Nu har jag anmält mig till nästa kurs vid Åbo Akademi. Den här gången gäller det foilkloristik. 

Ett av numren i Skärgårdstidningen från Akademin handlar om just folkloristik, och där läste jag om hur man i Finland startade en ny tradition med gamla förtecken. Man döpte festen till Forneldsnatten!

 

Birgitta Bröckl, Åbolands kulturombudsman, tänkte att man måste förlänga säsongen i skärgården. Efter julisemestern flyttade fastlandsborna från sommarställen och pensionaten och öarna blev öde. Lite flör tidigt. Skärgården är ju otroligt vacker en bra bit in på hösten också. Det var på Kimito man hade kläckt tanken om eldar på öarna. Men de gamla kasbergen hade beskogats och bebyggts, därför glömdes allt bort. Birgitta Bröckl intresserade sig för tanken och Nordiska Ministerrådet hörde talas om idén och lovade gå in med pengar.

1992 tändes eldar i Stockholms, Ålands och Egentliga Finlands skärgårdar den sista lördagen i augusti kl 21.30 finsk tid. Samtidigt hölls en stor fest på Skansen där man tände en Forneld till Finlands ära. 

Utveckling av forneldstanken är viktig. Mycket har redan hänt. Kontakten med Estland har fått som resultast att forneldar har tänts i bl.a. Pargas. Eldarna på Hangö kan ses ända till Estland.

1998 brann nästan 2000 eldar från Narva till Rigabukten

 

Forneld Baltica har byggt ett nätverk av kulturkoordinater längs Östersjöns kust- och skärgårdsområden.

Syftet är också att få fram en välfungerande kulturhändelsekalender/hemsida för området dvs ett gemensamt marknadsförings- och kontaktinstrument.

 Jag googlade och hittade den estlandssvenska sidan http://www.muinastuled.ee/sv

 

Där presenteras meningen med festerna så:

 

Forneldar har tänts också i Gdyna, på Bornholm och på Själland.

 

Artikeln i Skärgård avslutas:

2003 ordnades seminarier om kustkulturprojektet i Åbo, Tallinn och Riga. Mycket har hänt, och mycket kommer förhoppningsvis ockdå att hända. 
Just så! Nya samarbetsmöjligheter. Nya möjligheter att träffas och arbeta mot samma mål, gemensamhet!

 

Såg ni debatten på TV i går mellan Göran Lambertz, Leif G W Persson och Dan Josefsson? Jag, som tänker som jag gör, känner genast igen sättet att resonera som jag minns från tiden efter 1968. De troende, som i det här fallet representeras av Lambertz, hävdar sin ståndpunkt med emfas utan att kunna presentera några egentliga fakta. Han är bara helt övertygad om att han har rätt.

Jag måste fundera på vad det är som gör att jag tror att Sture Bergvall har hittat på allt, och motiven därtill. Jag kan ju inte veta, jag var inte där. Jo, jag såg Hannes Råstams reportage när Bergvall första gången hävdade att han bara hittat på allt. Jag såg hur alla lät honom säga fel saker och sedan hjälpte honom till det rätta med lite tips. "Varför ser de inte?" undrade jag. Försvarsadvokaten måste ju ha sett. Om en advokat blir säker på klientens oskuld, trots ett erkännande, ska han dra sig ur sitt uppdrag. 

Lika hjärntvättade som gruppen runt Sture Bergvall var, lika hjärntvättade var många, många västerlänningar av den skickliga propagandan som sändes ut från Kreml under kommunisttiden. Precis så tvärsäkert pratade de om Sovjetunionen, Kuba och de andra kommunistiska staterna som Lamberz talar om de här domarna. Vi som försökte förmedla en annan åsikt hade inte en chans. Det var som att möta sektmedlemmar som var förblindade av någon shaman.

Denna rättsskandal är det tydligaste exemplet på sektlögner. Jag tyckte att Göran Lambertz verkade vederhäftig när han var justitiekansler. Jag tyckte han var så förnuftig och insatt. Nu vet jag att även en sådan man kan falla för en "tro". Kanske är det övertygelsen om att Borgström, advokaten, är den skicklige yrkesmannen som han alltid beundrat, "han var min mentor" säger han i Aftonbladet. Kanske är det då vi slutar söka kunskap, när vi så helt lägger vår tillit på en omtyckt person. Kanske är den situationen den farligaste. Vi vill ju tro på något.

 

Jag minns när jag hörde om den politiske kommissarien som i början av 80-talet i Tallinn berättade om hur "de hungrande  barnen i Helsingfors slogs ihjäl av den kapitalistiska polisen. Folk dog på gatorna av svält. Brottsligheten var enorm och kapitalisterna satt flinande på barerna." De flesta visste att han ljög, men ingen vågade protestera. Frågan är: Trodde kommissarien själv på vad han sa?

En estnisk man som arbetade på utbildningsdepartementet i Tallinn och trodde på allt detta for till Helsingfors på 1980-talet och kom hem, gömde sig efter hemkomsten i sin lägenhet en tid; sedan talade han inte med någon.

Vi var lurade. De var lurade. "Men hur kunde du veta att du hade rätt?" frågade Ave. Det är just det. Vi får inte ge oss förrän vi säkert vet sanningen. Lätt att säga.

 

Möisaküla träkyrka (1933)

 

I SV ligger Mooste herrgård, en gård som är mycket speciell. I Postimees berättar de gårdens historia.

I Põlvamaal ligger ett av de välbevarade herrgårdskomplexen i Estland. där varje byggnad är något speciellt . Under ett flertal år har de oliuka byggnaderna restaurerats och fått sin egen betydeklse.

Här finns ett turistcentrum för fotoentusiaster, verkstad för hantverk och ullhantering, folkmusikcentrum, keramisk verkstad och restaureringsutbildning.

 

 

 

2009 ansökte kommunen om bidrag från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Syfte: « Stärka regionernas konkurrenskraft " ), gällande turism och rekreation utveckling för Mooste herrgårdskomplex och beviljades 1,646 240,01€, den totala kostnaden för projektet var1 936 752,97€. Överstigande belopp betalades av kommunen. Projektet restaurerade tre komplex som nu skyddas som kulturarv: huvudbyggnaden, en lada, vagnsskjul och fähus. De ställdes i ordning efter de ursprungliga skicket.

"Detta var mycket viktigt eftersom alla byggnader var i mycket dåligt skick. Vi hade inte klarat det med enbart privat kapital." sade borgmästaren i Mooste kommun, Ülo Needo. “Dessa tre byggnader valdes av pragmatiska skäl - det var dags för deras upprustning. Förutom att återställa byggnaderna var murverket i behov av reparation liksom att återställa grindarna och att skapa en folkmusikpark med god musik- och ljudåtergivning. Till huvudbyggnaden köpte vi möbler och belysning.”

Ladugården - konst- och konsertsal

“Den gamla ladugården uppskattas av de lokala konstnärerna för det högkvalitativa ljudet och ljusteknikerna. Vanligtvis blir inte småorter besökta av konsertturnéer och artister, men Mooste bokningsplan är ganska tight. Till exempel var 300 dansare och en elvamannaorkester här den 9 november  och före jul var vi en av åtta platser som besöktes av Annely Peebo, Marko Matvere och Swing'n'Joy orkester.

Här har varit folkmusikkonserter och förra året hörde vi Tõnis Mägi och Kärt Johanson, och  vi väntar på teaterföreställningen Herr Puntilla och hans tjänare Matti.”

Gården lockar besökare från grannkommunerna som Põlva och Tartu. Vi har lokaler för seminarier och konferenser jubileumsfester eller bröllop. ,

Konstcentrum och lokaler för renoveringar.

En av de mer ambitiösa planerna gäller yrkesutbildning av konservatorer." Det räcker inte med bra lokaler, vi måstye också ha bra lärare, vilket tyvärr är för dyrt för oss." Planen är att utbilda i fönster- och trä-och timmerhusrestaurering.

Det är ett jätteintressant projekt, och helt i tiden.

Det är gråmörkt. Regnet hänger i luften. Snart måste det bli vinter på riktigt!

Det blir bara kort i dag av olika anledningar, men jag hoppas det blir mer i morgon!

 

Man har sett på befolkningsantalet i de olika EU-länderna och konstaterar att de baltiska länderna minskar mest. Litauen minskar med 1,06% (31.700 personer), Lettland med 1,03% (21.000)  och Estland med 0,68% (mindre än 9 000 personer/år). Den största anledningen till minskningen är utflyttning, men även lågt födelsetal är en orsak. I Estland börjar doch födelsetalen öka något varje år.

England, Frankrike och Italien har den högsta befolkningstillväxten. I EU som helhet har befolkningen ökat med 1,1 miljoner eller 0,22%.

-----

Estniska fotbollslandslaget ska tränas av svensken Magnus Pehrsson. Han har underteckna ett treårskontrakt. Förra veckan såg han det estniska  laget vinna matchen över Azerbajdzjan.

Pehrsson har tidigare tränat Ålborg i Danmark och nu senast var han huvudtränare för Djurgården.

(Virumaa Teastaja)

Direkt från SOV, Estland:

Svenskstuderande ungdomar från Tallinns Vanalinna Hariduskolleegium Gymnasium åker på studieresa till Sverige och för att finansiera resan säljer man nu Luciatåg till företag och organisationer i och i närheten av Tallinn.

Ungdomarna kommer att framföra ett halvtimmeslångt traditionellt Luciatåg med alla de välkända svenska Lucia- och Julsångerna direkt på plats hos de företag och organisationer i Tallinn med omnejd som bokat ett besök av Lucia med tärnor och stjärngossar.

Och:

Pimedate Ööde Filmifestival – PÖFF (De mörka nätternas filmfestival), är en av de största och mest utmärkande filmevenemangen i norra Europa och tillhör de 50 ledande filmfestivalerna i världen.

Årets upplaga av PÖFF har åtta svenska filmer på programmet; Små citroner gula, Bitchkram, Ego, Eskil & Trinidad, Hotell, Hemma, Vi är bäst! och Faro.

Årets filmfestivalprogram finns på 2013.poff.ee.

-----

"Estland är inte bara ett museum. Ta dina gäster till folkfester - Viljandi, Käsmu, Dagö, Värska - det ger ett djupt intryck och hjälper oss att bättre förstå esterna. Eller till stränderna. Besök Kaptensbyn i Käsmu, eller stränderna i Pärnu eller Viljandi slottsberg och lyssna på musiken.

En natt i Setumaa blir oförglömlig. Det spännade är att uppleva den ursprungliga kulturen. Men: Tartu är Estlands vackraste plats.

Naturligtvis föreslår han också ett besök i Pärnu. Men inte på sommaren utan på vintern . Till exempel i januari : " Vid den tiden finns det så mycket lugn. Man kan tillbringa dagen med att promenera på havsisen och där försöka hitta sitt inre barn."

Och efter en lång dag i naturen går man till ett café och beställer en kopp Irish coffee.

Det låter verkligen bra i mina öron. Jag instämmer helt. Det finns så mycket att upptäcka och uppleva om man bara öppnar sina sinnen.

(ohtuleht)

-----

I Rakvere gymnasium har man infört skoluniform. Ett mycket bra initiativ, tycker jag, eftersom tävlandet i kläder försvinner. Naturligtvis hittar man något annat att tävla om, men kläder blir inte så viktiga.

Även lärarna har uniform.

Det är härligt med folkkultur. I dag var vi på museet och fick höra en föreläsning om den traditionella hemslöjden. Vi fick se mönster till olika hantverk, och museichefen Marju talade om olika symbolers betydelse. Jag hängde inte med hela tiden utan räknar med att läsa på. Men det var många vackra saker gjorda av ester att se och beundra. Ett ölstop var tillverkat i USA av en kvinna som flytt 1944, och hon hade etsat in den vackra blomman från skjortorna nästan alla har.

 

 

I DN kultur läser vi i dag om nynazism i Ryssland. Ja, det är en stor rörelse, och även den har funnits där förr. Hur många gånger har man startat förryskning av landet? Redan under tsaren i slutet av 1800-talet började en ny kampanj. Och förbudet mot estnisk folkkulturen under sovjetåren med fruktansvärda straff som hot, det är ju samma sak. Man ville förinta mindre kulturer. 

 

Tallinn, en "fristat" i Estland?

 

Det firades Fars dag i Narva också, men då bar de på en massa vapen och hade hemvärnsuniform på sig. Jag vet inte vem de skulle skjuta papporna eller...

-----

En ny jourläkarbestämmelse träder i kraft vid årsskiftet. Nu är det så att en ambulans i varje distrikt har jour i Estland. Där finns en läkare och två sjuksköterskor. Från årsskiftet kommer läkartjänsten dras in på flera ställen, men en läkare ska alltid finnas tillgänglig för konsultation. Detta oroar många. Personalen arbetar hårt redan nu. De har 24-timmarspass, och observerar patienter och skickar dem vidare till sjukhus vid behov. Förra året kallades de till 263 000 sjuka och av dem lades 97 000 in på sjukhus.

-----

Den estniska olympiavinnaren på cykel 1988 och 1992, Erika Salumäe, har haft sin guldmedaljer på Idrottsmuseet i Tartu, men har av någon anledning fått behov av pengar. Hon begärde ut medaljerna och sålde dem sedan. Nu diskuterar man om sådana medaljer verkligen är idrottarens privata egendom eller om det är landets och museets.  

-----

När det gäller Rysslands försök att få politikerna Erik-Niiles Kross utlämnad har han gjort ett uttalande i Postimees:

Erik-Niiles Kross

Kross säger söker att ryska medier publicerat en artikel där det hävdas att den estniske förrädaren Aleksei Dressen (rysk spion se: 22 feb 2012)  lockade honom att vara med om skeppet Arctic Sea:s kapning.

Först kunde man läsa i ryska tidningen Versija om detta, men Kross säger att han inte har träffat Dressen sedan år 2000. Sådan desinformation är en rysk specialitet sedan tidernas begynnelse. "Bedrägeri, hotelser, söndersmulad moral, falska fanasier visar deras avsikter, kapacitet och svagheter", säger Kross.

Han säger också att den ryska specialtjänsten historiskt sett ser världen som "för" och "emot". Det är en stor kamp för dem och idag är Estlands offer för deras ryska fantasi, och det är inte så viktigt, det är mer som en symbol för Rysslands "anti-"tänkande.

Estland som "västvärldens favorit", Estland som «huvudfiende» och USA-allierad, Estland «huvudrisken» som NATO medlem, Estland och Ryssland så nära varandra, och så kritiserar vi Rysslands syn på mänskliga rättigheter" det, säger Kross beskriver hur Ryssland ser på oss.

När det gäller Arctic Sea är det nog deras mål försöka koppla fallet så mycket som möjligt till Estland och samtidigtmisstänkliggöra mitt parti." spekulerade Kross . "Man använder en gnutta sanning med irrelevanta fakta och skapar så en falsk bild som tjänar Rysslands intressen på något sätt."

Så har det alltid varit för esterna, och det ska länderna runt Östersjön vara medvetna om.

I rapport i går såg vi ett reportage av en norsk journalist som besökt Sotji inför OS. De var bevakade hela tiden och stoppades av poliser ideligen. Varför? Jo, de gjorde intervjuer med lokalbefolkningen.

Putin kräver att hans sanning och bara hans sanning ska gälla. Ingen ska tala med vanligt folk! Precis som i det gamla Sovjetunionen. Det är inte förändrat. Lögner gäller fortfarande. Det upplevde esterna varje dag. Ni minns väl: "Jag behöver ingen klocka, Moskva talar om hur mycket klockan är."

En stork kar blivit kvar!

Han upptäckte väl inte att de andra flög iväg. Tokskallen! Men han har en chans att överleva, bara det inte blir alltför kallt. Smådjur finns det. Vi vet det. De små liven gillar giftet vi har lagt ut!

 

 

Estland blir ordförandeland i EU under första halvåret 2018.

Jag hörde en liten snabb replikväxling på TV när någon menade att Estland måste göra reklam för sig inför det. Det låter spännande. Jag klommer säkert återkomma i det ämnet.

 

Klockan är mycket. Dagen har gått så fort. Det har varit mörka regnmoln på himlen hela dan. Nu längtar vi verkligen efter solen!

 

Ni ska få några bilder att titta på. Det är Väike Maarjas Bönders bilder från frihetstiden. Härliga bilder från den tiden när de lekte och skojade som vanliga människor innan det hemska hände.

Titta här:

https://sites.google.com/site/vaeikemaarjapollumeesteselts/seltsimaja/ajaloolised-fotod

 

Här är de tuffa smederna:

https://sites.google.com/site/paerandkultuur/

Och bilder från Tallinn

 

Deras liv var ungefär som i vårt land, det var sedan det blev så annorlunda.

 

Jag hittar fler bilder som handlar om den estniska kulturen. Här är en som visar Kalevipoegs hästs spår.

 

 

 

Vet ni vad som skiljer skärgårdarna åt allra mest? Naturligtvis vet ni. Att Sovjret inte lyckades vinna i kriget mot Finland. Jag läste någonstans, jag har glömt var, att när president Päts hade beslutat att inte försvara sig mot de ryska styrkorna och soldaterna kom in över gränsen, då chockades esterna över hur eländiga de såg ut. "Hade vi bara vetat, då hade vi självklart gjort motstånd..."

 

En liten kort notis om en estniska,

Alina Karmazina,

 som försökt sig på att arbeta i Ryssland:

 "Jag är en Kopliflicka", skrattar den ryska teaterskådespelerskan och tvåbarnsmamman Alina, som spelade kula i sin barndom och kämpade mot grannpojkarna och kannabis. Alina, 32 år, var en sofistikerad storstadsbo i St Petersburg. Hon bodde i ett litet studentrum med kackerlackor och råttor, hon minns hjälplösheten hon kände i skolan på Domberget i Tallinn när hon insåg att ingenting kan sägas om framtiden, men även nu som frilansande skådespelare, vilket ger henne frihet att välja, känner hon en stor osäkerhet om framtiden.

Alina agerade bara på estniska i början som professionell. Nu, på Ryska Teatern, är det bara ryska roller som gäller, och det var svårare än hon kunnat tänka sig. "Det estniska språket gav mig automatiskt en känsla för hur publiken uppfattade scenen. Om jag t.ex. satte mig ner signalerade jag ett visst avstånd mellan scenen och salongen."

Estniska folket känner henne bäst från som Marinana i TV-serien "Hemmet mitt i stan".

För ett dussin år sedan stod Alina inför valet: prova "den blå fågeln" St Petersburg eller scenskolan Toompea.

Sitt inträdesprov spelade hon upp både i S:t Peterburg och i Tallinn. Det blev så svårt med missförstånd och tråkigheter i Tallinn den gången så hon flydde till S:t Petersburg, men efter två år där återvände hon till scenskolan i Tallinn. "Jag kan inte anpassa mig där borta." Hon fick hoppa in direkt på 3:e årskursen i scenskolan. 

Ni såg väl att Pussy Riot medlemmen Tolonniokova har försvunnit. Hon skulle flyttas från ett fångläger till ett annat och har kommit bort på vägen. Hennes man tror att det är regeringen som fattat beslutet om förflyttningen och nu vill hålla henne borta från all uppmärksamhet i utlandet.

(Fy 17 vad datorn krånglar.)

Jag har nu skickat in min uppgift till Åbo för bedömning. Den handlar om utvecklingen i Skärgårdarna sedan 1800-talet när det gäller turism. I en del fall sammanfaller det med den estlandssvenska utvecklingen, men efter 1940 var utvecklingen så grym där och skiljer sig markant från den svenska och de finska erfarneheterna. I alla fall får ni skrivningen om Stockholms Skärgård här och så ska jag senare redovisa den estlandssvenska skärgården efter den 25 november. Då går tidsfristen ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varsågoda:

Utvecklingen i de svenska och finska skärgårdarna har varit olika. Stockholms Skärgård har alltmer blivit en rekreationsplats för stadsborna. Anledningen är bl.a. skärgårdens närhet till storstaden Stockholm.

Under 1890-talet var nationalromantiken stark. Skärgården blev intressant igen efter att ha förlorat sin betydelse under 1880- och 90-talens blickar mot det främmande. Nu skulle nationen hålla samman. Bara svenska skulle talas i Sverige, samiskan i norr förbjöds och barn som talade samiska i skolan blev straffade, precis som eslandssvenska barn som talade svenska blev straffade i det tsarryska Estland.

Nationalromantiken underströks av konstnärer och författare och flera av dem tillbringade somrarna i skärgården. Bonden, landsbygden och naturen kom att tillhöra det finkulturella.

I tidens tecken bildades nationella föreningar. T.ex. 1885 bildades Svenska Turist Föreningen, STF, 1892 föregångaren till Friluftsfrämjandet och 1910 scoutrörelsen. Det som var intressant för rörelserna var att arbeta för den svenska naturens hälsogivande och utvecklande betydelse. Man ska komma ihåg att i slutet av 1800- och början av 1900-talet var luften i Stockholm hemsk. Industrierna sprutade ut oren luft. Stadsborna behövde den rena friska luften som de fann i skärgården. Stadsborna sökte sig allt längre ut och på 1890-talet hade man redan regelbundna ångbåtsturer till skärgården och fick under 1890-talet också vintertrafik med Waxholmsbolaget till några öar, vilket innebar att antalet sommargäster fördubblades.

Först hyrde man in sig i de fastboendes hus,  - liksom min familj gjorde på 1950-talet, då en skutskeppare hyrde ut sin bostad när han arbetade ute med fraktverksamhet. -  sedan hyrdes sjöbodar och lador ut.

Sedan köptes mark upp av stadsborna. Eftersom många unga skärgårdsbor sökte sig till storstan för arbete, blev det mindre intressant med gården på landet. De fick ut mer pengar genom att sälja till stadsborna. 1889 fanns det 1 290 sommarhus i Stockholms skärgård, 10 år senare var antalet fördubblat.

När det lagstiftades om semestrar ökade intresset ännu mer och på 1950-talet fick alla tre veckors semester. (I Estland hade man lagstiftat om 3-veckors semester redan på 1930-talet) De sökte då en sommarbostad för rekreation.

Att stadsbon inte visste så mycket om det dagliga livet i skärgården framgår av missbedömningen när Ängsö blev nationalpark. Med de romantiska ögonen såg man inte hur bonden förändrat tillvaron med sitt arbete. Man såg inte att naturen var betad av boskapen, utan man förbjöd allt arbete och menade att naturen skulle stå orörd som den alltid varit. Efter några år när allt höll på att växa igen, då insåg man sitt misstag och lantbruksarbetet kunde återupptas.

Med 1900-talet kom sportstugorna., och från 1950-talet expanderade all sommarvistelse i skärgården. Hela skärgården blev ett fritidsparadis.

Förändringen kom smygande på 1970-talet när det blev dyrt att bygga och fastighetsskatten infördes. En komplikation var att även de fast boende fick fastighetsskatt, och de med de bästa lägena hade inte råd med skatten, så de tvingades att sälja.

Det arbete som sedan utfördes av skärgårdsbefolkn ingen var i huvudsak service åt sommargästerna tills de stora bolagen tog över byggsektorn.

För att skydda skärgårdens tillgänglighet för det rörliga friluftslivet infördes strandskydd, men tyvärr fungerar det inte eftersom så många undantag beviljas, och önskan att bo precis vid stranden är det vanligaste, söker alla dispens.

I dag presenteras Anne Appelbaums nya bok Järnridån i SvD. Mycket intressant läsning. Vi kan läsa ett utdrag ur boken.

I mer än 30 år, ända fram till Belinmurens fall 1989, ställde sig Östeuropas kommunistledare samma fråga som de ställde sig efter Stalins död. Varför ger systemet så dåliga ekonomiska resultat? Varför var inte propagandan mer övertygande? Vad var källan till det fortlöpande oliktänkandet och hur skulle man bäst täppa till det?

Skulle arresteringar, förtryck och terror räcka för att hålla kvar kommunistpartierna vid makten?

Tänkte de verkligen så? Hade de börjat reflektera över det omänskliga samhälle de regerade över? Och om de ställde sig samma fråga 1953, varför har då så lite hänt?

Är det resultatet av den totalitära makten? Eller förstod de att om de liberaliserade livet i de kommunistiska rikena, då skulle allt falla sönder? Även de ledare som varit en aning liberala hade stelnat till under tidens gång. Jag tror, att den totalitära makten verkligen är livsfarlig. Den förändrar tänkandet hos sin utövare. Det är så lätt att tro att man har rätt att göra si eller så, “jag bestämmer ju här!” I mildare ordalag: “Jag gör så här därför att jag är värd det.” (Ni har läst det tidigare i karinsestland.)

Vissa förändringar ägde rum i Östeuropa efter Stalins död. Jag minna att vår släkting Anne sa 1978 att det var mycket värre när Stalin levde, och Anne Appelbaum tar också upp exempel på det. Vi minns Pragvåren, och vi minns också de sovjetiska stridsvagnarna som rullade in i Prag och krossade reformvindarna.

1980 legaliserades Solidaritetsrörelsen i Polen, men när den blev för stor, då kom stridsvagnarna fram.

...ingen regim tycktes någonsin inse att den var instabil till själva sin natur. De vinglade från kris till kris, inte därför att de var oförmögna att anpassa sina åtgärder utan för att det kommunistiska projektet var ogenomförbart.

Jag minns den unge rumänen som jobbade en tid hos mig. “Alla går till jobbet i Rumänien, men sedan är det inte många som gör något.” Allt var så förutbestämt. Till och med konstnärer och författare hade sina klara gränser.

Deras liv var så annorlunda än de liv vi i väster levde.

Varför blir det så här? Beror det på att det blir modernt att tycka och tänka på ett visst sätt? På alla -ismer, vare sig de kallas så eller inte. Nationalromantiken blommade vid slutet av 1800-talet och en god bit in på 1900-talet. Vi skulle alla älska vårt fosterland och se ut som svenskar och tala svenska, i Sverige alltså. Den som bodde i ett annat land skulle hedra det landet naturligtvis. Lika förbjudet som det var att tala samiska i Sverige, lika förbjudet var det att tala svenska i tsarens Estland.

Det var i nationalromantikens anda Hitler byggde upp sin -ism. Det var socialism plus nationalromantik, dvs nationalsocialism. Och visst var hela det sovjetiska riket också inspirerat av den nationalromantiska iden. Alla skulle bli sovjeter. Hela världen. Och kommunister.

Alla människor är olika. Vi har alltid dragit åt olika håll. När någon tro eller tanke ska styra oss enligt maktens önskningar, då är det alltid någon som låter sina tankar gå åt ett annat håll, någon som vill pröva teserna och finner dem förändringsbara. I en diktatur blir han då tystad på ett eller annat sätt. Just nu är set genom att kalla honom rasist eller högerextremist. Det gör detsamma vad han tycker och tror, han är högerextremist i alla fall. Jag undrar vad historien kommer kalla vår ism? Den att vi måste tänka likadant. Journalister är t.ex. En yrkeskår som ska ifrågasätta det som sägs och det som sker. I dag är det journalisterna som sätter gränserna för vad vi ska tänka och tycka. Det är olyckligt eftersom det är genom media vi hörs. (det har ni också kunnat läsa här tidigare)

Att inte bättre förbereda flyktingmottagande i Sverige är så naivt och helt förkastligt. Vi ska ta emot flyktingar, vi tog emot balterna när de flydde. Vi hjälpte dem att komma hit. De skaffade sig arbete och blev snart självförsörjande. Vad vi inte gjorde var att ta hand om deras erfarenheter. Deras krigstrauman. Problemen de levt igenom under kriget. Och inte uppmärksammar vi se nya flyktingarnas speciella situation heller. Varför tror vi att det bara är att flytta in i en ny kultur och inget förändras? Vi måste få en möjlighet att prata om vilka förändringar vi kan acceptera i framtiden. Jag tänker på rättstänkandet. När esterna och letterna kom betydde det inte att vi måste ändra våra lagar, men i dag finns det människor som talar om att införa sharialagar i vårt land. Kan vi det? Vill vi det? Vi måste diskutera det. Öppet. Utan att riskera något annat än att bli nedröstade. Det handlar inte om huruvida vi är rasister eller inte. Det handlar om anständighet och respekt för alla människor. Man kan inte ha olika rättsregler för olika människor i samma land. Kommunisterna införde ett helt nytt rättssystem i Estland under ockupationen. Ett system som blev en mänsklig och moralisk katastrof för esterna, något som esterna lider av än i dag. Är det så vi vill ha det också i Sverige?

Anne Applebaum skriver om lögnerna i de kommunistiska länderna. Att inne i länderna sas det officiellt att de levde i den bästa av världar. Jag minns att på 80-talet sa några albaner i radion att de visste att deras land sågs som ett mönsterland i världen. Ja, kanske fick det dem att känna sig stolta och lyckliga då, men när sanningen kom fram måste reaktionen kommit och de kände att de varit lurade hela sina liv. Skapar inte det också trauma? Ska vi ha en ideologi som ljuger? Även Marx talade om att inte alla människor var värda att leva, t.ex. Serberna borde utrotas. Är det mindre allvarligt än att förinta ett annat folk? Eller ska vi ljuga om att alla behövs? Vi kan inte ta emot hur många problem som helst. Vi måste inrikta oss på att hjälpa så många vi kan och klarar, men för stor immigration med ett oändligt antal trauman och andra problem, det kan bli oss övermäktiga.

 

Mina tankar går. Jag har nu läst om skärgårdsfolkens lidande. Jag har lärt mig nu och tidigare om krigets hemskheter, och jag, som många andra önskar av hela mitt hjärta att det är slutkrigat. Men då måste vi arbeta för det. Vi måste acceptera att alla människor är olika, att det inte bara finns ett sätt att leva. Att vi måste ha många sätt att uttrycka oss. Att ingen tanke automatiskt måste vara ond för att jag tror det. Vad är demokrati värd om vi inte får tänka fritt? Vem har rätt att ta sig rätten att bestämma vad och hur vi får tänka? Det som Stalin gjorde, och före honom Lenin och före honom många, många andra tyranner. Vår vän Ahmed ringde och berättade om livet i Kenya och Somalia och händelser där de senaste åren.

Hur mår Sverige i dag?

Hur mår Estland i dag?

En oberoende rysk tankesmedja uppskattade i våras korruptionens omfattning till motsvarande drygt 2000 miljarder kronor. Enligt inrikesministeriets statistik är den genomsnittliga mutan cirka 65000 kronor.

Jo visst, men korruptionen var stor redan innan. Det är en ingrodd vana sedan sovjettiden. Alla som haft möjlighet har alltid skott sig på det ena eller andra sättet. Precis som Putin själv. Under Stalins tid var detta ett helt normalt beteende. NKVD-männen som hittade på bevis mot en kollega visste inte när han själv skulle bli offret. Bevis var/är inget annat än uppgjorda falsarier.

-----

I Postimees skrev man redan i går i samma ämne.

Rysslands politiska och ekonomiska situationen i de dussintals artiklar skrivna av Chodorkovskij har jämförts med nobelpristagaren Nelson Mandela , och i september tilldelades han Lech Walesa pris för mänskliga rättigheter.

De menar också att det är ett problem att de mutade och korrumperade tar pengarna utomlands vilket betyder att stora summor lämnar landet.

Om Chodorkovskij ska friges 2014 beror helt och hållet på vad Putin säger, menar intervjuade ryssar.

Så är det med demokrati och rättsväsende i Ryssland.

 

Tyvärr måste jag sluta här. Orkanen verkar vara på väg, anslutningen sviktar.

 

-----

Snart ska vi gå på Tarapitadansarnas årsfest. Det är verkligen spännande. Det var den dansgruppen som dansade på vår fest i somras, och det är mycket gammal kultur som de representerar. Tarapita var esternas egen gud innan Rom och andra bestämde att esterna skulle bli kristnade. Det var den guden som sa till dem att han skulle stanna på Saaremaa tills esterna förstått vilket misstag de gjort när de började tro på den kristne guden. Tarapita krävde inte att man skulle mörda i hans namn, t.ex., som de kristna gjorde när esterna vägrade låta sig kristnas. Det håller på att ske nu. Allt färre deltar i kyrkliga verksamheter, så snart kommer han väl tillbaka, den gamle Tarapita. ( se också 29 mars 2012)

 

 

Det har varit en grå dag i dag. Det är väl inte så märkligt kanske. Hösten har kommit ganska långt. För ett par dagar sedan såg vi gässen, och sa att snart ger de sig iväg. Men efter det har de varit helt försvunna.

En nyhet som det pratas om är att en estnisk politiker vid namn Kross, son till författaren Jaan Kross begärs utlämnad till Ryssland, men Interpol vägrar göra det. Vad han gjort sig skyldig till är oklart, det enda som är klart, det är att Putin vill åt Kross av någon anledning. Det är vardag här.

Annars läser jag alltså om skärgårdarna vid Finska viken och Stockholms skärgård. Jag har just lämnat in min skrivning om krigen under 1900-talet som Åland var inblandade i. När ryssarna härjade 1808 och 1809 brändes många hem på öarna för att de röda inte skylla kunna stjäla mat och annat. När kriget var över och bönderna återvände, då var det svårt för dem att inte längre ha något hem. Det goda var att ryssarna inte fick något. Istället hade de fått vapen och ammunition när Cronstedt gav dem Sveaborg. Sedan dödades finnar och svenskar av sina egna vapen! 

Annars handlar det mycket om fiske. Strömming. Och jag minns så väl när wettershagafjärden kokade av strömming. Jag tror inte det har varit så mycket fisk i den fjärden senare.

Nu ska jag förbereda mig för att skriva om sambanden mellan de fyra skärgårdarna. Stockholms, Åbolands, Ålands och Aibolands skärgårdar, där det till allra största delen bodde svenskar i flera hundra år som fiskade,

 

skötte jordbruk och handlade i Stockholm, Helsingfors och Reval/Tallinn.

 

Vi hörs! (I morgon)