavat folket i flera hundra år.

 

Jag minns också den då mycket kände dirigenten Siak som vi besökte när vi var i Tallinn 1978. Ja, vi hade flera intressanta samtal med honom.
När vi avresedagen gick på bussen som skulle ta oss till båten, då klev han på. Han lutade sig fram mot oss och sa med bedjande röst: "Kan jag inte få byta pass med er? Jag måste komma ut ur det här fängelset. Jag måste andas!" Sedan log han lite generat och sa att han förstod att vi aldrig skulle byta pass med honom, "men jag vill bara följa med för att känna att det kunde ha varit så..."

Och nu är jag inne på en annan hjärtefråga. Varför kan man inte försöka sätta sig in i andramänniskors liv innan man gnäller? Alltså: Man ska möta andra människor med nyfiken respekt! Utan att förringa sig själv naturligtvis.

 

Mördaren Arnold Meri från Dagö vid Bronssoldaten, strax före sin död, stöttad av den ryska ambassaden.

I dag måste jag börja med nyheterna från i går som vi såg först i dag.

 

1.     I ryska Duman i dag:

Alexej Otrosvskij, ryska dumans talesman för ryska medborgare utanför Ryssland uttalade sig så: Man måste straffa de brottsliga regimerna i Estland och Lettland regimer för att de fortsätter Adolf Hitlers fascistiska politik. Följande generationer kommer att bestraffa de kriminella regimerna! (sagt med lungt allvar)

Adv. M Joffe, Moskva: Ryska medborgare ska skyddas varhelst de befinner sig. Det står i den ryska författningen.

Balterna ska passa sig.

M Grigorijev, direktör för Undersökningar om demokratiska problem, säger: Vi har ett demokratiskt politiskt system i Ryssland, vilket vi har veteranernas kamp mot fascismen att tacka för, och vi kan aldrig acceptera att man beter sig mot veteraner så som man gör i de baltiska länderna. Fascisterna måste bestraffas.

På konferensbordet ser vi ett häfte med en bild på den estniske mördaren Arnold Meri(bilden), som dog för ett tag sedan. Han deporterade hundratals människor till Sibirien från Dagö. Han hedras som en stor hjälte i Ryssland i dag.

 

Estland är utsatt för mobbning av Ryssland varje dag. Hur länge ska det fortgå, och kan det sluta bra? Det är helt begripligt, att Litauens president uppmanar Nato, att visa vad de har för försvarsplaner när det gäller Baltikum. Den allmänna uppfattningen är, att stora Natobaser ska placeras i Baltikum.

 

2.      I Russia Today (engelsktalande officiell TV-kanal med ryska journalister, inte sällan utbildade vid amerikanska universitet, samt ”Putins röst”) utpekade man Ukrainas president som fascist, och menade att alla som stått bakom honom har fascistiska ideal, medan den andra delen av befolkningen förstår att uppskatta befriarna. Russia Today tar nu över de två återstående fria TV-kanalerna.

3.      Seidla väderkvarn, inspirerad av de holländska kvarnarna, har renoverats och fungerar igen. Man har börjat mala säd till mjöl. Den var ointressant under kolchostiden, så den stod orörd med inventarier och allt. Invigningen har skett nu. Renoveringen har pågått i fyra år. Syftet var att det skulle bli ett arbetande museum. Alla som lämnar in sin säd ska få den mald.

4.      I går var det Teddybjörnarnas dag. Det skulle vara något för den ryska duman att ägna sig åt, istället för att hota andra nationer.

När isen fortfarande låg över Skandinavien, då började den smälta i Uralbergen. Den sjönk undan och nomader flyttade sina stråk efter den. Eller kanske fanns de först i Altaibergen? De glömde skriva ner det någonstans så vi skulle kunna vara säkra. Men detta är huvudteorin om de finsk-ugriska folkens ursprung.

 

De första lämningarna efter människor i det nuvarande Estland är från 7500 år f.Kr. I Pulli vid Pärnufloden. På den tiden levde de av jakt och fiske.

Ca 2000 f.Kr. kom invandrare från sydväst. De använde verktyg en sorts yxhuvud till att bygga båtar. Vatten fanns det ju runt landet. Det var Västerhavet, sjön Peipsi och Võrtsjärv och de stora floderna.. Stora träskmarker skiljde dem från folken i öster. Närmaste grannar var andra finsk-ugriska folk i norr och liverna i söder. Det bör ha varit ganska skönt och fritt från främmade intrång till en början.

Under bronsåldern introducerades jordbruket. Man flyttade till de bördigaste områdena, men slutade inte med jakt och fiske. Apropå brons, var de tvungna att importera både det och senare järnmalm under järnåldern, och det var då de blev så intressanta för vikingarna. Det här lilla landet, som inte var någon nation ännu, blev en genomfartsled för vikingarna som skulle österut, och eftersom det låg så fantastiskt väl placerat var det också ett handelscentrum för handen mellan öst och väst. (Plötsligt kommer jag ihåg när vår bröllopspräst sa: ”Öst är öst, väst är väst, och nu förenas de två.”  Jag tyckte han var jättedum. Estland var ju så nära. Det var inget ”öst”. För i själva verket var det mittemellan.)

 

En teori, som lanserats av sovjetiska forskare var, att Estland under en tid var ett matriarkat. Det är väl det enda bra de tänkt? När männen var ute och jagade måste någon se till att resten av livet fungerade, och då blev det helt naturligt kvinnorna som tog de stora besluten. Men när man senare började med åkerbruk, och männen var hemma mer, tja, då var de ju starkare. Starkast vinner alltid.

Det jag skulle komma till, det var att den byggnadsstil som man började med på 1100-talet dominerade ända in i vår tid. Vi som är lite gamla alltså. Minns ni Rehetuba?  Huset som var delat i tre delar. 1. Utrymmet för tröskning, sädesförråd som på vintern var lada för djuren. 2. I mitten vr torkrummet, det enda rummet med uppvärmning där man kunde torka säd, baka bröd och bo själv på vintern. 3. Det mindre rummet med fönster där man bodde på sommaren.

Just en sådan rehetuba som Marju bor i just nu. Hon skulle göra ordning torkrummet till bostad åt sig, men Hanno påpekade det historiska värdet, så nu är det ett museum. Och jag har inte fått klart för mig vad Marju tänkt.

Men jag kommer också ihåg när Malle berättade att första gången hon besökte gården på 1960-talet, då såg alla lite luriga ut när svärmor sa ”Kan du gå till grannarna och låna lite grädde?” Ja, det kunde hon. Hon gick. Och kom tillbaka. ”Var du inne hos dem?”  ”Nej, jag var i ladan.” sa Malle, storstadsflickan. Då skrattade alla. ”Men det är deras bostad. De bor bland djuren och säden.”  De var helt sovjetiserade och hade nog inte det där sista lilla rummet.

I dag var premiärminister Ansip på besök i Stockholm. Han tänker inte devalvera, utan hoppas på att vara med i euron 1 jan. 2011. Han har förresten inte kommenterat sitt löfte han gav 2007. Att år 2022 ska Estland vara ett av Europas fem rikaste länder.” Jag undrar varför.

Õie var en härlig människa. Hon var nästan 19 år när hon fick göra den långa, tunga resan till Sibirien, och hon var ca 34 år när hon fick lämna helvetet. Men hon var så positiv och energisk. Hon bestämde sig för, att hon skulle köpa tillbaka gården och skogen som staten hade stulit när familjen var i Sibirien. Gården hann hon alltså köpa tillbaka under ockupationstiden, och skogen köpte hon senare. Hon arbetade ihop pengarna. Hon hade lärt sig att leva på ingenting. Men det var det så många som inte förstod.

En natt fick hon besök av tjuvar i huset. Det var på 70-talet. Hon placerades på en stol i köket, fastbunden. Och tjuvarna började leta igenom huset och framför allt källaren. Hon såg hur de tog fram de ena saken efter den andra.”Det var ju bra, för jag kom inte ihåg vad jag hade.” sa hon senare till oss. De hittade också en bibel som de tog med sig. Det gjorde inte heller så mycket eftersom hon hade en till, men den hade hon gett till en god vän. Självklart skulle hon få tillbaka den nu. Men. ”Hade du haft den hemma, då hade du blivit av med den också!” sa den goda vännen och behöll bibeln.

 

Hennes finaste ring förstod de inte värdet i, så den blev kvar.

 

”Du förstår”, sa hon ”ryktet hade gått, att jag hade en förmögenhet i källaren, eftersom jag köpt tillbaka mitt hus. Och så var det en ung man, som ville ha den. Förmögenheten alltså. Hur kunde de tro, att jag, som varit i Sibirien hade en förmögenhet!” Hon skakade på huvudet.

 

Hon sa också, att hon behövde en stor spegel vid ytterdörren som påminde henne om att hon inte var ung längre! Och just det smittade. En gång satt vi i trädgården och fikade. ”Nej vet ni”, sa hon, ”ni måste ha hallon med er hem.” Så tog hon fram en bunke. Och jag fick fart. Hoppade upp ur stolen, kände mig som en tolvåring, och sa glatt: ”Det gör jag.” Och plockade massor med härliga hallon. Sen skrattade jag åt mig själv. Men hon var sådan.

 

Hon hade bestämda åsikter om esterna också. ”En est”, sa hon, ”vill ha utrymme omkring sig. Det behöver inte ryssarna. De kan bo hur tätt som helst.” Och: ”Esten säljer sin skog till finnarna, sedan köper han en bil för pengarna; krockar den och får ut 5000 på försäkringen. Så fick han bara 5000 för skogen.”

 

Tyvärr fick hon en stroke när hon var drygt 80 år, och så bröts hon ner. Begravningsdagen var kistan öppen i kyrkan, och hon hade blivit så mager under det år hon var sjuk. Det hade gått så fort. Vi var hemma hos henne under sjuktiden, men det var först i kyrkan som jag riktigt såg hur mager hon var.

I gårdagens svenska tidningar finns några intressanta artiklar.

Dagens Nyheter har en ledare signerad av Lena Andersson med rubriken Beröringsskräck. Den första meningen jag fastnat för är: ”En Nation är dess kultur. Förlorar den kulturen förlorar den sig själv.”

När de balttyska grevarna och baronerna var herremän i Estland och Lettland var deras förvaltningsspråk tyska, universitetet i Tartu var för de tyska invånarna och estniskan talades av allmogen, som därmed hindrades till vidareutveckling. När först Ryssland under det senare 1800-talet och senare Sovjetunionen skulle förinta de baltiska kulturerna började de med att införa att all undervisning och allt offentligt liv skulle ske på ryska. Vad var de då, som gjorde att den estniska och lettiska kulturen bevarades? Under den tyska tiden var de den skarpa gränsen mellan folken. Esterna var ”icke-tyskar” och därmed av en sämre sort, och levde sina liv med sin egen kultur. Under den sen-ryska tiden började frihetskänslan spira. Inflyttningen av ryssar ökade.  Plötsligt kommer jag ihåg, att Ants farfar hade problem med att han inte kunde någon ryska, och en rysk hyresgäst i hans hus inte betalade sin hyra. Men han fick hjälp av en kusin, som kom på besök från Kaukasus. Han var född 1862, och hann gå ut skolan innan ryskan infördes i skolorna.

När Estland blivit fritt infördes kulturell autonomi för kulturer med fler än 3000 invånare. Det betydde att ryssar, tyskar, judar och svenskar kunde starta egna skolor och om de hade majoritet i sitt område var förvaltningsspråket deras. Det var första gången judarna hade så självstyre över huvudtaget!

Nu måste jag kommentera att Estland svartmålats som det första landet i världen som var ”judenfrei”. För det första: Det fanns alltså högst 3000 judar i Estland. De flesta följde med ryssarna in i Ryssland när tyskarna drev in i Estland. 900 estniska judar mördades i koncentrationsläger i Estland, administrerade av tyskarna. Visst fanns det estniska nazister, men inte alls lika många som i Sverige. Och 900 dödade människor är en stor tragedi. Liksom de tusentals ester som dödades under kriget är en stor tragedi, men som ingen egentligen bryr sig om i väst.

Men det jag vill komma fram till är, att den egna kulturen är oerhört betydelsefull. Även för oss svenskar. Det är inte som Mona Sahlin sa: ”Bara midsommar och annat tjafs.” Det är rentav farligt att inte förstå mer av sin egen kultur. Förstår man inte sig själv, då kan man inte heller förstå andra.

Göran Persson for till Riga och fullkomligt historielöst och empatilöst dundrade han till det folket, som just frigjorts från 50-årig terror utan gräns: ”Ni måste göra upp med er historia.” Och han menade judarna!!

Man ska inte på något sätt förringa förintelsen av judar. Absolut inte! Men. Kan man inte låta människor först få dra andan och börja leva innan de ska ta ansvar för brott som hände för länge sedan? Jag minns också TV-programmet där ”alla letter är skyldiga till judeutrotningen.” Och i Ants skola sa Ferenz Göndör att ”Balterna är värre än tyskarna.” Balterna? När någon i radion sa ”Judarna sitter med väskorna packade i Baltikum.” Då sa den judiske rabbinen i Tallinn att han inte förstod någonting. De hade det bra i Estland. Men ingen frågade honom. Nej, nej. Det här är ett bispår. Det är bara så svårt att inte vara bitter och besviken över svenskar, som inte har förstått någonting.

Som Jan Guillou. Han var spion i KGB på lite skoj bara. Jätteskoj.  Ja, han var bara 22 år, naiv och menade inget dumt. - Kan du tänka dig någon säga: ”Jag var spion i Gestapo, men bara på skoj.”– Det var just sådana som Guillou, som KGB ville ha. De odlade sådana kontakter. Unga kommunister i väst. Vi reagerade på hans kommunistiska synsätt redan då, även om jag inte just nu kommer ihåg vad han sa. Läste i Svenskan att han försvarar sig med att han var maoist på den tiden. Som om det är något försvar! Kommer ni ihåg Arne Treholt i Norge? Han dömdes för spioneri, men han skulle ju bara göra något bra. Han tyckte att Sovjet skulle veta hur man tänkte.

Men att KGB var en mördarorganisation och att folk, i alla åldrar, skickades att svälta och dö i Sibirien, visste den som ville veta.

Om vi känner vår kultur, och är nyfiket respekterande mot andra kulturer, då tror jag, att vi har störst möjlighet att upptäcka när något går snett i världen. Då har vi några referensramar. Jag vet hur Estland raserades kulturellt och materiellt under Sovjettiden. Jag vet hur Estland såg ut som ett fritt land, och jag var i Sovjet-Estland 1978 och såg förödelsen. Jag kände människors oro, och minns vår guides skräck när båten vi skulle åka tillbaka med, Michail Kalinin, gick på grund i Stockholms Skärgård, och hon oroade sig för om vi skulle komma hem igen. Det var mitt livs viktigaste resa. Men det gäller att ha öppna ögon. Det fanns människor som reste i Sovjet utan att se något. När Anne reste till Sverige 1990 blev hon kallad till någon KGB som sa: ”Du ska inte tro på det du ser när du reser genom skärgården och förbi Lidingö. Det är bara kulisser. Bakom dem ligger barnen och gråter.” Hur kunde de hitta på det? Jo, så var det i Sovjet. Det turister fick se, det var kulisser. Speciella samhällen som bara var till för dem. Och bakom dem låg barn och grät.

Ja, detta är Andrej Hvostov, som i gårdagens Postimees sa: "Edgar Savisaar (Tallinns borgmästare) har rest så ofta till Moskva och träffat dessa Satans grisar så många gånger att ondskan har fastnat på honom." (OBS! När Hvostov pratar om makten i Moskva använder han samma språkbruk som de själva.)

Under Bronsnatten 2007, när den stora förstörelsen av Tallinns innerstad ägde rum. stod Moskva för regin i mening att Savisaar skulle sättas in som Estlands premiärminister. Det var nyval i maj 2007. Han var helt tyst under upproret, som utfördes av unga ryssar i Tallinn och inresta äldre ryssar.
Savisaar var en av kämparna för Estlands befrielse från Sovjetunionen. Han ska hedras för det. Men han tillhörde en falang, som inte ansåg att det fria Estland skulle ge tillbaka stulna egendomar till ester i Estland och utlandet. Han var, som tur var, inte den starkaste av kämparna, utan Marju Lauristins falang vann den interna kampen, och mycket lämnades tillbaka. Och Õie, t.ex. som köpt tillbaka sitt hus under sovjettiden, hon fick pengarna tillbaka. Och vad beträffar Marju Lauristin var hon i ett alldeles särskilt läge, eftersom hennes föräldrar hade haft en mycket avgörande roll i ockupationen av Estland. Hennes far Johannes Lauristin undertecknade medgivandet av ockupationen, och var en av de värsta quislingarna.

I hur hög grad Savisaar senare gripits av ondskan vet vi alltså inte säkert, däremot att han liksom Italiens Berlusconi är förtjust i unga flickor, det är numera välkänt.

Ett upprop:

Kan vi tänka oss att skapa en organisation för "Rädda utrotningshotade kulturer!"?

 

Alltså, även de kulturer vi har här uppe i norr. Det finns en hel del finskugriska folk, som snart är borta. Men det finns också kulturer, som vi inte tycker är så spännande, som vi inte förstår, att de är utrotningshotade.

 

Nej, jag kanske inte klarar det själv, men jag blir alltmer övertygad om att vår värld blir allt fattigare.

När jag pratade med Dagny i dag fick jag veta, att det är Närpes kommun, som talar den svenskan som en människa från 1500-talet bäst skulle förstå. Det svenska språket som talas i Finland består av flera olika dialekter, som kan var svåra att förstå sinsemellan. Dagny berättade om när hon första gången var i Närpes. Hon var 10 år, och åkte bussen den 7 mil långa vägen från hemmet i Maxmo. Och hon blev alldeles förvånad. Hon förstod ingenting! Lika litet som vi andra förstår av hennes egen finlandssvenska!

 

Jag tänker mig, att det var likadant som i Estland före friheten 1920, när man försökte skapa ett enhetligt språk av alla olika dialekter.

 

Och det förklarar också varför man ville att Finlandssvenskan skulle bli ett minoritetsspråk i Sverige. Samtidigt som Estland sökte. Det är bl.a. med tanke på de gamla. När det svenska språk, som de lärt sig här i Sverige försvinner med demensen, då behöver man någon som talar deras eget språk. Eller kanske är det hörseln som försvinner, och då är det också svårt att uppfatta vad som sägs på ett språk som inte är ens eget. Jag tycker det var synd, att det avslogs. Naturligtvis kostar det pengar, men det kommer bli ett stort problem längre fram, när alla invandrare blir gamla. Min önskan var också, att mina barnbarn skulle få undervisning i estniska i skolan. För att de skulle kunna söka sina estniska rötter.

 

Jag tänker att EU är ett fredsprojekt. Visst är det märkligt att människan alldeles uppenbart är sådan, att hon alltid har krig som ett alternativ. Och därför måste vi arbeta för fred där vi kan. Därför är EU oerhört viktigt. Jag hoppas att EU och dess medlemmar står för sina ord om det bränner till någonstans.

 

Men EU betyder också något annat. Inom EU måste vi inte haka upp oss på ett ”vi” och ett ”de”, vilket bara innebär byggandet av fiendskap. Alla småfolk skulle kunna få vara småfolk inom EU. Leva som de vill. Tala sin dialekt. Vad spelar det för roll? Det handlar om att respektera varandra.

 

Men tänk om vi kunde göra en undersökning vilka folk som verkligen är utrotningshotade på Norra halvklotet.

 

Just nu är esterna inte hotade, inte heller letter. Litauer har lite annan bakgrund. Men det har verkligen gjorts allvarliga försök till utradering. Ärligt talat är det ett under att de finns kvar. Både Ryssland och Tyskland anser att de är de rättmätiga ägarna till dessa områden. Och att Sveriges regering erkände Sovjets ockupation 1940 av Estland och Lettland var ju just därför att de aldrig trodde att Ryssland skulle ge upp kraven på deras områden.

 

Däremot finns det andra folk, som snart inte längre finns. Ingermanländarna t.ex. är snart utrotade.

 

Vad betyder då kulturen för människor? Grundkulturen: Allt. Att känna sig trygg hemma. Att veta att man förstår alla koder. Att få vara den människa man är, utan att passa sig för att säga eller göra sådant som kan betyda något helt annat i en annan kultur.

 

Jag minns en liten rolighet. Min svärmor frågade mig, första gången jag var på besök, om jag ville ha mer kaffe. ”Tack det är bra.” sa jag. Hon blev helt förvirrad. Ville jag ha mer kaffe? Eller inte?

 

Men det är bara en detalj.

 

Man kan tycka att Sverige gjort en stor insats genom att införa minoritetsspråk. Jovisst, men det är bara ett litet antal.

 

Och det jag vill att vi ska arbeta för, det är att:

1.      Ta reda på vilka utrotningshotade folk det finns.

2.      Klargöra deras ställning i världen.

3.      Efterfråga dem.

4.      Diskutera framtiden.

 

Vi lyssnade just till en debatt i svensk morgon-TV mellan Maud Olofsson (C) och Jimmie Åkesson (SD).
Med all rätt hävdade MO att man inte får kollektivt svartmåla en grupp människor. Det är inhumant och räknas som hets mot folkgrupp.  Men. ...  Men det var (och är) esterna utsatta för. Jag vet att många av de ester som kom under och strax efter kriget blev illa behandlade och klassades som fascister (det värsta man kan säga i Sverige). Ja fick själv höra det, att min fästman tillhörde de där fascisterna, som alla ester.
För en tid sedan frågade jag några på femtiotalet i Sverige födda ester, om de blivit kallade fascister nägon gång. "O JA!"
Så går det till i vårt fina land. Och de som beskyllde dem för det är inte ens Sverigedemokrater, utan högst respektabla människor.

Jo, det har gått väldigt bra för esterna i Sverige. Men jag anser, att man måste vara medveten om vad som egentligen sker i landet. Förföljelse av folkgrupp förekommer hela tiden.

Jag minns när jag för några år sedan hörde några unga män tala med varandra. Jag frågade vänligt vilket språk de talade. De blev alldeles tysta. Sa ingenting, och jag gick därifrån och undrade varför. Sedan kom jag på att de var romer. De var rädda, att jag skulle göra något dumt om de erkände att de var det. Kan det ha berott på att de kände sig misskrediterade i det här landet?

Risken att det jag skriver nu blir lite deppigt är ganska stor. Jag är fortfarande väldigt trött av min sjukdom, och nu börjar det bli tråkigt.

Det är bäst att jag säger något skoj istället.  I Rakvere sprang en mårdhund i centrum! Det var väl skojigt!

Det här är en typisk vy i dessa dagar. En gammal vacker bastu med nylagt plåttak. I en underbar miljö.

 

Jag har hittat några saker i estniska tidningar, som jag skrivit lite smått om, men som jag vill att ni ska se hur det skrevs i Estland.

Först om Sergei Metlev:
Den ryske gymnasieeleven Sergei Metlev, som är aktiv inom en rysk elevförening, har vänt sig till Rysslands ambassadör i Estland och bett honom att inte komma med falska uttalanden om diskriminering av ryska elever i Estland. Ambassadören gjorde i vintras ett sådant uttalande. Den ryskspråkiga skolledningen tog i ett brev till Rysslands ambassadör på ett högst servilt sett avstånd från Metlev, samtidigt som han hotades av nationalistiskt sinnade landsmän. Metlev har dock fått stöd från en annan rysk ungdomsförening i Estland förutom att händelsen har bidragit till en debatt om begränsad yttrandefrihet på ryska skolor från de ryska lärarna. Det hela visar att ryssar i Estland inte utgör någon homogen grupp, vilket är en vanlig uppfattning.

 

Ukrainas president Viktor Justsenko:

Ukrainas president V J, som Moskva försökte mörda på samma sätt som Moskva lyckades mörda Litvinenko, sade vid invigningen till minnet av av NKVD mördade ukrainare följande:

”Monument till minnet av kommunistiska ledare, människor som brände, hatade och mördade vårt folk, står fortfarande kvar i våra städer och byar. Tiden har kommit att befria vårt land från dessa satanssymboler, slänga dessa kommunistiska idoler slutligen på historiens sophög.”

Detta sade han i Ivano-Frankivski, vid invigningen av ett minnesmärke över hundra mördade politiska fångar, som mördades av  och förintelsebataljonerna, när kommunisterna drog sig tillbaka 1941, när den forna vännen (Hitlers) arméer närmade sig.

 

Gorbatjov sa i dag; Demokratin i Ryssland ett skämt.

Den siste sovjetledaren M G framförde på måndagen sin hårdaste kritik mot demokratins tillstånd i Ryssland hittills och sade att valen i landet är en parodi på demokrati.

– Valen har gjort narr av folket och folket har inget förtroende för hur deras röster används, sa G i en intervju för oppositionstidningen Novaja Gazeta, som han delvis äger.    ……

Enligt G bör pressen och medborgargrupper ta initiativet till en ny lagstiftning.

– Det är meningslöst att räkna med duman, säger G.

Anna Lena som skrev boken om de tokiga ryssarna menade, att det var så oroligt och rörigt under Jeltsintiden med oligarker som stal allting mm, att ryssarna tycker att det är skönt att ha en ledare som håller ordning. Istället så lär man sig när man måste följa regler, och när man kan göra som man vill utan fara.

I kommunalvalen i Estland vann Centerpartiet (Keskkerakond) med E Savisaar som ledare. S var med i befrielserörelsen i slutet på 90-talet. Han har senare tagit med olika ryska grupper i sitt parti, och är omtyckt i Moskva. Ryssarna röstade på honom, i stort sett alla. Ester har ju fler partier att rösta på, så där är det mera splittrat. Han fortsätter vara Tallinns borgmästare tills vidare.

Jag har just haft en lektion i estniska via datorn. Det är verkligen roligt, men jag blir ju så stressad när jag ska tänka på estniska!!! Men det ska gå!

Vi lyssnade på David Vseviovs program on Det mystiska Ryssland på estnisk radio. Det är ett mycket intressant program. han berättar om Ryssland och ryssar. Hans stora forskning skedde under Jeltsintiden när alla arkiv var öppna. Han berättade i dag om Lenin, Trotskij och Stalin. Och för esterna var det antagligen det värsta som blev verklighet att det var Stalin som vann kampen om makten i Sovjet. Man kan ju aldrig veta, men Trotskij var galen på ett annat sätt än Stalin. Han led väl inte av paranoia, om jag har förstått saken rätt.

Själv läser jag boken ”De är inte kloka de där ryssarna” av Anna – Lena Laurén, som jag berättade om tidigare. Och en sak är helt klar: ryssarna skiljer sig väsentligt från esterna i tänkande och kultur. Och från oss och finnarna (Laurén är finlandssvenska) också. Hon berättar om fester som ryssarna har. Att umgås är det viktigaste i livet. När någon tackar för sig och går hem, då gråter värden. Även om klockan är fem på morgonen, och man har festat i tio timmar!

Det är absolut ingen nidskrift om det ryska folket. Hon, som turist eller immigrant, ser bara behovet att förklara hur det är, för att göra det lättare för andra.

På sidan 163 skriver hon: En sak är i alla fall ett faktum: Ryssland är inte som vi. Ryssland kommer aldrig bli som vi. Och om vi försöker förstå Ryssland enbart ur vårt västerländska perspektiv kommer vi absolut ingen vart.

Och esterna är som vi. Varför skulle de tvingas att underordna sig en kultur, som är dem främmande och som de absolut inte ville ingå i? I boken framgår också på fler ställen, att Estland är en stor fiende till Ryssland. Egentligen vill de ha in Estland som en del av sitt land och straffa dem alla. Nej, det står inte rakt ut, men man förstår det. Kazakerna är repekterade av ryssarna för att de skar halsen av en mängd ryssar vi befrielsen från Sovjetunionen. Finland är respekterat för att de gjorde motstånd och krigade och mördade en massa ryssar. Esterna har inte gjort motstånd genom att döda. Därför föraktas de och respekteras inte.

Ants mormor och morfar var ortodoxa, hade ryskt efternamn och hemspråket var ryska, förutom att de talade perfekt estniska. Morfar var rektor och mormor lärarinna. Sedan är frågan om de inte var ester i alla fall.

I deras hem i Pärnu var det alltid fullt hus på söndagarna. En samovar var alltid på, och en behållare med vodka. Alla var välkomna. Jag vet, att chocken var stor när de kom till Sverige. De hänvisades att bosätta sig i Uppsala, och morfar, som varit en viktig person i Pärnu, och flanerat synnerligen välklädd och roat sig med att prata med alla och envar, han hamnade bland en massa tråkiga svenskar. Han kunde ju inte språket, och festandet på krogen blev inte som han var van. En gång satte han sig på kedjan på bron längs Fyrisån. Han satt och tyckte att livet var bra trist numera. Då stannade en polisbil och en av poliserna kom ut och frågade:

”Hur är det, mår farbror inte bra?”

Han fann sig snabbt. Satte handen över hjärtat och skakade på huvudet.

”Ska vi köra farbror till sjukhus?”

”Nejdå, men gärna hem.”

Och så blev han hemkörd i en flott svart polisbil. Och faktiskt kunde han upprepa samma sak några gånger till. Så blev livet genast lite roligare.

 

Vi lyssnade nyss på Dagens Eko. Det var ett inslag från kommunalvalen i Estland. Vad handlade det om? Självklart: om ryska väljare, som känner sig illa behandlade i Estland. Jag undrar, om Dagens Eko vet hur det är med ryssarna i Estland? På riktigt. Känner de till Sergei Metlev, den ryske studenten som protesterade mot den ryske ambassadörens ständiga lögner. Han var ordförande i elevrådet i sin skola, en av de många ryska skolorna i Estland, men blev utsparkad av den biträdande rektorn. En rektor har egentligen inte rätt att göra så, men när ordinarie rektorn kom tillbaka från ledighet fick han komma tillbaka, dock inte som ordförande. Och detta för att han i en rysk tidning förklarade, att ryssarna inte är illa behandlade i Estland. Trots allt är han nu mobbad av det ryska etablissemanget och den ryska ungdomsorganisationen Nasji. En ensam ung ryss. Men de som känner honom, håller med.

Sergei Metlev

I Estland finns ortodoxa, rysktalande kyrkor, rysktalande grund-, yrkes- och gymnasieskolor. Dagstidningar ges ut även i en ryskspråkig upplaga. Den mesta reklamen tvåspråkig.

I Ekot sa de att ryssarna bor i ett nedslitet sovjetbyggt område. Ja, det byggdes under sovjettiden. Många ester väntade på att få flytta dit till en egen lägenhet; men tyvärr, det kom massor av ryssar från det egentliga Ryssland med papper på att de tilldelats en lägenhet i det nybyggda området. Esterna fick fortsätta att dela lägenhet med okända människor. När Estland sedan blev fritt fick alla lägenhetsinnehavare ägorätt till sin lägenhet. Många, många har inte haft råd att renovera exteriören på hyreshusen. Inte bara i Lasnamäe, utan över hela Estland, men faktiskt är det ändå många, även i Lasnamäe som gjort det.

Istället för att se eländet: försök att se det bra som händer!

Det sista skickade jag just till DN. Får se om de tycker de är något att ta in.

I kväll är det Här är ditt liv på TV. Jag var nyfiken och tittade på det i början för att se vem som skulle kidnappas. Det var Sissela Kyle. Programmet håller på just nu, men jag stängde faktiskt av. Varför? Jo:

Vi fick se lite korta bilder från hennes liv, och plötsligt stod hon där under röda fanor. Och Oldsberg säger något om att hon var stalinist. Som en rolig grej. Kan ni tänka er att någon är hitlerist som en rolig grej? Eller potpolist? Eller någon annan diktator som orsakat många miljoner människors smärtsamma död. Som en rolig grej?

Nej, då stängde jag av.

 

Jag har en dröm, en tanke. Tänk om vi kunde diskutera alla länderna runt Östersjön. Tänk om vi kunde lära av varandra och lära andra. Det finns så många kunskapsluckor. När de baltiska länderna gömdes bakom en järnridå, då var det inte så många som visste om att de länderna fanns. Svenskar i allmänhet vet så lite om Finland. Och frågan är vad vi vet om de andra länderna runt den stora "insjön". Hur många intresserar sig för Östersjöfestivalen? Hur många vet att den finns? Jag tror, att det värsta ett land kan drabbas av, det är glömska. Kan vi göra något?

SwedBank och SEB måste gottgöra dem i Estland som de har lurat. Pensionssparare har satt in pengar i säkra fonder, men banken har istället satt in pengarna i fonder med stor risk, och esterna har förlorat en massa pengar. SwedBank ska ersätta med 100 miljoner kronor (jag vet inte om det är SEK eller EEK).

Jag lånade boken om Östersjön i den naiva tron att det skulle handla om folken runt havet, men som vanligt skildrar den bara kungarna, tsarerna och krigen. Maktbalansen. Det är bara krig och elände och vanliga människor som får sätta livet till i sjuka makthavares begär efter mark, makt och status. Jag citerar:

Sid 141

Det var framför allt krigen Finland fick lida av. … . Under Stora Nordiska Kriget hade Karl XII rekvirerat finsk allmoge för sina krigståg på andra håll, att landet låg värnlöst inför Rysslands härjningar. … I Armfelts armé, som frös ihjäl i Jämtlandsfjällen 1718 på återväg från fälttåget i Norge, var fyra femtedelar av soldaterna från Finland.

I mitten av 1700-talet sades det i Sveriges Riksdag: "Alla Sveriges stygn av dess svåraste fiende är gångne genom Finlands hjärta, och det oaktat är det landet ändå den starkaste tävlaren med Sveriges landskaper om priset av en oförkränkt trohet och ståndaktighet under svenska kronan."

 

Jag väntar med den unga flickans dagbok och väljer en roman istället:

Skomakarens Hus av Björn Holm, 1984, en roman om Karl XII, men om de vanliga människorna.

Jag läste det första kapitlet i ”De är inte kloka de där ryssarna” skriven av Anna Lena Laurén, en finska bosatt i S:t Petersburg. Obs! Hon har nära vänner i Ryssland, men känner att ryssarna är så speciella, att hon måste förklara för oss som inte vet.

Det mest speciella i det första kapitlet är när hennes vänner förklarar att ”… Estland har däremot aldrig varit ett riktigt land.” Och då kommer jag ihåg den unga ryskan som guidade oss i Narva 1998 och förklarade för oss, att ”Narva är ockuperat av esterna.”

Hon har flera gånger försökt tala med dem om vad som hände i Estland under ockupationen, men de förstår inte vad hon pratar om. De blir bara förb –e, och hon måste sluta prata om det. Och när hon tar upp bronsnatten blir de ännu mer förbannade och förklarar att Estland har förolämpat ”det heliga Ryssland” (Tack och lov att Nato och EU finns)

Hon skriver också att till sin glädje vet ryssarna mer om Finland än svenskarna, som inte vet någonting. Det måste ha att göra med att vi läser allt mindre historia i skolorna. Men den historia de kan är förstås inte alltid korrekt.

 

Aktuaalne Kaamera i dag
Man har i Estland beslutat att höja straffet för brott liknande dem som hände under bronsnatten från 3 - 5 år i fängelse till 5 - 8 år. Samt att arbete mot republiken, så som förräderi, ska ge livstids fängelse.

Men innan jag såg nyheter på TV. lyssnade jag på svensk radio, där de pratade om lycka. Vad är lycka? Har alla möjlighet att känna lycka. Och då tänkte jag på esterna naturligtvis. Kunde de känna lycka under ockupationstiden?
Jag minns ju det grå mest av allt. Hur människor självklart släppte dörrar i ansiktet på varandra, hur bilarna stänkte ner alla på trottoaren. Hur ingen log. Grått. Grått.

Men Tea berättade att hon var lycklig när hon var hos mormor på landet under sommarloven. Hon är nu i 50-årsåldern. Och jag berättade tidigare om Ülo som möttes på flygplatsen av lille Enno, och var lycklig i det ögonblicket.

Då vet jag, att det fanns lycka där. Trots allt.